Ett obehag drog sig minimalt märkbart i mungiporna när hennes vidrörde hans haka, kroppen accepterade beröringen fastän vem som helst kunde ha gissat att det röst och kröp under huden på alven men att motståndet som skulle ha existerat arbetats bort. Hans ansikte flyttade sig efter hennes kommando, efter hennes händers rörelse, riktat mot henne men hans ögon förblev i samma sänkta hållning som tidigare.
”Er kropp och armar..?” Svarade han avlägset, rösten kom fram långsamt som nästan allt för uttorkad bäck under en varm sommar. Hans ögon sökte sig, först nu, tomt som tidigare, utan något direkt fäste på något, men den flyttade sig närmre henne, som om han var på god väg och det var hennes röst som vägledde den. Han lät det resterande att sjunka in efter sina första ord, som om han behövde ta mening för mening, att vardera fick sin tid att översättas till en någorlunda förståelse, helt enkelt att hans hjärna inte arbetade snabbare än så och detta var hans bästa lösning på det hela. Hennes vilja var annars från den han var van vid, det uppgifter hon gav vid främmande och de var svåra att tolka men hon gjorde det tydligt för honom. Det var likt ett sätt att äta kanske, något så enkelt som att ta skeden, stoppa ned den i skålen och föra maten till munnen. Så enkelt förklarade hon det hon ville att han skulle göra. Han trodde sig förstå, efter att ha metodiskt gett hennes meningar tid att brytas ned till enkla punkter och därför nickade han en kort gång.
Svaret blev sent efter den första accepterande nickningen han gjort, en kort och enkelt, därefter krökte ögonbrynen på sig försiktigt, som om han insåg att en till del skulle finnas med i ett svar. ”Jag skall göra det ni ber om.” Lade han därför till, han hade lärt sig det, att behövde ge ett muntligt svar också till, det var det artiga att göra till sin mäster och hans gäster.