Chrystal vandrar runt och stjäl mat och pengar.

-''Det är en strålande dag inte sant herrn?'' Chrystal fyrade av ett charmigt leende mot frukthandlaren och förde sin hand i en graciös gest mot den klarblå himlen. När han vände upp huvudet mot skyn, plockade hon skickligt åt sig fyra äpplen. Hon behövde inte ens titta efter vad hennes vana händer gjorde och inte en min eller blinkning avslöjade vad hon höll på med. När frukthandlaren mötte hennes blick igen fanns där samma artiga leende hos honom som tidigare och han kunde enbart se det femte äpplet som hon medvetet låtit vara kvar i handen. 
-''Det får jag hålla med om fröken. Svåra tider må så vara här i landet, men inget av det som verkar påverka vädret.'' Hans härjade utseende syntes för ett ögonblick igenom hans glättiga fasad och hon gav honom en medlidande blick.
-''Det får vi allt aldrig hoppas att det gör.'' Några silvriga mynt syntes i hennes hand, de som hon hade stulit från en välklädd yngling några minuter tidigare, och hon lade dem ömt i hans hand. ''Och så denna för lite extra tur.'' Hon tog upp ett extra mynt och lade även den i hans hand samtidigt som hon gav honom en blinkning med ena ögat. Frukthandlaren sken upp och lyfte på hatten för henne. Chrystal nickade vänligt och svävade sedan iväg vidare längs med torget och folkmassan.
Åh, det var så lätt att spela en artig välfärdsdam utan ett endaste problem i världen. Det var bara synd att det inte var lika förmånligt under ytan. Den vackra fasad hon visade upp kunde lätt avslöjas om man bara tittade lite närmre. 
De fylliga formerna var enbart instoppade bomullstussar, det rosiga ansiktet var färgat med pulvriserad lera och under den söta, stulna hatten lurade ett trassligt, livlöst hår.

-''Jaså Chrystal! Du är tillbaka ute på gatorna igen ser jag.'' Den starka basrösten fick henne att hoppa till. Hon blickade modfälld upp på den vackra himlen när hon kände igen vem det var och sekunden senare tog en stor hand ett starkt grepp om hennes arm. Förbaskat! Han var flink som en sate den här stadsvakten.
-''Alla har vi rätt att vistas på dessa allmänna ytor.'' Hennes lugna röst dolde den tunga sten av rädsla och nervositet som började bildas i hennes mage. Stadsvakten skrockade roat.
-''Inte avskum som du. Du ska rätt in i finkan.'' 
Chrystal spärrade upp ögonen.
-''Det ska jag så fasen heller! Jag har inte gjort någonting!''
Han blickade ironiskt ner på henne och tog ifrån henne en läderpung fylld med mynt.
-''Säger du det. Jag tycker mig minnas att den här tillhörde en vördnadsfull dam, som passerade dig för inte mindre än några sekunder sedan.''
En uppgiven suck slapp ur henne. Det fanns ingen anledning att förklara bort det där eftersom det var absolut sant. Fan också! Där rök hennes chans till ett mättande kvällsmål och en natt i en varm säng på Rödhaken.
-''Se så. Följ nu med snällt, så slipper vi en stor scen bland alla människor.'' Han förde henne bestämt framåt med handen kvar i sitt omilda grepp om hennes arm. Hon bet ihop för att inte grimasera av smärta och lät honom föra henne genom folkmassan utan att protestera.
Så fort de hade kommit bort från det stora torget, såg hon sin chans och bet honom hårt i handen. Han svor till och hon ryckte till sig sin arm bara för att bli fasttagen igen av hans oskadda hand. Med all sin kraft drämde hon armbågen i hans mellangärde och vände sig sedan snabbt om och knäade honom i skrevet. Detta fick honom att släppa henne helt och hon flydde bort längs Easthalls gator.
-''Slinka!'' Röt han efter henne där han stod framåtböjd. ''Jag kommer hitta dig!''
-''Stick och brinn!'' Skrek hon tillbaka innan hon försvann in bland gränderna.

Inte förrän hon var säker på att han inte förföljde henne, slutade hon springa runt i dem labyrintliknande gränderna i staden. Andfådd lutade hon sig framåt och stödde händerna mot sina knän. Tusan också! Vad skulle hon göra nu? Hon lutade sig mot den kalla stenväggen vid sig och sjönk utmattad ner till sittande ställning på marken med knäna uppdragna intill sig.
De fyra äpplena hon hade lyckats skaffa skulle inte hålla henne mätt länge och dessutom var två av dem helt mosade upptäckte hon när hon tog fram dem.
Med ett irriterat morr kastade hon iväg först den ena och sedan den andra. De träffade väggen mitt emot med ett splash och saften från dem följde stenarnas struktur när det rann ner mot marken. 
Hon kunde inte gå tillbaka till torget eller ens ut på gatorna mer idag, för stadsvakten letade med all säkerhet efter henne och han skulle inte vara barmhärtig om han fick han fick tag på henne nu.
Med ett stön lutade hon huvudet mot väggen bakom sig och tittade upp mot himlen. Det vackra vädret gladde henne inte längre. Just nu kändes det mest som ett hån mot alla dem mindre lyckligt lottade här i livet.
Nej, det här gick inte längre. Hon kunde inte hålla på såhär. Att leva på flykt, stjäla mat och ständigt vara på sin vakt för både vakterna och de andra av grändernas invånare, var inget liv för någon. Hon hade levt såhär i alldeles för många år av sitt liv och efter sin jobbet i smedjan, visste hon att det fanns andra sätt att skaffa brödföda. Det gällde bara att hitta dem.

Remoh var ute och spatserade omkring i sina dyrbara kläder, en karmosinröd sammetsjacka broderad med guld, smaragdgröna byxor och ett par spetsiga svarta skor. Han gick förbi ett sjaskigt stånd där en man med krokig hållning och trötta insjunkna ögon stod och försökte sälja malätna tyger inte ens värdiga den mest nedgångna av tiggare.
-"Dessa amatörer" tänkte han för sig själv och rynkade på näsan. Med en överlägsen min gled han vidare. Remoh drog ett djupt andetag genom näsan och andades in marknadens alla dofter. Han var på ett strålande humör och det underbara vädret gjorde allting ännu bättre!

Han var på jakt efter sällsynta böcker med innehåll som kunde avslöja magins alla hemligheter. Han visste att på marknaden kunde man med lite tur hitta sådant som inte fanns på de vanliga biblioteken runt om i riket.
Han sträckte handen innanför jackan och tog fram en liten plunta som han drack ur, han smackade nöjt med läpparna och kände hur spriten värmde honom.

Plötsligt får han syn på en ung kvinna som skriker åt en man för att sedan lägga benen på ryggen och försvinna in bland gränderna. Remoh antog för sig själv att hon var en tjuv. Han avskydde tjuvar, även om han själv levt som en i unga dagar så hade han blivit bestulen tillräckligt många gånger under sina affärsresor att han utvecklat stark avsky för dessa tvivelaktiga figurer. Han röt åt en stadsvakt som stod och hängde i närheten -"Tjuv!" och pekade mot gränden den unga kvinnan sprungit in i.
Han log och tänkte för sig själv att är hon oskyldig har hon ingenting att frukta från rättvisans män, men är hon skyldig och saknar den skicklighet som krävs för att komma undan lagens långa arm så skall det stå henne dyrt!

Ron varade dock inte länge. Ett par slitna bruna stövlar dök upp i hennes synfält och när hon tittade upp stod stadsvakten där framför henne. Hur hade kan kunnat röra sig så tyst? Hjärtat tog ett skutt upp i halsgropen och hon reste sig upp för att fly, men han var snabbare. Han grabbade tag om hennes armar och slängde ner henne på marken.
Luften gick ur henne när hon landade på den hårda kullerstenen och medan hon kippade efter andan band han ihop hennes handleder.
Han fortsatte med hennes vrister, men hon tänkte inte ge sig så lätt. Med en välriktad spark träffade hon honom i bröstet och han satte sig på ändan med ett ''ouff''.
Snabbt kom hon på fötter, men var lika snabbt nere på marken igen när hans hand tog tag om hennes fotled och ryckte till. Hon såg bak på honom och stelnade till av det råa uttrycket i hans ögon och hans elaka flin.
-''Det där kommer du få sota för.''
Han reste sig upp och gav henne ett hårt slag i huvudet. Stjärnor flimrade för ögonen och yrvaket kände hon hur han bryskt drog upp henne på fötter igen.
Någonstans i fjärran hörde hon honom ropa och sedan knuffade han in henne i en vagn med trägaller.

Dagen efter när vagnen stannade utanför borgen, var det en matt och sliten Chrystal som vakten slet ut ner på marken. Hennes vackra blåa klänning var sönderriven och såg nu mest ut som en utsliten trasa. En tjock järnring satt runt hennes hals och en kedja ledde från den till vaktens hand. Hennes ansikte var smutsigt och håret liknade mest ett fågelbo. Blåmärken och skrapsår syntes på hennes kropp efter en hård natt i vakthuset. Stadsvakten hade verkligen låtit henne sota för sina ''synder'' som han kallade det. Om någon såg henne nu skulle nog ingen känna igen henne.
Vakten ryckte till i kedjan och smärtan i nacken och halsen tvingade henne att röra sig framåt. Några välklädda damer passerade förbi och såg med avsmak på denna fånge och dess fångvaktare. De gick en stor omväg runt dem som om de var rädda att bli förpestade utav bara åsynen. Chrystal såg skamset ner i marken och försökte dölja sitt ansikte så gott hon kunde, men förnedringen hon kände gick inte att gömma sig från.

Stanken från fängelsehålorna var nästan outhärdlig och fukten verkade krypa in i hela kroppen på henne. Det luktade avföring, svett, rutten mat och någon annat som hon bara kunde misstänka var rädsla och död.
Vakten knuffade omilt in henne i en cell och hon landade på knäna på det smutsiga golvet. Innan hon hann resa sig upp, släpade vakten bort henne till ena hörnet med hjälp av kedjan. Där satte han fast den i en av ringarna som var fastgjutna i väggen. En fotboja även den fastgjuten satte han runt hennes vrister och sedan reste han sig upp för att åskåda sitt verk.
Han såg med avsmak på henne där hon låg kvar på marken och gav till en belåten fnysning.
-''Här kan du ligga och ruttna bort. Det här är en mer passande plats för slödder som du.''
En stor loska flög genom luften och landade i hennes hår. Hon brydde sig inte ens om att torka bort den utan vände bara bort huvudet, lyssnade på när vakten stängde igen celldörren med ett gnissel och på hans steg som sakta avtog i dem stenlagda gångarna.