Den underliga byggnaden stod väntandes under en mulen eftermiddagshimmel. Den svarta och blanka färgen på byggverkets ytterväggar ingav ett hotfullt och mystiskt intryck. Såhär såg helt enkelt inte en konstruktion byggd utav människor ut. Det här var onormalt och ruskigt. Det knottrade sig över Layanes hud då hon nu stod framför akademin. Känslan då hon visste att hon nu var en del av det här. En del av det här vansinnet, denna ondska. Hon kastade en blick på Nihirian som stod snett bakom henne, där han brukade stå. Hans blick lugnade henne. Alven, hennes följeslagare. Säkerligen såg han ut som en livvakt där han stod med sin stolta alviska hållning.  Där var en stor anledning till varför Layane genomgick det här. Men det fanns också en annan anledning. Något som var mycket större än Nihirian, mycket större än henne själv

Hon såg åter upp på den väldiga byggnad som reste sig över dem. Dess stenväggar stod emot den hårda vind som nu tog tag i både Layanes och Nihirans ljusa hår. Ett tecken på att de antingen skulle gå in i byggnaden eller springa sin kos. I stunden kände Layane för det sistnämnda. Men istället drog hon en djup suck och sade:
”Det här kommer att bli min död…”

Dörrarna till akademin öppnades och in haltade Layane Black med sin följeslagare efter sig. Hon hade en vandringspinne i sin högra hand, som i själva verket var en vanlig trädgren, som stöd för sitt värkande ben. Hon var omsvept med en lila kappa, kantad med svarta broderier i ärmar och krage. Hennes ljusa hår räckte henne till svanken och hennes ansikte var diskret målat i diverse färger för att framhäva den bästa strukturen i hennes ansikte. Inte för att hon behövde det, hon var nästan löjligt vacker, men mager. För att de senaste dagarna hade duons mynt sinat.  Hon höll sitt huvud högt och hon verkade se ned på alla som befann sig inne på akademin.  Hon rynkade på näsan vid lukten av… gamla böcker? Det var smutsigt där inne. Hon hade lagt märket till det här vid inskrivningen, men nu tycktes det vara ännu värre.
    Någon person i trollkarlsakademins färger verkade ha känt igen henne från inskrivningen, eftersom att han tilltalade Layane:
”Visst är det ni som ska träffa Tancred Corvus?” Layane såg irriterat på den lilla mannen som talade med henne.  Nickade på huvudet och bet sig i tungan för att inte säga något dumt:
”Okej, följ med mig då…” Mumlade han muntert och banade väg genom akademins bibliotek.

Längre bak i byggnaden, några våningar upp, lämnade den lilla tjocka mannen dem framför en dörr. Bakom den dörren skulle han tydligen finnas. Layanes mentor.  Det hade varit lättare än hon trodde att ta sig genom byggnaden, så kanske mötet med sin mentor inte skulle vara så fruktansvärt ändå. Mentor, att Layane skulle ha en mentor. Det var en idé hon inte välkomnat lättvindigt. Men det var för det bästa.
    Hon slöt ögonen en gång, liksom för att samla sig. Sen tryckte hon ned handtaget till rummet, utan att knacka. Och äntrade rummet.

Tancred Bérengar Corvus, lektor i Demonmagi vid Akademin, satt inne på sitt kontor med tankarna djupt försjunka i en bok av omöjliga proportioner. Runt omkring sig på arbetsbordet låg högar med anteckningar och halvskrivna teser på pergament efter pergament. Han hade precis kommit över sitt gräsliga humör som infallit sig efter att Dellengar, den arrogante klåparen, hade låtit meddela att de tänkte tvinga på honom en ny lärjunge. De andra lektorerna hade med sådan övertygande inlevelse framfört att de var minsann upptagna med egna förpliktelser och egna studenter. Det fanns ingen möjlighet för just dem att ta sig ann än mer studenter. Inte nu i vilket fall, och eftersom Corvus inte hade några nuvarande studenter då hans primära läroämne var lika populärt som vanligt, så hade de lyckats övertala varandra om att just han skulle få ansvara över nästkommande olycksbarn.

Allt detta hade dock dragit sig undan från Corvus medvetande när han äntligen kunnat börja koncentrera sig på sin bok igen. Det var ett gammalt verk om växter och örter som, sin ålder till trotts, inheöll många kloka slutsattser och var förvånansvärt korrekt i de flesta av sina antaganden. Några stycken var dock helt missriktade men det kunde Corvus förlåta den för.
När dörren till hans arbetsrum öppnades utan förvarning blev han först överrumplad och sedan arg, men då han såg upp från bakom sin bok och beskådade främlingen i dörröppningen blev han stum. Mållöst stirrade han på kvinnan med pannan i djupa veck. Det var ingen människa som han kände och han hade aldrig herrer sett henne på akademin, hon såg inte ens ut som någon som brukade befinna sig i närheten av någon akademi heller för den delen. Sedan gick det långsamt upp för honom. Det var hon! Hon som var den nya plågan som Dellengar lyckats tvinga på honom.

”Stå inte där och glo.” snäste Corvus med knarrig röst. ”Kom in om du ska in och stäng dörren efter dig. Sen kan du vara så vänligt att förklara vad du gör här, och hur du lyckats ta dig hit då du uppenbarligen är för ouppfostrad för att ens hantera en dörr på rätt sätt. Se så, jag har inte hela dagen på mig.”

En gammal man, som i Layanes ögon såg ut att vara runt tvåhundra år gammal tittade upp från det han var upptagen med. Hon verkade ha dragit honom ur något verkligt intressant. För den första blicken han gav henne var inte den mest tillmötesgående. Sedan ändrades den till någonting, som om han väntade på att hon skulle säga något. Tvingad av situationens tystnad hade Layane tänkt tala, så hon särade på sina läppar för att hälsa, men hon hann inte, innan den gamle hann före. Hans röst skvallrade om en ålder yngre än tvåhundra år. Möjligtvis hundranittiofem, tänkte Layane försmädligt.

Hans sturska ord förolämpade hennes narcissistiska sinnelag. Och hennes tunga löpte tryckandes och snabbt längs hennes tänder innanför hennes stängda mun. Hennes ögon såg kallt på den gamle mannen längst in i rummet. Att han vågade tala till henne på det viset, det var det inte många som gjorde. Som hon önskade tillbaka sin friska och smärta kropp, då hade den här gubben fått lära sig att respektera henne. Istället fick hon nu släpa på en sjuk och tanig kropp, värdelöst och förnedrande.

Motvilligt lydde hon sin mentors ord och började halta in i lektorns lilla grotta av damm och böcker. Den stöttande trästaven i hennes vänstra hand gjorde träiga läten då den stöttes mot golvet vid vartannat steg hon tog. Nihirian smet in efter henne och stängde dörren försiktigt. Passivt ställde han sig vid dörren och väntade. Gjorde så att hon kände sig trygg, med sin blotta närvaro. 

Hon blev ståendes några meter framför den gamles skrivbord. Och höjde på ett ögonbryn innan hon började tala:
”Jag är här för att få kontroll på denna ondska inuti mig…” Sade hon allvarligt:
”Och hur jag tog mig hit… ja…” självbelåtet och beskt:
”… jag gick...”  Hon vilade ögonen avsvalnat på honom.

Corvus gav ifrån sig ett dämpat 'humpf' genom att hastig blåsa luft ur näsan. Det var inte riktigt en fnysning men samtidigt svårt att beskriva som någonting annat. Det stod nu åtminstone klart för honom att främlingen inte hörde hemma på akademin utan var bara ännu en lösdrivare som lyckats nässla sig in. Han gjorde en mental notering om att han skulle ge Dellengar en utläggning som hette duga nästa gång han kom över klåparen till karl.

”Du verkar i vilket fall ha något till tunga.” anmärkte han åt nykomlingens uppstudsiga kommentar. Corvus hade inget till övers för att bli störd och han ämnade avklara denna Dellengars lilla tabbe så fort som möjligt. Löst folk i akademin hade han inget behov av.

Han knackade med långfingret i skrivbordet och mötte kvinnas blick. ”Vad är det för trams om ondska du svamlar om? Häxeri och förbannelser finns det ockrare ute på gatan som kan fixa åt dig. Här på akademin ägnar vi oss åt verkliga ting. Så vad än du självförvållat gjort eller blivit utsatt för av någon oförrättad hustru kan ni lösa bortom min åsyn.”

En skog kunde vara murrig. Sådär grön och igenvuxen, med mossa lite här och där, gärna dimma som steg upp ur mossan också. Aldrig hade Layane kunnat föreställa sig att ett rum kunde vara så, ett murrigt rum. I hennes ögon såg mannen vid skrivbordet lite mossig ut, dammet murrade till hela rummet. Och papper som låg… överallt. Hon kunde i all sin värld inte förstå hur man kunde jobba i en sådan här röra.
  Hon såg sig lite besvärat omkring och försökte motarbeta den rynkade näsa som ville tränga sin på hennes ansiktsuttryck. Vad var det där för lukt?

Han hade snäst av åt henne. Men Layane hade ändå tyckt att hennes komentar varit fyndig, på ett retsamt mörkt sätt. Ingen i hela världen verkade förstå hennes humor. Inte ens den gamle. Men det hade hon inte förväntat sig heller. Hon var på väg att säga något ännu fyndigare då han talade igen. Och det han sade då fick henne att känna… någonting … :

En förbannelse? Det hade ens aldrig slagit henne att detta kunde vara något sådant. Även fast den gamle talade om det som att det var något som inte var på riktigt. Så kanske var det de, kanske hade hon inte den här mörka kraften i sig egentligen!? Så mångas blod som fanns på hennes händer, så mycket sorg hon förmodligen orsakat. Så mycket hat. Någon kanske hade varit ute efter hämnd.

   Men samtidigt som detta slog henne, slog det henne också att den gamle framför henne talade om magi… som något… riktigt. Som något vekligt, på ett bra sätt. Och hon insåg då, i den stunden, att hon var i samma rum som en förmodligen ganska mäktig magiker. Hon hade varit förblindad av sitt dåliga… samvete? Över vad hon gjort mot sin Nihirian, att hon nästan inte alls tänkt på vart hon var. I hjärtat av monstrets borg. Hos en av de mäktigaste.
   Hon slog ned blicken i marken och kände hur pulsen ökade, hur hennes eget monster började vakna till liv. Framför henne, nu och här, i samma rum som henne själv. Hon såg bak mot Nihirian, han stod som vanligt halvsovandes i sitt eget hörn. Det var för honom hon gjorde det här. Det fick bara inte hända igen. Så hon var tvungen att hålla sig i skinnet.
”En förbannelse säger du…” hon rättade sig själv ”ni…”
Men hon hade inga vapen på sig. Hon såg åter tillbaka på hennes såkallade mentor. Någonting i hennes ögon hade ändrats. Det var svårt att missa att någonting pågick bakom dem. Han var gammal, och svag. Kanske hade hon en chans mot honom. Den otrevliga uppstudsiga gubben som tydligt inte vill ha någonting alls att göra med henne. Fast nej, och åter nej. Hon fick inte. Inte än i alla fall. Inte än… den som väntar på något gott… tålamod hade aldrig varit Layanes starka sida. Men sanningen var den, att hon faktiskt behövde denna gamle mans mentorskap.
”Jag ska vara helt ärlig med dig… ” hon rättade sig ”er…” Hon drog efter ett andetag:
”Den här ondskan i mig, som jag kallar det, hade nästan ihjäl en väldigt god vän åt mig själv.” Hon pausade en kort stund, för att låta orden sjunka in:
”Jag såg… hans strupe, jag täppte igen den. Jag klämde åt… men inte med mina händer. Utan med… min ilska…” Hon sa det sista väldigt tyst, och hoppades att hon inte skulle vara tvungen att förklara sig igen:
”Låter det som en förbannelse någon kastat på mig?”

Kvinnan som Corvus först avfärdat som ännu en vidskeplig klåpare fick med sin beskrivning honom att höja ett buskigt ögonbryn. Förbannelser var givetvis struntprat. Att en vanlig människa skulle råka ut för eller på något vis över huvud taget utsättas för en verklig förbannelse var fullständigt osannolikt. Det förekom helt enkelt inne i någon praktisk relaterbar utsträckning utan det som bönderna kallade förbannelser i folkmun var inget annat än gammal hederlig vidskepelse som löpt amok, gödd av rädsla och fruktan. Nej någon förbannelse stod han inte inför det visste han. Men å andra sidan så var hennes stammande lilla berättelse intressant. Givetvis kunde det hela rationaliseras bort med någon enkel förklaring. Även om Corvus själv inte hade några praktiska erfarenheter så visste han gott och väl vad människors nycker kunde få dem till och det var långt från ovanligt att åtklämda strupar förekom under särskilda akter. Människor hade även en tendens att överrumplas av skam inför de handlingar de utfört då de alltför ivrigt hängivit sig åt sina inre nycker. Det var då heller inte otänkbart att man i sin skam försökte hitta en förklaring som kunde rationalisera bort de egna handlingarna så att man själv kunde försvara sitt samvetes kyska fromhet.  

Corvus övervägde det och lockades att ta den enkla utvägen och därigenom än en gång avvisa henne men det var något som höll honom tillbaka. Något i hennes röst, något i hur hon berättat det som fick det hela att runga mer av sanning än klinga av falsk förnekelse... Kvinnan såg dock gammal ut konstaterade han, inte med avseende till hennes fysiska utformning då den tordes förefalla precis sådan som en frisk kvinna borde se ut, utan gammal som i rena år i förhållande till vad han nu övervägda. Givetvis kunde magins förmåga manifesteras sig i människor oavsett ålder men det var som med förbannelser i sig, det förekom inte alltför ofta. Dock så kunde han erkänna att det förekom och att klämma åt en strupe med bara tanken var en fullt godtagbar manifestation av kraftmagins brutalitet. Det faktum att hennes följeslagare överlevt, om det nu verkligen hade varit en magisk manifestation som inträffat, så var det så nära ett rent mirakel man kunde komma. Kraftmagin var en mycket vanlig manifestation bland nyväckta magiker men med sin brutala natur så var den också i regel den våldsammaste manifestation man kunde utsättas för, och det var högst ovanligt att en kraftmagiker upptäckte sin förmåga utan att betala ett högt pris.  

”Nej...” sa han efter en stunds stilla övervägande. ”Det låter inte som någon förbannelse eller annat tjafs.” Corvus drog sina knotiga fingrar genom sitt gråa skägg och såg granskande på kvinnan genom gamla, disiga ögon. ”Men... flicka lilla... det kan låta som magi.”

Det kan vara magi. De erfarna ögonen såg på henne med ett alvar. Det här var inget skämt. Underligt nog kände hon hur tårar tryckte på bakom sina ögon. Tydligen hade hon trott att det kanske inte riktigt var magi. Men den gamles ord, och stämman i hans röst fick verkligheten att komma ikapp något så fruktansvärt. Sanningen var den att hon kände en ödmjukhet inför det här starka som fanns inom henne. Och det hörde inte till vanligheten för Layane Black. Sanningen var den att hon faktiskt var lite rädd. Rädd för hur stark den här kraften kanske var. För hon kände att hon höll på att förlora sig själv en aning i det.
”Om jag kunde välja skulle jag ta bort det här. Som du kallar magi. Jag kallar det för ondska.”  Den där ondskan som låg precis under hennes hud hela tiden. Hon var allt för jämnan tvungen att kontrollera sitt humör, sina starka känslosvallningar.
”Det var när jag fick den här skadan jag bär, som konstiga saker började hända… ” Sen sade hon inget mer om det, utan antog att han skulle förstå vad hon menade:
”Jag behöver hjälp att få det under kontroll. Så hjälp mig!” Hon lyckades med nöd och näppe hålla sin röst stadig.

”Ondska eh?” suckade Corvus. ”Det är bara med ungdomens enfaldiga slöja en människa kan drista sig till att se världen i sådana enkla nyanser.” Han tvivlade dock inte längre på kvinnans seriositet även om hon tycktes ha en känsla för det överdramatiska. Dock så var det ett gemensamt drag för alla yngre förmågor som Corvus fann sig ha mycket lite till övers för.
Han reste sig sakta upp från sin stol och det knäppte och knakade ljudligt i hans ben och leder när han gjorde det. ”Men... Om dina konstiga saker nu inte bara är vanliga villfarelser så ska vi nog snart bli varse deras natur.”
Bekymmerslöst och med lugna steg gick han tvärs över rummet och ställde sig funderande vid en klaffbyrå där han började se sig om i de många facken. ”Fördömda ögon.” mumlade han för sig själv och fiska fram ett rektangulärt pappersark inifrån någon dold ficka i hans långa rock. Han föredrog att använda sig av mer materiella ting men rummet var mörkt och de behövde mer ljus för vad som skulle komma att ske härnäst. Hån såg på det lilla pappersarket och den underliga skrift som var på det skrivet varefter han uttalade en kort mening.
”Niech stanie się światłość!” han släppte arket som fattade eld i luften av de ord han uttalat av från språket Aruan. Eldskenet var dock vitare än någon vanlig låga och arket svävade upp till en punkt i taket vid rummets mitt där den spred ett klart sken som drev iväg mörkret.

Med gott om ljus fortsatte nu Corvus att leta sig igenom byrån. Till slut fiskade han upp ett nytt litet pappersark ur byrån och återvända till sitt skrivbord. Där blockade han upp ett ihåligt kranium och blåste ut vaxljuset som brunnit i det varpå han placerade det mitt på skrivbordet. Sedan lunkade han fram till kvinnan och räckte henne pappersarket.
”Om det du nu har sagt inte är ren rappakalja så tänker jag förutsätta att din affinitet ligger hos kraftmagin. Du ska därför ta detta ark, läsa trollformeln högt samtidigt som du visualiserar framför dig hur du lyfter det där kraniet på skrivbordet. Orden du skall säga är Unosić się łatwo powyżej. Säger efter mig så du får det rätt, det får inte bli fel: Unosić się łatwo powyżej. Nu är det din tur, titta på arket, läs formeln och föreställ dig hur kraniet svävar, men var försiktig min bror hade det svårt nog då han var i livet. Du kommer att misslyckas, du kommer inte att tänka rätt och du kommer förmodligen uttala orden fel också både en och två gånger, men du försöker tills du lyckas.”