Av någon anledning fanns inte vakterna utanför hennes dörr längre. Det var i alla fall vad hon trodde. För tystnaden var allt för påträngande befriande för att hon inte skulle missa den. Golvet knarrade under hennes inte längre så smidiga fötter. Även fast hon var övertygad om att vakterna var borta så öppnade hon dörren försiktigt, även den gnällde motsträvigt. Och där stod hon, ensam i korridoren. Varför de var försvunna var ett mysterium. Antingen hade Nihirian genomfört deras plan, men hon tvekade på att den planen skulle ge såhär snabba konsekvenser. Eller fanns det någon högre makt som hjälpt henne? Som stöttade henne i hennes livsuppdrag. Även fast hon inte ville tro på något större så var hon tvungen att erkänna att den här situationen var något nära mirakulös.
        Efter att hon stått och sett allmänt dum ut i några ögonblick spratt livet till i den trasiga kroppen. Så fort hon kunde packade hon ihop alla sina saker, sina fina och dyra färger, kläderna hon blivit sårad i knölade hon snabbt ihop i sin väska. Så mindes hon plötsligt. Hur hade hon kunnat vara så dum!? Alla hennes vapen, i läderstycket, låg de fortfarande kvar där nere i baren? Hade vakterna fått tag i dem? Hon sökte i sitt minne efter vart exakt hon lagt läderstycket. Men vinets fördunklande av hennes minne lade sig över henne. Om hon bara inte druckit vin den där kvällen, kanske hon skulle minnas. Hon var tvungen att ta sig ned till baren fortast möjligt. Förhoppningsvis hade barservitören tagit hand om hennes vapen. Förhoppningsvis var inte hennes vapen stulna. Eller ännu värre, omhändertagna av vakterna.
       Hon haltade fram genom korridoren, försökte gå så tyst och snabbt hon kunde. Men det var svårt och förmodligen kunde vem som helst höra henne den här natten.  Det fanns en möjlighet till, Nihirian kunde ha tagit hand om dem. Frågan var bara, vars var han någonstans? Halvvägs genom korridoren var hon tvungen att stanna till, andfådd och svag. Men hon fortsatte efter en kort andhämtning. Med ena handen stöttade hon sig mot väggen medan hon hastade fram, bara för säkerhetsskull. De redan snett hängande tavlorna på väggen blev ännu mer snea där hon drog förbi. Väskan höll hon tätt intill kroppen och snart var hon framme vid trappen.

Hur tiden hade gått var en bra fundering man kunde ta sig tiden till om man kände för det, långsamt eller snabbt det var svårt att säga och det var ingen fundering, om än bra, som Nihirian själv önskade sig att halka in på så här sent in på natten. Han sov inte men det hade mer varit väntat och i dåset tycktes alla ljud eka in i huvudet på honom nästan som om han plötsligt blev medveten om när någon vände sig i sin säng på ett närliggande rum, eller hur en fot sparkade till i sömnen. När man i trötthet tappar sin förmåga att välja själv vad försöker hålla sig till.
Två nätter sedan han varit till Rosalie och bara några timmar sedan han samtalat med vakterna om situationen där de tycktes släppa misstankarna något, några större detaljer gav dem inte till en utomstående som han själv var men han kunde ana att planen gått an nog lyckansfullt att vakterna var ute i jakt. Självklart hade de antytt till att de skulle stanna kvar på värdshuset tills morgondagen men det hade för tillfället inte varit något krav. Trots än deras blickar vändes mot den okända blonda kvinnan som Nihirian och Layane betalat bra för så skulle fasaden inte hålla allt för länge, det var nog bara för att Hector inte var närvarande såsom en dubbelgångare kunde rädda Layane. Trots det hade han inte väckt henne ännu, hon behövde fortfarande sin vila och om han kunde vänta in i sista timmen innan de skulle bege sig så tänkte han göra det.

Dock ljud av knarr skar sig in i alvens öron och han vaknade till från sitt daskiga halvsovande stadie. Ett misströstande ansiktsuttryck prydde hans ansikte medan han väntade på att ögonen skulle fokusera till klart från suddigt och pupillerna letade sig snart omkring i rummet i ren reaktion. Ljuden kom från korridoren, små tassande steg från i princip fjäderlätta fötter som nog skulle gått obemärkt om inte träet under dem varit i ett sådant fasligt skick. Den trötta kroppen reste han på och tog sig ett par sekunder för att hitta sin balans innan han rörde sig mot dörren för att försiktigt öppna och kika ut. Oftast rörde sig ingen omkring på värdshuset under natten, inget som han hade märkt under nätterna han spenderat där förutom när vakterna bytte av varandra.
I mörkret skymtade han en smal gestalt längre fram i korridoren och det ljusa håret som skar sig från henne mörka skugga en aning. Han pussla lite i huvudet omkring varför hon var där ute och inte sov, om han kanske drömde efter att ha råkat somna men till slut öppnade han springan lite mer och harklade sig försiktigt.
"Layane? Jag hade inte förväntat mig er vaken ännu utan tänkte väcka er strax innan gryningen." Han pratade med en lite krasslig men tyst stämma trots att han harklat sig innan för att förhindra det. Han såg på henne med ett konfunderat och sömnigt ansikte då han försökte koppla ihop henne och trappan, speciellt när hon var vänd mot den i syfte om att förmodligen gå ned för den. Så klart så hade han kunnat tänka på att Layane förmodligen såg sin chans då hon inte visste om vad som pågick då hon vaknat utan någon där att förklara för henne men den tanken var fortfarande ett par minuter bort.

Layane var stressad, och spänd som en fiolsträng där hon försiktigt gick genom korridoren. Så då Nihirian tilltalade henne i mörkret ryckte hon först till. Och hon hade varit övertygad om att det var en vakt i något ögonblick. Hon såg honom inte ordentligt men kände igen hans röst väl. Ett kilo sten lyftes från hennes axlar av någon anledning. Hon förstod inte varför, eftersom att hon ju varit övertygad om att han skulle återvända. Automatiskt tryckte hon undan känslan och tog till orda:
”Jag måste hitta… mina…” Hon såg sig om, som om det skulle sticka ut ett huvud ur någon annan dörr och mimade sedan  till honom.:
”…vapen…” Förmodligen såg han inte vad hon sade i mörkret. Sedan insåg hon vad han nyss sagt. Han hade tänkt vänta till gryningen? Visste han itne bättre vid det här laget!? Var han verkligen dum på riktigt? Om inte nu vakterna faktiskt hade avlägsnat sig med säkerhet. Ändå tog irritationen och frustrationen över henne och hon viskade till honom i samma sinnesstämning:
”Har du dem? Mina…vapen?” Den här gången viskade hon lite högre för att han skulle höra, dessutom för att nå fram igenom hans trötta slöja som han verkat dra på sig. Hon var andfådd där hon stod vid trappen och höll i trappräcket krampaktigt. Svårare var denna uppgift då hon var tvungen att vrida på huvudet dessutom.
Desperationen hördes i hennes röst, den rädsla som fanns där. Konstigt var det, för bara några timmar sedan hade hon accepterat vad som skulle hända. Men det var som att nu när det fanns hopp för överlevnad blev hon mer pressad. En liten panik hade börjat gro i henne, vilket inte var vanligt för den själ som var van vid sådana här situationer. Hon ville bara bort från rödhaken, hon ville bara hitta sina vapen och finna en trygg plats var på hon kunde återhämta sig i fred. Om hon någonsin skulle få återhämta sig. Hon ville inte spendera en sekund till mer än nödvändigt på det här värdhuset. Det var så hon kände just nu i alla fall.

Han stod där och fick det klart att det i faktum var Layane och inte något han bara inbillat sig. Hon talade med en kanske stressad men ändå försiktig ton, något inte fullt så ovanligt mitt i natten när man var medveten om andra sovande individer bakom väggarna intill dem. Samtidigt som det började bli mer uppenbart att hon var förvirrad av den anledningen att hon nyss vaknat och faktiskt inte visste hur situationen såg ut.
När hon talade och frågade om hennes vapen fick han se tillbaka mot henne med en frågande blick. Han kunde inte komma ihåg att hon haft dem med sig kvällen de suttit på nedervåningen, innan deras första möte med Hector. Hans fokus hade legat på allt annat utöver just hennes vapen så han fick ta sig ett par sekunder att fundera om han hade sett till dem. Resultatet fick honom att långsamt skaka på huvudet som svar på hennes fråga, men den tycktes inrikta sig mot delen i frågan som undrade om han hade dem på sig.
"Inte jag, men har ett svagt minne av att de låg vid bordet på din sida, lite gömt så skulle nog ej förvåna om värden till Rödhaken hittat åt dem, eller någon av hans arbetare." Svarade han. Han hade som han sagt till henne ett minne av att hans blick snappat upp dess existens men i stunden hade han inte lagt en större tanke på dem när han vägde Layane högre.
"Jag är ledsen, om inte all hast som kvällen gav fått mig att glömma av dem hade jag hämtat dina vapen." Han tog sin lediga mer hela hand och gnuggade sig segt över pannan och ned över vänster öga. Han såg mot hennes krampaktiga grepp om räcket och höjde hand nummer två i något syfte att kanske få henne lugnare.
"De finns säkert på nedervåningen, jag tvivlar på att vakterna såg dem när de tog dig för bevakning. Men far inte i all hast så du river upp såren, jag kan försäkra er om att vi har till gryningen och jag förklarar mer än gärna hur de senaste timmarna har vänt ljuset mot er fördel." Alven ryckte ett stelt halvt leende på ena mungipan medan han höjde ett finger såsom i "Vänta två sekunder" men själva munnen kunde man ana var något som hände utanför hans kontroll och han svepte sedan in i rummet igen där han snabbt plockade ihop sina ägodelar och masade sig ut igen och gav i princip klartecken för dem att det var lägligt att fortsätta, redo att följa efter och hjälpa henne för att de sedan mest troligt skulle bege sig från staden.

Den här stormen verkade ha ett öga, det var den här stunden. I hennes värld i alla fall. Hade de mer tid, på vilket sätt? Plötsligt var han borta, påväg? En kik bakom bardisken skulle hon i alla fall göra innan de avlägsnade sig härifrån. Eller så fick de komma tillbaka en annan dag. För nu ville hon bara därifrån.

Hennes otåliga själ fick tiden han var borta att kännas som ett år. Möjligtvis hade hennes fysiska tillstånd någonting med otåligheten att göra också. Hon försökte dock räta på ryggen då han var borta, även fast det förmodligen inte syntes någon skillnad på henne. Hon rätade väl mer på ryggen mentalt.
”Jag klarar mig…” Fräste hon åt honom då han uppenbarade sig. Då hon hade fått känslan att han tänkt hjälpa henne. Frågan var, varför hon ens väntat på honom då. Med sina båda händer tog hon stöd av trappräcket och tog ett första steg. Försiktigt, försiktigt satte hon ned den ena foten framför den andra. Stickande stötar av smärta gick genom hela hennes kropp. Hon kunde inte för sitt liv förstå hur ett djupt sår i ryggen kunde påverka hennes fötter och hela kropp på det här sättet.  Små pärlor av svett började formas på hennes tinningar.

Hon hade hastigt dragit linjen efter han kommit ut ur rummet, på ett sätt som var vanligt för henne då hon var väldigt mån om sin stolthet på många sätt men det var nog just därför hon kunde gå med huvudet högt och samtidigt inte se så sliskig ut som de flesta adlesmänniskor när dem gjorde det.
Han höll sig på ett godkänt avstånd så klart, då det inte var någon fråga i att hjälpa henne ned för trappen så ville han mer vara beredd på att förhindra ett fall om det skulle vara på gång och det kunde han göra från det avstånd han höll i tillfället. De fortsatte ned för trappen till det bekanta allmänna rummet. Synen av rummet helt mörkt och tyst var nästan obehagligt obekant. Många gånger satt några få kunder uppe och höll festen vid liv relativt länge men denna natt hade de slutat tidigt. Med anledning som rotade i det stora slagsmålet som startat och bringat fejder mellan grupper, någon stöld och när det även tillkom vakter på grund av det vilda kaoset tyckte de flesta att det var bäst att sticka och några andra som redan var fulla nog spydde upp det mesta dem druckit då den mentala pressen kanske blev lite för mycket.
De övriga var nog resande eller sådana som bara nöjesdrack en liten mängd och sedan rörde sig hemåt. Nihirian lyssnade efter ljud som skulle kunna vara relevanta för deras säkerhet medan Layane skulle få gå iväg och leta efter hennes vapen. Då han själv visste på ett ungefär hur de såg ut men han skulle nog lika gärna kunna passera dem och de som de var inlindade i om han råkade vara minsta lilla ouppmärksam. Han funderade på vad för alternativ de hade just nu, Layane hade säkert något ställe hon tänkte att de skulle röra sig mot så beroende på längden resa kanske han behövde införskaffa några örter med en avdomnade effekt åt henne, eller om de kanske skulle behöva vara så fräcka att stälja en häst åt i alla fall henne så hon slapp gå.
Vad än det blev skulle han få veta förr eller senare, då som vanligt hon fick ta täten och han följde efter henne, så fort hon hittat sina vapen så skulle första delen avslöja sig i alla fall.

Tystnaden om hängde i det stora rummet var ingenting Layane tänkte på. Med Nihirian som sin skugga haltade hon fram genom rummet så fort hon kunde. Personalen verkade ha fått bort det mesta utav vad som såg ut att ha varit en livlig kväll. Men såklart i Layanes ögon hade de bara gjort ett halvdant jobb. Hon försökte andas med munnen för att slippa känna den där lukten, alkhol blandat med spya och kanske en och annan avföringspartikel. Känslan att hon fick lukten direkt i sin min istället framkallade ett obehag i henne. Men hon valde hellre en luktlös och smaklös stank, än det andra alternativet.
Hon ställde sig och såg sig om i rummet, hennes vapen kunde befinna sig var som helst. Medan hon tänkte började hon tala tyst:
”Vi kan inte lämna staden Nihirian… även om jag förstår att det är det du tycker vore klokast. Och visst, det vore det kanske…” Hon slutade se sig om och det såg ut i hennes ansikte som om hon bestämt sig för något. Hon började halta mot bardisken:
”Den kvinna som var i mitt rum härom natten. Hon som försökte kasta en besvärjelse på mig…” Hennes röst hårdnade en aning:
”Jag skulle väldigt gärna… tala… med henne…” Hon såg menande på Nihirian. ” Så därför måste vi stanna här i staden…” Hon hade nu tagit sig in bakom bardisken. Och tur var det, för där låg hennes läder med förhoppningsvis alla vapen i. Hon pekade mot vapnen, ett tecken att Nihirian skulle bära dem åt henne:
”Så… jag vet inte hur mycket guldmynt vi har kvar men… vi måste hitta en plats där jag får vila upp mig någorlunda… jag tänkte mig slummen… där har jag bott förr…” Hon tog ett steg på fel sätt, vred sin fot lite inåt då hon vände sig om för att fortsätta mot värdshusets dörr, och den omtalade smärtan gjorde sig påmind igen. Hon grimaserade men gjorde inget ljud, och fortsatte gå… eller halta fram:
”Så… låt oss gå till slummen…” tryckte hon fram.

Hon hade rätt när hon uttryckte sig om vad de borde göra och att han nog inte skulle se det nödvändiga i hennes val att stanna kvar i staden. Han såg frågande ut medan hon talade, tveksam på om han skulle svälja det hela även då han kunde ta många saker som inte skulle vara så var detta något av de dåraktigaste han stött på.
"Men ni förstår.." Började han i hopp om att han skulle få henne att ändra sig men han tystnade ganska snabbt då hon talade om den kvinna som hjälp henne klä om. Saker och ting blev allt mindre sammanhängande för varje sekund som gick och Layane tycktes övertygad om att faktisk magi hade ägt rum.
".. Tiggarflickan? Hur skulle hon vara kapabel till det?" Hans haka höjdes snäppet när hon pekade mot något och han hastigt snappade upp vad hon ville. Han vandrade sig fram och förbi bardisken och ögonen drog en snabb sökning innan han plockade upp hennes kära ägodelar. Nihirian vandrade fram och tillbaka i sitt huvud om han skulle fortsätta på sin tidigare mening eller inte. För det första skulle Layane inte enkelt övertalas till att tiggarflickan förmodligen inte kunde någon magi allt, om det ens gick. Layanes omdöme tycktes ta en hel del stryk då hennes hat för för magin styrde henne i järngrepp, om inte hade hon nog inte förtryckt sådana tydliga tecken hos en tiggarflicka att hon skulle gå till enorma gränser för att rädda sitt skinn, men för den delen.. det slog honom att denna tiggarflicka nekat betalningen han erbjudit från första början.
Han skakade på huvudet mer åt sig själv, i sitt nekande syfte att han inte skulle påpeka mer om Layanes misstankar kring tiggarflickan. Där efter så talade hennes kroppsspråk att de skulle bege sig och han nickade accepterande när hon också sade det. Han själv såg väl inte fullt fram emot slummen. Han kände en viss saknad av öppna landskap, en tyst skog och rinnande bäckar. Han hade inte stannat på ett och samma ställe under en sådan lång tid, van att bege sig vidare på vandring och nu börjades dess längtan ta sig in allt mer. Nog för att han gillar städer fulla av liv och olika människor, alltid nya erfarenheter, historier, konflikter allt intressant han kunde lägga sin blick på och bara observera men det tog i sin längd och tanken som mest for var hur länge de skulle bli kvar i staden. Speciellt slummen och det hela fallet berodde på hur hennes sår skulle läka och om de skulle hitta tiggarflickan.

(och jadidadiladi de rör sig woho)