"Sluta knuffas! Du har fötter som ett troll!" Padraic klampade fram i korridoren följd av en halv miljon vakter. Eller var det tio? Dvärgen grymtade häftigt då han rättade till sin ringbrynja samtidigt som han försökte att tränga sig före sina följeslagare i hopp om att se vart de var påväg. Bamal blängde på sin korta kumpan för en liten stund, klarligen upprörd över kommentaren om hans fötter. Den mörkhyade mannen förblev dock tyst under sin eskort och gjorde inte mer än att följa den väg som vakterna pekade ut åt honom.
"Å var e pojken? Har du tappat bort honom nu igen?" dvärgen fortsatte att se sig omkring samtidigt som han pratade. Åter igen så fick han inget svar. Istället så petade en av vakterna honom lite extra i ryggen för att få honom att rikta sin uppmärksamhet frammåt. Padraic stelnade plötsligt till. En våg av mörker och fruktan syntes i dvärgens uppspärade ögon. Ånger och hopplöshet drog sig igenom hela hans kropp. Kraften i hans små ben började att avta vid blotta tanken. Svordommar letade sig fram under skägget. Han hade glömt sin pipa i tronsalen.
"Vid Siranas grova meloner!" klagade dvärgen lite högre än vad han först planerat att göra. Siggan var tvungen att kämpa emot ett leende som varnade att spräcka masken han lagt på sitt ansikte under färdens gång. Gruppen anlände slutligen till ett rum som vakterna öppnade åt dem.

Ett långt bord klätt i fina dukar och silverfat blottade sig vid första anblick. Bordet kunde rymma närmare 12 personer och det var fyllt med mat och dryck olikt något man kunde skåda i något av stadens värdshus. Rummet hade en brinnande eldstad och målningar på väggarna. Framför eldstaden stod ett litet bord och två fotöljer som såg avsevärt bekväma ut för den slitne. Sällskapet stegade fram i rummet och såg sig runt omkring. Segrotas sigill kunde synas på diverse möbler och dekorationer i rummet. Vakterna antog sina positioner och blockerade dörrar och fönster. De hade redan spenderat en timme, kanske två, i väntan på att föras till rummet de nu befann sig i. Antagligen berodde detta på att säkerheten skulle förstärkas. Trots att de blivit placerade under husarest så hämmades inte aptiten på den upprörda dvärgen, som genast högg in på maten som stod serverad på bordet.

"Du måste smaka denna kalkonen, Bamal! Jag tror den e bättre än någon fågel ni har där ute på havet, va?" Padraic skrockade och tog en stor klunk direkt ifrån närmaste bägare utan att hälla det först i sitt glas. Resten av sällskapet började sakta att placera sig ner vid bordet. Bamal gjorde dvärgen sällskap vid bordets ena långsida. Trots att dvärgen ständigt var i kontrast med den tysta mannen i de svarta kläderna så verkade de komma ovanligt bra överens. Bamal tog en bit av kalkonen som serverats och placerade köttstycket på sin tallrick tillsammans med vad som såg ut att vara färskpotatis som krossats till en röra. Siggan rörde sig närmare bordet och drog ett finger över dess yta. Inte något spår av damm eller smuts. Han svepte sin långa vita klädsel åt sidan innan han satte sig ned vid bordets ena ände. Siggan såg ut över rummet och lät sin blick falla över dess inredning. Han förblev dock tyst och slöt sina händer utan att delta i festligheterna som serverats på bordet framför honom. Det var typiskt nobelt folk. Att fresta med fina ord, mat och rikedomar. Men de var inget mer än förgyllna fångar i detta slott. För stunden. De lila ögonen fäste sig vid en dörr som befann sig på andra sidan rummet. Dubbla vakter stod vid den. Vampyren stirrade ihärdigt på den. Nästan som att han väntade på någonting.

Enda sedan attacken var det som om att hela slottet plötsligt hade tömts på människor. Enda sedan hon lämnade sina rum hade Deldyn inte sett en enda tjänare eller någon av mindre adlig börd. Det var naturligtvis bara som det verkade. Tjänarna var lika upptagna som vanligt och om något hade antalet adliga i slottet ökat sedan rättegången. Men de höll sig alla undan från de tomma korridorerna och föredrog den trygga illusionen av säkerhet deras egna rum gav dem. Det enda ljudet som hördes var det lätta svichande från Deldyns egna klänning och det högre men fortfarande dämpade rasslandet från rustningarna hennes fem vakter bar. När Deldyn tittade på dem kunde hon se hur oroliga de var. Det fanns inget som talade för att vem som en var ansvarig för attacken skulle försöka igen, speciellt utan att veta exakt vart i slottet hon var. Men hennes livvakter gick ändå med en hand på sina svärd och deras ögon ständigt sökande bland korridorernas djupare skuggor. Hon skulle naturligtvis inte erkänna det men hon var glad att de var där. Hon skulle inte säga att hon var rädd, hon är en Segrota trots allt. Men attacken hade lämnat henne... Orolig.

Hon skiftade blicken över axeln för att åter igen försäkra sig om att Maeve och pojken var kvar bakom henne. Maeve, nu klädd i en mer anständig klänning så som en kvinna av hennes ställning borde, gick en aning obekvämt i sin nya klädnad samtidigt som hon höll ett hårt grepp om pojkens hand. Deldyn ville inte möta sina "gäster" med honom hängande runt sina ben så hon hade beordrat Maeve att hålla koll på honom. När Maeve såg att Deldyn tittade bleknade hon lite och vände sin uppmärksamhet mot pojken för att undvika hennes blick. Deldyn själv rodnade skamset och vände sig framåt för att försöka fokusera på hennes nästa uppgift. Samtalet med Maeve hade varat i över en timme och hon hade inte varigt speciellt snäll mot kvinnan. Deldyn gillade inte att bryta ner någon med hot och demonstrationer av hennes makt. Men hon hade lärt sig att inte låta känslor komma i vägen för hennes plikt. Hon hade fått sina svar. Men hon var inte säker på vad hon skulle göra med dem. Tills vidare hade hon beslutat att hålla kvinnan nära. Efter vad som just hänt var hennes närvaro nästan betryggande. Men bara nästan.

De var snart framme vid sitt mål och hon stannade utanför de stängda dubbel dörrarna för att samla sig.

"Vatten nötar sten, sten härdar mark, mark håller himmel och himmel smeker vatten."

Hon slätade nervöst ut framsidan av sin nya klänning så mycket hon kunde medans hon ramlade inne i sitt huvud. Klänningen var mörkgrön denna gång. Segrotas färg, den var på sätt och vis mer pompös än den blå klänningen hon burit i tronsalen men den var designad för en medlem av huset Segrota och inte för en drottning. Kragen gick högt upp för halsen och var smyckad med samma små silver svärd som på hennes förra klänning. Istället för en normal urringning fanns det en oval utskärning som visade upp mer av hennes byst än hon egentligen var bekväm med och på båda sidor om hennes höfter fanns det stora avbildningar av silver svärdet och dess vingar som klättrade vidare upp för klänningen på både fram och baksida så att vingarna nästan nuddade de från det andra svärdet. Det var ett konstverk i sig själv utan tvivel men dess uppgift var främst påminna utan avbrott att denna kvinna var en Segrota. Inte en drottning utan en Medlem av Segrota familjen. Det fanns gott om historier om deras mörkare sida och det var ibland lättare att få vad man ville från någon om de undrade ifall de skulle lämna rummet levande. Det var ännu en roll i Deldyns arsenal, Ibland var hon tvungen att vara Drottning, pålitlig, ädel och stark. Och ibland var hon Segrotas överhuvud, farlig, giftig och utan tålamod för andras lekar. Hon önskade bara att hon ibland kunde ha tid att vara sig själv.

Samlad och nöjd med sin inspektion nickade hon menande till vakterna vid dörren och när de öppnade gick hon långsamt och självsäkert in i rummet medans hennes livvakter tog upp vakt tillsammans med soldaterna vid dörren. Hon hade förväntat sig att ta dem med överraskning så hon togs med förvåning när det första hon upptäckte var Siggan sittandes vid bordets bortersta ände men blicken lugnt betraktande dörrarna utan tvivel redan innan hon kom in. Hennes blick drogs till hans ögon och hon kunde inte hålla undvika att att i förvåning frågande höja på ögonbrynen och stanna upp för en sekund medans hon studerade honom. Deldyn visste dock bättre och förbannade sig själv för att låta sig tappa sin fokus så lätt. Hon fortsatte in i rummet med sitt långa svarta hår fritt svängande längst hennes rygg då hon nästan nonchalant men fortfarande självsäkert närmade sig sällskapet. Hon studerade Siggans två kamrater då hon närmade sig. Det var ovanligt att se en dvärg i dessa dagar och hon hade aldrig sätt en man med så mörk hy förut. Hon hade hört att vissa personer från Narsis och Mercatura hade en mörkare nyans till sin hud men detta var något helt annat. Hon hade egentligen inte varigt speciellt intresserad av Siggans kamrater när hon planerade detta möte men hon ändrade sig nu. Denna Siggan var verkligen ingen vanlig man. Han hade kamrater nästan lika unika som han själv. Deldyn noterade i ögon vrån hur Maeve drog ut en av stolarna strax bakom henne och slog sig ner med pojken i ett fast grepp. Men Deldyn fokuserade på sällskapet framför sig. Hon sa inget utan tittade på dem med en frågande lätt menande blick.

Det gick en kort stund men rummet var allt annat än tyst. Padraic var i full fart med att smaska så högt han kunde förmå sig själv att göra med sin mun fylld av vad som såg ut att vara någon sorts gröt. Det framgick dock för sällskapet att ingen gröt serverats på bordet och att det som skådats endast var en blandning av alla maträtter kombinerade i munnen på en den hödljudda dvärgen.
"Dtf.. Fbnnth.. gtth!" den lilla mannen log från öra till öra bakom det vildvuxna skägget och placerade en arm runt närmsta person, som i detta fallet råkade vara Bamal. Med sin andra arm svepte han en bägare fylld till kanten med rött vin.
"Prata inte med munnen full! Och du borde visa mer bordsskick!" den mörkhyade mannen försökte att komma undan dvärgens grepp men lyckades inget vidare.
"Äsch!" fräste dvärgen och skrockade för sig själv. "Bordsskick." upprepade han med en härmande ton i sin röst.
"När maten uppskattas så skall det synas väl! Jag har inte haft en sådan festmåltid sedan Tebar Stenjägare gifte sig med Sylvia Silverdotter! Det här mina vänner e en historia som skulle få den vildaste av er å rodna! De hela börja mä-" dvärgen blev hastigt avbruten då dörrarna till rummet plötsligt öppnats. Drottningen vandrade in i rummet följt av en handfull med vakter. Padraic som omedelbart föll ner i sin stol satte genast en bit mat i halsen och började att hosta kraftigt. Bamal slog sin vän i ryggen. Ett gurglande läte från den lilla mannen var det enda som hördes igenom rummet innan total tystnad lade sig över platsen.

Dantion som följt med drottningen enda sedan vad som skett i tronsalen kastade en blick på sina kamrater i rummet. Han blängde på Bamal som bara ryckte på sina axlar som respons. Pojken log svagt och såg från damen som presenterat sig för honom som Maeve, till Siggan som satt på bordets ena kortsida där han utbytte blickar med drottningen. Dörren hade stängts bakom dem och han slog sig ner vid bordet tillsammans med kvinnan i hans sällskap. Drottningen hade ännu inte tagit en plats vid bordet.

Siggan hade sin blick fäst på drottningen redan den stund hon stigit in i rummet. Vakterna som gjorde henne sällskap triggade inget intresse i hans ögon. Men det fanns den där kvinnan som just nu satt med Dantion. Vampyren reste sig långsamt upp från sin stol för att bemöta Deldyn. Det skulle vara oförskämt av honom att idka sina ögon på henne alltför länge, så han sänkte sin blick då han gick ner på ett knä framför Easthalls krönte ledare. Han tog hennes hand i sin och placerade sina läppar försiktigt vid kvinnans hud.
"Min drottning." Siggan log svagt och ställde sig upp. Han behöll drottningens hand i sin egen för en kort stund till.
"Det är en ära att få beskåda er skönhet i person." hans lila ögon mötte hennes blick men han var snabb med att backa undan. Denna kvinna var trots allt inte vem som helst. Han var smidigare med sitt svärd än han var med sin tunga. Vampyren rättade till sin klädsel och harklade sig kort.
"Förlåt mitt sällskap, jag är rädd att de startat festligheterna utan er." Siggan såg kort på resterande personer i rummet. Bamal hade genast lagt ifrån sig sina bestick och satt som fryst i sin stol. Dvärgen såg dock sin chans och nästan flög upp från sin stol.

"De e en ära å få träffa er må jag säga! Haha, om endå farsgubben min kunnat se mig nu! Omgiven av mänsklig adel, ja, självaste drottningen av Easthall!" dvärgen hade skyndat sig fram till drottningen och bugade så hastigt att det långa håret och skägget nästan piskade Siggan som stod i närheten.

Folk hade bugat och skrapat sig för Deldyn hela hennes liv och komplimanger hade följt med skrapandet. Men trots det var det något med hur Siggan levererade det hela eller kanske var det bara mannen själv som fick henne att nästan rodna öppet. Med självkontrollen hon hade refuserades det till lätt harkling och en värme som gav hennes kinder en extra nästan omärkbar röd nyans. Det hjälpte inte när hon mötte mannens ögon. Hon blinkade och förlorade sig i den lila färgen innan han tittade undan och hon samlade sig. Hon blev med ens irriterad på mannen. Hon hade alltid kontroll över sina känslor och trots att hon snabbt återhämtade sig så tycktes hans... hans närvaro rubba den stabila grunden som var hennes självkontroll. Kanske hade det med hans mindre mänskliga egenheter att göra? Deldyn vägrade att tro att hon var så känslig för en stilig man med lockande och i detta fall helt sannings enligt mystiska ögon. I vilket fall så tog dvärgen åt sig den större delen av uppmärksamheten då han högljutt och inte speciellt elegant tog sig runt bordet för att buga bredvid Siggan. Handlingen hjälpte Deldyn att komma in i sin roll igen och hon kostade på sig ett vänligt leende till dvärgen och erkände hans bugande med en liten nickning.

"Ååå maten var till eran bekvämlighet. Jag kan knappast klandra mina gäster för att de tar del av vad som erbjuds. Det är inte ofta man ser en dvärg i Easthall längre. Jag hade nästan börjat frukta att alla av ert folk hade lämnat vårat rike för evigt."

Deldyn skiftade blicken till mannen som fortfarande var kvar vid bordet. han hade inte tyckts erkänna hennes närvaro på samma sätt som de andra två och det i sej själv sade något om mannen. Kanske visste han inte hur eller vad han borde agera? Kanske erkände han inte hennes status. Kanske var det enbart en del av hans personlighet? Hon bestämde sig för att lämna mannen tills vidare och fokusera på vad hon verkligen ville veta.

"Jag ville tacka er alla för eran insats i tronsalen tidigare. Inte många män behöver en speciellt bra anledning för att skydda en drottning men jag erkänner handlingen likaväl. Speciellt när den utfördes med sådan framgång."

Deldyn skiftade blicken till Siggan och studerade honom för att försöka utvinna något från hans reaktioner. Han var en gåta som skulle lösas. Och om det inte var möjligt skulle hon vara tvungen att oskadliggöra honom.

"Men rättegången förblir oavslutad och det finns många frågor som kvarstår. Maeve, vin."

Maeve som suttit och studerat männen med en nyfiket flin togs med överraskning av ordern. Hon stirrade först på Deldyns rygg med ett chockat uttryck och förblev frusen i stolen. Men när Deldyn inte hörde henne röra sig och vände sig om och gav henne sin frågande lätt antydande och vad hon antog var mest drottning lika blick så reste sig Maeve snabbt och rent av neg lite kort vilket omedelbart fick henne att rodna i skam när hon insåg vad hon gjorde.

"Ja.. Naturligtvis Deldyn."

Hon började genast leta upp ett glas och en av tillbringarna som höll vinet. Det såg lite roligt ut då hon hela tiden snavade på klänningen och mumlade något som Deldyn antog var ganska färg glada svordomar rörande vad hon tyckte om klänningar. Deldyn ägnade inte kvinnan mer uppmärksamhet utan vände sig åter till Siggan och dvärgen utan någon synlig reaktion på Maeves lätt underliga beteende. Hon hade tagit Maeve med sig av flera anledningar. En av dom var att agera som ett väldigt synligt exempel på hennes makt.

"Vi kanske ska börja med introduktioner? Jag är rädd att jag är lämnad till något av ett underläge på den fronten. Och vi är inte längre i en rättssal."

Padraic rätade snabbt på sin rygg. Kort som han var så var det svårt att bibehålla ögonkontakt utan olindrig nackspärr vid ett sådant kort avstånd mellan dem, därför höll dvärgen sin blick på drottningen klädsel då han talade.
"Dvärgar e ynkryggar, de säger jag dig! De gömmer sig i sina hål i marken och så fort det blir trubbel så sticker de!" mannen log stort och skyndade tillbaka till sin stol där han satte sig ner.
"Inte som mig! Padraic Järnhand till er tjänst! Son av Relohr den kloke, innehavaren av Rormirs pipa, mästersmed och druid!" han rättade till sin mäktiga ringbrynja i sin stol och lyckades frambringa ett nästan malligt flin. "Drottningen har inte sett till min pipa, antar jag?"

Bamal hade ännu inte yttrat ett ord och verkade sitta fryst i sin stol med blicken på bordet framför honom. Dantion såg efter Maeve som rest sig från sin plats och lämnat hans sida för att servera vin till drottningen. Det såg lite lustigt ut att se Maeve bära en klänning när hon uppenbarligen inte var den sortens kvinna. Det hade inte undkommit pojkens öron hur hon förbannad klädseln ett antal gånger redan innan de stigit in i rummet. Han flyttade en av sina gyllene lockar som fallit honom ner till ögonen. Det tog en kort stund innan han tog för sig av maten på bordet framför honom.
"Jag är Dantion. Min familj kommer från Narsis, men jag har aldrig träffat någon av dem. De är tydligen adel eller något i den stilen." pojken log samtidigt som han stoppade en alltför stor köttbit i sin mun. Han såg dock ut att kunna tugga den och svälja utan svårigheter alls.

Siggan lät sin blick vandra mellan följeslaget tills att alla presenterat sig utom han själv och den mörkhyade mannen.
"Jag tror inte att min presentation varken är nödvändig eller lika galant som vår käre vän här-" vampyren nickade mot dvärgen, som uppmuntrande lyfte sitt glas med vin i respons.
"Men jag antar att allt har sin tid och sin plats." lade han till innan han mötte drottningens blick med sin egen.
"Jag gav mig själv namnet Siggan. Jag har bott i Easthall så länge jag kan minnas. Vilket jag tror är 16 eller 17 år nu. Jag är självlärd svärdskämpe. Det är mycket jag fortfarande lär mig om mig själv." mannen öppnade sin mun svagt och blottade två skarpa huggtänder som han menande pekade på med sitt ena finger. Det fanns ingen idé att låtsas om någonting längre. I tronsalen så hade alla närvarande fått det bekräftat av en av vakterna som hållit honom. Kanske hoppades han bara att någon kunde hjälpa honom att själv finna svaren han så länge letat efter. Siggan nickade åt Bamal som fortfarande satt tyst i sin stol.
"Det där är Bamal. Han kommer från Shirak och är uppfödd med traditioner och seder som kan verka främmande i ögonen på oss från fastlandet. I hans by anses det respektlöst att se en kunglighet i ögonen och att tala utan att först bli talad till."

Dvärgen fick bara ännu en nästan obefintlig nick när han gav Deldyn sitt namn. Men när Dantion presenterade sig själv vände hon sig om och gav pojken ett leende fyllt av värme och ett kort men lika varmt skratt undkom henne.

"Naturligtvis min lilla Lord."

Deldyn visste inte varför men sedan pojken uppenbarade sig bredvid henne i tronsalen och gråtigt mot hennes klänning så hade hon funnit sig själv allt mer beskyddande av honom. Han fick henne hela tiden att le och hon kände en växande tillgivenhet till pojken. Hon hade redan bestämt sig för att se till att han blev omhändertagen ordentligt. Att resa runt med denna samlingen kunde knappast vara bra för ett barn. Maeve vände sig från bordet och räckte fram ett fyllt vinglas samtidigt som hon försökte undvika att se direkt på Deldyn. Resultatet blev att hon stirrade på sina fötter.
Deldyn kände en växande irritation över kvinnan som ersatte skulden hon tidigare känt. Hon var verkligen tvungen att ta sig i kragen. Det var inte direkt som om att hon skulle falla död till marken om hon råkade se Deldyn i ögonen igen.

"Tack Maeve. Helt rätt val."

Deldyn tog glaset från en chockad Maeve som stelnat till vid komplimangen. Utan tvivel påminde det henne om deras samtal. Deldyn erkände för sig själv att hon hade lekt med tanken att tilltala henne som hon hade gjort då, men det fanns ingen anledning att genera kvinnan mer än nödvändigt inför männen. Det var trotts allt en sak mellan dem och ingen annan.
Med vinet i hand skiftade Deldyn sin uppmärksamhet tillbaka till Siggan och deras blickar möttes åter igen innan han formellt presenterade sig själv. Deldyn fascinerades åter igen av den lilla färgen och kunde inte riktigt slita undan blicken innan han öppnade munnen för att visa sina rovdjurslika huggtänder. Synen fick Deldyn att åter igen ifrågasätta om han faktiskt var mänsklig. Hon hade dock inte någon längre tid att grubbla på saken då han gick vidare till att presentera den tysta mörkhyade mannen vid bordet. Deldyn hade såklart hört talas om Shirak förut men hon hade inte varigt medveten om att det bodde människor på ön.

"I hans by kanske det anses respektlöst. Men här i Easthall kan frånvaron av ett erkännande av kunglig närvaro tolkas på samma sätt. Vi är lika vana med våra traditioner som han är med sina. Jag hoppas att han tar det i åtanke."
Deldyn hade medvetet lagt till den där menande tonen när hon sa det sista. Hon ville ta vara på den här chansen att lära sig mer om mannens folk och det skulle vara lättare om han pratade mer fritt. Hans ord kunde ge ledtrådar till vad hon borde fråga om.

"Men nu när jag vet vilka ni alla är kan vi börja diskutera de viktigare sakerna."

Deldyn sökte Siggans ögon med en hård allvarlig blick som hon borrade in i honom som om att hon försökte se något från djupet av hans inre tankar. När hon talade var hennes röst kall som is och hård som järn och hon förblev still medans hon väntade på ett svar.

"Jag ger dig bara en chans att svara på min fråga. Jag råder dig att svara rätt. Är du mänsklig?"

Padraic återgick till att ta för sig av bordets läckerheter. Med giriga fingrar så lyckades han även att stjäla en bit mat från Bamals tallrick eftersom att han inte kunde nå alltför långt från sin plats. Han var en matglad man, men endå en dvärg. Den mörkhyade mannen höjde sin blick och såg försiktigt på drottningen. Han suckade för sig själv och talade med sin djupa röst.
"Jag ber om ursäkt, drottning av Easthall. Förlåt mig." Padraic klappade honom hårt på axeln med sin ena fria arm. De två männen såg på varandra, log kort och återgick sedan till att fortsätta att lasta sina tallrickar fulla. Bamal tycktes känna sig bättre till mods då mängden mat han tog nästan kunde rivalrera dvärgens. De båda skålade men iakttog nu endast mötet i fortsatt tystnad.

Dantion besvarade Deldyns leende med ett eget och såg sedan på Maeve. Pojken höjde ett ögonbryn och blinkade några gånger. Det var någonting spännande som pågick mellan drottningen och den kvinnan. Han kunde känna det i luften. Det var med en ivrig blick han såg på Siggan och Deldyn som påbörjat en konversation. Stämningen hade plötsligt förändrats och drottningen talade med en skärpa i sin röst som hon tidigare inte haft. Det var länge sedan Dantion haft en sådan intressant föreställning vid en middag. Eller haft middag alls.

Siggan hade inte släppt drottningen ur sin blick sedan hon började att tala ut med resten av rummet. De enda som stod upp från sina stolar var för nuvarande han själv, Deldyn och kvinnan som serverat henne vin. Men hon var på väg till sin plats åter igen. Han suckade lätt.
"Låt oss slå oss ned innan vi fortsätter denna diskussion." Siggan gestikulerade mot bordet och drog även fram stolen åt drottningen från in under bordet innan han begav sig till sin egna plats. Han flyttade sin långa vita klädsel åt sidan innan han satte sig ned vid bordet. Mannen knäppte sina fingrar.
"Vad är definitionen av mänsklighet? Att vara människa? Om du tänker döma mig grundat på fysiska skillnader, vad är det som stoppar dig från att sätta samma dom på både dvärgar och alver härnäst? Är de inte mänskliga heller i era ögon? Är mänsklighet att kunna känna smärta? Eller möjligtvis sympati?" mannen log kort. Det var dock kortvarigt och han drog snart på sig en mer beskymrad min.
"Jag vet inte." Siggan stirrade på sina händer framför sig. Under alla dessa år så hade han aldrig sett sig själv som mänsklig. Han hade andra behov och andra instinkter än en vanlig man. Kanske stämde det.
"Jag har länge själv sökt svaret på den frågan är jag rädd. Jag vet inte vem jag är. Eller vad jag är." han suckade för sig själv och lät sin blick vandra till maten som fyllde bordet framför honom. Han kunde inte förmå sig själv än att se på födan med avsmak i sin blick. Han kunde varken känna hunger eller törst, trots att en sådan festmåltid fanns framför hans ögon. Nej, hans ögon suktade någonting annat.

"Och du, min drottning. Är du mänsklig? Är du förmögen att känna kärlek? Längtar din kropp när du ser en man?" Siggan log, medveten om att han utmanade Easthalls ledare, en mästare inom politik och en född ledare som styrde med sin silvertunga.
"Men jag antar att du inte helt enkelt kallade oss hit för att fråga mig detta."

Padraic satt med en nästan gapande mun stilla på sin plats, för första gången så hördes inte hans ljudliga läten av mat som tuggades och dryck som lämnade hans glas. Dantion såg dock ut att verkligen uppskatta det som skedde vid bordet, då pojkens ögon nästan glödde. Bamal hade åter igen intagit sin stela position och rörde sig inte alls. Man kunde nästan tro att han försökte att smälta in i bakgrunden, trots att hans mörka hud gav ett extremt kontrast till det färgglada rummet.

Deldyn förblev stående medans hon lyssnade på Siggans ord. Och varje mening tycktes föda den växande irritation hon kände för mannen. Först undviker han att svara direkt på hennes allvarliga fråga. Han har sedan fräckheten att sätta sig ner framför henne med förväntan att hon ska följa hans exempel. Hon stirrade på honom med is i blicken medans han babblade vidare om dvärgar, alver, smärta och sympati. Trodde han att hon var en simpel flicka från landet som kunde hänföras av meningslösa ord sammandraga i ett löst sammanhang för att försöka bygga sympati för hans position? En våg av ilska växte inom henne och hon fick anstränga sig för att faktiskt lyssna när han tillslut faktiskt började svara på hennes simpla fråga. Hon noterade blicken av avsmak som fyllde hans ansikte och även fylld av sin egen ilska stannade hon och undrade varför och över vad? Var det för sig själv han kände så? Dessa tankar blandade med hennes ilska gjorde att hon inte var beredd när Siggan började rika frågor mot henne.

Först blev hon förvånad. Sedan generad och sen åter igen irriterad och arg. Det värsta var att hon kunde känna hur känslorna spelade över hennes ansikte innan hon kunde samla sig tillräckligt för att hejda dem. Hon stirrade på Siggan med rosen flammiga kinder och hårda ögon som lyckades vara heta och kalla på samma gång. Naturligtvis kunde hon känna kärlek. Hon hade bara inte så mycket tid för sådant. Och naturligtvis... Hennes kinder växte sig rödare och ilskan flammande inom henne som svar. Han var den som stått åtalad framför tronen. Hon var den som med några simpla ord kunde döma honom skyldig även nu och se så att hans liv, mänskligt eller inte, var över. Hur vågade han sitta där med sitt leende och sina ögon och testa hennes tålamod. Hon såg in i hans ögon men hettan som rusade till hennes kinder fick henne att dra bort blicken. Hon vände ryggen mot mannen och kollade istället bort mot eldstaden där fåtöljerna stod. högt ovanför brasan satt en stor vapensköld med Segrotas emblem och Deldyn fokuserade på det medans hon kämpade för att återvinna kontroll över sina känslor. Silversvärdet påminde henne om hennes plikt om hennes uppgift och position. Hon kunde inte tillåta sig själv att distraheras så lätt av simpel ilska eller saker som endast unga små flickor borde påverkas av. Hon höjde sitt vinglas drack. Vinet hjälpte lugna henne men hon var nog med att inte dricka för mycket på en gång. Att klunka i sig sin skulle knappast återställa mycket av hennes värdighet och det skulle bara skvallra om att hon behövde samla sig. Hon var fortfarande irriterad och arg men hon lyckades iallfall dölja det från sin röst när hon bestämde sig för att svara Siggan.

"Alver och dvärgar är inte mänskliga. Jag frågade om du var mänsklig inte om du har känslor. Mördare har känslor. Orcher har känslor. Efter idag är jag ganska säker på att även Demoner har känslor. Det är inte om du har förmågan att känna som intresserar mig. Det är vad du kan göra som den vanliga människan inte kan so jag vill veta mer om."

Deldyn brydde sig inte om att se sig om efter mannens reaktion utan började röra sig mot fåtöljerna borta vid eldstaden. Väl där stod hon och stirrade in i elden som dansade över de glödande träbitarna. Hon var osäker på hur hon skulle gå vidare med denna Siggan. Hon visste att hon iallafall skulle tvinga honom att komma till henne. Det var hon som hade hans öde i sina händer och det var han som hade mer att förlora om hon bestämde sig för att helt enkelt hänga mannen och bli klar med saken. Men minnet av attacken fyllde Deldyn med osäkerhet. Hon ville ha alla fördelar hon kunde samla på sig till framtiden.

Drottningens reaktion var mer än vad han någonsin kunnat frågat om. Blandade känslor bubblade fram till ytan och trängde sig förbi den fasad som kvinnan lagt upp framför sällskapet. Hon verkade generad över vad han sagt och samtidigt arg över någonting. Exakt vad var svårt för Siggan att svara på. För stunden kunde han gotta sig åt att Deldyn inte vågade se honom i ögonen. Möjligtvis för att hon inte ville visa sina känslor för honom. Men det var känslor som band samman alla raser i Akrylia. Att dölja dem verkade fel på något sätt. Vampyren fäste sin blick på drottningen som istället för att sätta sig ned vid bordet hade vandrat bort till eldstaden i rummet. Sällskapet förblev tyst och ingen annan än Dantion verkade för nuvarande hugga in på maten.

"Är du rädd för att du inte kan kontrollera mig, min drottning?" Siggan log svagt. Det var uppenbart att hon inte skulle kunna sätta sig ned med en rak min vid bordet. Kanske hade han förstört hennes aptit. Detta var trots allt inte ett vanligt samtal någon brukade ha vid middagsbordet.
"Jag besitter många förmågor som du inte hittar hos en vanlig man. Även..." han gjorde ett uppehåll innan han avslutade sin mening. "Svagheter." Siggan ställde sig upp ifrån bordet.
"Det finns fortfarande mycket jag inte vet om mig själv. Jag har hänfört större delen av min tid att undersöka mitt förflutna. För att få veta mer om vem jag är. Vad jag är." han sträckte sig efter ett pergament innanför sin klädnad som han smidigt lade ut över bordet framför sig. Pergamentet var förseglad med magikerakademins sigil. Siggan gjorde rum framför sig och föste sin tallrick, sitt glas och annat som tidigare stått framför honom åt sidan. Han öppnade rullen och drog sin uppmärksamhet till dess skrifter medans han fortsatte att tala.
"Jag har spårat mitt förflutna till hamnstaden Narsis och en familj som går efter namnet Carter. Jag har enligt mina källor haft affärer med dem och de är hårt knutna med svart magi. Mitt inflytande i ett flertal underjordiska föreningar tycks ha sträckt sig enda från Easthall till Mercatura. Alla jag talat med påstår att de hört om mig men ingen tycks ha träffat mig i person. Inte sedan 16 år tillbaka, då mina anknytningar till dessa föreningar plötsligen upphört. Det var för 16 år sedan jag vaknade i ruiner av en krypta utanför Easthall, omgiven av aska. Utan minnen. Jag har inte åldrats en dag under dessa år." Siggan gjorde en kort paus och såg sig omkring i rummet. Hans ögon fäste sig på vakterna som befann sig vid dörrarna och han slöt snabbt ihop pergamentet innan han förde det innanför sin klädsel åter igen.

"Jag är rädd att jag inte vill diskutera mer än detta med dessa ögon omkring mig. Du får gärna bjuda mig på en drink i privat om du vill veta mer." han riktade det sista han sade som ett skämt. Efter en kort stund så såg han på drottningen och sökte hennes blick. Hon skulle aldrig förstå hur det kändes att veta så lite om sig själv. Att ständigt vara i kamp med sig själv på grund av sin egna osäkerhet. En drottning kunde omöjligen sätta sig i skorna på någon annan, när hon satt så långt där uppe i sin tron. Han log, men hans blick var allt annat än lycklig.
"Se på mig. Mitt hår, mina ögon. Mina tänder. Jag har blivit anklagad för att vara ett monster. Jag är nyfiken, vad är det du ser?"

Drottningen förblev vänd mot eldstaden när Siggan började tala men hon lyssnade uppmärksamt på varje ord. Men det var inte fören hon hörde namnet Carter som hon förvånat vände sig om. Det verkade inte som att Siggan själv visste om namnets historiska anknytning vilket verkade lite udda om han faktiskt hade försökt studera saken. Men för Deldyn var namnet välkänt och flera av hennes vakter verkade också känna igen det då de plötsligt blev mer uppmärksamma efter att namnet yttrats. Om Siggan hade kopplingar till Carter familjen så fanns det en stor sannolikhet att han också var bunden till mörk magi. När Siggan berättade om att han inte åldrats mindes Deldyn sagorna om Carter familjens grundare. Det sägs att han hade varigt något in helt mänskligt, man förtrollad av mörk magi. Kunde Siggan vara något liknade?

När Siggan plötsligt nästan misstänksamt tittade mot vakterna och föreslog att de kunde diskutera saken mer privat om hon ville veta mer så hade Deldyn för ett ögonblick en inre kamp om i fall hon skulle bli road eller upprörd över manens agerande. Hennes känslor slutade upp som en blandning mellan båda men hon valde att bara visa ett nedsättande leende. Men leendet bleknade när han åter igen ställde en fråga som fick hennes ilska att flamma upp.

"Vad jag ser? Jag ser en man som inte är mänsklig, som enligt sina egna ord har kopplingar till narsis, mörk magi och Carter familjen. För att inte tala om att han har varigt inblandad i ett mord här i Easthall. Jag ser också en man som valde att försvara mig när min tronsal blev attackerad av en okänd fiende. Jag ser en man jag kanske kan ha användning för men som jag har flera anledningar att istället omedelbart fängsla och kanske avrätta. Men framför allt ser jag en respektlös ung man som inte verkar inse allvaret i sin egna situation."

Deldyn hade ett kort avbrott där för att lugna sig själv. Hennes förakt för mannens handlande hade brunnit starkare för varje ord och hon kände att för mycket av hennes känslor lyste igenom. Men hon borrade blicken in i Siggans när hon fortsatte och hon talade med den där drottnings rösten hon spenderat de sista åren med att fullända. Kylig, självsäker men totalt lugn.

"Var det mer privat du sa att du ville ha det? Ska jag kanske låta kedja dig som ett djur och slänga dig i en av slottets mörkare celler? Om jag kommer och hälsar på dig där tillsammans med några av de män jag betalar för att göra utfrågningar av mina fångar då skulle det räknas som mer privat eller hur?"

Hon såg djupt in i Siggans lila ögon och lyckades denna gång bevara sin värdighet under tiden som hon väntade på mannens reaktion. Flera av vakterna som naturligtvis följde situationen tog fastare tag om sina vapen och deras hållning ändrades nästan som om de förväntade sig att behöva agera på Deldyns hot mot Siggan. Eller kanske var det möjligheten av en våldsam reaktion som lockade fram deras plötsligt spända tillstånd. Även Maeve hoppade med blicken mellan deras gäster med en viss oro för att tillslut fästa sig på Siggan. Av någon anledning höll hon en av bordsknivarnas blad i sin handflata nästan som att hon var beredd att skära sig själv.

Drottningens svar kom som väntat. Hon hade stora problem med att se saker väl där uppe från sin mentala tron. Siggan log kort och lät sin blick åter vandra igenom rummet. Det var bara ett fåtal vakter där inne. Hans egna anhängare utgjorde ett större antal. Men det vore dumt att göra någonting förhastat. Någonting han själv inte tjänade någonting på. Nej, denna stund krävde försiktighet och eftertänksamhet.
"Det glädjer mig att ni berättar vad ni verkligen tycker, min drottning." de lila ögonen fäste sig åter på kvinnan som talat till honom. Hon kom med föga hot om kedjor och fängelsehålor. Någonting som han endast ignorerade med en stel mask över sitt ansikte.
"Jag är mycket väl medveten om vad för situation jag befinner mig. Men jag tackar er för påminnelsen, Deldyn." Men är du medveten om det själv? Siggan såg på sina kamrater. Bamal och Padraic såg på honom och sedan varandra. Dantion förblev tyst men utbytte även en blick med den vitklädda mannen innan han fortsatte att stoppa sig själv full med maten som stod serverad på bordet. Drottningen såg på honom med en kall blick. Det var frestande att göra något åt den, men Siggan behärskade sig själv.

"Min drottning, ni får binda mig hur ni än önskar..." Siggan hade ett lekande flin på sina läppar som han bibehöll under en kort stund medan han fortsatte att tala.
"- men om vi skall fortsätta denna diskution om mina studier så är de för era öron endast och ingen annans. Med tanke på kvällens händelser så kan man inte vara nog försiktig. Jag har nämligen anledning till att tro att inkräktarna inte tog sig in i slottet obemärkt utan hjälp innifrån." mannen ryckte på axlarna.
"Jag tror att jag skulle tjäna er bättre om ni höll mig utanför fängelsehålorna." Deldyn stirrade på honom och hans blick mötte hennes. Pupillerna i hans ögon smalnade svagt. Hon såg på honom som att han vore ett djur. Endå kunde han känna hennes lustar. Kanske var det just därför han kunde känna dem? Situationen började att hettas till - Men inte riktigt åt det håll han hoppats på.
"Jag trodde vi redan gått igenom mordet, ers höghet? Jag var inte inblandad i det. Jag har haft ett flertal som bevittnat om att jag befunnit mig innom synligt fält under hela kvällen på Rödhaken. Jag är övertygad om att ni håller med mig, även om ni insisterar på att hålla i er charader." han började att tröttna på det omtalade mordet och det märktes av en irriterad ton i hans röst. Han befann sig fortfarande stående. En ren impuls fick honom att greppa efter en av knivarna på bordet som utformats för att skära i kött. Han lade bladet i sin hand och skar i sin hud. Den röda vätskan började sakta att sippra fram och droppa på golvet framför honom. Han stirrade på den under en kort stund och räckte sedan fram sin hand mot drottningen. Såret började sakta att sluta sig framför deras ögon. Han knöt sin hand och lade tillbaka kniven på bordets yta.
"Du behöver inte veta mer om mig om du ogillar mitt förslag om en ostörd stund. Du vet antagligen mer om Carter familjen än vad jag gör för stunden. Jag kommer att göra allt i min makt för att återfå mitt minne. För att få reda på vad jag är. Men du bör också veta att jag inte är din fiende. Och det kan båda väl att ha allierade i dessa mörka stunder."

Deldyn var en svår person att övertyga. Drottningen ville ständigt visa att hon var den med makten. Vad detta berodde på var Siggan inte säker på, men han spelade i hennes händer tills vidare. Han var tvungen att få sin frihet och hon var tvungen att visa att hon hade lika lång salami som resten av männen i rummet. Det gav honom inget att hålla tillbaka information, så han delade med sig av det han visste. Han var dock nogrann med sina ord för att förvrida ord och meningar i öronen på de simpla vakterna som befann sig i rummet. Han kunde bara hoppas att de inte förstod allt han talat om.

Drottningen var envis och visade sig mycket svårare att få en privat stund med än vad Siggan hoppats på. Han såg henne villig men trots detta så insisterade hon att all information han delade gjordes så i närheten av andra vittnen. Kanske kände hon sig fortfarande skrämd av det faktum att hon blivit attackerad. Kanske litade hon inte på mannen i de vita kläderna med det lila håret. Som drottning bar hon en mask hon inte kunde kosta sig att avlägsna, men som en kvinna var hon så mycket mer mänsklig än vad hon hoppades sig själv vara. När aftonen passerat och kvällen började att bli sen så var många av gästerna trötta. Vampyren tog drottningens avtal och avlägsnade sig från rummet tillsammans med den mörkhyade mannen och dvärgen. Dantalion hade somnat på bordet och lämnades i slottet. Han var en pålitlig källa av information och samtidigt behövde Siggan någon som kunde skydda drottningen.