Nattens första timmar hade precis passerat och staden verkade vara förlagd i tystnad. Under en molnig himmel, som lade staden i ett tätt mörker och hotade att öppna sig vilken minut som helst, strök fem stycken skepnader fram längs gatan. Det var inte långt kvar fram till deras destination nu. Bara att runda ett hörn till och så skulle de befinna sig på baksidan av smedjan och framför dem anställdas ingång.
-Jag tycker fortfarande att det här var en dålig idé.
Nilas, en utav dem tre av Higgs män som hade börjat jobba med dem, kurade ihop sig lite och såg oroväckande upp mot himlen. Han ville varken hamna mitt under ett skyfall, bli tagen utav vakten eller få en misstanke mot sig att ha någon som helst koppling ihop med detta dåraktiga tillslag. Emma vände sig tvärt om, grabbade tag i hans jackkrage och väste irriterat.
-Jag har ju sagt att jag vet vägen in. Jag har jobbat här och dessutom är dem flesta vakterna upptagna med något brådskande ärende för tillfället. Detta är ett perfekt tillfälle att slå till, men om du är för feg så kan du springa tillbaka hem och gömma dig. Jag har ingen användning för dig i så fall.
Hon släppte taget om honom med en kraftig rörelse som fick honom att vackla lite och vände sig sedan tillbaka om mot sitt uppdrag, utan att se om han följde efter eller inte. Lite förståelse hade hon däremot för honom. De hade flera gånger sagt att hon var alldeles för djärv och hon var faktiskt benägen att hålla med dem denna gången. Detta var ett djärvt drag det visste hon och speciellt som att det var såpass snart efter hennes ankomst tillbaka till gränderna, men hon visste inte när hon skulle få ett sådant här tillfälle nästa gång. Det var lika bra att passa på nu och dessutom skulle detta också ge en större utdelning än det de hittills fått...ifall det gick igenom.
Med några snabba steg gick hon om sina kumpaner för att komma in på smedjans bakgård. Hon ville kontrollera läget själv först innan hon inbjöd dem andra. Det var faktiskt hennes idé och därför ville hon inte att de andra skulle råka illa ut. Hon ville inte förlora den lilla tillit från männen som hon hittills hade fått. Kusten verkade vara klar och hon vinkade till sig dem fyra andra. Liam, en lång och gänglig man, skyndade fram och började plocka med låset i dörren. Han var utomordentligt duktig och snabb på att dyrka upp alla slags dörrar och hon kände sig tacksam över att ha fått över honom på sin sida. Sander i sin tur, en person som verkade ha leder utav gummi, klättrade snabbt som en vessla upp på smedjans tak för att hålla utkik. Mitch ställde sig i skuggan bakom planket, som hindrade utomstående från att se in på smedjans bakgård. Han skulle göra det han var bäst på, att slåss om det skulle bli nödvändigt.
Låset gav ifrån sig ett klick som bröt tystnaden och dörren in till smedjan svängde sakta upp. Liam ilade in och försvann i mörkret. Emma knöt loss den stora säcken hon hade burit på ryggen och följde efter honom in. Hon drog in lukten utav kol, järn och härdat stål och upptäckte att allting såg ut precis som när hon senast arbetade där. Det stora städet stod fortfarande på en sten mitt på golvet, bakom den på ena långväggen reste sig den stora eldugnen som en vacker stenstod. Till vänster om ugnen fanns alla verktygen prydligt upphängda på väggen och hon mindes fortfarande hur varma de kändes i handen vid smidesarbetet. Efter en stunds nostalgitripp tvingade hon sig tillbaka till nuet och försvann ut genom dörren till höger om ugnen som ledde ut till själv butiken. Där var Liam redan i full färd med att plocka ner sköldar, svärd, dolkar och delar utav rustningar. Han såg upp mot henne när hon kom fram med säcken och tillsammans länsade de smedjan på allt som fick plats i den.
Med gemensamma krafter släpade de sedan ut den ur affären och mötte upp en leende Mitch på utsidan. Han gav henne en kort berömmande nick och tog sedan över deras börda och slängde upp den på ryggen. Det skramlade nåt förfärligt och de alla tre verkade frysa till is för ett ögonblick för att höra ifall de blivit upptäckta. När inget hördes och Sander fortfarande var tyst uppe på taket, fortsatte de ut genom planket och upptäckte Nilas på gatan utanför. Den guldklimpen hade hittat en liten vagn med hjul på och hjälpte nu Mitch att lägga upp säcken på den. Emma hade velat ruska om honom och krama honom på samma gång, men nöjde sig med att le tacksamt. Ett hårt och kort visslande ljud ifrån taket fick de allihop att sätta fart iväg och med en segerrik glädje tog de sig sedan fram igenom staden mot sina hemtrakter.