Frustrerat stod Emma och trampade på marken medan hon ängsligt vände sig om hela tiden. Varför hade hon låtit sig övertalas till detta? Marknaden och området kring var ett mycket bättre och säkrare jaktområde. Där kunde hon med lätthet försvinna snabbt och ingen skulle kunna hitta henne i alla labyrinter av gator och trånga gränder, men neeej. Mitch tyckte att Rödhaken skulle vara center för deras kupp ikväll. Toppenidé Mitch. Verkligen toppen.
Visst, erkände hon, idén var det inget fel på och han hade rätt i att chansen att få in en stor vinst var större här, men här var också risken för att bli igenkänd farligt stor. Vilket hon också hade förklarat för honom, men han hade fått med sig Liam, Sander och Nilas och när de ivrigt var med på detta hade hon inte mycket att säga till om. Hon hade inte kunnat ge någon bra förklaring till varför Rödhaken var ett dåligt mål, utan att röja sin identitet. Därför hade hon kapitulerat inför deras planer. Mitch hade stått där med ett segervisst uttryck i ansiktet och hon hatade honom i det ögonblicket. Den listiga, lömska ormen!
Nu stod hon här, utanför Rödhaken, med en klump i magen och sammanbitna tänder. Nervöst rättade hon till fållen på sin gröna klänning hon ''hittat'' dagen innan och förde sedan händerna upp till peruken för att se till att den satt där den skulle. Något hon gjort säkert hundra gånger sedan de lämnade hemgränden. Denna gången tog två händer tag i hennes armar och förde dem bestämt neråt igen.
-Lägg av med det där! Du kommer avslöja oss med ditt jäkla pillande.
Mitch röst väste in i hennes öra och fick henne att koka inombords. Hon tryckte undan en vilja att köra sin knytnäve i magen på honom. Han visste mycket väl hur mycket hon hatade den här idén och lite medkänsla från hans håll hade inte varit helt fel, men nu var inte rätta tillfället att dra till sig massa uppmärksamhet. Några människor passerade dem på vägen skrattandes och hon tvingade sig till att hålla sig lugn.
-Var inte orolig sötnos. Ingen annan kvinna kan liknas vid dig.
Emma gav honom ett sarkastiskt leende och höll tillbaka en impuls att föra upp händerna till huvudet igen. Hon förstod hans underliggande mening och innerst inne visste hon att ingen skulle känna igen henne, men hon kunde aldrig vara helt säker. Trots att det gått flera veckor sedan hon i all hast lämnat värdshuset mitt i natten, fanns rädslan att bli bortförd igen ändå kvar hos henne. Hon skulle kunna döda för att slippa hamna tillbaka i den där jordhålan. Den som fört henne dit hade gjort det utav en anledning som aldrig blev slutförd och hon visste inte om den anledningen fortfarande var aktuell. Dessutom höll många utav dem hon träffat tidigare till här och även om de kanske inte kände igen hennes utseende, kunde de känna igen hennes röst.
En lätt knuff i ryggen avbröt hennes tankebanor och hon skakade på huvudet för att slå undan dem för tillfället. Det var ingen idé att skrämma upp sig i onödan. Hon var bara löjlig, sa hon sig, som trodde att det värsta skulle hända. Förberedd kunde hon alltid se till att vara, men att skrämma upp sig själv skulle bara leda till tråkigheter. Det var ju just därför hon varit så irriterad på Nilas för några veckor sedan. En rädd medhjälpare var en dålig medhjälpare och hon skulle inte sänka sig till den nivån. Hon var bättre än så. Med ett djupt andetag följde hon sedan efter Mitch bort till Rödhaken och steg in genom dörrarna.
Värmen som slog emot dem var en härlig kontrast till kylan utanför som kvällen förde med sig. En tänd brasa sprakade i bortre delen av värdshuset och gav rummet ett hemtrevligt sken. Hon undrade varför hon inte lagt märke till det tidigare. Mitch som stod bredvid henne lade sig till med ett värdsvant leende och erbjöd henne sin arm för att föra henne bort till några lediga bord. Med höjda ögonbryn såg hon på honom där de gick genom rummet. Hans skådespelartalang var beundransvärd och något hon upptäckt först för några dagar sedan när en vakt kom på honom med att stjäla från en gammal dams handväska. Med förvånansvärd lätthet hade han manipulerat den stackars vakten tills han såg helt förvirrad ut och sedan till hennes stora förvåning, hade sedan bugat och gått därifrån. Mitch hade sedan lett ursäktande mot damen och fått några mynt för besväret.
När Emma sedan hade frågat honom om händelsen, hade Mitch bara svarat ''talang'' och givit henne en blinkning. Hon skulle gett nästan vad som helst för att få veta vad som hade sagts just då och därför tänkte hon ikväll vara lyhörd för allt han sa eller gjorde.
Gentlemannamässigt drog han ut stolen för henne när de nått fram till sitt bord och hon satte sig ner så lugnt hon förmådde. Hon hoppades att ingen utåt sett skulle kunna gissa sig till att hennes inre var i totalt uppror och avundades Mitch i den stunden. Hur kunde han hålla sig så lugn med sådan lätthet? Såpass väl kände hon honom att hon visste att detta inte var något spel och hon ville kunna föra sig med samma lätthet som honom. Hennes blick följde honom forskande när han gick runt bordet och satte sig på sin egen stol och hon slogs utav hur stilig han faktiskt såg ut. När han vinkade till sig en servitris, gjorde han det på ett sätt som visade att han visste hur man förde sig i finare kretsar. Emma rynkade pannan och undrade hur en man som han hade lyckats hamna bland stadens avskum. Det var tydligt att han hade en mera världsvan bakgrund, men samtidigt var det inget ovanligt att rika män och kvinnor slarvade bort sin förmögenhet. Även om Mitch kanske kom från en finare samhällsklass var det inget han slösade sin tid med att visa för folk. På gatan var han lika mycket självupptagen som alla andra, struntade lika mycket i vad som hände andra som resten av invånarna gjorde och var bara lojal så länge som det gynnade honom.
Emma lovade sig själv att aldrig låta grändernas snikna levnadssätt nästla sig in i hennes eget beteende och svor en ed att aldrig överge någon annan för något så obetydligt som pengar. Inte för att hon inte var beroende utav det precis som alla andra, utan för att hon inte ville låta gränden sluka ännu en förlorad själ.
Rödhakens dörrar öppnades ännu en gång och fyllde värdshuset med mer gäster. Ju fler som anlände desto gladare blev Mitch och desto mer osäker kände sig Emma. Trots att det var en vattentät plan han hade tänkt ut, hon var faktiskt ganska imponerad utav honom och sina kumpaners kreativitet, lyckades hon inte minska på paniken som stegrades för varje minut som gick. Hon frågade sig själv ännu en gång varför hon hade gått med på detta?

(Tänkte starta min egen tråd, men jag kan väl lika gärna haka på här)

Rydar lutade sig nöjt tillbaka i stolen han satt på och placerade sina fötter på bordet framför sig. Med hjälp av en kniv började han göra sina tänder fria från bitar av kycklingen han tuggat i sig bara några ögonblick tidigare. Mullret av ett värdshus i rörelse dominerade den stora hallen. Det där utmärkande oljudet av folk som pratar, skrattar, bråkar och framförallt dricker tillsammans. Rydar njöt. Det var det här oljudet han hade växt upp med.

”…den var stor, säger jag!” fortsatte den skäggiga jägaren vid bordet bredvid att berätta, ”stor som björn! Ilsken som en järv! Men inte tuff nog för mig, såklart.”

Det här var den tredje gången jägaren berättade om hur han lyckats döda en onormalt stor varg som sägs ha terroriserat utkanterna av vildmarken utanför Easthall de senaste veckorna, men märkligt nog verkade inte hans bordskamrater att tröttna. Samma sak kunde inte sägas om Rydar.

”Ett sving med min yxa och besten gav ifrån sig ett gällt ljud och försökte genast fly. Men jag var inte färdig med honom…” beskrev jägaren med inlevelse. Berättelsen var delvis sann. Mycket riktigt så hade jägaren ridit in i Easthall två dagar tidigare med en varg liggandes död i sin vagn. Och mycket riktigt så hade vargen varit onormalt stor. Nästan lika stor som en björn. En liten björn, i alla fall. Händelsen hade blivit lite av en snackis bland invånarna i staden. De som annars inte upplevde mycket spänning i sina liv. Rydar hade dock hört en annan version av historien…

”Jag kastade mig upp på hästen och galopperade efte-”
”Det sägs…” avbröt Rydar högt, och sällskapet tittade förvånat åt hans håll, ”…att du hittade den död”
Jägaren tittade mållös på Rydar.
”Död? Va… vad menar du?” svarande han efter en lång tystnad.
”Död. Som i inte levande. Det sägs att du snubblade över liket av en onormalt stor varg och hittade på en historia om hur du tappert besegrade den i en strid”
Rydar flinade.
”En lögn. En avundsjuk lögn” sa jägaren, röd i ansiktet. ”Vilken avundsjuk lögnare är det som ha-”
”Slaktaren…” avbröt Rydar igen, vilket uppenbarligen gjorde jägaren irriterad, ”… som tog hand om liket påstod att besten varit sjuk. Att pälsen nästan föll i bitar när han försökte flå djuret. Enligt honom såg det ut som att skadorna din yxa orsakat måste ha hamnat där först efter att vargen dött”
Jägaren gav ifrån sig ett krystat skratt. ”Och vad vet en usel slaktare om sådant?”
”Det kan man fråga sig” svarade Rydar, fortfarande med provocerande flin på sina läppar, ”men den här nya historien har spridit sig lika snabbt som din egna”
Jägaren satt tyst och skiftade sin ilskna blick mellan Rydar och sina bordskamrater, som istället stirrade obekvämt ned i bordet.
”En lögn…” upprepade han tillslut, ”…en avundsjuk lögn.”
”En trovärdig lögn, i så fall” svarade Rydar, och återgick till att pilla i sina tänder med en kniv, ”ingen tyckte det lät särskilt troligt att du besegrat besten från första början”

Jägaren ställde sig raskt upp, illröd i ansiktet och med en hotfull blick fäst på Rydar. För ett ögonblick såg det nästan ut som att han skulle dra sitt svärd, men istället knuffade han undan sin stol och stormade iväg mot utgången. Förmodligen för att försöka kväva den nya sanningen om besten han slaktat innan den nådde för många öron. Rydar skrattade högt medan han observerade hur jägaren knuffade sig förbi gästerna som äntrade värdshuset.

Mitch var en finurlig samtalspartner och efter att ha småpratat med honom om allt och ingenting, började hon faktiskt slappna av. Han själv var nöjd med resultatet också. Han hade skickligt styrt hennes tankar så långt bort från, rädslan av att bli upptäckt, som han kunde. Om hon hade fortsatt att vara så förbaskat nervös, så hade han gått därifrån och slitit henne med sig och sagt åt henne att skärpa sig till nästa gång, annars skulle han överge henne. Han hade ingen användning för henne i det tillståndet och det hade bara saboterat kvällen för resten av dem också.
Hade det varit en vanlig kväll, hade han bara lämnat henne åt sitt eget öde och gått hem för att sköta sitt, men denna gången stod det lite mer på spel och de var allihopa relativt beroende utav henne för att det skulle fungera. Visst det hade kunnat gå utan henne också, men det hade varit betydligt svårare och chansen att kamma hem en storvinst hade varit mycket mindre. Därför lade han band på sin irritation och lade sig till med ett avslappnat yttre. När servitrisen kom med Emmas tredje glas med vin, tog Mitch den rätt ur handen på henne.
-Du!...har fått tillräckligt för ikväll.
Han upptäckte att han lät onödigt barsk inför servitrisen och ändrade med ens sin framtoning.
-Det går inte för sig att mitt sällskap raglar hemmåt ikväll.
Han log vänligt mot servitrisen innan han vände sig om och gav Emma en varnande blick
-Hur skulle inte det te sig?
Emma besvarade alltihopa med en blandning av ett sockersött och sarkastiskt leende, men höll sig tyst. Vad hon än hade svarat nu, så hade det blivit fel och därför var det lika bra att tiga. Servritrisen i sin tur hade ett medlidande uttryck som bara gjorde situationen ytterst pinsam och ursäktade sig sedan för att gå iväg.
När servitrisen vänt ryggen till gav Mitch henne ett hånfullt leende och svepte i sig hela vinglaset på en gång.
-En full slagskämpe har vi inte heller så stor nytta av!
Emma som hade förstått hans underliggande mening, gav spydigt igen och tog sedan en titt om i rummet. Det började bli fullt inne på värdshuset nu och ännu hade ingen hon känt igen dykt upp. Hon höll tummarna allt vad hon kunde för att så skulle förbli. En man som ilsket rest sig upp och stegat ut ur värdshuset fångade hennes blick. Hon sneglade snabbt på Mitch som bara skakade lätt på huvudet. Hon kunde faktiskt hålla med honom nu. Vad tänkte hon egentligen på? Mannen skulle vara ett alldeles för riskabelt byte så ilsken som han var. Antagligen ville hon bara ta vem som helst för att komma härifrån så snabbt som möjligt. 'Skärpning nu Emma!' Tänkte hon för sig själv. 'Du kan bättre än såhär. Ryck upp dig nu ditt våp annars kan du lika gärna gå hem'.

Rydar hällde i sig det sista av mjödet och höll upp den nu tomma trämuggen i riktning mot en förbigående servitris för att signalera att han ville beställa en till. Samtidigt blickade han ut över värdshuset och iakttog gästerna som befann sig i rummet. Några satt vid ett bord och underhöll sig med något form av kortspel. Staplar av mynt i olika storlekar balanserade framför varje person och de skrattade glatt eller svor högt varje gång de vann eller förlorade. Vid ett annat bord satt två unga söta flickor, som verkade anstränga sig hårt för att fånga uppmärksamheten av ett gäng yngre stiliga män vid bordet bredvid. På andra sidan rummet satt två farmare som verkade bråka om vem som odlade bäst grönsaker och bredvid dem en man och en kvinna som verkade bråka om vinet. Vid baren hittade man de vanliga stammisarna, de som hade suttit där varje gång Rydar besökte Rödhaken och som man skulle kunna ifrågasatta om de någonsin flyttar på sig alls. Värdshuset hade många gäster.

Men ingen av dem passar in på beskrivningen, tänkte Rydar.

Han gillade inte den här sortens jobb. Att samla ihop pengar från människor som inte betalat en skuld var något som ungdomarna sysslade med. Arroganta och ivriga ungdomar som inte var kapabla till så mycket annat än att vara hotfulla och våldsamma. Rydar hade alltid föredragit lite mer avancerade uppdrag, som krävde lite finess. Och som betalade mer. Men det var över en vecka sedan han hade återvänt till Easthall och han hade fortfarande inte fått tag på något ordentligt jobb. Tristessen av att inte göra någonting och den oroväckande tyngden på hans läderpung med mynt gjorde honom desperat.

Fler gäster äntrade Rödhaken och Rydar betraktade dem noga. Ingen av dem passade in på beskrivningen; en äldre, skallig man med grått skägg och ett litet, nästan stjärnformat ärr på ena kinden. Rydar suckade och tog en klunk av mjödet som servitrisen precis placerat i hans hand.

Efter ytterligare en stund kändes det som att hon satt på nålar. Trots Mitch tappra försök till att hålla en konversation, fann hon sig oförmögen att koncentrera sig på nuet och vad han sa. Hennes tankar flög runt i huvudet, precis som hennes blick gjorde runt i rummet. Det här gick verkligen inte an! Hon måste göra något för att få ett stopp på sig själv, men vad? Det skulle kanske hjälpa att gå ut och ta lite frisk luft. Det var nog ganska kallt ute nu och speciellt med hennes tunna klänning, men allt skulle vara bättre än att sitta här och känna hur nervositeten kröp genom huden, som om den skulle lösa upp hennes kropp i små partiklar och sedan spridas för vinden. Ja, bestämde hon sig, ut skulle hon.
Med stor beslutsamhet reste hon sig från stolen, bara för att bli stoppad utav Mitch som höll kvar i hennes arm.
-Vart är du på väg?!
Hans ton var brysk och misstänksam och hon kunde inte klandra honom. Nu var det nog ett bra tillfälle att få ett slut på den här kvällen. Hon reste därför upp sig lite, blinkade med ena ögat och såg sedan högfärdigt på honom när hon höjde rösten.
-Ut! Vart som helst är bättre än att sitta här med dig!
Hon satte näsan i vädret och vände sig om för att gå. Det kändes otroligt skönt att få släppa lite på känslorna och det var faktiskt sanning det hon sa. Vad som helst hade faktiskt varit bättre än den här tortyren hon fått utstå ikväll.
-Om du går härifrån nu, behöver du inte bry dig om att komma tillbaka! Då vill jag aldrig se dig mer!
Emma vände sig om vid hans röst och mötte hans roade min med en blick som blixtrade.
-Det behöver du inte bekymra dig om!
Mitch for upp från sin stol med ett brakande läte, som fick många att vända på huvudet och marscherade fram till henne. Med sina stora hand tog han ett onödigt hårt tag om hennes överarm och stirrade stint in i hennes ögon.
-Jag menar vad jag säger!
Emma backade förskräckt ett steg. Det här hade hon inte varit beredd på. Ett glas som hon råkat stöta till välte omkull bakom henne, men hon försökte att inte bry sig om det och stod istället modigt kvar med huvudet högt och munnen stängd. Det fanns inget mer hon hade att säga och det lilla hon ryckte till när Mitch gav henne en högljudd fnysning, var knappt synlig. Om hon inte fortfarande hade varit så nervös, så hade hon beundrat Mitch skådespelartalang. De hade alla i gänget någon specialitet som var ett ovärdeligt bidrag till deras grupp. Mitch hade nu visat att han kunde göra något mer än att bara slåss och det skulle komma att tillföra mycket nytta till deras senare tillslag.
-Som du vill.
Han ryckte nonchalant på axlarna, släppte taget om henne och vandrade sedan ut ur värdshuset och lät dörrarna stängas bakom sig utan så mycket som en blick tillbaka. Emma såg hans ryggtavla försvinna och först när hans gestalt försvunnit ut, vacklade hon till och vände sig snyftande om.
-Ursäkta mig herrn. Det var verkligen inte min mening.
Hon pressade fram några tårar, som hon sedan låtsades försöka hålla tillbaka, medan hon fiskade upp en servett ur sin klänning och gjorde sitt bästa för att torka upp det hon spillt ut. Manövern med servetten var dömt att misslyckas, för det mesta utav innehållet hade runnit ut över bordet och ner på golvet. Hennes lilla servett gjorde knappast någon större skillnad. Med förstulen och ursäktande blick såg hon på mannen vid bordet och mötte ett ansikte omringat av korpsvart hår och rufsigt skägg. Ett fåtal ärr lyste fram utan att vara direkt vanprydande, men hans ögon gav henne rysningar ända in i benmärgen. Mörka och hotfulla ögon som bara blir till när någon levt ett våldsamt och tufft liv. Hon kände igen den här typen av människa och undrade varför just denna mannen skrämde henne så. Det var inget ovanligt att möta såna här män i gränderna där hon bodde och det här var heller inte den första hotfulla man hon mött i sitt liv, ändå kunde hon inte förklara sin känsla. Instinkterna sa åt henne att gå därifrån, men musklerna vägrade att röra på sig. Typiskt henne att stöta sig med honom nu när Mitch hade försvunnit. Som tur var hade hon sin dolk nära till hands och höll sig beredd för att utkämpa en strid om så skulle behövas.
Mannen verkade inte titta tillbaka på henne och verkade heller inte bry sig om hennes lilla missöde.
Lugnt och försiktigt började Emma backa några steg, vände sig sedan om och steg bort till bardisken. Snyftande vinkade hon till sig värdshusvärdens uppmärksamhet för att be om ursäkt för allt bråk hon ställt till med.

Värdshusvärden viftade bort hennes ursäkt med ett ''Ingen fara'' och gav henne en näsduk. Hon tog tacksamt emot den och förde den till sina ögon för att torka tårarna samtidigt som hon drog till med en dramatisk darrande suck. Mannen bakom disken gav henne en medlidande blick och log uppmuntrande. Emma nickade artigt mot honom och vände sig sedan om. Fan! Hon måste jobba snabbt nu om det skulle bli någon utdelning alls ikväll. Det fanns inte en chans i världen att dem andra skulle acceptera ett nederlag ikväll och just nu hängde allt på henne.
Med vacklande steg började hon ta sig genom världshuset. Dessa steg var nog det enda ikväll som inte var spelat. De andra skulle kräva eller stjäla en del av hennes tillhörigheter ikväll om hon kom tillbaka tomhänt. Hon fick lov att tänka snabbt nu och precis då såg hon en lösning. En utav stolarna stod aningens för långt ut i gången och hon hoppades att det skulle bli hennes räddning. Medans hon fortsatte gå vred hon på huvudet, som för att spana efter något eller någon och låtsades sedan snubbla över den utdragna stolen. Med ett förvånat utrop landade hon på marken. Händerna som hon använde för att ta emot sig med blev uppskrapade och hon bet ihop om den svidande känslan. Nå, det skulle i alla fall ge ett lite mera äkta intryck förhoppningsvis.
En hand rörde vid hennes axel och fick henne att titta upp. En lång man med blont hår och snälla ögon sträckte fram sin hand för att hjälpa henne upp. Emma log vänligt upp mot honom, lade sin hand i hans och lät honom hjälpa henne upp på fötter.
-''Tack''
Mumlade hon generat, slog sedan ner blicken i golvet och borstade lite förstulet bort smuts från sina kjolar. Mannen tog åter hennes hand i sin och hon tittade försiktigt upp på honom.
-''Kan jag hjälpa er med något?''
Han såg vänligt och frågande på henne och Emma jublade inombords, men visade ingenting utåt. Hon såg ut att fundera en stund och sa sedan med en röst som hotade att brista.
-''Jag tror jag bara skulle behöva lite frisk luft just nu.''
Mannen nickade förstående.
-''Låt mig få följa er ut.''
Emma log tacksamt och tog armen han erbjöd henne.
Luften utomhus hade blivit ännu kyligare under kvällens gång och hon huttrade ofrivilligt till. Det kändes att hösten närmade sig och hon bävade inför den kommande vintern. Rummet hon för tillfället bodde i var inte vindtätt någonstans och hon misstänkte att hon skulle komma att få söka sig ett nytt tillhåll under dem kallaste månaderna.
Mannen brevid henne tog till orda och hon riktade sin uppmärksamhet mot honom. De började småprata om vädret och andra ytliga ting medan de vandrade vägen fram. Han verkade faktiskt riktigt trevlig och för en kort sekund fick hon medlidande för honom och för vad han snart skulle råka ut för. Det var inte långt kvar nu och hon stålsatte sig inför dem kommande minuterna. En skepnad rörde sig i skuggorna och hon blickade mot mannen för att se om han upptäckt den. Det hade han inte för han fortsatte att prata om allt och ingenting. Bra. Då kunde de fortsätta ändra fram.
De hann inte ta mer än några steg förrän Liam steg fram ur skuggorna och blockerade deras väg. En kniv glimmade farligt i hans hand och ögonen lyste okynnigt. Emma låtsades bli chockad och hoppade förskräckt bakåt med handen över munnen. Sander stod bredvid vägen näst intill dold utav skuggorna och gjorde sig till känna med enbart ett elakt skrockande. Mannen hon slagit följe med höll ut armen framför henne för att föra henne bakom sig och skydda henne. Han vände huvudet halvt om och väste tyst.
-''När jag säger till, så springer du allt du kan.''
Emma nickade förstående och bet sig i läppen för att inte le segervisst. Liam tog hotfullt ett steg framåt. Mannen svarade med att göra detsamma och drog samtidigt upp sin egna dolk. Med ett ilsket morrande hoppade han sedan framåt mot Liam för att attackera och skrek.
-''Nu!''
Emma lyfte upp sina kjolar och började springa allt vad hon orkade i motsatt riktning. Bakom sig såg hon ett fullärdat slagsmål bryta ut och när hon var helt säker på att mannen inte såg direkt på henne, vek hon av från vägen och dök in i ett buskage i närheten. Med andan i halsen hukade hon sig ner och satte knäna i marken som stöd. Nu var det bara att vänta tills allt var över och hoppas på att ingen av hennes med hjälpare blev allvarligt skadad.

"Och vad pågår här?" rösten som talade var mjuk. Det låg trots det en bestämdhet i den stadiga rösten. Inte ett drag alltför vanligt hos de flesta män i Easthall. En man iförd en skimrande vit kappa hade anlänt till platsen. Vid sin sida bar han ett svärd och ett bälte av läder klädde hans bröstkorg. I bältet satt ett flertal knivar och över mannens bröst speglades ett sigil av Easthalls krona. Slitna läderstövlar och svarta byxor i fint tyg klädde mannens underkropp. Lila, spretigt hår skjöt från mannens hjässa och ögon i matchande färg stirrade på männen som befann sig på gatan.

Det hade varit en lång och utdragen resa till Narsis. Att återvända till Easthall och skickas ut i tjänst omedelbart på grund av att vakter behövdes på annan mark smakade surt i mannens mun. Att bli beordrad fram och tillbaka passade honom inte; men det skulle vara en kortlevad tjänst. Allt han behövde göra var att tjäna drottningen länge nog för att komma i kontakt med Carter familjen. Han hade en bra aning om vart han skulle börja med detta. Resan till Narsis var inte helt och hållet fruktlös trots allt. Han hade funnit någon som kunde hjälpa honom att minnas.

Mannen i den vita kappan tog ett par steg närmare männen med sin blick fortfarande fäst på dem. En stel blick som kastade varken ord eller känslor. Han verkade inte beskymrad över att männen var beväpnade och inte heller verkade han bry sig om att hålla sitt avstånd från dem eftersom att han kom allt närmare männen med stunden som gick.

"Är det drägg som ni som slösar min tid?" mannen gjorde inga försök att dölja huggtänderna i sin mun då han talade. Han hade redan genomgått det ohyggligt tråkiga förhöret hos drottningen och det gick fortfarande viskningar om hur mannen var en demon i mänskligt skinn. Rykten som ofta tystnade så fort mannen i fråga var i närheten. Siggan stannade upp en meter ifrån männen och kastade en snabb blick runt omkring sig innan han åter tog till orda.

"Och vart är den här Emma? I min rapport nämndes det här namnet."

Emma kände genast igen mannen som dykt upp och det var ett under att hon inte fick en hjärtattack på kuppen. Hon fick sätta handen för munnen för att undkomma ett förskräckt utrop och började se sig om efter en flyktväg. Mardrömmen hade besannats. Han levde i alla fall vilket lättade hennes hjärta en aning, men det gjorde betydde också att hon skulle få möta honom snart. Även om det inte skulle ske idag, så inom en snar framtid. Hon hörde honom nämna hennes namn och hon tvivlade inte en sekund på att han verkligen skulle finna henne.
Tänk om han kände igen henne?! Vad skulle hon göra då? Efter hennes svek skulle han aldrig förlåta henne. Hon hade inte ens letat efter honom.
I och för sig hade hon hållits fången, ursäktade hon sig själv, men hon kunde åtminstone ha försökt efter att hon lyckats rymma. 'Du var rädd' sa en röst inom henne, men hon slog envist bort den. För en överlevare som henne var det ordet, den känslan något som kunde liknas vid förräderi.
Tankarna snurrade febrilt i hennes huvud. Vart skulle hon ta vägen?

Liam, som låg över mannen och som bäst höll på att placera sina knytnävar i mannens ansikte, ryckte till och tittade upp på mannen som nyss anlänt. Han avslutade sin sysselsättning och reste sig lugnt upp med en hotfull blick som inte lämnade mannen för en sekund. Någon flämtade till bredvid honom och i ögonvrån såg han Nilas backa några steg.
-''Det...det..är demonen!''
Han höll ut sin kniv framför sig och såg skrämt på den nyanlända mannen med det lila håret. Liam suckade och himlade med ögonen åt den löjliga kommentaren.
-''Och vad angår Emma dig?''
Sander hade kommit fram och ställt sig bredvid Liam och såg nu skeptiskt på den underliga mannen. Ingen av dem svarade på hans tidigare frågor eftersom svaren var ganska uppenbara.

Lite längre bort bland en klunga träd, skymtades en människoliknande skepnad. Mitch såg hatiskt och misstänksamt på vad som utspelade sig. Så den lilla jäntan hade fortfarande samröre med den de kallade demon. Visste hon verkligen inte om att han befann sig i staden eller hade hon medvetet fört dem alla bakom ljuset? Nå, han skulle allt få sina svar senare ikväll. Hon hade sagt att denne man inte angick honom, men nu hade korten fått en helt annan färg. Om det visade sig att hon ljugit, skulle det få stå henne dyrt...riktigt dyrt.

Siggan kastade en lätt blick på mannen som kallat honom för demon. Han försökte att verka oberörd av kommentaren men en lätt ryckning i hans mungipa undgick hans kroppsliga kontroll. Vampyren lät sin koncentration falla på att behålla sitt lugn. Istället för att omedelbart dra sitt svärd och hugga männen i småbitar för att de ännu inte svarat på hans frågor så började han åter igen att tala. Nu med en retlig ton i sin röst. Dessa män var trots allt inte värda att putsa av hans svärd senare ikväll. Han hade mer viktiga affärer att sköta efter att han var klar här.

"Säg mig, mina herrar. När ni ser en insekt på marken, stannar ni upp och tänker att den är värdelös?" Siggan gav en kort paus innan han fortsatte att tala utan att vänta på reaktion eller svar. Tonen i has röst var inte längre den lugna och stillsamma han talat med då han först frågat om Emma. Det var uppenbart att han var på dåligt humör, även om han gjorde ett tappert försök att dölja detta.
"Livet på en insekt är så under er att ni inte stannar upp för att döma den. Livet på en insekt är så meningslöst att ni varken ägnar tid eller tankar åt dess liv." Siggan tog åter en kort paus, men man kunde se hur mannen spände sina muskler under de fina kläderna han bar. Nästan som att han kämpade mot sig själv innombords. Han stirrade mannen i ögonen som ställt honom en fråga, utan att svara på den innan han tog till orda igen.

"Det är en rättvis jämförelse med hur jag känner för er, människor." Ett svagt leende bredde sig över mannens läppar. Han korsade sina armar och lade vikten av sin kropp på sitt högra ben. Det var märkbart att mannen i de vita kläderna gav ifrån sig en omänsklig utstrålning. Luften kring honom verkade ligga tyngre än vanligt och en känsla av att skuggorna växte sig längre och starkare i hans närvaro var oundviktlig att lägga märke till.

"För mig till Emma. Eller så krossar jag er. En efter en."

Nej! Hennes inre stred mot hennes förnuft. Förnuftet sa henne att springa, men det var slut med det nu. Denna gången tänkte hon inte springa sin väg som ett litet barn. Det var dags att stå upp för vem hon var och ta ansvar över vad hon skapat. Hon kunde inte svika sina närmaste ännu en gång. Även fast dessa närmaste inte skulle tveka en sekund för att hugga henne i ryggen om det krävdes.
Försiktigt reste hon sig upp och började gå bort mot klungan av människor, men såg till att hålla sig utom synhåll för allas ögon. Hon ville höra vad som sas innan hon uppenbarade sig.
Ju närmare hon kom desto tystade och försiktigare gick hon. Siggan hade en förträfflig hörsel och att avslöja sig var det sista hon ville. Nu var hon så nära att hon kunde röra vid Nilas rygg, men hon lät bli. Det fega kräket skulle säkert bara skrika och springa därifrån och då kunde hon kyssa sin plan åt fanders.
Med osäker blick såg hon på sin forna vän, hon tvivlade på att han var det längre, och upptäckte att han bar kronans märke. Förvånat rynkade hon panna och betraktade oförstående sigillet som prydde hans bröst. Hon förstod ingenting. Jobbade han för dem nu? De som hade velat avrätta honom i princip enbart för hans utseende? Den bristande logiken i detta förvirrade henne.
Även om de äntligen lyckats ta sitt förnuft till fånga och insett att han var oskyldig, skulle de då kunna lita såpass mycket att de tog honom vid sin sida och varför skulle han ens vilja ha med dem att göra?
Hon blev plötsligt osäker på sin idé att visa sig, men bet ihop och tvingade sig själv att stå kvar. Tålmodigt lyssnade hon på Siggans förolämpningar och ryckte till när han liknade sin syn på människor vid insekters. Ett skratt var nära att bubbla upp och hon fick hålla tillbaka en impuls att säga emot hans hint. Hon visste hur mycket han värderade människor, hans livskälla, och att höra honom förolämpa deras existens var något hon aldrig trott sig få höra. Han verkade däremot mycket irriterad och för någon som inte visste något om honom, skulle säkert hans ord ge den effekt han var ute efter.
Själv däremot var det inte hans ord som skrämde henne, utan för vad som kunde ske härnäst. Hon hade sett vad som kunde hända ifall man testade hans gränser.
Sander och Liam ilsknade till vid hans sista ord och hon kände att det var dags. Hon hoppades bara att att han inte skulle känna igen henne och höll tummarna för att det skulle förhålla sig så. Det fick bära eller brista nu.
Med allt mod hon kunde uppbringa, steg hon fram och lade en hand på Liams arm. En tyst order om att han skulle dra sig tillbaka. Både han och Sander backade några få steg, men stod kvar bakom henne beredda på att slåss för sina liv om det behövdes.
Emmas såg stadigt upp på Siggan när hon tog till orda och hoppades att han inte skulle höra hennes dunkande hjärta.
-''Det är inte nödvändigt min herre. Jag är här. Vad kan jag stå till tjänst med?'
Lugnet i hennes röst förvånade henne själv. Kanske hade hon lyckats snappa åt sig några av Mitch talanger ändå. Vart fanns han förresten? Långt bort hoppades hon. Om han såg henne stå här och prata med ''demonen'', vem vet då vad han skulle tro om henne.
Luften kring Siggan verkade tät och hotfull och hon rös ofrivilligt till.

De hotfulla orden vampyren valt verkade enbart ha en uppretande effekt på männen. De var dumstridiga som stod upp mot honom. Easthall var fyllda med folk som inte visste sin rätta plats trots allt. Någonting som förhoppningsvis skulle förändras i framtiden. Trots att en man med det kungliga sigillet stod framför dem så vägrade de svara på hans frågor. Om detta berodde på lojalitet eller envishet var svårt att veta för stunden. Oavsett fallet så skulle dessa män inte tala i det första laget. Siggan tog ett hotfullt kliv frammåt innan han såg en gestalt bakom en av männen kliva fram. Hon talade till dem och männen placerade sig sedan strax bakom henne.

En tydlig ledargestalt. Men en ledare som befann sig i frontlinjen var en dåraktig sådan. En ledare med tankarna på annat eller helt enkelt en person utan erfarenhet. Siggan studerade henne med sin blick för en kort stund. Det var något med hennes ansiktsdrag han kände igen. Hennes röst lät även bekant. Men han kunde inte placera hennes kläder eller sätt att föra sig på. Han såg även ut att vara mer avslappnad efter att Emma stigit fram. Han såg henne i ögonen då han talade. Nu med ett lugn stämma åter igen.
"Så du är ledaren över den här patetiska ursäkten till banditer?" han blickade kort på männen för att se hur de reagerade på det han sade innan han riktade sin uppmärksamhet mot Emma åter igen.
"Inget annat än ficktjuvar med brist på annat att göra. Därför stjäl ni från de försvarslösa och har mage att tro att ni skulle undkomma med dessa kriminella aktiviteter."

Siggan log svagt och korsade sina armar.
"Ni är ett hot för Easthalls folk och även för kronan." han gjorde en kort paus.
"Och ni slösar även på min tid då jag har viktigare saker att stå i denna afton."
"Så var god och följ med mig så slipper vi spilla onödigt blod. Jag insisterar."

Han gestikulerade åt kvinnan att följa med honom med sin ena hand. Det skulle inte förvåna honom om hon valde att vägra att följa hans order. Men om hon vägrade så hade han auktoritet att använda sig av våld för att få henne med sig. Även om detta innebar att döda hennes män. Detta var trots allt inte bara för Easthalls bästa, utan även för hennes egna. Siggans blick smalnade då han väntade på en respons får henne.

Emmas blick smalnade vid hans ord och hon såg sina tre medhjälpare gnissla tänder av ilska, men de stod kvar. Klokt av dem tänkte hon och riktade blicken mot sin lilahårige vän igen. Han fortsatte tala och för varje ord blev hon mer och mer förvånad. Hur kunde han av alla människor säga att de var ett hot mot Easthalls säkerhet? Han om någon borde veta vilka som var det egentliga hotet. Hur var det med personerna som attackerat tronsalen? Hur var det med alla falska rykten som gick omkring? Det egentliga farliga hotet var människan i sig, i dess strävan efter rikedom, berömmelse, makt, samhörighet, popularitet och så vidare. Några ynka brottslingar som hon själv och resten av gänget var, var bara en liten droppe i havet av allt som hotade världen.

Trots alla funderingar stod hon rak i ryggen och såg på honom. Endast en liten låga i hennes gröna ögon avslöjade hur upprörd och förolämpad hon egentligen var.
-''Vi gör bara vad vi behöver för att överleva, precis som ni säkert utgjuter ett visst mått blod för eran egen överlevnad.'' Hon såg menande på honom och visste att meningen var tvetydig.
-''Och jag tvivlar på att vi är ett hot för kronan. Vårat mål är enbart att skaffa tillgångar till mat.''
Det var i alla fall relativt sant, även fast de faktiskt oftast tog mer än de behövde.

Siggan fortsatte och ville att de skulle följa med honom. Emma kände hur skräcken växte i henne och hon backade några steg samtidigt som hon skakade på huvudet. Sander och Liam ställde sig genast framför henne medan Nilas stod kvar och halvt gömde sig bakom dem. Aldrig att hon skulle följa med. Aldrig tillbaka till slottet eller till något ställe dit hon skulle bli igenkänd. Över hennes döda kropp. Lite komiskt, tänkte hon, för det var just vad hon skulle vara om hon blev förd tillbaka. Mannen hon slagit i huvudet när hon rymde dog förmodligen, så gammal som han var och det var ett brott hon med största sannolikhet skulle dömas till döden för. Hon hade ju även sprungit runt här i staden och gjort sig skyldig till en mängd brott och hon hade rymt ifrån Rödhaken, vilket definitivt skulle ses som misstänkt.

Nej! Hon skulle aldrig följa med honom. Aldrig!
-''Om ni nu slösar er tid på att stå här, så gå. Varför skickade de ens dig för att sköta sådana här oviktiga saker? Det kan väl andra göra?''
Desperat försökte hon finna en väg ut ur detta. Att fly var uteslutet. Hon skulle aldrig fly igen plus att hon visste att det var meningslöst när det gällde Siggan. Hon skulle inte hinna mer än några steg. Tillslut samlade hon sig tillräckligt för att kunna tänka klart igen. Det var bara henne han ville ha med sig, så då kunde de andra gå fria. Det gjorde att hon kanske kunde hitta en utväg på vägen dit...de nu skulle.
Emma blundade för att samla lite styrka och nickade sedan samtidigt som hon öppnade ögonen.

-''Låt gå.''
Hon hoppades innerligt att detta var rätt beslut att ta. Liam och Sander såg genast osäkert på henne, men hon skakade på huvudet och sa åt dem att gå. Ovilliga att göra detta stod de kvar ett ögonblick. En tyst konversation mellan dem alla pågick och sedan drog de sig faktiskt undan och försvann in bland träden.
Emma kastade en blick på mannen som låg på marken och stönade. Han vågade nu resa sig upp och ställde sig framför henne med en blick full av avsmak.
-''En sån som ni är inte ens värd smulorna som råttorna lämnar kvar. Jag hoppas ni får ruttna bort, svältande i en stinkande fängelsehåla.''
Han vände sig sedan om mot Siggan med vördnad.
-''Jag hoppas ni ser till att denna sorgliga ursäkt till dam får ett rättmätigt straff för det här.''
Han gav Siggan en hövlig nick innan han vände sig om och gick därifrån.

Emma hade helst av allt velat sjunka genom jorden av förlägenhet och höll blicken fast på marken framför sig. Febrilt letade hon efter någon sorts ursäkt för sitt beteende och något sätt att undkomma situationen innan hon blev förd till, vad hon misstänkte vara, vakterna. Så stod hon kvar och väntade på att de skulle börja gå.
Lite längre bort skymtades en skugga, som nu snabbt avlägsnade sig från platsen för att sluta upp med sina tre kvarvarande kumpaner.

Att männen och kvinnan först verkade motvilliga att sammarbeta kom inte som en shock i Siggans ögon. De var trots allt trubbelmakare och skulle försöka att åla sig fria alla anklagelser som kastats mot dem, oavsett vilka medel de skulle få använda. I värsta fall skulle de slåss. Det var simpel överlevnad trots allt. Även de svagaste varelserna försvarade sig själva när det gällde liv eller död. Kvinnan ifrågasatte hans motiv och verkade leta efter att ge honom en ursäkt till att lämna platsen. Dessa försök ignorerades. Istället stod han kvar på sin plats och väntade på att männen eller kvinnan skulle göra sitt drag. Om de bestämde sig för att ta sig till våld hade han inga problem med att avlägsna deras lemmar för att sedan dra deras livlösa kroppar med sig. Ett slöseri på arbetskraft och även föda för honom själv. Likväl ett slöseri på den energi det skulle ta för honom att avsluta deras eländiga liv, men också ett sätt för att snabbt förklara situationen avklarad. Det var bara kvinnan han behövde trots allt. De andra var bara avskum från gatan. Kvinnan steg slutligen fram och gav sina män ordern att backa undan. Om hon gjorde detta för att rädda deras liv eller för att hon trodde att hon själv kunde stå upp mot honom återstod fortfarande att se.

Mannen som de försökt att råna gick upp till Siggan och gav ifrån sig en kommentar om värdet på männens liv. En muskel ryckte ofrivilligt till i vampyrens högra arm. Det tog en stor självkontroll för att han inte skulle satt en knytnäve i mannens ansikte. Istället log han bara kort och nickade som svar mot mannen. Det var ingen hövlig nick och leendet på hans läppar var allt annat än ärligt; men en simpel människa skulle inte vara visare. Ljudet av mannens fotsteg avtog till slut då Siggan stod kvar på sin plats och inväntade att kvinnan skulle komma med honom. Männen bakom henne gav honom fortfarande ogillande blickar men de rörde honom inte. Han hade kommit för deras ledare och hon hade valt att följa med honom. Han lämnade därför männen bakom sig med ett hånande leende på sina läppar och han började att leda kvinnan framför sig på vägen. De fortsatte att gå några gator bort från den ursprungliga platsen innan han tog till orda för första gången på färden.

"Du valde fel natt att göra detta på, min vän." tonen i hans röst var stel och det framgick inte om det var sarkasm i hans röst eller om han var ärlig i det han sade.
"Ta till vänster här." han gav henne riktningar åt vilket håll de skulle gå och han ledde kvinnan ned till stadens mer fattigare delar, bort från stadens vakthus. Antagligen skulle hon ha kontakter i det här området. Just den ursäkten han behövde för att spilla någons blod. Hans ögon låg ständigt på kvinnans rygg då hon gick framför honom. Men hans öron var ständigt på vakt efter ovanliga ljud. Gatorna var trots allt väldigt folktomma vid den här tiden. Om han ansåg att en bipasserare gav för mycket av sin tid åt att stirra på dem, så fick han dem genast att lämna platsen med en ilsken och hotande blick.

Slutligen så befann de sig i en gränd mellan två hus som stod mot stadens murar. Det fanns ingen väg ut och husen var fönsterlösa och sönderfallna. Han närmade sig kvinnan sakta och tog till orda.
"Du måste vara väldigt dum om du tror att en sådan kostym skulle lura mig, Chrystal." Siggan log. Den här gången ett mjukt, ärligt leende. Han tog ett djupt andetag och skakade på sitt huvud. Hans röst var krasslig.
"Du försvinner spårlöst i mitten av ett massmord och du lämnar inga spår efter dig. Jag lyckades inte finna dig någonstans efter vad som hände. Jag sökte överallt och kunde inte.. Jag.. Jag trodde.." han slutade att tala. En viss glans i hans ögon kunde skymtas. Siggan harklade sig och tog ännu ett djupt andetag för att sedan luta sin rygg mot ett av husens väggar. Han var kvick med att använda sin rockärm för att gnugga sina ögon. För ett kort ögonblick stod han bara i tystnad och blickade upp mot den stjärnfyllda himlen. Han blinkade häftigt och gav ifrån sig ett tappert försök till ett lågmält skratt som endast kvävdes av tårar som sakta föll från hans ögon och fuktade hans kinder.

Han ville inte erkänna för sig själv hur mycket han saknat henne. De flertal nätter då hans beskyllt sig själv för hennes försvinnande. Det gick inte en stund då han ångrat hur han involverat henne i sitt liv. Likväl gick det inte en stund då han ångrat att han inte gjort det tidigare. En självisk tanke, men ändå en tanke han inte kunde få ur sitt huvud. Varje gång han tänkte på Chrystal så såg han en växande blomma. Men för varje steg han närmade sig så föll några av dess blad till marken. Djupa tankar omringade honom där han stod, stirrandes upp mot den klara natthimlen. En liten röst i honom viskade oroande tankar.

"Det ser ut som att det blir regn."

De lämnade männen bakom sig och hon hoppades innerligt att de inte skulle följa efter. Både för deras egen skull och hennes. Siggan skulle inte tveka en sekund för att göra slut på dem om han fann det nödvändigt. Deras bästa utsikt just nu var att göra som han ville, även om det för hennes del skulle innebära att bli kastad i en fängelsehåla igen. Tanken fick all kraft att rinna ur henne. Hon skulle faktiskt kunna bli avrättad för det hon gjorde. Misshandel, stöld, tjuveri. Ja det fanns säkert tjugo brott till hon kunde bli anklagad för.
Varför skulle de tvunget skicka just honom? Lika glad som hon var över att se honom, var hon också osäker och modlös. Vem visste vad han skulle ta sig till med henne. Om han känt igen henne kanske situationen skulle visat sig annorlunda, men bara kanske. Hon var faktiskt en förbrytare och han jobbade för kungliga gardet. Om det hade varit en vanlig vakt hade de kunnat övermanna honom och komma undan. Frivilligt men vemodigt lät hon honom därför föra henne framåt utan att göra motstånd. Det skulle vara helt meningslöst det visste hon. Det skulle endast resultera i att göra honom irriterad.
Som om han hade läst hennes tankar, sa han att detta varit fel natt för henne och hon ryckte till. Hans stela röst gav henne kalla kårar. Vad menade han med det? Misstänksamt blickade hon bak på honom, men det var omöjligt att läsa hans ansiktsuttryck.

En gnagande oro började forma sig i hennes mage och växte sig starkare när hon upptäckte vart de var på väg. Istället för att bli förd till vakthuset, som hon först trott, vände han in henne bland slummens gränder. Hon undrade varför han förde henne hit? Vad hade han blivit sänd för att utföra egentligen? Ingen gick till dessa delar av staden om de inte hade onda avsikter. Speciellt inte en vakt som transporterade en brottsling.Tänkte han tillfredsställa sin egen törst med hennes blod först, innan han kastade henne in i lagens armar?
Fler tankar om olika möjliga scenarion spelades upp i hennes huvud, medan de fortsatte längs smutsiga, leriga gator. Stanken från avskräden och sopor växte sig starkare ju längre in de kom. En skepnad skymtade förbi i ögonvrån, men försvann innan hon hann reagera. Det hade liknat Mitch. Kunde det ha varit det eller var det bara inbillning? Om han såg henne tillsammans med ''demonen'', hon fnös till lite vid det dåliga urvalet som folk börjat kalla honom vid, var detta slutet för henne. Mitch hade varit misstänksam mot henne och hennes bekantskap med Siggan redan från början. Om han såg henne här nu, tillsammans med honom, skulle hans misstankar bekräftas. Oavsett vilken anledningen än var till varför de befann sig här. Luften var nu riktigt kylig och hon huttrade ofrivilligt till när hon blev medveten om den.

Tillslut verkade det som om de hade nått sitt mål. Mellan två hus utan utväg, förutom den som Siggan blockerade, stannade de. Emma lade händerna om sina armar, för att försöka värma den bara huden, men stod kvar med ryggen mot honom. Måtte dödens skuggor ta Mitch för hans urbota idé om denna tunna klädnad!
När Siggan nu talade igen var hans röst helt annorlunda. Den var len och vänlig och hon vände sig försiktigt om mot honom. Hur kunde han känna igen henne? Synen som mötte henne när hon såg på honom förvånade henne. Han såg sårbar ut och hans röst bröts när han talade. Ögonen speglade varken ilska eller att han var sårad, besviken eller hämndfull. Han verkade faktiskt istället ha varit orolig för henne. Lika orolig och skuldmedveten som hon själv varit.
En tår blänkte i hans öga och hon vände skuldmedvetet ner blicken i marken. Hade han letat efter henne? Med nerböjt huvud och blicken i marken för att dölja sina egna tårar som hotade att tränga fram, började hon berätta om allt som hänt. Från händelserna i tronsalen, till bortförandet av henne, utfrågningen i jordhålan, rymningen, besöket på Rödhaken och hennes återvändo till slummen.
-''Förlåt.'' Avslutade hon. ''Förlåt för att jag inte slogs vid din sida, för att jag inte kontaktade dig efteråt. Det ryktades att du fortfarande levde och nu hade samröre med drottningen. Jag...jag ville inte gå tillbaka.'' En tår lyckades, trots hennes ansträngningar, tränga fram och droppade ner på marken. En kort stunds tystnad varade innan Siggan tog till orda. Hon gav till ett snyftande skratt vid hans kommentar om regn, såg upp på honom och torkade bort den blöta randen som tåren skapat.
-''Det har du nog rätt i.''
Chrystal såg upp mot himlen som var helt stjärnklar och nickade instämmande.
-''Jag är glad att du lever.'' Sa hon sedan med blicken fortfarande upp mot natthimlen.

-''Din lögnare! Jag visste väl att du var i maskopi med den där demonen!''
Hon ryckte häftigt till vid Mitch barska röst och såg honom dyka upp från ett av dem förfallna husen vid hennes sida. En kniv i hans hand blänkte till i månskenet och hon ställde sig snabbt mellan honom och Siggan. Agerandet var förgäves insåg hon snart när hon hörde fler skrapande fotsteg. Hennes tre andra kumpaner plus hennes största hatobjekt Higgs, dök upp bakom Siggan och blockerade deras enda väg ut.
-''Om du tror att vi tänkte låta er komma undan är du dummare än en åsna.'' Mitch ögon glittrade farligt när han såg på henne.
-''Det var inte speciellt smart av er att komma hit ensamma.'' Higgs raspiga, hesa röst skar som en kniv i luften och hon äcklades bara av att höra den.
En skarp smärta fick hennes ögon att tåras när Mitch klev fram och slet av henne peruken. Hårnålarna som höll den på plats landade på marken tillsammans med små tussar av hennes hår. Hon stirrade förfärat på dem.
-''Nu kanske du kan tala om för oss vad du har hållt på med....Chrystal?!''
Ett chockat läte hördes från de fyra männen bakom Siggan och nu visste hon att det inte fanns någon återvändo längre. Snabbt plockade hon fram två dolkar som hon gömt i klänningslivet och såg med smalnande blick på Mitch.
-''Att förklara påhittade anklagelser för inkompetenta, paranoida ärthjärnor ligger inte i mitt intresse.''

Efter en liten stund, som kändes som evigheter, gav Higgs ifrån sig ett vrål och sprang fram emot Chrystal. Hon hann precis ducka för hans kniv och smet runt honom samtidigt som hon satte en av sina knivar i sidan på honom. Blodet droppade ifrån bladet när hon drog det ur honom.
En stark hand greppade tag i hennes arm och hon mötte Mitch ilskna blick när hon vände upp huvudet. Med all kraft hon kunde uppbåda, satte hon sin fria armbåge i hans mage och han släppte henne med ett 'ouff', men hon hann inte mer än två steg ifrån honom förrän hon kände hans hand grabba efter hennes kjol. Snabbt såg hon bort mot Siggan. Liam och Sander var på väg mot honom. Nilas kunde hon inte se. Han hade väl rymt det fega aset.
Ett kraftigt ryck i kjolen fick henne nästan att falla omkull. Med ett häftigt ryck tillbaka lyckades hon komma fri från Mitchs hand och dök sedan snabbt in genom husväggen där han själv kommit ut ifrån nyss. Hon hörde honom famla med brädorna när han kom efter henne. Febrilt sprang hon runt och sökte med blicken efter en utväg. Vart sjuttsingen fanns den någonstans i detta ruckel. Förhoppningsvis skulle hon hinna undan och kunna komma runt huset för att kunna göra ett bakhåll på Liam och Sander. Precis när Mitchs gestalt skymtade fram bakom henne, såg hon en ljusglimma. Hon kastade sig framåt mot ett trasigt skynke som dolde utgången, bara för att hamna i famnen på Nilas. Hon vred sig för att komma loss, men hans grepp var stenhårt. Han flinade elakt ner på henne och hon öppnade munnen för att spotta honom rakt i hans smutsiga ansikte, men en blixtrande smärta i bakhuvudet hejdade henne och sedan blev allt svart.