Tehso hörde hur Zolathan närmade sig bakifrån.
“Du är snabbare och starkare än vad som är möjligt. Din hud är likblek och iskall. Dina ögon byter färg och ibland pratar du som om du kom från en annan tid. Du dricker aldrig något, och du går aldrig ut i solen-ljuset. Hur gammal är du?”

“17” krystade han ur sig. Medveten om att det inte var svaret han sökte. Det var inte en lögn, men det var också långt från sanningen.

Tehso tänkte inte ge upp så lätt.
“Hur länge har du varit 17?”

Han visste inte hur han skulle fortsätta. Hans läppar rörde sig men det kom inte ut några ord. Osäkert och rädd för hennes reaktion fick han ur sig ännu en lätt misstolkad halvsanning. “Ett tag.”

Kameran snurrade dramatiskt runt Tesho och musiken försvann innan det klipptes till en närbild på hans ansikte. Allt var tyst en stund innan han viskade ut ett:
“Jag vet vad du är.”

Teshos insikt var väntad. Han var allt för klipsk och Zolathan kunde inte dölja det längre. “Säg det.” viskade han manande “Högt. Säg det!”

Tehso rös när Zolathan viskade i hans öra. Han var rädd, rädd för vad Zolathan kunde tänkas göra, samtidigt var situationen varje 14årig tjejs våta dröm. Med ett osäkert uttryck men med stadig röst sa han.
“Vampyr.”

“Är du rädd?” frågade han osäkert. Han ville inte skrämma Tehso. Han ville inte se honom springa iväg i rädsla med fruktan i sin blick.

Om han var rädd? Det fanns bara ett svar på den frågan.“Nej”. Tehso höll andan. För nervös för att våga säga något trots att tusentals frågor bubblade i hans inre. För nervös för att säga eller göra något annat än att stå där och titta honom djupt i den bronsfärgade, hornklädda hjälmen.

Tenshos svar gjorde Zolathan varm i hela kroppen. Men han kunde ta det lungt än. Han var tvungen att försäkra sig om att Tensho förstod innebörden av vad han var. De skulle aldrig kunna vara tillsammans annars.
“Fråga mig då den mest grundläggande frågan: Vad äter vi?” Zolathan tog tag i Teshos arm för att dra honom med sig. Han behövde visa honom något. Något som var av den största vikt.

Tehso stelnade först till. Han förstod vad de åt, försökte Zolathan skrämma bort honom? Han borde vara rädd, han borde vilja springa därifrån men något höll honom kvar. “Du kommer inte skada mig.” Plötsligt greppade Zolatham honom i ett järngrepp, att han var starkare än vad som var möjligt var ingen underdrift. “Vart för du mig?” utbrast Tehso, samtidigt som han lönlöst försökte dra åt sig sin hand. Handen var mjuk men utan värme. Det var bara en reflex som hade fått honom att försöka dra åt sig handen men i ärlighetens namn kändes det bra. Bra på ett konstigt sätt, bra på ett sätt som fick det att kittlas i magen på honom.

“Upp på bergen, över molnen. Du måste se hur jag ser ut i solljuset.”

In loving memory
Jasper
2010- 2010

by David Bowie