Månader hade gått. Men fortfarande hängde Layanes haltande efter henne. En obekväm påminnelse om det otroligt dumma beslut hon gjort för mer än ett halvår sedan. Hon accepterade hur hennes tillstånd var, och hur det förmodligen alltid skulle vara. Eller, det var vad hon sade till sig själv i alla fall.

Män såg inte på henne på samma sätt längre. Det enda de såg var en haltande kvinna i sena  20.års åldern. De kastade inte längre längtansfulla blickar efter henne, eller, kanske till en början. Men så fort de såg hennes gångstil, så slogs deras blickar ned i marken. Eller så förändrades deras hungrande ögon till något mer, sympatiskt? Layane hatade den blicken, det var inte synd om henne. Och nåde den som vågade tycka det.

Sen var det något mer. Något hon inte riktigt kunde sätta fingret på, som hade förändrats inom henne. Egentligen kanske hon visste, men det hat hon skulle få mot sig själv om hon tillät detta fylla henne, skulle vara något så groteskt att hon själv nog inte skulle överleva det.

Vintern stod bakom hörnet och träden hade börjat förlora sina löv. Vissa svagare sorters träd var till och med helt nakna. Det var fullmåne och helt molnfritt på himlen. Den benvita månen lyste upp Layanes vackra hår där det föll över hennes skuldror, klädda av den lila kappa hon oftast bar. Hon satt vid fontänens kant, och vidrörde vattnet. Iskallt, genast drog hon åt sig sin egen hand och värmde den innanför sin kappa.

Att det hade gått relativt bra att ta sig undan var kanske inte förväntat men han kunde gissa att de inte var undan från Hectors misstankar, i alla fall inte Layane och det var nog lite dårskap att stanna var i Easthall om än tiden gått så långt. Layane var också en kvinna med en stor utstrålning så hennes ansikte gick inte obemärkt när hon tillät sig synas av trånande män. Nihirian själv tog sin bakåtdragna plats vid hennes sida, eller i alla fall i närheten då det helt enkelt hade blivit naturligt.
Den mörka färgen de gnuggat in i sitt hår hade sedan länge släppt då det gått en rätt lång tid sedan deras flykt. De hade gömt sig undan med den förklädnaden dels för att kalabaliken skulle lägga sig men även för att Layanes sår skulle få läka, hon fortfarande så fåfäng skulle nog aldrig godkänna det ärr som löpte efter hennes rygg men hon var i alla fall vid liv och hade fortfarande ett enormt vackert ansikte.

Nihirian stod avskild från henne inne i parken där hon just nu satt vid fontänen trots det kyligare vädret så här när årstiden lutade mot vinter men inte riktigt ännu. Det var tystare i staden då inte lika många rörde sig utomhus när det blev senare, men det kanske inte bara var på grund av kylan utan många var nog mer försiktiga mot skumma personer då vintern handlade om att hålla sina pengar i behåll och sina varor i sin ägodel för att överleva med mat.
Ringar bildades mot det tidigare ostörda vattnet när hennes hand lade sig mot ytan för att sedan hastigt dra sig tillbaka. Han själv kände hur kylan drog sig närmre inpå huden genom kläderna och han kunde inte säga att han var något mer förtjust i vädret som bildades, nej han var mer van värmen sedan en lång tid tillbaka. Vid sin sida hade han sin bok som vanligt, som med tiden fylldes av historier han hörde och visst hade han skrivit mer om henne men inte vid namn och hon var förmodligen inte medveten om det. Det mesta hade antecknats under tiden hon sovit, då hon fortfarande var skadad och inte hade så mycket ork till saker och ting. En hand låg vilandes över boken, det var naturligt och ingenting han gjorde medvetet men det kändes tryggt att känna att den var där, hans mest värdefulla föremål enligt honom själv.
Trötta steg tog honom tillslut närmre henne, hon visste att han var där, eller borde i alla fall då det inte var så konstigt att han följde hennes steg så länge hon inte sade åt honom att inte göra det och den sega blicken lade sig mot ringarna som dog ut på ytan, sedan mot henne.
"Bör ni verkligen vistas i parken? Om än det gått så lång tid bör ni kanske inte stanna här så länge." Frågade han bekymrad över hur säker hon egentligen var i Easthall. Egentligen ville han fråga om de inte borde ha begett sig ut ur staden och stanna från den en mycket längre tid, men kanske hade hon ännu inte orken till att vandra och det var också frågan om mat för resan. Hon hade blivit halt efter skadan, men hon var inte inkapabel till att faktiskt klara av att resa någon annanstans medan hennes dåd glömdes bort, mer eller mindre.

Som en vit skugga hade Nihirian följt hennes varje steg. Som en livvakt, men som aldrig skulle kunna försvara henne, för en sådan träning hade han aldrig fått. Kanske mer som en extra röst som försökte tala henne till rätta då och då. Vad han hade sagt och vad han inte sagt om vad han tyckte om att de rörde sig bland människor så öppet hade hon inte brytt sig om. Och än så länge hade de klarat sig. Det var nästan så att hon ville bli igenkänd, någon slags bekräftelse på att hon faktiskt hade ett utseende som stack ut.
"Varför ska jag inte vistas i parken?"
Sade hon oförstående och såg på honom. Nihirian såg nästan spöklik ut med sitt vita hår i det klara månskenet. Kylan trängde sig djupare in i henne och hon drog armarna om sig.
"Här har det aldrig hänt mig något dåligt. Dag som natt." Hon pressade fram ett litet betryggande leende. Hon kände att det inte var helt sant det hon sade. Som om det skett något på just den här platsen. En tom känsla som fanns där. För en stund hade hon tänkt be honom gå själv, men det var inte så hans fråga var riktad. Den var ensidigt riktad, mot henne själv, även om de var två.

Hon betedde sig i alla fall någorlunda vanligt med tonen hon använde när hon talade med honom och hur hon hade bittra kommentarer tillbaka mot honom men det var något man blev vad vid efter en tid med henne. Hon hade sin stolthet och det hördes i hennes svar tills killnad från Nihirian som var mer av en passiv varelse.
"Om än det gått lång tid och det inte hänt något tidigare så vet man aldrig vem som passerar och känner igen er." Hon visste det nog mycket väl själv fast hon hade den frågande blicken när hon såg på honom. En tystare suck lämnade hans läppar medan en kyligare lätt vind drog sig över parken och rubbade vattenytan på samma sätt som den drog med sig håret i en virvlande lugn dans.

Nihirian uttryckte nog för det mesta i frågor kring henne och inte dem två, även om han till viss del räknade in sig själv då han följde henne men det var hennes bästa situation som fick ta fokus och att stanna kvar i Easthall stämde inte med hans egen uppfattning om vad det bästa skulle vara. Han visste också att hon kunde ta emot det han sade men med en stark vilja som henne tog hon hans rådgivning in i sina egna händer och formade sin egen väg, för det mesta i alla fall. Han förblev stående i närheten av henne och han kunde se att även hon kände kylan krypa inpå, så varför satt hon fortfarande kvar här ute? Han var nyfiken på vad hon förväntade sig om hon envisades med att vistas ute, på dagen var en sak men så här sent på kvällen fanns det inget svar han kunde komma på.
Han fann inga ord att lägga till tystnaden.

Hans ögon glittrade trolskt av månljusets vita sken. Hans hår dansade i vinden, lika så hennes eget. Hon tyckte sig se hur han började frysa. Än en gång tänkte hon be honom gå om han frös, men hon visste att det skulle han inte göra. Han skulle stanna här vid hennes sida. Som han nu gjort så länge. Under tystnad betraktade hon honom efter han talat, stilla, försökte minnas om hon aldrig bett honom gå. Under de där förvirrade dygnen på värdshuset, hade hon inte sagt åt honom att ge sig av då? Men minnet från det där var... ett töcken av smärta och.. berusning.

"jag antar att du har rätt..." Sade hon till slut och vände sin blick mot det vatten som stundom var stilla. Hon kunde se sin egen spegelbild i det, fast inte riktigt klart. Och det var så hon ville ha det, för där hon inte riktigt såg sig själv, kunde hon fortfarande se den skönhet hon en gång tyckte att hon var. Hon lyfte sin hand och strök med insidan av handen mot sin silkeslena och perfekta hud. I månljuset, det var där ljuset låg perfekt, lyste upp hennes finare sidor. Och dolde de sämre, i hennes egna ögon.
"Du har blivit mina ben Nihirian, och mina armar..." Hon log lite för sig själv och erkände:
"Till och med mitt vett ibland..." Ännu en vind drog förbi dem, lite starkare och isande den här gången, suddade ut henne spegelbild. Hon såg tomt i luften då hon sade med elände i sin röst:
"Men ändå kan du inte utföra de dåd som min själ behöver allra mest."

Tystnad åter, det var inte mycket ljud omkring dem två i parken, löv som rasslade från vinden som mest och några väldigt avlägsna ljud från någon enstaka person längre bort utanför parken men det dog ut och kom tillbaka med långa mellanrum. Han såg mot henne då hon talade, från att hon också betraktat honom från innan hon talade och det var inte fullt så ovanligt att beskåda den andra, det hade ingen större betydelse men han undrade vad han skulle ha gjort om han inte kommit tillbaka den där gången han vandrat iväg. På efterhand hade han känt att det varit bra att han kommit tillbaka, hur hade hennes situation sett ut om han inte varit där? Tanken var kanske lite obehaglig.

Han sänkte blicken vid hennes ord, där hon själv sett mot vattnets yta som speglade henne när det tilläts ligga stilla och ostört. Han visste väl att han inte var kapabel till att utföra det såsom hon behövde för att hennes själ skulle stillas.
"Jag må göra det saker ni med skadan inte kunnat göra men ni har som jag nog tidigare nämnt en styrka som i denna mening jag inte kan hålla med era ord om. Även om jag talar eller assisterar er så är det inget skrivet i sten och ni väljer alltid en egen tolkning eller lösning, oavsett det jag sagt." Han tog en paus för att dra sin mantel omkring sig tajtare då vinden som tagit ett kraftigare drag alldeles nyss hade funnit sig in under hans kläder och han kände det svaga darrandet i en kylig kropp smyga sig på.
"Ni kommer nog hitta ett sätt att komma tillbaka på fötterna, en skada hindrar er inte, jag tror.. att ni kommer kunna vända den till en styrka tillslut." Han var säker att hon skulle besegra det, med vilka sätt visste han inte men Layane hade en tendens att få sin vilja igenom, att vrida saker och ting på de mest groteska sätten och han om någon respekterade det om än vissa saker var dumdristiga, han respekterade hennes ärr och fann det vackert. Han själv var ärrad men dem var gjorde med äcklande orsaker och han, trots sina drag skulle aldrig bli så vacker som henne. Hon hade tagit strid för sitt hat och sin drivkraft och om än hon inte vunnit ännu hade hon gått levande ur, han hoppades att det skulle göra henne starkare, att hon hade mer att slåss för trots att han själv inte stöttade hennes metoder. Ändå, i slutet tillät han hennes sätt att agera i hans närhet, genom att vända blicken bort, det var lågt och han visste det.

Han försökte lyfta fram de bra sidor hon hade, de sidor som fått henne igenom hela den här cirkusen. Försökte visa de för henne. Det var vänligt av honom. Men det tog inte Layane någon större notis vid. Utan hon hade fokuserat vid de första ord han sade. De ord som skyddade honom, så att han inte band sig vid någonting. Layane hade stått ut med det här, eftersom att, hon bara hade gjort det. Det hade inte haft någon större betydelse för henne, eftersom att hon hade klarat sig själv. Hade kunnat släcka sin blodiga törst själv. Men nu kunde hon inte det, och en bra tid hade gått nu. Han hade ingen aning om hur det kändes, tydligen. För i hennes värld verkade han inte alls bry sig.
"Nej ingenting i är skrivet i sten..."
Sade hon lågt och bittert:
"Ingenting!"
Lite högre i samma stund som hon såg på honom igen. Då hon såg på honom så hade han vänt bort sin blick. Som det så många gånger förr gjort i diskussioner med Nihirian så började den där irritationen pocka på inom henne. Den där irritationen och ilskan. Den känsla som var toppen på isberget.
"För alltid ensam, eller hur? Du kommer aldrig någonsin stå på min sida fullt ut..."
De blå ögonen blixtrade, även fast hon försökte dölja stormen som börjat bubbla upp. Om han inte såg på henne, så skulle han inte kunna undgå att känna den blick som brände på honom.

Layane insåg inte vilken tur hon egentligen hade. Hur tacksam hon egentligen borde vara över den hjälp hon fått från Nihirian. Utan honom hade hon säkerligen varit död. Eller legat i en fängelsehåla någonstans med ett svårt infekterat sår. De flesta i hans position hade nog lämnat henne för länge sedan. Men inte han. Hon var elak med honom, behandlade honom som någon slags tjänare. Men ändå stannade han kvar. Varför var en fråga; kanske var det för att han tyckte synd om henne? För att på något underligt sätt brydde sig om henne?  Eller var det bara helt enkelt för att han inte hade något bättre för sig? Layane var hur som helst inte tillräckligt rädd om det här värdefulla hon hade hos sig nu, och om hon inte var försiktig så kanske detta skulle försvinna. För som allt värdefullt är, så är det skört och oftast tillfälligt.

Han silade en omvänd suck när hon tog till i en aggressivare ton, ingen som han var allt för främmande med för nog hade han fått höra den tonen ett par gånger redan, alltid som svar till någon av hans snirklande kommentarer som gick från huvud till tunga för det mesta. Eller så hade Layane den effekten på honom, mest av allt för annars skulle det nog hända oftare. Han vred, tillsammans med sin blick, på kroppen så han inte längre stod mot henne när hon talade med den tonen, något han nog också hade i vana att göra i svar till hennes ord.
Han kände en liten avundsjuka över hennes ändå så pass stora ärlighet, hur hon släppte ur sig sina ilskor efter hon tände till vid något han sade, hur hon uttryckte en hopplöshet om situationen så sade om det, att hon vågat visa tacksamhet inne på Rödhaken, om än hon varit försvagad. Själv gjorde hennes ärliga sidor hans egen till en kolsvart kontrast i hur han gömde sig bakom ord och meningar, hans ambitioner som var så långt ifrån hennes och hans fruktan för att skada någon som var den största grunden att de inte kunde förstå varandra där.
"Och ni var medveten om det, redan från sekunden jag tog mitt öde till mötes när ditt blad svalkade kallt mot min hals. Ändå är två så opassande här, en kall natt i höstens rassel och håller detta samtal. Ni godtog mig vid er sida som efter min förfrågan om att få följa, inte att dela era sinnesstämningar." Kanske hade hans avundsjuka om hennes ärlighet fått smitta honom, han tänkte ge det ett försök, att statera det ärligt mot henne istället för att gömma det i olika meningar. Förvisso kunde han känna igen att de gjort något liknande en gång förut. Han var främmande med denna svaga brännande känslan i bröstkorgen, en känsla som skulle benämnas vid irritation och nog fanns den svagt i honom också när hon sa det hon sa så tydligt och med en sådan sanning.

Han vände sig tillbaka mot henne, för att möta tonen, kanske blicken, men nog föredrog han avlägsna svar medan han kunde njuta av att blicka ut över parken, att betrakta andra objekt eller naturliga fält, visioner, eller uppbyggda bilder till scenarios. Han slog sig ned framför henne, eller ja på sidan men med kroppen riktad mot henne mer eller mindre.
"Vi kommer aldrig förstå varandra, inte om vi inte utvecklas från våra skal. Är vi kapabla till att någonsin förstå varandra? Jag skulle tvivla att vi har den förmågan, men er, min, vår resa började inte med en krävan att förstå, så nej.. Ännu vet jag inte om jag kommer någonsin stå på er sida fullt ut, för att göra det måste vi förstå och vi når inte dit ännu och vem vet om vi kommer lära oss. Vill ni att jag ska förstå, att jag ska följa fullt ut, förblindad av era mål och ambitioner?" Den sista frågan fick honom att höja hakan och vrida ansiktet mot henne, rikta den trötta blicken in i hennes ögon men som med en seriös glimt försökte hålla sig stadiga och öppna för just detta innan tystnaden skulle suga åt sig omgivningen igen.

Hon såg ut i det bleka mörkret då han satte sig bredvid henne. Lyssnade till hans ord. Han talade om förståelse. Ord om skal och om att lära sig. Layane visste mycket väl att hon aldrig skulle lyckas utvecklas från sitt skal. Hon var den hon var. Och hon betvivlade att hon någonsin skulle utvecklas. Dock var ju det här med Nihirian någonting, annorlunda… Om hon skulle kalla det för utveckling visste hon inte. Möjligtvis bara en förändring, som stod utanför henne själv. Bara världen utanför som hade förändrats, inte hon själv.
  En kort sekund medan han talade med sina snirklande, men faktiskt denna gång, lite mer öppna ord, så undrade hon om han någonsin försökt bryta sig ur sitt skal. Ibland kändes det som att han var den som var mest svårändrad av de båda. Som en seg gammal trädgren. Decennier av invanda rutiner och åsikter. Men av någon anledning trodde Layane att hon på något sätt kunde få honom ändra sig, hon trodde att hon kunde gå emot 400 år av vanor. För det var ju ändå hon, och få människor var bättre än henne själv. Nu för tiden fanns det fagrare, men inte bättre.

De sista orden då han mötte hennes blick fick henne att tveka. Förblindad, var det vad han tyckte att hon var? Att han vågade… Ärliga ord minst sagt. Och en annorlunda vrede började mola i henne. Bubblandet byttes ut av något så mycket mörkare och mer… kontrollerat. Om det var någon som var förblindad av de två så var det ju han! Tyckte hon. Hon vill bara strypa honom.
”Förblindad? Ingen här är mer förblindad än du Nihirian Rhinndath!” Någonting inom hennes sinne sökte sig till hans hals, hörde hans trött puls pulsera sig genom natten. Överröstade vattnets porlande från bakom dem:
”Om du låter mig ta ett liv. Förstår du inte att det blir jag som kommer att stryka med då? Du har alltså dödat mig, förstår du inte det?” Hennes röst var kall och lugn, fylld av vrede. Hon såg i sitt sinne hans andningsvägar, ville täppa igen dem, med sitt sinne. Försökte…

Hennes uttryck var väl inte helt oförväntat men det var inget han tänkt på när han sagt det han sagt och att han tagit en tydligare ställning mot henne. Men det hade varit logiskt för honom, det han sagt om att de nog aldrig skulle förstå varandra och han trodde på att det var därför de fortfarande var i samma sällskap, att han levde och hon inte dräpt honom den kvällen. Det som de inte förstod om varandra hade skapat tveksamheter och också hade han blivit intresserad av henne, kanske hade hon fått samma känsla när hon mött honom och valt att inte sätta kniven i hans hals den kvällen. Det var nog något han inte skulle få svar på, hon kanske inte satt på svaret om varför men han hade aldrig frågat den ärliga frågan heller, den behövde inte existera för behövde de svaren egentligen?
Han drog bort blicken när hon talade ilsket mot honom, en reaktion som tidigare nämnt nog inte skulle ha varit oförväntad men ändå hade han inte ryggrad nog att ta emot det på samma sätt som han kunnat säga sina ord på.
"..Layane."

Kanske var han själv förblindad, som hon påstod men då var det omöjligt att veta vad hon tyckte han var förblindad över. Han sätt var så naturliga för honom och vad hon menade på skulle han inte förstå, om man var blind såg man trots allt inte vad de andra såg. Det sista hon sade blundade han åt. Han förstod inte riktigt vad hon menade, varför hon skulle stryka med om hon tog ett liv och han förstod inte hur han någonsin skulle låta henne ta ett liv. I hans värld varken lät han henne eller hindrade henne att göra som hon ville, för i slutet var det hon som bestämde hur situationerna skulle hanteras. Men från hans tidigare start av att svara henne genom att säga hennes namn fick han byta riktning då det kommande hon sa tog honom på sängkanten.
"Dräpt er, hur har det hamnat i mitt ansvar? Jag uppmanar er aldrig till att göra det och jag vet att när jag gör det kommer det inte påverka ert sätt att lösa situationen. Det är inte min plats att göra era val, men jag har ibland lagt mina åsikter i ljuset men det har alltid varit era egna val." Det hade tagit mer seriöst när hon yttrat hans fulla namn, det kände han på osäkerheten i sina ord och det satte käppar i hans tankehjul.
"Men jag måste erkänna att jag inte fullt ut förstår vad ni menar, jag vill inte missuppfatta något Layane, hur har jag dödat er när ni gjort era val?"

Den lugna vreden växte sig ännu starkare inom henne. Han mötte hennes eld med sin. Eldade på hennes vredesmod med sina oförstående ord. Om han sett på henne så skulle han sett någonting förändras i hennes djupblå ögon. Möjligtvis kanske han kände förändringen där han satt bredvid henne. Det var som att hon såg hans strupe tydligt i sitt huvud. Med sitt ursinne använde hon… något för att täppa igen hans luftvägar. Den här gången kanske det skulle fungera. Samtidigt som han skulle känna ett tryck mot sin hals sade hon med is i sin röst.
”På grund av min skada. Om jag i mitt tillstånd försöker döda någon så lär jag själv dö på kuppen. Jag kan inte försvara mig själv ordentligt…”
Tryckte runt hans hals blev lite tyngre:
”Men det är klart, du bryr dig inte… för ingen bryr sig om jag lever eller dör, speciellt inte du.” I och med det sista ordet lät hon kraften flöda från sitt hjärta med en enda stöt. Ren ondska som fick krafterna omkring att tränga till runt hans hals. Runt hans strupe. Hon hade sett många strupar i sitt liv. De var oftast sega och förvånansvärt starka. Förmodligen skulle inte hennes otränade kraft räcka till att döda alven bredvid henne. Eller kanske skulle hon lyckas? För mannen invid henne hade rört upp känslor i hennes om hon egentligen inte kunde hantera. Den enklaste utvägen var detta. Han hade tagit sig in under hennes skinn, och hon ville ha honom därifrån. Allt för att inte bli sviken, för att inte bli sårad, så som hon höll på att bli nu. En svaghet, för att avlägsna den.

Genom att vara försvagad hade det här väckts till liv inom henne. Hon förlorade sig i det hela och var inte riktigt medveten om vad hon gjorde. Att hon ens var kapabel till detta. Hon använde inte ens sina händer, fysiskt alltså. Utan hon använde endast tankens kraft, hur det nu var möjligt.

Egentligen var hennes ord svåra att förstå. Endast hon förstod dem på riktigt. Kanske skulle han också förstå dem. Men det var svårt för henne att uttala sig så att hon blev förstådd, där hon var förblindad av sitt hat. Förblindad, Så som han hade sagt…

Det var svårt att förstå henne, det var svårt att koncentrera sig och han började dra sig från sin enorma trötthet mot något mer vaket, något mer medvetet. Det fanns ett underligt tryck mot hans lungor, fast det grundade inte där utan det spred sig ned mot smärtande organ från en strupe. Det kändes konstigt till en början, men han kunde fortfarande höra hennes ord och höra hur hon klandrade honom, hur han var den sista som skulle bry sig om hennes existens vilket självklart inte var sanning för honom.

Nihirian skulle svara, han hade tänkt det och förklara att hon faktiskt var anledningen till att han var just här, just vid hennes sida och hon hade även varit anledningen till varför han aldrig vandrat längre än Rödhaken om hon så velat. Men hans ord fick inget syre att yttras med, han blev stel då han inte förstod vad som hände, varför det inte gick, han insåg ännu inte att han inte fick igenom några andetag. Han försökte hosta, klarna strupen men det gick inte heller. Det vakna släcktes sakta, han nickade till medan ögonlocken föll om och om igen, det var tungt att hålla upp huvudet, det kändes som om det var gjort i tyngsta sten, som en alvisk staty.
Grumlig, hon var grumlig, en suddig skepnad men han såg det ljusa håret som var Layane. Av någon anledning kunde han klart minnas sina tidigare år, det som han sedan länge glömt bort, eller stängt ut då det bringade avsky och självhat. Han höjde sina händer som varit på väg mot halsen, men de tyckte slåss om de skulle hålla kring hans skalle eller om strupen, de hamnade någonstans mitt emellan, där det lutade mer mot huvudet då han inte fruktade för livet lika mycket som sitt hat. Blicken hade en blandning av en vaken panik men samtidigt en trötthet av förvirring, det var som eld och vatten i samma bägare och det var precis så hans huvud kändes, ett enda kaos medan hon blev allt mer suddig. Han gjorde en resa, trots allt hat, all avsmak, allt som skar sönder inom honom så såg han sig själv från ett stadie utanför, en åskådare på sig själv som åskådare mot sig själv som involverad. Den åskådare han såg på betraktade lugnt med ett vagt leende på den involverade Nihirian. En lugne åskådaren följde resan från starten, familj, en syster, slaveri, sexslaveri, glädjen av att läsa, möjligheterna med skriften.. historier... Layane. Svarta luckor mellan varje ram hade blivit lite större för varje hopp och tiden av svart mörker innan Layanes ljusa gestalt hade varit dövande.
Han såg henne inte längre, kunde bara se något ljust som en vit fullmåne och sedan mörkt. Han hörde henne inte, han hörde i faktum ingenting, ja kanske något lågt skrockande som en åskådare av en annan åskådare. Kanske var det hans tid nu. Hans händer lämnade den sista bit av hals som den suttit vid och lade sig mot huvudet helt, ett svagt leende lade sig i mungiporna och ögonlocken stängdes medan resten av kroppen började tippa åt sidan, från fontänens kant han suttit på ned på stengatan som han tidigare gått på. En känsla av fullbordhet lämnade honom och det blev helt svart och tyst precis innan kroppen small i backen.
Med ett leende på läpparna, dock kunde man fundera om det var ett sunt sådant eller inte.

Triumf och en oerhörd tillfredsställelse kände Layane då hon såg hur han faktiskt inte kunde andas. Där fick han. Han som trodde att han faktiskt kunde allting, han som alltid skulle förstöra för henne. Avbryta hennes planer. Kom och talade om att man inte borde döda, han som ansåg sig vara bättre än henne själv. Han kunde inte tala, ett djävulskt leende spred sig över hennes anlete. Ett vacker och vitt, men obehagligt. En hård vind tog tag i hennes hår och så även Nihirians, där han plötsligt föll till backen. Han hade fallit…

Vad hade hon gjort? Hon vaknade ur sin lilla puppa av hat, av vrede och av någon mer känsla hon aldrig riktigt kunnat sätta fingret på. Han låg där, på stengatan framför henne. I det fuktiga gräset, ett blodrött eklöv seglade ned från träden och landade i hans vita hår.  Ett leende vilande på hans läppar. Varför log han?

Layane reste sig upp så hastigt hon kunde. Till sin hjälp hade hon en vandringsstav, egentligen en lång gren från ett träd. Vinden lade sig, hatet lade sig. Och en fruktansvärt tung tystnad sänkte sig över dem båda. Hela hennes kropp började skaka då hon försökte inse vad som just hänt. Hon hade inte lagt ett finger på honom. Var det verkligen hon som gjort det här? Hon släppte staven och den föll till backen intill den vilande alven. Hon såg på sina egna skakande händer. De händer som Nihirian talat så väl om. Hennes andning stegrades i hastighet och en fruktansvärd rädsla spreds inom henne. En rädsla för henne själv och en rädsla för vad hon kanske nyss gjort.
   Hon kastade sig ned på knä bredvid sin följeslagare och tårar började trycka på bakom hennes ögon. Han måste bara vara avsimmad, tänkte hon. Instinktivt tänkte hon ta i honom och försöka skaka liv i honom.
”Nej… ” sade hon och hindrade sig själv för att röra i honom. Han gillade ju inte det. Hon drog tillbaka sina skakande händer och armar mot sin egen kropp och viskade:
”Nihirian…”  Inget svar. Paniken och rädslan växte sig ännu större.
”Nihirian!” Skrek hon nästan. Och nu tog hon ändå tag i honom, även fast hon visste att han inte gillade det. Skakade honom ordentligt, henne rygg smärtade men hon brydde sig inte. Han fick inte vara död, han fick bara inte.

Aldrig hade det varit en sådan frid, om än svart och alla ljud var dräpta så kändes det betryggande, lurigt, hatiskt, glädjerikt. En mörk virvel av olika känslor man kunde vara kapabel till. Att spendera sitt liv inväntande att denna sekund skulle komma, men att ha spenderat sitt liv i en evig tid av att inte våga ta steget själv. Att ständigt gå i en skugga av att inte ta saken i sina egna händer, en evig tid att ständig vänta.

Den stilla kroppen speglade månljuset i både hy och hår, allt lika blekt som dödens bringa. Svagt dock, lade sig en andning under kläderna, nästan inte alls synbart men den fanns där. Trycket runt strupen hade släppt, bara två sekunder innan det varit försent. Men kanske var det bara det bleka skenet som gav alven något ljust i ansiktet, i verkligheten var det rödare och gav toner av blått men dessa sträckte sig sakta tillbaka.
Han kände sig vakna, han ville inte vakna. Han drogs mot det vakna, han försökte med naglar och tänder bita sig fast medan mörkret skingrades i kanterna, allt mer och mer som löv från ett träd i hösten föll bitar för bitar. Desperat om att krypa ned i hålet av en alvs glömmo kring känslor, minnen, som en åskådare på en åskådare som såg på den involverade. Långsamt gled han från den tredje till den andra åskådaren och såg hur ramarna började spela igen kring den involverade. Från den andra åskådaren kastade han blicken bak och den tredje var borta. Fram igen, mot den involverade så fann han sig vara den involverade och den andra var borta, precis som den tredje. Han var den involverade, det var hans liv han såg.

Det tog säkert minuter, flera, flera minuter efter hennes läppar yttrat hans namn som han hörde det. Han hörde Nihirian, ... nihirian, vad var det för något? Hans namn, varför hade han det namnet? Det lät som Ailena, han kunde minnas hennes röst igen, kunde se hennes ansikte, det hade gått så många år och han påmindes att han hade en syster, eller hade haft en som följt honom en del av resan.
Små tryck, i händers storlek, händer han svagt kunde känna igen fast än han inte såg något ännu. Nej, vakna inte, fast Ailena.. men vakna inte, mödan är ej värd det. Fler minuter, ekande av hans namn, var det verkligen hans? Han tvekade, ångest, rädsla av det som fanns utanför, han visste att det utanför var farligt men vad det var exakt visste han inte, det förvirrade, vad var utanför? Vakna inte, det här är det han väntat på och aldrig kunnat göra själv, det var bara en skam att han var medveten om att det var försent.

Ögonbrynen drog ihop sig och krökte den hud som nu var mer lik Nihirians typiska bleka färg. Det sved, ögonen sved och rasslandet av löven började nå hans öron. Brisen mot vattnets yta gav honom verkliga bilder om hur den rubbade det spegelblanka vattnet när det var stilla. Andningen tog sig sakta långsammare och han insåg att det inte var över ännu. Det vattnade upp i ögonen, ack så skönt för de sved av torrhet men leendet dog ut och det skar vildare inom honom. Ögonlocken öppnades sakta, som en damm föll en tår och lämnade kvar en fuktig strimma längs ansiktet. Det suddiga började bli tydligare, det var som om han gick baklänges men han kunde inte minnas smärtan av att inte kunna dra ned syret i lungorna. Han såg ett blekt hår och ögonbrynens krökning släpptes till ett mer genuint och lättat uttryck. Han försökte höja sin hand men det gick tungt, tillslut lyckades han lägga den mot hennes kind och såg kärt mot henne.
"Ni är inte skadad? Om de kommer igen måste du säga till mig.. Ailena det är ingen fara, jag kommer alltid skydda dig, lita på mig, käre syster." Den skärande känslan bröt sönder hans själ men han behövde vara modig för sin syster, hon behövde känna sig trygg, veta att de inte kunde komma åt dem. Hans tunga arm sänkte sig om än han försökte hålla den uppe så fick den lägga sig ned vilandes istället. Ögonlocken lade sig halvslutna igen men han kunde tvinga fram ett leende, förmodligen skapat av ett falskt mod men Ailena kände sig alltid trygg när han gav henne det, för i hans ansikte strålade sin kärlek för sin syster och det gjorde hans leende trovärdigt.
Han försökte ta sig upp mot fontänens kant men alla muskler darrade, han såg aldrig direkt mot Layane, hennes ljusa hår var nog bra, hennes röst, hans syster.
"Vi måste bege oss innan de kommer tillbaka, vi får inte dra till oss uppmärksamhet Ailena." Nihirian drog sig upp på sina knän för att sedan halvt ställa sig med stöd från fontänens kant, den kyliga vinden existerade inte längre, om än kroppen darrade av adrenalin som tyckte driva honom nu blandad med kylan.

Tårar hade börjat rinna ned för Layane kinder och hon hade så smått börjat tro att hon hade förlorat honom för alltid. Kanske var det för det bästa, för det var ju det här ha ville, eller? Hon slöt sina ögon och fler tårar rann ned för hennes kinder. Svarta tårar, fylld av den mörka färg som befann sig runt hennes ögon. Gjorde spår i hennes röda rouge. Hon började andas ännu fortare och klämde åt Nihirians armar. Liksom för att hålla i sig i någonting. Hålla i sig i hans liv, i hans själ. Den likbleka kroppen speglade månljuset på ett obehagligt sätt som inte Layane ville se.
  Så plötsligt, kände hon något kallt mot sin kind. Hon slog upp ögonen och fann att det var Nihirian som höll sin hand mot hennes kind för en stund. En fruktansvärt stor tyngd lyftes från hennes axlar, hon kunde knappt tro sina ögon. En varm känsla fyllde henne och hon försökte just ta till orda, då han talade. Varmt och mjukt. Sådär hade han aldrig talat till henne förr. Hon slutade andas för en stund och ett ärligt leende började spridas över henne ansikte… men… Ailena? Hörde hon fel, Layane, Ailena. Namnen klingade lika. Så tänkte hon tala igen:
”Men…” Nihirian reste sig plötsligt upp ostadigt och Layane fann inga ord, för lyckan och chocken över att hon faktiskt inte dödat sin alv hade överrumplat hennes tunga för en stund. Ailena, han sa det igen. Den här gången hörde hon inte fel. Hon satt tyst kvar på marken och såg upp på honom, leendet hade suddats ut och ersatt med en mer oförstående blick. Hon säradepå sina läppar i ett försök att säga något igen. Men hela situationen lämnade henne ordlös ännu ett ögonblick till. Vad hade just hänt? Hade hon använt sig av… magi? Nej, så kunde det inte vara. Det KUNDE INTE vara möjligt. Han kanske bara svimmade, på grund av kylan och på grund av att de inte ätit ordentligt det senaste dygnet. Ja, så var det. Det måste ha varit därför han talade om denna Ailena, han var uttorkad. Hon hade sett det förr. Så äntligen lyckades hon trycka fram några ord:
”Nihirian, jag tror du är lite förvirrad… du kanske borde lägga dig ned en stund igen.”

Samla krafterna, få kroppen under kontroll, du kan det här, du har gjort det förut. Han försökte hitta logiska förklaringar till frågor som började komma upp. Men fortfarande distraherades han av de darrande lederna, musklerna och hur annars hans kropp kändes. Allt var annorlunda, det var konstigt och han tvekade på denna verklighet han stod inför och hon kallade hans namn igen, Ailenas röst men något var fel.
"Käre syster, sedan när började du använda hela mitt namn?" Frågade han och skrattade lite med en kontrollerade nervositet i bakgrunden, underliggande i en storebrors ton om att hon som var så liten betedde sig vuxet och det helt enkelt inte smälte ihop rätt, de två bilderna. Nihir, hon brukade kalla honom Nihir så vart hade hon plötsligt fått för sig att hon skulle börja tala hans fulla namn.
"Fåniga flicka." Han drog på mungiporna och såg mot henne när han sade det. Dock varje gång han såg bort från henne så fylldes han av tvekande och oro när han försökte få ett grepp om omgivningen. Han tog sin han för att ta tag i hennes hand för att dra med henne, de behövde gå tillbaka till tältet direkt, innan någon drivare kom och såg dem här ute, de var allt för långt ifrån och det var.. natt? Han lyfte hakan medan ögonen förskräckt såg upp mot nattens mörka kappa med de få ljus av månen och stjärnorna. Vinden slet dramatiskt i håret och för var sak han såg på så skapade det allt mer fel.. fel.. det var fel.

"Det är ju natt, vi måste tillbaka till tälten direkt!" Han tog ett steg för att dra med henne i sin resa på väg tillbaka mot tälten men hennes hand var lös från sin innan han visste ordet av. Det fick honom bara mer osäker på vad som hände och han vände sin kropp mot Layane för att se på sin hand med de krokiga fingrarna. Det var hans hand där muskelmassan var skadad efter krossade ben i handen fått läka ihop taskigt men nu var det annorlunda för honom. Han såg oförstående på sin hand med de krokiga fingrarna, frågandes varför han inte kunnat hålla tag i hennes hand nog hårt för att få med henne i farten, tyst i sin bräckliga verklighet yttrade han vidare. "Vi kan inte vara röra oss hit.. vi får inte.. vara.. här?" Blicken flackade vidare, i sin oförmåga att förstå vars de var de var, såvitt han visste fanns det ingen park eller fontän vid lägret. Det var inte heller höst. Kylan drog sig till medvetandet, den hade hunnit sätta sig djupt in mot märgen då kroppen släppt sin vakt mot den.
En plats han inte kände till, en hand som inte hade den styrka som han var van att ha. Att inte ha kontroll, att inte ens veta vad som inte stod rätt till, att inte vara medveten alls. Hon talade hans fulla namn, inte som hon brukade men han försökte hålla sig lugn och trovärdig, en bror som hon kunde lita på.
Handen greppade tag, denna gång den med ett stadigt grepp och han började ta henne med sig, om han bara kom en bit skulle han säkert kunna känna igen sig, bara en bit så skulle något visa honom vägen. Hon var inte säker här, det var allt han behövde för att hans muskler skulle driva honom trots hur än kylan svepte över märg och ben, trots än musklerna skakade av hans egen rädsla men även i svaghet från att nästan dött, något som inte existerade för honom ännu.

Hon visste inte vad som var konstigare. Det att han fumlade om någonting, hon inte förstod. Eller att han faktiskt vidrört henne fler gånger under en minut än han vanligtvis gjorde. Hans kalla hand rörde vid hennes. Först den trasiga sen den hela. Han drog med henne, så att hon var tvungen att resa sig upp. Hon haltade efter en bit och tillslut slet hon åt sig sin hand:
”Nihirian! Nu får du skärpa dig!” Hon stannade och såg förfärat på honom. Hon visste inte riktigt vad hon skulle tro, han var så övertygad om något. Det här var vansinne, hade han slagit huvudet så hårt i sitt fall? Någonting inom henne anade att något verkligen inte stod rätt till. Att det här var något mer än en vanlig förvirring. Hon tvekade inför det hon skulle säga, men kände att hon var tvungen på något sätt att ordna upp den här vansinnessiutationen:
”Vad är det du irrar om? Jag är inte din syster och mitt namn är inte Ailena!”  Hon misstänkte att han inte skulle acceptera. Hon försökte se honom i ögonen som flackade runt. Ville ta tag i hans ansikte och möta honom med blicken. Försöka dra ned honom på jorden. Men hon vågade inte röra vid honom, de gamla invanda reflexerna fanns fortfarande kvar. Även om de inte tycktes finnas kvar i alven. Vem var den här mannen framför henne, tänkte hon för en kort stund. Men tryckte snabbt bort den tanken. Det var Nihirian, inte någon annan. Nihirian så som hon kände honom var tvungen att finnas kvar. Inte någon annan. Hela den här känslocirkusen fick Layanes tårar att börja rinna ännu en gång. De redan plogade spåren i hennes smink fylldes av nytt vatten. Rann ned över hennes fylliga läppar som än en gång var förfärat särade.

Just som hon sagt orden ångrade hon sig av någon anledning. Kanske skulle det hela göra honom ännu mer förvirrad. Ännu mer tossig.

Gälla ord skar genom denna brutna verklighet som tycktes göra allting för att bara vara så fel som möjligt. De andra ljuden dog ut, det fick också hans bilder om den rubbade vattenytan att tyna bort också och kvar stod han när hon slitit sig lös och stannat upp, det var som att hela den rörelsen tog sig in i hans förståelse långt efter hon sagt något.
Han vände sig mot henne, fortfarande på sin vakt över omgivningen då detta ställe uppenbarligen inte var en säker plats för dem två. Hon hade svarta, eller glanssvarta, fuktiga drag ned för ansiktet och han studerade dem i ett par sekunder. Hon talade fortfarande i hans fulla namn men det var hennes hår, hennes röst, hennes händer och hennes ansikte så varför betedde hon sig så främmande. Varför sa hon som hon gjorde, varför såg hon på honom..? Han mötte blicken hennes för första gången och frös stelt medan den höll sig fast. Varför såg hon på honom som om han hade fel, varför som om han gjort henne illa. Hon talade om saker medan han såg henne i ögonen, hur hon tydligt yttrade ord såsom ej din syster, ej Ailena. Det gjorde ont, något försökte gräva, hacka, karva sin väg i hans huvud och hon också, han såg hennes hållning och han mindes hennes hackande gång när han dragit med sig henne, han mindes det i sin hand hur den ryckt.
Nihirian såg mot sin hand som fortfarande låg kvar i luften där hon slitit åt sig sin, om än han vänt sig mer mot henne låg den som ett strandat skepp kvar på sin plats och allt mer, för var sekund slog huggen hårdare, tunga ljud som trummor i hans huvud small och han satte handen mot huvudet, fingrarna grävde sig in mot sin hårbotten och han kved i sin kamp om att hålla sig i styr.
Hon var inte hans syster, hon var det men hon sa att hon inte var det, hon var det men hon såg.. ändå inte ut som henne? Hon var det men hennes röst.. var annars?

"Aaah...haha." Var det enda han fick ur sig. Han kunde se henne klarare, främmande men hon var samtidigt bekant, var det för att hon var lik hans syster eller var det för att han kände henne sedan tidigare? Vad visste hon om honom, vad visste han om henne? Men om hon inte var hans syster, vart var Ailena då? Han kastade med blicken längs med vägen som gick genom parken, den var mörk och han kände hur hans fötter ville börja röra sig mot den.
"Nej nej nej nej nej.. Ailena.. Ailena, käre syster jag måste finna henne." Han började trampa ett par steg men tvekade lite för att vrida på huvudet tillbaka mot kvinnan. Det bultade fortfarande i huvudet och han visste inte om han skulle höra hennes ord om hon talade igen, men kanske skulle han kunna läsa hennes läppar. Han kunde se hennes tårar igen, något som fick hans egna att rinna i reaktion mot hennes, det fuktade gott i de svidande ögonen men det smärtade lika mycket som det var skönt.
"Hon behöver mig. Hon.. älskade syster.." Började han medan han halvsåg mot henne genom att till och från lägga sin blick i Layanes, eller den bekanta kvinnans. Åter igen drog frågorna vad hon visste om honom, vad han visste om henne, hur kände de varandra, varför hade hon varit här, varför hade han känt sig lättad och fullbordad för att sedan resa till ett kaotiskt känsloträsk, hans syster hade dykt upp.. men hon kunde inte dyka upp om hon alltid varit där?
"Kan ni hjälpa mig finna henne? Lägret måste ligga bara i närheten, jag kommer hitta så fort jag känner igen mig.. jag måste hämta henne, hon är inte säker där." Han hade en genuin bedjan i sin röst när han bad denna ljushåriga kvinna hjälpa honom. Ailena var det enda han hade, hans familj och hans allt, att han tappat bort henne kunde han inte förstå, att han inte var där för att skydda henne, att han svikit henne som en bror.

Ett kraftigt obehag började krypa längs hennes ryggrad. Och en sorg över att Nihirian var såhär förvirrad. En sorg över att se honom så.. inte i kontroll. Som hon trodde så hade henens sanning bara gjort saken värre. Han förvirrade sig själv, trasslade in sig i sina egna ord. Och innan hon visste ordet av så började han jogga ifrån henne. Och hon försökte haltandes följa efter, men han stannade till. Hon såg lidandet i hans ögon. Hon gick fram de sista stegen till honom. Och försökte för de bådas skull att finna något slags lugn i sin förtvivlan. Med en bestämd tveksamhet tog hon tag i hans friska hand och såg alvarligt på honom. Hon stod mycket nära honom, rädd för att han skulle springa iväg. Kanske lite rädd för att han inte skulle höra henne. Hon höll tillbaka sina snyftningar och försökte hålla sin ostadiga röst stadig:
”Självklart ska jag hjälpa dig att hitta din syster.” Ljög hon, eller? Vem var den här systern? Han hade aldrig talat om henne tidigare. Å andra sidan hade inte Layane frågat.
”Men det finns inget läger i närheten…” Förklarade hon så lugnt hon kunde:
”Men det finns ett världshus, jag kan leda dig dit. Så kan vi kanske fråga om någon sett henne där…?”
Hennes plan var såklart att få med honom till värdshuset, där han skulle sova förvirringen av sig. När han sovit kanske han skulle vakna upp som den vanliga Nihirian igen. Hennes alv, hennes följeslagare, hennes stöttepelare. Det var det hon fann sin styrka i, att tro att morgondagen skulle bjuda på den vanliga Nihirian, då allt skulle vara som vanligt igen. Och så skulle de glömma den här vansinnesnatten.

Det här var inte någonting som var likt Layane. Den här vänligheten hon visade för en utsatt person. Men som historien förtäljt tidigare så hade ju Nihirian en speciell betydelse för Layane på något sätt hon själv inte kunde förstå. Och hans lidande blick fick hennes hjärta att brista ännu mer den här kvällen.

På något sätt hade hennes ord en betryggande övertygelse när hon yttrade dem, eller ja, snarare när han såg den större biten av det hon sade på hennes läppar för trummandet var öronbedövande vid det här laget. De rörde sig vackert, hennes läppar och hade han haft tid att betrakta dessa i en bättre situation hade han gjort det, å andra sidan i hans plats fanns det inget sådant att ens drömma om.
Men det började släppa, trummandet, huggandet, karvandet, skärandet i både huvud och i kroppen. Det tillät honom känna kylan bättre, att det skulle vara så här kallt kunde han inte tro, denna typ av kyla fanns inte där han levde, om man kunde kalla det att leva, men Ailena, hennes existens gav ett syfte till även ett sådant liv som de två existerade i. Han tog ett par djupare andetag men när hon sade att det inte fanns ett läger såg han oförstående på henne. Det fanns inte en chans att han tagit sig från lägret, inte eller utan sin syster, han skulle aldrig kunna överge henne när de bara hade varit de två. När hon sedan fortsatte med ord såsom värdshus blev det ännu konstigare, då tanken om att lägret inte fanns i närheten gick svälja om man så mot alla kunskaper ville det men inte alls att det fanns ett värdshus.
"Värdshus?" Frågade han förvirrat och tveksamheterna började igen. Han ville tro på henne på något sätt, han upplevde henne som ärlig men å andra sidan var den känslan bekant också, när han satte den beskrivningen till hennes ansikte som han egentligen inte borde ha sett förut, hennes röst aldrig hört.

Han såg mot sig själv, mot sin kropp, den trasiga handen som dessutom var hans dominanta hade också varit konstig. Fingrarna var krokiga och han hade inte någon styrka i den. Så när han började kamma igenom sig själv mer hade han konstiga kläder på sig, det var inte hans vanliga kläder och han var.. ren? Ingen djupt pressad smuts i varje springa av hans hud som gick, inga slitna sår eller trasiga naglar. Det var en mix av motbjudande men uppfriskande, kanske hade han magiskt bytt liv med någon, men då skulle hans syster inte känna igen honom om det var som så. Han tog tillbaka sin hand men stod kvar vid hennes sida, han behövde inte springa.
"Inte mina kläder.. jag är ren, inga sår.." Ögonen lade sig mot ett tyngre föremål vid sidan om hans höft där en bok hängde fast och han studerade den i någon sekund innan han lyfte upp den och såg på omslaget, han fick en varm känsla inom sig då han lade några fingrar på omslaget men han förstod inte varför, hur kunde en bok skapa det, han kunde inte läsa eller skriva, men han tycktes förstå vad dessa tecken var ändå. Han öppnade boken och tittade på texten, som han förstod och läste orden, varför förstod han? Han kände hur pulsen ökade och hans andning tog upp i hastighet, händerna darrade men kom till att övergå till att skaka och han släppte boken ifrån sig då den trots värmen var obehaglig att förstå, livets historier, olika sådana hade uppenbarat sig och han ville inte hålla i den. Boken föll i marken och lämnade en dov duns efter sig, han satt länge låst med blicken på den med sin hastiga andning innan han desperat såg mot Layane.
Splitterheten sken igenom i högsta grad när han såg på henne i all hopp om en hjälpande förklaring och han sade. "Är jag verkligen Nihirian Rhinndath?" Hon höll i honom, men han drogs mot fontänen för att kunna se sin spegelbild, kunna se om det var han ens, på ett sätt hoppades han det för sin systers skull, men han fruktade samtidigt för att han nog aldrig skulle se henne igen, att hon var kvar där och han levde i frihet.

Hon lät honom titta i sin bok, även fast hennes första instinkt skulle varit att ta den ifrån honom. Men hon visste att hon inte var tillräckligt stark för att ta den ifrån honom. Han hade dragit handen till sig. Men inte på det där, onaturliga sättet. Nästan i samma stund hade han kastat boken ifrån sig, ned i backen. Hon flämtade till och tog ett steg bakåt. Var det verklighet det här hon såg? När han drogs mot fontänen så gick hon genast fram till boken, fylld av historier. Hon grinade illa då hon böjde sig ned och tog tag i boken. Den var stor och tung, och hon tappade den nästan. Hennes små händer greppade runt den och hon höll den mot sitt bröst med armarna korsade om den. När morgondagen kom skulle han vara tacksam över att hon tagit hand om den åt honom. Hon drog in lukten av den, av de gamla sidorna, bläcket. Hon mindes för en stund vad Nihirian hade sagt om den här boken. Att om han skulle dö så skulle hon lämna den till ett barnhem… hon mindes inte vilket just nu. Hon tyckte sig dock minnas att det var ett speciellt barnhem. För han var som död nu, eller? Hon skakade på huvudet åt sina dumma tankar. Bara han fick vila lite så skulle han bli sig själv igen. Hon rätade på sig.
”Ja du är Nihirian Rhinnidath. Lita på mig.” Hon såg upp från marken och sökte efter honom med blicken medan hon fortsatte:
”Lita på mig, efter en natts vila så kommer allting vara så mycket klarare. Jag förstår att du har många frågor. Men det bästa för dig just nu är att vila…” Hennes röst brast nästan, men hon lyckades hålla den någorlunda stadig. Hon såg bedjande på honom. Det fanns ingen chans att hon kunde tvinga honom fysiskt att följa med. För nu var han säkert tio gånger så stark som henne. Tiden innan hon blev skadad hade varit annorlunda, då hade hon säkert kunna dra med honom med våld. Men inte nu. Nu var hon tvingen att lirka med honom med ord. Ord var ju hans talang, inte hennes. Det var som att gå på glas att tala med honom. Minsta felsteg så skulle hans tossighet eskalera.
”Så, följ med mig nu…” Hon log ett tappert leende mellan tårarna.

Steg för steg mot fontänen då hon lät honom gå efter han fått obehaget ur sina händer så anlände han till vattnet som risade sig av vinden innan det sakta började klarna till en stilla yta igen, såsom det nog gjort många gånger för och han stod där, tittade, såg på sitt ansikte, sitt hår, sina ögon. Han hade hoppats, det hade varit en förklaring men han stod där och såg på sig själv, som han såg ut men utan smutsen eller sår.
Hennes ord letade sig mot honom där han stod, med alla förklaringar tippande över kanten, de föll och slogs isär, det fanns inga svar, han var säker på det. Han vände huvudet mot henne och hon hade fortfarande den där betryggande känslan han fått tidigare, att han faktiskt kunde lita på henne, medan sunt förnuft sa åt honom att inte göra det. Men vad skulle man lita på, det sunda förnuftet eller instinkter? Han såg att hon höll i boken han släppt till marken, frågor ställdes men han yttrade dem inte utan såg bara hur hon höll den mot sin bröstkorg med båda händerna, förmodligen för att den var tung för henne.
Han hade aldrig hört om ett värdshus tidigare, så hur skulle de ha sett hans syster?
Det fanns inget läger i närheten, så vart var han?
Han var Nihirian Rhinndath, men varför såg han så fri ut?

Hoppet sänktes lite, eller det hade börjat sjunka sedan sekunden hon inte varit hans syster längre, men han höll hårt i att han behövde finna henne, lösa henne fri, samt sig själv. De kunde fly någonstans, han och hon, börja ett nytt liv och hon kunde finna sig en make hon förtjänade, någon som behandlade henne väl och de skulle ha varsin familj, de båda skulle göra allt för att inte gå i sina egna föräldras fotsteg.
Nihirian tycktes sjunka ihop lite på platsen han stod på, men han försökte hålla modet uppe när han nickade mot henne. Hon kunde hans namn, hon var där när han öppnat ögonen så han kunde inte annat göra än att hoppas att hon hjälpte honom. Han började gå mot henne igen, i syfte om att följa henne trots sin vilsenhet om att han inte var vart han trodde att han var. Varför han var fri.
"Vad hände mig, var ni där att skåda vad som hände?" Frågade han när han kommit nära henne, hon måste ha sett något, kanske hade han blivit drogad och dumpad där, inte bra nog ens för att vara slav så de lämnade honom här, kanske samma hände henne? Hon blev skadad så hon kunde inte arbeta mer?
"Hörde ni också till lägret, blev vi bortkastade?" Frågade han vidare när tanken kommit upp i huvudet på honom, kanske därför kände hon till honom, kanske därför var hon där med honom. Det kändes logiskt, en förklaring värd att svälja.

Äntligen så verkade han följa hennes initiativ. Hon började gå och hans frågor var så många. Hon visste inte hur ärligt hon vågade svara. Vad hade hänt honom? Ja, vad var det som hade hänt honom? Hon hade sett hans strupe i sitt huvud, hade sett hur en kraft stramade åt… Ännu en gång skakade hon på huvudet för att få det konstiga som hänt ur förståndet.
”Vi satt och talade vid fontänen…” Sade hon svävande ”och du…” Tankarna på vad hon gjort växte sig allt starkare i henne. Gråten tryckte på bak hennes ögon igen, den där vattniga känslan. Innan hennes röst brast så sade hon:
”Du svimmade…” Det låg något mer djupt i hennes röst, det hördes. Som att hennes historia förtäljde mer. Hon haltade vidare, och innan han skulle hinna säga något mer stannade hon till:
”Snälla du, lyssna på mig.” hon sade inte Nihirian längre, för det var inte han. Gråten var nu i hennes hals, den gick inte att dölja:
”Du har alldeles nyss varit väldigt nära döden… och jag är väldigt trött och.. har fruktansvärt ont. Kan vi inte tala om detta i morgon? Det är endast några timmar bort?”
Layane höll fortfarande desperat kvar vid tanken att en natts vila skulle bota denna tillfälliga sinnesförvirring hos sin följeslagare.  Hon såg på honom bakom sina rödkantade ögon. Fåfängans monster inom henne hade tid, även i en sådan här situation, att tänka att hon måste vara fruktansvärt ful just nu. Med svarta sträck över ansiktet, svullna ögonlock och rödkantade ögon. Hennes näsa var säkert röd och svullen också. Hon kramade boken i sin famn hårt, i hopp om han skulle ge med sig.

När hon väntade på svar från honom ångrade hon genast vad hon sagt. Förmodligen skulle hennes ord bara väcka fler frågor i honom. Och sen tänkte hon på vad han verkligen hade sagt. Ett läger? Vad talade han om för läger egentligen? Blev vi bortkastade? Även fast allt detta var vansinne så försökte hon få någon slags ordning i det han sade. Även fast hon blev lite nyfiken i allt detta kaos så hoppades hon såklart att han nu skulle tiga och lydigt bara följa efter henne.

De hade börjat gå och hon tycktes ta sin tid att svara på hans frågor, om än de svar hon gav inte passade in alls. Hans hopp om att hon var från samma ställe som honom men han bara aldrig sett henne krossades i bitar då hon sagt att de suttit och talat, om de suttit och talat så kunde inte hans teori vara sanning och hon var inte som honom. Enligt henne hade han svimmat av och innan han hunnit säga något så avbröt hon hans chans till att göra det, hon bedjande om att han skulle släppa det hela till morgondagen, men han tvivlade att han kunde tysta frågorna som skrek om att få sina svar.
Han ville göra sitt bästa för att inte ställa dem, inte när hennes röst var så förtryckt av dolda meningar, tankar och hennes gråt lämnat spår, de tycktes smärta henne att svara honom, så han var anledningen till att hon såg ut som hon gjorde, han hade varit nära på att dö enligt henne. Döden, det lugnade honom, svaga känslor drog sig som varma vindar för att stilla hans sinne, det tröstade honom, samtidigt så drog sig en underlig besvikelse in under dessa varma vindar till att han fortfarande var här när hon påstått att han nästan dött.

"Men jag.." Började han men tystade sig själv kort därefter. Kunde han fortsätta fråga när hon lät som hon gjorde när hon bad honom att inte göra det, att bara vänta tills morgondagen, men några timmar kändes som evigheter, som om han inte skulle ha den tiden att vänta.
"Jag var ju precis i lägret, drivaren hade kommit och jag fick lov att skydda min syster. Sedan måste jag ha, blivit drogad eller fysiskt tappat medvetandet och jag blev lämnad här, som er. När man är så skadad som er kan man inte arbeta längre.." Han hade inte kunnat stilla sina frågor ändå, men han lät lugnare och hans puls hade saktat in, andningen låg tillbaka i den tunga långsamma som han vanligen hade i sitt trötta stadie.
Nihirian visste inte hur långt det var till värdshuset hon pratat om, kanske var detta en dröm? Det kunde omöjligt vara hans liv, såsom hon sade att de suttit och pratat, den lyxen fanns inte. Han sänkte blicken medan de gick, hon haltandes och han tyckte synd om henne, kanske förnekade hon det hela för hennes skador.. och ursäktade sig genom att hitta på någon historia för att själv må bättre, istället för att acceptera att hon också blivit bortkastad. Förvisso någonstans, djupt inne visste han att de inte kastade bort någon på det sättet, oftast hade död sin spelchans först.
Där var det igen, död, det värmde och han log med samma leende han haft under tiden han kvävts, utan att veta om det förstås, de där mungiporna som inte kunde tala för om leendet var sunt eller inte. Kaos och ro, på samma gång.

Det krävdes mycket av Layane för att inte bryta ihop på marken här framför honom. Hon var verkligen tvungen att fokusera sitt sinne. Försöka se klart genom de tårfyllda ögonen som gjorde allting så grumligt. Så grumligt som faktiskt allting var. Hon försökte torka sina blöta kinder med sin ena axel då hennes händer och armar var upptagna av boken.
       Hon sneglade bak på honom, ett underligt leende spelade kort på hans läppar och hon blev lite rädd för det. Hon såg framåt och lyssnade till hans ord. Drivaren? Vad var det för någonting? Layane hörde hans steg bakom sig och ville se bak på honom igen. Men vågade inte, var rädd för att se det där obehagliga leende igen.
         Han verkade inte acceptera hennes historia. Det var som att han var någon helt annan. Eller, sig själv men någon annan. Dock verkade han lugnare nu, det var hon väldigt tacksam över, trodde hon. Hon beslöt sig för att säga så lite som möjligt. Det var onödigt att röra upp någonting som ändå skulle gå över.
”Du kommer att förstå efter en natts sömn…” Sade hon tyst, ut i mörkret. Om han hörde henne eller inte visste hon inte. Kanske spelade det ingen roll om han hörde henne, eftersom att han verkade vara helt övertygad av sin egen övertygelse.