(( Detta är inte menat som en rollspel tråd utan mer som en inblick i vad jag planerar. Och det gav mig en chans att sträcka på skrivar musklerna. Det var ett tag sedan jag rollspelade.))

Det stillsamma lugnet som endast natten kunde bringa hade lagt sig över den vita staden och dom enda ljusen man kunde se var stjärnorna som fyllde den klara himlen med sitt dunkla sken. Garan stod vid ett av de få fönster som blickade ut från templets övre våningar klädd som alltid i sin svarta robe som utgjorde den traditionella klädnaden för novus präster. Garan hatade egentligen klädnaden han föredrog något bekvämare och mer utsmyckat. Något mer värdigt den levande halvgud som han själv. Det var iallafall så som han såg saken. Men livet som en av novus tjänare hade sina egna begränsningar och här i templet bland sina bröder var han bunden till deras kläd kod. Han kastade en sista längtande blick mot hamnen i stadens västra utkant innan han med en suck vände sig från fönstret för att fortsätta till mötet rådet hade kallat.Han längtade tillbaka till sin post i öst där han kunde klä sig som han ville och inte behövde dela makten med så många andra. Men när rådet kallade så fanns det inga alternativ. Man svarade kallelsen eller dog. För det är Novus lag i brödraskapet.

Hans vandring genom korridorerna förblev en ensam färd för trots det stora antalet av präster som plötsligt kallats hem så verkade det som att få var kallade till mötet denna natt. Garan tänkte tillbaka på rädslan han först hade känt när kallelsen kom. Innan han hade hört hur många andra som också kallats. Han hade naturligtvis antagit att någon av hans rivaler tillslut hittat bevis som tvingat rådet att agera mot honom. Men det hade visat sig att han för tillfället var säker från sina synder. Inte för att missbrukande av makt var ovanligt i brödraskapet men det fanns vissa oskrivna regler för vad som var acceptabelt och Garan hade kanske tämjt på reglerna en gång för mycket under sin tid i öst. Det var knappast hans fel. Det fanns så många möjligheter kvar att utforska. Han kunde knappast lämna dem för någon annan att skörda, Goran siktade ju faktiskt på att själv sitta i rådet en dag.  

Men det var en annan sak för en annan tid. Inatt var hans fokus på kallelsen. Rådet planerade något och det var viktigt att snabbt lista ut vad så att han kunde försöka utnyttja situationen till sin fördel före de andra. Garan kom slutligen fram till de stängda dörrarna som ledde in i rådssalen. På varje sida av dörrarna stod tre män från dödsgardet och de erkände Garans närvaro med en simpel men respektfull nick. Garan själv försökte ignorera männen samtidigt som han gjorde ett dåligt försök att dölja sin avsky. Han hade aldrig gillat riddarna i dödsgardet. De var för lojala, för absorberade av sina eder. Han hade bara försökt manipulera dödsgardet en gång sedan han upphöjdes till prästerskapet och han hade snabbt lärt sig sin läxa när mannen gått direkt till rådet efter att han utfört sin uppgift. Hur en man självmant kunde utsätta sig för femti piskrapp för att hålla en patetisk ed kunde Garan aldrig förstå. Han lämnade de rustningsklädda riddarna bakom sig när han sköt upp dörren och steg in i rådssalen.

Inte mycket hade förändrats sedan Garans senaste besök för några månader sedan eller ja ingenting för att vara ärlig. Den stora salen var fortfarande till större delen tom förutom det stora bordet som formade en halvcirkel riktad mot dörrarna. Bakom bordet var salen fortfarande lika tom som förut och öppnade sig mot den stora balkongen som endast döljandes bakom ett tunt svart draperi. Det enda konstiga var att Garan tydligt kunde se någon stå ute på balkongen vilket inte verkade normalt. Hans fokus drogs dock snabbt tillbaka till rådet som alla satt på varsin stol ojämnt utspridda runt det långa bordet. Han noterade att de blivit en mer under hans frånvaro från staden och att de nu var fem. Men rådets antal hade alltid skiftat med vissa personers undergång och andras upphöjelse. Det förvånade honom dock att kvinnan som upphöjts strax före hans tidigare möte tydligen fortfarande var kvar. Tanken om en kvinna på rådet fick honom fortfarande att äcklas.

"Som jag har kallats har jag svarat. Jag står inför rådet och Novus redo att tjäna."

Garan bugade inte. Inom brödraskapet fanns det inget krav för ytlig underkastelse något Garan aldrig förstått. Men tills han själv var med i rådet så föll det honom i smaken att inte behöva kräla inför andra. Han mötte blickarna från rådet med självsäkerhet och ett leende men han väntade tålmodigt på att de skulle tala. Även om bugande inte var ett krav så var respekt för sina bättre något som alltid förväntades.

"Du har kallats tillbaka till Mercatura för dina tjänster behövs aktivt på slagfältet istället för en administrativ roll. Rapportera till den norra porten i gryningen. Där kommer du möta en kapten från dödsgardet och fyra andra av våra bröder. Vi förväntar oss att du tar order från kaptenen utan ifrågasättande. Om du ställer till problem kommer du att straffas enligt våra seder för att ha trotsat rådet. Förstått?"

Det var mannen i mitten av bordet som hade talat. Garan kände igen honom som den outtalade ledaren över rådet. Den som de kallar "den gamle". Hans ansikte var till större delen dolt under skuggan av hans kåpa men det var definitivt han. Först förstod Garan inte exakt vad mannen hade sagt. Men sedan började det långsamt bli klar för honom vilka order han just fått. Leendet och självkontrollen försvann från Garans ansikte och han kände hur ilskan svällde inom honom. Innan han kunde hejda sig började orden välla ur honom.
"Ni måste skämta! Vid Novus vilket sorts tomt löfte har fått er att slänga allt vätt åt sidan! Jag är inte längre en ny rekryt! Det finns en anledning vi sänder ynglingarna ut i tjänst de är utbytbara! Jag kräver att veta vem som ligger bakom detta! Kadnar? Adlorak? VEM!"
Garan fortfarande skakande i vrede skiftade blicken mellan de olika rådsmedlemmarna men ingen verkade reagera på hans utbrott och han började försöka lugna sig själv då tankarna på hur de skulle bestraffa hans respektlöshet började komma krypande.

"Du har fått dina order broder. Gå."

Åter igen var det ledaren som talade. Garan bara stirrade på mannen förvirrad och mållös. Men det var då han insåg något. Mannens röst.. det hade funnits något i den som inte verkade korrekt. Hade? Nej det kunde inte vara möjligt. Men samtidigt hade det varigt där.

"Rädsla?"

Garan yttrade ordet nästan som en fråga och en spänd stämning föll genast över hela salen. Det kunde inte vara sant. De var rädda! Men för vad? Eller vem? Ingen sa något men tecknen var där. Ju mer Garan letade efter dem ju fler och mer uppenbara tycktes de bli. Hela rådet drypte av rädsla.

"Det är inte möjligt. Rådet! Novus högsta ledare i Akrylia. Rädda! För vad?"
Garan kände hur ilskan som förut gripigt honom så nu var blot ett minne då något annat började sluta sig runt hans sinne. En kall ilning som kröp upp för hans ryggrad och förvandlade vreden i hans ådror till kall is. Vad i Novus namn kunde skrämma rådet.

Det var ljudet av draperiet när det drogs åt sidan som fick honom att plötsligt blicka bort mot balkongen och se mannen klädd i en svart klädnad liknande brödraskapets egna men ändå inte. Den hade samma drag men detaljerna var annorlunda bland annat hade han ett väldigt synligt inslag av rött som aldrig skulle ha accepterats för någon inom ordern.

"För Novus utsträckta hand naturligtvis. Rådet behövde påminnas om deras grundläggande plikter så våran mästare skickade en budbärare."

Rösten var den av en gammal man. Torr och skrapande. Men redan efter första ordet tycktes hela rådet frysa och den känsla av rädsla som Garan kunde känna från dem förvandlades genast till något mer liknade panikartad skräck. Garan kunden bara stirra på mannen då han plötsligt kände sig oförmögen att varken tala eller röra sig. Det var inget som egentligen hindrade honom men det var som att hans tankar hade frusigt och det enda han kunde fokusera på var mannen som så långsamt närmade steg genom salen.

"Tiden för meningslösa maktkamper inom brödraskapet är över. Inte för att Novus misstycker men ni har nu andra uppgifter att utföra."
mannen stannade bakom den gamle och reste sina händer till sin huva som han sedan lät falla ner runt sina axlar och avslöja sitt ansikte.

"Är du redo att tjäna Novus Garan?"

Garan hade aldrig lagt mycket vikt på historian runt orderns uppkomst. Det mesta hade ändå varigt mer barnsagor skapade för att skrämma barn snarare än historiska fakta. Men när han skådade det bleka ansiktet med hud som tycktes spännas över ben som sedan länge tyckts förlorat all närvaro av kött eller fett så kunde han inte undvika att genast minnas tillbaka till sin tid som en ung rekryt då han hade tvingats lära sig berättelsen om deras ursprung. Och det var ett namn som plötsligt stod ut i hans minne. Ett namn på en man som skulle ha varigt Novus direkta tjänare i Akrylia. En man som talade med Novus vilja och kunde fylla sin omgivning med närvaron av deras mörka lord. Jamgeon, Novus högra hand och hans levande profet.

Garan insåg inte riktig när han hade fallit ner på sina knän men han tryckte sig nu ner mot golvet medans han började svamla fram ursäkter snabbare än han kunde uttala orden korrekt. Han kunde inte se mer än det dammiga stengolvet där han satt men av någon anledning kände han att skuggorna tycktes ha blivit djupare och en onaturlig kyla låg över rummet och det fanns en närvaro som han var bekant med men samtidigt aldrig hade känt. Hans svamlade ursäkter övergick istället till böner och för första gången på länge var Garan ärlig när han bad sin mästare att låta honom tjäna så att hans namn kunde spridas och folket under skuggan kunde växa.