Det tog några dagar hos en boterska innan Chrystal var någorlunda återställd för att kunna röra sig vidare. Den tillfälliga värdshusvärden hade bedyrat att Siggan hade fått hennes brev och hon litade på hans ord. Därför kände hon sig nu lugn inför att resa iväg. Det var den enda lösningen hon kunde komma på för tillfället. Det var alldeles för riskabelt att stanna kvar i Easthall och att byta identitet igen kände hon inte var någon bra lösning just nu. Nä det bästa var att försvinna ett tag, så hon hade packat ihop sina få tillhörigheter, väntat tills mörkret infann sig och sedan hade hon lämnat Easthalls murar bakom sig.

Nu hade den sena kvällstimmens mörker spridit sig och bildade en tät vägg av svart tomhet runtomkring. Chrystal darrade lätt av kylan och drog sin slitna, bruna kappa tätare om sig. Ljudet av en gren som knäcktes och bröt kvällens tystnad fick henne att rycka till och önska att hon hade haft tillräckligt med pengar att köpa en lykta. Istället hade hon lagt alla pengar på mat, ett par varma bekväma skor och denna luggslitna kappa hon bar. Det hade känts konstigt att faktiskt betala för sig. Hennes tid i slummen hade tydligen påverkat hennes världssyn mer än hon trott.
Tystnaden lade sig åter, men ändå såg hon sig en extra gång runt omkring i det kolsvarta mörkret och hoppades att det djur hon misstänkte brutit av grenen, inte skulle vara ett rovdjur och hoppa fram och attackera henne.
För säkerhets skull förde hon handen innanför kappan och slöt fingrarna runt handtaget på sin dolk. Man kunde aldrig vara nog förberedd. Det var i alla fall något bra som stadens mörka gränder lärt henne.

Han var van vid skogarna och dess vattendrag, kylan som kröp in under natten så fort solens värmande strålar lade sig bakom bergskrökarna. Han var van hur olika terränger gav vika under fötterna, hur djupt och hur fort. Djurens aktiviteter på nätterna, ögon som glimmar till när månens ljus finner sig ned emellan ett par träd om det var klart nog på himmelen att göra det.
Med sitt spjut hade han dräpt haren han nu hade framför sig. Den var rensad ifrån sitt kött och sin päls, uppdelat fint i sin hög för spara och sin hög för återgivelse. En mindre eld hade han sprakande intill sig medan hans händer letade sin packning efter nästa skål av ett benvitt material, dock skiftande färger i den nyansen. Skålen han tagit upp ställde han i mitten på de glödande kvistarna på vardera sida och han lyfte över resterna i den innan han grävde en större grop emellan de glödande sidorna.
Pipan sträckte sig emellanåt mot hans läppar, snart skulle det ryka från en smalare samling i en rosam takt. Bloss efter bloss tills gropen hade sin runda form, han lade först ned en mix av ris och ett löst pulver. Han skar loss flisor från träbiten han hämtat från en gammal stubbe och han doftade åter på den starka doften den gav ifrån sig. Han tände på flisorna som snabbt tog åt sig gnistorna och spred upp sig i en stark eld på väldigt kort tid, pulvret fick elden att fladdra till. Han avvaktade tills elden skulle lugna sig, den var inte stor, gropen var inte heller stor men elden var livlig.
När den lade sig stoppade han sina fingrar ned i skålen med harens rester i sig och han drog två av sina blodiga fingrar uppifrån sin panna och nedåt över näsryggen, ned på undersidan, över läpparna och lät blodet ta slut vid hans hals och därefter började han om på vardera sida av ansiktet så han i slutet fick tre streck. Ett hummande med dova ord rörde sig kring hans plats, ord av hans folks traditioner från förfäderna. Han fortsatte humma och läpparna separerades svagt varje ord som han släppte ut. Han lade nu ned båda händerna i skålen och lyfte resterna över den nu lugna elden och lät det fräsa när han lade ut resterna över elden inne i den handgrävna gropen. Elden lade sig och lät det fräsande resterna få ånga ut sin rök då vätskan mötte värmen. Han lutade sig tillbaka där han satt på sina fötter med knäna stödjande framtill. Halvslutna ögon, pipan vid sin sida men han rörde den inte under ritualen. När röken dog ut i lugn så föste han över samma jord han grävt upp så det täckte de brända resterna som bara var en aska nu.

En rå hare, eller ihopknytta köttdelar, hängde från hans stav medan han vandrade genom mörkret. Han var nöjd med hur hans ritual tagits emot och assisterat i djurets nästa lycka, det kändes mjukt i hans själ, djupt inne i bröstkorgen så därför var hans steg långsammare och inte lika tunga. Nöjd över att få uträtta sina plikter, det var trots allt därför han var här nu och inte i sin by tillsammans med de andra.
Blodet låg fortfarande torkat i de tre ränderna i hans ansikte. De löpte sig över hans skarpa drag, höga kindben och över hans ärr på sidan av ögat, det format som en halvmåne. Håret höll sig stilla då vinden inte rörde sig denna natt och skogen var tätare kring det här området. Just nu var han ett med naturen, gå han tog och gav tillbaka skulle djuren ej göra honom skada, han var mer noga med vart han gick så inte mörkret skulle föra honom villo och han visste vart han var på väg, hans mindre läger låg inte långt borta, en 40 minuters gång eller så varav han hade gått sina 15 första när han i sin trygghet där han inte brydde som att gå i tystnad så fick han stanna upp vid synen av en kvinna? Han såg mot henne som om det varit klart oförväntat att hon skulle ha varit där, det var sällan folk i denna del om han fick säga det själv.
Ghargan rätade på sin rygg och ställde ut sin stav och fick det råa köttet att rassla tillsammans med ett par mindre benbitar slogs mot träet. Kanske hade han inte tagit denna vägen när han gick hitåt med syftet att jaga sig sin mat för natten, eller så hade hon inte varit där när han passerat första gången. Han såg skeptiskt mot henne och hennes darrande kropp medan han själv hade på sig sina lite tjockare kläder ihopsytt för hans egen hand av olika djur, mycket hare men även någon hjort eller järv då järvens huvud sparades och hjorthorn lades på axeldelarna för att hålla kläderna mot huden och även en vargpäls som värmde in mot halsen och över ena axeln.
Han var inte beväpnad i sina händer, om man inte räknade staven. Däremot satt hans spjut på ryggen men han visade inget tecken på att han fruktade henne och tänkte dra det. Han stod istället bara med sitt huvud högt och såg på henne som om han ville att hon skulle flytta sig från hans väg. Samtidigt tvekade han i blicken då hon uppenbarligen inte varit rätt förberedd på skogens kyla under natten.
"Verkar som om ni inte tar skogens allvar till dig, som ni märker blir det kallt på natten." Började han säga men vem som helst kunde tyda på en ganska grov brytning, dialekt, nordiskt men inte det typiska om man hade en sådan språkkoll. Han sade inte så mycket mer utan väntade på hennes reaktion. Om än han inte såg henne som något hot så tyckte han att hon skulle flytta på sin hand verkade vara beredd ifall att. Hade hon varit ett hot hade han hållit sitt avstånd, eller skapat ett då han i detta tillfälle inte märkt av henne förrän hon varit framför honom.

(ledsen för kort svar. är trött och tänkte gå och lägga mig skriver ett svar imorgon igen)

En röst ur mörkret fick henne att hastigt vända sig om med kniven i högsta hugg. Hon kisade in i mörkret där rösten verkade ha kommit ifrån och tyckte sig urskilja en skepnad bland skuggorna. Vad det var hon såg var svårt att urskilja i den svarta natten, men hon gissade på människa med tanke på rösten hon hört och sänkte kniven, men behöll den kvar i handen.
-''Det krävs enbart en eld för att hålla värmen. Är bara inte beredd att slå läger riktigt än.'' Sa hon högdraget och lyfte lite på hakan för att understödja sina ord. Vem det än var som stod i mörkret så behövde han inte göra narr av henne. Hon visste mycket väl om att det skulle bli kallt, men hennes pengar behövde gå till annat och efter sin tid i slummens dragiga rumshåla så var lite kyla inget som hon tog någon större skada av. Hon hade annat att oroa sig över. Inte för att hon inte skulle uppskatta värme eller för att hon inte frös lika mycket som andra, hon hade bara lärt sig att hantera det på ett annat sätt.
Det blev nästan dödstyst tyckte hon när hon stod stilla och väntade på vad mannen skulle svara eller göra. Ännu en gång önskade hon att hon hade köpt en lykta eller fackla.

Han höjde frågande på sina tydliga ögonbryn som i vardera hörn hade en röd nyans istället för det vita då hon talade. Det var fortfarande mörkt och hon tycktes inte se honom så bra, förvisso såg han inte henne mer en en slankare skugga och han kunde efter hennes talan vara säkrare på att det var en kvinna. Så hon skulle nog inte se de besvarande ansiktsuttrycken han gjorde heller.
Ghargan harklade sig lite ursäktande då hon uppenbarligen visste mer än han förväntat sig. Att folk kom till dessa delar var oförväntat och när de inte gjort en eld för natten dels för värmen men dels för att hålla rovdjur borta så hade han antagit att hon var en typisk sådandär stadsbo, det hade han sprungit på allt för många gånger.
"Jag förstår, mitt misstag då inte vem som helst brukar gå här ikring av min erfarenhet. Jag antog för tidigt att ni kanske gjort ett förhastat drag." Svarade han först och försökte studera hennes mörka skepnad då han såg kanske lite mer han kunde fortfarande ej urskilja ett specifikt utseende. Han lade fundersamt en hand mot sin skarpa haka och drog fingertopparna längs med huden och skäggstubbet, kanske andra anledningar tog över att göra läger för natten? Eller så var hon en riktig erfaren skogsvandrare som inte behövde ett, nej han förstod fortfarande inte varför man inte skulle vara beredd att slå läger.

"Jag heter Ghargan Warg och såg inte till er när jag var på väg hit för föda, så jag ursäktar min reaktion då jag inte märkte av er närvaro förrän jag var inpå er." Fortsatte han lite förstummad över vad han skulle säga till en kvinna han inte kunde bedöma avsikter på. Han tyckte sig fortfarande se handen när dolken hon dragit vid hans ankomst, men hon kunde lika gärna ha satt tillbaka den och bara nu höll handen vid fästet. Han drog på ansiktets hållning ett par grader åt sidan innan han steg åt sidan och sedan fram så hon inte skulle känna sit hotad, han skulle trots allt passera här för sitt läger men han tog ännu bara de två stegen.
"Men beredd eller inte bör ni nog fundera på det snart, man vill inte ha rovdjuren inpå sig." Han blickade sig omkring till tystnaden och lät öronen ligga och lyssna på ljud utanför deras konversation.

Mannen i mörkret harklade sig. Om det var ursäktande, för att han kände sig oförrättad eller enbart ställd utav hennes svar kunde hon inte svara på.
Han började tala, ursäktade sina tidigare ord och gjorde sedan en liten paus, förmodligen av fundersamhet för hon tyckte sig se hans hand lyftas upp till hakan, innan han presenterade sig som Ghargan Warg.
Han verkade ha blivit lite ställd av hennes uppdykande, i alla fall om hon skulle tro på hans ord, men det fick henne inte att slappna av. Varför skulle en man springa runt i skogarna efter föda när det fanns en stad i närheten? Om det nu inte var så att han var förvisad eller på rymmen förstås. Hennes hjärna började måla upp ett otal orsaker. Den ena värre än den andra och tillslut fick hon skaka på huvudet för att få stopp på dem. Eftersom hon inget visste var det lika bra att hållet sinnet öppet och kallt.

Ghargan förflyttade sig lite närmare och instinktivt höll hon upp handen med kniven åter igen. Han stannade efter ett par steg, men om det var menat så eller om det var hennes kniv som orsakat det var svårt att säga. För säkerhets skull höll hon kvar kniven i luften och backade själv två steg.
Hans röst hördes åter genom tystnaden och orden han uttalade fick henne att krypa ihop och se sig omkring lite. Efter en stunds tystnad och mycket övervägande var hon beredd att hålla med honom.
-''Du har nog rätt.'' Sa hon fundersamt och sänkte ner kniven åter igen. Hon var dock fortfarande lite för nära Easthall för att hon skulle känna sig riktigt säker med att slå läger, men hon kände sig inte heller helt bekväm med tanken på att bli uppäten av rovdjur heller.
En ny tanke fick henne att misstänksamt se på skepnaden.
-''Har du också tänkt slå läger här i skogen inatt?''
Hon visste inte riktigt om hon vågade lita på att stanna här om denna mannen också fanns i närheten, samtidigt kanske han var bra att ha med eftersom han verkade veta en del om skogen.

Hon tycktes ha velat vid hans steg och han höjde försiktigt sin ena hand i reaktion som svar mot hennes dolk. Mörkret gjorde situationen svår att tyda och det var nog lätt att se fel och agera på ett sätt som talade för något annat, det fick han försöka ha överseende med och han rörde sig inte mer medan hon fick backa för att känna sig tryggare.
Det drog sig mindre tystnader emellan dem två kring mörkret då man spenderade mer tid på spända muskler ifall den andra bestämde sig för att en själv var ett hot, precis som rovdjuren men de gav sällan en talande chans. Han rätade dock på sin kropp, som egentligen nog inte behövde det för hans hållning var redan raklång och stolt där han stod med en tung och stadig balans på sina fötter tillsamman med sin käpp som det fortfarande hängde kött från och han sneglade mot det glad över att det var natt och kyligt så inte en hettande värmde påbörjade en förstörelse på det, dock skulle det ha torkat lite mer men han skulle alltid kunna fukta det.

När hon talade såg han skuggan av hennes hand sänka sig igen där hon tycks hålla med honom. Även stadsbor brukade vara medveten om att djuren rörde sig mer aktivt under kväll och natt och han lade tillbaka de bärnstensgula ögonen mot henne igen och han började instinktivt på en nick men insåg snart att den nog inte skulle uppfattas i mörkret så han separerade de breda sträva läpparna, bitna av väder.
"Jag har redan ett läger en bit vandring bort, eller.. förberett läger, jakten tog mig längre än jag planerat." Det var väl kanske en lite längre bit istället för en kort vandring, inte som vandringar när man reste men det tog sina antal minuter ändå.
"Men en eld och ett lättare vindskydd kommer finnas i alla fall." Fortsatte han sedan, kanske skulle han kunna erbjuda henne att dela med honom, kanske hon kunde lära honom något om städerna som han fortfarande inte var van att gå i. Han kunde vandra in och byta någon vara men han gillade inte att stanna under en längre tid då det var allt för annars, byar dock gick mycket lättare att passera, om än han stack ut med sin självgoda hållning kanske utan att han tänkte på det.
"och jag kan erbjuda en plats vid elden om ni så vill." Lade han in då han i nästa sekund bestämt sig att det nog var lika bra. Han såg inte att det skulle vara något konstigt att fråga bara så där, att det inte var något man direkt gjorde mot främlingar och han hade gjort det tidigare utan större problem. Hon skrek inte av ett hot mot honom om än hon nog skulle kunna göra skada med sin dolk så tycktes hon analysera innan hon högg så länge han inte betedde sig hotfullt.

Tydligen hade han ett läger här i närheten. Hon visste inte om hon tyckte det var bra eller dåligt. När han sedan talade åter såg hon skeptiskt på honom.
Vad han erbjudit var inte riktigt vad hon hade tänkt sig. Nog var det kanske bättre att vara på samma plats som honom och veta vart hon hade honom istället för att gå och undra om han lurade någonstans i närheten. Karlar och speciellt ensamma karlar, hade hon inte mycket till övers för i dagsläget. Det hade Easthalls mörkare sidor lärt henne den hårda vägen.

Efter en stunds funderande beslöt hon ändå för att det var bäst att följa med honom.
-''En plats vid elden låter fint. Jag tackar som ödmjukast för ert erbjudande.'' Sa hon vänligt och stoppade tillbaka kniven innanför sin kåpa. Sedan steg hon åt sidan och väntade på att han skulle gå före och visa vägen. En varm eld lät faktiskt riktigt lockande...även om hon inte riktigt visste vad som väntade henne, så verkade den här mannen vara en av dem trevligare hon mött på sistone. Tiden fick utvisa om det var så det förhöll sig.

Ghargan var inte från vettet i sin egen syn men andra skulle nog tolka hans beteende som lite udda, men då var han inte van vid att vara så skeptisk mot människor mer än ett djurliknande beteende gällande hotfulla hållningar. Han drog staven närmre intill sig under den korta stunden hon tog sig tid att tänka igenom det han sagt och hans förslag. Han har kvar bitar från den stubbe han använt sig tidigare av så att göra upp elden med de starkt doftande träet skulle inte bli några problem.
Hon svarade honom med ett godkännande och han nickade än en gång och fick för andra gången rätta sig själv och lägga in ett kortare "Då beger vi oss." eftersom mörkret inte skulle lätta på ett par timmar men det var nog med svagt ljus från himmelen ovan trädkronorna på vissa ställen. Han föste sin stav i den riktning de skulle vandra och började sedan kliva sina vanliga säkra steg över mossa till stigar gjorda av både skor och djuren själva. Vandringen skulle inte ta mer än 40 minuter med en hyfsad takt för honom och så länge hon följde hans spår och hon kunde hålla takten behövde han inte sakta ner, men skulle givetvis göra det om hon så behövde.

Fördelen med en promenad för henne skulle nog vara att få upp hennes kroppstemperatur och väl vid lägret utan att ha stött på något rovdjur så kunde han kliva in i den skyddade lilla ytan med ett eget byggt vindskydd med ett kort tak, inte alls brett. I mitten var en nedgrävd grop med gamla rester av trä och aska, helt dött och han lade ifrån sig staven mot skyddet för att hålla köttet från marken. Ghargan lyfte av sig sin säck och började göra nya flisor ihop med det gamla bitarna som inte brunnit helt och med flintastenar slog han igång en gnista som sökte sig ihop med flisorna han karvat från träet han hade med sig.
Ännu låg skulle det ta en liten stund innan elden tog sig och spred värmen lättare och hon skulle få tid att hitta sig en plats att slå sig ned vid. Han själv kunde lägga på någon till träbit efter att ha gjort lätta snitt i de yttre delarna för att det enklare skulle slukas av elden. Emellanåt drog han ett par blickar nu när det fanns lite mer ljus att lysa upp den okändes ansikte.

Ghargan gick före och visade vägen till sitt läger som låg en bra mycket längre bit bort än vad hon hade fått uppfattningen om. De hade vandrat i tystnad och irritationen hade vuxit i henne under tiden de gått och fler än en gång hade hon undrat ifall han inte bara lurade henne i en fälla.
Men eftersom hon inte hade någon klocka och eftersom hon frös så kunde tiden kännas längre än den egentligen var. Därför höll hon sig i skinnet och följde snällt med mannen. Dessutom gjorde deras snabba takt att hon fick upp värmen lite och det var bara tacksamt.

Lägret de nådde bestod av några skuggiga skepnader, som Chrystal misstänkte var diverse vindskydd, stubbar att sitta på och kanske trodde hon en eldstad utanför också. Det var svårt att se i mörkret.
De fortsatte in i vindskyddet och hon ställde sig vid dörröppningen och såg på medan han satte ifrån sig sina saker, böjde sig ner på huk och började göra upp en eld. Han var förvånansvärt skicklig och det tog inte lång tid förrän en liten låga brann i eldstaden. Den lilla lågan spred ett svagt ljus runt utrymmet omkring dem och lös även upp hans ansikte visade hans onaturliga ansiktsfärg.
Chockat flämtade hon till och hoppade bakåt med kniven uppe i luften igen.
-''Vad är du för något!'' Utbröt hon skrämt. ''Vad vill du mig?!''

Hon hade haft rätt. Den här mannen hade lurat henne i en fälla. Hur kunde hon vara så dum? Hon skulle ha vänt om när dem första varningstankarna hade dykt upp i hennes huvud. Den snälla framtoning han först givit var ju självklart bara ett sätt att inge falskt förtroende.
Hon såg från hans ansikte med dem svarta strecken till den döda kaninen som hände på hans stav och på djurpälsarna som hängde över hans kropp. Kanske var han en ond magiker eller en demon eller tillbad någon mörk gud.
Vilket det än var tänkte hon inte bli hans nästa byte eller offergåva. Hon stod kvar, redo för strid och väntade på vad han skulle ta sig till med.

Reaktioner av lite alla möjliga av människans mest naturliga känslor rörde sig strax i lägret när hon for bakåt i förmodligen ren instinkt och hon drog även sin kniv, något som fick honom att kröka misstänksamt på ögonbrynen. Men han satt hukad och hans överläge fanns inte i närheten, om än han skulle kunna kasta brinnande trä mot henne om så krävdes, otacksamma vider som beter sig som hon gör trots skyddet som erbjudits.
Först så hade han svårt att hänga med henne när hon talade i en ljusare och snabbare ton kanske än där borta när han vandrat på henne mitt i mörkret. Han hade blivit relativt bra på att förstå stadsmänniskorna då de talade en helt annan dialekt än han själv och det hördes även när Ghargan pratade med sin brytning.
Det hela hade uppstått när elden kom så han höjde hakan lite, om än det kunde tyckas omöjligt han som redan höll sin haka så högt, och polletten som föll ned fullt synbart, följd av en större suck och han vred blicken mot henne medan ett ögonbryn lite drygt höjdes. Han kanske såg på henne som om hon var dum och överreagerade, som att det var hur små flickor reagerade och det var barnsligt. Till viss del för att det var så pass vanligt där han kom ifrån så att folk tenderade till lite färg i ansiktet var inga problem, alla hade väl sett kroppsmålningar förut? Men han tog sitt vattenskinn och fyllde i sin stora kupade han och sedan hällde över ansiktet för att torka bort det mörka koagulerade blodet från ansiktet.

"Jag är Ghargan Warg, jag trodde jag gjorde det klart." Svarade han medan han höll ett öga öppet mot hennes håll. Han kunde ta det lugnt då han sedan tidigare inte tog henne fullt som ett riktigt hot men som tidigare nämnt, så skulle hon nog kunna få in någon trevlig skada med den där dolken. Sedan hade hon frågat vad han var, något som Ghargan hörde som om hon menade på vem han var, det lät i princip likadant för honom medan hans ansikte blev renare och renare.
"Det kanske känns bättre nu. Jag efter min jakt ärade haren genom att bränna dess inälvor och ben till rök som steg mot stjärnorna för att vägleda den vidare till återfödelse." Han försökte göra sin förklaring till varför han haft koagulerat blod i ansiktet så tydlig som möjligt. Sedan fick hon tycka att det han sysslade med var som det var, men visst skulle han inte tillåta henne att trampa på hans tro så länge hon var i hans läger. Ghargan stängde och hängde tillbaka skinnet vid sin höft och drog ut det sista vattnet med båda händerna, stora och täckandes hans ansikte riktigt bra så hade han sina grova drag under, det lätta skäggstubbet, ärret vid ögat format som en halvmåne, en bestämd näsrygg och en halvljus hy tillsammans med de bärnstensgula ögonen som reflekterades fint till elden.
"Det är min uppgift att vägleda dem vidare och ta, allt jag kan från mitt byte.. det är att ära djuret som ger dig mat, päls och annat som tänder, klor." Han visste inte om hon skulle köpa hans tro eller inte, men passade det inte så kunde hon antingen försöka hugga ned honom för skyddet eller lämna tältet om hon inte kunde leva med tanken att sitta där med honom, ifall hon så mycket hellre ville vara i kylan, det gick ju, så kallt ute var det ännu inte i säsongen.
"Jag erbjuder en plats vid eld, det sa jag också när vi möttes." Han såg nu tydligare mot henne och torkade sina händer genom att hålla dem mot eldens värme. Kanske för att vara redo att försvara sig med trä och flamma ifall hon skulle välja att slåss om bekvämare överlevnad.

Han verkade bli lite irriterad över hennes reaktion och såg upp på henne där han satt på huk vid elden. Om han försökte sig på något skulle hon lätt kunna övermanna honom.
Hans position utgjorde ingen större utmaning, om det inte var så att han var omänsklig då förstås. Hon hade träffat en annan, inte helt mänskligt, person och han hade haft en övermänsklig snabbhet och styrka.
Men istället för att attackera henne suckade han djupt och såg på henne som att han tyckte hon var barnslig, sedan tog han med lugna rörelser upp sitt vattenskinn och började tvätta sig i ansiktet.
I takt med att de svarta strecken försvann från hans panna och kindben, blossade hennes egna kinder allt mer röda. Det hade bara varit lite färg. Insikten fick henne att le ursäktande mot honom och skuldmedvetet stoppade hon undan sin kniv.
-''Förlåt.'' Mumlade hon och sänkte generat sin blick mot marken. Hon kände sig lika barnslig som han förmodligen tyckte att hon var.

Han öppnade sin mun och talade åter igen om sitt namn och berättade vad han gjort med haren. Hans ord fick henne att intresserat se upp och betrakta honom nyfiket. Det lät så fint det han sa. Att hedra haren för att den givit sitt liv åt honom och att vägleda den vidare till nästa liv. På något sätt var det som att det rättfärdigade själva dödandet.
Hon log vänligt mot honom och tittade menande på sin tidigare plats vid elden.
-''Jag tar fortfarande gärna emot erbjudandet om en plats vid elden.''
Efter ett försiktigt steg var hon tillbaka på samma plats hon tidigare stått och släppte där ner sin lilla kappsäck. Själv följde hon snart efter och satte sig bredvid den. Hon följde hans exempel och sträckte ut sina händer för att värma sig vid dem nu flammande lågorna.
Blicken for långsamt runt i det lilla vindskyddet och såg nu allt där inne med nya ögon.
Han hade verkligen gjort det hemtrevligt för att vara en tillfällig lägerplats, det fick hon erkänna och hon var plötsligt glad över att hon valt att följa med honom.

-''Jag har nog inte tackat er, men jag är verkligen tacksam för detta erbjudande. Det är väldigt snällt av er att bjuda in en total främling.'' Hon såg upp på honom med ärlig tacksamhet ''och en som dessutom hotar er.'' Lade hon till och vek skuldmedvetet undan med blicken när hon sa det sista. Hon fick verkligen komma ihåg att ta det lite lugnare med vem hon riktade den där kniven emot.
En av dem tidigare hon mött och viftat med kniven mot hade först gjort narr av henne och sedan avväpnat henne innan hon hann blinka, andra hade slagit henne och denna nu sista hade varit totalt oskyldig. Den där kniven verkade inte föra något gott med sig alls och speciellt inte med hennes alltför snabba bedömningar av folk, tänkte hon.
En gäspning kom utan förvarning och hon skyndade sig att dölja den med handen och tittade ursäktande mot Ghargan.
-''Jag ber så mycket om ursäkt. Det är verkligen inte sällskapet. Jag tror att den sena timman och vandringen från Easthall gjort mig mer trött än jag anade.''

Ghargan kunde ändå finna en form av förståelse över hennes reaktion om hon nu var en stadsbo, vilket han drog henne över en kant för att vara. Att det då verkade främmande och hotfullt, målningar över kropp och nuna var nog inget allt för tokigt men en sådan som hon tänkte på brukade använda våld före ord, om de nu ens visste några ord men kanske han och dem inte såg så olika ut ändå?
Han kunde släppa henne med blicken efter hon bett om ursäkt och tycktes överväga att slå sig ned trots allt, även gav hon honom det med ord bara något sekund senare och hon letade sig sin plats vid elden för att dra åt sig värmen som den bringade. Han själv började lägga på lite mer trä allt eftersom elden tog sig i styrka så den skulle ha en stadig glöd att hetta med, men det var klart att man fick anpassa elden efter utrymmet också. Han drog blicken mot henne igen när hon tackade för sig och att hon nu kunde värma sig och han tog sig några sekunder på att fundera över ordet snällt som hon använde, han kände igen det men kopplade inte det till att han gjort något direkt snällt men det kanske var vad han kunde kalla detta också.
"Ja, det är min skyldighet att hjälpa. Och så finns det plats kvar förutom jag vid elden, det är ju bra om det används." Ghargan tog det lite som naturligt, också en äring i träden som gav sin kropp för att en annan skulle hålla sig varm, om dessutom fler kunde nyttja den värme som det gav så var det bättre. När elden tagit sig mer så sträckte han på benen under det lägre taket för att dra åt sig ett skinn han kunde sitta på och sedan dra staven till sig och börja sära på köttet från haren. Det var ett fjolårsläger som han kommit tillbaka till och i sin förvåning hade det stått fortfarande och han hade kunnat bygga på och täta där det behövdes. Han hade ett par till på olika delar av sin vandringssträcka, vissa stod och vissa var förfallna, en del blivit raserade av djur eller människor så det var alltid intressant att se om det var kvar eller inte varje gång som han återkom till de platserna. Just denna så nära staden hade han tippat på att den skulle vara riven, men där hade han haft fel.

Hon tycktes sedan ursäkta sig igen och han mötte hennes blick kort efter att ha tittat upp från köttet i sina händer och han nickade i en starkare rörelse övertygad om hennes tillstånd.
"Jag förstår, kyla tär på krafterna och värmen." Kylan hade nog tagit hårt på henne, för kroppen att arbeta upp konstant värme för att genast bli nedslagen av ny kyla, det tog mycket energi och när man väl fick slappna av så började ögonlocken hänga. Ghargan var bekant med känslan och det gav honom en glad ton i blicken om än hans ansikte var som en stenplatta och rörde det sig så gick det långsamt för musklerna att arbeta.
Det var som efter en hård jakt där bytet kommit undan flera gånger och vansinnet började bubbla inom sig under det yttre, kalla vintervädret, eller en riktigt kylig höst för den delen. Att då fälla bytet och sedan få gå tillbaka, då var det bara att äta fort och sedan somna. Han slet av en bit kött och sträckte det mot henne för att minnas att köttet såg annorlunda ut inne i städerna så han höll kvar det i luften halvvägs fram till henne och tittade på den. Det slog honom att han aldrig sett hur de gjorde för att få köttet som sådan, men han visste att smaken inte var för honom efter att ha ätit det.
"Ni äter köttet annars eller hur?" Fick han tillslut fråga, faktiskt med en liten höjd ton till frågan för nyfikenheten slank igenom i små strålar på orden.

När han sträckte fram den lilla köttbiten såg hon konstigt på honom. Skulle han inte steka den över elden först? Frågan han sedan ställde lät mer som en allmän undran än direkt riktad mot henne och hon förstod att han inte visste hur hon gjorde.
Insikten fick henne att ändra ansiktsuttryck och hon nickade samtidigt som hon tacksamt tog emot köttbiten. Hon tog sedan fram sin kniv och satte köttet på änden av det och sträckte ut den över elden.
-''Vi brukar tillaga köttet. Våra magar är inte riktigt gjorda för det råa.''
Chrystal log menande och kvävde en till begynnande gäspning. Det var nog stressen från dem senaste dagarna och sedan den långa vandringen som tagit på krafterna. Dem varma lågorna från elden förstärkte bara effekten än mer. Kanske var hon heller inte helt återställd från sin hjärnskakning, som boterskan sagt att det var.
Förhoppningsvis skulle lite näring kanske råda bot på den saken.
-''Så vart kommer ni ifrån Ghargan?''
Småprat kunde också råda lite bot på hennes trötthet. Allt som kunde få hennes tankar bort från denna värmande sköna källa skulle hjälpa.

Ghargan log brett inombords när hon tog emot köttbiten, nöjd över att den blivit accepterad och att han kunde dela med sig av harens gåva till fler överlevare. Hon verkade bli mer tålmodig när det kom till honom, i alla fall reagerade hon inte med sin vanliga stil och hytta med dolken mot honom för denna grej också, kanske hade hennes uppfattning ändrats. Han kände att det skulle glädja honom om det var som så, han hoppades innerligt.
Nyfikenheten brast igenom i en intensiv blick mot henne och köttet medan hon hanterade det, de fick en delad uppmärksamhet av honom och det var just det hon sagt om det som fångat honom. Tillaga köttet. Han sög efter varje detalj med blicken efter hennes dolk och hur hon satte köttet mot elden efter att ha spetsat fast det på kniven. Han nickade medan han lade det på minnet, allt han såg och ljuden som kom av hennes hantering.
"Så det är så enkelt?" Frågade han, men det var väl egentligen ingen fråga, men det fanns öppen plats att svara på den om hon så ville. Han själv visste att smaken inte var för honom, sedan sitt första besök i staden sedan hans utvandring och han blivit påtryckt kött för en bit päls. Han drog loss en bit av det råa köttet från haren som mindre och mindre såg ut som det djur som det var, biten förde han till sina läppar och slet av en tugga som han började arbeta ned i munnen, smaken var ljuv, man kunde skilja djur från djur och han älskade den upplevelsen.

Köttet om än en njutning så ville han inte hålla henne upptagen när hon gäspade så men hon tog själv initiativet till att ställa en fråga, nu medan hennes kött.. tillagades. Ordet fastnade lätt på tungan men det skulle nog komma till att släppa. Hennes fråga dock fick honom att sträcka på nacken och ta en till tugga av det råa köttet, som hon förklarat själv att hennes, eller deras magar inte var gjorda för att äta rått, men de var ju samma varelser hon som honom, men hon hade säkert sin anledning så han lät det ligga.
"Från norr, min stam bor där, den heter Wargskath, därav Warg, våra efternamn vi får ärver vi från stammen. Det är en vacker plats. Vid bergen, bra jakt och mycket gröna skogar, även fiske." Han fortsatte beta av biten kött han ryckt lös, ett lår mest troligt att döma av formen på biten han höll i.
"Mitt folk är en väldigt samlad familj, under skydd av våra förfäder är det vår uppgift att visa själar vidare till nästa liv eller som vi kallar det, Arkaskhe, den sista vilan." Han lät det ligga som en måttlig mängd för tillfället och mungiporna flyttade sig några millimeter innan de lade sig tillbaka i sina gamla vana skåror och han lyfte menande på sina ögonbryn. "Och ni, från staden?"

Han verkade följa henne intresserat med blicken vid varje rörelse hon gjorde. Hon nickade sedan vänligt som svar på hans fråga. Det verkade som att han visste lika lite om hennes sort som hon om hans.
Köttet var nu klart så hon blåste lite på det för att det skulle svalna och bet njutningsfullt av en liten tugga från det. Klart det inte var lika gott som en välkryddad stek på värdshuset, men hungrig som hon var var detta tillräckligt bra för stunden.
Ghargan började berätta om sin by och sin släkt. Chrystal lyssnade med ett halvt öra medan hon njöt av sin mat. Hans by verkade intressant. Den lät exotisk och spännande och en kort stund funderade hon på om hon skulle ta sin tillflykt dit. Det kanske hade varit bra. Dit skulle i alla fall ingen hon kände ta sig. Det skulle de i och för sig inte göra på havet heller, men varje gång de var i hamn så fanns alltid risken. Nä byn hade nog varit det smartaste draget. Enskilt. Isolerat.
Alla tankar fick henne att försvinna in i sin egna lilla värld, så när han helt plötsligt ställde henne en fråga ryckte hon förvånat till.
-''Jag?'' Hon såg förvånat på honom. ''Jo jag kommer från en stad, men det är inte lika spännande att lyssna på som er.''
Hennes svar var undvikande. Hon ville ogärna prata om sig själv. Däremot ville hon gärna höra mer om honom, så hon bad honom berätta mer om byn och hans familj.

Hon lyssnade gärna och det eggade med entusiasm i tonen när han pratade. Det var trots allt roligt att berätta och beskriva när hon verkligen ville lyssna och visst tappade han av sig lite när hon grillade köttet mot elden och sedan skulle äta det. Hennes sätt att hantera köttet innan hon skulle äta det fascinerade honom nu när han fått se det från första början. Lite som att han blivit distraherad från henne när hon skulle svara, såsom hon blivit och de missade nog varandras tankestund och han skulle snart höra henne svara honom.
"Jaså? Men staden är så stor?" Frågade han först lite oförstående hur det inte skulle kunna vara intressant, han motiverade strax efter en tugga emellan. "Jag." Sade han och satte visande en hand mot bröstkorgen. "är sällan i en stor stad, mycket folk, och svårt att röra sig. Är därför mycke intressant om stor stad." Han sänkte handen från sin bröstkorg. Han försökte vara väldigt tydlig med orden men det kom nästan lite slumpmässigt och det hade inget speciellt mönster om några grammatiska problem. "Mycket intresserad." Rättade han sig därefter och harklade den barska tunga rösten så stämbanden fick dansa lite.
"Men nåväl." Sade han mot henne för att gå med på hennes, kanske stumma förfrågan om att få höra om hans by. Det var trots allt något han var väldigt stolt över, dels sina seder, sitt arv och sitt arbete nu, men hans stam och hur det fungerade höll han också nära intill hjärtat.

"Min stam, eller. Mitt folk vi ser sällan såsom här, såsom mig. Vi bor i stammen hela liven, få reser ut." Han drog undan lite av det toviga håret för att visa den karvade halvmånen. "Detta är min ära att ta med, var man som vandrar ut skall gå med beskyddelse. Du tar ditt skinn, blod från korpen, ben från hjort, tand från varg och klo från en björn. Jag åkallar mig dessa och tar in i min själ dess egenskaper för en säker färd." Förklarade han om hur det gick till när man vandrade ut från stammen. Det var inte det lättaste att få tag i björnar så därav var det få som faktiskt lämnade, självfallet var det inte bara faran med att jaga en björn, många ville stanna.
Ghargan sög i sig det sista från harlåret och han gnagde lätt köttet från benet innan han lade benet åt sidan. Han skulle komma till att använda det senare, så inget gick i spillo hos en man från hans stam. Han plockade därefter upp sin pipa och rotade fram ett mindre skinn från sin packning där han hade blad han kunde mosa ned i pipans hållare för att sedan tända den med en glödande pinne från elden. Han mustade ett par bloss innan han tänkte fortsätta.
"Vid jakt så följer hela familjen, det är viktigt att vi lär tidigt hur du jagar. Även kvinnor jagar och de är med som unga, och vi lär oss Wargskaths seder men vi deltar inte tills vi blir äldre. Min familj är sju styck..?" Han fick tänka efter lite om han hade siffrorna helt rätt i huvudet, prata och deras typer av runskrift, även lätt läsning av vanligt språk såsom skyltar men siffrorna var nog det knepigaste tyckte han. Men snart nickade han säkert och övertygat mot hennes håll.
"Sju stycken. Mor Erthele Warg, två syster Lihsna och Lehsna, duktiga fiskare, de ser lika ut. Tre bröder Kharg, Forweg och Otarg, mycket starka jägare. Far vandrar björnens spår i sitt liv nu. När du fälls av det djur du jagar, binder du ditt liv samman med det och går i dess spår, min far tog björnens väg under jakten, han var en modig man." Förklarade han och hoppades att hon skulle förstå hans förklaring. Alla hans syskon var yngre än honom, och han hade mer släkt utanför föräldrar och syskon men det skulle nog bli mycket att hålla koll på honom. Han hyste ingen sorg över sin far, utan lyfte istället stolt på nacken för sin far som för stammen gått i jakt mot en björn, vilket inte var det enklaste och han hade avlidit. Ghargan hade själv varit med och jagad ned en björn, den under större framgång.

Hans syskon var alla yngre än honom, men han hade för sig att hans far innan sin död pratat om att han haft en äldre syster, bara något år och att hon vandrat ut för att gifta sig med en man hon träffat, han hade vilsen i de nordliga delarna tagit sig till deras stam och ja, hon tog hans hand i resa tillbaka, men ingen visste om hon levde ännu eller inte.
"Vi pratar inte så mycket, eller.. vi håller oss kort. Väldigt samlad familj som nämnt, utomstående som kommer är tveksamma, men om de behöver hjälp i överlevnad hjälper vi. Men oftast så är din tidigare reaktion väldigt vanlig och besökare är få, just därför. Men de som behöver hjälper vi, de ska visa respekt för oss såsom vi för dem." Han skulle hon ha skrattat om han inte var så stel som han var. Men det låg något skämtsamt i tonen på rösten. Det var klart att de blivit skeptiska mot besökare då precis som denna kvinna reagerat innan var ofta den de fick när någon närmat sig byn. Ansiktsmålningar, höga eldar, rökelser, bränningar av ben och märg, rått kött att ätas, något som var så vanligt för dem fick en reaktion hos andra så de inte visste vad de gjort, mer eller mindre.

(Ledsen för att jag dröjer. Har fullt upp och motivationen går på tomgång just nu)