Namn: Saskia Dhana-adh
Känd som/Kallas för: Aska
Kön: Kvinna
Ålder: Runt de tidiga 20 åren
Ras: Människa
Kön: Kvinna
Sysselsättning: Kultist (De Eldfödda)
Status: Prästinna (av Firanor)

UTSEENDE
Hår: Hennes svarta hår är ganska tunt och når henne till skuldrorna
Ögon: Gråaktiga, ganska färglösa
Längd: 1,65
Vikt: 50 kg
Kroppsbyggnad: välproportionerlig; hennes lemmar är så välvägda att hon ser ut att vara mindre än vad hon egentligen är. Slank kroppsbyggnad, men som man ändå inte kan förväxla med en manskropp.

Klädsel: Hon klär sig i röda, gula och andra eldiga färger.

BAKGRUND
Hon kommer ifrån ett litet samhälle i den outforskade södern. Saskia växte upp på en ö i en skärgård som omgärdade Det Svarta Citadellet. Hennes tidigaste minnen är hur hon på avstånd beundrade Citadellets väggar som man byggt av obsidian, hur solens strålar glänste på den svarta stenen. Det var inte speciellt ovanligt med plundrare och pirater i hennes hemtrakter. En dag lyckades ett skepp ta sig genom skärgården och hela hennes hemby ödelades. Spädbarn rycktes från sina mödrars bröst, de ynglingar som inte dödades tvångsrekryterades till skeppet och många blev kidnappade för att säljas som slavar till slavhandlare. Saskia blev själv kidnappad och såld till ett horhus i en hamnstad i Narsis. På såna ställen betalar man bra för unga och orörda flickor.

Saskia har aldrig gillat havet, trots att hennes mor förlöste henne i havet. Hon avskyr lukten av hav, tång och fisk, trots att hon är uppvuxen öbo. Dotter till en fiskare, men färden från sitt varma och trygga hem satte sina spår i den rädda tösen. Idag går hon inte i närheten utav kusten. Saskia blev inlåst på en kammare på horhuset och grät sig genom de två första dagarna på land. Den långa färden över havet hade lämnat tösen mager och hungrig, men hon vägrade äta den mat som ställdes fram. Till slut förbarmade sig en annan kvinna sig över Saskia. Den äldre kvinnan tuggade flickans mat och matade henne likt en fågelunge. Snart spred sig ordet att det fanns en oskuld att köpa på glädjehuset och en kväll sent på vintern så auktionerades hon ut till högst bjudande.

Saskia förs till sängen av mannen, hon minns hur han luktade bivax och flätat sitt skägg. Hon var rädd. Men när han började klämma, ta på hennes kropp blir rädslan överväldigande för hennes lilla kropp. Historien fortsätter med att den lilla flickan kämpar emot och mannen blir allt mer våldsammare. Kampen fortsätter en bra stund efter att de stängt dörren bakom sig. I all sin iver märker inte mannen hur det blivit varmt i rummet; onaturligt varmt. Den kvällen får ett helt annat slut än det som man först kan tro. Den lilla hamnen slukas av ett enormt ljussken och inte långt efter det så exploderar horhuset i ett inferno av eld. Det tog flera dagar innan man helt lyckades släcka elden. Den lilla byn var helt ödelagd och elden spreds till de närliggande markerna. Allting var bränt till aska... utom en liten flicka som man hittade gråtandes i de pyrande spillrorna. Elden hade skonat flickan, som inte ens fått ett brännmärke efter den stora branden. 

De som fann henne var en grupp fanatiska elddyrkare som lockats av det stora skådespelet av eld. Bland annat den överstepräst som senare grundar kulten De Eldfödda, där Saskia får en självklar plats. Officiellt sa man att olyckan berodde på plundrande sjöfarare, men vittnen (mer eller mindre svedda) hävdar annat; att det var en vanlig och lugn kväll. Än så länge har ingen försökt ställa Saskia mot väggen med vad som hände den där kvällen för flera år sedan.

Hon växer upp i en varm en grotta i en trött, men osande vulkan, någon dagsfärd eller två nordöst om Narsis. Hon fostras av eldkultisterna och ett efter ett bleknar minnena från hennes tidigare liv bort i skenet från de starka eldarna. Kulten är inte lika stark idag som den var för några år sedan. Förutom de fyra prästerna/prästinnorna och deras överstepräst/ledare, består kulten av ca 15-25 individer.

Övertygelser:

"Eld behöver hetta och virke för att brinna. Jag står för hettan, du står för virket"
Eld är en destruktiv och förtärande naturkraft. De Eldfödda begår fruktansvärda brott för att deras väsen ska bli mer ett eldväsen. De äter de upp sina offer, de bränner upp alldeles för mycket som kommer i deras väg och de dansar på glöd.

"Firanor är mer än bara elden i härden, Firanor är elden inom oss."
Det är fel och orättvist att de stora gudarna fått äran för allt liv som finns i världen. Alla varelser har någon gång känt hur lusten bränt inom dem, hur ilskan fått blodet att koka, hur inspirationen fått tankarna att glöda och hur hoppets låga fladdrar innanför bröstbenet. Memento är inte den enda som bringar ljus; en fackla i natten skiner också. Firanor är ~mer~ än bara eldflammor och glödloppor.

"Vatten släcker eldar."

Instinkter:
- Om jag får möjlighet ska jag visa dom jag möter Firanors ljus.
- Om det inte brinner en eld i närheten, måste jag tända en.
- Om jag kan, så undviker jag att resa på/via vatten.

STYRKOR:
- Eldsäker; eld eller hetta gör ingen skada på henne.
- Sann Tro; hon har en djupt rotad tro (och kärlek) till Firanor. Hennes tro ger henne en inre styrka och tröst som stödjer henne när allt annat sviker. Tack vare detta kan Firanor utföra mirakel genom henne; dock är det inga större underverk.
- Förförisk; även om hon inte är vackrare än den gemene kvinnan dras dom som attraheras av hennes kön till henne. Likt malar till en låga. Eld som lust, eld som vånda.
- Sjätte Sinne; hon är väldigt känslig för magi. Om något föremål är förtrollat, om någon brukat magi i närheten eller liknande så kan hon känna av det. Hennes förmåga är inget hon själv aktiverar, utan "triggas" bara om hon kommer i närheten av magi.
- Kan läsa av andra levande varelsers aura. Därmed kan hon se vilket humör de är på eller om de kanske ljugit under samtalet.


SVAGHETER:
- Pyroman; gillar att tända eld på allt och alla.
- Kannibal; beroende av människokött.
- Känslig för köld och kyla
- Kan inte simma
- Utbränd; sen olyckan kan hon inte använda magi