Namn: Alcear Harelache
Ras: Alv
Ålder: 108
Kön: Man

Utseende:
Alcear är en solbränd nästan rödskinnad alv med stålgrå ögon och en mun vars något sneda läppar döljer en rad näst intill onaturligt spetsiga tänder.
Han har en kraftig rak näsa som varit bruten vid ett flertal ställen. I hans långa alvöron hänger flera guldringar och över hans blonda hår, som består av otaliga sammanknutna flätor till en enda stor trossliknande fläta, har han en röd sjalett.
Han klär sig alltid i klara färger, grönt, vitt, gött och guld, och är i regel mycket synlig under stridslarmet. Han beväpnar sig själv med en robust huggare samt kraftiga dolkar. Han är även känd för att bära ett vapen i varje hand under bärsärkagång.

Bakgrund:
Alcears uppväxt var inte mycket mer än en lång serie av tragiska händelser och olyckliga missöden som resulterat i att han blivit en någott udda individ i vuxen ålder. Han har svårt för att lita på folk och nästan ännu svårare för att umgås med dem om han är på annat än perfekt humör. De som spenderar någon som helst tid med honom märker fort att  Alcear lider av Schizoida drag.

Hans unga år spenderades längst med Narsis kuststäder där han i regel försörjde sig tillsammans med ligor av ligister. Hans personlighet gjorde dock att han ofta blev tvungen att lämna de grupper han sökte sig till då han som oftast inte går så bra ihop med andra människor. Han har som regel inga problem med att bara umgås, utföra arbeten tillsammans med och tala till andra, hans största problem är inte heller att han tycks sakna någon som helst förståelse för tackt och skam. Utan i stället så är det hans behov av avskildhet och möjligheten till ensamhet som ställer till problem. När  Alcear tillbringar tid tillsammans och omkring andra så byggs ett svårbeskrivbart tryck upp inom honom. Detta tryck är en kvävande känsla av illamående och maktlöshet som överväldigar och kväver honom ju mer tid han tillbringar i andras sällskap och det kan så gott som bara ge med sig om han tillåts vara ensam.
Då trycket blir för högt blir hans personlighet odräglig och han hugger verbalt mot alla i sin omgivning vilket förstört många potentiella vänskaper för honom. Trycket har dock varit en förbannelse med en fördelaktig sida, något som Alcear upptäckte efter att ha tagit sig till med sjöröveri. För i strid kunde trycket omformas till en bärsärkagång som bara intensifierades i sitt raseri i takt med att trycket tilltog i styrka.
Ombord på sjörövarskepp i ständig jakt efter blodiga byten fann han sig en plats där han kunde ge utlopp för sin mörka sida.

Sedan några år tillbaka har han tjänstgjort på skeppet Mareld där han tagit värvning efter att ha blivit avslängd från sitt förra skepp. Mareld var ett bra skepp med en duglig besättning och en kompetent kapten som stod ut med Alcears laster in i det längsta. Olyckan var dock framme efter en tid av långvarig stiltje. Kaptenen hade inte lyckats hitta lämpliga byten på flera veckor och besättningen blev alltmer rastlös när guld och färska ransoner uteblev. Värst var det för Alcear som inte lyckades ventilera sitt inre tryck.

Ett byte uppenbarade sig i formen av värdetransporten Scepter. Problemet var bara det att hon var bemannad med ett stort regemente av vältränade soldater och hennes kapten var känd för att ta strid med pirater och komma helskinnad ur dem.
Marelds kapten tvekade och ville inte attackera skeppet men besättningen var av en annan mening.  Alcear hade vid tillfället besatts av en sådan mental smärta från trycket att han var redo att gå lös på sina egna besättningskamrater och han var den högljuddaste förespråkaren för ett anfall av Scepter.
Marelds kapten vägrade och hotade med att slänga Alcear över bord för mytteri. Det var droppen som fick bägaren att rinna över för Alcear som inte längre var sin egen man och i blint vredesmod högg han ned sin kapten. Han ledde sedan attacken och var först över relingen på Scepter som inte långt senare föll i piraternas händer. Men till ett otroligt högt pris.

Hela incidenten ledde till att Alcear valdes till kapten över Mareld av en decimerad besättning som inte visste vem som annars skulle leda dem om inte mannen som dödat deras kapten. Alcear har många gånger sedan dess grubblat över om det inte varit just hans beryktade bärsärkagång som lyckats hålla honom vid liv genom att inge precis tillräckligt med fruktan för att de mest dumdristiga ska hålla sig i skinnet.

Efter åren som gott sedan han blivit kapten så har hans position varit i ständig fara och han har egentligen aldrig eftertraktat den, Men då han har samma lust för att slåss som hans besättning har för att röva så har han lyckats ge dem en tillräckligt god ström av byten för att de båda ska vara nöjda. Och tack vare sitt rykte får han då och då önskvärt andrum från sin besättning som lämnar honom ifred då och då.
Alcear har få intressen som skänker honom någon glädje men ett av dem är att i ro få spela på sin alviska munorgel.

Övertygelser:
Sinnesfrid är meningen med livet, vi lever inte för att vara olyckliga.
Räcker jag någon en hand så kommer de försöka ta hela armen.
Vänskap är något som är få förunnat.

Instinkter:
Om jag ser folk så går jag åt andra hållet.
Om jag ser ett byte så ger jag mig efter det med allt jag har.
Om jag är ensam och i fred så återgår jag inte gärna frivilligt till besättningen.

Styrkor:
Är en duglig kämpe.
Är mycket vig.
Kan gå bärsärkagång.

Svagheter:
Har Schizoida drag och svårt för att vara i närheten av folk under längre perioder.
Mentalt instabil med föränderliga humörsvängar.
Har lätt för att falla i lättja, blir fort omotiverad och orkeslös.
Förlitar sig på att andra ska kunna väga upp för hans brister. (medan han faller i lättja.)
Kan bli odiskriminerande blodtörstig under bärsärkagång.

Intressant karaktär Godkänd!