Severino har besökt Skeppet på jakt efter nya besättningsmän

Dörren var gjord av bastant ek och det fårade virket visade spår av de årtionden som den salta vinden slagit mot det. Severino vred handtaget och dörren svängda sakta och ljudlöst upp för att avslöja det dunkla innandömet. Hans blick började genast söka med blicken efter personer med de egenskaper som han var i ett så stort behov av.

Han satte sig ner och beställde in en bit mat och något att släcka törsten med. Med en blick över vänster axel plockade han sakta fram ett skrynkligt pergament. Det var hål i pappret och det luktade minst sagt unket, men den hemlighet den höll på var minst sagt lockande.

Severino var fullt medveten om att havet förvarade ting som människor bara kunde drömma om, men var det här verkligen sant? Kunde han ha sådant tur att mitt i all denna ekonomiska olycka att denna trasiga gamla lapp skulle komma i hans ägo?

Ashley söker guld

Värdshuset var relativt tomt nu på dagen. De flesta som befann sig på Skeppet en solig eftermiddag så som denna var antingen arbetslösa eller saknade mening i sitt liv. Större delen av byggnaden var tom, förutom vid ett bord där folk tycktes ha samlats i en skara. Sjömän skrek och hojtade av förtjusning. Bägarna höjdes i en ljudlig skål och en tjock rök av tobak omgav bordet. En kraftig man med ärrad överkropp och en lättklädd kvinna underhöll männen runt om. Naken hud möttes och svett omgav deras atletiska och vältränade kroppar. Ashley flämtade svagt då mannen tog i med all sin styrka. Musklerna i hennes kropp spändes och hon kunde känna hur syret i hennes kropp började att ta slut. Brist på uthållighet syntes i hennes svagt skakande armar. Kvinnan tog ett fastare grepp om mannen. Hon bet sig själv i läppen och skrek sedan ljudligt.

En hög smäll kunde höras från bordet och en kort paus i publikens jublande. Den kraftiga mannen stirrade på sin arm som nu låg mot bordets hårda yta. Han hade förlorat sin match i armbrytning - mot en kvinna. Sjömännen skrek hysteriskt och Ashley log av glädje då hon håvade in pengarna i prishögen mitt på bordet. Hon skrattade ljudligt över sin seger och lutade sig tillbaka på sin stol. Ashley förde ett av mynten till sina läppar och bet i den hårda metallen, som för att försäkra sig om att myntet var äkta. Hon gormade utmaningar över publiken och satte tummen mot sin bröstkorg, varav hon förklarade sig själv som oslagbar.
"Havets tuffaste kvinna!" skröt hon och skrattade åter igen. Ingen kunde besegra henne!

Zolathan har letat sig till Narsis

Lutans ljuva toner ljöd till sången.
”...jag tänker på, tänker på att möta henne efter min middagslur.
Jag tänker på, tänker på att skicka henne blommor, kanske visa mitt bravur.
Så många fiskar i havet kvar, så många fiskar, men ingen som jag har.
Jag tänker på, tänker på att fånga kärleken, strax efter kvällsmaten är klar...”

VEM vill höra den sången!? Frågade Zolathan sig själv och sneglade åt den sovande sjömannen som hade begärt visan och som nu låg med ansiktet i matskålen. ”Hehehe, efter en sopp tog det stop.” fnittrade narren tyst för sig själv bakom hjälmen.
Sjömannen skulle vara glad om han hade kläderna kvar när han vaknade. Skeppet var inte direkt praktexemplaret av Narsis goda sida. Inte för att Zolathan kunde komma på värst många praktexemplar. Men å andra sidan så var han mycket partisk till Narsis. I hans ödmjuka åsikt så var det en fiskdoftande håla som doftade fisk. Delen om att det doftade fisk var central i det hela. Så som han såg det så fans det två saker i världen som doftade fisk, och det ena var Narsis. Sedan var det även lokalbefolkningens ovana att förvränga hans namn till Zolathras. Om det hade med deras dialekt att göra eller av någon annan outgrundlig anledning kunde han inte förstå.

Förlorad i fjärran tankar stod Zolathan och spelade på sin medfarna luta. Bjällrorna på hans handskar ringde i takt med händernas sällsamma rörelser över strängarna. Det hade varit en lugn dag för en plats som denna i en stad som Narsis fast Zolathan klagade inte. Lugn och ro, frid och fröjd var det bästa han visste, näst efter pinnar förstås. Pinnar och krimskrams. Men det var inte en rättvis jämförelse så frid och fröjd var det bästa han visste. Vid ett bord uppmärksammade han hur en nyanländ man vaksamt smusslade fram ett pergament han burit på.

Ah, en lustig prick, han begär en kick, kanske bör spelas ett trick. Tänkte Zolathan då han spelade vidare på sin luta. Vad skulle han sjunga härnäst? 'Flickan från Narsis' må hända. Stämningen på värdshuset var fin och bland skratt och tjut ville ingen lida pin.

Förödmjukelsen i mannens ansikte kunde ses tydligt även från Severinos bord. Han hade brutit arm mot en högljudd kvinna och förlorat. Visserligen var Severino traditionell i sin syn över kvinnor på fartyg, men den här kvinnan verkade ha det driv som han letat så länge efter. Dessutom kunde det vara trevligt med lite kvinnlig fägring under resan, även om han riskerade att besättningen allt för ofta skulle tappa nödvändigt fokus.

Kvinnan var omgiven av en stor grupp människor och hade av naturliga skäl hamnat i blickfånget hos dem alla. Han behövde leda om denna uppmärksamhet om han skulle få möjlighet att tala med henne. Han lät fingrarna söka rätt på en liten mängd mynt och reste sig upp. Ett stycke längre bort fanns en luta som skulle komma väl till pass för ändamålet.

"Spela visan om Carters kalufs!" Han slängde mynten till en underlig man med en absurd hornförsedd hjälm. Mannen med de säregna utseendet såg inte ut som en bard, men han höll i en luta och uppmärksamhet hade han nog ingen svårighet att dra till sig. För att vara på den säkra sidan plockade Severino upp en gammal bortglömd korv från ett rangligt gammalt bord i närheten. Gick fram till mannen, gav honom en vänskaplig dunk i ryggen och spetsade korven på ett av de blänkande hornen. Sedan avlägsnade han sig för att låta skådespelet börja.

Chrystal söker jobb

Med en trött hand öppnade Chrystal dörren in till värdshuset och satte sig ner vid ett tomt bord. En servitris uppfattade hennes vinkning och tog snabbt hennes beställning. Chrystal var tacksam över att det inte var så mycket folk där inne, för hon var hungrig och hade ingen lust att vänta längre än nödvändigt på mat.
Hennes misslyckade sökande efter jobb i Easthall hade nu lett henne till Narsis istället. Hon hade varit här några månader tidigare och inte funnit något, men kanske tiden hade givit fler möjligheter.

Det tog inte lång stund förrän hennes mat kom utbärandes på en bricka. Hon slängde till servitrisen några mynt, som hon lyckats stjäla till sig på vägen och började äta. Vid varje tugga grimaserade hon till en aning av smärta. En handelsresande, som hon rånat på vägen, hade varit kämparglad nog att pryda hennes högra öga med ett stort blåmärke. Själv hade hon givit honom två, plus ett spräckt ögonbryn. Hon skrattade lite vid minnet och tänkte att det var tur att hon maskerat sig till oigenkännlighet vid mötet.

När hon hade ätit klart sköt hon ifrån sig matbrickan och lutade sig tillbaka för att avnjuta en stunds avkoppling.
Hon sneglade runt i rummet på resten av gästerna för att få en överblick av vilka som var där.
Den annorlunda barden, som hon kom ihåg ifrån Rödhaken, spelade på en visa hon aldrig hade hört förut, en kvinna tjöt av segerglädje över en vunnen armbrytning, några slumrade överdruckna av mjöd och andra applåderade över barden. En av männen reste sig upp och satte en korv på bardens horn och Chrystal fick kämpa för att hålla tillbaka ett gapskratt. Zolathan!! Så hette han mindes hon genast och skrattade nu högt.

''Heja Zolathan! Den bäste av dom alla!'' Hon ropade glatt ut mot såväl honom, som resten av publiken och skakade sedan ironiskt på huvudet. Stackars Zolathan. Hon mindes att han inte hade varit emot henne i Easthall utan att han faktiskt försökt rädda henne. Däremot mindes hon inte riktigt varför, men det spelade ingen roll nu. Det gamla var glömt och nu begynnades en ny dag.

Mannen reste sig skamset från bordet och blev välkomnad till folkmassan kring bordet med klappar på ryggen och sarkastiska kommentarer om sin heder och sitt kön. Ashley som nu placerat sina fötter på det rangliga bordet satt med sina ögon fästa på guldmyntet i sin hand. Hon stoppade det kvickt i sin klädnad och drog hastigt ner de resterande koppar och silvermynten i en liten påse gjord av läder. Folkmassan kring henne hade börjat skingra sig. Vissa stannade kvar i byggnaden för att dricka lite mer och andra lämnade Skeppet för att helt enkelt göra annat. Ashley såg sig omkring och det var inte fören nu som hon insåg hur tomt det nu var. Hon hade varit upptagen med att gotta sig i att stå i centrum under sin lilla föreställning. Det tog några minuter innan hon lade märke till en man i behornad rustning som stod med en luta framme i sina armar. Melodin han spelade var inte bekant och hon drog snabbt sin uppmärksamhet från den konstiga mannen som nu fått en korv placerat på sitt ena horn. Ashley verkade sakna humor och lät inte ens sin mungipa böja sig för den lustiga scenen. Hon lät sin blick falla på en kvinna som stigit in och Ashley granskade henne med ogillande blickar. Hon svepte en bägare med mjöd i ett drag och spottade sedan på golvet. Stolen knarrade ljudligt då hon ändrade sin sittställning till någonting mer passande. Hennes hållning var dock ovanlig den hos en kvinna. Med bresande ben och en böjd rygg så vilade hon sitt huvud i korsade armar som låg på bordets hårda yta. Det tog några minuter och strax visade sig en bekant figur kring Ashleys bord. Det var mannen hon tidigare besegrat. Hon ställde sig upp och de såg på varandra i några sekunder med stela miner. Mannen skrattade och klappade henne på axeln. Ashley bröt ut i ett skrattanfall och slog mannen med en knuten näve över hans arm.
"Klassiskt!" skrattade hon och torkade bort en tår från sitt ena öga. Hon viftade vilt med sin ena arm med den tomma bägaren.
"Vilken show! Folk blir bara dummare för varje dag." flinade den muskulösa mannen som nu mottagit en hand med pengar från sin partner. Ashley nickade menande men hade lyckats att lugna ner sig.

"Jag fixar oss lite förfriskningar." mannen kraxade för sig själv då han lämnat hennes bord för att gå till baren. Ashley log kort och satte sig sedan ner vid bordet ännu en gång. En av männen som satsat ett silvermynt mot kvinnan sträckte sig efter sitt svärd där han satt en bit bort från kvinnan. Han hade hört konversationen genom rummet, trots musiken som spelades av narren med sin luta. Ashley gav mannen en stel blick och hon lät sin hand fingra på sabeln i hennes bälte. Skulle han våga dra sitt svärd mitt i värdshuset? Ett morrande läte kunde höras från personen innan han reste sig från bordet och lämnade värdshuset. Dörren smällde högt efter honom, som för att dölja en svordom han vrålat på vägen ut. Ashley fnös och kollade sedan utöver resten av rummet. Det var många som skådat spektaklet, inte för att hon brydde sig mycket. Hon fäste sina ögon på vad som såg ut att vara en van sjöman en bit bort från hennes bord. Hon lade sina armar i kors under sin byst som hon diskret pressade framåt, bara tillräckligt för att se om mannen visade något intresse.

Av alla de resor som han gjort var det en av dem som varit extra lönsam. Den betalade sig gång på gång när det gällde att väcka intresset hos kommande besättningsmän. Det var inte en juvel eller gammal skrift. Ej heller visdomsord från någon munk. Trots det hade den en aura av äventyr, passion och ond bråd död.

Folksamlingen som tidigare så högljutt skränat hade nu dragit vidare och de lämnade efter sig en matta av tystnad som verkligen inte passade något vidare i en sådan här lokal. Severino såg dock sin chans att få byta ett par ord med kvinnan som inte verkade vara någon 'ung dam' direkt. Han vek inte med blicken en tum när han sakta närmade sig henne, då och då lyckades han hålla upp blicken på hennes ansikte också.

"Så du är blott en illusionist, inte ett muskelberg? Nåväl, även jag har en förkärlek för att fara med villfarelser. Mitt namn är Severino Duarte, ett sant nöje att träffas." Hälsningen följdes av en välplacerad kyss på kvinnans handlov.

Visserligen var det lite synd att inte kvinnan var lika stark som Novus kistbärare, men dessa teatraliska egenskaper kunde vara nog så bra. Dessutom kände han igen sig i kvinnan och hon hade verkligen ett sinne för hur man mjölkar ut pengar från lyckligt ovetande satar.

Korven snurrade på Zolathans horn då han framförde visan som sjömannen önskat. Det var en livlig och underhållande visa. Åtminstone om man frågade Zolathan själv. Han framförde den med en frisk iver så som han kunde göra ibland då han spelade något han inte sjungit på länge och det tycktes uppskattas av världshusets gäster. En inte allt för blygsam skara hade redan flockats sig runt honom och det var med nöd och näppe som han flera gånger lyckades motstå impulsen av att sluta spela för att klia sig om vänsterarmen. Smådjuren lämnade honom aldrig ifred men i sitt delirium såg han sig som en sådan yrkesman av rang att det var långt under hans värdighet att avbryta en sång för lite simpel klåda.

En kvinna hade hejat på honom och till och med fått hans man rätt. Det måste ha varit någon han spelat för förut men trotts att han lyckades få en god blick av henne kunde han inte dra sig till minnes. Hon var en söt sak dock, synd ock skam om han glömt en sådan åskåderska.

Ur ögonvrån kunde Zolathan se sjömannen som begärt visan närma sig den unga dam som tidigare hållit en underhållande uppvisning i armbrytning.
Ett intressant par, men den som spar han har. Vi får se vem som drar då skörden är klar. Tänkte Zolathan halvt frånvarande då han jämfota hoppade upp på ett intillstående bord så det skrällde gällt från amuletterna på hans underliga klädnad. Han tog ett djupt andetag, gick ned på huk uppe på bordet och började dansa. Hans ben for ut åt sidorna i takt med att han spelade visan allt snabbare så i slutändan såg han ut att sitta i luften. Sången fortskred, och merpartens blickarna var fästa på hans underliga uppträdande.

Känslan av att vara iakttagen fick Chrystal att vända uppmärksamheten från scenen framför sig och se sig om i rummet. Det var kvinnan i sjömanskläder som blängde på henne. Chrystal höll tillbaka en fnysning och vinkade istället åt kvinnan samtidigt som hon blinkade mot henne med ena ögat.
Hon visste alltför väl att skrävlare som den kvinnan ofta såg mer ut för världen än dem var. Det var dom tysta och iakttagande människorna man skulle akta sig för.
*I dom lugnaste vattnen simmar dem farligaste fiskarna* hade hennes pappa sagt till henne en gång och det var en fras hon ovanligt nog faktiskt hade lagt på minnet.

En dunkande smärta fick tillbaka henne till verkligheten och hon kände försiktigt på sitt högra öga. Det hade svullnat ordentligt nu och hon drog en djup suck. Hon kunde vara glad om hon kunde se igenom svullnaden imorgon.
För att döva smärtan och tankarna beställde hon in ett stop mjöd och när hon druckit ur det, ytterligare ett till.
Den välbekanta berusningen började ge sig till känna och med glad stämma började hon sjunga med i Zolathans visa, det lilla hon kunde hänga med och klappade händerna i takt med musiken.

En man, som suttit tyst vid ett bord, hade klivit fram till den kvinna som blängt på henne och kysste henne på handen. Chrystal sneglade bara ointresserat åt deras håll. Musiken var ändå för hög för att hon skulle kunna höra vad dom sa. Istället vände hon uppmärksamheten mot barden som nu hade hoppat upp på ett bord. Hon skrattade högt och skakade på huvudet åt honom. Ja, han var allt en knäppgök den där Zolathan.

(Ja det känns lite så)