Namn: Zolathan (ofta kallad: Dåren Zolathan/ Zolathan den galne) (mindre känd som: Den Galne barden.)
Ålder: 30+
Kön: man
Utseende:
Zolathan bär underliga kläder i bjärta färger och mystiska mönster. Han har ett harnesk bestående av otaliga medaljer och mynt av alla de slag som sätts samman. De sitter löst, konstig och huller om buller. Till råga på allt så sitter små bjällror på hans handskragar vilket gör att han inte kan röra sig utan att höras ljudligt.
På huvudet bär han alltid en behornad bronshjälm som han inte kan ta av. Den är låst i nacken och nyckeln är sedan länge “försvunnen”. Munpartiet kan dock tas av så att han kan äta och dricka. Över hela hjälmen är symboler tillägnade gudinnan Sirana inristade.
Lika uppseendeväckande som hans hjälm är den stora dolk han bär vid vänster axel. Den är förgylld och vilar i en slida av rött läder. Underligt nog sitter en kedja mellan slidan och kniven vilket gör det omöjligt att lösgöra den.
Bakgrund:
Zolathan är en säregen vandrare och äventyrare med en barnslig förkärlek till prydnadssaker och annat krimskrams. Han försörjer sig som bard, vissångare och narr.
För många år sedan, för vad som lika gärna kunde ha varit ett annat liv, så var Zolathan en medlem av Balensens Väktare. Han blev förvisad från ordern efter att det upptäckt att han hade samröre med Dödsgardet och andra anhängare av Novus. Hjälmen han bär sattes på honom av de som avvisade honom från Balansens Väktare.
Efter förvisningen dök han senare upp längst vägarna som den notoriskt gladlynte vandrare han är idag. Hans personlighet är allt annat än vanligt och ingen som träffat honom har ifrågasatt hans påstådda galenskap. Men om när och varför han blev galen finns det lika många rykten som stjärnor på himlen.
Med sin personlighet och sitt förflutna höjt i dunkel fortsätter han sina vandringar och sitt vissjungande genom riket. Bara blygsamt känd och det i de avkrokar han råkat besöka upprepade gånger.
Övertygelser:
“Att tiga är silver men att tala är guld. Samt att metallerna klirrar så ljuvligt.”
“Det är bättre att hoppa på en båt vid avfärd än att vänta.”
“När jag har något att säga lyssnar ingen men då jag är tyst hör de varje ord.”
“Jag är en sanningsenlig lögnare som kan springa väldigt fort.”
“Min vänsterarm kliar och det bor något i den. Eller var det tvärt om?”
Instinkter:
Om något intressant händer så är det intressant. kanske kan jag skriva en sång om det.
Om jag kan peta på det med en pinne så måste jag försöka.
Om vinden blåser norrut så är det ett resmål så bra som något.
[Zolathan är en feg stackare som oturligt nog är för dum för att inse när han befinner sig i fara. Men han är duktig på att springa.]