(Vem som helst får joina =) )

*Utspelar sig innan förhöret i tronsalen*

Tyvärr hade det blivit sent och Layane Black var trött efter en dag av velande. Hon hade under dagen till slut lyckats ställa sig utanför magikerakademins väldiga byggnad, med hade inte tordats att gå in. Till sist hade hon hamnat i stadens park. Mörkret hade oförskämt trängt sig på och Layane satt placerad vid fontänen. Tankarna flödade fram och tillbaka i hennes huvud. Gick det emot hennes principer att anamma yrket som magiker? Eller var det ett nödvändigt steg i hennes livsmål? Hon drog eftertänksamt sin hand över vattenytan. Bara synen av magikerakademin hade framkallat alldeles för mycket oväntade känslor inom henne. Hon hade till och med känt sig illamående. Hon sträckte ned handen i vattnet och slöt sin hand runt en näve med mynt. Mynt som lyckoönskande människor kastat i. Layane fnös lite för sig själv då hon strök de gyllene mynten med sina välvårdade naglar. Vattnets porlande ljud gjorde henne lite lugnare. Men tydligen inte tillräckligt. För plötsligt blossade vreden upp i henne igen. Hon reste sig upp och kastade med all sin kraft mynten in buskasket på andra sidan gångvägen. Hon andades lite häftigare än vanligt och var nästan förvånad över vad hon just gjort. Layane såg sig omkring efter varelser som kanske sett henne, för det hade verkligen inte varit till hennes fördel. Layane hade alltid haft problem att kontrollera sin ilska, särskilt då hon inte fått tillfredställa sitt behov av blödande magiker. Men det här var något annat, någon känsla hon inte kunde sätta fingret på. Hon höll väl inte på att bli sinnessjuk?

Adela hade just gått ut från värdshuset Rödhaken och var på väg hem. Kvällsluften var full av blandade dofter; den tunga doften av blommor, stanken av urin, matrester och kyla. Det hade redan blivit mörkt ute och när det blev mörkt så blev det kolsvart. Hon koordinerade sig hastigt framåt med hjälp av de få ljus hon kunde finna och svor högt när hennes fot slog i en osynlig kant i kullerstenen. När hon kom till två korsande gator kom hon på att hon kunde gena genom parken och svängde åt det hållet istället. ’Klapp, klapp, klapp’ ekade det mellan husen i den tomma gatan från ljudet av hennes kängor mot kullerstenen. När hon kom fram till parken skars ljudet av steg plötsligt av i och med att hon blev tvungen att ducka för en mängd små hårda projektiler varav en träffade henne med stor kraft i huvudet. När hon undkommit faran plockade hon upp en av de små tingestarna från marken och såg att det var ett guldmynt. Hon stoppade det i fickan och såg ut mellan buskarna för att se ifall det skulle komma några fler eller om hon kunde träda fram. Hon såg någon stå vid fontänen och titta åt andra hållet som om hon spejade efter något eller någon. En ung kvinna med långt, ljust hår iklädd en kappa. Det porlande ljudet från fontänen och kvinnans häftiga andning fyllde ut tystnaden som lagt sig. Adela närmade sig kvinnan med tveksamma steg och ett leende som sade ‘Det här är jätteläskigt men jag låtsats som ingenting och ler så kanske jag inte får fler mynt kastade på mig’.  
”Ehm... hej!” hojtade hon och tog några steg framåt med händerna i fickorna. Hon slöt automatiskt ena handen om myntet som låg där och tänkte att det kunde ge henne lite styrka. Hon hoppades verkligen att den här kvinnan inte var en mördare och galning förklädd till en vacker ungmö.

Layane såg genast mot kvinnan som talade, det ljusa håret dansade runt hennes sockersöta ansikte som en följd av den hastiga rörelsen. Hennes mörkblå ögon skar genom natten. Molnens giriga fingrar släppte fram månen. Vars sken lyste upp främlingens ansikte. Layane fick en tydlig syn av förtroendegivande mörkblå ögon som betraktade henne tillbaka. Ett leende sken upp främlingens fräkniga ansikte. Helt ofarlig såg hon ut i sin kjol och tröja. Layane visste ingenting om den här unga kvinnan, ändå så kände Layane hatet rusa genom hennes kropp, kände ett behov. Hon knöt de skakande händerna och hennes blick mörknande. Layane log tillbaka, fast hennes ögon gjorde allt förutom att visa välvilja:
"Hej..." Sade hon, lika inbjudande som en ros, lika falskt som en orm. Utan att tveka började hon ta långa snabba steg mot den unga flickan framför henne. Stegen knastrade snabbt i gruset. Layane som inte verkade vara vid sitt sinnes fulla bruk den här natten tog ett snabbt och stadigt tag runt flickans hals. Layanes leende var nu bortsuddat från hennes fylliga läppar. Bakom ryggen hade hon en silverdolk redo. Men hon ville avnjuta den här stunden, just den här stunden av skräck som hon trodde skulle komma, innan hon skulle uppfylla sitt behov.

(I och med att jag hoppar in i denna tråd så betyder det att den utspelar sig före En Skyldighet besvarad.)

Ett fåtal mörka moln låg över himlavalvet. Natten var tyst och stilla. Endast vinden rörde sig igenom stadens gator. Stjärnorna tindrade likt vattendroppar i dagsljuset. En uggla spred sina vingar och seglade kring parken. Med stora ögon så letade den efter ett lämpligt byte. En vilsen gnagare eller en fågel hälften av dess egna storlek. En av nattens jägare. En av många.

En ung man i slank form stegade igenom området. Hans kläder var strykta och i bästa skick. En lång vit rock tillsammans med en mörk tröja och matchande byxor i siden. Hans hår var av spretig form och lila i färgen. Mannens blick var fäst på parken en bit bort från hans nuvarande position. Han kastade en kort blick mot månen som för stunden tittade fram bakom ett täcke av moln som just passerade över Easthall. Han log kort. Natten var den enda tiden på dygnet då han kunde vistas öppet på stadens gator. Detta var tiden på dygnet då hans kedjor bröts och en värld av möjligheter öppnade sig. Han gäspade kort och smackade med läpparna. Rödhaken var en trevlig plats men han kunde inte besöka värdshuset för många kvällar i rad. Det skulle kunna koppla honom till händelser han inte ville skulle dras till ytan.

Ett plaskande läte nådde snabbt hans öron. Siggan frös upp likt en katt som plötsligt hört ett främmade ljud. Det tog honom en liten stund innan han gjort klart för sig att det kom från mitten av parken. Det var inte vanligt med folk som var ute och vandrade i nätterna. Det hade skett ett par enstaka gånger givetvis. Men ofta brukade det leda till någonting intressant. Han bestämde sig för att utforska saken vidare.

Det tog honom inte mer än några minuter innan han lokaliserat en kvinna som satt hukad ned vid fontänen där folk ofta lyckönskat sig själva och andra med mynt. Vare sig dessa var guld, silver eller koppar var av mindre betydelse. Folket i Easthall brukade ha bra tolerans för dessa önskningar och det var inte ofta som någon tog av mynten på fontänens botten. Siggan hukade sig ner i skyddet av en buske för att få en närmare titt på kvinnan. Det var inte fören nu han skådade hennes skönhet. Mannen fick ett finurligt flin på sina läppar och skulle just resa sig upp när en näve mynt kom flygandes igenom luften åt hans håll. De var inte svåra att undvika. Kvinnan hade uppenbarligen siktat åt hans håll men om han var målet var fortfarande oklart i hans ögon. Ett ljud bakom honom fick honom dock att huka sig lägre ner. Ännu en person hade dykt upp. Detta verkade också vara en kvinna. Hon tog sig förbi honom där han stod gömd i grönskan, omedveten om hans blotta existens. Hon verkade nervös och osäker och lyckades till slut att pressa fram en hälsning.

Kvinnan svarade på hennes kallning; men stunden gick snabbt surt. Den vackra skönheten stegade hastigt frammåt för att försöka att få ett grepp om nykomlingens hals. Ett människoliv som skulle förkastas framför hans ögon. En ko som inte längre kunde mjölkas tjänade ingen bonde. Han mumlade irriterat då stunden förstörts av ilskna tankar och giriga händer.

Siggan bestämde sig för att avslöja sin närvaro och stegade fram. Hans ansiktsuttryck var stillsamt och visade varken vänlighet eller ilska.
"Det sägs bringa otur åt de som tar av andras lycka för sin egen vinnings skull." Det var menat som ett förslag men lämnade hans läppar i formen av ett hot. Mannens pupiller smalnade sakta av till rovdjursliknande linjer och han fuktade sina läppar med sin tunga.

Adela som hade släppt gulmyntet i fickan använde nu sina händer för att försöka bända bort handen runt sin hals samtidigt som hon blinkade upprepade gånger och såg skrämt mellan kvinnan och mannen som nu även hade dykt upp. Mannen hade ett onaturligt utseende som gav henne obehag - ‘hade han lila hår?’ - och hon visste inte vem hon skulle akta sig mest för. Särskilt inte när mannens pupiller smalnade av till streck som en katts. Hon gjorde ett ljud i halsen som om hon hade svalt något olämpligt och började röra sig häftigt för att ta sig ur den labila kvinnans grepp.

Layane klämde hårdare runt främlingens hals ju mer hon rörde på sig, just så pass att hon kunde andas. Ja, nog visste Layane vart gränsen gick. Plötsligt slutade Layane skaka och hon kände sig stadig både på handen och i kroppen. Hon kände den unga kvinnans puls slå mot sin handflata, och den stegrades. Deras ansikten var mycket nära varandra och Layane kunde känna lukten av rädsla, ljuvligt. Hon började småle, ärligt den här gången, och hon särade på sina läppar för att säga några avslutande ord till sitt offer. Men just när hon drog efter andan hörde hon en mansröst. Någon avbröt henne i hennes nattliga skörd, och hon stelnade till. Layane släppte Främlingen med blicken och betraktade Mannen betänksamt. I vanliga fall hade Layane i en sån här situation kanske exempelvis gjort om stryptaget till en kram, och kallat offret för sin syster, och sagt att allt bara var ett stort misstag. Men det här var inte vanliga fall. Layane vägrade återgå till sitt bräckliga tillstånd, hon behövde det här, i hög grad. Månen sken även upp mannens ansikte i natten. Han såg underlig ut, det var någonting med honom som Layane inte kunde sätta fingret på, men magi var det nog inte.  Mannens rovdjursliknande ögon gav henne en liten rysning genom kroppen, men hon höll ändå blicken stadig även om hon inte riktigt vågade möta hans och svarade:
"Det sägs bringa otur till de som lägger sig i andras angelägenheter.." Hon gjorde en kort paus och fräste åt mannen:
"Ge dig av!"

Adela som började förlora luft nu kippade snabbt efter andan och gav ifrån sig små kvidande ljud. Hennes hjärta dunkade hårt mot bröstkorgen och det kändes som att hennes huvud skulle sprängas i småbitar. Samtidigt som hon kände hur hennes livsenergi började rinna ur henne fylldes hon plötsligt av en annan, okänd kraft som ville hålla henne vid liv. Hon var inte direkt medveten om vad hon gjorde eller vad som hände när någonting i hennes inre släppte loss en våg av energi som ett slags kraftfält som slungade iväg de som var runt henne. Hon föll hostande ner i den fuktiga jorden och drog in djupa andetag av den friska, underbara luften.

(Hoppas ni inte anser detta vara powerplay, jag kände mig manad att göra detta med tanke på trådens natur och min karaktär samt Layane Blacks karaktär...)

(Funkar för mig. Det är något som ni kan talas om, utifall att ni har idéer eller förslag på hur ni vill göra i tråden. Vi har en fullt fungerande chatt nere i högra hörnet på sidan.)

Ett brett leende formades över mannens ansikte. Han justerade sin klädsel och tog ett steg frammåt. De lila ögonen stirrade tomt på kvinnan som var idiotisk nog att resa ragg åt ett rovdjur dubbelt sin egna storlek. Hon var inget annat än en mus som fräste åt ugglan som stod intill. En mycket vacker mus. Men skönhet var inget annat än trevligt att betrakta. Endast en ytlig fasad som ett antal personer blivit givna redan vid födseln. Han själv var betraktad som en av dem. Siggan såg på den andra kvinnan för en kort stund. Även hon var ett präktigt exemplar. Inte lika aptitlig att se på som den andra. Kunde han få dem båda hade det givetvis varit en fångst att minnas.

De lila ögonen studerade kvinnans hållning. Ett par år av erfarenhet, inte mycket mer. Hennes ena arm var dold och därför gömde hon antagligen ett vapen. En dolk möjligtvis. Hon var vidöppen eftersom att hon greppat en annan person med sin ena arm utan att använda denne som sköld. Siggan själv såg inte ut att bära vapen, mer än de som blottades mellan hans vidöppna läppar. Två skarpa huggtänder syntes nu i hans mun då han talade.
"Du gjorde det till mina angelägenheter när du angrep mitt offer." han inspekterade kvinnan som talat från topp till tå och lade sedan till: "Om du inte tänkt servera dig själv i gentjänst efteråt förstås." Vampyren skrattade svagt men avbröt sig hastigt när han kände en kraft formas framför sig. En plötslig våg av energi fick kvinnan at bryta sig lös från skönhetens kontroll. Siggan höjde sin ena arm till framför sitt ansikte och använde den andra för att hålla balansen då han låste sina ben efter att ha hoppat bakåt. Kraften från trycket var varken dödligt eller smärtsamt. Den var endast oväntad.

När trycket lagt sig så befann sig den ena kvinnan fri och sittandes på marken. Siggan rättade åter igen till sin vita klädsel och strök ett hårstrå ur sitt synfält.

Layane var ovanligt stark i sin arm den här natten, för hon kunde hålla den helt still även om kvinnan i hennes grepp försökte ta sig lös. Dock så började hennes rörelser avta i samspel med syrebrist. Och plötsligt så hade mannen rört sig närmare. En något onaturlig gestalt, dock var hans utseende tilltalande på något underligt sätt. Men det skrämde henne också. En liten röst långt bak i Layanes huvud, bakom både ilska och ovett sade åt henne att springa. Springa långt bort och aldrig se sig om.  Vad menade den här mannen? Hans offer? På vilket sätt? Och aldrig i livet att hon skulle ge upp den här unga damen. Det var hennes, och skulle så förbli till sista blodsdroppen.

Men plötsligt kände Layane hur hennes hand bändes upp av någonting och att hon slungades bakåt med en väldig kraft. Hon flög rakt in i ett träd och störtade sedan mot marken. Hon gav i från sig ett stönande ljud och försökte tvinga sig själv att kvickna till:
"Kraft magi!!" Skrek hon ut i vrede där hon låg på marken. Hon lyckades resa sig vinglandes upp med håret hängandes framför hennes ögon. Hastigt drog hon det bakåt och blottade sitt stilrena, dock ursinniga ansikte. Kraft magi, den sorts magi som var svårast att slåss emot, ty den syntes inte. Men den här flickan verkade inte veta vad hon gjorde, så kanske hade Layane en chans ändå. Hon förbannade sig själv en aning inombords att hon inte hade med sig annat än sin silverdolk. Ett kraftigare vapen hade varit mer till hjälp här. Layanes ögon blixtrade av ilska när hon otänkt vinglade  fram genom buskarna, fortfarande inte helt kry efter smällen mot trädet. Det verkade som om allt hon gjorde den här natten var lite otänkt. Hon verkade endast agera efter sin inre hunger.  Tydligen hade majoriteten av kraften varit riktad mot henne själv, för både mannen och kvinnan såg inte så illa tilltyglade ut. Layane rättade till sin klädnad och drog fram sin dolk och befallde Kvinnan:
"Du kommer med mig..." Hon sade det som om den unga kvinnan var ett litet barn som betett sig illa, och nu skulle följa med hem.

Samtidigt som Adela hämtade sig från utbrottet av hennes kraft - som var lika chockerande för henne som det förmodligen var för de två främlingarna, om inte mer - så hörde hon hur mannen sade ”Du gjorde det till mina angelägenheter när du angrep mitt offer” samt någonting om att servera. Hon rös och tänkte att ‘här gäller det att ta sig härifrån, och det snabbt’. Hon andades stötvis och hennes bröstkorg hävde sig kraftigt med varje andetag. Lukten av blöt jord trängde in i hennes näsborrar och blodet forsade till hennes huvud när hon lutade sig neråt. Hon lyfte försiktigt på huvudet för att inte drabbas av illamående och såg hur kvinnan drog fram en dolk. Hennes befallning att hon skulle komma med henne var helt befängd och Adela undrade vad hon hade gjort för att dra på sig den här personens vrede. Å andra sidan verkade hon uppenbarligen vara sinnessjuk så det gjorde väl ingen nytta att fundera över anledningar... Adela skulle fly från dem båda med en gång om hon kunde men huvudet kändes som tusen nålar och hon var rädd att hon skulle svimma om hon försökte resa sig. Hon hade varit med om att hennes magi tagit över sådär förut och hon brukade alltid vara trött i minst ett dygn efteråt. Så istället låg hon kvar på alla fyra försökte lugna sin andning.

Magi var ingenting som Siggan inte tidigare handskats med. Det som denna kvinna använt hade mer fungerat som en försvarsmekanism för att bredda avståndet mellan henne själv och de personer som ville henne ont. Han misstänkte att hon var en oerfaren magiker då han såg hur ansträngd hon blivit efter att ha avslöjat sin magiska förmåga. Hon hade varken yttrat ord eller gestikulerat, vilket ofta tydde på att hennes kropp överumplades av okontrollerad magi. Det var inte ovanligt att se dessa saker. Siggan såg nu på kvinnan som tagit sig upp på benen åter igen. Denna gång med en dolk dragen och med hotande ord som följde.

Siggan höjde sitt ena ögonbryn. Den beväpnade damen verkade plötsligt förargad och började att skrika om magi. Hennes ben var ostadiga och greppet kring hennes dolk var knappast imponerande. Åter igen en bristande kunskap om närstrid som speglades igenom hennes hållning. Eller hade hon tagit mer skada än vad han kunde se av den plötsliga smällen? Han fnös. Den andra kvinnan hade försökt att pressa sig upp från marken men verkade förbli där ett tag till. Siggan tog ett par steg närmare sin beväpnade motståndare. Hans blick var fäst i hennes kristallklara ögon.
"Om du insisterar på att ta denna kvinna så måste jag ställa mig i din väg. Ett rovdjur som du behöver hållas under kontroll. Låt mig släcka mina begär med din kropp och jag ger dig chansen att släcka dina egna. Jag kan till och med lära dig hur du använder den där dolken till en mer bruklig nivå." vampyren log för sig själv medan han inspekterade kvinnans kropp. Det vore synd att slösa en sådan potential. En sådan skam att skada något så vackert.

Layane såg sin chans. Kvinnan var kraftigt försvagad. Den här situationen hade Layane hamnat i många gånger förr. I den här situationen hade Layane släckt många liv förr. Släckt många unga magikers onda magi till omvärlden. Men så blev hon avbruten igen. Och hon började inse att om hon inte gjorde sig av med den här mannen skulle hon aldrig få sin vilja igenom den här kvällen. Hon mötte hans animaliska lila blick och hörde hans ord. Hon tog hans ord för något han kanske inte menade, eller kanske menade. Likväl slog de henne lite ur fas och hon fann ingenting att säga tillbaka med en gång. Han kastade anklagelser på henne om att vara okompetent med dolken, och dessutom att vara ett djur. Det sistnämnda hade hon svårast att komma över. Layane var ung, endast 25 år gammal, och envis. Ovetandes om vilken styrka som dolde sig hos den okända mannen talade hon med en lugn röst, fast hennes ögon visade allt annat än lugnhet:
"Du får släcka dina begär någon annanstans..." Hon släppte mannen med blicken och kastade det böljande håret förfinat bakom sin rygg, som om hon visste att hon var vacker. Någon notis om att han tänkte stoppa henne hade inte tagits och hon började än en gång gå över gruset med snabba steg mot sitt offer.

När kvinnan närmade sig hade Adela hunnit ansamla tillräckligt med energi för att halvt krypande kunna dra sig bakåt, undan henne. Hon skrapade armar, ben och rumpa mot vassa stenar i farten men det brydde hon sig inte om. Sedan reste hon sig upp, vinglade till lite av ansträngningen och sprang allt vad hon kunde från platsen med hjälp av den lilla energi hon hade kvar.

Den beväpnade kvinnan verkade förvirrad av det han sagt då hon förblev tyst under en längre stund än väntat. Siggan fortsatte att studera henne med sin blick. Memorerade hennes minsta rörelse. Hur hon lagt större delen av sitt intresse på kvinnan istället för mannen som blockerade hennes väg var en intressant sak han lagt märke till enda sedan han först avslöjat sin närvaro. Hennes blick avslöjade osäkerhet men hennes röst ljög om lugn. Vampyren log svagt då kvinnan kastat sitt hår åt sidan. Hon talade åt honom med konstiga ord. Vanligtvis hade en kvinna ryggat tillbaka i avsky som följd av de ord som slingrat sig ur hans mun; men inte denna. Han tog åter några steg frammåt och placerade sig emellan de två kvinnorna. Som han trott så var det vid detta tillfälle som kvinnan på marken tog till flykt. Det spelade ingen roll om han inte kunde få de båda.
"En mördare går lös i staden, men frukta ej unga mö!" Siggan hade en sötsliskig ton i sin röst då han ropade efter kvinnan som sprang sin väg. Han skrattade gält och vände sig åter till sin bestämda måltid.

"Det var endast ett förslag grundat på artighet. Verkligheten är att du inte har något val under dessa omständigheter." de lila ögonen stirrade på kvinnan; med en nedlåtande ton fortsatte han att tala.
"Jag hatar så att skada något så vackert. Dock så kan du vara lugn, min sköna. Jag kommer att ta god hand om din kropp. Du kommer varken minnas mig eller någonting annat från denna natt."

Siggan tog ett hastigt steg frammåt. Den vita kappan fladdrade hastigt i vinden och han befann sig snabbt inpå kvinnan med en omatchad snabbhet. Med sin ena hand greppade han efter hennes handled som höll vapnet. Med sin andra riktade han ett snabbt slag mot hennes revben. Hans ben som först röjt avståndet mellan deras kroppar sökte sig förbi kvinnans ben i ett försök att få henne att mista sin balans. Mannens skarpa blick rörde sig hastigt fram och tillbaka för att sedan låsas i kvinnans ögon. Hon var blott en behållare med blod vars enda syfte denna natt var att stilla hans hunger. Det flytande guldet som pumpades igenom hennes slanka kropp drev honom allt närmare sin bristpunkt. Ljudet av de trummande hjärtslagen ökade endast hans djuriska behov.

Layane bet ihop sina tänder i raseri då mannen ställde sig i hennes väg. Hon knöt sin dolkfria hand och kände hur hela hennes kropp blev varm av ilska. Offret sprang iväg genom natten och allting var förstört. Varför försökte han hindra henne? Vad hade hon gjort honom? Den här förbannade mannen som förstörde hennes natt! I det ögonblick hon gjort sig redo för att springa fram till mannen och ge honom en ordentlig örfil så var han plötsligt framför henne.

Allting gick så fort, och ett slag mot revbenen fick henne att vakna upp ur sitt bärsärktillstånd en aning. Fick kanske henne att inse faran i situationen som hon inte insett tidigare den här natten, förblindad av sitt begär. Hon öppnade munnen för att få åt sig av luften som hade gått ur henne. Och hon upptäckte att dolken inte längre befann sig i hennes hand. Hon stupade mot marken och instinktivt tog hennes armbågar emot fallet i gruset.

Hon såg med en skräckblandad tystnad på mannen och försökte säga någonting. Men vilka ord skulle hjälpa henne? Den här varelsen var någonting onaturligt, ett monster? Och vilket monster lyssnar till vädjande ord. Pulsen stegrades i hennes varma kropp och hela stunden stannade som till för ett ögonblick. Fontänens porlande gjorde sin närvaro påmind i tystnaden. Liksom vattnet porlade i fontänen, likaså ville Layane fortsätta leva. Hon hade saker att uträtta. Viktiga saker, hon var tvungen att rena den här världen från all ondska. Från alla magi. Hon var inte klar än. Men hans sista ord fick henne att tveka. Skulle han låta henne överleva det här? Och hon förstod inte hur hon någonsin skulle glömma den här natten.

"Ni får inte döda mig..." Hörde hon sig själv säga tillslut. Den här gången med ödmjukhet i sin röst. I hennes ögon fanns en uppriktighet hon inte använt sig av på länge. Även fast hon var fruktansvärt rädd för det här odjuret såg hon honom rakt i det stiliga ansiktet. Hon hoppades att se kanske en gnista av nåd... hoppet är det sista som lämnar en, hann hon tänka.

Agera alltid först. Det var något han lärt sig från den dagen han vaknat upp utan något minne av vem han var eller vart han befann sig. Denna värld var fylld av orättvisa och smärta. Han var bestämd att återfinna sina minnen och kunde inte låta någon eller något komma i hans väg för att detta skulle ske. Tillit var en lyxvara han inte hade råd med. Därför var hans uppgrad ett ensamt sådant. Vid de få stunder då han drack från de dödliga kunde han dock undkomma den ändlösa ensamheten. För blott en kort stund så kunde han insvepas i nuet. I den stund då det förflutna och framtiden inte spelade någon roll. Den enda stund då han kunde känna sig levande.

Vampyren mötte hennes blick där hon befann sig på marken. Blå ögon såg på honom - bedjandes om nåd. Rädsla spred sig i kvinnans sinne och adrenalin spred sig i hennes blod. Tillfredställningen han fick då han äntligen fångat sitt byte var alltid en av stunderna han kommit att älska mest. Men ingenting kunde mäta sig med den sötma som ännu inte kommit. Den sista stunden innan den plågande hungern slutade att bränna hans sinne. Siggan kastade kvinnans dolk till marken några meter bort och lutade sig ner över kvinnan på rygg framför sig. Han tog ett fast grepp om hennes ena handled och pressade den mot det våta gräset. Han förde sitt knä in mellan hennes båda ben tätt intill kvinnans lår och drog sin fria hand försiktigt jäms hennes midja. Det var enbart för att försäkra sig om att hon fortfarande inte dolde något vapen under sin klädsel. De lila ögonen mötte åter kvinnans blick. Sträckade pupiller stirrade på henne i mörkret. Hans omänskliga inflytande över de dödliga kunde påverka den alla envisaste. Skarpa huggtänder blottades i hans mun då han talade.
"Ditt liv är för värdefullt för att tas av någon som mig. Jag försörger mig på ditt blod och din vilja att leva. Så lev." han närmade sig kvinnans hals och pressade sin kropp försiktigt mot hennes. Vampyren öppnade sin mun och särade på sina läppar för att sedan smaka kvinnans hals med en öm kyss och ett svep av sin tunga. Stunden var oundviklig. Greppet kring kvinnans handled hårdnade och han tog ett djupt andetag för att sedan placera sina skarpa hörntänder mot hennes mjuka hud.

Layane hade kunnat kämpa, hade kunnat sprattla. Men hon förstod att det inte skulle tjäna någonting till, ja... stunden var oundviklig. Hon litade på hans ord... eller... hon hade inget annat val än att lita på dem. Så hon tog ett djupt andetag för att försöka lugna sin andning. Beredde sig på vad han nu skulle göra med henne. Hans ögon, de hade antagit en lilarandig ton, och tänderna. Det här satte ännu mer skräck i den unga kvinnan, även om det inte syntes på hennes stillhet. Det ljusa håret var utbrett i det våta gräset och hon slöt sina ögon då han sökte sig till  hennes hals. Gräset var kallt och fuktigt mot hennes kappa. Hon såg ut som en prinsessa där hon låg, väntandes.  En lugnande kyss som inte alls gav den effekten följdes av en smärta.

När de vassa tänderna trängde genom Layanes hud öppnade hon ögonen. En nu stjärnklarhimmel gjorde henne sällskap i den känsla hon trott skulle varit mycket värre. Även fast den förväntade smärtan inte kom så kände hon hur en panik började ta över. Även om hon accepterat vad som skulle ske var det här en oundviklig reaktion. För i varje människa finns instinkten om överlevnad, även fast hon blivit lovad sitt liv, så började hon nu tro att hon inte skulle klara sig.