Kvinnans sarkasm var svår att inte lägga märke till; men om det var någon som kunde undvika att lägga notis till den så var det Siggan. Han gav henne en barnslig blick och verkade inte ha reagerat på vad hon sagt till honom. Det var trots allt en självklarhet att han hade rätt. Siggan granskade platsen en sista gång med sin blick för att sedan göra Chrystal sällskap tillbaka till värdshuset. Han sträckte på sig och kliade sig själv i sitt högra öga med sin handflata. Trots detta så var han pigg och alert. Det var trots allt hans tid på dygnet. Under den korta stund de vandrat så studerade han kvinnan med sin blick i ögonvrån. Han granskade vart steg hon tog, hennes ansiktsdrag och varje andetag hon tog. Snart stod de framför Rödhakens dörr och Siggan öppnade den för att låta sitt kvinnliga sällskap stega in framför honom. De lila ögonen fortsatte att iaktta Chrystal tills att hon vänt sig om för att möta hans blick. Han var först inte beredd på händelsen och försökte att genast undvika kvinnans ögon, men blev snart till varsel om hennes misstänksamma blick. Siggan höjde på sitt ögonbryn och följde hennes blick till bordet där han tidigare suttit. En man stod lutad över hans pergament och med en hand på hans bok. Vampyrens ögon smalnade och han började att stega mot platsen. Den vita kappan följde varje rörelse han tog då han smidigt tog sig tvärs över rummet. Ljudet av hans skor som slog mot golvet av trä var det enda som ekade i hans öron. Efter vad som verkade vara en evighet så kom han fram till främlingen och han stannade upp för att granska mannen från topp till tå.

Siggans blick var skarp och försökte inte dölja sin misstänksamhet. Han tog ett kort andetag och lade sina armar i kors. Den okända mannen hade kort svart hår och distinkta ansiktsdrag. Han bar en brun klädnad. Det var ingen man som Siggan tycktes komma ihåg. Visserligen var hans minne väldigt rubbat, men en sådan man skulle vara svår att glömma.
"Kan jag hjälpa er?" han tog sig inte mycket tid att vara artig, även om han oftast var väldigt fin i sitt tal. Siggan var för fokuserad på mannen för att ens lägga märke till om Chrystal befann sig i närheten. Siggan förde sin blick mellan mannen och boken på bordet. Om mannen var vänligt sinnad så framgick det inte tydligt nog. Man kunde aldrig vara försiktig nog när man hanterade främlingar. Vampyren var irriterad över mannens nyfikenhet men lyckades att dölja det väl bakom ett lugnt yttre temperament.

Farsinerad som han var med pergamenten så hade Loron inte reagerat på ljudet av närmande fotsteg. Nej han hade nästan som trollbunden studerat pergamenten och tillslut åter vilat sin blick på boken. Något med den hade fått honom väldigt intresserad. Han hade sedan ung ålder hört sagor om necromantikerna och han fullt medveten om deras historiska koppling till narsis. Men om det var sagornas nämnande av novus eller necromantikernas krafter som gjorde att han nu var nyfiken kunde han inte ärligt säga. Båda kunde ha varigt en mycket större del av Lorons liv för ont och gott. Men ödet hade visat sig annorlunda för honom.

"Kan jag hjälpa er?"

Loron vände sig genast mot personen som tilltalat honom och tog smått skrämd ett halvt steg tillbaka och öppnade munnen för att säga något. Men då han studerade mannen som var runt hans egen ålder kanske lite äldre så kunde han inte omedelbart komma på något att säga. Loron fann sig själv istället ordlöst stirrande på mannens underliga vita klädnad och... och lila ögon. Det var först när dom ögonen rörde sig från Loron till boken som han generat med en rykande rörelse som om han egentligen inte ville drog undan sin hand från den åldrade texten och harklade sig ljudligt.

"Nej. jag sökte bara efter ett ledigt bord. Jag menar jag såg boken ligga här och."

Loron tystnande och hans blick vandrade från boken till den främmande mannens ögon och tillbaka. Han ville fortfarande plocka upp boken och kanske bläddra genom sidorna. Men han insåg samtidigt att han hade gjort intrång bland någons privata ägodelar även om detta endast var ett bord på ett värdshus. Loron vägde situationen i sina tankar i några ögonblick innan han med en ödmjuk men stel och ovan halv buggning mötte de lila ögonen med sin stadiga blick.

"Jag ber om ursäkt för mitt intrång. Min nyfikenhet var för stark för att motstå. Tillåt mig att bjuda på en drink för att visa min ånger över mitt olämpliga handlande."

Loron visste att han kanske tog det till överdrift då det knappast var hans fel att mannen lämnade sina saker så öppet för alla att se. Men man kunde inte vara för försiktigt när något oväntat hände. Och något med mannens ögon hade fått Loron att rysa.

Chrystal såg när Siggan gick fram till sitt bord och började samtala med den för henne främmande mannen. Själv gick hon till baren och beställde mjöd, för säkerhets skull den här gången. Samtidigt höll hon ett öga på dom båda männen. Hon kunde inte förklara varför hon inte gått efter Siggan, men hon hade fått en känsla av att det var bättre att stå i bakgrunden. Som för att lurpassa och vara ett extra, oförutsett ess i ärmen om något skulle hända.
Hon tog en klunk av det söta mjödet och sneglade bort mot dom båda männen.

På deras sätt att agera, så verkade det inte som att de kände varandra. Siggan utstrålade en irriterad, auktoritär ton och mannen verkade mest tafatt och osäker. Det var svårt att bedöma om han tänkte fly eller stanna kvar och ta situationen. På detta trånga värdshus skulle det inte vara så lätt att varken försvara sig eller fäkta. Det var inte lika mycket folk längre, men de som var kvar satt utspritt och alla var potentiella hot. Sedan fanns det bord och stolar överallt, som man både kunde använda som vapen, men även snubbla på.
Hade hon varit i främlingens sits hade hon nog bett om ursäkt och försvunnit illa kvickt. En öppen yta var mer hennes stil.

Hon kom att tänka tillbaka på kvällen när hon gjort sitt misslyckade rånförsök på Siggan. Det var inte hennes mest skickliga stund i livet, men så var också han något utöver det vanliga. Han hade en onormal styrka och ett så självsäkert sätt så att han skulle kunna få självaste kungen att bli osäker inför hans närvaro.
Hennes finger följde mönstret av en årsring längs bardiskens träiga yta, när den kvällens minnen fortsatte att spela upp sig.
Hon kom ihåg sin egen rädsla, den abnorma narren, hur hon sprungit för sitt liv och hur utsatt hon känt sig. Men hon kom även ihåg Siggans barmhärtighet, hans ödmjukhet och hur trygg hon känt sig i hans närvaro tillslut. Det var lite lustigt hur saker och ting kunde utspelas.

Sedan var minnena lite suddigare. Hon mindes att han betalat ett rum åt henne, det fick hon inte glömma att återgälda någon gång, och att han följt med henne upp. Men vad hade hänt sedan?
Små fragment av något förskräckligt och samtidigt underbart fanns där, men inte mycket mer. Känslan av både rädsla och njutning fanns där, som ett rus av något slag, men vad var det för något? Sedan hade hon vaknat upp. Det var morgon, hon var ensam och solen sken.

En hård knuff av en förbipasserande, fick henne att komma tillbaka till verkligheten igen. Om det hade funnits små detaljer av kvällen hon inte mindes, så var de definitivt borta nu.
Hon gav den förbipasserande mannen en hatisk blick innan hon återgick till att studera Siggan och främlingen vid hans bord.

Främlingen verkade osäker av sig till en början. Då han talade gav han intrycket av att vara nervös och osäker. Det var visserligen möjligt att denna man inte ville något ont. Kanske var Siggan själv endast osäker på mannen eftersom att det som faktiskt stod skrivet i boken och de pergament han funnit var viktiga för honom. Boken tillhörde magikerakademin men var inte en utgåva som vanligen lånades ut. Akademin hade sin stämpel på insidan av boken - Vilket den okända mannen antagligen inte lagt märke till då att han varit så fast i bokens titel för att hinna vända ett blad och se vad som fanns innanför bokens slitna yttre. Mannen tog en kort paus och Siggan granskade honom noga under den korta tid av tystnad mellan dem. Siggan förblev stel och passiv. Han lyssnade åter igen då mannen mötte hans blick. Vampyren sänkte sina armar från sin bröstkorg och lät dem vila vid sidorna av sin kropp.

"Ingen skada skedd." han log kort, endast för att vara trevlig och visa artighet. Det som mannen sagt kunde trots allt stämma. Siggan själv var mycket nyfiken och kunde likväl finna sig själv i en liknande situation i framtiden. Han kände inte heller för att göra en stor sak av det hela. Allt var så mycket lättare att hantera i en lugn situation. Siggan som stegat fram ett par steg förde sin hand sakta över bokens framsida. Han såg åter på mannen framför sig innan han tog boken i sin hand. Nyfunnet lugn kändes i hans varje andetag då han nu kunde slappna av. Han vände sig om för att lokalisera Chrystal och hittade henne snabbt sittandes vid baren med en hatisk blick mot en man som precis passerat hennes sits. Siggan log svagt för sig själv - Denna gång inte så tillgjort som han tidigare gjort då han talade med mannen.

"Så, du har ett intresse för necromanci? Eller är det bara Narsis som eggar ditt intresse?" han vände sig om för att bemöta främlingens blick åter igen. Siggan satte sig ner vid en av stolarna. Pergamenten som fortfarande låg utspridda kring bordet skulle inte betyda mycket utan informationen som boken innehöll. De var endast namn på en familj och ett familjeträd följt av grenar som ännu inte färdigställts. Texter av formler och en ofta förekommande symbol. Siggan verkade inte lika hastig att dölja dem så som han varit med att få boken ur den okända mannens räckvidd.
"Om ni insisterar, så tar jag gärna en drink. Varför gör ni mig inte sällskap?" Siggan nickade mot stolen på andra sidan av bordet. Hans blick vandrade dock bort till kvinnan som han tidigare vilat sina ögon på. Chrystal var i full gång med att åter fukta sin strupe. Hon var så ung, så naiv; men vem var inte det? Han hoppade satt hon skulle göra de två männen sällskap. Dock så var hon antagligen inte intresserad av vad som skulle diskuteras vid detta bord.

Loron kände sig genast lite lugnare då det verkade som om främlingen inte tänkte göra en stor sak av det hela. Viket Loron var glad över. Han hade varigt lite väl oförsiktig när han hade förlorat sig i texterna sådär. Men redan nu när han följde manens hand med blicken då han plockade upp sin bok så ångrade Loron att han inte hade bläddrat lite i boken när han hade haft sin chans. Tanken fick honom att grimasera irriterat. Som tur var hade främlingen sin blick vänd bort mot baren av någon anledning och Loron tvingade sig själv att le stelt då mannen åter vände sig mot honom. Frågan som ställdes fick honom dock att tappa sitt leende och tomt stirra på mannen. Tillslut svarade han samtidigt som hans ögon fixerade sig på platsen där boken nu var.

"Båda. Jag levde i södern under min barndom."

Han studerade mannen som nu hade satt sig ner i en av stolarna och hans tankar återvände till de spridda pergamenten och frågan om vad deras syfte var väcktes åter till liv inom Loron. Kunskap var något han alltid sökte. När främlingen accepterade Lorons erbjudan om en drink och erbjöd honom att sätta sig så nickade Loron endast till svar och slog sig ner på en erbjudna stolen. Under tiden studerade han främlingen som nu åter igen stirrade bort mot baren. Kanske var det den där kvinnan där borta som han kollade efter? Det var svårt att avgöra då värdshuset fortfarande hade gott om gäster.

"Så vilket är det ni själv finner intressant? Necromanci eller narsis?"

Loron visste att svaret antagligen inte skulle ge honom något av värde. Men det kändes som en bra början att ställa samma fråga som redan ställts till honom själv.

"Fast ikväll kanske det är annat som fångar ditt intresse."

Loron försökte sig på ett vänligt leende och kastade en menade blick mot kvinnan vid baren innan han höjde sin arm och försökte fånga uppmärksamheten av en av de passerade servitriserna.

När de båda männen hade slagit sig ner tillsammans vid bordet, så tyckte hon att läget verkade lugnt. Man kunde dock aldrig vara helt säker, men än så länge verkade allting gå smidigt.
För att lättare förklara sitt uppehåll vid baren, beställde hon in tre glas av husets vanliga vin. Hon ville inte få någon ny chockerande smakupplevelse. Det hade hon fått nog av ikväll.
När brickan sedan kom ut tog hon den själv och började gå bort mot Siggan och hans sällskap.

''Ursäkta att det tog sån tid, men jag ville vara säker på att vinet var av..hm..bästa kvalité.'' Sa hon när hon kom fram och gav Siggan en menande blick. Hon drog några papper åt sidan och fick en fri yta på bordet där hon ställde ner brickan.
''Mitt namn är Chrystal och vem kan denna trevliga herre vara, som gläder oss med sitt sällskap ikväll?''
Hon firade av sitt allra charmigaste leende samtidigt som hon satte sig ner vid bordet.
Hon frågade inte ens Siggan om hon fick lov att göra dem sällskap, för hon tänkte att vad än främlingen hade för planer, så skulle de försvåras ifall han insåg att han skulle få kämpa mot två.

Mannen hade berättat att han levt i södern under sin barndom. Han bekräftade dock aldrig att det var just Narsis. Det fanns trots allt andra städer och andra byar i södern än just hamnstaden. Främlingen hade accepterad Siggans erbjudande om en sittplats, likväl som han själv accepterat erbjudandet av en drink. För vem sade nej till en gratis dryck? Kanske var det just det som var problemet. Tidigare samma kväll hade det varit just det som orsakat hela spektaklet. Siggan hade sin blick fäst på kvinnan vid baren under de korta tiderna de inte iakttog mannen framför honom. En anställd i värdshuset slängde på lite ved i den öppna brasan som sprakade tacksamt. Någon skålade tvärs över rummet och skratt kunde höras. Siggan slängde en irriterad blick åt männen, som att de förolämpat honom. Siggan såg snabbt till sitt nya sällskap då han talade. Vampyren skrattade åt det som mannen lagt till efter sin fråga och han kliade sig vid halsen innan han tog till orda.
"Mitt intresse är väldigt delat." Siggan placerade sina armar på bordet och knäppte sina fingrar. Vid det här tillfället så hade Chrystal gjort dem sällskap och hon satte sig snabbt ner vid bordet. Hon verkade ha med sig förfriskningar. Siggan samlade ihop pergamenten hon flyttat på för att sedan lägga dem i en hög bredvid sig på bordet. Han tog sig samtidigt tillfället för att samla ihop resten av sina studier och lade alla papper i samma hög intill sig. Siggan såg från Crystal till främlingen. Mannen hade inte presenterat sig ännu.
"Jag är Siggan." han använde varken titlar, yrke eller efternamn. Han inväntade att få höra främlingens namn och fortsatte sedan med att tala.

"Du förstår, jag söker information som kan leda mig till mitt förflutna. Mina studier har lett mig in på Narsis och en viss familj i staden som var beryktad för sin kunskap om necromanci." Siggan harklade sig. Han fick trots allt inte ge ut alltför mycket information till en person han inte kände så väl.
"Du sade att du levde i södern under din barndom. Vad för dig hit till Easthall?"

Loron övergav sitt försök att finna en sevetris när kvinnan från baren närmade sig med en bricka bärande tre glass. Han studerade henne under tystnad under hennes ankomst och då hon presenterade sig som Chrystal. En vacker kvinna äldre än Loron men han hade svårt att säga exakt hur mycket. Men vad han såg var hennes händer. Hon var van vid hårt arbete vem hon än var. Loron kunde inte undvika att känna sig generad under hennes blick även om han inte kunde säga varför. Kanske var det bara hela situationen som gjorde honom nervös. För att undvika hennes ganskande ögon vände han sin uppmärksamhet mot mannen som nu samlade ihop de utspridda pergamenten i några fint staplade högar innan han själv presenterade sig kort som Siggan.
Det var alltid bättre när man lärde känna varandras namn. Det är jobbigare att sticka en kniv i någon vars namn man vet istället för en total främling.

"Loron. Mitt namn är Loron Vodralor" Svarade han snabbt.

Siggan fortsatte med en kort förklaring om vad boken och pergamentens syfte egentligen var. Tydligen någon form av släkt forskning vilket Loron kände var lite udda. Men han accepterade det som sanningen och nickade som om för att konformera att han lyssnade. Man kunde fortfarande se nyfikenheten brinna i hans ögon. När Siggan frågade varför Loron var i Easthall stelnade Loron till och oro och rädsla fyllde honom för ett ögonblick innan han insåg att det endast var en enkel normal fråga. Ja inget ovanlig och inget att bli orolig över. Loron kände sig med ens löjlig men han var fortfarande okunnig om hur folk i Easthall reagerade på iden av magi. Kanske var det inget ovanligt här då akademin låg i staden. Men Loron kände fortfarande att det var bäst att vara försiktig.

"Jag antar att det är ödet som fört mig hit." Sa han och skrattade kort för sig själv och skakade på huvudet. Han avbröt sig dock snabbt och vände sig mot Chrystal samtidigt som han började gräva i sina fickor efter en handfull med mynt.

"Jag erbjöd mig att köpa en drink till Siggan här som ursäkt för att låta min nyfikenhet gå före min hyfs. Snälla låt mig ersätta dig för kostnaden av vinet. Det är inte exakt samma sak men man måste vara praktisk."
Hans ögon antog en allvarlig och nästan envis blick men han log fortfarande osäkert då han höll fram mynten mot Chrystal.

Förvånat tog hon emot mynten, men tackade ändå vänligt. Hon förstod inte riktigt varför hon skulle ha dom, men om det fick Loron att känna sig bekväm så för all del.
Siggan drog en snabb förklaring om pergamenten, men övergick sedan till att fråga om Loron. Chrystal kunde se att han kände sig lite obekväm och därför såg hon nu intresserat på Loron, för att dra bort uppmärksamheten ifrån Siggan.

Främlingen hade presenterat sig som Loron Vodralor. Ett namn Siggan inte hört sedan tidigare. Han funderade en stund. Vodralor? Det ringde ingen klocka då han tänkte på mannens efternamn. Att bedöma på mannens klädsel och hans utseende så var han inte adlig. Alltså var denna familj ingen högt uppsatt sådan. Då var det inte så konstigt att han inte tidigare hört namnet. Han tog ett kort andetag men fortsatte att stirra på mannen med en vaksam blick. Det var någonting med honom som verkade bekant. Inte hur han såg ut. Bara någonting. Siggan harklade sig och tog ett av glasen som Chrystal burit med sig till bordet. Han gav henne en tacksam blick och ett svagt leende som mjuknade över hans läppar. Han betraktade då Loron gav Chrystal de mynt som skulle täcka kostnaden för vinet. Siggan återgick till att stirra på mannen i tystnad.
"Ödet?" han såg nästan ut att ha sugit på en sur citron efter att ha yttrat ordet.
"Din egna vilja förde dig hit. Därför kan jag endast dra slutsatsen att du är här av en anledning." vampyren förde sin blick till mannens hals men återgick sedan till att studera mannens klädsel. Siggan förde sitt glas till sin mun och smakade försiktigt på det flytande innehållet. Han var aningen mer vaksam på grund av kvällens tidigare händelser. Han log kort. Det var dock något gömt bakom mannens leende. Siggan placerade glaset på sin andra sida motsvarande sin hög med studier.
"Om du ursäktar min nyfikenhet, men jag måste fråga dig igen. Vad för dig hit?" Denna gång var frågan direkt. Tonen i hans röst var nästan krävande. Siggan lade sina ögon i Lorons. Den lila nyansen var nästan hypnotiserande. De skarpa pupillerna smalnade sakta och vidgades sedan för att anta samma form som sin motpartners. En kall aura omringade vampyren, nästan som att skuggorna i värdshuset skälvde i hans närvaro. Själva luften kring bordet kändes tyngre och värmen verkade dra sig undan. Stämningen i Rödhaken blev plötsligt stel och obekväm, även om ingen förutom de tre vid bordet kunde se vad som pågick.

Det var någonting som inte stämde med mannen i deras sällskap. Kanske var det endast Siggans inbillning; men alltid det säkra före det osäkra. Han vägrade acceptera lögner och gåtor som svar. Kanske kunde vampyren slappna av mer efter att mannen svarat. Kanske.

Zolathan skrek andfått ohörbara böner i det ändlösa mörkret. Han simmade frenetiskt i ett bubblande hav som smakade rom och spyor på hans läppar. Då som mörkret tycktes närmast i att lyckas med att dra med sig honom under ytan kravlade han sig upp på en liten kobbe av ruttnande lik. Ur förmultnande skallben och tomma ögonhålor växte smörblom, gullviva och blåklockor. Tömd på all ork och vilja stod narren på sina bara knän och kräktes tills bara gulgrön galla kom upp. Magsafterna rann ned över liken, över hans fingrar och knän tills de mötte upp med det mörka havet.

Han ställde sig upp på ostadigt, vilt skakande ben och svor högt upp mot en färglös himmel. En grönhyad kvinna med det vänligaste av anleten och blommor i sitt hår av sommargräs framskred ur mörkan dis. Iklädd gyllenblek sidendress av silkesmaskars tråd spred hon ut sina armar och tog den nu gråtande narren i sin famn. Mot hennes varma barm tröstade han sina tårar och hennes ljuvliga doft, den av solsken och urskog, trängde likt en helande kraft in i hans innersta. Men hennes värme blev till is och förfärat fann han sig krama ett formlöst isblock som splittrades vid hans beröring.

Kobben försvann under hans fötter och lika så det vämjeliga havet. Han föll! Föll hejdlöst genom ett bäcksvart och ogenomträngligt mörker som fortsatte i tid och otid. Desperat grep hans trevande armar ut i luften efter något att hejda fallet med, men var han än famlade så mötte han bara mera luft. Alla varelser och ansikten på hans klädnads många medaljonger skrattade alla hejdlöst då de en och en föll av honom tills han var ensam kvar i sin födsloskrud. Han blundade och grät, skrek alla böner han kunde. När han sedan slog upp ögonen stod han åter på fast mark. En grusad cirkel med ogräsbevuxna kanter intill en sliten gammal milsten.

Marken under Zolathan började skaka och från platsen där han stod reste sig en väldig varelse. En man av sten med ett gyllene solur i den ena handen och ett blodrött garnnystan i den andra. Varelsen såg på Zolathan med oseende gnejsögon och sedan blickade han ut i mörkret. Med en väldig sving så damm och smågrus yrde från hans kropp slungade han iväg det röda garnnystanet in i mörkret. Zolathan for efter plötsligt med sina armar bundna i kättingar av glittrande rubiner. Han sträckte sig efter garnnystanet som for framför honom. Han visste inte varför han gjorde det men han kände någonstans djupt inom sig att han var tvungen att fånga det. Han sträckte och sträckte på sig tills hans armar var lika långa som han själv men garnnystanet var alltjämt utom räckhåll. I det sista ögonblicken bredde nystanet ut vingar och blev en strålande röd fågel. Zolathan dundrade våldsamt in i en osynlig vägg och det svartnade för hans ögon.

Zolathan vaknade ur drömmen med ett våldsamt ryck. Endast iklädd sin bronshjälm och underbyxor flämtade han andfått med kroppen täckt av drypande, klibbigt kallsvett. Han låg i rummet han hyrde på rödhaken, en liten skrubb med en säng som såg nästan livsfarlig att ligga i. Inte för att han gjorde det dock. Han sov på en filt på golvet. Det gjorde han alltid. Sängar gjorde honom obekväm och han fick ingen ro. Han stödde sig mot sänggavel och drog sig upp på fötter. De skakade lite. Hans ögon sved och halsen kändes torr som fnöske. Han tog ett steg med slog genast tårna i en tom romflaska som låg på golvet tillsammans med otaliga fel. Priset för lite klarhet, tänkte han sorgset. Hans vänsterram kliade frenetiskt under sitt löst sittande och vinägerdoftande bandage. Fast att kalla det för klåda var en orätt. Denna morgon tycktes armen glöda med en sådan intensitet som inte kunde liknas med annat än ren smärta. Smådjuren var oroliga tänkte han trött. Kanske behövde han byta bandage för att lugna dem. Det skulle kosta honom mer vinäger och om ens Gamero hade några droppar kvar så var det långt från säkert om han skulle kunna få köpa något. Hans spelning föregående natt hade trotts allt slutat i tragisk dryckenskap. Undra om han stört någon som vanligt.

Vinglande och så gott som oklädd, bortsett från underbyxor, bandage och hjälm, lämnade han sitt rum. Han lyckades på något vis ta sig ned för värdshusets trappa och väl inne i den stora salen ropade han hest men högt det enda han kunde tänka på för tillfället. ”Gamero! Vinäger Gamero, har du det!? Var är du!? Gamero!”

Loron glad över att Chrystal accepterat hans mynt kunde omedelbart slappna av och höjde sitt eget glas med ett leende trygg i tanken att han hade uppfyllt sitt erbjudande att betala för Siggans drink. Skulden var nu betald. Om man nu kunde kalla det för en äkta skuld då Loron egentligen inte gjort något. Men nya möten kunde vara komplicerade. Speciellt på en helt ny plats som för Loron. Easthall var främmande för honom och han känner inte folket här. Åter drogs hans blick mot denna Siggan. Loron undrade vem han var. Vilket liv han hade levt upp till nu och hur hans familj såg ut. De hade säkert pengar. Siggan själv såg ut att vara av adlig börd eller möjligtvis sonen till en rik handelsman. Vanligtvis skulle Loron nog hålla sig undan. Såna personer kunde föra med sig mer trubbel än de var värda. Det hjälpte inte att han fortfarande kände sig obekväm i närheten av Siggan. Något med mannen var... skrämmande. Men det var ingen logisk känsla. Det fanns inget som fick mannen att värka farligare än alla andra män inne i värdshuset. Bortsett möjligen från hans eventuella rikedom. Men detta var något annat. Något Loron inte kunde beskriva.

"Jag börjar bli för misstänksam sedan jag lämnade Firendi."

Han hade nästan övertygat sig själv då Siggan började prata. Det var uppenbart att ödet tydligen var något mannen ogillade. Eller kanske var det endast Lorons undvikande användning av ordet som skapade den nästan äcklade minen Siggan hade. Loron kunde bara titta på honom med en halv öppnad mun då han funderade på vad hans skulle säga. Kanske var en enkel lögn den lättaste utvägen? Något simpelt men inte undvikande. Han skulle just svara när Siggan mötte Lorons blick med sin egen och frågade rakt på sak åter igen varför Loron var i Easthall.

Det var inte öppet befallande men det var något i hans ögon, Lila insåg Loron plötsligt för första gången, Som krävde ett svar. Redo att ljuga öppnade Loron sin mun igen. Men något var annorlunda. Han kände sig kall. Siggans lila ögon tycktes dra in honom och han visste att han var tvungen att svara. Och han vågade inte ljuga. Kunde inte ljuga.

Hans ögon var låsta vid Siggans och han kände plötsligt en lätt huvudvärk.

"Min egna vilja må ha fört mig till Easthall. Men det var ödet som satte mig på den vägen. Min familj är död. Mitt förra liv existerar inte längre och jag är här för att finna ett nytt."

Lorons röst var stel och något som kunde vara panik tycktes ligga över den. Tillslut då någon högljut började ropa något genom värdshuset så lyckades Loron slita sin blick från Siggans ögon. Klumpigt och som om han var livrädd Reste sig Loron och knuffade bak sin stol då han tog ett steg tillbaka från bordet. Han tyckte sig se rummet bli ljusare på något sätt men han var inte säker. Men Loron kunde känna hur hans hand darrade lätt då han mer ett förvånat uttryck torkade bort en svettdroppe från pannan. Hans blick vandrade sakta tillbaka mot Siggan men undvek hans ögon. Loron var förvirrad och hans huvud tycktes nu dunka av huvudvärken han hade fått när... när vad?

Hans ögon hoppade mellan Chrystal och Siggan och han såg antagligen lika förvirrad ut som han var.

Chrystal lutade sig framåt, stödde armbågarna på bordet och la huvudet i händerna. Det här samtalet började bli riktigt intressant. Hon kunde se på Siggan att han inte riktigt litade på mannen bredvid sig. När han sedan spände ögonen i främlingen , så kunde hon riktigt känna hur all energi riktades mot Loron. Något i Siggans sätt att fråga ut honom verkade befallande på något sätt och Chrystal rynkade misstänksamt på ögonbrynen. Vem var denna främling egentligen?
Loron i sin tur verkade först helt ha tappat talförmågan, innan han sedan mekaniskt svarade på Siggans fråga. Men hans ögon var allt annat än mekaniska. I dem såg hon panik.

En röst bakom henne ropade på Gamero och hon stelnade till. Hon hade helst velat glömma kvällens tidigare händelse. Rösten kände hon däremot igen och hon blev inte förvånad när hon vände sig om och fick se Zolathan komma ragglandes ner för värdshustrappan.
Ett skrapande läte fick henne att rycka till. Det var Loron som hade rest upp. För ett ögonblick trodde hon att han skulle springa sin väg, men han rörde sig inte ur fläcken. Han såg bara förvirrat på Siggan och på henne själv. Det var ju tur att någon kunde visa sin olustighet. Själv började hon känna sig riktigt obekväm. Hon tyckte inte om Siggans sätt att fråga ut främlingen eller att han kände sig så misstänksam mot honom. Det fick henne att bli misstänksam och hon tyckte inte om Lorons sätt att reagera, som om han vore dödsdömd. Sedan mitt i allt kom denna galna narr och skulle väcka upp all uppståndelse igen kring Gamero och det förhäxade vinet.

Ja hon ville allt annat än vara kvar här för tillfället. Hon kastade en osäker frågande blick på Siggan, den enda mannen hon kände att hon kunde lita i alla fall lite på för tillfället, även om hon just nu kände sig lite obekväm i hans närvaro. Hon hoppades att han skulle förstå och ge henne någon slags försäkran om något.

Svaret som Loron givit Siggan var ett acceptabelt sådant. Kanske innehöll det inte alla detaljer, men det var sanningen han talat. Vampyrens blick mjuknade till synen av kvinnan bredvid honom. Han kunde se att hon sökte svar i hans ögon. Han gav henne inget leende, men behöll ett lugnt sinne. Om hon var medveten om vad exakt som hänt visste han inte. Siggan lade sina ögon ännu en gång på främlingen som nu lämnat sin stol och som stirrade i chock mot sällskapet. Ett andetag gav tystnad för stunden. En stund som inte skulle vara. En bekant röst skrek igenom värdshuset. Ett par av gästerna verkade ignorera detta fullständigt. Andra slutade sina konversationer och tittade underligt på den konstige narren som vandrat nedför övervåningen och skrikit namnet på värdshusets ägare. Siggan fick en glimt av personen i sin ögonvrå; men behövde knappast se åt personens håll för att förstå vem denne var. Han tog sitt glas i sin hand och förde det till sina läppar. Den svala vätskan fuktade hans strupe. En söt smak av druvor och krossade örter. Aromen var knappt märkbar, nästan som att någon ransonerat drycken innan den serverades. Vampyren gav den en ogillande blick och ställde ned glaset intill högen med pergament vid sin sida. Han hade inte ägnat sin dyrbara tid med att stirra på narren i trappan utan behöll en fast blick på Loron. Efter ett tag så log han mot mannen.

"Du får ursäkta mitt sätt. Jag är ledsen att du mist din familj. Om du är här för att starta ett nytt liv så hoppas jag att du ska trivas. Easthall har mycket att erbjuda." Fåntratten skrek om vinäger. Man kunde se att Siggan kämpade med att behålla sitt lugna humör. Han harklade sig och svepte det sista av drycken i en rörelse. Siggans blick var lugn, trots att andra instinkter och tankar slet i hans sinnen. Ingen av dem skulle förstå. Han kände sig trött och sliten. Hungrig och törstig. Hans ögon såg kort på Chrystal, som att hon vore ett lämpligt byte - Men han skakade snabbt av sig denna tanke. Måste kontrollera mig. Vampyren kastade en glimt åt narren som gormade efter Gamero. Någon från personalen borde ha hjälpt honom vid det här laget.
"Gamero är i ett rum bakom disken!" det fanns inget spår av vänlighet i hans röst. Kanske var det ändå bäst om han begav sig från Rödhaken. Siggan började att samla på sig sina pergament. Han kunde inte stanna längre än detta. Från stund till stund såg han på Chrystal i sin ögonvrå, men undvek hennes blick medan han packade sina saker.

Bakom den tunga bronshjälmen stirrade blodsprängda ögon på en färglös omgivning. Ingenstans syntes värdshusvärden till. Åter ropade Zolathan Gameros namn men fortfarande hörde han inget svar. Några gäster såg bestört på honom och han tyckte sig höra någon annan nämna värdens namn. Disken hade han sagt, han var bakom disken!
”Gamero!” ropade han rossligt, hans hals hade börjat att ge upp. Han svettades fortfarande och salta droppar rann över hans bara rygg och bröst. Kilade över musklerna som rörde sig ryckigt och impulsivt under hans bleka skin.

Han tog några stapplande steg mot disken men fann sig snart stående med ett upptaget ekbord som blockerade hans väg. Runt bordet satt två grovhuggna herrar och stirrade fundersamt på honom med den ene mer drucken i blicken än den andre. På andra sidan, bortom bordet och bakom disken stog en av servitriserna och såg handfallen ut. Varför var inte Gamero här ännu? Det gjorde så ont. Armen gjorde så fruktansvärt ont.
Utan förvarning och med en underlig snabbhet för någon i Zolathans tillstånd så grep han tag i ekbordet och hävde det åt sidan. Mjödstop och soppskålar for upp och vältes ut i en enda röra. De båda herrarna som suttit vid bordet föll båda baklänges och blev liggande på rygg på golvet. Ingen av dem tycktes ha förstått vad som hänt. Golvet blev sjöblött, borde lade sig upp och ned och plötsligt hade flera av gästerna uppmärksammat det hela men inte riktigt kommit underfund med vad de skulle göra åt den halvnakne narren.

Zolathan ryckte på axlarna, och gick rakt fram där en gång bordet hade stått. Glad över att vägen till disken nu var frilagd försökte han vissla men det skedde bakom hårt sammanbitna tänder då vänsterarmen fortfarande sved som aldrig förr. Han stapplade fram till disken, omedveten om alla blickar som var spänt fästa på hans rygg. Med sin ömma vänsterarm slog han hårt i disken upprepade gånger samtidigt som han mellan smärtvågorna väste ur sig ”Ga..me..ro.”

Av någon konstig anledning undrade Gamero inte vart han var. Han kände sig trygg och varm inombords där han gick över ett fält av korn som verkade sträcka sig så långt ögat kunde nå. Gamero hade aldrig gillat bonde livet. Att slita hårt på en åker varje år och lägga sitt öde i händerna på väder och nyckfulla gudar fick honom att resa borst. Nej han skulle aldrig vågat bli en bonde, men trots det slutade han inte att känna sig trygg. tvärtom känslan stärktes och omvälvade honom som en varm filt en kall vinterkväll. Korna kittlade honom under hakan där han gick igenom fältet och inte bara en gång lyckades de små hängande kornen peta honom i ögat eller komma i munnen. Det var ett glatt ögonblick, solen lös och Gamero hade inte ett bekymmer världen och han var trygg eftersom han var hemma.

I hans hand höll han en kvinna som reste sig över honom. Hon var mer än dubbel så lång som Gamero och hade långt mörkt hår uppsatt till en knut bakom huvudet så som var vanligt bland kvinnorna i den lilla by de tillhörde. Hon hade en ljust grå klädnad av spunnet ull och och log ner mot Gamero med ett leende som kunde blåsa bort grå moln en mulen dag och ersätta dem med sol. Han kunde inte sätta något namn på kvinnan han höll i hand. Hon hade förstås ett namn och han hade hört andra bybor tilltala henne flera gånger men av någon anledning hade han svårt att komma ihåg det. Hon brukade bara skratta åt honom då han försökte minnas och försiktigt nypa honom i näsan. Hon verkade inte bry sig att han inte mindes hennes namn och han brydde sig inte heller, för honom var hon mamma.

De kom snart ut på en liten väg som gick emellan åkrarna av hårt packad jord med piken utefter sidorna för att hölla vattnet borta. De mötte folk längs vägen, alla med grå entoniga kläder och suddiga ansikten som Gamero inte kunde utskilja några detaljer i. Det förvånade honom lite, varför kan han inte se deras ansikten? Han tittade runt omkring sig och upptäckte också att himlen blivit suddig och han kunde inte se vad som fanns bortom åkrarna. Det var inte det att åkrarna sträckte ut sig hur långt som helst utan det varkade nästan som att det fanns en vägg någonstans där ute som gjorde det omöjligt för honom att se längre. Små svarta fingrar ströck över bubblan av trygghet han hade och med panik i sin röst försökte han säga något till sin mamma för att få tröst. Inget ord kom ut ur hans mun utan bara något svagt gurglande. Han mor verkade inte ens höra honom, hennes ansikte som tidigare lyst av kärlek hade nu ersatts av ett ansikte av fasa. Utan ett ord tog hon tag under Gameros armar och utan svårigheter lyfte upp honom i sin famn och satte av i språng nerför vägen. Det var inte svårt att lista ut vad som fångat hennes uppmärksamhet. Längre ner på vägen satt en pojke och grät. Pojken såg ut att vara i 6-7 års åldern och han satt på huk med huvudet i knäna och snörvlade.
- 'Åh ...... vad har hänt'? frågade kvinnan Gamero kallade för mamma. Hon hade satt ner Gamero igen när de nått fram till pojken och med en mjuk stämma pratade hon till honom.
Pojken hoppade till när han hörde hennes röst och med ett snabbt drag med handen torkade han bort tårarna som suttit där och gav henne en envis men bestämd blick. Han hade ett blodigt är över det högra ögat och borttorkat blod hade lämnat ett spår efter sig under hans näsa. Gamero kände även igen denna pojke med en kortklippt svart frisyr och med en tröja som egentligen var lite för liten för honom. Det var hans bror.
- 'Män på hästar, snörvlade pojken när han såg vem det var, de... de ville inte att jag skulle titta... slog mig med ridspö.. det gör så ont!'
Det sista nästan skreck han ut gårarna välde ner för hans kinder. Han sträckte upp sina armar och ville omfamna sin mor men istället kreppade hon tag i hans handled och ryckte honom upp på bena.
- 'Är du från vetet! Jag har sagt till dig att vara försiktig med andra och framför allt nobelt folk,' väste kvinnan fram mellan sammanbitna tänder.' Du har ingen aning om vad du kan göra med sådana som oss, för dem är vi inget. Förstår du!! Hål dig undan'!

Hon skakade honom som i ett försök att skacka in kunskapen i honom. Gamero skulle aldrig glöma det ögonblicket då han såg sin brors ansikte. Ett barns ansikte fullt av hat och en höger kind där tårar blandat med blod ran ner.

Plötsligt rörde sig värden runt honom. Världen förvandlades till en suddig röra och Gamero blev illamående och kände sig yr. Det var omöjligt att säga om det var han som rörde sig eller om det var världen runt honom som gjorde det. Fältet av korn och väggen försvann från under hans ben och när världen tillslut stannade stog han i Easthall. Världen var fortfarande suddig och det var nästan som en dimma hade lagt sig över den mänskliga huvudstaden. Världen verkade också förlorat sin färg och allt verkade matt eller nertonat. Framför Gamero stod två yngre män i smutsiga och slitna kläder och med en varsin packning på ryggen. Det såg nästan ut som att pojkarna sovit i sina kläder i en hel månad och i deras ögon lyste utmattning och lättnad. Lättnad för att ha kommit fram. Den ena pojken hade mörkt, ovårat hår och ett ärr över högra ögat medans den andra, något yngre pojken, var kortväxt med kort brunt hår. Den yngre tittade sig osäkert omkring och slutligen på den andra men innan han han säga något sa pojken med ärret:
- 'Hittåt Gamero det måste ligga här någonstans.'
Med bestämda steg stegade han iväg och den yngre pojken småsprang efter för att kunna hålla samma takt.
- 'Är du säker på det här? vi lämnade inte ens ett brev åt mor eller far. De kommer dö av oro.'
Detta var inga nya frågor. Gamero kunde nästan sympatisera med den yngre pojken. Han hade först tänkt sig allt det här som ett spännande äventyr men verkligheten hade just kommit ikapp honom och den stora staden Easthall skrämde honom.
- 'Vi har redan pratat om det här! Att vara bonde är samma sak som att vara ingenting. Slita hårt på en åker år efter år och lägga sitt öde i händerna på väder och nyckfulla gudar. Nej det är inget liv för oss, vi ska bli något'.
Ett farligt grin speglades på den äldres läppar. Ett grin som lös av självsäkerhet och självförtroende. De nåde dock inte ända upp till hans ögon och ett oroligt ryckande i höger öga efter skadan han fått som ung fick unge Gamero inte att bli lugnare.
- 'Jag lovar dig Gamero en dag kommer du blivit någo,t det svär jag'.
- 'Du menar att vi kommer bli något'?
Den äldre brodern tittade bara kort på den yngre men svarade inte utan nickade bara och grymtade något. Gamero kunde inte riktigt höra vad han sa men han uppfattade orden, "någon" och "nobel".

Världen blev åter suddig och hus och stenlagda gator susade förbi. Gamero blev tårögd av alla färger och sudiga mönster som svepte förbi. Känslan av att vilja kräkas återvände. Det var svårt att ha en känla över tid i detta suddiga inferno men efter en tid som känts som en evighet stoppade den plötsliga rörelsen. Gamero befan sig på en kulligt landskap och åt vilket håll man än tittade så såg man inget annat än kullar och små enstaka träd. Det var också natt men månen och stjärnorna lyste så klart att det inte var några problem att vart man satte stegen. Gamero kände igen platsen, han viste inte från vart men en litet område i hans huvud försökte berätta vart han sett det förut. Han var påväg någonstans långst upp på en av kullarna men han kom inte ihåg vad. Det surrade fortfarande någonstans i bakhuvud som om han skulle vetat vad det var som väntade på honom uppe på toppen. Bakom honom lös natten up av 100 tals eldar som med jämna avstånd var utsprida där soldaterna slagtit lägger. Det hördes musik och skratt från lägret och man kunde se hur män rörde sig bland eldarna. De firade en seger, de firade att de fortfarande levde. Förståligt efter bataljen som skett mindre än en dagsmasch söder ut. Fienden hade varit underlägsna i antal och det hade inte verkat vara mer än några bönder som gjort uppror. Gamero skakade på huvudet och försökte få av sig tankarna om att något var fel. De hade varit väl förbereda och disiplinerade trots att de varit långt ifrån utbildade soldater. De hade nästan satt halva armén på flykten innan Segrota's tredje vinggarde och Lord Bryn Asperel tillsammans vända på armén. Om de inte gjort det skulle utgånden antagligen sett annorlunda ut. De måste fått hjälp att organicera sig och komma upp med en strategi. Bönder hade ingen erfarenhet av strid.

När Gamero närmade sig toppen kunde han börja utskilja en gestalt i mörkret. Det var en man med svart hår och ett ärr över högra ögat. Nu hade han också en svart ögonlapp över ögat och satt och rökte ur en pipa. Han hade fått tandvärk under de sista åren av utbildningen i Easthall och doktorn hade sagt till honom att röka pipa skulle hjälpa. Det hade nu blivit en vana och oftast kunde man se mannen med en pipa i mungipan. Ögonlappen shockade Gamero först men han sade inget förens han kommit tillräckligt nära för att urskilja mannens ansikte. Det var egentligen inte en mans ansikte, en pojke som tvingats växa upp för fort. Dock var han gammal nog att raka sig var annan dag. Just nu hade han dock en kort stubb på hakan och runt munnen, en mun med ett sammanbitet ansiktsuttryck. Hans ansikte avslöjade inget vad han sänkte men det var hans sätt att bita ihop och tugga på pipan som avslöjade att han var upprörd, kanske arg.
'Jag hörde om olyckan', lyckades Gamero tillslut säga. 'Är det lika illa som jag hört'?
Han lät bli att titta på ögonlappen men det var svårt att bara fokusera på det hela ögat. Det kändes nästan som att han gjorde sin bror en okänst genom att ignorera hans problem, samtidigt kunde han inte förmå sig att fråga rakt ut. Han fick en kall blick till svar men så fort han fick se att det var Gamero smalt den och ersattes av en trött blick, en trött och sorgsen.
'Själva olyckan var inte så illa'. Han vände bort blicken och tittade inte på Gamero. 'Fick bara huvudvärk och några blåmärken.'
Han tystnade och tömde pipan på marken och sparkade ut askan innan han fortsatte.
'Det var tydligen den gamla skadan som gjorde att ögat hoppade ut så lätt.'
Han peckade på ögonlappen men sade inget mer. Gamero hade redan hört vad som hänt men att höra det direkt från honom gjorde att knuten han hade i magen knöt sig ännu hårdare. Han tittade osäkert på sin bror men då han inte fortsatte utan verkade istället mer intresserad att studera marken så tog Gamero till orda. Han viste vad som gälde inom Vinggardet men han var ändå tvungen att fråga.
'Betyder det här att du måste lämna Vinggardet'?
Vinggardet var Kungafamiljen Sergotas privata elitgarde, bestående av de absolut bästa soldaterna som kunde hittas i riket. Det låg mycket ära och prestige i att vara en del av Vinggardet, därför fick inga ”krymplingar” eller soldater som varit med om skador som hindrade dem vara med i själva gardet. Gamero själv var en del av det tredje Vinggardet tillsammans med 73 andra män och mannen framför honom, hans bror, var deras officier.
'Ja, svarade han kort'.
'Vem kommer ta över efter dig'?
En kort glädjelöst skratt kom från den andre mannen och han gav Gamero en sidoblick medans han plockade fram mer tobak för att stoppa i sin pipa.
'Du har börjat tänka som en soldat Gamero', leendet försvan och ersattes av en allvarlig min hugget ur sten. 'Jag har blivit förflyttad.'
Gamero roddnade först när hans bror skrattat. Att fråga något sådant innan han försökrat sig om att hans bror var okej var väldigt okänsligt av honom. Det verkade inte finnas mycket av bondpojken som rymde hemifrån kvar.
'Förflyttad'? Lyckades han ändå fråga trots att kinderna hetade röda. 'Vart då? Kanske kan jag följa med'?
Gameros fråga följdes först av tystnad då brodern utan hast tände sin pipa. Han andades ut ett litet moln av rök och studerade hur det sakta upplöstes till inget innan han svarade.
'Jag är ledsen Gamero. Ditt jag ska gå kan du inte följa efter. Jag har blivit förflyttad till överste Staben. Jag rider härifrån imorgon.'
Med de orden började han gå nerför kullen mot de hundratals brinnande eldarna och lämnade kvar en gapande Gamero.

Ännu ett hop Världen fladrade förbi i en evig virvel av färger och mönster. Om det hade känts som en lång tid innan så var detta en evighet. Gamero blev nästan förvånad när virvlarna stannade, av någon anledning hade han fått känslan att virvlarna skulle hålla på föralltid.
Han stod åter på en gata i Easthall och framför honom låg ett stort hus av hugget sten. Det såg nybyggt ut med den ljusa grå färgen och med den design som var modern med valv fönster och liknande dörrar. Det var mitt på dagen och ljudet av staden och folkmassorna som rörde sig vid torget i närheten hördes lika bra här som om han hade ståt mitt bland dem. Dock var denna byggnad bygg lite avsides i suggan av Easthalls slott och de människor man kunde se här var väderbitna män och soldater som sprang sina ärenden. Gamero andades in och stålsatte sig vad som komma skulle och med bestämda kliv traskade han in. Han hade fått en halt i den senaste slaget. Bara en rispa på vänster ben men det sved förbannat och hade blivit infekterat innan han fått det behandlat. Det gjorde fortfarande ont att stödja sig för mycket på det men han tänkte inte visa sig svag en dag som denna.
Interiet var fattigt och det fanns inte en grej i rummet som inte användes regelbundet. Skrivbordet var städat och allt verkade ha en plats på träts mörka yta. På vägarna satt flera olika uppsättningar på kartor som visade olika områden av världen och längs ett bord fanns en karta där det stod ”Nordanslätt”. Gamero gick fram framför skrivbordet och stälde sig i givakt och stirrade rakt fram. Bakom skrivbordet satt en stor skäggig karl som hade svart men vältrimmat skägg. Han hade också välvårdat svart hår som räkte ner till hans nake och på hans högra öga satt en svart ögonlapp. Men kunde se kunturerna efter ett gammal ärr sticka från bakom ögonlappen. Mannen luktade av tobaksrök och något Gamero inte riktigt kunde urskilja. Var det rosor? Det luktade nästan kvinoparfym men inget av det spelade egentligen någon roll. Mannen tittade upp på Gamero med en blick som kunde krossa sten.
'Gamero ro'Mera, vad har fört dig hit?'
Ingen igenkänande blick, inget som tydde på att han hade kännt Gamero någon gång förut. Det var så frustrerande att Gamero kunde slagit den andre mannen om det inte inneburit hängning på fläcken. Han skulle haft tur om han ens fick en rättegång. Istället räckte Gamero fram ett brev han hade haft instoppat i bröstfickan.
'Jag önskar att lämna vinggardet.'
Han sade inget mer och mannen bakom skrivbordet bara iaktog honom och nickade kort. Han tog brevet från Gameros hand. Vid en skriftlig ansökan fick man alltid lämna Vinggardet men det var tradition att fråga ”överste örenen, kapten över alla de 12 fjädrarna” om tillåtelse. Det var givetvis bara en tradition men sättet han studerade Gameros ansökan utan att säga ett ord fick ändå Gamero att undra om han inte skulle bli vägrad ändå. Tillslut tog han ändå till orda och det med en iskall röst.
'Det är kanske tid för det ändå. Du börjar bli gammal.'
Han sa detta samtidigt som han smälte vax och tryckte in sitt sigil, en ring med 12 små vingar.
'Det är synd att mista dig så här i oroliga tider. Gardet ska maschera norr ut nästa vecka och säkra gränserna.'
Han sade inget mer utan stälde sig upp och studerade en av kartorna han hade på vägen bakom sig.
'Du kan gå nu soldat'.
Gamero bugade kort och gick ut. Redan då hade han haft en känsla av att det skulle bli sista gången han såg sin bror.

Gamero vaknade med ett ryck. Halsen sved och gjorde ont och av någon anledning kände han sig varm och svettig. Kroppen kändes stelare och svagare än han mindes den och ett försök att sätta sig upp slutade med att han med en svag stön slog i kudden igen. Det var mörkt i rummet men hans ögon hade vant sig att se någorlunda men trots det kände han inte igen vart han var. Han var så himla törstig, halsen brände så. Det kändes nästan som om en eld hade tänts i hans bröst och när han försökte säga något kom bara ett svagt gurglande ur honom. Vart var han? Vad hade hänt? Huvet gjorde ont så ont och han kände sig törstig, han kände ett oerhört sug. I ett nytt försök lyckades han sätta sig upp i sängen och med en kraftansträngning hålla sig sittande med hjälp av sängkanten. Hans ben darrade kraftigt när han med en ny kraftansträngning stälde sig upp mot den lilla tvättstål han hade i hörnet. Han plaskade sig snabbt i ansiktet och drack vattnet det lilla vattnet som blev kvar. Det smakade av tvål men han var så törstig så himla tröstig. När han rättade på sig och tittade i spegeln kunde han inte annat än att skrika. I spegeln stod en gammal man med grått glest hår som inte riktigt täckte hela hjässan och med tjocka kinder rosig kinder. Skriket lätt av panik och fruktan trots att det var gält och det smärtade i halsen. Han tog tag i spegelkanten och vräkte ner spegeln på golvet. Hans ben gav vika och med en mjuk duns log han nu på golvet.

Huvudvärken och förvirringen började skata försvinna under tiden Loron tyst lyssnade på Siggan. Han försökte iallfall se ut som att han lyssnade. Egentligen så studerade han Siggan och försökte förstå vad som just hänt. För något hade hänt. Och Loron var säker att SIggan hade något med det att göra. Han visste inte hur eller vad det var som skulle ha hänt. Siggan hade frågat honom om hans närvaro i Easthall och han hade svarat. Det var inget underligt här. Eller?

Loron passade på att studera Siggans ögon då han ropade något över rummet. Tydligen var det någon som letade efter värdshusvärden verkade det som. Ögonen var lila. Loron hade aldrig mött en man med lila ögon. Det var inte normalt. Loron bestämde sig för att hålla ett öga på mannen då han kunde. Siggan var... annorlunda på något vis. Men Loron kunde inte säga hur bortsett från hans ögon såklart.

Det var först nu som Loron insåg att han inte längre satt i sin stol. Och han skulle just sätta sig igen när han såg hur Siggan började samla ihop sina saker från bordet. Så istället tog han endast ett steg fram och drack från sitt glas han lämnat kvar när han reste sig.

"Jag är rädd för att jag måste försöka få lite mer sömn innan dagen börjar. Men jag kunde inte undgå att uppmärksamma dina ögon Siggan. Och eftersom du frågade mig så känner jag att det inte är helt fel av mig att fråga i tur innan jag lämnar er. Vart du kommer ifrån? Jag har aldrig sett en man med lila ögon förut."

Det var då en tanke han inte ännu tänkt på kom till Loron och han lutade sig omedvetet lite bort från de andra vid bordet och kunde inte hindra sin oro från att skina igenom

"Du är inte sjuk eller något är du?"

När Siggan började packa ihop sina saker fick Chrystal lite smått panik. Han fick inte gå nu bara sådär! Då skulle hon aldrig veta vart han gjorde av flaskan. Hennes hjärna tänkte febrilt och listade upp alla olika lösningar, som hon bara kunde komma på.
Loron sa något som hon inte lade någon större vikt vid, men sedan nämnde han Siggans lilla ögon och hennes intresse vaknade till liv igen. Loron lutade sig knappt märkbart över bordet och fråga om han var sjuk. Vilken konstig fråga, men han hade i alla fall vågat ställa frågan som hon själv inte hade vågat yppa.
När hon lyssnade efter Siggans svar, brakade det till bakom henne. Det var Zolathan, som av någon oförklarlig anledning hade störtad två till synes väldigt förvånade gäster ner på golvet tillsammans med deras bord.
Gästerna svor och hötte med nävarna åt honom, men han styrde oberört sina steg mot bardisken och ropade på Gamero åter igen. Siggan ropade ett kyligt svar till honom och verkade sedan beredd att gå.
Tyst svor hon för sig själv och tänkte att hon fick göra vad som krävdes för att han inte skulle försvinna ur hennes synhåll.

I ett svep tömde hon det sista ur vinglaset och ställde sig sedan upp, men var noga med att hålla ett fast grepp om sin stol samtidigt. Artig nickade hon sedan åt sitt sällskap.
''Jag tror att det är dags för mig också att dra mig tillbaka. Det är en ny dag imorgon och jag tackar som allra vänligast för ert sällskap ikväll.''
Hon log artigt och vände sig om för att gå. Ett steg senare låtsades hon ramla och tog tag i bordet för att stödja sig.
Hon såg upp på Siggan, tog bort en hårslinga, som hade fallit ner i hennes ansikte och log generat.
''Hoppsan! Det där vinet har visst påverkat mig mer än jag trodde. Skulle ni vilja vara vänlig och hjälpa mig hem? En berusad kvinna skulle inte ha en chans själv ute på gatorna. Inte ens jag och det vet väl ni bättre än någon annan?''
Hon blinkade med ena ögat åt honom när hon syftade på hennes usla försök att råna honom några kvällar tidigare. Sedan fick hon bita sig själv i kinderna för att inte le stolt över sin lilla charad.

Siggan hade samlat ihop de flesta av sina pergament. Ljudet som skapades då de räfflades och veks ihop överdrevs till det extrema av mannen. Som att han var stressad, eller rent av inte ville höra någonting annat än vad som pågick framför hans ögon. Läpparna var sammanbitna. Han rynkade sin panna. Koncentration syntes i var linje i det vanligtvis stillsamma ansiktet. Siggan rullade ihop några av skrifterna som såg ut att vara viktiga och band sedan dessa med ett snöre av läder. Han fäste rullen av pergament i sitt bälte och fortsatte med att vika ihop en sliten lapp på mitten två gånger. Han stoppade den innanför din vita kappa och kastade en snabb blick omkring sig. Han verkade totalt ignorera sin omgivning och tycktes inte ge någon respons till något fören Loron talade till honom igen. Siggan såg upp mot mannen, förvånad över vad han hört.
"Mina ögon?" Siggan såg chockerad ut. Han såg på sina händer och upprepade frågan, nästan maniskt. Hans röst var bristande och osäker.
"Vart jag kommer ifrån? Jag- Jag vet inte! Vart?!" vampyren andades häftigare än vanligt. Han såg sig omkring med panik i sin blick, som att han var tvungen att fly. Som att han gjort något han kunde dömas för. Någonting syntes i hans blick som inte tidigare funnits där. Lugnet som funnits i hans blick var som bortblåst. Siggan talade otydligt och endast ett fåtal ord kunde urskiljas. Han bad sina kamrater att fly, men något i hans hals hindrade orden från att lämna hans läppar. Rödhaken svartade i hans blick, allt blev mörkt. Snart var allt rött. Tankarna virvlade i hans huvud om hans förflutna. En vägg blockerade hans tankar. Impulser strömmade genom hans kropp. Han såg på Chrystal, hon sade något som inte nådde hans öron. Vad var det? Ord? Siggan såg sig runt omkring. Ansikten han aldrig sätt förut. Så törstig. Vampyren spände sin kropp och spärrade upp sina ögon. De svarta pupillerna var som djupa skåror i hans hungriga blick. Han var i ett hus, fullt av mat. Siggan öppnade sin mun och gav ifrån sig ett rovdjursliknande läte. En ton som kunde skrämma en fullvuxen man. De skarpa huggtänderna syntes i hans vidöppna gap och saliv rann nedför hans drypande käftar. Han andades krassligt, som att något fastnat i hans luftrör.

Kroppar överallt. Blodfyllda kärl. De var alla djur som fanns där för att stilla hans törst och mätta hans hunger. Det som stod framför sällskapet var inte längre den lugna och tystna man som tidigare varit på väg att lämna värdshuset. Siggan vrålade skoningslöst och slog omkull bordet intill dem med en sväng av sin arm. Det lyfte från golvet och slog i väggen för att sedan gå i bitar. Han försökte desperat att kontrollera sig själv. Vampyren såg mot Chrystal. Bytet som stod honom närmast. De rosa kinderna - naken hud och fylliga läppar. Mannen stampade hårt i golvet med sin ena fot. Plankan som träffades bröts på mitten som att en kraft på flera män träffat dess yta. Det vattnades i hans vidöppna mun. Ljudet av hennes hjärta som pumpade bakom hennes bröstkorg drev honom galen. Blodet, livet i flytande form! Den intensiva blicken fäste sig kring kvinnans hals. En världsfrämmande, iskall aura omgav mannen och flammorna i eldstaden såg ut att nästan slockna av den plötsliga förändringen i rummet. Ljuset drog sig undan och lämnade nästan bara plats åt mörker. Flammorna såg ut att kvävas och flämtade efter syre för att fortsätta brinna. Nästan som att glädjen och värmen sugits ur luften. Inga känslor syntes i hans skräckinjagande ansikte eller hans blick. Endast hunger. I ett rum fullt av mat.

Knastret från en planka som bröts ljöd från bakom den vilsne narren. Horribla avgrundsvrål följdes av en kall och formlös vind som slängde sig över Zolathans bara rygg. Likt ett ondskans andetag från självaste Novus fick det nackhåren att ställa sig rakt upp, ackompanjerat av gåshud och allt det jordiska som hörde fruktan till. Ett mörker hade kommit till värdshuset, sprunget ur förgångna ogärningsmäns synder. Ett mörker som var vare sig subtilt eller undvikande. Det var den mörka svärtans renaste och kallaste knähund. Livsfara var vad kylan utropade. Vare sig genant eller förtegen förkunnade den stundens undergång med en ljudlös röst mera dödlig än den kallaste frost. Ett avgrundsfött mörkerfoster.

För ovanlighetens skull hade de ettriga smådjuren i Zoilathans vänsterarm lugnat sig och klådan dämpats till en knappt förnimbar hägring av ett minne. Utan att röra sina fötter vred sig Zolathan så att han såg vad för skådespel som utspelades bakom hans rygg. Genom hjälmens springor såg han en lilahårig man. Stormens öga i en värld av brinnande kyla och flammande mörker. Ett grumligt minne från en regnig natt, fylld med vanvett gråt och skrik gjorde sig påmint. Det fanns en kvinna nära mörkerfostret som Zolathan vagt kände igen. Hennes ansikte hade en klar förbindelse med doften av regn i hans huvud så han kunde bara anta att de mötts tidigare och det under även då, mindre gynnsamma förhållanden. Så som möten ofta var i hans vilsna värld.

Utan sina kläder. Utan bjällrorna, klirren och klangen. Utan medaljongerna, mynten och skallret. Utan skor och med nakna fötter fanns det inte mycket som liknade Zolathan med hans vanliga jag. Bortsett från den behornade hjälmen kunde hans kropp och hållning ha varit den av en annan. Inget tyngde längre ned hans spända armar och muskulösa lår. Metaller skramlade inte längre i takt med hans andetag och likt en skugga var hans närvaro försvinnande i rummet. Utan rustningens tyngd var en rörelse lika lätt som strömmens strida porlande i bäckar och å. Ljudlöst och blixtsnabbt tog han långa steg genom rummet. Hoppade, snirklade och fintade sig genom de människor som skiljde honom från stormens öga. I språnget hade han lösgjort sitt bandage som oskytt kunnat fylla hela rummet med sin fräna doft av vinäger. Den rödsvullna och ärrade vänsterarmen var nu blottad helt och såg ut som något varje fältskär skulle avlägsna med den största hast.

Vid det sista språnget fram till den lilahårige mannen slängde Zolathan sitt bandage som nu blivit ett litet knyte. Det vinägerdoftande knytet reste, hoppfullt distraherande, förbi vänstersidan på mannens huvud på bara en hårsmåns avstånd samtidigt som Zolathan for förbi på hans högersida och väste i hans öra, bakom ett kvävt fnitter. ”Tror du syndaren för brottet svider?”
I nästa ögonblick var han förbi och vid kvinnan som stod mörkerfostret närmast. Kvinnan som minde om doften av regn.
I bara farten skulle han kunna plocka upp henne. Bara ett bråkdelens ögonblick var allt hans armar behövde för att sluta sig i ett fast grepp och hon skulle vara bortom faran. Han var vid hennes sida, nästan bakom henne. Hans armar for ut och lyfte medan hans blick mötte lila ögon.

Det plötsliga mörkret i värdshuset var nog för att få Loron att känna rädslan och paniken växa. Så när Siggan plötsligt slog undan bordet, stampade sönder en av golv plankorna och fick en blick som likande ett galet vilddjur blev Loron genast frusen av skräck. Denna Siggan hade skrämt honom innan. Men nu var det något helt annat. Han var just i det ögonblicket säker på att siggan var farlig och garanterat inte mänsklig. Nej denna Siggan han nu såg var ett monster. En ond varelse av mörkret. Det var fortfarande bara gissningar och antaganden såklart basserat på Lorons känslor. Men han var i vilket fall säker på att Siggan nu var livsfarlig. Man eller monster Lorons framtid hängde på att han drog sig undan.

Fortfarande stirrande och stillastående på sin plats där bordet hade stått lyckades Loron tillslut bryta igenom chocken och rädslan tillräckligt länge för att ge ifrån sig ett skrik och stapla baklänges innan han föll ner på det smutsiga golvet. Darrande höjde han sin högra hand mot Siggan och pekade. Innan han hade en chans att tänka så fyldes han av minnet av sina bröders död och av de underliga saker han hade tyckts sig känna av i luften den natten. Loron kände något likande just nu och han talade innan utan att tänka.

"D..dd..DEMON!"

Hans röst var kall och skakade så mycket att det nästan var svårt att höra även när han tog sig igenom den stammande biten. Men vissa av de närmaste besökarna hade hört Lorons ord och vissa upprepade ordet med en frågande ton högt nog för alla att höra.

"Demon?"

Sakta men säkert vändes hela värdshusets uppmärksamhet mot Siggan och de runt honom. Inte för att det var många kvar som fortfarande inte hade märkt att något var fel efter mannens uttbrått. Men det var något mer än det. Det plötsliga mörkret. Den kalla känslan. Siggans blick. Hela värdshuset blev stilla och stämningen spänd då ingen värkade berädd att lägga sig i för tillfället. Men vad som skulle hända härnäst var det ingen som visste.

Innan hon visste ordet av, hade Siggan plötsligt blivit som förändrad. Hans blick blev ilsken när han slängde bordet in i väggen och ett par huggtänder blottades i hans mun. Hennes leende dog ut och hon blev stel av skräck. Hade hennes charad och fråga gjort honom så arg?
Minnet av honom från några kvällar tidigare kom tillbaka och spelades upp i huvudet. Då hade han inte alls varit sån här. Då hade han varit omtänksam och ömsint och verkade bry sig om människor.
Oförstående och med skräckslagen blick, skakade hon nu sakta på huvudet och backade långsamt bakåt. Vad hade hon gett sig in på? Visst tyckte hon om magi och spänning, men det här var långt ifrån vad hon hade tänkt sig få uppleva.

Plötsligt kände hon ett par armar runt sin kropp. Samtidigt skrek någon demon och skriket bröt henne ur sin förlamning.
-''SLÄPP!'' Skrek hon både panikartat och ilsket. Med allt kraft hon uppbar, vevade hon med armarna runt sig tills hon kände att armarna släppte. Sedan snodde hon runt och sprang ut från Rödhaken. Bort från värdshuset och från Siggan, så långt bort hon kunde.

Hon stannade inte förrän andan höll på att ta kål på henne. Utmattad lutade hon sig mot ett träd och försökte hämta andan. Emellan andetagen såg hon bort mot vägen hon sprungit på för att försäkra sig om att den var tom.
När hon nu kunde känna sig någorlunda säker, började skrattet bubbla upp inom henne. Ett lättat skratt som tillslut övergick i tårar. Hon sjönk ihop på marken bredvid trädet och begravde huvudet i händerna. Hur kunde det gå såhär?
Efter ett tag började hennes kropp lugna ner sig och när dom sista känningarna efter rädslans famntag rann ur henne, reste hon sig upp och borstade av sin klänning. Hon torkade bort tårarna ur ansiktet och upptäckte att hon än en gång glömt sin kappa på värdshuset. En trött suck slapp ur henne och hon tänkte att, nåväl. Den fick hon hämta en annan dag.
En annan tanke dök då upp i huvudet. Flaskan! Förfärat slog hon handen för munnen, men ändrade sig sedan. Han kunde allt få behålla den fördömda saken! Han fick göra vad han ville med den. Vad det ankom henne kunde han lika gärna dricka upp den själv. Ilsket hoppades hon att han skulle göra det och han kunde lika gärna dö på kuppen.
Vad var det för person egentligen som spelade på sin artighet, för att sen visa sina monstruösa sidor när något inte gick hans väg?

Beslutsamt vände hon nu stegen hemmåt. Hon tänkte inte ha någonting mer med den mannen, varelsen eller vad han nu var, att göra.

En tyst och snabb man hade plötsligt tagit sig förbi Siggan. Vampyren följde personen med sin blick då han såg att det var narren som bestämt sig för att åter lägga sig i andras affärer. Han hade försökt att greppa kvinnan, som panikartat slitit sig ur mannens armar. Ilskan välde över Siggan och han kunde känna hur den gav honom kraft. Men han förlorade sig själv i dessa känslor. Oförmögen om att stoppa sig själv så sjönk han i ett hav av mörker. Han försökte att ropa efter hjälp, men kvävdes av de flytande skuggorna som långsamt fyllde honom inifrån och ut. Han stred emot och försökte att greppa något. Vad som helst. Hans fingertoppar fumlade i en tjock rök och passerade ingenting annat än tomhet. De lila ögonen fäste sig på mannen utan kläder intill honom. Någon hade plötsligt skrikit igenkännbara ord. Demon. De ord som kommit för att jaga honom åter igen, sedan incidenten för 14 år sedan. Han röt av ilska och placerade sina händer vid sitt huvud. Ursinnigt skrek han av smärta.
"UT UR MITT HUVUD!" huggtänderna i hans mun skulle omöjligen gå att missa och de personer som befann sig på värdshuset skulle säkerligen inte glömma denna syn. Vampyren såg mellan sina fingrar hur en person på golvet framför honom pekade på honom. Han förde sina armar från sitt huvud och såg sig snabbt om mot narren som fortfarande befann sig på hans andra sida. Siggan väste åt honom, likt en orm som skulle anfalla sitt byte. Denna man var i vägen, denna man gjorde honom ilsken, denna man var orsaken till allt ont som någonsin hänt. Vampyren såg sig omkring i rummet, han var övermannad men ingen av de dödliga vågade ställa sig emot honom - Alla utom han. Siggan koncentrerade sin styrka och vände sig till sin sida och slog efter mannen. Ett slag, kraftfullt nog för att bringa obalans, ett till dödligt nog för att krossa ben och ett tredje med avsikt för att döda. Fylld med ilska så var vampyren inte medveten om något av hans slag träffat sitt mål, istället så hoppade han undan från narren och skrek ännu en gång. Loron var inte långt från vampyren där han nu stod och Siggan slängde en blick på honom. Nu istället så riktades hans ilska på denna man. Han som uppmanat denna skräck som fyllde rummet. Han som kallat honom för demon.

Siggan tog ett stek närmare främlingen och hukade sig ned vid mannen. De lila ögonen verkade nästan penetrera mannens blick då han såg på honom. Nästan som på kommando så tycktes vampyrens ilska försvinna. Linjerna i hans ansikte mjuknade sakta och vreden som syntes i hans blick och hans hållning verkade avta. Han ställde sig upp och såg sig förvirrat omkring.
"V-vad.. hä-?" Scenen suddades ut från hans ögon och allt blev plötsligt suddigt i hans blick. Han snavade bakåt tills att hans rygg träffat en av Rödhakens väggar. Mannen tappade sin balans och föll till värdshusets golv, utmattad och nästan tömd på energi så förblev han där, oförmögen att resa sig upp för stunden.

Kvinnan slet sig men sprang bort och ut i säkerheten till narrens stora förtjusning. Men lyckan varade inte länge då mörka nävar med mordiska avsikter snart kom farande efter honom.
Med nöd och näppe, med Siranas försyn och en skålpund tur lyckades Zolathan vrida och slingra sin kropp så varje slag missade. Snabbt hoppade narren bakåt med en teatralisk bakåtvolt som lade lite andrum mellan honom och mannen. Något överraskad blev han då mannen med sina förskräckliga käftar vände sig bort från honom. Det var dock mindre bra att en annan stackare ny tyckts hamna i ursinnets fokus.

Vad som följde var dock inget annat än ett mirakel. Ett ingripande från Sirana. Eller kanske en ren tillfällighet? Den lilaögde, stirrande öga mot öga med en man på golvet, stannade upp. Och Zolathan kunde tydligt se från bakom sin hjälm hur mörkerfostret fick ett allt mer mänskligare ansikte. Han stapplade omkring och mumlade något tills ett par lila ögon störtade mot värdshusets golv.

*klapp* Zolathan slog ihop sina händer. *klapp* han gjorde det än en gång och än en gång. Han gjorde det tills han applåderade vilt samtidigt som han hoppade fram på tå mot mannen på marken.
”EN KÄMPE! Vilken kämpe!” utropade den halvnakne narren glatt samtidigt som han stod och såg på den nu mot golvet liggande mannen. Zolathan böjde sina knän så han stod på huk med huvudet hängande över mannen. ”Det svider, ja det svider. Men ju mindre de lider ju frommare blir våra tider.” Narrens röst var lugn, med en åldrings förståelse av värden. Den röst man använde för att förklara meningar på sagor och andra viktiga ting för små barn.
”En Kämpe.” viskade han. ”Håll inte agg. Ty i slutändan det alltid blivo en tagg. Ett svärd av hat, en Novus klinga, som inget annat kan bringa, än det du bortom livet finna.” Zolathan suckade. ”Vila barn av natten. Vila kämpe som stått emot. Den hårdaste kampen är den mot ens skugga.”
Narren sträckte ut sin friska vänsterhand för att lätt klappa mannens lila hjässa.

I fallet hade Gamero lyckats skära sig på glaset från den krossade spegeln och snyftandes på golvet log han han snyftade ynkligt. Vad hade egentligen hänt? Vart var han? Varför var han en gammal man? Tusen frågor utan svar spann omkring i hans huvud och innan han ens hunnit ställa en fråga försvann den och ersattes av en ny. Han var väldigt förvirrad och viste inte till eller från. Han försökte tänka tillbaka, komma fram till vad som hänt innan han somnat men alla minnen var suddiga. Det var som om någon hade lagt en tjock dimma över hans minnen. Endast de starkaste minnena lyckades kasta fram ljus vilket gjorde det hela bara mer förvirrade. Han mindes hur han tillsammans med det tredje vinggardet stormat Dem-de-tool och säkrat nordanslätt. Han kunde minnas hur han lämnat vinggardet och jobbat som stadsvakt. Efter det var allt som en dimma, en dimma lika tjock som en bönsopa. Han kunde i sitt minne se en gammal Gamero, men det var bara som en skugga av vad som kändes verkligt. “Nej!! Han var Gamero ro’Mera Kapten i stadvakten.”

Ett lågt knarrande hördes när dörren sakta gled upp och ljuset från springan växte på den bortre väggen. En senig gammal dam tassade med försiktiga steg in bärandes på en bricka. Hennes ansiktsdrag var hårda trots att de var fyllda med djupa rynkor. Hennes hår var glänsande grått, på gränsen till silvrigt, och uppsatt till en boll uppe på huvudet. Hon hade ett argt uppsyn och Gamero antog att denna äldre kvinna alltid såg arg ut men av någon anledning såg hennes ögon sorgsna ut, nästan oroliga.
- Gamero är du vaken? Jag hörde...
Mer han hon inte säga. Hon såg hur Gamero låg på golvet med blod rinnande ur ytliga sor över hela kroppen. Ilskan i hennes ansikte försvann och ersattes av rädsla. Hon släppte bricka som föll till golvet och med 3 snabba steg hade hon satt sig på huk bredvid Gamero. Hennes ögon såg lättade ut men det syntes att hon ansträngde sig hårt för att inte släppa fram en tår.
- Din klump! Min fina spegel. Du är skadad låt mig...
Än en gång avbröts hon. Denna gång av glasbiten som Gamero tryckt in i magen på henne. Hennes blick blev först förvånad och bara stirrade på Gamero som tittade tillbaka på kvinnan. Det var någon bekant med henne, som om han hade sett henne förut. Det kittlade långt bak i huvudet men hur mycket Gamero än försökte minnas kunde han inte.
- Varför? Hon tittade oförstående på honom och hennes blick blev tårfylda och började se matta ut.
I det ögonblicket gav hon honom att leende.
- Jag sa alltid att du en dag skulle bli min död Gamero.
Hon sa det med en röst så låg att den knappt var hörbar. Det stack till i huvudet. Ett minne stormade fram genom dimman. En minne om en vacker kvinna med mörkt år och sträng blick. Om en kall kväll som värmts upp av hennes närhet. Gamero kunde inte hjälpa att det kom en tår nerför han kind.
- Evita?
Gamero fick inget svar. Hennes blick stirrade tomt ut i luften. Han kunde minnas kvinnan men han viste inte från vart. Han kände henne inte men trots det grät han. Han kunde inte stanna här han var tvungen att komma härifrån. Han la ner kvinnan försiktigt på golvet och på ostadiga ben reste han sig upp. Han hade inte lagt märke till ropen och skricken men det verkade vara fullt upp i rummet intill. Gamero kunde inte ta den vägen. Det enda som återstod var fönstret.

Det kändes hela tiden som om benen skulle ge vika men maniskt fortsatte han gå längs gatan. Han tyckte han kände igen sig. Det såg ut som Easthall men av någon anledning var det annorlunda. Han hade hittat en mantel i rummet som han virat sig i och slagit upp huvan över huvudet för att inte bli igenkänd. Vart skulle han gå? Vad hade hänt? Han fortsatte gå trots att benen sved av smärta och tårar kröp ner för kinden. Han var törstig, han behövde något. Men han kunde inte säga vad det var, han mindes inte. Varje del av honom kunde känna suget nu, suget efter något Gamero inte mindes vad det var. Han fortsatte gå och samtidigt i hans huvud hörde han melodin från “Fem jungfrur lång” och han kunde inte annat än att grina illa av ironin.