Namn: Loron Vodralor
Ålder: 21
Kön: Man

Utseende: Loron är ganska alldaglig i sitt utseende och det är inte ofta någon skulle säga att han såg bra ut. Hans hår är mörkt nästan svart. Och efter händelserna i Firendi så håller han det så kort rakat han kan. Hans högra hand och arm har på ovansidan ärr efter en brännskada som går halvägs upp till armbågen. Skadan är läker fortfarande och han håller armen inlindad i bandars. Han kan använda armen men han har fortfarande ont.

Bakgrund:
Loron föddes i en by inte långt från Mercatura. Där tillbringade han sin tidiga barndom tillsammans med sin äldre broder. Deras far hade dött medans Loron fortfarande var ett spädbarn och de uppfostrades av deras ensamma moder. Men livet i ett rike styrt av necromantiker kan vara farofyllt. Och när Loron var sju år gammal flydde hans familj från byn bara timmar innan en necromantiker och en grupp av dödsgardet kom och förde bort alla byborna. Under flykten räddade deras moder också Ferad en nära vän till Loron och hans bror. Ferads familj var död sedan länge och alla i byn hade fram tills dess hjälpts åt att ta hand om honom. Men i och med flykten så började Lorons moder behandla honom som ytterligare en av hennes söner.

Med en ny broder reste Loron och hans familj norr mot Easthall för att starta ett nytt liv. Men det var inte så lätt som de först trodde. Vart de än gick så möttes de först med vänlighet. Men när det nämndes att de kom från området runt Mercatura så ville ingen ha något med dem att göra. Och ju närmare Easthall de kom desto mer hotande och skrämmande blev reaktionerna När de väl var där så tillbringade familjen bara några månader i staden innan de begav sig ut på vägen igen. De hade ett nytt mål och fortsatte norrut mot en stad deras moder hade hört talats om i Easthall. En stad vid namn Firendi som låg på en plats som tydligen kallades för den svarta öken. Det var en hårdare resa än vad de redan hade upplevt och det annorlunda klimatet i norr hade verkat skrämmande och hotande mindes Loron. Men tillslut nådde de Firendi och familjen startade ett nytt liv i denna underliga plats. Det var inte alltid lätt och Firendi kan vara en farlig plats men åren gick och de tre bröderna växte upp till att bli unga män. Deras hårt arbetande moder dog av sjukdom när Loron var sjutton. När Loron närmade sig tjugo hade hans broder blivit en del av stadens vaktpatrull och Ferad hade blivit något av en lärling till en av stadens handelsmän. Loron själv hade inte riktigt en väg att vandra men för stunden tog han små jobb där han kunde och hjälpte ofta till i Ferads mästares lagerbyggnad när lastande och sorterande behövdes. Det var där de tre var samlade kvällen när Lorons liv förändrades för evigt. Hans bror hade kvällen fri och hade kommit för att vänta på sina bröder medans de lastade den sista vagnen. Eller ja Loron lastade, Ferad läste från en lista och pekade mer på vad som skulle lastas mer än vad han faktiskt hjälpte till. Men så hade det alltid varit.

Det var just efter att Loron var klar med den sista lådan som en främling dold under mantel och huva kom upp till dem från den annars övergivna gatan och frågade om han kommit till herr Gardos lokaler. Ferad steg fram mot den främmande mannen och underrätade honom om att han sannerligen hade kommit rätt. Ferad skulle säkert ha fortsatt men han hade inte mycket av en chans då främlingen lyfte sin hand och innan någon hade tid att reagera strömmade eld från hans fingrar och Ferads skrik fyllde luften då han flammade upp som en fackla. Loron skrek Ferads namn med en röst fylld av både ilska och rädsla men innan han gjorde något korkat så drog hans broder in honom i lagret och inte mer än ett ögonblick efter att han stängt dörren bakom dem så kunde Loron höra flammorna på andra sidan.
“Spring!” Loron mindes skammen han kände när han följde sin bror order utan att kasta en blick tillbacka efter Ferad. Och han hade kommit halvägs genom rummet innan han insåg att han inte hörde raslandet av sin broders brynja brevid honom. Det var nog för att få honom att stanna och vända sig om. Han såg sin broder stå där vid dörren med sitt svärd draget och redo. Innan Loron höjde rösten för att ropa efter honom splittrades plötsligt det stora fönstret brevid dörren och en flamande massa landande vid sidan av hans broder. Först trodde Loron att det bara var en stor flamma eller eldmassa. Men sedan kunde han göra ut vad som verkade vara en flammande hund eller varg av eld. Varelsen slösade ingen tid utan slängde sig över Lorons broder och både tuggade skar och brände sig igenom hans brynja, skinn och kött. Loron kunde bara stirra medan hans broders liv togs framför hans ögon. Det var inte förens monstrets glödande röda ögon vändes mot honom som han snubblade baklänges innan han kunde vända sig om och börja springa. Han föll in i nästa rum och slängde igen dörren bakom sig för att sedan rusa in bland staplarna av lådor och gömma sig i mörkret. Det dröjde inte länge förens dörren slogs upp och Loron kunde höra ljudet av bestens fotsteg såväl som han kunde se dess ljus och känna värmen som strömmade från dess flammor. Skräckslagen satt han som fastfrusen med ryggen mot en av lådorna och lyssnade. Och plötsligt kunde han höra en röst. Men den tycktes eka inne i hans tankar och inte i rummet.

“Aah, Jag kan känna din närvaro, valp. Du måste ha gåvan liksom min nuvarande mästare.”

Det tog ett ögonblick för Loron att inse att rösten måste komma från monstret som jagade honom. Först trodde han att besten därför måste veta exakt vart han var och han förberedde sig på att dö när han hörde fotstegen närma sig. Men när de passerade hans gömställe så insåg han att detta inte var fallet.

“Jag är ledsen valp jag har ingen önskan att döda dig. Men jag kan inte vägra min mästares direkta order. Så när jag finner dig måste jag ta ditt liv.”

Loron svalde hårt och kikade runt hörnet på lådorna han satt vid för att se bakdelen av besten då den fortsatte in i rummet.

“Men mästaren är arrogant och har begått misstag. Jag är fortfarande fri att samtala. Om du vill leva valp lyssna noga. Mästaren står kvar utanför omgiven av de runor som binder och strukturerar min fångenskap. Om du kan ta dig ut till honom och bryta runorna så har du en chans. Om du misslyckas så kommer jag att döda dig.”
Loron visste inte vad han skulle tro. Men av vad han hade sätt så trodde han inte han kunde komma undan från eldmonstret. Om han inte gjorde någonting så skulle han snart bli upptäckt och han skulle dö vilket fall. Så med en plötslig beslutsamhet bestämde han sig för att ta chansen att rösten pratade sanning. Han reste sig och sprang. Omedelbart kunde han höra hur besten slog runt och var honom i hälarna då han sprang tillbacka ut mot framsidan av byggnaden. Med tårar i ögonen försökte han undvika att kolla mot den rykande blodiga kroppen som var hans broder utan fokuserade på dörren medans han sprang så snabbt han kunde. Men då han närmade sig dörren kunde han känna värmen bakom sig växa då hans förföljare nästan var över honom.

“Jag är ledsen, valp. Du är inte snabb nog.”

Med ett desperat skrik snurrade Loron runt och svingade sin arm mot de flammande käftarna som närmade sig och med en hård smäll träffade han sidan av varelsens flamande huvud med sin arm. Hans skrik övergick till ett av smärta då han kunde känna hur hans hud brändes av lågorna men trots det staplade han vidare mot dörren då besten tumlade in i väggen brevid. Loron slängde sig mot dörren med sin axel och fortsatte ut på gatan. Genast kunde han se främlingen omgiven av glödande runor och tecken på marken där han stod och med en tjock bok lyft i sina händer. Han tittade upp från texten med en förvånad blick och det var antagligen det ögonblicket av överraskning som gav Loron chansen att slänga sig mot mannen och rulla över den lysande texten. Mannen stängde boken med en smäll och vände sig hotfullt mot Loron och lyfte sin hand samtidigt som lågor började skapas ovanför den.

Loron såg in i de hattfyllda ögonen och insåg att han snart skulle möta samma öde som Ferad. Men just som mannen sänkte sin arm mot Loron så var plötsligt en brinnande besten över honom. Främlingen skrek och svor och försökte bränna varelsen med sin egna utan synbar effekt. Det dröjde inte länge förens kampen var över och osandet av bränt kött och blod steg från de brinnande resterna. Besten vände sig mot Loron som bara kunde stirra och vänta för att se om detta verkligen hade varit hans sista ögonblick.

“Jag tackar dig, valp. Du har hjälpt mig få min hämnd. Som tack får du behålla ditt liv. Minns mig, valp. Jag är Grangrog.”

Med det flammande varelsen till och försvann, vilket lämnade Loron blinkandes på en nu förvånansvärt mörk gata. Tårar började rinna ner för hans kinder medan han rest sig och stirrade på sin smärtsamt brända arm. Han hade förlorat sina bröder och han var nu ensam. Han kastade bara en kort glimt mot Ferads brända kropp. Ingen av dem hade varit särskilt religiösa och vad som bekom av deras kroppar efter döden var inte något varken de eller Loron någonsin brytt sig om. Fylld av sorg vände han den nu brinnande byggnaden ryggen och förberedde sig för att gå. Snart skulle vakter och plundrare vara överallt och om någon hade frågor så ville inte Loron vara kvar. Men hans fot slog i något och han stannade till. Det var den tjocka boken främlingen hade hållit. Loron vet inte varför han gjorde det. Men han plockade snabbt upp den slitna boken innan han fortfarande gråtande började vandra bort längst gatan.

Under de kommande månaderna började Lorons magiska krafter visa sig. Och när han förstod vad som höll på att hända begav han sig mot Easthall och den magiska akademin för att söka träning. Och här är vart hans äventyr börjar.



Övertygelser:
Öga för öga tand för tand.
Gudarna och deras följeslagare är alla lika opålitliga.
Våld bör undvikas.
Målet kan helga medlen.



Instinkter:
Skada till de som står Vodralor nära är oacceptabelt.

När någon har problem så hjälper man.

Förvänta dig alltid det värsta när du blir överaskad.