En kylig vind, så stark att det slet i kläderna och försökte svepa bort honom. Man han stod fast, inte rädd för sitt liv utan om den värld som försökte bli av med honom. Vinden blåste i en evighet, eller kanske var det bara en kort sekund. Tid verkade inte vara av betydelse utan ett ögonblick kunde lika gärna vara i en evighet och en evighet försvann innan man han blinka. Men efter en evighet av blåst, där varje andetag kändes som det sista och det enda som fyllde ens tankar var kampen för att överleva, förvandlades allt till eld. Värme varmare än solen, värme varmare än de varmaste eldar. Han slogs mot värmen, värme som ville sluka honom, förgöra honom, bränna honom till inget för de synder han begått. Kampen verkade vara i en evighet men var över snabbare än han kunde blinka.
En man utan ögon stirrade med sina tomma ögonhålor på honom. Trots att han inte hade några ögon viste Tehso att hat fyllde hans blick. Han kunde känna hatet lika tydligt som om mannen slagit honom med en piska. Så log mannen och blottade ett blodigt grin. Tehso flydde och bakom honom hörde han tydligt ett skratt och en svag mansröst. “Sirana har övergivit dig”.
Allt i världen var svart utom vägen han stod på. Längre fram delade sig vägen och bredvid vägen stod det två skyltar som bekade åt varsin väg. Den högra vägens skylt hade ingen text på sig utan på den fans bara en bild på en balansvåg och bredvid var det ett tecken. Tecket såg ut som tre prickar på rad varav den högra var större än de andra två. Under prickarna var det fyra streck som bildade ett avlångt kryss. På skylten till vänster stod det “Libra, fide” och bredvid texten fanns en bild på ett svärd. När Tehso tittade sig omkring stod det plötsligt en varg på högra vägen och framför honom log en död älg. Med ett elegant skutt hoppade vargen upp på älgen och sedan bara stod där och iaktog honom. På den vänstra vägen uppenbarade sig en orm till synes ur toma intet. Det var ingen orm Tehso någonsin sett då den var färgad röd med vita ränder. Av någon anledning fick den röda färgen på ormen Tehso att tänka på blod. Ormen sträckte sig efter sin egna svans och började äta sig själv men hur länge Tehso än tittade verkade inte ormen bli mindre utan snarare tvärtom. Av någon anledning blev ormen större som att den faktiskt kunde livnära sig på att äta sig själv. Av någon anledning viste Tehso att ormen var en hona.
Sakta öppnade Tehso ögonen. Hade allt varit en dröm? Vart? Han försökte sätta sig upp och se sig omkring men smärta i sidan fick honom att grymta till. Han blev med ens medveten om smärtan han kände i bröstet och hur det sved och kliade i vänster axeln.
- Han vaknar upp!
Det var en upphetsad pojkes röst som hördes men Tehso kunde inte se eller uppfatta vart rösten kom ifrån. Allt han kunde se var stentaket till det rum han befann sig i. Antagligen någon form av källare då det var ett dunkelt mörker som endast bröts av ljuset från levande lågor.
- Se så, gå upp med dig nu, hördes till svar.
Den andra mannen hade en djup röst men lät försiktig och.... vaksam? Det kom små protester från pojken men de avfärdades snabbt och Tehso kunde höra lätta fotsteg försvinna iväg.
- De va dumt å låt pöjken vet, hös kan ve va säker på att han int försägä sä?
Den nya rösten hade en stark dialekt. Han förkortade ord genom att ta bort bokstäver i slutet vilket fick talet att låta grötigt och stressat. Den dialekten var väldigt vanligt i Västerbrygga, men mannen hade också en förmåga att förlänga eller betona vissa bokstäver vilket inte var vanligt i Västerbrygga och fick hans tal att framstå som ojämnt och ryckigt.
- Han upptäckte själv, jag menade inte att han skulle veta något. Rösten lät inte sur utan snarare som om han upprepade något han sagt hundratals gånger förut.
Med en kraftansträngning lyckades Tehso vinkla ner huvudet såpass mycket att han kunde se de två männen. Den första mannen var en rund man med bar hjässa och ljust-grått hår som en krans bakom hans öron. Ansiktet såg yngre ut än hårfärgen vilket gjorde det svårt att sätta en ålder på honom. Kanske var han bara en man med naturligt grått, tunt hår, eller så var han en gammal man som åldrats mycket väl. Han hade buskiga vita ögonbryn och klädde sig i puffiga lila kläder av fint ull och siden. Tehso skulle ha sagt att han var en välbergad köpman eller adel med tanke på kläderna. Nu hade han ett oroligt ansiktsuttryck och fingrade på en av ringarna han hade på handen. Han svettades ytligt och det låg en glansig hinna över hans ansikte. När han såg Tehso röra på sig vidgades hans ögon och färgen i hans ansikte försvann. Varför var han så nervös?
Den andra mannen var vänd från Tehso men när han såg den första mannen stirrande blick vände han sig om. Han verkade mer samlad än sin kamrat. Med kort svart hår och stel uppsyn var han själva bilden av en soldat. Av någon anledning såg han förvånad ut när han såg Tehso röra på sig. Han ryckte sig själv i örat och såg fundersamt ut. Kanske var han inte så klyftig. Tehso upptäckte också att mannen saknade vänstra örat och hade ett fult ärr där det borde sitta. Han var klädd i mörka kläder av ull och läder och på bröstet var det en insydd emblem med ett nedåtvänt svärd med vingar på. Allt om honom verkade utstråla soldat.
- Vart är jag? Frågade Tehso men en svagare röst än han egentligen velat.
Den tjockare mannen började säga något men avbröts snabbt av den mörkklädda mannen.
- De spela int nö roll jämt nu. Inna du få svâr på dii fråg måst du svar på vår!
Det sista kom nästan ut som ett skrik och han stirrade föraktfullt mot Tehso med bruna ögon. Men efter ett harkel från den tjockare mannen dämpade sig mannen, men hans röst lät fortfarande arg.
- Vem ä du? De stå int om nön med tatueringä i register och ingen värkä vet vem du ä ell hört du kom ifrå. Du kan uppenbarligen vår märken men du ställe te myck problem med hel di charad.
Tehso övervägde under en stund att ljuga. Det skulle kunna köpa honom 1-2 dagar, kanske 3 om han hade tur. Men så svag han kände sig nu var han tveksam om han ens skulle kunna sitta upp om tre dagar. Men chansen fanns att de skulle döda honom direkt om de viste vem han var. “Vänsterhanden vet inte vad högerhanden gör”.
- Mitt namn, började Tehso men rösten svek honom och han var tvungen att svälja och börja om.
- Mitt namn är Tehso Jungmun, riddare i ordern ballansens väktare och försvarare av Siranas vilja och världens våg.
Den tjocke pärons liknande mannens ansikte blev nästan lika blekt som hans hår och han såg spyfärdig ut. Den svartklädda mannen verkade ta det bättre, men även han bakade genast 2 steg och hans bruna ögon stirrade på Tehso som om han såg ett spöke, eller kanske jätte. Hans högra hans verkade frenetisk fingra och dra i hans enda öra.
De hade givetvis hört talas om Tehso Jungmun, Savarjovs hund och Vågmästarens bane. Frågan var bara om du hört att han lämnat ordern. Men de verkade ur balans för tillfället och ingen av dem sträckte sig efter ett vapen. Sirana vakade över honom likt en moder vakade över ett barn. Men han kunde inte vänta på dem att återhämta sig. Hur skadad han än var hade han övertaget och just nu var det han som styrde rummet.
- Hur illa är mina skador? Frågan var stäld med en lugn iskall röst, passande för en okänd legend.
Båda männen var först tysta och tittade på varandra innan den svartklädda började svara.
- Di sii ä mild skadad, bar ë sprik...
- Inte du, avbrött Tehso. Förstår knappt vad du säger, låt den fete prata.
Trots att Tehso pratat tyst hade den svartklädde avslutat sin förklaring svärt och tvekade en bugning innan han bakade undan. Att kalla det bugning var överdrivet då det egentligen varit en kort nick men det syntes tydligt att mannen inte visste vad han skulle göra.
Den tjocke öppnade bara munnen och stängde den igen. Det var svårt att tro på men mannen verkade börja svettas ännu mer än han gjort innan. “Så det var alltså dåliga nyheter”.
- Öh som Klaus nämnde så är skadan i sidan mild, bara en liten spricka i ett av revbenen.
Mannen tystnade och torkade svett ur pannan och gav en vädjade blick mot sin svartklädde kamrat.
- Min vänster arm? frågade Tehso tyst.
- Din arm... Dolken har gått djupt in i överarms benet och har spräckt benet på längden. Både armen och märgen i benet har blivit infekterat och börjat dö. Doktorn föreslog att vi skulle göra en amputering men....
Han tystnade sakta men det han tänkt säga var att de inte vågat utan att fråga honom. Eller så hade de hoppats han skulle dö av skadorna.
- Mitt bröst?
Tehso mindes hur dolken träffat honom i bröstet och han kunde känna hur det brann av smärta i bröstet. Kändes nästan som om någon lagt en stor sten på hans bröst. Det var svårt att andas.
Åter igen gav han den svartklädda mannen en blick innan han pratade.
- Doktorn sa att han aldrig sett något liknande. Han drog själv ur dolken men innan han hunnit tvätta klart hade det läkt ihop. Men det är något med ärret. Doktorn kunde inte förklara det men ärret var svart som natten och det verkade sprida sig. Efter en timme kunde man se hur små trådar eller tentakler spred sig från ärret. Doktorn var tvungen att tömma såret för att det inte skulle spridda sig över kroppen. Han har kommit dagligen och töm ärret på den där... vätskan. Han har även get dig ett medel som försatt dig i sömn och saktat ner ditt hjärta, för att stoppa spridningen i bröstet och armen förstår du. Men av någon anledning har du blivit svårare och svårare att söva ner, som om du blivit immun mot vätskan och vi vågade inte ge dig mer för att dosen vi redan gav dig var dödlig för en häst.
Mannen hade pratat fortare och fortare till hans i slutet verkade mest svamla och allt han sa bara sprutade ur honom i en strid ström av ord. När han äntligen blev tyst var han nästan anfådd.
Tehso studerade vad han sagt. Vad hade egentligen hänt? Var det magi? Den där vinden? Allt verkade så overkligt och själva striden verkade mer som en dröm än ett minne. Han kunde inte minnas kvinnan han slagits mot i slutet, men han mindes att det var en kvinna, snabb som en orm och med.. rött hår? Nej svart. Något Tehso kunde minnas var dock mannen. Det lila håret och ögonen. Ovanliga egenskaper, något som inte skulle gå obemärkt i ett ställe som Easthall.
Tystnaden varade inte länge innan den svartklädde tog till orda.
- Va de du som skrev de dä meddelande? På kroppan mena ja. Hel Esthall pratä om de och dä har stört öp myck uppmärksamhet. Va va syfte? Bara orde medlemä skull kunn förstå va vill du säg?
“Ljusets mästare, eviga godhetens mäktiga förkämpe. Erhåll hans vrede, ty nidningar och trosförbrytare kommar alla straffas obarmhärtigt. Alla som honom trogen bör ta sig i akt, mörkret skall elimineras och mörkrets furste ska föras inför ljuset. På den stundande dagen, efter att ljuset segrat kommer hädare rädas domen. Se onskas anlete straffas och de syndiga dö.
Paragraf 6”
Det var det meddelandet Tehso hade ristat in på kropparna. Inbakat i texten fanns ett meddelande order medlemmar skulle förstå.
- Jag ville att ni skulle hitta mig. Ljög Tehso.
Han hade egentligen försökt lura någon order medlem till att avslöja sig själv, men det behövdes inte längre. Men kanske skulle han kunna använda sig av det ändå?
- Hitt dej? De va de dummast jag hört på läng. Förstå du int att du kund ha...
Innan den svartklädde han avsluta röt Tehso till:
- Glöm inte din plats!
Mannen tystnade givetvis direkt men han gav Tehso en blick som sa mer om vad han tyckte om honom. Ordern var väldigt medveten om rank, du löd din överordnad och dina undersortar löd dig. Det var så ordern var uppbyggd. De verkade dock inte veta att han lämnat ordern. Det kunde Tehso utnyttja.
- Ni gjorde väl i att inte amputera armen. Nu, du i svart. Jag vet inte vad det är för register du prata om förut. Men Jag vill att du går och tittar efter en man med lila ögon och lila hår.
Det fanns inget register över medlemmar i ordern, sådant kunde vara för farligt. Men om någon hade försökt skapa ett sådant register kunde Tehso utnyttja det. Men med största sannolikhet skulle den antagligen vara ofullständig och endast innehålla en liten del av alla order medlemmar i Easthall. Men det var värt ett försök.
- Du den tjocke, skicka din son att spionera över rad 6 i mementos tempel, få honom att anteckna alla som går ditt och verkar leta efter något.
Båda männen tittade oförstående på honom och den svartklädde frågade tillslut.
- Varför? Varför gö vi detta?
Tehso var först tyst och funderade på vad han skulle säga.
- Det finns vissa motsägningar inom ordern, jag är här för att ena oss och beskydda världen från att ramla över kant.
- Och din arm? Vad ska vi göra med din arm och ditt bröst? frågade den tjocke av de två männen. Ska jag hämta doktorn?
Tehso la ner sitt huvud mot kudden igen.
- Nej! Detta är Easthall, staden för mirakel och magi. Han log sakta för sig själv i ett lömskt leende. Ditt jobb är att hitta mig en “verklighets bändare”.