16 år sedan...

Aiashi Teralis och hans tempelgard hade färdats en lång väg från Sanirnilva. De var väderbitna män och kvinnor. Alver med många år av tjänstgöring bakom sig. Någonting hade stört naturen i norr och då kungen kallat hade de inte tvekat om att komma till hans sida. De hade nu spårat denna ondska till den onda trollkarlens gamla fästning i Dormash. Marken var ofruktbar och träden var döda. Himlen täcktes av mörka moln och en stank av rök fyllde deras lungor med varje andetag. Den stora porten stod öppen in till slottets inre gårdar. Tidigare hade troll använts för att kontrollera de massiva grindarna - Men platsen hade legat övergiven i hundra år. En av alverna i sällskapet spottade på den besudlade jorden.

"Jag hade hoppats att jag aldrig skulle se denna plats igen." klagade en av männen. Aiashi nickade kort åt mannen och gestikulerade att de skulle fortsätta framåt. Baracker och andra sönderfallna byggnader låg utsträckta nästan som hus i en stad.
"Akta fötterna. Här ligger allt från rostiga vapen, till trollkarlens gamla konstruktioner. Hela stället är en fälla som bara väntar på att slå igen." kvinnan som talat var kapten över tempelgardet. Hon tillhörde en av de mest inflytelserika alvfamiljerna i hela Sanirnilva. En mycket respekterad kvinna.

Aiashi hukade sig ner och drog sina fingrar igenom den torra sanden. Han förde handen till sin näsa, drog ihop sina ögonbryn och ställde sig sedan upp. De andra såg på honom med imponerande miner. De fortsatte att vandra ännu en stund. En lång trappa reste sig strax framför sällskapet. Al-Krotos hem såg mer skräckinjagande ut nu än någonsin tidigare. Alverna visade dock ingen tvekan när de begav sig in i slottets mörker.

Gamla rustningar och slitna möbler låg utspridda i rummet.
"Vi delar upp oss för att täcka mer yta. Denna plats är av en svunnen tid. Vad för pest som än dragit sig hit så bådar det inte gott." Aiashi hade en allvarlig ton i sin röst och slängde en menande blick till sina kamrater. De utbytte blickar och gick sedan skilda vägar för att söka igenom den enorma borgen. Aiashi lokaliserade snabbt en spiraltrappa som ledde under jord. Med en brinnande fackla i sin hand så begav han sig till borgens djupaste delar, ensam.

Det var hundra år sedan Dormash föll och allt inne i den mörka borgen var förruttnat och täckt av dam. Det var ingen skillnad inne i det lilla rummet Jamgeons sökande hade fört honom till. Klädd i sin tunga svarta klädnad rörde han sig försiktigt mellan rummets små bord och granskade allt han kunde se i detalj. Man kunde inte vara nog försiktig här i Al-Krotos gamla boning och Jamgeon respekterade trollkarens minne för mycket för att låta sig själv bli fångad i någon magisk fälla. Otålighet kunde vara farligt här. Men sedan hade Jamgeon all tid han behövde. Eller? Tanken fick honom dock att stanna upp och undra igen om det verkligen var sant. Hade han nog med tid?

Dormash liksom Al-Krotos var redan länge endast en del av historien. Den onda trollkaren i norr var död. Easthalls kungliga blodlinje var bruten och bortglömd. Orcher och troll anses nu vara sagor. Inte ens folket i söder som fortfarande tillber Novus anses längre vara ett stort hot.
Det är en ny ålder sa vissa. Det gamla har passerat och dött, förutom alverna såklart. Det är en ny värld och skuggan har ingen plats i den.

Tanken skulle tidigare ha fått Jamgeon att le. Han uppskattade fortfarande ironin och humorn i såna saker. Men det var länge sedan han visade känslor utåt. Äkta tjänare av Novus arbetade i skuggan. Omständigheter skulle ändra sig och dårarna i Easthall skulle åter igen frukta skuggans herre. Jamgeons egna planer hade redan startat. Hans tankar återvände till hans nuvarande uppgift och han började långsamt plocka sig igenom en hög av pergament där de flesta föll sönder i hans händer. Han förlorade sig snart i arbetet och kände inte närvaron som snabbt närmade sig genom borgens mörka tunnlar.

Ljudet av hans rustning ekade i slottets gamla korridorer. Aiashi höll sin fackla framför sina ögon. Han lät sin blick skifta mellan den dansande flamman till mörkret i trapporna framför sig. Hans andetag var lugna. Tystna. Mörkret höll sitt avstånd från eldens fladdrande sken. Platsen var från en tid förlorad. Framför sig kunde han se spår från de levande. Hans rustning kändes tyngre för varje fotsteg han tog. Trots att facklan i hans hand brann kunde han se hur elden sakta tappade sin lyster. Mörkret kom närmre. Denna plats var av död.

Väggarna talade till honom. Sprickor i den långlivade stenen. Alven drog sina fingrar jäms den kalla ytan och slöt sina ögon. Hans syn förhindrade honom endast från att verkligen se. Syner uppenbarade sig framför honom. Han kunde se världen för vad den verkligen var. En plats av smärta. En plats av oförståelse. En värld som måste förändras. Det undgick honom inte, denna känsla av alla liv som gått förlorad i dessa ruiner. Levande varelser som mist sina liv i namnet på en korrupt man som trotsade världen. En man av girighet och en omättlig hunger för makt.

Trapporna verkade ändlösa. Alven kunde inte längre känna sina kompanjoners närvaro. Han kunde inte längre känna världen. Allt som fyllde hans sinne var känslan av hopplöshet. Känslan av att han lämnade allt bakom sig. Aiashi öppnade sina ögon. En dörr stod framför. För ett ögonblick så tvekade han. Men var han en man som skulle förhindrats av en sådan känsla skulle han aldrig stå där han gjorde idag. Med ett fast grepp om dörrens handtag så öppnade han dörren. Det var Siranas vilja att han levde vidare. Det var Mementos vilja att han skulle förgöra ondskan som dragit honom hit.

Och det var hans vilja att doppa sitt svärd i blodet från de som stod i hans väg.

Jamgeons sökande fick inte väl. Han hade hoppats på att finna något här innan han tvingades ge sig ännu djupare in i borgen. Men den döda trollkarlens hemligheter verkade inte vilja avslöja sig så enkelt. Men det var då något distraherade Jamgeon. Ljud, fotsteg. Han släppta vad han höll i sina händer och vände sig om i tid att se dörrens handtag tryckas ner innan dörren svängde upp med ett lätt gnisslande. Det fanns många saker man kunde ha förväntat sig smyga omkring i Al-Krotos ruiner. Men en alv var knappast vad Jamgeon först skulle ha gissat på. Han steg fram från hörnet där bordet hade stått och konfronterade sin nya oväntade gäst.

"Du är långt från ditt folks dunkla skogar alv. Al-Krotos boning är en farlig plats för alla akrylias raser dödliga eller inte."

Jamgeon kallade på sina gåvor och en aura av mörker och kyla spred sig genom rummet. Skuggorna växte och ljuset dämpades för det verkade som att Jamgeons blotta närvaro hade givit mörkret och skuggorna ett eget liv. Ingen vanlig person kunde undvika att bli påverkad av närvaron av en av Novus tjänare och Jamgeon hoppades att han skulle kunna skrämma iväg alven så han kunde återgå till sitt sökande. Men när han studerade alven närmare var det något som inte riktigt stämde. Förvåning var inte riktigt längre inom Jamgeons förmåga att känna men något som påminde om känslan trängde ändå in i hans sinne.

En man i svart kåpa uppenbarade sig framför Aiashi då han steg in i rummet. För ett ögonblick trodde alven att han skådat Al-Krotos själv men det tog honom blott ett ögonblick för att snart inse att varelsen framför honom inte var trollkarlen. Inte heller kunde man längre kalla honom för en man. Aiashis ögon trängde igenom mörkret som låg över monstrets ansikte och dess rätta form avslöjade sig själv framför honom. En tjänare av Novus som utnyttjade den mörka magin som låg begravd i slottets ruiner.

Mörkret växte sig starkare och flamman började sakta att avta. Aiashi drog hastigt sitt svärd och höjde det framför sig. Dödens armar sträckte sig efter honom, men han var välsignad av Memento och utvald av Sirana. Han skulle sätta stopp för denna ondska och begrava den tillsammans med resten av dessa ruiner. En plötslig våg av energi pulserade från svärdet i alvens hand då han bad om gudarnas styrka. Bladet utstrålade ett magiskt ljus och runskrift glödde i eldens färger. Hans röst var stadig. Självsäker. Och den talade ett forntida språk som glömts bort med tidens gång.

"Ondska segrar endast när goda män inte längre agerar." Aiashi lät facklan i sin ena hand falla till golvet i rummet och han drog omedelbart sin sköld från sin rygg innan han gick in för att förgöra denna ondska. En gång för alla.