(Eric tar det lugnt, lyssnar på skvaller och ser om han kan hitta någon som skulle vara intresserad av att leja honom för diverse olagliga arbeten).

Eric satt ledigt tillbakalutad och stödde ryggen mot värdshusets träiga vägg. Han lyfte bägaren med mjöd till munnen och hans ögon följde roat en kvinna, vars utmanande klädsel tydligt tydde på vad hennes avsikter var. Hon var skicklig såg han där hon svävade förbi värdshusets gäster med gungande höfter och retsam blick. Många av männen tittade hungrigt efter henne, men Eric visste att de flesta av dem var alldeles för fulla för att ens komma till första ronden. Det visste tydligen kvinnan också för hon blinkade enbart mot dem och fortsatte leende sitt sökande efter ett mer givande byte.
En högljudd vissling fick henne att styra sina steg mot en man som tydligen aldrig mött en tvål i hela sitt liv. Eric såg med avsmak på honom, men fick ändå beundra kvinnan som inte visade minsta tecken på att känna likadant.
Mannen vinkade henne närmare sig med sitt pekfinger och kvinnan lutade sig över bordet och såg noga till att han kunde få en god överblick över hennes mindre imponerande barm. Mannen lade en sedel i hennes klyfta och med ett porlande skratt reste hon sig upp och hoppade förvånat till när mannen gav henne en hård klatsch på rumpan. Eric såg ögonblicket av besvikelse som for över hennes ansikte när hon vände sig om och kände ett sting av medömkan. Det var svåra tider just nu och han visste att folket gjorde vad de kunde för att överleva.

Kvinnan fick nu syn på honom och började sin svassande gång mot hans bord.
-''Ni ser ensam ut herrn. En gentleman som ni borde verkligen inte behöva tillbringa kvällen utan sällskap.'' Hon log menande mot honom. Eric besvarade hennes leende och gav henne en hövlig nick.
Han hade varit frestad att följa med henne om det inte varit för hennes beniga armar och insjunkna ansikte. Andarna skulle veta att det var längesen han delat sänghalm med en kvinna, men det fanns inte minsta antydan av reaktion i hans kropp när han såg på henne.
-''Ni har så rätt miss, men vissa kvällar behöver en man sin avskildhet från omvärlden ett tag.'' Han såg vänligt på henne och log snett när han såg hennes irriterade, uppgivna ansiktsuttryck, men det var en intelligent kvinna som stod framför honom och som visste när ett slag var förlorat. Diskret halade han upp några mynt från sin ficka och förde dem över bordet mot hennes håll. Hon tog tacksamt emot dem och lade lika diskret ner dem i en läderpung som diskret doldes utav en volang i klänningens slits. Han beundrade hennes kreativitet. Pungen var väl gömd, men ändå lättillgänglig och han förstod att hon antagligen var lika skicklig på att länsa männens fickor, som hon var på att fresta dem till sig.
-''Som ni vill herrn. Ni vet var jag finns om ni skulle ångra er.'' En vänlig nick från henne och hon gick sin väg med hedern i behåll.

Han förde sin uppmärksamhet mot två män inte långt ifrån honom, som satt lutade över sitt bord och diskuterade. Eric hade lärt sig läsa kroppsspråk för längesedan och visste att denna kroppsställning brukade betyda ett intressant samtalsämne. Han spetsade öronen åt deras håll samtidigt som han oberört fortfarande hade blicken utöver värdshuset.
Till sin besvikelse jämförde männen enbart sina skickligheter i konsten om slagsmål och ingen av dem verkade ha några speciellt märkvärdiga egenskaper. Som sagt var det svåra tider överallt, men Easthall verkade vara helt utdött på karriärsmöjligheter för honom. Annat var det i Narsis, men han var tvungen att hålla sig borta därifrån ett tag. Saker och ting hade börjat bli lite för personligt och han tyckte inte om det. Han gillade att hålla en professionell distans till allt. Det höll honom klar i huvudet och gav honom en objektiv syn på saker. Han upptäckte att enbart tanken om Narsis fick huvudet att bli grumligt och han förde envist bort sina minnen. Han tog en till klunk av mjödet och bestämde sig för att inte tänka mer på situationen därborta. Nu var han i Easthall och allt annat var långt borta. Han fick inte låta det gamla förfölja honom och grusa sina möjligheter.
Han blundade, tog ett djupt andetag och fortsatte sedan lyssna runt bland mumlet inne på Rödhaken.

Med vemodiga steg och ögon som sprakade av ilska, steg Chrystal in i värmen på Rödhaken. En man steg upp framför henne från sin stol precis där hon skulle passera och hon knuffade bryskt honom åt sidan. Mannen som höll på att tappa balansen svor åt henne, men hon fortsatte sin väg mot bardisken utan att ta någon som helst notis om honom.
-''Jag vill ha mjöd.'' Fräste hon åt flickan som stod där bakom. Chrystal var så arg att hon inte visste vart hon skulle ta vägen riktigt.
Hennes dag hade börjat ganska bra. Hon hade vaknat upp på magikerakademien utvilad och läkt från alla skador, sedan gått till marknaden för att köpa lite bröd och ost att äta. Mätt och belåten hade hon sedan styrt stegen mot smedjan och fått sitt livs chock. Ägaren ville inte ha henne längre. Dåliga tider hade han skyllt på. Vilket jävla skitsnack! Hon visste mycket väl att många kunder hade slutat handla där, enbart för att det råkade vara en kvinna som smidde. Hon förstod självklart att detta gav en sämre inkomst, men det var inte värre än att han hade kunnat sänka hennes lön.
När hon sedan påpekade detta hade han bara viftat iväg henne och sagt att hennes tjänster inte längre var av behov. Hon hade velat strypa den lusen. Fegare usling hade hon aldrig mött. Han hade inte ens rygg nog att försvara hennes arbete utan han bara böjde sig inför massan och skickade iväg henne som ett föräldralöst barn.

Ursinnigt drämde hon näven i träytan på bardisken. Några av gästerna vände sig nyfiket om, men hon mötte bara dem bara med en giftig blick och de vände lika fort tillbaka sina ansikten.
Vad skulle hon ta sig till nu? Pengar måste hon ju ha för att överleva och hur skulle en ensam kvinna ha någon möjlighet att klara sig i detta mansdominerade samhälle? Hon kunde ju alltid gifta sig, men hon skulle hellre äta ruttna råttor än att behöva bli beroende av en man. Speciellt som det var män som styrde alltihopa till deras förtjänst. Om de gjorde kvinnorna beroende av dem, så hade de makt. Nä fy fanken heller.

Servitrisen kom med hennes dryck och Chrystal gav med styng i sitt hjärta henne några slantar. Undrar just hur långt de här mynten skulle räcka?
Ett frasande hörde bakom henne och när hon vände sig om, fick hon syn på en kvinna i utmanande utstyrsel. Med forskande blick följde hon kvinnans väg genom värdshuset och kände en sådan sympati för människan. Var det så hon själv skulle sluta också? Som ett utsvultet luder? Nej hon skulle aldrig ge efter för något sådant och varför skulle männen få njutning för att hon skulle få lite mat? Då hade hon hellre klätt ut sig som en slinka, lurat till sig män och sedan bestulit dem på allt de hade.
Hon skrattade lite för sig själv vid tanken, men tystnade sedan tvärt. Det var faktiskt ingen dålig ide och speciellt duktig som ficktjuv behövde hon faktiskt inte heller vara. Berusade män var lätta att stjäla från. Det betydde däremot att hon skulle bli tvungen att hålla sig undan stadsvakterna igen, men det var hon faktiskt en fena på.
Hon tog en stor klunk av mjödet och log brett.
En medelålders herre besvarade hennes leende och visade upp en mindre imponerande tandrad. Chrystal spände rasande och hotfullt sina ögon i honom och mannen vände sig skrämt om till sina andra bekanta vid bordet. Det var ju just fint. Om hon skulle lura med sig män, så fick hon nog lära sig att dölja sitt förakt lite bättre.

Eric som hade suttit och lyssnat på ett halvinformativt samtal mellan två gnälliga gubbar, vände intresserat upp sin blick när portarna på Rödhaken slängdes en upp. En uppenbart irriterad kvinna banade sig bryskt fram mellan borden och verkade inte ta någon som helst hänsyn till dem andra gästerna.
Roat betraktade han henne och undrade samtidigt vad som hade gjort henne så upprörd. I vanliga fall skulle han bara ha kastat en blick åt hennes håll och sedan bara haft ett vakande öga, så att han inte fick en kniv i ryggen, men kvällens uppenbara brist på händelser gjorde att han nästan jublade över detta lilla spektakel.
Han hade suttit i timtal och lyssnat på folks sexuella erövringar, jobbiga fruar, dåliga arbeten, hur mycket stryk den och den tålde och hur många stop en man klarade av innan han kastade upp. Snart kände han att han skulle kräkas själv om han behövde lyssna mer på allt obetydligt pladder.

Ett högljutt dunk väckte honom upp ur tankarna och gjorde att han åter satte sitt fokus bort mot kvinnan. Hennes vassa blick verkade få gästerna att känna sig väldigt obekväma och han skrattade för sig själv. Allt som kunde få dessa otroligt tråkiga människor att tystna, var som en helande brygd för honom.
En av männen som tidigare högljutt skrutit om sina bravader i sängkammaren för alla som velat höra på, gjorde ett tappert försök att flirta till sig kvinnan men utan större framgång. Eric kunde känna hennes motvilja ända bort till sitt bord och när mannen skrämd och generad vände sig bort, så kunde han inte hålla inne sitt skratt längre. Hon utgjorde ett föga hot där hon stod men lyckades ändå få männen att önska att de aldrig sett åt hennes håll.
Det var synd bara att kvinnor var så svaga varelser. Han hade länge undrat hur naturen hade tänkt när den skapade människan. Kvinnan var den som skulle bära på framtidens generation. En mycket dyrbar uppgift som skulle ligga i kvinnans förvar i nio månader och ju längre graviditeten gick, desto svagare blev kvinnan. Hur kunde då naturen göra kvinnor så försvarslösa? Istället lades den uppgiften över på mannen. Mannen som samtidigt skulle se till att det fanns mat och pengar. Det gick liksom inte ihop. Hur skulle mannen kunna skydda sin kvinna och barn om han var tvungen att arbeta och skaffa mat?

Han skakade bort dessa tankar ur huvudet. De gjorde honom ändå bara förbryllad och irriterad och istället vinkade han till sig en servitris för att få lite mer mjöd.

Hon studerade kvinnan lite till och gjorde sedan en sökning över värdshusets gäster. Visserligen hade hon ingen iögonenfallande klänning som den andra kvinnan, men fulla män kunde ju inte ens se skillnad på en hund och en råtta i det tillståndet som Chrystal ville ha dem i. En vacker klänning fick hon köpa senare.
Hennes blick vandrade över överlägsna ynglingar, medelålders suputer och gamla illaluktande äldre. Ingen av dem verkade vara ett bra byte för kvällen, men så stannade hennes blick på en relativt ung man längre bort i värdshuset. Han hade blicken fäst på henne och...vad? Skrattade han?! Det gjorde han och åt henne.
Ilskan som hon lyckats dämpa lite blossade upp i henne igen och hon styrde rasande sina steg mot denna oförskämda människa.

-''Får jag fråga vad du tycker är så förbannat roligt?'' Hon knöt händerna hårt vid sidan. Det kokade i henne nu och ögonen flammade farligt mot honom. Efter allting idag så hade hennes tålamod nått bristningsgränsen och denna människan var det som fick bägaren att rinna över. Var hon verkligen så patetisk i hans ögon att han hade mage att öppet skratta åt henne? Denna tanke fick raseriet att svartna för henne.
-''Vem fan tror ni att ni är?''
Hon tog bägaren med mjödet som hon hade i handen och kastade mot honom. En båge av mjöd följde dess väg mot främlingen.

Det var relativt tidigt på eftermiddagen och solen hade legat i moln under hela dagen. Vintern var på väg och bärde med sig en svalkande kyla och skydd från den eviga plågan som ständigt gav världen ljus och värme. Trädens löv hade börjat att blekna och fåglarnas kvittrande hade blivit allt mindre märkbart för varje kommande dag. Dörren till det gamla värdshuset öppnades och en mycket trött man klev in i den enormt befolkade byggnaden.

Med sin ankomst så förde han en tystnad med sig. Folk som tidigare pratat högljutt behövde bara kasta en blick mot dörren för att sedan fyllas med osäkerhet och tvivel. Det var demonen som många pratat om. Folk viskade till en början efter att ha sett den vitklädda mannen men tystnade hastigt för att inte dra till sig onödvändig uppmärksamhet. Han bar en sliten blick och tunga ögonlock. Siggan såg ut över befolkningen och letade efter en ledig plats. Det var förvånande hur värdshuset fortfarande drog in en sådan massa, trots att en kvinna blivit mördad i ett av rummen bakom disken bara för någon dag sedan. Ägaren till värdshuset saknades fortfarande, men det verkade som att de vältränade servitriserna kunde utföra jobbet utan hans ledarskap. I alla fall för stunden. Siggans vanliga bord var upptaget och han muttrade ilsket för sig själv.

Han travade igenom rummet med långsamma steg. Den vita kappan vajade häftigt varje gång han satte en fot framför den andra. Hans mage vred sig en aning. Nervositet inför förhöret med drottningen som skulle ske senare denna dag? Siggan var försiktig med att inte stöta i en bekant kvinna när han nonchalant gick förbi för att sedan placera sig just vid samma bord hon stod lutad över. Han ignorerade mannen som redan satt vid bordet och placerade inte heller någon blick över Chrystal som tidigare varit i full fart med att gorma åt den okända mannen. Istället så fäste sig Siggans ögon på en servitris som hastigt börjat att närma sig bordet. Då hon anlänt till bordet så tittade hon från Siggan till mannen bredvid ett par gånger innan hon slutligen svalde och talade - Med blicken fäst på Siggan.
*"Ursäkta att det tog sådan lång tid. Vi har många kunder och vi saknar en hel del arbetskraft för stunden. Vad för det lov att vara?"

Servitrisen bar sitt mörkbruna hår uppknutet i en hästsvans med hjälp av ett grönt band. Hon bar samma klädsel som de andra servitriserna med ett par justeringar, antagligen gjorda av henne själv. Kvinnan såg på Siggan med en blick blandad med nyfikenhet och rädsla. Ett par fräknar klädde hennes näsa och ett nervöst leende syntes på hennes läppar.

Vampyren tog kvinnans ena hand i sin och placerade sina läppar vid hennes hud. Förvåning fyllde hennes ansikte innan hon möttes av skarpa lila ögon. Man kunde se en förändring i hennes blick och hur hon stod. Kvinnans kropp blev plötsligt avslappnad och hennes ögon såg en aning blanka ut. Siggan talade.
"Möt mig på övervåningen efter ditt pass." Servitrisen nickade långsamt med en halvöppen mun. Blott en sekund efter att Siggan vänt sin blick åt ett annat håll och släppt hennes hand så återvände livet till hennes isblå ögon. Stressen från hennes arbete kunde åter synas i hennes spända leder. Hon vände sig åt den andra mannen, precis som att hon glömt vad som just skett och repeterade åter igen samma mening som hon tidigare gjort.
*"Ursäkta att det tog sådan lång tid. Vi har många kunder och vi saknar en hel del arbetskraft för stunden. Vad för det lov att vara?"

I ögonvrån såg han kvinnan vid baren komma stegande mot honom. Hon såg väldigt arg ut och påminde mer om en rasande tjur än en försvarslös kvinna, som hon faktiskt var.
Hon stannade framför hans bord och frågade honom med hög röst vad han skrattade åt. Förvånat och samtidigt roat såg han på henne och visste inte riktigt om eller vad han skulle svara. Han hade träffat på många desperata kvinnor i sitt liv och enligt hans erfarenhet var det bättre att hålla sig avslappnad och tyst tills de hade gjort slut på sina krafter och lugnat ner sig.
Ett mjödstop kom farande och slog i väggen bakom honom. Innehållet spilldes ut över såväl bord, som honom själv. En ilska steg upp inombords, men han knöt händerna och andades lugnt för behålla kontrollen. Med en rörelse som han hoppades framstod som nonchalant, plockade han upp en servett ur rockfickan och torkade av ansiktet med.
Om hon blev ännu mera våldsam tänkte han helt sonika bära ut henne från värdshuset och låta henne agera ut sin ilska utanför. Det var bättre därute än här inne. Han tyckte inte om denna respektlöshet som hon visade mot både Rödhaken och dess gäster.
Han öppnade munnen för att tala om detta för henne, men hann inte mer än ta ett andetag innan värdshusets dörrar öppnades och en trött man steg in.

Det var som att hela rummet tystnade och frös till is. Folket därinne såg plötsligt väldigt rädda ut och viskade tyst med varandra samtidigt som de noga undvek mannens blick.
Eric i sin tur granskade intresserat mannen som såg sig omkring och sedan styrde sina steg mot hans eget håll. Han hörde ordet demon viskas någonstans ifrån och visiterade forskande denna man med sin när han valde att sätta sig ner vid samma bord som kvinnan och honom själv. Eric hade för ett ögonblick glömt henne och avfärdade henne lika fort eftersom hon utgjorde ett mindre hot än mannen bredvid sig.
En servitris kom fram till dem och ursäktade sig för bristen på arbetskraft, men det verkade inte bekomma mannen något särskilt. Istället hade han tagit hennes hand och talat lugnt och lågt till henne. När han sedan släppte henne, vände hon sig mot honom själv och upprepade samma mening. Eric rynkade misstänksamt pannan och såg beräknande från henne till nykomlingen.
-''Det är ingen fara. Ett glas vin till skulle varit gott.'' Han drog fram några mynt och gav servitrisen och ägnade sedan hela sin uppmärksamhet på mannen med det lila håret.

-''Så demon kallar de er? Vad kallar ni er själv herrn?'' Han talade med en vänlig och intressant ton i rösten. Han tyckte inte alls att mannen såg ut som någon demon, men i och för sig. Vad visste han väl om det. Han hade inte träffat på speciellt många sådana i sitt liv, så han hade inget direkt att jämföra med.
Kvinnan framför honom stod kvar där hon stod, men han ägnade henne inte en enda blick. Just nu var hon mest en irriterande distraktion och han tänkte inte låta henne förstöra detta tillfälle för honom.

Uslingen framför henne visade ingen reaktion över huvud taget och detta fick henne att skära tänder av ilska. Hon ville skrika ut sin frustration, men höll sig på grund av att hon inte ville skämma ut sig totalt.
Nonchalant torkade han av mjödet hon kastat på honom och verkade fortfarande inte ha bli något märkvärt påverkade av det. Hur kunde han hålla sig så lugn?
Plötsligt kände hon att något hade förändrats. Det hade blivit helt tyst runt omkring henne och en spänd stämning spred sig i rummet.
Hon vände sig om för att se vad som stod på och fick se Siggan träda in genom dörrarna. Han såg otroligt sliten ut och hon kände stort medlidande med honom när hon såg hur folk vände bort blicken när han passerade dem.
Med vad det såg ut som, tunga steg kom han emot henne och främlingen och satte sig ner vid deras bord. Han vinkade till sig en servitris och pratade sedan lågmält med henne, men trots hans låga röst kunde Chrystal höra vad han sa. Det hon hörde gjorde henne otroligt besviken.
Han ville att servitrisen skulle möta honom på övervåningen. Hon hade verkligen trott mer om honom än så, men tydligen var han som alla andra män. Bara ute efter en sak och det spelade ingen roll med vem.

Envist slog hon bort sina tankar. Han var trots allt hennes vän och vad han gjorde och inte gjorde hade hon egentligen inte med att göra. Trots detta var hennes blick modfälld när hon såg på honom.
Främlingen som nyss skrattat åt henne öppnade munnen och talade. Hon hade nästan glömt bort att hon var arg, men nu flammade det upp igen.
-''Det har du inte med att göra!'' Fräste hon och spände ögonen i honom.
-''Du och alla andra - Hon gjorde en gest med handen mot dem övriga gästerna - okunniga, skvallersugna dårar kan ta ert pick och pack och sticka till dem djupaste hålorna i Dormash och där hoppas jag ni stannar!''
Hennes röst höjdes i takt med att hon pratade och det sista näst intill skrek hon ut och hennes bröst höjdes och sänktes andfått.

Siggan betraktade hur Chrystal slängt ett mjödstop över mannen som satt vid bordet men verkade bry sig lika lite om detta som mannen själv. Det undgick inte hans ögon att Chrystal givit honom en besviken blick. Han hade berättat för henne tillräckligt mycket om sig själv vid det här laget. Om hon fortfarande inte förstod, vad skulle det då tjäna till att försöka förklara för henne? Han valde att ignorera hennes gormande och såg bara kort på mannen som tilltalat honom istället.

Siggan drog sin arm genom det lila håret, lutade sig bakåt på sin stol och gav ifrån sig en hög suck.
"Ah, demon..." sade han med sin blick fäst på rummets tak. Han studerade mönstret i träet och bet sig lätt i kinden. Siggan tog ett djupt andetag och slöt sina ögon. Han var trött och utmattad. Lugnet skulle dock inte vara och ljudet av Chrystal som skrek för fulla muggar intill honom fick honom att åter öppna sina ögon. Han rynkade irriterat på sina ögonbryn och gav henne en menande blick. Han öppnade munnen.
"Vi lever i dåliga tider. Att önska någon bort till Dormash gränder verkar en aning drastiskt. Tycker du inte, Chrystal? Vem jag talar med och vem jag ger mitt namn till tror jag inte att du kontrollerar." Siggan muttrade kort och lutade sig en aning framåt. Han lade sina armar i kors över bordets yta och placerade sedan sitt huvud över dem. Han stirrade ner i mörkret som skapats av hans armar och han talade igen.
"Så vitt jag vet så ser alla mig som ett monster vid det här laget och bara väldigt få vågar att prata med mig." han gjorde en kort paus och räkte sedan upp sin ena arm svagt med en lätt vinkning.
"Siggan var namnet."

Han såg upp från sin halvliggande plats och satte sig snabbt upp igen, den här gången med sina armar korsade över bröstkorgen och med ögonen fästa på mannen som satt vid hans bord.
"Jag tror inte att jag sett er tidigare. Är du ny till Easthall?" servitrisens pass skulle snart sluta. Han hade hållit ett öga på henes rörelser och hade sett till henne allt färre bland kundernas bord med tiden som gått. En annan servitris anlände hästigt till deras bord och placerade ett glas vin vid bordet där sällskapet höll till och inväntade sedan betalningen från den ännu okände mannen bredvid Siggan.

Kvinnan vid namn Chrystal verkade ta mycket illa vid sig av att nykomlingen pratat med servitrisen. Eric såg från Siggan och till kvinnan och strök sig fundersamt över hakan. Hans misstankar bekräftades när hon sedan verkade ta honom i försvar. Hon hade uppenbarligen känslor för den här Siggan, vilket gjorde detta ännu mer fördelaktigt för honom.
Siggan i sin tur var mer svårläst. I hans tillstånd var det svårt att se om denna man hyste något liknande tillbaka. För stunden verkade mannen mest irriterad över kvinnans utbrott.
Nykomlingen började prata och hans ord till kvinnan fick Eric att bli beredd ifall hon skulle göra ett nytt utfall, mot nykomlingen denna gången. Med detta i beredskap flyttade han nu sin uppmärksamhet mot mannen framför honom.
-''Monster.'' Upprepade han och synade Siggan. ''Ja, ni utgör ju en otroligt skrämmande position.'' Eric höjde sitt vinglas och blinkade menande mot honom där han låg lutad över bordet innan han fortsatte tala.
-''Får jag fråga hur det kommer sig att ni lyckats skaffa er ett sådant smickrande rykte? När det gäller mig, så har ni har helt rätt i eran observation. Jag är ny här. Som ni nyss sa är det svåra tider och en man får söka sig till nya möjligheter.''

En servitris kom fram till deras bord och Eric fick sitt tredje vinglas för kvällen. Han väntade sedan tills servitrisen hade försvunnit innan han fortsatte.
-''Eric Vedman är mitt namn, men jag uppfattade aldrig erat frun? Det hade varit trevligt att veta namnet på den kvinna, som hyser så mycket agg mot en.'' Han fyrade av ett ironiskt leende åt hennes håll, plockade upp hennes mjödstop och ställde det menande framför henne på bordet.

Först blev hon irriterad över Siggans ord. Här stod hon upp för honom och detta var tacken han gav henne. Hon var på väg att förklara för honom exakt vad hon tyckte och tänkte om hans agerande, när hon såg honom lägga sig över bordet. Istället blev hennes blick full av medlidande och hon satte sig ner och betraktade honom lite oroligt.
-''Hur är det med dig egentligen?''
Det här var inte alls samma man som igår. Hade han inte återhämtat sig tillräckligt än? Hade magikerakademiens läkande krafter inte haft samma effekt på honom som på henne själv? Hennes tankar snurrade febrilt och försökte komma på ett svar. Hon visste att han inte var mänsklig och kanske därför så hade mänskliga mediciner ingen effekt på honom, men magikerakademinens mediciner var inte mänskliga.
Åh, hon ville så gärna hjälpa honom. Det var hon skyldig honom. Han hade trots allt räddat hennes liv och hon stod för alltid i tacksamshetsskuld till denne man.
Siggan började prata och bröt hennes tankar.

-''Monster?'' Hon fnös vid ordvalet. ''Folk vet ingenting.''
Främlingen började tala och hon förundrades över hans sätt. Han verkade inte dra förhastade slutsatser och vända sig bort i avsky som många andra människor. Istället ville han höra Siggans version av det hela och detta fick henne att bli lite vänligare inställd mot honom.
Eric vände sig sedan till henne själv och ställde fram hennes stop på bordet. Hennes blick blev vass som stål vid hans retsamma gest, men lika snabbt försvann den och hon såg istället skamset ner på sina händer.
-''Jag får be om ursäkt. Jag har haft en riktigt dålig dag och män ligger inte på min topp tio lista just nu.''
Hon såg upp igen och log denna gången.
-''Chrystal Geyser.''

Mannens kommentar om Siggans skrämmande uppsyn fick honom att le svagt. Det var en intressant man som han talade med. Antagligen förstod han dock att rykten inte skapas från ingenstans och att det måste finnas en anledning till dessa glåpord som spriddes. Inte för att Siggan brydde sig om vad människorna viskade. Allt han behövde göra var att övertyga drottningen i sitt förhör om sin så kallade mänsklighet och sedan kunde han återvända till sitt vanliga liv. Easthall drevs fortfarande av matbristen som slagit till somras och vintern stod vid tröskeln. Om detta problem inte skulle ordnas så hade han beräknat att den nuvarande drottningen inte skulle sitta kvar länge till på hennes höga tron. Oavsett vad hans dom skulle bli, så var han snart en fri man.

Tonen i Chrystals röst förändrades hastigt och Siggan gav henne en kort blick. Hon var sannerligen en unik kvinna. Inte för att han någonsin skulle berätta för henne vad han tyckte. Hon fnös åt okunskapen hos andra men fann sig själv inte mycket klokare än dem hon dömde med en blick. Mannen hade presenterat sig som Eric och hade berättat att han sannerligen var ny till Easthall. Han verkade även nyfiken om hur det hela startade. Chrystal talade och berättade att hon inte haft en sådan bra dag. Självfallet inte; Siggan hade smitit iväg och lämnat henne på magikerakademin utan att säga ett ord. Men han hade inte kunnat stannat en sekund längre i samma rum som henne under de omständigheterna. Hon presenterade sig slutligen för mannen och Siggan lät sin blick flyta mellan sitt sällskap.

"Säg mig. Vore inte Narsis en bättre plats att söka möjligheter på för stunden? Jag har hört att hamnstaden drar in både proviant och mynt i mängder." Siggan gav Eric en skeptisk blick och placerade sin ena hand vid sin haka. Han väntade en stund innan han talade åter igen.
"Rykten startar så lätt på en sådan här plats. En kväll fick jag lite för mycket att dricka helt enkelt." Siggan hade inte druckit mer än en halv bägare under den kvällen. Hans blick mörknade en aning medan han fortsatte att tala.
"Det allmäna slöddret, dränkt i alkohol och förvridna sinnen såg en arg man med en hög röst och såg ett bra tillfälle att krydda en historia med lögner och överdrivelser. Ett mord tog plats under samma kväll i ett av de andra rummen och värdshusvärden är spårlöst försvunnen. Istället spenderar drottningen vår stadsvakt på att förhöra mig, grundat på rykten och viskningar och skall därefter döma mig." Siggan fnös och grimaserade en aning. De lila ögonen såg bort mot disken och lokaliserade servitrisen han tidigare talat med. Hon var i färd med att ta av sig sina arbetskläder. Vampyren fuktade sina läppar en aning och såg sedan tillbaka på Eric. De svarta pupillerna var som djupa skåror i hans ögon.

Siggan pratade om Narsis och Eric kunde inte mer än hålla med honom, om det hade gällt vanligt arbete, men nu var det ju inte det han var ute efter.
-''Jo, förvisso är Narsis ett alternativ, men det finns inget där utav intresse för mig.''
Eric lyssnade vidare på Siggans berättelse, höjde sedan förvånat ögonbrynen och gav ifrån sig en vissling.
-''Ja, du har då verkligen lyckats hamna i en ordentlig soppa.'' Han tog en mun till av vinet. ''Hur har du tänkt klara dig ur detta nu?''
Hans ord var vänliga och han kände verkligen medlidande inför mannen som satt framför honom.
Nu kunde det ju vara så att mannen verkligen var skyldig, men Eric hade svårt att tro detta. I så fall så var det ju inte det smartaste draget av honom att släntra in på värdshuset där han troddes ha mördat någon.

(kort inlägg jag vet)

Chrystal satt tyst vid bordet och betraktade båda männen. Siggan verkade inte tycka att den här Eric var något hot och det fick henne att slappna av lite, även om hon inte skulle ha något emot att dra en knytnäve rätt i hans självgoda ansikte.
Hon skulle göra allt i sin makt för att hjälpa Siggan om han behövde. Han hade räddat hennes liv och hon visste inte hur hon någonsin skulle kunna återgälda honom för det. Att hjälpa honom var det minsta hon kunde göra, trots att han mest ikväll bara verkade tycka att hon var i vägen. 
Eric berättade att det i Narsis inte fanns något av intresse för honom. Chrystal såg misstänksamt på honom och var på väg att fyra av en rad frågor, men hejdade sig i sista sekund. Hon ville inte förstöra något mer för Siggan ikväll och förblev därför tyst.

Däremot var hon fortfarande arg inombords och trampade frustrerat på golvet med toppen av sin sko. Det gav ifrån sig ett intensivt knackande läte, men hon märkte det inte. Hon kände det som att alla hade övergivit henne. Först hade hon vaknat ensam, hon klandrade inte Siggan för detta, men hon hade ändå känt sig lite vemodig. Sedan hade hon förlorat jobbet och det på grund utav att kunderna hade svikit henne för att hon var kvinna och nu kände hon sig sviken utav Siggan, som mest verkade irriterad på henne trots att hon bara velat hjälpa honom.
Hon förstod att det var mjödets effekt som fick henne att överreagera, men det hjälpte ju inte det faktum att hennes känslor svallade över som en bristande damm.
Tårar hotade att rinna över, men hon bet sig i tungan och tvingade ilsket tillbaka dem. Det fanns otroligt nog lite mjöd kvar i hennes stop och hon lät det lilla som fanns kvar rinna ner i sin strupe. Den söta smaken som hon annars tyckte så mycket om, gav henne nu istället kväljningar. Luft. Hon behövde luft.

Med en lång blick, som inte lyckades dölja hennes känslor trots att hon försökte, såg hon på Siggan och sedan varnande på Eric, innan hon reste sig upp. En oväntad yrsel fick hennes huvud att snurra, men ett fast tag om stolsryggen fick henne att stå kvar med båda fötterna på jorden. Ingen skulle ha märkt något på henne förutom en liten färgskiftning i ansiktet.
Efter några sekunder när yrseln hade lagt sig vände hon sig om utan ett ord, gick ut från värdshuset och lät sig omfamnas av nattens iskalla kyla.
Den kändes som ett rått hån mot hennes nuvarande läge. Det skulle bli kallt att sova ute inatt, men det var inget hon var ovan vid. Det svåra skulle bli att hitta en plats som skyddade någorlunda mot den kalla vinden. Även om det inte blåste hårt, så lyckades den på något sätt hitta sig in till huden hur mycket kläder man än hade på sig.
Hon såg upp mot himlen och bad en stilla bön, innan hon fortsatte gå och försvann i mörkret.

Remoh slår sig ned ensam vid ett bord. Ikväll föredrar han att vara endast i sitt eget sällskap. Han vinkar åt världshusvärden och blir serverad en stor kanna med öl. Remoh har för avsikt att dricka sig redlös denna kväll då han brottas med en ångest framkallad utav gamla minnen, minnen han helst vill glömma.

En glimt av medlidande syntes i mannens ögon då han såg på Siggan. Det var svårt att missa en sådan blick. Av någon anledning så kände Siggan att han sett den blicken många gånger tidigare. I ett annat liv. Ett konstant knackande ljud fick vampyren att dra sin blick till kvinnan vid bordet. Han hade inte gett henne mycket av sin uppmärksamhet denna morgon och kunde inte låta bli att känna sig en aning skylldig till att medvetet föst henne åt sidan. Chrystal skulle inte umgås med honom om hon visste vad han var och var som försegick i hans huvud. Hon gav honom en konstig blick efter att ha svept en munfull av sin dryck och lämnade sedan platsen utan att säga ett ord. Siggan suckade tyst och vände sig sedan mot mannen framför sig.

"Det är simpelt." konstaterade han.
"Jag berättar helt enkelt vad det var som skedde. Värdshusvärden är försvunnen, en byggnad har brunnit ner, kroppar har blivit funna i vattentunnorna. Om drottningen väljer att bestraffa mig grundat på onyktert drabbel istället för att se sig för vart hon kliver, så..." Siggans läppar formade ett bissart leende och han var tvungen att hejda sig själv för att inte plötsligt börja skratta. Istället så dolde han detta bakom en plötslig host-attack med handen för sin mun.

Vampyrens blick drog sig från mannen till servitrisen som nu kom travandes mot männens bord. Siggan fuktade åter sina läppar och släppte inte kvinnan ur sin blick fören hon anlänt bredvid honom där hon förblev för stunden.
"Om du ursäktar." Siggan nickade mot Eric innan han ställde sig upp. Stolen gav ifrån sig ett ljudligt läte och sköts in under bordets kant. Mannen sträckte på sin magra kropp och rätade till den vita kappan som svajade lekfullt fram och tillbaka. Han förde en arm kring servitrisens kropp och drog henne nära sig själv. En svag rodnad syntes i kvinnans ansikte. Hon förblev tyst och verkade inte kämpa emot.

De vandrade mot trappan som ledde till värdshusets övervåning. Siggan förde kvinnan framför sig och ledde henne med sin hand. Hon vandrade sakta och med korta steg utan att låta sin blick lämna vart hon härnäst skulle placera sina fötter. Hon verkade nervös, men hon ville göra detta. Vad var det hon skulle göra nu igen? Siggan gav Eric en kort blick och svängde med sin hand i luften.

----------

Ljudet av folkmassan dämpades hastigt. Man kunde fortfarande höra prat och folk som skålade på nedervåningen. Dörrar radades upp till höger och vänster. Lediga rum märktes med en träfigur på handtagen. Sovrum till gästerna. Ellie såg sig omkring. Fotsteg knarrade bakom henne och en plötslig våg av panik fick hennes kropp att stelna. Hon visste inte hur hon hamnat på övervåningen eller varför hon var här.
"Här inne." en röst talade till henne; men hon var alltför upprymd för att våga vända sig om för att se vem det var som talat. De hade stannat vid ett av rummen. En stund passerade av tystnad.
"Du har nyckeln i din vänstra ficka." rösten talade igen och hon hoppade till. Ellie rotade snabbt fram en nyckel till sovrummet och hon tittade på den en stund innan hon satte den i låset. Ett klickande ljud hördes då hon vred om. Dörren gled sakta upp framför hennes ögon. Hennes hjärta slog som en trumma bakom hennes bröst och hon svalde försiktigt. Plötslig kontakt i hennes rygg fick henne att instinktivt gå frammåt.

Rummet var mörkt och gardinerna var dragna för fönstret. Det låg kläder på golvet och inget spår av något ljus fanns att se. En känsla av bekantskap drog sig över henne då hon studerade rummet med sina ögon. Hon hade arbetat på Rödhaken i många år men kunde inte minnas detta rum. Trots det så kändes det bekant. Hon försvann in i sina tankar för ett ögonblick. Hon kunde höra ljudet av kläder som avlägsnades bakom henne. Någonting föll till golvet och hon vände sig om.

Det hela gick på vad som kändes som en sekund. En hand greppade tag om hennes ena handled, en annan föll kring hennes midja och hon blev plötsligt tyngdlös. Sängen slog mot hennes rygg och hon greppade efter lakanen med sin fria arm. En man låg ovanpå henne. Han kunde inte varit långt över 20 år gammal. Chock hade dragit sig igenom hennes system och hon kände sig oförmögen att röra sin kropp. Omedvetet så drog hon sina ben tätare kring mannens kropp. Ögon i en djup violett nyans stirrade på henne.
"V-vad..." mannen placerade en hand över hennes läppar då hon försökte att tala. Ellie andades hastigt igenom sin näsa och stirrade upp på främlingen över sig. Det var någonting med hans blick som fick henne att inte vilja kämpa. Någonting som sade till henne att ge in. Mannen talade.

"Var lugn. Jag ska inte göra dig illa; jag behöver din hjälp." mannen skulle inte gå att rubba om hon ens försökte. På något sätt visste hon detta. Sättet han höll henne på och den stillsamma blicken han kastade över henne reflekterade en nästan omänsklig kontroll. Hon svalde och försökte sitt bästa med att lugna sin puls. Mannen log och böjde sig ner över henne. Hon kunde känna formen av hans vältränade överkropp mot hennes byst genom kläderna. Mjuka läppar vidrörde hennes hals och hon drog efter andan. Vad var det som skedde?

Ett antal timmar passerade...

Det var fortfarande livat under Rödhakens tak. Solen hade legat i moln under större delen av dagen. Det var endast ett fåtal timmar av ljus som återstod. Aftonen smög sig fram och färgade molnen i brandgula färger. Vintern var ett stenkast bort.

Brasan sprakade livligt i eldstaden när en robust dvärg matade lågorna med ved. Topparna av hans grova skägg sväddes av värmen och han förde sitt stop med mjöd till sina läppar. Mängden av vätska fördelades jämnt mellan hans mun och hans skägg. Dvärgen gav ifrån sig ett belåtet smackande läte innan han vandrade bort till sitt bord där han åter igen satte sig ner. I sitt sällskap hade han en svartklädd man med mörk hud. Två konstiga svärd satt i ett korsat mönster över mannens rygg. Han var skallig och dolde sin näsa och sin mun med ett skynke. En tredje man, eller snarare pojke, satt vid deras bord. Han hade gröna ögon och lockigt blont hår. Pojken verkade för upptagen med att studera en obehaglig docka för att ta del av samtalet vid sitt bord. Han log maniskt då han förde en nål igenom dockans huvud - Som skrämmande nog ryckte och skrek då nålen rörde dess yta. Dvärgen och den svartklädde talade med varandra och verkade inte berörda alls av vad som skedde precis intill dem. En mycket underlig trio.

Tunga kliv fick trapporna att knarra ljudligt. Den vita klädseln kunde inte misstas för något annat. En skarp blick flöt över folket i rummet. Siggan log svagt och förde en hand till sin mungipa där en röd vätska torkades bort. De lila ögonen sökte sig omedelbart till de underliga personerna som klivit in i värdshuset bara ett par minuter tidigare. Vampyren möttes av en svag nick och besvarade den med samma medel.
"Så, det börjar."

Dörrarna till Rödhaken öppnades i en kraftig rörelse. Utanför stod stadsvakten som snabbt ordnade en klar väg fram till utgången. Ett dussin soldater stegade in i byggnaden och radade upp sig själva. En stor man klev in strax efter. Den gröna och långa manteln gav intrycket av en högre titel än simpel stadsvakt. Han var kommendör. Med en haka lika fast som ett städ och med armar lika stora som träloggar så fanns det inte många som skulle sätta sig emot denna man. Han verkade även på dåligt humör med tanke på hans uppsyn. En mager ung man ställde sig vid hans sida. En pergamentrulle öppnades och den unga mannen harklade sig innan han började att tala med en klar och bestämd röst.

"Mannen känd som Siggan skall här med gripas och föras till förhör rörande hans misstänksamma inblanding i mord och kidnappning på värdshuset Rödhaken. Vid sammarbete från den misstänkte är en simpel eskort av fem vakter tillräkligt. Om den misstänkte väljer att inte följa denna kallelse skall han gripas, slås i järn och fängslas i väntan på dom då motstånd kommer att ses som ett erkännande på alla punkter. Easthalls lagar är skrivna med bläck men upphålls av orubblig vilja och kallt stål. Böj dig eller bli böjd.

Underskrivet: Deldyn Segrota Försvararen och hållaren av smaragd svärdet, bevarare av freden, beskyddare av folket, Hertiginna av Guldfälten, rättmätiga arvtagare och besittare av den orubbliga tronen och Drottning över Easthall."