Adela slog sig ner vid bardisken på Värdshuset Rödhaken. Det var hennes första lediga dag sedan hon kommit till staden för två veckor sedan och hon hade knappt träffat någon annan människa förutom herr Cromwell som hon arbetade för. Spänd och lite nervös satte upp armbågarna på bardisken och försökte se ut som om hon hörde hemma här. Hon såg sig omkring medan hon väntade på servitrisen och observerade att det var ganska lite drag denna kväll, hon undrade om det alltid var så. Det gjorde henne inte så mycket utan hon tyckte snarare att det var skönt. Hon var ovan vid stadens liv och rörelse och de stora folkmassorna gav henne fortfarande en känsla av vilsenhet.

Det var förvånande hur lite folk det var inne på Rödhaken denna tidiga afton, men det var bara en tidsfråga innan alla torgstånd stängdes och stället skulle myllra utav Easthalls invånare.
Eric var glad över att han valt att komma såpass tidigt. Då skulle han ha tur att få ett eget bord och även kanske ha tur att hinna få ett rum, om inte alla redan var förbeställda.
För att vara på den säkra sidan gick han fram till en av servitriserna vid baren för att kontrollera läget. Hon verkade ändå inte ha alltför mycket för sig eftersom hon satt lutad över bardisken med armbågarna.
-''Ursäkta mig fröken. Jag tänkte höra med er om det finns några lediga rum kvar för inatt?''
Han lade på sig sitt allra trevligaste leende och strålade fram sin mest gentlemannamässiga sida. Allt för att om nu inte det fanns rum lediga, så hade han kanske möjlighet att kunna smickra till sig en bra deal.

Adela ryckte till och vände förvånat på huvudet när mannen som hon ur ögonvrån sett komma in genom Rödhakens dörrar plötsligt stod bredvid henne och frågade om ett ledigt rum.
”Vad?” var hennes automatiska svar, innan hon återfått fattningen och tillade:
”Jag arbetar inte här"
I överraskningen glömde hon den obligatoriska prefixen "herrn". Hon iakttog med mild nyfikenhet mannen framför sig. Han verkade vara i trettioårsåldern och såg väldigt bra ut. Av detta samt hans självklara sätt att döma kunde hon tänka sig att han var van vid att spela på sitt utseende för att få det han ville ha.

''Nämen oj. Då får jag lov att be så hemskt mycket om ursäkt.'' Han lade deltagande handen på sitt hjärta och såg på henne med ett ärligt uttryck i ögonen.
-''Jag fick bara en känsla av att ni, ja missförstå mig inte nu, hörde hemma här. Att ni är en kvinna med känsla för andra människor.'' Han log vänligt och visade att han verkligen menade vad han sa.
Ingen värd syntes till ännu och han bestämde sig för att sätta sig bredvid kvinnan.
-''Om ni inte misstycker, så skulle jag vilja bjuda på någon förfriskelse som plåster på såret, om någon arbetande har vänligheten att dyka upp inom en snar framtid.''
Eric stegrade sin röst vid dem sista orden och hoppades att de anställda skulle höra honom och komma ut till dem.

Adela visste inte vad hon skulle göra. Hon bet sig i läppen för att hindra sig själv från att bryta ut i ett nervöst skratt. Vad ville den här mannen egentligen? Vad menade han med plåster på såren... för att hon inte jobbade på värdshuset? Flirtade han med henne, eller varför var han annars så trevlig? Dessa tankar flöt genom Adelas huvud medan hon stirrade mållöst på mannen framför sig. Till slut bestämde hon sig för att det kanske skulle vara trevligt med sällskap ändå och sade:
”Ja, om ni insisterar så är jag faktiskt lite törstig” och log ett välvilligt leende. Sedan tittade hon runt omkring sig och tillade:
”Dessvärre har jag inte sett till någon servitris...” samtidigt som en ung kvinna med lockigt rött hår, iförd förkläde och bärandes på en serveringsbricka, kom gående förbi dem och slank in i baren.