Solen kastade sina sista strålar och ett blodrött hav av moln täckte skyn. Folket samlades på gatorna och en tidlös tystnad gav en spöklik stämning över platsen. En regnbåge av blandade färger och tyg syntes jäms vägen till drottningens slott. Nästan varje person i staden var på väg till slottet för att bevittna det så kallade förhöret. Vinden smekte de mångfärgade fabrikaten som folket drog tätt intill sina kroppar. Beväpnade vakter dekorerade i tronens färger marcherade i täten med en vitklädd man. De ljusa nyanserna av hans klädsel gav ifrån sig en nästan magisk lyster. Mannen var mager men vältränad. Hår i en lila kulör klädde hans hjässa och en skarp blick i samma skiftning fäste sig på slottets stora portar.

En vakt ropade. Det krävdes fyra män för att öppna slotters bastanta dörrar. Ljudet av kedjor och metall som gnisslade skar i örontrummorna på den ovane. Byggnadens enorma salar skulle inte rymma allt folk och skocken samlades i stora mängder utanför. De trängdes och knuffades. Ljudet av röster började att eka i de stora salarna, men de kunde inte överröstas av ljudet från rustningar och lanser. Nästan hela stadsvakten var samlad i tronsalen för att dela upp folkmassan, den åtalade och drottningen som ännu inte anlänt till sin tron. Barn fick sitta på axlarna av sina fäder för att få en bättre syn och kvinnor skvallrade ljudligt.

Vakterna som eskorterat mannen ställde sig vid hans sida då de anlänt några meter framför tronen. Platsen där den åtalade stod på var tydligt markerad med guldprydda pinnar av stål och banners i tronens färger. En ljuskrona av gigantisk omfattning hängde från salens klara tak. Om den var av riktigt guld var svårt att se på grund av höjden. Siggan betraktade sin omgivning med smala ögon. Någonting sade honom att han sett dessa väggar tidigare; men han kunde inte minnas någon gång han varit innanför slottet. Han tog ett djupt andetag. Han hade varit i denna stad i 16 år men aldrig tidigare varit så nära drottningen han nu var. Det var denna kvinna som var ansvarig för staden han kallat sitt hem under så länge han kunde minnas.

Folkmassan blev allt mer tysta under tiden som gick i väntan på drottningen och hennes vakter.

Deldyn Segrota var irriterad. Det hade varit en varm dag och solen hade skinat med en obarmhärtig styrka som om den velat bränna bort männskligheten. I normala fall skyddade slottet mot väder och temperatur, i normala fall. Idag var det dock varmt i slottet och luften kändes torr och det var svårare att andas än normalt. Det var inte den torra irriterande luften som var anledningen till drottningens frustration, eller inte bara det. Bakom henne gick två män, båda med en önskan att förpesta hennes liv med långa listor om Esthalls vattenförsörjning, brandskador, garde-löner, mat, människor, allt! Det var allt hon kunde göra att inte dra sig själv i håret och skrika rakt ut. Men hon vägrade låta dessa män se henne arg, så hon nöjde sig med att skrika åt dem i sitt huvud. I sitt huvud klagade hon på Mr. Norris tunna vita hår och skrynkliga narriga ansikte och Sir Tumerbo’s buskiga mustars som fick honom att se ut som ett vildsvin med betar. Bara tanken på att skricka åt dem fick henne att må bättre och ett försiktigt leende speglades på hennes läppar.

“ Mi’ Lady, började Mr Norris med sin sega tråkiga röst, Skatteintäkterna är på nedgående. Det är inget hot  nu, vi har pengar för att gå runt men saken borde undersökas. Om inte något görs så kommer vi få problem om 2-3 år. “
“Inget illa menat Mr Norris, Sir Tumerbo’s röst påminde om en gris grymtande. Men riket har större omedelbara problem. Generalen ber om mer resurser. Soldaterna är inte ordentligt utrustade och...”

Hon tystade dem båda men en uppsträckt hand.
“Jag tror jag har gjort mig fullständigt tydlig,  jag inte vill diskutera liknande saker nu. Ni kunde tagit upp då jag hade adiens under förmiddagen.”
Både herrarna försökte protestera, de ansåg båda att de hade rätt till, Rätt till!! att inkräkta på hennes tid. Men hon lät dem inte säga något utan körde över dem båda.
“ Jag har ett rättsfall nu som jag redan är sen till” Hon granskade dem båda innan hon fortsatte. “Ni kan bli med dit så får ni säga vad ni tycker, litar inte på vad som sägs om den åklagade. Enligt vittnen så hade han vuxit 10 meter lång och lyft upp rödhaken med bara händerna.”
Hon väntade forstås inte på svar utan stegade vidare.

Hon hade börjat få huvudvärk igen. Antagligen var det ansträngning och värmen men hon kände sig matt. Hon ville inte behöva gå på ett förhör men det var hennes plikt. Ibland önskade hon att hon inte hade dessa förplikterser, men bara ibland.

Värmen gjorde att den blå klänningen hon bar klibbade fast sig mot hennes rygg och kring hennes byst och midjan där korsetten satt tätt intill hennes skin. Klänningen hade broderier kring kanterna och upp längs armarna föreställande massa små silver svärd med grå vingar vid handtagen. Den var anständigt syd och visade inte mer hud än vad som var försvarbart. utöver broderierna var den även utsmyckad med pärlor och andra glimande saker. Drottningen var inte så insatt i vad det var för något utan nöjde sig med att det såg bra ut. Håret hade hon uppsatt och utsmyckat med ett pärlnät med ljusa pärlor och en tiara. en drottning ut i fångerspetsarna.

Drottningen kom ut ur en liten sidodörr till höger om tronen. Det var ett stadigt med lågmält mumlande är hon steg in i salen men hon han bara stega några få steg för alla närvarande att tystna. med värdiga steg, inte för snabba och inte för långsamma, värdiga, stegade hon upp på podiet och satte sig på tronen. Varför de första kungarna hade byggt en så obekväm sitts förundrade henne varje gång hon fick tillfälle att sitta på tronen. Kanske var det för att hela tiden påminna sig själva om att de aldrig kunde ta det lugnt? Drottningen gav en lugnt blick längt back i den stora salen. Hon kunde aldrig ta det lugnt, fanns alltid fiender till en tron, alltid. Hon gick igenom en lugnande övning hon lärt sig som barn innan hon började prata. Vatten nötar sten, sten härdar mark, mark håller himmel och himmel smeker vatten. Deldyn kunde nästan höra sin mammas lugnande röst när hon rablade ramsan. Men just nu var hon inte Deldyn Segrota. Just nu var hon drottningen. För första gången tillät hon sig att titta på den åtalade mannen. Han såg ut som en helt normal man, ingen demon. Visst han bar vita kläder vilket var underligt i sig då vit dirket blev lortigt. Spelade ingen roll om man bara var ute på stan eller hemma i sitt hus, dam hittade alltid de vitaste kläder och gjorde dem grå. Hon rykte lite ofrivillig till. Vid en första blick hade hon tyckt hans hår varit mörkare men insåg nu att det var lila lika lila som hans ögon. Trots temperaturen så rös hon till lite. Hon kunde förstå varför folk hade anklagat denna man. Även om han var oskyldig gillade folk inte saker som var underliga. Lila hår och ögon hörde inte till normen. Verkligen inte.  

Åh barn, han komma dig ta,
åh barn, lila hans ögon din själ ser.
Åh barn, dig han ska ha,
ty så olydig du ‘er.

Ännu en ramsa hon lärt sig som liten. Ursprunget var sedan länge bortglömt men av någon anledning kom hon att tänka på den när hon såg honom. Mr Norris och Sir Tumerbo’s stälde sig på varsin sida om henne fast ett trappsteg ner givetvis. Sir Tumerbo’s skulle förstås inte gilla att Mr Norris stog på samma trappsteg som honom själv men han var klok nog att hålla tyst.
“ För vilka brott står den anklagade åtalad?”
Hennes röst hördes tydligt i salen och ekade så att alla åhörare lätt kunde höra henne.

En viss obekvämlighet syntes slingra sig kring drottningen då hon stegade in i rummet. Hennes steg var nästan som förbestämda, som att de följde ett mönster någon satt ut framför henne. Den rojala bakdelen tog i tronens sits. Rummet tystnade hastigt. Siggan lät sin blick vila på drottningen. Han följde hennes andning och studerade hennes utstyrsel. Antagligen kostade hennes kläder mer än en fastighet i staden. Vampyren fäste sin blick på hennes hals och noterade texturen av hennes hud. Fuktad. Nu när han tänkte på det så var det ovanligt varmt i tronsalen. Hade det att göra med att slottet låg högre upp än resten av staden? Eller möjligtvis den stora mängden facklor och ljus? Siggan själv var inte mycket besvärad av värmen då han klädde sig i lösa och smidiga kläder. Han hade ingen anledning till att klä upp sig så som dessa pompösa människor gjorde. Drottningen verkade ha slutit sina ögon en kort stund. Små rörelser kring hennes läppar fick honom att misstänka att hon talade för sig själv. Då hon åter öppnade sina ögon så kunde han inte längre se kvinnan som först klev innanför salens dörrar. Hon var som en förändrad person.

En uppklädd man i fluga och väst steg framåt och placerade sig något trappsteg upp mot tronen, där han sedan vände sig om mot folkmassan - harklade sig och talade.
"Den åtalade står kallad inför rättegång grundat på misstankar om kidnappning och mord på värdshuset Rödhaken. Andra grunder gäller även; förstörelse av staden Easthalls egendom, störande av freden och ifrågasatt..." mannen tvekade en stund och avslutade sedan sin mening dolt bakom ett grovt hostande läte.
"mänsklighet."

"Detta är absurt." Siggan talade för första gången. Han använde en lugn röst och gav mer ifrån sig ett uttråkat uttryck än att faktiskt vara orolig för de upplästa anklagelserna. Han fortsatte att tala.
"Jag befann mig vid ett av Rödhakens bord under hela kvällen och kan därför inte ha varit skylldig till det påstådda mordet. I mitt sällskap fanns Loron Vodralor, Chrystal Geyser, Gamero ro'Mera och en bard klädd i rustning vars namn undankommer mig. Rödhakens anställda kan även vittna för mitt befinnande under kvällen." Siggan tog en kort paus och såg sig omkring på folket och vakterna.
"Under kvällens gång försökte en ännu okänd person att förgifta någon i mitt sällskap igenom vinet vi drack. Värdshusvärden var den som drabbades värst. Vi stabiliserade hans tillstånd och försäkrade oss om att ingen annan krävde omedelbar hjälp. Gamero's försvinnande tog plats efter att mitt sällskap och värdshusets anställda hjälpt honom in till ett av de bakre rummen för att låta honom vila. Samma rum där mordet tog plats."

Siggan log svagt och breddade sina armar.
"Och angående min mänsklighet så är jag lika mänsklig som vilken annan man som helst. Jag har varken horn eller andas eld. Mitt utseende må vara annorlunda, men att bli anklagad för att vara en demon grundat på att jag inte ser ut som alla andra är en grov förolämpning. Under kvällens gång blev gästerna allt mer törstig och vad som endast var en simpel höjd röst och vältandet av ett bord blev genast mycket mer." Siggan såg tillbaka på drottningen hans ögon fäste sig i hennes. Det fanns inga tvivel. Ingen rädsla. Bara en vilja av orubbat stål. Han log svagt.
"Ni vet hur människor kan vara."

(anmäler bara min närvaro och står på stand-by tills jag blir kallad)

Zolathan fann sig stående i ett litet rum bakom stängda dörrar. Vid hans sida stod en stadsvakt och ännu en stod framför honom och satte på honom tunga handfängslen.
    ”Ni går till överdrift bäste herre.” log narren bakom sin hornprydda hjälm.
    ”Försök inget Zolathan” fräste vakten. ”Jag har haft att göra med dig förr och du kommer inte i närheten av drottningen utan bojor.” troligen var karln fortfarande upprörd över den gången Zolathan råkat tömma sin blåsa på mannens stövel.
    ”Drottningen eh? Sådana allvarligheter för att möta kungligheter.” Zolathan tittade på sina bojor och drog löst armarna åt sidan som för att testa järnet. ”Prima fina...” Likt ett glatt barn gungade han upp och ned på tå så medaljerna i hans rustning klingade högt.
    ”Stå still, narr” kommenderade vakten bryskt och Zolathan lugnade sig motvilligt.
    Zolathan kliade sig på hjälmens haka och tittade glatt på vakten. ”Nöden har ingen lag.”
    ”Kanske inte nöden, men Easthall har och du gör bäst i att uppföra dig där inne, annars...”
    ”Lilla Deldyn blir ledsen.... Har jag träffat henne förut? Barnen växer upp så fort.”
    ”Ett ord till narr, och jag släpar in dig i den mörkaste håla jag kan hitta innan du får säga något...”
    ”Även i mörkret finns det ljus. De två är inte varandra uteslutna.” flinade Zolathan och studerade taket.
     Vakten blängde ilsket på honom men narren nickade bara med han ryckte lite i sina bojor ”Må gudinnan stå dig bi bäste herre. Varför var vi här nu igen?”
     Vakten slog Zolathan i sidan med sin armbåge så narren tappade luften men han förblev stående och vakten stod som om inget hade hänt vid hans sida.

Det var inte mannens oförskämda sätt att börja tala innan han blev tillfrågad som frustrerad Deldyn. Nej det var hur liten reaktion trampandet på tronens och hennes auktoritet verkade bringa från alla samlade i salen. Mr Norris skruvade på sig otåligt och Sir Tumerbo muttrade något ohörbart under sinna mustarser men inte ens de verkade redo att göra någon form av öppen protest. Frustration och osäkerhet blandat med ilska började välla upp inom Deldyn och hon fick anstränga sig för att bevara sitt lugn.

Vatten nötar sten, sten härdar mark, mark håller himmel och himmel smeker vatten.

Hon gick metodiskt igenom ramsan i för sig själv medans hon höll kvar blicken på den anklagade. Hon försökte få det att  framstå som att hon fundersamt studerande mannen under tiden som det tog för henne att få kontroll över känslorna. Hon noterade att han var en aktraktiv man. Och hans ögon var... lila. Förvåningen slog bort de andra känslorna och hennes ögonbryn reste sig frågande innan hon kunde återhämta sig från schocken. Färgat hår hade hon sätt i många färger tidigare men ögonfärg var inget man kunde ändra. Inte på naturlig väg i vilket fall.
Men det var viktigt att ta en sak i taget. Hans ögon kunde vänta.

Deldyn log lätt tillbaka mot den anklagade. Vad hade hans namn varigt nu igen? Sig? Hon hade inte varit speciellt uppmärksam över detaljer när hon skrev på ordern att gripa honom.

“Kapten Ralim”

En av stadsvakterna bugade sig klumpigt mot tronen uppenbarligen tagen med överaskning.

“Ja min Drottning”

“Om den anklagade talar utan tillåtelse igen hämta en stol att kedja honom vid och sätt en munkavel på honom.”

Kapten Ralim kastade bugade sig igen, denna gång med mer värdighet och svarade nu med styrka i rösten.

“Jag ska genast förberade för den möjligheten min drottning.”

Han reste sig och efter några hastiga ord sprang började tre av vakterna göra sin väg ut ur salen.

Deldyn behöll sitt ytre lugn men kände sig väldigt nöjd med sitt hanterande av sitvationen. Ingen kunde ifrågasätta hennes myndighet nu.
“Anklagelserna  har framlagst. Vilka bevis stödjer dem?”

Den väst klädda mannen som förut läst upp brotten som misstänktes  harklade sig började tala med en offeciell ton till hela salen men samtidigt verkade han rikta sig speciellt till drottningen själv.


“Som bevis mot den anklagad finns flera vittnesmål från kvällen i fråga. De målar en misstänksam bild rörande händelserna som ledde fram till upptäkten av mordet och kidnappning och den anklagades inblandning. En av de viktiga punkerna anser vi vara vittnesmålen om hur den anklagade givigt någon form av mystisk dryck till Gamero ro'Mera och hur han efteråt blivit sängliggande. Det antogs först ha varigt pågrund av dåligt vin men frågan om vad den anklagade gav Gamero ro'Mera förblir oklart och leder oss till att tro att det var skälet till hans insjuknande vilket sedan gjorde kidnappningen möjlig. Vi tror att mordoffret upptäckte förödaren i handlingen sedan blev dödad för att inte lämna vittnen. Rörande den anklagades.. mänsklighet så har vi flera nerskrivna vittesmål samt tre vittnen som kallas hit idag. Deras vittnesmål borde hjälpa ge oss en bild av kvällens händelser och frågan rörande den åtalades mänsklighet.”

Deldyn lyssnade ingående samtidigt som hon försökte läsa av hur salen reagerade på vad som framlagts. Tidigare hade det varit gott om activitet från folkmassan men när uppläsandet av bevisen började hade de flästat tystnat och en känsla av allvar hade lagt sig över salen. Många kollade på den anklagade med nyfikna och lätt skrämda blickar. Vad var det hans namn var? Sigge? sig? Siggan? Hade det varigt Siggan?

“Har den åtalade något att säga i sitt försvar innan vi kallar det första vittnet?”

Hon fäste sinna ögon vid mannen och gav honom den fulla tyngden av sin mest genomträngande blick.

Drottningen hade varit noga med att få sin myndighet hörd och hade beordrat en av vakterna att förbereda stol och bojor om Siggan talade utan behörighet igen. Vampyren gav vakten en ogillande blick innan han åter lade sina ögon på drottningen framför sig. Han hade stora aningar om att drottningen själv inte trodde ett dugg på många av de upplästa anklagelserna. Angåendes vad han givit Gamero var dock en helt annan fråga. Dock så var det lätt att kunna förvrida denna information. Det var det som gjordes mot honom; men han kunde lika väl använda samma medel tillbaka. Han blev förfrågad om det fanns något mer att tillägga och han förblev tyst under en kort stund innan han talade.

"Drycken jag gav Gamero bestod av rosenörter, krossade sorgbär, vatten och liljeblad. En mycket vanlig dryck för att milda invärta skador i mun och strupe. Receptet vart givet till mig av en studerande under Magikerakademin där jag befunnit mig kvällen innan incidenten på Rödhaken. Det finns en skriven raport om min närvaro, samt vilka skrifter och texter jag tog med mig från platsen." Siggan tog en kort paus och fortsatte sedan.
"Om er vakt läste raporten han blivit given ordäntligt ser han även att värdshusvärden insjuknade långt före det att jag givit honom drycken. Det är allt." det var en hotande kommentar riktad till mannen som läst från pergamentet. Siggan var väl medveten om det mesta som stod skrivet eftersom att han själv tagit sig tid att samtala med deltagare under kvällen. Att vakten valt att förändra meningen då han talade enbart för att sätta den åtalade i en sämre situation skulle han inte låta slippa undan.

Det fanns vittnen som skulle kallas till förhöret. Vittnen som skulle ha makten att sätta honom fri. Skulle någon av dem vara dåraktig nog att ljuga för drottningen? Med flera vittnen skulle en sådan sak lätt märkas och de skulle själva riskera att bli kastad i fängelsehålorna. Många människor var lätt att läsa; men undantag fanns det gott om. Siggan korsade sina armar och kastade en snabb blick runt om sig. Det fanns flera ansiken han kände igen från kvällen. Skulle de också tala eller var de för skrämda för att öppna sina munnar med drottningen så nära? Vampyren såg åter på drottningen, ännu en gång med ett svagt leende på sina läppar.

(Samma som Zolathan och väntar på att bli kallad)

Chrystal satt på en hård bänk och skruvade nervöst på sig.
Tyst för sig själv upprepade hon gång på gång historien, som hon tänkte lägga fram. Den hade stora hål, men aldrig att hon tänkte avslöja för drottningen vad hon hade sett hos Siggan.
Han var hennes vän även om han hade betett sig lite underligt kvällen innan, men hon kunde ha överseende med det. Om det varit hon själv som blivit kallad på förhör, hade hon nog inte varit sig själv heller.
Hon tänkte ljuga tills hon blev blå hellre än att ange honom. Dessutom var han oskyldig till alla anklagelser utom den sista, att han var omänsklig. Det hade hon förstått för länge sedan att han var, men han var ingen farlig sådan. Visst hade han skrämt vettet ur henne den kvällen på Rödhaken, men han hade också visat sig vara så god när han sårad och trött hade stöttat henne genom Easthall och räddat hennes liv.

Hon tog några djupa andetag och försökte hålla sina händer stilla i knäet. Zolathan stod på tur att bli kallad och snart skulle de komma och hämta henne.

Dörren öppnades och Zolathan leddes in i rättssalen. Där var fullt med människor samlade, främlingar såväl som bekanta ansikten, om än sådant var mindre säkert så länge narrens minne var inblandat. Han såg sig nyfiket om, studerade människorna som stirrade på honom för hans underliga klädnad. Medaljongerna och mynten klirrade för varje steg han tog.  
         Han noterade att den lilaögde mannen var där. Deras vägar hade korsats så många gånger den senaste tiden. Både på gott och ont. Ett högre syfte tjänade det nog hade Zolathan kommit att tro. Han leddes fram och förbi och där såg han, sittande upphöjd över dem alla, den fagraste daglilja.  Narren log hjärtligt bakom sin hjälm. Den lilla Deldyn hade gått och blivit en kvinna. Å visst var det länge sen nu, åren som orubbligt tog ut sin rätt och aldrig kom åter. Men inom Narren fanns skuggan av ett minne från en tid då flickan bara var en halv famn hög och rosig på kinderna. En varelse nu sedan länge främmande för den ebenholtsmanade gudinnan på tronen.
    Zolathan lämnade vakterna bakom sig och tog några behärskade steg mot tronen.
    ”Min drottning, Easthalls hjärta och fröjd. Du härskarinna bland monarker och herremän.” han gick ned i en gravt överspelad bugning samtidigt som handbojorna föll av honom och slog ringande i golvet. ”En enkel undersåte och simpel vägfarare så som mig gläds ut i ben och märg av att se er vid god hälsa.” sann till sin profession så gestikulerade han vilt med armarna då han talade så det skramlade ljudligt från hans medaljer och mynt.
    ”Länge har jag färdats på väg och stig och långt har jag vandrat men att vända stegen mot Easthall har alltid funnit sig enklare än andra. Denna pärla i väst, ett orubbligt vakttorn mot norr! Ja jag säger då detta, hitåt har mina steg varit lätta ty jag har alltid vetat att här styr godheten över folket och rättvisan skipas av vettet medan de korpulenta isterbukarna står snikna uti farstun! Här, däri eder godhet min drottning slår vakt! Här där varje människa rätteligen får skörda vad hon sått, från den högste herre till lägsta rännstensråtta.”
    Han slog ihop händerna som till vädjan men särade dem snart och pekade anklagande ut över alla de samlade i rummet.
    ”Men min drottning! Min älskade drottning, idag har er tid bestulits eder! Vi har alla här listigt lurats hit för att delta i ett allvarligt narrspel vars komik mig undfaller! Vi har samlats ty förtal och skvaller en man önskar skaka galler! Tissel och tassel har vridits och bänts för att skapa gissel där blått inget annat än dryckenskapens missförstånd torde stå!”
    Han pekade mot Siggan men såg drottningen rakt i ögonen från bakom sin hjälm. ”Jag har mött denne man min drottning, gång uppå gång sedan jag nu sist kommit till eder ljuvliga stad och med Sirana som mitt vittne står jag här, för att förkunna hans oskyldighet till vad som än isterbukarna beljugit honom för! Han må inte se ut som oss, men sitter ondskan i skinnet? I ögonen? Han må vandra i skuggan men det gör honom inte till ett med mörkret! Han må ha brusat upp likt en tupp, denna kväll men vem har inte det? Eller är Rödhaken de fromma klostrens förebild där ingen någonsin höjt röst eller lyft en knuten hand? Är förtärandet av mjöd och vin nu ett sådant brott att det ämnar bevärdiga drottningens inblandning? Eder stadsvakt torde skämmas.” han travade runt i en vid cirkel där han stod.
    ”Denne man,” började han åter,”denne man må inte vara en sagornas prins, ej heller en gudarnas gunstling men vem av era undersåtar är det? Vem förutom er, min fagra drottning, kan säga sig vara lika oskuldsfullt vit som den renaste midvintersnö?” narren gjorde en teatralisk paus.
    ”Kanske är det däruti felet ligger min drottning. Ty i vitan snö kan en enda droppe rött ta formen av en pöl och ett hav. Kanske är den anklagade för vit, kanske är hans oskuld så klar att vi ämnar befläcka den själva! Ty här ser jag inget annat än en oskyldig man vars dag i spillror slagits för att en småsint drickare ämnat förstora en lögn och ett missförstånd tills dess svullna proportioner nått självaste slottet och förstört även er dag min drottning. Vad som för eder presenterats här idag äro grumliga omständigheter, olyckliga sammanträffanden och tafatta tillfälligheter. Detta är inte det sanna uppå vad domar fälls! Ingen heder finns i detta, ingen sanning, ingen rätt. Bara lyckan hos en illvillig sprätt!” Zolathan tystnade för ett ögonblick och tog några steg närmare drottningen så han stod nästan framme vid tronens fot.
    ”Men till syvende och sist så är detta eder rättssal min drottning och i er godhet kan ni inte annat än se kluvna tungors spår i detta gyckelspel av lögn och förtal! Jag ber, jag ber, att gudinnan mot er ler. Jag ber, jag ber, sinna er!” med armarna rakt utsträckta åt vardera sida sjönk han ned sittande på sina knän för att falla fram så hjälmen slog i golvet och där blev han liggande.

Hela salen stirrade vid det här laget på den underliga mannen som var det första vittnet kallat. Hans tal hade haft en passion ingen förväntade sig och de stora orden tillsammans med känlan i hans röst kunde bara undermineras av de små underliga valen av metaforer mannen hade valt att använda. Även Deldyn behövde ett par ögonblick att bearbeta vad mannen faktiskt hade sagt innan hon fortfarande en smula förvirrad kunde formulera ett svar till alla de saker så uppenbart vända mot henne själv.

“Jag är säker på att du har övertygat oss alla om din personliga åsikt rörande den anklagades inblandning i försvinandet av Gamero ro'Mera.  Alla har sina mörka och ljusa sidor, men vissa brister är mer allvarliga än andra. Jag känner inte denna man, men jag är ansvarig för att dömma honom skyldig eller oskyldig. För att göra det måste jag höra alla delar av historien. Varesig oskyldigt anklagad med skvaller och förtal”

Deldyn gav den väst källde uppläsaren en menade blick som fick den små feta mannen att små buga och lee osäkert mot hennes håll.  

“eller skyldig och misstänkt pågrund av bevisen”

Deldyn vände sin blick nu hård och kall mot den fortfarande leende anklgade. Hon vad nu säker på att hans namn hade varigt Siggan.

“ så kommer den anklagad få vad han förtjänar må det vara frihet eller straff. Och utdelandet av rättvisa är aldrig ett slöseri av en drottnings tid.”

De sammlade verkade nu ta in både vittnets och Deldyns ord och en skär stillhet tycktes infinna sig. Den varade dock inte så länge då en av vakterna uppenbarligen uppretad gick fram till det fortfarande bugande vittnet och handfast reste honom upp. Han var ganska hårdhänt.

“Upp med dig narr! Och uppför dig!”

Vakten stod kvar vid mannens sida och höll kvar sitt grepp om hans arm. Uppenbarligen bestämd att inte tillåta mer gramorösa utspel från vittnet.

Sir Tumerbo harklade sig ljudligt och vände sig till den väst klädde uppläsaren som fortfarande studerade Deldyn med en orolig blick.
“Mr Doralan kanske skulle vi fortstrida. Rättvisa eller inte det är onödigt att slösa på drottningens tid mer än nödvändigt”

Uppläsaren, eller Mr Doralan rodnade lätt och bugade ännu en gong kort mot tronen.

“Naturligtvis ni har så rätt.”

Nu med skarpa ögon som utstrålade beslutsamhet vända han sig åter mot vittnet.

“Mr Zolathan. Vad än din personliga åsikt om den anklagade råkar vara så hjälper det inte oss andra att förstå hans “oskuld” Skulle du kunna gå igenom kvällens händelser från början till slut? Börja från när du först hamnade i skänkrumet tillsammans med den anklagade.”

Deldyn hoppades de kunde få något mer ur mannen än hans dekleration över Siggans oskyldighet. Han var en förnurlig man denna Zolathan. Hon bestämde sig för att fråga runt om  honom senare.

“Om vittnet vill presentera sig själv  för salen med sinna egna ord innan han börjar så behöver vi inte behöver lita på orden från en total främling.”

Deldyn såg sig om i salen med en frågande blick och såg många som nyckde medhållande. Självklart var de mest nyfikna över vem Zolathan var men hon kunde knappast dömma andra för det. Hon själv hoppades ju på ett likande uppträdande som innan.

Några nöjen måste man ge sig själv.

Och ridån står kvar där som helst den skulle gå ned, tänkte Zolathan då han bryskt drogs upp av vakten.
    “Upp med dig narr! Och uppför dig!”
     ”Ingen brådska, behåll byxorna på.” replikerade Zolathan lågmält till vakten som sammanbitet väste:
     ”Handbojorna....”
     ”Du glömde visst låsa dem.” log narren och riktade åter sin uppmärksamhet på drottningen.

En man tilltalade honom, han bad om en förklaring rörande kvällen i fråga och Zolathan flinade bakom hjälmen och böjde lätt på huvudet.
     ”Min drottning. Detta jag svära, jag skall er genom kvällen sanningsenligt bära. Ty här vi stå att lära vad i de tvära önskar skära utan vare sig heder eller ära.” han pekade på Siggan.
     ”Denne man och hans sköna, vid ett bord satt och skröna. En tredje man, man där ibland dem fann. En främling och okänd satt där spänd. Men den som är drucken är snarstucken. Det utbröt handgemäng, någon skulle åka på däng. De båda brusa upp, däri ligger skojarnas kupp! Att sagor ur öl och sprit oss lurat hit. De visa flit och nit med sitt slit, en vilja av granit. Men ack så fel, nu de förlora sitt spel. Från dess hand deras planer bliva sand  när drottningen för sanningen fått blodad tand, vi bränna deras mörka band!” han tystnade men tog snart åter till orda.
     ”Min poäng... att när det börja hotas däng, jag i en släng, sprang som en dräng. Mot både bekant och okänd. Jag den fagra mö försökte förhindra från att få spö. Då nävar far damer sällan turen har. Men hon blev inte kvar, mot trygghet det bar. Men ge en fanfar ty bråket redan över var! Vår man, han med ögonen lila, mot drömmarna ila.  Jag sedan över honom vaka där han mot golvet braka. Ingen skadad, ingen död bara en sömn så spröd. Vinet hade talat denna kväll min drottning. Talat mellan två män. Vad som mig bekymmer är att här tycks det tala än!”

Deldyn var inte nöjd med hur denna “Zolathan” hade igronerat hennes förfrågan och gått direkt till sin redogörelse av kvällen på värdshuset. Plötsligt tyckte hon inte längre att hans rimmande och dramatiska sätt va så intressant och underhållande som hon hade trott.
“Din historia förbryllar mig Mr Zolathan. Du hävdar att det var att simpelt slagsmål bringat av för mycket dryck? Om de andra vittnerna har annat att säga så är jag intresserad av att höra din förklaring. För inte skulle du ljuga inför Easthall tronen? Med alla konsekvenser det har.”

Deldyn skiftende sin blick från narren och lyckades nästan övertyga sig själv att hon inte alls var irriterad och att hennes handlande var endast för att bevara tronens värdighet. Nästan.

“Siggan är det denna historia du hävdar är sanningen? Att du och denna andra manslogs under berusning?”

Det konstanta raslande ljudet av metall fick Siggan att grimasera. En bistående person kunde nästan ha trott att han satt tänderna i en riktigt syrlig citron. Bara att bli påmind om denna narr gav honom en obehaglig känsla. Han var en svår person att förstå och handlade på ett ologiskt vis. Detta gjorde narren till en besvärlig person att hantera; och han verkade även sitta på dold kunskap om många saker. Narren som blivit tilltalad som Zolathan flaxade runt med sina armar så mycket att Siggan svor att han sett mannen lyfta från golvet vid ett tillfälle. Ett prisbelönt tal ekade i tronrummets salar och många personer, inkluderat drottningen, tycktes ha blivit hänförda av vad som just yttrats. Siggan själv blev även imponerad för ett halvt ögonblick. Narren gjorde honom en tjänst och trots de svårigheter som kommit dem emellan så skulle han känna sig skyldig denna man. Vampyren muttrade irriterat för sig själv men såg till att detta förblev omärkbart för andra.

Drottningen gav Siggan en snabb blick och frågade honom om vad som narren sagt var sanningen. Han gav en stillsam blick tillbaka.
"Vad narren sagt är sanningen, om så på ett väldigt unikt sätt; Men då Zolathan inte följt kvällens tidigare händelser kan han inte helhjärtat ge en fullständig förklaring för vad som tog plats innan allt började." vampyren kliade sig i nacken och fortsatte sedan att tala.
"En man vid namn Loron Vodralor hade just anlänt till värdshuset Rödhaken då han med ivriga fingrar närmade sig texterna vid mitt bord. Jag hade vänt ryggen till i blott en minut och fann honom snart drägglandet över mitt project. Du förstår, jag är en väldigt nogrann man och kan vara smärre överbeskyddande vad gäller mitt arbete. Jag kunde inte låta en tjuv skörda min frukt." Siggan tog en kort paus för att hämta andan.
"Så jag gjorde vad vilken annan man skulle ha gjort. Jag konfronterade honom och han insisterade på att bjuda på förfriskningar som en ursäkt. Det visade sig även att han kommit från Narsis i hopp om att skapa ett nytt liv här i Easthall. Konversationen fortsatte och vi argumenterade sedan om ödet och fri vilja. Med för mycket att dricka så kan jag ha varit en aning framfusig av mig. Ett bråk slogs ut, ett bord vältes - Och denna främling från hamnstaden pekade ut mig för att vara en demon." den vitklädde mannen ryckte lätt på sina axlar och lade armarna i kors. Siggans ögon cirkulerade igenom rummet för att granska hur hans tal påverkat de närvarande. Viskningar kunde höras från folkmassan, varpå många nickade förstående. Lila ögon fäste sig åter på drottningen. Skulle hon tro honom?

Deldyn lyssnade på förklaringen om kvällens händelser från Siggan. Det verkade såklart helt rimligt på ytan och inget större mystiskt tycktes finnas att finna där. Men det var givetvis därför de hade fler vitten än narren att kalla på.
“Demon? Ja jag hade alltid trott att sånna skulle se ut mer som monster än en ung man. Låt oss höra om din historia stämmer med de övriga bevisen. Nästa vitten.”

Deldyn riktade det sista mot Mr Doralan som genast harklade sig och höjde sin röst så att hela salen tydligt kunde höra.

“Chrystal Geyser var vänlig att kom fram för att vittna!”
Folket i salen började genast se sig omkring för att finna efter denna Chrystal och viskningar började stiga.

Hon satt fortfarande på bänken och vred sina händer nervöst när en vakt kom och hämtade henne. Nu gällde det. Hon hade inte trott att hon skulle vara såhär nervös, men nu fanns det ingen återvändo.
Vakten ledde henne genom ytterligare ett rum innan han öppnade en stor port och visade in henne i den stora salen.
Så mycket folk! Chrystal såg sig förvånat omkring och hennes inre skrek åt henne att springa, men så fick hon syn på Siggan som stod lite längre bort bakom ett bås. Det var för hans skull hon var här och det var hans framtida liv det gällde. Hon kunde inte svika honom nu. Inte efter allt han gjort för henne. Hon fuktade sina läppar, tog ett djupt andetag och stålsatte sig inför den kommande processen.

Vakten gick före henne för att visa vägen och hon kände sig som en vilsen hundvalp när hon skyndade efter honom. Han stannade framför ett bås och visade att det var där hon skulle stå.
Nu stod hon mitt emot drottningen av Easthall och det kändes fruktansvärt märkligt. Drottningen satt på en upphöjd tron i en maffig klänning och kunde med lätthet se ut över alla i salen, medan hon själv stod här bakom ett litet träbås i sina enkla kläder och inte kände sig större än en insekt.
Chrystal svalde nervöst när hon mötte drottningens blick och bad till himlen att hon skulle klara det här. Hon kastade en blick på Siggan som såg väldigt oberörd ut och det gav henne lite mod. Hans lugna yttre gav också henne ett lugn och med ens kände hon sig mer säker på sin sak.
Med ännu ett djupt andetag sträckte hon lite på sig och var nu mer säker på sin sak än någonsin.

Deldyn studerade flickan när hon fördes in i salen. Eller ja flicka var uppenbart fel benämning. Det var en ung kvinna enkelt klädd och uppenbart nervös vilket Deldyn kunde förstå. Hon kunde också tänka sig varför hon hade varigt i Siggans sällskap den kvällen på värdshuset. Hennes atletiska kropp var inte utan sina kurvor och Deldyn blev båda chockad och arg på sig själv när hon kände det där lilla stinget av avundsjuka. Inte pågrund av hennes utseende naturligtvis utan mer av tanken på hennes frihet att tillbringa tid på ett värdshus tillsammans med någon som den anklagade. Det var barnsligt naturligtvis. Deldyn var en drottning hon kunde inte låta sig själv bli avundsjuk på en simple stadsflicka jagandes efter män på någon luktande bar. Men när hon påminde sig själv sved stinget bara starkare. En krona eller en boja? Ibland visste Deldyn inte skillnaden.

"Chrystal Geyser, Jag har fått höra att du var i sällskap med den anklagade Siggan på värdshuset Rödhaken under kvällen då brotten han anklagas för begicks. Kan du bekräfta detta och ge oss din variant av vad som hände? Var noga med att inte missa något."

Åtminstone var Deldyn på ytan fortfarande sig själv. Lugn, samlad, och befallande. Kanske var hon anigen syrlig i tonen men inte mer.

Endast små flickor och pojkar kan inte kontrollera sina känslor. Vatten nötar sten, sten härdar mark, mark håller himmel och himmel smeker vatten.

Deldyn vilade sin blick på Chrystal och salen väntade ivrigt på hennes vittnesmål.

Drottningen hade vänt sin uppmärksamhet mot henne och nu var det dags. Det var nu det gällde och hon hoppades att hennes version skulle hjälpa till att rädda Siggan från ett liv i bojor.
Han var trots allt oskyldig till allt, förutom att han inte var riktigt mänsklig, men det gjorde honom ändå inte till en ond person. Däremot visste hon att folk inte var lika förstående för det okända i detta sammanhang som hon var. Människor är rädda för det de inte förstår och Siggan skulle aldrig kunna känna sig säker någonstans om folk fick reda på sanningen om honom.
Chrystal slöt ögonen och tänkte tillbaka på kvällen. Hon erinrade sig varenda detalj och när hon öppnade ögonen var det med en ny säkerhet inom sig och som urskiljdes när hon började tala lugnt.

''Det stämmer. Jag var i värdshuset den kvällen. Jag gick dit för att fira mitt nya arbete som smed och jag träffade på Siggan därinne. Jag kände honom sedan tidigare och det var trevligt att kunna dela min glädje med en vän.
Eftersom det var en speciell kväll, så bad jag värdshusvärden, Gamero, om husets bästa vin och sedan bad vi honom sitta med oss vid bordet. Han hade fått flaskan av en handlare och vi tyckte det inte var mer än rätt att han också skulle få ta del av den.
Tyvärr var det inget vanligt vin. Jag vet än idag inte vad det var för något. Det brände som eld i halsen på mig och jag kunde knappt andas. Jag drack bara lite, så jag klarade mig ganska bra. Siggan hann inte dricka något, för jag slog glaset ur handen på honom. Gamero däremot blev det värre med. Han hann svepa hela glaset så han ramlade ihop medvetslös på golvet.
Jag och Siggan hjälpte honom så gott vi kunde. Siggan hade en helande dryck med sig, tacka himlen för det. Den lenade på en gång, men jag vet inte om det hjälpte för stackars Gamero eftersom han hade druckit så mycket mer. Han bars i alla fall in i ett rum bakom värdshuset och blev omhändertagen utav dem arbetande och mer kunniga där.
Under denna tiden hade det kommit in en ny man. Loron tror jag han hette. Han visade stort intresse för Siggans pergament och det gjorde mig väldigt misstänksam. Varför skulle någon vilja snoka bland andras papper?''

Chrystal var noga med att använda namn hela tiden för att inga missförstånd skulle ske.

''Vi satte oss med honom och samtalade lite, men han verkade bara mer och mer misstänkt. Jag märkte att Siggan blev mer och mer irriterad på honom och han beslutade sig sedan för att gå därifrån. Eftersom jag inte ville bli ensam kvar med den där skumma mannen, så låtsades jag spela lite för full för att få Siggan att hjälpa mig därifrån, men då brast det för Siggan. Han ville uppenbarligen inte ha något sällskap och han blev riktigt arg. Tydligen var han mer påverkad än jag trodde eftersom han reagerade så starkt.
Jag som inte var beredd på ett sådant utbrott skrek till och backade bakåt.
Då kom Zolathan, en narr som trubaderat under kvällen, och tog tag i mig bakifrån. Jag trodde först att jag höll på att bli överfallen av någon och därför slog jag mig fri och sprang iväg.
Vad som hände sedan vet jag inte, men jag kan inte förstå varför Siggan står här nu anklagad för massa saker. Varför skulle han rädda livet på Gamero för att sedan gå och mörda honom?''

Hon såg oförstående upp på drottningen, som för att söka ett svar hos henne.

''Och att kalla någon för demon enbart för att de blir arga är väl ändå lite till att ta i. Jag vet att hans ögonfärg är lite ovanlig och att det antagligen skrämmer folk, men är det rätt att straffa någon enbart för att de inte ser ut som 'alla andra'?''

Med detta tystnade hon. Hon visste att det inte var hennes sak att ställa frågor, men hon hoppades ge folk en tankeställare.

''Du får ursäkta att jag frågar er min drottning, men tycker ni verkligen att han ser speciellt demonisk ut?''
Hon vände sig om och visade menande med sin hand mot honom. ''Siggan är min vän och en av dem mest hedervärda personer jag känner. Jag har honom att tacka för mitt liv och han har hjälpt många andra. Om det är att vara demonisk, så vet jag inte vad folk var för uppfattning om sina medmänniskor i dagens samhälle.''

Chrystal vände sig om mot drottningen igen och såg bedjande på henne och hoppades verkligen att hon skulle ta till sig hennes redogörelse och att den skulle ha någon betydelse utav vikt.

Deldyn lyssnade på vad flickan sa utan att röra en min av vad som rörde sig i hennes huvud.
- “ Min åsikt om hans utseende är av låg betydelse. Jag är en opartisk del i denna rättegång och min uppgift är inte att dömma någon för hur de ser ut utan deras handlingar. Men för att svara på din fråga”, drottningen tystnade ett ögonblick innan hon tog till orda igen.
-” En mördare skulle aldrig sätta på sig en mördares mantel utan den oskyldiges. Var snäll och håll dig till fakta i framtiden och inte till personliga åsikter.”

Chrystal var en bekant till Siggan. Hur mycket kunde man lita på hennes vittnesmål. Hur mycket av det hon sa var påhittat försökte hon dölja något. Flickan såg nervös ut, antagligen för att hon stod i centrum för allas uppmärksamhet, men kanske var det något annat.
Narrens vittnesmål var inte mycket bättre. Det hade varit underhållande men det hade bara handlat om Siggans slagsmål och inte om mordet. Drottningen begrundade detta. Någon måste ha förgiftat Gamero för att sedan kidnappa honom? Låter inte troligt, ville man döda Gamero eller ville man kidnappa honom? Vad var dryckens egentliga syfte? Om det var att döda Gamero så kanske Siggan hade räddat honom, men det stälde frågan om vart han var nu. Om syftet var att kidnappa honom kanske var det inte motgift Siggan givit utan hans roll i det hela hade varit att föra honom någonstans där lakejer väntade. Oavsett vilket alternativ som var sant var Siggans roll i det hela misstänkt.

Sättet den mördade blivit dödad, med en glasbit, verkade tyda på en oplanerad strid. Kanske hade hon bara varit på fel plats vid fel tid. Hade då Siggans “slagsmål” bara varit för att skappa sig ett alibi?

- “ Kan vi föra in nästa vittne herr Loron?”
Hennes order besvarades omedelbart och soldater började röra på sig för att föra in nästa vittne.
-” Jag har 2 frågor till dig unge dam. Fråga 1: Vet du vart giftet tog vägen? Fråga 2: På vems insiativ togs Gamero ditt han togs efter sin insjukning?”

Hon vände blicken till Siggan härnäst och frågade:
-” Efter att du get Gamero ditt botemedel hur illa därad var han?”

Hon vred huvudet och iaktogl narren och ställde även denna en följdfråga.
-” Du såg fighten bäste narr. Vem av Siggan och Loron skulle du säga startade detta slagsmål som du pratade om?

Så fort Narren började svarar avbrött drottningen honom snabbt.
- “ Den korta variationen tack.”







((Ni har alla ett inlägg att skriva nu. Först till kvarn.))

Då Chrystal förts in i tronsalen så var det märkbart att hon var obekväm med situationen. Det var fullt förståeligt. Var man inte van vid folkmassor och uppmärksamhet och sedan blev beordrad att ställas som vittne framför en stor del av staden i drottningens närvaro så skulle man ha svårt att känna sig avslappnad. Det var inte en rättvis situation att placera en ovillig person i. Siggan betraktade henne då hon talade om honom i försvar. Hon berättade om kvällens händelser men drottningen verkade inte alltför lyhörd i denna situation. Oavsett drottningens slutliga dom så skulle han finnas oskylldig för mordet som tog plats. Detta var han säker på. Det var hans mänsklighet som skulle ifrågasättas efter att nästa vittne fått tala. Siggan tog ett djupt andetag och bet sig i kinden. Det är ingen situation utom min kontroll. Jag kan klara detta.

Drottningen beordrade nästa vittne att kallas. Vampyren rättade till sin klädnad och harklade sig lätt. Åter igen fick han en fråga ställd till sig själv. Han var tvungen att fundera en stund innan han kunde svara. En tillbakablick till kvällens händelser.
"Efter att jag gav Gamero drycken så var hans tillstånd fortfarande inte helt stabiliserat. Röken hade upphört och smärtan såg ut att avta till stor del. Han förlorade sitt medvetande vid ett tillfälle strax därpå. Drycken var inte menad för att hela skador till den mängden. Därför så bestod en del av skadorna." eftersom att drottningen valt att ställa frågor till de andra och inte riktat dem alla åt Siggan så höll han tillbaka en reflex för att svara på det han hört. Drottningen måste haft en anledning till att inte fråga honom och skulle antagligen därför inte tolerera att han svarat på en fråga som inte var riktad till honom. Siggan hade tagit flaskan med giftet. Det var han som beordrat att de skulle föra Gamero till ett av rummen och ge honom hjälp, men det var de anställda som valde rummet i fråga. Skulle detta användas mot honom på något sätt?

Vampyren korsade sina armar. Flaskan med giftet var fortfarande innanför hans klädsel, tillsammans med andra flaskor och vialer inte ämnade för andras ögon. Då drottningen tilltalat de resterande vittnena så skiftade folkmassan och vakternas fokus och Siggan var snabb med att föra sin hand innanför sin klädsel. Han greppade om flaskan och förde den frammåt inom synhåll och ställde den ned på golvet framför sig. Det var en sfärisk brun flaska med en etikett från vingården där druvorna odlats på. Han behöll sin tystnad och gav drottningen en nästan utmanande blick och log sitt charmigaste av leenden.

Äntligen kunde hon andas ut. Hon hade klarat sitt vittnesmål utan några större problem och drottningen verkade inte ifrågasätta hennes berättelse. Hon hade enbart påpekat Chrystals rätt i att lägga in personliga åsikter i det hela vilket var helt förståeligt. Meningen var enbart att plantera in en tanke i huvudet på dem, som skulle ifrågasätta Siggans skyldighet till det hela.
Drottningen ställde ytterligare några frågor och innan Chrystal hann svara, så talade Siggan och ställde sedan fram flaskan framför sig på golvet.
Hennes ögon drogs ofrivilligt mot den och hon svor inombords. Nu skulle drottningen och hennes gelikar ta flaskan och sedan skulle hon aldrig se röken av den igen. Hon knöt händerna, gav Siggan en anklagande blick och vände sig sedan mot drottningen.
-Som ni ser har flaskan funnits i Siggans ägo sen den kvällen. Han ville undersöka vad det var för slags gift. På fråga två var det på allas vårt initiativ som Gamero skulle tas om hand. Vi tyckte det var bättre att han fick vård i ett rum i värdshuset, än att han skulle ligga kvar på golvet mitt bland alla gäster.
Det sista sas med en lite komisk underton.

Zolathan stod nu inför ett prekärt dilemma. Han kunde inte gärna ljuga för drottningen. Man han kunde inte heller se vad det skulle tjäna till att erkänna att han endast uppmärksammat händelsen efter att ha känt en mörk närvaro. Om än sanningsenligt så skulle det likväl inte tjäna till att föra fram sanningen. Snarare skulle det ha motsatt effekt då sådana ord vore småsinthetens största föda. Nej han kunde inte säga vad som skett. Men han kunde inte heller ljuga.

”Min drottning.” började narren. ”Den förstes näve att svinga, jag bevis för ej kan bringa. Förlåt en ouppmärksam narr som missat den mest betydande detalj. Jag kan inte hitta på, vem som var först att slå. För då jag var på tå, de andra redan passerat gå. Men på mitt liv jag svär, ingen oförrätt uträttats där. Inget brott, ingen synd. Bara en skugga med sin tyngd.” Narren sänkte huvudet och förblev tyst.

Deldyn mötte Siggans blick och höjde frågande och utmanade på ögonbrynen. Hon gav flaskan vid hans fötter en till kort blick innan hon vände sig mot narren och effektivt igronerade både Siggan och Chrystal. Deldyn skulle inte tillåta mannen utmana henne ostraffat även om hon tills vidare endast kunde låta honom oroa sig över hennes tystnad. Hälst hade hon viljat göra något mer drastiskt, men även en drottning har regler att följa.

“Mr Zolathan du svär vid ditt liv att inget brått har begåtts. Men ditt enda bevis är ditt eget vittnesmål som du själv meger saknar många av de viktiga detaljerna rörande kvällen i fråga. Jag är rädd att det framstår som att du desperat försöker stå upp för en vän Mr Zolathan och att sanningen inte är vad du värderar högst. Men vi tackar dig för ditt färgstarta vittnesmål. Du kan ansluta dig till resten av salen men behåll dig i salen om vi vill kalla dig igen.”

Deldyn gjorde sitt bästa att igronera alla i salen efter att ha avskedat narren och försökte lungt gå igenom fallet för sig själv medans hon väntade på nästa vittne. Det fanns inga konkreta bevis. Men det fanns många misstänksamma omständigheter. Deldyn hoppades att nästa vittne skulle sprida ett klarare ljus över sitvationen. Om inget mer konkret togs upp hur skulle hon då dömma? Siggan kunde ha varigt inblandand att han fortfarande hade giftflaskan var bara starkare bevis för det. Men samtidigt var det inte tillräkligt starkt bevis. Frige och riskera en mördare eller medhjälpare till mord gå fri? Eller dömma och reskera att en oskyldig man straffas. Eller ja Siggan verkade inte vara en SÅ oskyldig man men det hörde inte ditt.

Deldyn gav dem alla inblandade en granskande blick och upptäckte att det nya vittnet ännu inte hade blivit infört. Det var störande men samtidigt betryggande. De hade väntat på hennes order.

“För in nästa vittne.”

Lord Tuskborm hatade dessa tillställningar. Massa folk som trängdes för att se andra människor straffas. Det var bara så fel. Men han antog att det var lika fel på honom då han fortfarande var kvar. Han skakade tyst på huvudet och började röra sig genom folkmassan som iaktog rättegången. Det var trångt men när folk såg att han var påväg därifrån släpptes han förbi utan någon större problem. Han letade sig bort och in till slottet. Vägarna bar färgglada draperier och korridoren skrek av rikedom och bortslösade pengar.

Tuskborm letade sig till den del av slottet som var Easthalls stora bibliotek. Här fanns tusentals men ingen av dem intresserade honom. I en liten sidokorridor men små rum där lärda kunde hitta sig ostörda med sina studier smög Tuskborm in och tog det första rummet till vänster.

Det var ett dunkelt rum svagt upplyst av endast av 20-tal ljus stående vid ett bord. VId bordet satt en äldre man och läste. På hans högra sida fanns en hög med staplade böcker och till vänster om honom fanns ett brädspel som inte Tuskborm kände igen.
    - “Redan tillbaka Tuskborm?” Mannen vände inte på sig utan fortsatte läsa och ibland anteckna något i ett pergament bredvid. “Hur sköter vår drottning sin rättegång?”
    - “Den går inte som vi tänkt stor lord Mezaih. Drottningen verkar mer irriterad än något annat och det finns ingen bevisning som koppla honom till händelsen.”
    - “Det är för att han inte är skyldig.”
Hans röst var låg och lugn. Tuskborm hatade mannen. Det var omöjligt att se vad han tänkte.
    - “Det är inte allt store lord. De har fortfarande drycken.”
Denna kommentar fick fjäderpennan att stanna upp. Men då han inte sa något så fortsatte Tuskborm.
    - ”Är bara ett vittne kvar men alla andra har yrkat på hans oskyldighet. Flickan och narren har sagt ungefär samma berättelse men det är drycken som är ett hot.”
Han menade inte att börja svamla så. Han visste att stor lord Mezaih visste, om det var något man kunde räkna med med den gamla mannen var det att han visste.
    - “Narren är av låg betydelse, endast förklädet som skyddar mot knistorna. Flickan dock.. “Han tystnade och vände sig om, “Flickan kan visa sig vara stubben som städet står på eller bara den svedda mustaschen på smeden. Det är dock för tidigt att agera mot henne, hela denna rättegång var bara en svag förhoppning att få två fåglar med en sten.”

Han viftade avfärdande med ena handen åt Tuskborm och fortsatte sinna studier. Ilskan som blommade upp var inte lätt att trycka ner men han tvingade sig att prata med lugn ton.
    - “Vi kan fortfarande vända detta så som vi blanerat, vi skulle kunna få bort den där skuggvarelsen om inte i några dagar, kanske veckor. Vi skulle kunna uppfylla... lyssnar du ens på mig?”
Stor Lord Mezaih hade fått en tom blick och satt och stirrade på sitt lilla brädspel. Tuskborm kunde inte annat än att höja rösten men innan han han ta till orda igen blev han avbruten.
    - “ Kanske skulle det fungera, kanske inte.” Han vände sig om igen och iaktog Tuskborm. “Samla hälften av de dedikerade och ta dem till rättssalen. Det är på tiden att vi rör på våra pjäser. Jag kommer skriva individuella order till alla åtta, hämta även hjälp från vår kontakt vid akademin.”
    -” Men store lord! Vi har bara 16 dedikerade totalt! De är på tok för dyrbara för att slösas bort. Skulle inte detta också visa våran existens? Vi är inte starka nog ännu att göra vad vi ska, vi kommer bli upptäckta och avrättade.”
Han fick en lugn blick till svar och ett litet leende.
    -” Skulle inte du bli glad om jag misslyckades? Ta det lugnt, ditt skin behöver inte vara i fara. Nu gör som jag säger, snälla?”
Han kanske bad snällt, men när en av de tre Mexaih gav en order följdes den, om man ville leva. Kunde han veta? Han buggade sig och vände sig om och gick ut ur rummet. Han hade saker han var tvungen att göra, och en rättsal att attackera.

((https://www.youtube.com/watch?v=08-uyfp2iPM&feature=player_detailpage&t=65))

Drottningens charad underhöll folkmassorna likväl den tilltalade. Det var inte varje dag kungafamiljen drog till med ett sådant spektakel som inför denna rättegång. Endast ett vittne återstod och det framgick mer och mer att drottningen blev otålig. Kanske var det bara effekten av den ökande värmen i tronsalen. Folket viskade ljudligt. Det skulle vara omöjligt att överhöra en enda av diskussionerna som hölls i massan. Endast ett fåtal ord som viskades högre än andra kunde nå öronen på den uppmärksamme. Gift. Demon. Mord. Oskylldig. Plott. Kronan.

Inte en stund av sann tystnad tog plats vid inväntandet av nästa vittne. En tränad drottning kunde dock med lätthet tränga bort folkets prat med sin blotta tankekraft. Hon var sannerligen inte den enda som var otålig för att få avsluta denna rättegång. Siggan vred sig en aning där han stod för att kasta en blick mot folket han hade bakom sin rygg. Vakter i glänsande rustningar separerade dem från att komma alltför nära vittnet likväl drottningen. Det var dock inte en främling vampyrens ögon suktade i denna stund. Hans böner blev snabbt svarade då han lokaliserat sitt mål.

En man iförd svarta kläder trängde sig frammåt i folkmassan. Hans blanka hjässa speglade ljuset från takkronan. Mannen hade en exotisk uppsyn med mörk hud och slank midja. Han dolde sin mun och sin näsa med ett mörkt skynke och vad som såg ut att vara huggtänder från ett odjur satt i mannens öron, likt örhängen. Två krokiga svärd dekorerade mannens rygg i ett korsat mönster. Ännu en märklig uppsyn var en dvärg som knuffade folk åt sidan för att nå fram till kanten. Dvärgen var iförd en något för stor ringbrynja och hade dekorationer av koppar i sitt skägg och sin mustach för att hålla den massiva mängden hår på plats. Den korta mannen svor och hasade folk åt sidan i sin framgång.
"Ge plats, ge plats era ignoranta småkryp! Inte nog med att det ska vara svårt att se så får man en av de sämsta platserna där bak!" dvärgen lade en stor näve tobak i sin pipa som han sedan förde till sin mun. Dvärgen kom slutligen fram till sidan av den mörka mannen i den främre raden.
"Vart är pojken?"
"I position."

Siggan såg på de båda som tagit sig fram till hans synfält. De talades vid men det var omöjligt för honom att höra vad de sade vid detta tillfälle. Han lade inte mycket tillit till dessa individer; men de var allt han hade för tillfället. Vampyren vände sig om åter igen, denna gång med sin blick vid flaskan han ställt på golvet framför sig. Det var det underliga giftet som använts mot Gamero. Han hade hunnit studerat det nogrannt men hade ännu inte lyckats syntetisera giftet. Därför hade han sparat en del av drycken i en separat vial. Det skulle ha varit oförsiktigt av honom att lämna ifrån sig denna upptäckt så hastigt. Han såg på drottningen igen.

Samma dörrar som narren tidigare hade leds ut från öppnades och en av vakterna eskorterade in det sista vittnet. Vittnet var en man klädd i en enkle brun rock vars enda udda egenskap var att hans högra hand var gömd under ett lager av bandage. Han såg ut att vara lite tveksam och nervös när han fördes närmare tronen och åsynen av den stora folksamlingen tycktes inte hjälpa hans nerver. När han slutligen stannade framför drottningen vände han sig dock mot tronen och bugade stelt. Spänningen i salen tycktes stiga då alla otåligt väntade på hans vittnesmål.
Deldyn studerade bara mannen medans  Mr Doralan som denna gång inte ville dröja började fråga ut vittnet.

"Loron Vodralor, Är det sant att du var inne på värdshuset rödhaken under kvällen då mordet utfördes?"

Den unga mannen som hade studerat drottningen liksom hon studerade honom vände sig halvt förvånad mot Mr Doralan men svarade omedelbart.

"Ja jag var där."

"Kan du beskriva vad du såg och vad som hände?"

Loron såg sig nervöst om och fäste blicken vid Siggan som han först nu upptäckte. Han stirrade på mannen med något som bara kunde uppfattas som rädsla blandat med misstänksamhet.

"Jag hade just kommit till Easthall så jag hyrde ett rum på värdshuset. Jag vilade i några timmar och när jag kom ner hörde jag hur alla pratade om hur värdshusvärden hade blivit dålig av sitt egna vin eller något liknade. Jag var inte så intreserad så jag tänkte inte så mycket på det. Istället hittade jag ett bord fyllt av underliga papper och en väldigt udda bok med titeln Necromanci de Narsis. Det var då jag träffade mannen känd som Siggan. Han."

Loron pekade på Siggan och fortsatte sedan sitt vittnes mål.

"Jag kände att jag snokade för mycket bland andras saker så jag erbjöd mig att bjuda på en drink och vi hamnade vid samma bord tillsammans med en kvinna vid namn Chrystal. Under diskussionen som uppstod var det något med Siggan som inte kändes rätt."
Loron slickade nervöst sinna läppar och fäste Siggan med blicken innan han fortsatte.
"Det är svårt att förklara och det var inte mer än en känsla men något kändes fel. Det kändes som att han kunde dra svar ur mig som jag inte ville ge och hans blotta närvara började göra mig nervös. Men det var inte förens jag frågade om hans ögon som han visade vad han egentligen är. Siggan verkade förändras. Hans ögon... förvreds och han gav ifrån sig ett läte som inte var mänskligt. Det liknade mer en svulten varg eller någon annan vild bäst. Men det var när jag såg huggtänderna i hans mun som jag fick panik. Jag minns att rummet tycktes omslutet av ett mörker i det ögonblicket och jag minns klart hur han stampade igenom en av golvplankorna på ett sätt som inte kan återskapas med mänsklig styrka. Jag pekade på honom och skrek demon. Jag flydde sedan senen ganska snabbt. Jag vet inte vad som skedde efteråt. Jag har dock hört andra bekräfta delar av vad jag såg och jag är övertygad om att Siggan inte är mänsklig vad han än är."

Mr Doralan liksom alla andra verkade lite lätt förvånad över anklagelserna Loron upprepade mot Siggan och han hade endå varigt medveten om vad Siggan anklagades för sedan innan förhören började. Han följde dock snabbt upp på Lorons historia.

"Du verkar övertygad om Siggans skuld Loron. Minns du något annat som är rellevant för mordet och kidnappningen?"

Loron som åter igen verkade uppmärksamma allt folk i salen såg sig nervöst om innan han fäste blicken mot Mr Doralan och svarade med övertygelse i sin röst.

"Jag såg inget om de andra anklagelserna. Siggan kan mycket väl vara oskyldig rörande dom. Men han är inte mänsklig."

Salen var full av mummel och diskussioner nu. Mord var en sak men frågan om att Siggan inte skulle vara mänsklig var något mycket mer intresant och något som eldade upp folksamlingen. De hade alla hört historier om olika monster och liknade. Men det var bara historier man berättade för barn, Eller?

Deldyn själv stirrade på Loron och försökte ta beslutet om hon skulle tro honom eller inte. Han verkade övertygad om att vad han såg var sanning men samtidigt verkade det allt för otroligt för att vara sant. Men hon hade också hört om de skrivna vittnesmålen från andra vittnen från värdshuset. De hade alla pratat om något liknade. Men det hade bara varigt ansiktslösa ord på ett papper. Detta var en man som med övertygelse och självsäkerhet lade fram samma vittnesmål. Drottningen visste inte vad hon skulle tro men det första steget verkade simpelt.

"En färgstark berättelse Loron Vodralor. Låt oss försöka bekräfta eller motbevisa den enklaste delen av din historia först. Vakter undersök den anklagades tänder. Ett par rovdjurs liknade huggtänder borde inte vara så svårt att finna om de nu existerar"

Fyra av de närvarande vakterna närmade sig Siggan men de tycktes vara mycket mer försiktiga än de varigt tidigare. Förut var han bara en simple man kanske en mördare. Nu var hans identitet inte lika självklar.

När det sista vittnet fördes in i salen så släppte vampyren drottningen ur sin blick. Istället så fördes de nu till vad som skulle bli en mycket besvärlig man. Loron fäste sina ögon på honom och verkade med ens bli nervös av Siggans uppmärksamhet. Den vitklädde mannen bet sig i läppen och lyssnade noga på vad som sades. Mannens vittnemål hade inte fått honom att verka skylldig för mordet eller de andra anklagelserna. Precis så som Siggan trott så skulle Loron endast fokusera sig på frågan om existerande mänsklighet. Vare sig detta skulle bevisas eller ej så kunde han knappast bli dömd för något sådant. Och om han skulle bli det så hade han redan planerat i förväg. Han harklade sig en aning och rättade till sin klädsel. Siggan mumlade något och gav vittnet en ogillande blick. Folket hade börjat att tala ivrigt. Den åtalade såg sig om. De verkade mestadels endast nyfikna än rädda. Skulle deras syn på honom förändras när de visste sanningen om honom? Det var alltför många närvarande för att han skulle kunna ta detta minne ifrån dem. Kom detta ut i samhällets ögon så fanns det inget han kunde göra åt saken. Vakterna fick plötsligt en order om att undersöka hans tänder. Siggan tog ett steg bakåt men förblev sedan stilla. De lila ögonen såg sig runt omkring i tronsalen och fäste sig till slut på drottningen.

"Att ha tänder som är aningen skarpa till jämförelse med normen är knappast bevis för att anklaga omänsklighet!" vakterna kom närmare. Ett par händer greppade honom bakifrån och höll fast hans armar. Rädslan var uppenbar i vakternas ögon. Två stycken hade närmat sig honom och en vakt höll honom fast för att han inte skulle ställa till med problem. Han hade lätt kunnat forserat sig fri; Men han kunde inte. Siggan tog ett djupt andetag. Det var viktigt att hans ilska var stilla. Annars skulle hans huggtänder endast växa sig längre. En av vakterna greppade hans käke med sin hand.
"Gör inte detta svårare för dig själv." flämtade vakten. Siggan öppnade sin mun försiktigt.

Två rader av blanka tänder blottades för de två vakterna framför honom. De var bevarade väl, som hos en man av nobel börd. Vad som kunde varit en vanlig mans tänder om det inte vorit för de två skarpa hörntänderna i hans käftar. De var svåra att missta för annat än små huggtänder som i längden nästan var dubbelt så långa som hos en vanlig man. De två vakterna framför honom bakade hastigt undan samtidigt som vakten bakom släppte taget om Siggans armar. De mötte drottningens blick med chockerande ansiktsuttryck.
"Det stämmer ers höghet. Den åtalade har hörntänder som mycket väl påminner om huggtänder hos ett rovdjur!"

Siggan rättade hastigt till sin klädsel efter att han blivit släppt från vaktens grepp. Folkmassan nästan drog efter andan då de fick höra nyheten. En spöklik tystnad lade sig över rummet. Vampyren mumlade något och kliade sig i nacken med sin ena hand. Han tog ett djupt andetag och korsade sedan sina armar. Hans blick mötte snart drottningens ännu en gång. Han ville tala men hade fått order om att endast göra detta med hennes tillåtelse. Detta var absurt.