Tusentals viskningar tillsammans orsakade ett muller i tronsalen. Trots att den väldiga tronsalen var designat för att ljud bak i rummet inte skulle höras lika väl som ljud från själva tronen var det just detta ljud som dominerade rummet. Mitt i folkmassan stod en kort man klädd i mörka bomulls kläder med en huva uppfälld över huvudet som dolde ansiktet. Endast ett vit skägg stack ut och skvallrade om mannens höga ålder. Han stod med båda händerna och höll i en käpp och stirrade rakt fram. Ingen verkade ta notis om honom, han var bara en i en stor skara människor men något var fel. Varför stod en så kort man mitt i folksamlingen? Det var omöjligt för honom att se vad som försiggick ändå stod han och tittade som att han kunde se något.
I en mjuk rörelse släppte han taget om sin käpp med den högra handen och gjorde en svepande rörelse över golvet med handflatan nedåt. Plötsligt skapades en vind i tronsalen. Allt stod stilla som om inget hade hänt men alla i rummet kunde känna vinden. Inga kläder rörde på sig, ingens hår rufsades till och ingen tappade balansen. Endast känslan av en vind. Det kändes som att stå naken i ett höstoväder och känna hur vinden smekte huden likt en älskare med kalla fingrar.
Det var inte bara människorna som kände vinden. All eld i salen plötsligt dog när vinden passerade och hela tronsalen las i mörker. Det var först tyst i salen endast störd av oroligt mumel och enstaka personer som ropade efter ljus. Det var inte förens ljudet av klirrande metall och ångestfulla skrik av smärta som panik utbröt i tronsalen.

Det var 8 helt svartklädda män i tronsalen. Alla bar samma kläder och på huvudet hade de någon form av hjälm som var ihop-jutad och stramade åt kring halsen. Vid en närmare inspektion av hjälmarna skulle man kunna dirket se att hjälmarna inte var menade att kunna ta av, de fungerade som någon slags fängelse för männen innanför.

Två av de svartklädda männen stod i bakre delen av folkmassan och svingade sina vapen mot alla. Den ena var utrustad med en stor yxa och man hörde hur ben knäcktes och gick av när han högg ner folk. Bredvid honom gick en annan man, denna var försedd med en svärd och sköld. Han svingade också sitt vapen, men han verkade inte alls lika angelägen att döda folk utan slängde hela tiden blickar på mannen med yxan som att försäkra sig att denna fortfarande fanns i närheten. Runt dem låg redan en handfull av kroppar.

Vid ingången stod två andra män. Den ena höll om en vakt bakifrån med sitt svärd genom vaktens buk och den andra utbytte några snabba slag med en annan vakt innan även denna lyckades hugga av handen på vakten och sedan avsluta med ett snabbt slag över ansiktet. Det verkade som att de mörkklädda inkräktarna kunde navigera i mörkret och vakterna som nu rusade mot tronsalen fick parera för sina liv när mörka svärd plötsligt kom utskjutande i mörkret.

Plötsligt ljud från sidan avslöjade att ytterligare 4 svartklädda män kom in genom en sidoingång snarare än huvudentrén. De gick med lugna steg och bröt endast av sin gång för att i förbifarten hugga ner en vakt som inte ens sett dem. Den främre av de tre gjorde en skäst mot salens mitt varav två av dem bröt av och gick mot där Siggan och Londo stod. Den ena försedd med ett kortsvärd i vänster hand och en kloförsedd handske i den högra. Den andre bar ett böjt svärd. När de var omkring 4 famnar från Siggan och Londo sprintade de snabbt framåt och högg. Den med kortsvärd och kloförsedd handske attackerade Siggan med sitt kortsvärd och högg mot hans ben. Mannen med det krökta svärdet gjorde en vid rörelse och högg mot Loron överkropp.

Den bakre i gruppen stannade kvar vid ingången och började avfyra ett litet armborst han bar på. Små svarta pilar letade sig i mörkret mot rustningsklädda vakter.

Den ledande i gruppen av fyra letade sig upp mot drottningen. Först var det ingen som märkte honom uppe på podiet. Men när han högg ner en vakt bakifrån med ett slag mot naken för att snabbt kasta en kniv i bröstet på en annan som Mr Tumerbo fick syn på honom och gav ett varnande rop. Den åldrade krigaren drog sitt vapen och hoppade till drottningens försvar men fick direkt en pil i vänster buk. Han tappade balansen och tumlade hårt ned för podiet.

Vibrationer fick luften att skälva. Magiska vindar svepte ljusens lågor och lämnade tronsalen i mörkrets hastiga sjal. De ljusa färgerna dränktes i svarta nyanser och panik utbröt i hastig takt. Folkmassan splittrades plötsligt. Ett ljud av skarp metall som skar genom kött och ben lämnade inte rum för annat än gäla skrik från män och kvinnor. De var endast lamm inför slakten. En kraft mycket större än de själva kontrollerade deras öden denna afton. Skaran med folk delades mellan döda och de med viljan att överleva. Hela händelsen liknade en myrstack där den ena klättrade på den andra för att rädda sitt egna skinn. Personer strömmade ut ur slottet genom tronsalens portar. I alla fall de som tog sig förbi de två männen som högg ner de som var olyckliga nog att hamna i deras väg. Golvet fylldes snabbt med staplar av särgade kroppar. Stanken av blod, svett och tårar lade sig över rummet.

Vakterna som närvarat vid förhöret vart tagna med överaskning. De föll nästan lika snabbt som den ovetande skaran av stadsbor och bönder som närvarat vid förhöret. De mer erfarna soldaterna tog genast upp försvaret. Order kastades runt i kaoset. Svärd och sköldar drogs och en strid mellan kronan och en okänd makt tog plats. Allt detta i komplett mörker. En dag som skulle gå ner i historien.

Ljusen slocknade plötsligt och de två vakterna som undersökt den åtalades tänder backade hastigt undan den vitklädde mannen. Siggan vände sig om. Skuggorna var maktlösa i hans ögon. Varje händelse och varje droppe blod som spilldes i denna sal inpräglades i hans blick. De svartklädda männen. De fruktansvärda hjälmarna. Livlösa kadaver. Blodet som färgade golvet rött. Denna utsökta dryck. Slösad och förspilld. Människoliv som kastats bort grundat på order från giriga män eller kvinnor.


En av de svartklädda männen närmade sig Siggan med sitt vapen draget. Han svingade sitt kortsvärd med lätthet och bladet skar enkelt igenom det tunna tyget kring mannens ben. Den kalla metallen ilade då den skar genom köttet. Vad som skulle varit offret var dock den som i detta fall fortfarande stod på stadiga ben. Vampyren log då den svartklädda mannen plötsligt föll efter att ha skurit sig själv. Pojken kom sannerligen snabbt till nytta. Siggan var snabb med att greppa mannens svärd i en hastig rörelse. En av de svartklädda hade tagit sig förbi honom. Han var tvungen att agera snabbt för stunden. Han visste att det funnits möjlighet för strid. Det var på grund av detta som han kontaktat dvärgen, den skallige mannen och pojken. Allt hade gått enligt planerna. Nästan. Kortsvärdet i vampyrens hand sänktes snabbt i bröstet på mannen som attackerat honom.

"Skydda drottningen!" vampyren ställde sig upp. De lila ögonen var snabba med att lokalisera en dvärg som masade sig fram igenom mörkret.
En svartklädd man med mörk hud gjorde dvärgen sällskap för att leda honom genom mörkret och stridens hetta. Denna gång var mannens båda svärd dragna. De var bågade likt krokar. Designad för att avvärja parrering i en strid. Smidda för att slita kött av kraftiga ben. Männen utbytte blickar och Siggan placerade en hand på dvärgens axel. Den lilla mannen rotade runt i en av sina många läderpåsar och lokaliserade snabbt en pipa som han förde till sina läppar. Dvärgen mumlade några ord och rök började att stiga från dess ände. En svag glöd syntes från pipans spets. Mannen smuttade till en början och tog sedan in en munfull. Ett djupt andetag och rummet fylldes hastigt med ett tjockt lager ånga och rök då dvärgen slutligen andades ut. En kraftig lukt av örter och stearin ersatte doften av död och pest. Siggan förde en tygbit för sin mun och sin näsa och knöt den sedan hårt vid baksidan av sitt huvud. Han hade inte utsatts för denna rök i fler än några få sekunder och kunde redan känna effekterna slå emot hans vakna sinne. Hans fingertoppar hade redan tappat sin känsel och det var svårt för honom att hålla sina ögon öppna. Dvärgen gav ifrån sig ett belåtet läte och spottade på golvet en gång innan han med sitt ena finger släckte lågan i sin pipa. Mannen med den mörka huden hade även täckt sin näsa och sin mun med ett mörkt skynke. Detta långt innan dvärgen utfört sitt dåd. Detta skulle endast dämpa rökens effekter några minuter.

Det sista vittnet hade förts in och började berätta sin version utav händelserna. Hon hade hoppats att han inte skulle minnas så mycket utav den där kvällen, men han verkade vara väldigt självsäker i vad han sett och upplevt. Ju mer han berättade, desto mer nervös blev hon själv. Hon fick knyta sina händer där hon stod för att inte börja vrida dem och på det sättet avslöja för tronsalen vad hon kände.
När Loron var färdig skickade drottningen två vakter för att inspektera Siggans tänder. En iskall kåre gled längs hennes ryggrad och kylde av kroppen. Det kändes plötsligt som om rummets temperatur hade sänkts med 10 grader. Hon andades mer och mer stötvis ju närmare vakterna kom och hon bad till skyarna att något skulle stoppa det som försiggick, men ingenting hände. Vakterna tog som beordrat tag i honom och kontrollerade hans tänder.
De hoppade snabbt tillbaka när de gjorde sin upptäckt och Chrystal flackade med blicken mellan Siggan, vakterna och drottningen. Vad skulle hända nu? Skulle drottningen ta detta som ett bevis på att han var ett ''monster''? De kunde väl ändå inte sätta dit en oskyldig man bara för att han inte råkade vara helt mänsklig. Osäkerheten sved i hennes mage.

Mitt i alltihopa kände hon en stark vind slå emot sig och innan hon hann reagera, hade alla ljusen i salen blåsts ut och det blev kolsvart.
Förvirrad började hon se sig omkring och hon fick en känsla av att någonting var galet. Hon hann inte ens tänka klart den tanken innan ljudet av klingande svärd, rasslande metall och smärtsamma skrik nådde hennes öron. Skräckslaget slängde hon sig ner på golvet och ålade sig så snabbt hon kunde bort till åskådarnas bänkrader. Där kröp hon in under en av bänkarna och låg sedan i skydd därunder med sin kniv dragen och redo och försökte vänja sina ögon vid mörkret.
Ljudet av metall som skar genom kött hördes alldeles intill henne. Strax därefter ett stön och sedan en dov duns när en kropp föll ner bredvid henne. Chrystal bet sig i tungan för att inte skrika och vågade varken andas eller röra sig av rädsla för att någon skulle hitta henne därunder. Hon slöt ögonen för att tvinga bort slagen, skriken och den ökande skuldkänslan hon kände, när hon låg där och gömde sig som ett fegt barn medan folk dog runtomkring
Hon kände något varmt och kletigt som nuddade hennes hand. Det tog en stund för henne att inse att det var blod och hon försökte åla sig undan det, men förgäves. Den döda kroppen bredvid henne blödde tydligen ymnigt och snart var hela hennes högra arm och sida indränkt av det.

En välbekant röst hördes tydligt genom massan och hon slappnade lättat av lite när hon förstod att Siggan fortfarande levde. 'Skydda drottningen' hade han ropat, men själv gjorde hon ingenting. Hon visste inte om hon ville göra något heller och varför ville han, som nyss stått anklagad för mord och blivit bevisad som demon, rädda drottningen som ville få honom dömd?
Det gick inte ihop, men hon kunde inte tänka så mycket mer på det för hon kände att hennes huvud började bli dimmigt. Hon nickade till och hennes ögon slöts. ''NEJ!'' Hon fick inte somna nu. Var det chocken som fick henne att känna såhär? Hon visste inte. Visste bara att hon var så innerligt trött. Om hon bara fick sluta ögonen lite. ''Nej!'' Sa hon själv ännu en gång. ''Jag...måste...överleva.''
Det var den sista tanken som for genom hennes huvud innan alla ljud runtomkring försvann och hon befann sig i drömmarnas land.

Deldyn hade inte gjort annat än att sitta som förstenad av chock när fullständigt kaos bröt ut i tronsalen. Det plötsliga mörkret och ljuden från de svartklädda männens offer hade hindrat Deldyn från att skaka av sig förvåningen och agera. Istället stirrade hon bara in i mörkret mot de skuggor och ljud som avslöjade att en obarmhärtig slakt av hennes undersåtar hade påbörjats. Hon kunde se män närma sig och två av dem gav sig på vittnet Loron och Siggan. Hon kunde inte utgöra exakt vad som hände men två män tycktes falla till marken med ett skrik av smärta. Men  Deldyns uppmärksamhet drogs sedan till ett annat skrik från sidan av tronen och hon kunde utgöra hur en av hennes vakter hade huggits ner bakifrån. Den andra vakten från hennes högra sida drog sitt vapen och började röra sig mot angriparen men föll sedan till marken framför tronen med en dolk i sitt bröst. Deldyn såg hur något mörkt började forma en pool runt den livlösa kroppen och hon tackade mörkret för att ingen skulle kunna se den bleka nyansen i hennes ansikte. Ljudet av ännu ett svärd som drogs fick Deldyn att vända sig mot Mr Tumerbo som med sitt svärd gick framåt för  att skydda henne.
"Tumerbo!"
Hennes rop var redan försent och hon såg den åldrade krigaren falla till marken spetsad på en pil från mörkret.  
"Skydda Drottningen!"
Hon kunde höra utropet men kunde inte slita blicken från den nu avancerande skuggan som långsamt formades till en man klädd i svart. Han bar en dolk i varje hand och hans huvud täcktes av någon sorts järnhjälm.  Det var först nu Deldyn insåg att hon själv troligen var målet med denna attack. Skräcken tycktes plötsligt översvämma henne total och hon frös sittande i tronen med blicken fäst på den beväpnade mannen som rörde sig allt fortare för att nå henne. Skulle det här vara slutet? Hade hennes oförsiktighet dömt henne? Hon skulle ha flytt tronsalen så fort mörkret föll över rummet. Tankarna rusade igenom hennes huvud, de flesta frågor utan svar.

Men när mannen steg upp för de sista trappstegen till tronen formades en annan skugga ur mörkret och slängde sig över honom. De båda kropparna tumlade ner för trappstegen men det dröjde inte länge fören de båda hade återhämtat sig. Stål klingande mot stål men sedan tycktes de nu oskiljaktiga skuggorna vara låsta i en närkamp. Ett lågt stön följt av en svordom och ett lätt droppande mot stenplattorna avslöjade att någon dragigt blod. Kampen fortsatte men plötsligt svingades en av skuggorna till marken och en kort skrik följt av ett groteskt gurglande markerade duellens slut. Ett spöklikt blått ljus bröt plötsligt mörkret och avslöjade en kvinna som satt hukad över den orörliga kroppen av mannen. En av hans dolkar satt begravd i den svartklädda bröstkorgen. Källan till det underliga ljuset tycktes komma från de två underligt utformade järnhanskarna kvinnan bar. De täckte hennes armar upp till armbågarna och det var nästan som att de glödde. Inte nog med det  något liknade en blandning mellan rök och flammor i blå nyanser tycktes dansa från handskarnas yta. Kvinnan lyfte sin högra hand och öppnade den knyta näven för att undersöka den. Undersidan av handen var inte fullständigt täckt av handskarna och ett blodigt sår i hennes handflata droppade blod på golvet.
Deldyns blick sökte sig dock till kvinnans ansikte som nu lystes upp av det underliga ljuset och hon kände genast igen Maeve Deirdre. Det var svårt att glömma en kvinna mer det röda håret som klädde såg på det viset. Vanligtvis skulle Deldyn ha irriterat sig över kvinnans kläder men där i tronsalen kunde hon inte känna annat än lättnad över Maeves ankomst.

Maeve slöt sin sårade hand och lyfte blicken mot resten av rummet.
"Ni hörde mannen. Skydda drottningen!"
Hennes rop var fyllt av ilska och hat vilket tycktes mer vara ett hot än något annat.
"Ni har spillt blod i drottningens tronsal. Ni måste nu betala med eget blod."
Det sista var mer något hon sa för sig själv och Deldyn tvivlade på att väldigt många i salen hade hört. Två demoniska gigantiska armar klädda i någon form av röd metall materialiserade sig plötsligt vid Maeves sidor. Armarna tycktes sväva som att de var fästa någonstans bakom hennes egna axlar och när Maeve rörde sina egna armar följdes rörelserna av de större svävande.
"BLOD! Hahaha det är årtionden sedan jag kände lukten av så mycket blod.!" Dessa ord dundrade genom salen utan någon riktig källa men ett rött huvud lika demoniskt som armarna men lätt genomskinligt visade sig ovanför Maeve. De röda ögonen stirrade igenom mörkret som om att det inte existerade och dess mun formades till en nöjt skrämmande leende som visade fler av dess groteska tänder. Hela Maeve och de nya svävande demoniska kroppsdelarna lyste nu i ett enat starkt blåvitt ljus nästan som om det bildade en form av aura runt dem. Ljuset lyste upp en stor del av salen runtomkring och ingen kunde ha missat dess närvaro.

Bild:

Maeve reste sig och tog två steg tillbaka innan hon sträckte ut sin hand i en lyftande rörelse som härmades av en av demon armarna och hon lyfte upp den svartklädda mannen hon nyss dödat. Hon förde kroppen till det demoniska huvudet som öppnade sina käftar och högg in i det blodiga liket. Maeve gjorde en ryckande rörelse och mannen slets på mitten och blod sprutade över golvet framför henne. Det som var kvar av mannen, hans midja och ben, slängdes till sidan och slog i väggen med ett blodigt slafsande läte. Det demoniska huvudet tuggade fanatiskt på sitt nya mål och gjorde sedan en sväljande rörelse och slickade nöjt sina blodiga tänder medans de röda ögonen åter igen spanade ut över salen.
"Mer... MER!"

Salen var plötsligt väldigt stilla. De som kunde se genom mörkret såg att de flesta hade fallit till marken sövda av den underliga röken som fyllde salen och de få som fortfarande var vid medvetande tycktes alla stirra mot den lysande demonen som plötsligt hade uppenbarat sig.

Mörkret som lade sig, tumultet som utbröt. Inget av det vidkom Zolathan något större. Han såg hyfsat bra i mörker. Inte lika bra som i dagsljus men det var bara naturligt så vitt han förstod det.
Genom hjälmens springor såg han svarta skuggor röra sig i mörkret. Skydda drottningen, hörde han Siggan vråla över oljudet.
Drottningen. Drottningen ja, lilla Deldyn var i rummet. Han hade talat med henne, det mindes han.
Skydda drottningen, skydda Deldyn. Skydda? Kunde han längre det?
Så mycket hände runt honom. Soldaterna som vaktat honom lämnade hans sida flör att jaga skuggorna i mörkret. Skrik och vrål ekade i mörkret. Det dova dunkande ljudet av kroppar som föll till marken hördes.

Narren tog några fumlande steg mot tronen. Över tumultet var hans rustnings egna klingande och klämtande inte lika påfallande men det hördes likväl. Zolathan rörde sig i en vid halvcirkel mot tronen. Han såg skuggor röra sig bort från den bara för att kort därefter falla till marken med det karakteristiska dova dunket. När han hörde en kvinna ropa över salens oljud var han redan framme vid tronen. Några famn snett bakom den men nära nog för att vara där på ett ögonblick om så krävdes.

Han såg ett ljus. Ett blekt spöklikt sken som tycktes komma från kvinna som nyss talat. Hon bar ett par underliga järnhandskar. Zolathan kunde lukta sig problem och något stämde inte här. Det luktade ruttet minst sagt. Det kliade intensivt i vänsterarmen och Zolathan gnuggade den frenetisk. När röda demonarmar materialiserades runt kvinnan fick narren spel. Han hoppade runt på platsen som om han stod barfota på glödande kol.
Då demonen visade sitt huvud tycktes den se på Zolathan. Se genom honom. Nackhåren reste sig på narren. Klådan i armen övergick till en pulserande smärta och han tyckte sig känna hur sårskorporna sprack upp och började blöda under bandagen. Röken som täckte tronsalen fick hans huvud att kännas trögt men gjorde inte mycket för att döva smärtan i armen.

”Åh Sirana, Sirana, Sirana.” mumlade Zolathan som i feber yra. Han fumlade med fina medaljonger och fick tag i en oval kopparbricka. På den fanns en trana som vandrade längst en sjöstrand och ett ekblad. Han tryckte den hårt i handen. ”Åh Demoner, aska, blodrök, mordbrand, åh vid Novus!” yrade han vidare, vettskrämd av varelsen som materialiserats i rummet. ”Novus klinga, borde springa, Sirana låt oss lycka finna!” Han kände på dolken som hängde över hans bröst. Kedjan i dess slida höll den fast och han släppte den som om han blivit bränd. Han tittade mot tronen där drottningen tycktes sitta stelfrusen. ”Du låter mörkret sig sprida vid din sida. Sirana var barmhärtig. Åh Deldyn vad har du gjort...”

Nummer 6, det var han men ändå inte. Människor var konstiga på det viset. I ena stunden kunde de vara en trevlig kvinna med gyllenrött hår som pratade och skrattade med honom. Hon kunde vara tinget ty ens liv kretsade. Andra stunden kunde hon vara avvisande och säga till andra att hon inte kände en! Nummer 6 förstod sig aldrig på detta. Han hade kommit förbi varje dag och köpt äpplen och bröd och sagt ett trevligt ord och hon hade alltid lika glatt svarat. Men så fort han var utom hörhåll så visste han att hon såg ner på honom. Alla var de lika, alla. Världen var en rutten plats full av äckliga varelser som gömde sig bakom fasader av mjuka linjer och vacker hy. Endast när man skar bort huden kunde man se det äckliga på insidan, endast när de visste att de hade blottat sitt innersta och låg och höll om sina egna tarmar, då och endast då var de sig själva. Snyftande barn som grät, rädda för att vissa sitt sanna jag. Men inte nummer 6, han visste att han hade en äcklig kärna som en dag också skulle ruttna. Han älskade tanken, han visste vem han var och allt han ville var att visa alla andra vilka de var, på insidan. Det var alltid lika tillfredsställande att se hur någon insåg att de var döende och alla hämningar släppte. Tyvärr delade inte stadsvakten i Easthall hans… insikt. Men det spelade ingen roll nu, världen var förlåten för det ont de gjort honom och nu hade han en ny chans att visa människor vilka vidriga varelser de var. Det pirrade underbart i kroppen, det hade varit så länge sen och inatt skulle så många få se sitt innersta jag. Han skulle visa dem.
    Han hade först blivit lite osäker över sina order. De hade blivit skrivna på ett stycke papper och givna honom innan allt började. Alla de åtta dedikerade hade hade fått sina egna order på liknande viss. Hans var nu hopknycklat instoppad innanför tröjan. “Ta hand om skuggdansaren, döda honom inte. Döda nummer 8.” Konstiga order en natt som denna men nummer 6 brydde sig inte han föredrog nästan att skada sina motståndare så de fick ett smakprov på deras insida. Mycket mer tillfredsställande. Han kunde se mannen genom springorna i sitt nya fängelse. Givetvis kunde han inte se några detaljer, det var omöjligt genom det röda glaset. Men han kunde se konturerna väl, det var nästan som att det inte alls var svart i rummet. Han var tvungen att skada “Siggan” en snabb stöt mot benet medans han inte kunde se något en spark mot huvudet och sedan kunde han hitta nummer 8 och ha riktigt roligt.
    Han högg snabbt mot benet en kort sving endast till att få ner honom på knä. Men en plötslig smärta i benet fick honom att vakna till. Vad hade just hänt? Hade han huggit sig själv? NEJ!! Nej han hade lovat att inte skada sig själv mer. Nej nej nej nej nej nej!! han hade lovat att aldrig göra det mer, åh Remether förlåt mig! Jag menade inte, det var inte mitt fel jag.. jag. Han hade ramlat på golvet han händer hade hejdat fallet men hans vapen hade överget hans hand och lydde nu en annan mästare. Han försökte snabbt resa sig upp, komma iväg men visste att det var förgäves. Det smärtade i benet och han kunde inte annat än hasa sig bakåt. Det var då han insåg att han var döende. Tillfredsställelsen var överväldigande. Hela rummet snurrade i någon form av rus. Världen öppnades upp och till nummer 6:s besvikelse var den inte vackrare. Han försökte sträcka sig efter sprinten men hans hand rörde sig som om de rörde sig genom gelé jämförelse med den vitklädda mannen som med en lätt stöt begravde hans egna vapen i hans bröst.

Nummer 3 gick med självsäkra steg mot drottningen. Lotten hade fallit på honom att ta ut den högsta av översittare och det skulle bli honom ett nöje. Hela hans liv hade han varit förtryck, blivit sed ner på av snobbiga adelsmän som trodde de var bättre än honom bara för att de föds med rätt namn. Han skulle visa dem att han var bättre än dem allihop trots att han hade skit under naglarna. Han hade redan bastat många av dem som redan låg blödande på golvet. En lätt sving över halsen på en vakt med sin dolk och en kniv i en annans rygg. Lugnt och harmoniskt, steg för steg närmade han sig drottningen. Hon var en fager böna synd att hon behövde dö. I den bättre världen skulle hon och han och alla andra vara jämställda och kanske skulle han då kunnat sno sig en kyss som med vilken servitris eller hora som helst. Det var det som var felet med världen, människor föddes till något de kanske inte var eller ville va. I en perfekt värld borde alla få välja vad de ville göra. En pil for förbi huvudet på honom och in i en man som rullade ner för podiet. Alla var de lika, en pil på rätt ställe och både adel och bonde föll som en säck potatis. Sista trappsteget, inget stod ivägen för nummer 3 och hans “drottning” nu. Han hade lust att säga någon lustig kommentar. Kanske ge en komplimang för hennes utseende innan han skar av halsen på henne. Men det var förstås omöjligt  med den här hjälmen. Nummer 3 stod nu högst upp på podiet och hela världen kändes som att det låg framför hans fötter. Vilken makt denna platsen hade att stå här betydde makt att ändra liv. Ett ord och städer kunde brinna eller barn kunde mat. En plötslig skugga fick honom ur balans. Han tumlade ner och plötslig kämpade han för sitt liv. Ur springorna i hjälmen  kunde han bara se hastiga bilder av någon som brottades med honom, en kniv. Han försökte dra sitt egna kniv, försökte mota bort den andra kniven. Allt gick så fort  han brottades för allt han var värd, förgäves.

Nummer 4 svingade sitt väldiga yxa. Det kunde inte gått så lång tid men det kändes som om det gått en evighet. Hans armar rörde sig mekaniskt och högg ner allt som var inom räckhåll. Så mycket blod. Det låg kroppar överallt runt omkring honom men han försökte att inte titta närmre på dem. Han kunde inte förmå sig att tänka på dem som levande, med egna liv. För honom var det bara konturer utan någon historia kopplad till dem, ingen familj som skulle sakna dem. Han blev så inne i sitt göromål att han inte märkte när hot uppstod. Soldater som skulle stoppa honom, beväpnade adelsmän som inte ville dö. Då var alltid Yrva där, eller nummer 7 som hon kallades denna natt. Yrva, han gjorde detta för att henne men också för att han stod i skuld. Där Nummer 4 kom från betalade en riktig man tillbaka sina skulder, men varför var Yrva tvungen att bli med. För att skydda honom påstod hon, för att ge honom magsår enligt honom. Han log för sig själv innanför hjälmen. Hon skulle bli hans död, det hade han vetat sedan länge.
    Hon stegade alltid in och skyddade honom vid fara, han hade sett henne skära armen av en soldat sparkat knäskålen ur led på en annan. Hon hade alltid haft ett hemskt temperament. Ur ögonvrån kunde han se hur Calser, eller nummer 6 som han kallades denna natt, stack sig själv i benet med sitt svärd. Kanske hade han tillslut tappat förståndet helt. Han hade alltid varit lite instabil. Plötsligt tog det slut på kroppar och han slutade svinga sin yxa utan stod andfådd och tittade sig omkring. Var tog alla vägen? Sov de? Han tittade på Yrva som tappade med fingret på hjälmen där näsan skulle suttit om hjälmen haft en. Gas? Hon pekade mot mitten där Skuggdansaren stod med andra folk och nummer 2. Hade de sövt ner rummet? Varför? Det skulle underlätta för dem då rök och gas inte påverkade dem. Men vad skulle han göra nu? Hans order sa “Döda tills ingen står kvar” men nu låg alla och sov. Tanken på att döda de som sov gjorde så det vred sig i magen på honom. Plötsligt ljus från andra änden av salen visade ett förvridet ansikte som… Som åt upp nummer 3. Det var inget normalt ljus, normala ljus fungerade inte i tronsalen. Han förstod inte hur det fungerade men inget normalt ljus skulle kunna fungera. Han greppade tag i sin yxa och vinkade till sig sin hustru. Tillsammans rörde de sig emot gruppen av folk i mitten kring skuggdansaren. Nummer 4 högg mot första bästa, en dvärg som tydligen rökte pipa.

Nummer 1 stod vid öppningen till tronsalen och slog undan ett spjut innan det slog in i hans bröst och med en snabb rörelse kastade han en kniv i spjutbärarens strupe. Det hade blivit mer tätt med soldater ju längre tiden gick. Antagligen hade ryktet om vad som hände här spritt sig snabbare än förväntat. Han stod just innanför öppningen till tronsalen och just framför honom fans en mörk linje som skilde utsidan från tronsalen. Stod man utanför skulle tronsalen framstå som det mörkaste av mörker men man kunde utan problem se ut. Det gav honom och nummer 8 en klar fördel då alla soldat grupper som närmade sig blev tagna med överraskning.
    Nummer 1 ansåg som den skickligaste av alla de dedikerade. Men den nya killen, nummer 8 var i en helt annan liga. Hans rörelser var så smidiga, så exakta och uttänkta och oväntade. Nummer 1 hade aldrig sitt någon röra sig så i en strid. Av någon anledning bar han även en cylindrisk låda på ryggslutet men med glaset framför ögonen kunde han inte se vad den var till för. Han hade aldrig träffat mannen innan denna kväll heller vilket också var underligt. Hans order var att stå och försvara tronsalen tills nummer 2 gav signal eller var död, det konstiga med ordern var att han omöjligt kunde se hur det gick för nummer 2. Hur skulle han veta när han skulle dra sig tillbaka? Han parerade ett svärdshugg och dukade under ett annat innan han sparkade soldaten i magen som stegade tillbaka ut ur tronsalen. Han han inte ens se svärdet som kom ut ur mörkret och in i hans mage. Plötsligt tändes ett ljus inne i tronsalen i form av ett ansikte. Vad var detta? Vad hade gått på tok? En hand knuffade till honom, nummer 8 och med sitt svärd pekade han mot ansiktet. Nummer 1 tänkte inte vidare på saken, den bästa plan var bara bra tills första pilen var avfyrad. Även nummer 1 rörde sig mot gruppen i mitten av tronsalen. (Anländer lite senare)
Nummer 2 högg ner vittnet med en vid rörelse över bröstet. Vad var hans namn? Larry? Lamar? Kvittar han stod överst på listan, näst på listan var Nummer 6. En glans åt sidan visade att han inte behövde oroa sig över honom mer. Näst på listan var Siggan Sínari. En glans uppåt visade att han var i underläge. Oroväckande. Han lyfte sitt krökta svärd i en defensiv posé framför sig. Kanske borde han skjuta upp den ordern tills vidare? Även om han skulle lyckas immobilisera honom så skulle hans vänner inte låta honom bära iväg kroppen. Vad stod näst på listan? Drycken. Han tog ett snabbt skutt mot flaskan och slog med bredsidan av sitt svärd. Flaskan gick sönder med ett kras och vätskan stänkte över tronsalens golv. Nästa på listan, Maeve Deirdre. Intressant, de visste alltså att hon var här? Att de ens visste vem hon var var förvånande, Nummer 2 trodde att han var en av en handfull personer som visste om det. Kanske just därför han fått ordern att ta ut henne, han visste vad hon var kapabel till. Kanske skulle han ta denna Siggan Sínari först. Han återtog den defensiva posén. Något var fel med denna man, varför hade Nummer 6 huggit sig själv?

Kaoset som tidigare spridit sig i rummet började sakta att avta. Några soldater stod fortfarande och ett fåtal andra män och kvinnor. De mesta hade fallit på grund av röken. Planen var att ta ner hela rummet. Något var fel. Varför föll inte inkräktarna? Nåväl, gasen skulle påverka dem om de befann sig i rummet alltför länge. Alla behövde andas. Detta var bara ett hinder som man kunde klättra över. De svartklädda hade även tynat i antal och de verkade inte längre hugga ner åskådarna. Det var fortfarande mörkt men inte tillräckligt för att stoppa en person från att kunna justera sin syn efter en stund. Det var sannerligen förvånande att dessa mördare kunde se något med dessa hjälmar på över huvud taget. De råg igenom rök och mörker. De verkade inte heller alltför påverkade att att deras synfällt skars av. Oroande. Siggan slängde en snabb blick runt om i rummet. Den skarpa blicken inspekterade omgivningen och räknade antalet motståndare. Ett plötsligt ljus fick honom att instinktivt dra sidan av sin kappa närmare sitt ansikte. Ljuset skar och gjorde ont. En röst ekade igenom tronsalen och ropade efter blod. Vampyren mötte blicken på en av mördarna. Tvekade han? Nej, han gick efter flaskan. Vampyren drog sin uppmärksamhet ifrån mannen och sökte sig istället till vad som såg ut att vara ett demoniskt huvud med flygande händer. Vad var det för något? Den hade ropat efter blod. Kunde den möjligen veta någonting om honom?

En svartklädd gick till attack mot dvärgen som fortfarande höll sin pipa i sin egna hand. Slaget blev hastigt blockerat av mannen med den mörka huden bara en tumlängd från måltavlans häftiga skägg. Hans blad var bågat likt en krok och kombinerat med snabba reflexer så hade han fångat upp angriparens klinga precis i tid. Dvärgen som inte varit beredd på att plötsligt bli attackerad föll baklänges och landade på sin rygg. Han gav ifrån sig ett högt "Åoufh!" då han slog i golvet. Den alltför stora ringbrynjan gav även ifrån sig ett ljudligt rasslande läte. Hade det inte varit för allvaret i sitationen så hade det varit en riktigt humoristisk syn.
Mannen med den mörka huden vred sin klinga i en hastig rörelse och drog den sedan snabbt åt sidan. Den kurvade formen skulle förhoppningsvis få attackeraren att mista greppet om sitt vapen. Med sin fria hand så knöt han sin näve och utlämnade ett kraftigt slag mot personens hårda hjälm kring mun partiet. Detta skulle göra ont på honom själv, men han hade en teori.

En blond pojke med lockigt hår skyndade fram till drottningen från sidan av rummet. Hans närvaro i tronsalen blev inte känd fören nu.
"Deldyn! Deldyn!" ropade han. Pojken log hysteriskt och skrattade lyckligt på sin väg fram till tronen. I sin ena hand höll han en docka som såg ut att bestå av mänsklig hud och dåliga stygn i material som inte kunde vara annat än hår.
"Titta vilka fina färger!" flinade han då han höll fram sin leksak framför kvinnans ögon. En röd, tjock vätska droppade från dess vänstra ben som såg ut att vara illa uppskuret.
"Pappa vill att vi ska skydda dig. Onda personer är ute efter dig! Men han ska hjälpa dig. Och du ska hjälpa honom!" pojken nickade och gav ifrån sig ett glatt tjut. De blåa ögonen nästan tindrade i hans ansikte då han log från öra till öra.

Siggan greppade svärdet i sin hand med ett hårdare grepp. Han hade inte kunnat stoppat personen från att förstöra flaskan. Men de visste inte att han har mer av vätskan. Tydligen var dessa människor inte alltför uppmärksamma. Nästan hälften av giftet var redan borta ur flaskan innan han ställt den på golvet. Det var omöjligt för dem att veta hur mycket som använts i Rödhaken. Trots att de var slarviga så hade inte allt utspelat sig efter planen. De skulle redan ligga ner på golvet bland de andra, sovandes eller döda. Så varför stod de fortfarande upp? De hade kommit förberedda. Hur mycket visste de egentligen? Vampyren kunde känna en frustation sakta bygga upp innom honom. Han själv visste så lite. Allt han fått var information kring detta fall och han hade sedan förberett detta med en grupp särskilt utvalda individer. Ingen hade nämnt för honom vad detta var för organisation som nu attackerade slottet. Han hade blivit lovad information om sitt förflutna, om vem han var. Trots det stod han nu här, inte en minut visare sedan innan. Vad var det han skulle göra? Frustration övergick snabbt till ilska. Siggan såg på mannen framför sig som nu antaget en mer defensiv position. Han var tvungen att kämpa emot impulsen att tankfritt attackera denna man. Det var omöjligt att se motståndarens ögon. Han var tvungen att hålla sitt temperament. En kort stund var allt han behövde.

Det tog en stund men dvärgen var slutligen upp på sina fötter. Pipan låg kvar på slottets hårda golv. Han rev sig i skägget och kliade sig bakom örat innan han korsade sina händer. Ett högljutt knastrande läte ekade i slottets salar då han bågade sina fingrar mot varandra. Dvärgen slöt sina ögon och började att mumla magiska ord med nu särade händer. Han öppnade sina ögon efter en kort stund och sträckte ut sitt ena finger för att vidröra golvets yta. Glödande text i runskrift ristades in i stenen under dvärgens pekfinger. Den mörkhyade mannen ropade efter en vakt som fortfarande stod på sina fötter.
"Vakt! Hjälp mig att skydda dvärgen och det illa kvickt!"

Deldyn visste inte vad hon skulle tro längre. När Maeve plötsligt omgivits av den där... demoniska varelsen hade hon först inte trott sina ögon. Men när demonen hade slitit den döda mannen i bitar och slängde hans kropp i väggen kunde hon höra och känna hur väggen skakade till. Det var inget trick. Nej varalsen verkade riktigt. Resten av salen var fortfarande mörk och det var svårt att utgöra vad som pågick men det upptagande ljudet av strid talade om att det attacken inte ännu var över.
Du borde inte sitta kvar här. Du borde röra på dig. Kom igen din lilla odugliga flicka svälj din rädsla och res dig!
Fortfarande lätt ostadig på benen tvingade Dleldyn sig själv upp på sina ben och tog försiktigt några steg ner för trappan framför tronen. Plötsligt kom en liten pojke springande igenom mörkret och började upphetsat prata med henne samtidigt som han visade fram sin docka. Deldyn visste inte hur hon skulle regera och tvingade sig själv att dra bort blicken från den groteska leksaken när hon började bli illamående. Hon placerade dock en hand först i pojkens blonda hår men sedan hans axel och hon drog honom närmare så att han stod vid hennnes sida medan hon blickade bort mot den lysande demonen och Maeve som nu verkade närma sig. Deldyn svalde hårt och hennes grepp om pojkens axel hårdnade när den det väldiga lysande huvudet närmade sig. Hon stirrade in i de röda ögonen och alla tankar på att flytta sig kanske fly krossades under en ren våg av skräck.
Men demonen huvudet snurrade snart mot mitten av salen som om den kunde se något genom mörkret som lockade och Deldyn kunde plötsligt se på Maeve själv. Maeve ignorerade Deldyn totalt men gav den lilla pojken en granskande blick innan hon ställde sig framför dem båda och vände sig åt det håll demonen redan spanade.
"Det är ingen fara du är säker min drottning."
"M...maeve... vad.. vad är den där saken!"
"En bunden demon. Var snäll och rör dig inte. Jag kan bättre skydda dig om du står still."
Deldyn kände sig plötsligt väldigt maktlös. Hon hade inte kunna gjort något för att skydda sig och nu hade hennes tronsal exploderat med alla möjliga olika underligheter vilket hon inte kunde hantera. Fullständigt handlings förlamad kunde hon inte göra annat än stryka den lilla pojkens hår medans hon stirrade in i ryggen på Maeve och försökte ignorera det monstruösa svävande huvudet ovanför.

Det tog en stund innan nummer 4 förstod vad som hänt. Vart var ljudet av metal som skar igenom kött och hud? Han var så vad ljudet nu att när hans yxa slog mot annan metall lät det nästan underligt. Nummer 4 kunde inte riktigt se annat än mannens storlek och att han bar ett krökt vapen. Varför påverkas inte han av röken? Mer än den tanken han han inte tänka innan ett snabbt vrid och ett drag på yxan fick honom att fokusera på striden. Nummer 4 var ingen krigare och kunde inte mycket om krigskonst. Han kunde svinga sin yxa och träffa där han ville, det var det han var bra på. Trots att han inte var en expert kunde han med ens se att denna man visste vad han gjorde. Nummer 4 hade starka nypor och höll fast vid sitt vapen för allt han förmådde. Istället åkte då han med och stegrade framåt ett steg och mötes av ett slag över ansiktet. Smällen fick det att skaka till i hjälmen och själva skalet fick en rejäl buckla. Man kunde höra hur något av glas krasade då hjälmen pucklades in och nummer 4 kände hur något vasst skar in runt munnen och på kinderna. Grön vätska kom ut ur munglipan och nummer 4 raglade bakåt och tappade både balans och vapen. Med en hård duns ramlade han på rygg och det klingade av hjälmen där han slog i huvudet. Med ens kunde han andas. Han drog luft som om det var första gången hans lungor fungerat. Han fick glassplitter i munnen och ner i halsen men hostade upp det och fortsatte andas. Luft, så skönt med vanlig luft igen.
   Som i ett blixt slag var Yrva ovanför honom. Han kunde inte ligga här, han skulle skydda henne, han… Hon hade en ljusblixt i handen, sprinten redan utdragen och redan kastad. Med ens blev tronsalen upplyst av ett kraftigt vit ljus. Nummer 4 kände även han hur det sved till i hans högra öga av ljuset, antagligen hade glaset gått sönder på den sidan, men han kunde se genom det vänstra ögat. Innan han visste ordet av hade han fått en tygtrasa nerstruken i luftspringan och Yrva hoppade mot mannen med det krökta svärdet som en ilsken puma som försvarade sitt revir. Synen fick honom både att le och att grina illa. Om hon gjorde sig illa skulle han aldrig förlåta sig själv. Han kunde också se hur nummer två sprintade förbi och i skydd av det ljuset från handblixten hoppade även han mot mannen med krökt svärd samtidigt som han kastade en av sina silvriga kastknivar mot dvärgen. Från sidan av tronsalen flög även en pil också den riktad mot dvärgen.

Nummer två iakttog sin motståndare, även han var passiv. Irriterande. Han hade innan blivit varnad för denna man och han tänkte inte göra något förhastat. Lugn, sansad, vad visst han? Baserat på hur Siggan följde honom med blicken så kunde han se honom i mörkret. Olycksbådande men inte oväntat. Det oväntade var att den mörkhyade mannen med krökt svärd också verkade kunde se. De sade att han skulle vara snabbare och starkare än vad som förväntades vara normalt. Nummer 2 var inte oskicklig, han var inte i nummer 1:t nivå men han kunde skilja den trubbiga änden från den spetsiga och han hade erfarenhet. Men något sa honom att han inte skulle kunna klara sig länge en mot en mot denna man. Han hade både erfarenhet, snabbhet och styrka på sin sida och så var det incidenten med nummer 6. Nummer 6 må ha varit en smula instabil men hans rörelser hade varit som om han tänkt hugga men av någon anledning hade han huggit sig själv. En avvikelse. Han hade inte ens tittat på sitt egna ben när han huggit. Det var som om resten av hans kropp velat hugga Siggan och bara armen missförstått. Spännande och skrämmande. Skulle han råka ut för samma sak om han attackerade Siggan? Han borde testa sin tess men mot en motståndare bättre än en själv. Plötslig rörelse till vänster avslöjade en nummer 7 och en nummer 2 som attackerade de övriga motståndaren och nummer 7 kastade en.. handblixt? Han rörde sig allt vad han kunde och det dröjde inte innan blixten lös upp rummet. Han gjorde ett utfall, inte ett hugg utan en stöt, mot Mannens ansikte men inte menat att döda försöka skära i kinden eller i örat eller lätt på tinningen. Om mannen använde någon form av hjärntrick mot sina motståndare skulle detta avslöja honom. Om han rispade sin egen hjälm skulle det vara bevis nog, fängslande.

Ett ljud av glas som krossades nådde den mörkhyade mannens öron. Motståndaren hade hållit hårt i sitt vapen och vägrade låta det släppa hans händer. I detta fall spelade detta ingen roll då mannen snabbt tappat balansen för att sedan falla till golvet med en djup buckla i sin hjälm. Materialet var inte alltför starkt och det var lätt att dra slutsatsen att de inte gjorts för att skydda mot vapen som högsta prioritet. Vad som var förvånande var hur mannen börjat hostat och andats när hans rygg nådde marken. Nästan som att någonting bakom hjälmen hade hindrat detta tidigare. Bamal, mannen med det krökta svärdet, hade ett ansikte mejslat som en staty med ett stelt ansiktsuttryck. Tjocka läppar och tunna ögonbryn som helt enkelt låg där i hans ansikte som dekorationer. Han nickade svagt åt sig själv. Det var som han tidigare trott. Ett sken av vitt ljus skar plötsligt genom mörkret och avslöjade för en kort stund flera dussin av kroppar som täckte tronsalens yta. En röd rök kunde skymtas för en halv sekund innan rummet omedelbart föll i skuggor åter igen. Alla personer påverkade förlorade fördelen av deras mörkervana ögon och blev plötsligt bländade av den hastiga förändringen.
Bamal kunde skymta hur en gestalt slängde sig mot honom och han förde sina armar framför sitt ansikte i ett försök att skydda sig själv. Han tappade sin balans då en person oväntat tacklat honom från sidan. Han upptäckte inte fören denna stund att det inte var samma person han sett tidigare och insåg nu att fler än en var ute efter hans liv. Bamal brottades intensivt med personen som tacklat honom och försökte desperat komma upp på fötter med hjälp av sparkar och slag.
"Förstör deras hjälmar!" hans röst var mörk och dånade nästan igenom salen då han ropade.

En av slottets vakter hade reagerat på mannens rop om assistans och han skyndade sig över till dvärgens sida. Osäker på vad han skulle göra så lyfte han sin sköld och avvaktade. Mannen hostade kraftigt och kunde känna hur hans sköld blev allt tyngre i hans tränade armar. Han kunde dock se hur en av de svartklädda skyndat sig mot mannen med det krökta svärdet. I samma stund såg han även hur en av dem var beväpnad med en kniv som skulle kastas igenom luften. Vakten lyckades att parera vapnet som kom flygandes med sin sköld. Han hostade nu åter igen, kraftigare denna gång. Det dröjde inte många fler sekunder innan han föll till sitt ena knä och blev överumplad av tyngden från sin egna rustning. Hans kropp kändes tyngre än vad den borde göra. Var det röken som slutligen tog effekt? Allt blev svart och mannen föll omedveten till golvet bredvid dvärgen.

En pil susade igenom salen och sjönk in i Padraic vänstra skuldra. Vart den kommit ifrån visste han inte, men den skulle inte påverka honom. Hans ringbrynja hade hindrat pilen från att sjunka alltför långt in; men det skulle göra ont ett bra tag efter. Antagligen skulle han ha problem att fulländat använda sin vänstra arm i några dagar efter detta. Kanske skulle det bli infekterat också. Den skäggiga dvärgen fortsatte att mumla en trollformel som inte kunde höras av de resterande i tronsalen. Ingen var nära honom förutom vakten som nu tappat sitt medvetande och man var tvungen att vara väldigt inläst om denna sortens magi för att förstå sig på den innan effekten faktiskt tog plats.

Drottningen verkade skrämd över situationen som uppstått. En vanlig reaktion hos någon som försatts i chock och som inte heller var van vid att se hur den grymma världen sannerligen såg ut. Antagligen var hon uppväxt med fin mat och många personer som passade upp på henne. Hennes enda plikt som ung hade varit att lära sig politik, hur städer fungerade och hur man talade med korrekt tunga. Hon hade lärt sig hur man neg och hur man åt vid ett bord för att inte misstas för någon av medelklassen. Hon var inget annat än en marionett åt systemet. Inget annat än brukbart material. Deldyn klappade pojkens hår. Dantion stod stilla med sina ögon stirrandes på hennes klädsel där hon höll honom tätt intill. En stickande känsla nådde hans ögon och då han blinkade kunde han känna hur strömmar av tårar sakta letade sig nedför hans kinder. Greppet om hans docka släpptes och leksaken föll till golvet. Ljudet påminde om när en stor stek slog emot hårt material och den röda vätskan från dockans ben började sakta att sprida sig över den kalla stenen. Pojken började sakta att snyfta och han kramade drottningen medan hon höll honom. Hade han så desperat velat haft godkännandet från en mor han aldrig haft?

Siggan skyddade sina ögon från det vita ljuset, irriterad över den ständiga smärtan som utsatte hans syn för tortyr. Vampyren tog insinktivt ett hastigt steg bakåt ifrån sin motståndare för stunden då han var bländad. Hans motståndare hade inväntat denna stund, som om det var planerat att denna skarpa blixt av ljus skulle penetrera mörkret. Ett blad hade plötsligt skurits mot hans huvud. Det hade varit dåligt siktat, nästan som att han testat vattnet innan han bestämt sig för att hoppa i havet. Den hårda metallen gav en rispa mot vampyrens ena kind. Det tog blott ett par sekunder innan en sådan ytlig skada läkte sig själv framför ögonen på mannen. Siggan hade redan stillat sin hunger på Rödhaken innan de tog honom till förhöret och blodets kraft stärkte honom tills vidare. Vampyren spände sin blick och gav sin angripare en ogillande blick. Siggan hostade kort bakom skynket han fört framför sin mun. Han var tvungen att agera snabbt.
"Padraic! Sluta fördröj, kasta den nu!" vampyren gjorde ett utfall av slag med klingan i sin hand. De var riktade till mellangärdet av hans motståndare.

”Är inte detta ett öde anstående den store sökaren? Så poetiskt att jag blir varm inombords. Hade jag vetat att vi slutat här hade du fått mig för dig själv närhelst du velat!”
”En oändlig väntan ens med dina mått mätt.”
”Avundsjuka? Ett sådant lekamligt koncept... Oh det rör på sig! Hur känns det att se tillbaka och se fotspåren suddas ut i den flyktiga sanden? Din naiva pragmatism var visst inte huggen i sten trotts allt.”
”Sådant är anakronisternas öde. Dömda att förgås.”
”Och en sådan bortgång sen. Att förlora allt som står en kärt, men utan förmågan att någonsin fly. Undrar hur det känns att vara sin egen bur, åh jag skälver vid tanken!”
”Din perversion blir för honom att åtnjuta.”
”Se dina anakronistiska drömmar rämna för det är det sista du kommer få se innan ditt sökande börjar om. Sök din kära gudinnas villfarelser! Sök Sökare! Sök dig till världens ände utan att hitta något! HAHAHAHA”

Smärtan i vänsterarmen var outhärdlig trotts den dövande rökens verkan. Nere på knä slog Zolathan  högerhanden i golvet för att döva smärtan med en ytterligare. Det fungerade oturligt nog inte och han drog och slet i vänsterarmen. Nånting kändes vått men han såg inte utsträckningen av blodet som sipprade ned för ärmen och droppade mot golvet. Sårskorporna på armen hade brustit och den röda vätskan rann över hans handske och fläckade medaljongen i hans hand.

Narren genomsökte medaljongerna på sitt bröst i hopp om att finna något som kunde hjälpa honom. Han visste inte vad det skulle kunna tänkas vara men han behövde ett mirakel. Han var ingen mäktig magiker eller okuvlig soldat men Sirana skulle stå honom bi. Det var han övertygad om. Gudinnan värnade om de sina, om livet. Det tog inte länge förens hela han var nedsölad med sitt eget blod från den röda vänsterhanden och han slog nävarna uppgivet i golvet. Han tyckte sig höra demonen tugga och slafsa i närheten men inget tecken skänktes honom.

Rädslan för den ockulta varelsen bet sig obönhörligt in i narren. Han behövde göra något innan den dödade alla. Hela tronsalen, nej hela Easthall var utsatt för en obeskrivlig fara. Nånting gnagde i hans bakhuvud men lika flyktigt som vatten under en bro var det borta innan Zolathan han greppa det. Hans mentala fumlande evigt fortskridande långt bortom hans kontroll. Fortsatt envist ryckte han i sin klädnads allsköns krimskrams då något lossnade. I sin röda vänsterhand, den samma han hade kopparbrickan i, låg nu en sexkantig medaljong. Vid första anblicken föreföll den vara i silver men dess glans var allt för mjölkig och matt.
Blod fläckade den och Zolathan försökte fruktlöst torka rent medaljongen med handskens genomdränkta tumme. På den var någon form av byggnad ingraverad. Ett tempel eller något liknande, som omgavs av träd. En märklig sol vars strålar böjts till blixtar och ett svärd som delade himlen.

Ur minnet kom ord till honom och utan att tänka närmare på det uttalade narren dem tydligt på flytande Otamor. Men hans sinne svek honom och ett och annat ord på Enora smög sig in i ramsan. Han bet sig i tungan då en åskknall ekade. Om det var i rummet eller i hans huvud kunde han inte avgöra men i nästa ögonblick spred sig ett klart vitt sken. Från en okänd källa ovanför Zolathans huvud vid tronsalens tak hade ett glödande klot av vitt ljus formats och lade nu hela salen i dager.
Zolathan kände sig som om han träffats av blixten och hans tänder skallrade då som en ström tycktes ila genom honom. Ljuset ovanför honom motade bort allt mörker, fördrev den dövande röken och blottade alla de orörliga människorna som låg längst golven. Narren hostade då som kväljningar trängde upp i hans hals. Men de ryckte och rörde sig bland kropparna på golvet. Var alla inte döda trotts allt, eller var det kanske ljusets förtjänst?

Medaljongen hade fallit ur hans hand och låg nu osande på golvet. Brandgul likt glödgat stål osade den och brände i golvet medan blodet på den sakta upplöstes. Zolathan såg uppåt men såg bara vitt. Ljuset bländade i en tilltagande styrka men mer av hade det anskaffat ett ytterligare attribut. Det brände. Det var vare sig solens värme eller eldens hetta men det brände. Och det gjorde fasansfullt ont.

Nummer 5 stod fortfarande i ett enskilt hörn av tronsalen, ingen verkade reagera. Verkade inte finnas många som kunde se så bra i mörkret som han. Han lyfte åter igen sitt armborst och sköt den mot dvärgen. En axelträff. Han var absolut inte den mest pricksäkra med armborst. Innan ikväll hade han bara hållit i ett armborst 3 gånger tidigare i sitt 16 åriga liv, men bland de dedikerade var det bara han som kunde använda vapnet. Det och att stor lord Mezaih sagt att han var för värdefull för att förloras i en närstrid han inte kunde göra mycket nytta i. Det var sant att han inte hade mycket erfarenhet med svärdet, men det var bara för att de inte ville lära honom snabbt nog. Han hade redan som 12 åring jobbat åt de tre Mezaih. I början hade det varit att springa meddelanden och andra mindre uppdrag. Minns hans första år då han fått i uppgift att sätta en snara runt benet på Sigun Gyllenfjäders favorit häst så den blivit halt. Sigun hade blivit tvungen att stanna i huvudstaden 3 dagar extra tills hästen inte längre var halt. Varför han gjorde det han gjorde visste han inte, men det hade varit spännande. I början hade det varit spänningen som fick honom att göra som han blev tillsagd, spänningen och löftet om en bättre hand. Han tog med tummen på var och ett av sina fingrar och räknade tyst för sig själv. Fyra. Han avlossade ännu en pil, denna flög mot huvudingången där nummer 8 stod och fäktades med 2 andra män, den ena med ett spjut och den andra med ett svärd och sköld. Pilen fällde en tredje man då pilen trängde in i mannens mage.
   Nummer 5 hade samma kläder och hjälm som de andra dedikerade. Hans hjälm hade dock inte det röda glaset för ögonen som de andras hade utan hans var vanligt glas. Han behövde inget hjälpmedel för att se i mörker och glaset gjorde att det skulle bli omöjligt att skillnad mellan personer på längre avstånd än 5-6 meter. Han behövde kunna se vilka han sköt emot så glaset skulle bara vara i vägen. Hans hjälm hade också en fällbar munlucka så han när han själv ville kunde dra ut vad det nu var. Om han skulle vara ärlig förstod han inte något med denna hjälm eller de andra anordningarna han bar runt sitt bälte. Han visste vad de gjorde men inte hur de fungerade. “En häst rider framåt, måste du förstå varför?” Av någon anledning fick den tanken honom att tänka på en häst som red baklänges och med ens blev han fnittrig under hjälmen. Det hördes förstås inget. Hans mun var upptagen med att han saker instoppad i sig. Men han log bakom hjälmen. Plötsligt tändes ljuset. Att säga att det var plötsligt var kanske att överdriva. Det gick fort men det var ändå som om mörkret kämpade emot men ljuset var bara mycket starkare. Känslan i nummer 5s mage var beskrivbar som känslan då ett korthus raserade. “Sikta, skjut. Stoppa nummer 6 och rädda flickan.”  Med ens slängde han armborsten åt sidan och började springa över tronsalen. Han rörde sig i en vid cirkel kring männen som slogs i mitten och letade efter flickan. Det brände i huden men han var tvungen att ta henne med därifrån. Han gjorde vad han blivit tillsagd, rädda flickan. Han hittade henne inte långt ifrån där hon suttit tidigare. Hon hade krypit under en bänk och sov, en ensam tår gissade på hennes kind. Hon hade svart böljande, skulderblad långt hår som nu låg lite till tufsat. Lite av det hade lagt sig i blodpölen på golvet och var klibbigt. Hon såg vuxen ut, som en mogen kvinna trots att hon hade en slät ung hud. Detta berodde nog på de ganska kraftiga dragen hennes ansikte hade. Han greppade genast hennes axlar och började dra fram henne. Samtidigt fumlade han med låset på sin munlucka och med ett ryck drog han bort luckan. Något svart avlångt följde med luckan och Nummer 5 började direkt få kväljningar då han kände hur något rörde sig nere i halsen på honom. Något slemmigt grönt sipprade ur det svarta men han slängde den bara åt sidan utan att titta närmre.
   - “Åtta! Kom hit! Jag har henne!


Nummer 2 kunde inte se att han rispat Siggan i sitt utfall, men han märkte att han inte hade rispat sin egen hjälm. “Så hade nummer 6 bara tappat förståndet? Nej något annat måste hänt, något.”
Med en simpel rörelse åt sidan lyckades han hålla Siggans svärdsblad ifrån sig och återgick sedan till att hålla en defensiv pose. Han skulle inte kunna vinna mot denna man med normala medel, men skulle inte röken få honom att somna tillslut? I där låg hans fördel. Förträffligt. Han behövde bara vänta så skulle striden vinna sig själv. Han skulle bara koncentrera sig på att blockera och om Siggan försökte fly var det bara att attackera honom igen. Ett plötsligt ljus fick det att brännas. Att säga att ljuset kom plötsligt var fel, det var som om ljuset och mörkret hade en duell men att ljuset vann och knuffade mörkret åt sidan. Nej det plötsliga var den brännande smärtan. Var detta dvärgens påfund? Nej han tycktes fortfarande rista och nummer 7 var på väg mot honom för att stoppa vad det nu var han gjorde. Frustrerande. Hur kunde ljus bränna igenom hans kläder? Det verkade också som att röken försvann, brändes bort. Fascinerande. En pojkes skrik hördes genom tronsalen, inte allt för högt men han lyckades uppfatta den genom stressen att duellera med Siggan. Nummer 2? Så planen hade misslyckats? Han hade ingen lust att offra sitt liv här hur dedikerad han än må vara, men tiden började bli kort och han var tvungen att få Siggan. Det som oroade honom var att han inte visste när han skulle börja attackera sig själv istället för sin fiende. Men något var han tvungen att göra. Han greppade svärdet med sin högra hand och direkt efter en block högg han mot Siggans högra hand. Om Siggan skulle ha ett skydd, skulle han attackera sig själv på samma ställe som han tänkte attackera så som Nummer 6 gjort. Men för en man som höll sitt svärd i höger han var det näst intill omöjligt att hugga sig själv i höger arm.


Nummer 4 reste sig upp och såg hur nummer 1 hade hoppat på mannen med det krokiga svärdet och låg nu och försökte trycka en av sina kastknivar i mannens bröstkorg. Han lyckades dock trycka ifrån sig nummer 1 med sin fot. Nummer 1 repade sig dock bort och kastade kniven och gjorde sedan ett snabbt utfall med sitt svärd. Nummer 7, hans älskade Yrva, hoppade över de båda männen medans de låg ner och rusade mot dvärgen som frenetiskt satt och ristade i marken. “Vart var yxan”. Han var ingen krigare men svinga en yxa kunde han. Men utan yxa var han lika gott som död. Den låg på marken lite åt sidan och Nummer 4 plockade upp den med vana händer. Av någon anledning kändes den tyngre än den gjort tidigare. Plötsligt kändes en oerhörd smärta, känslan av att brännas, av att stekas levande. Värst var det vid ögat där masken gått sönder, där sved det som om någon tryckte en glödande kolbit mot huden. Trots den plötsliga smärtan så var det inte lika fruktansvärt som att se mörkret försvinna. Vart är hon? Hon hade hoppat in mitt bland stridigheterna och högg nu mot dvärgen i centrum. “Hur skulle hon ta sig ut? Nummer 5 har rört på sig det betyder att vi måste röra oss härifrån.” Nummer 4 hade hört folk som berättat om upplevelser där kroppen gjort något utan att de tänkt, som om kroppen hade ett eget liv. Han kunde tänka sig att de upplevde det på samma sätt som han gjorde nu. Utan att tänka började han springa efter Nummer 7 och i hans väg kom mannen med kröktsvärd, som nummer 4 nu såg var mörkhyad. Han brydde sig inte vem som var i vägen, han var tvungen att nå henne. Inget annat än Yrva betydde något.


Lord Tuskborm hatade dessa tillställningar. Massa folk som låg döda eller döende och antagligen skulle börja stinka inom kort. Han behövde iallafall inte låtsas vara någon annan och han behövde inte mörda folk. Istället gick han in genom drottningens sidoingång ingång följd av 3 soldater. Han skyndade att sätta på sig sin handske. Den var av grått bomull men det speciella med handsken var att det fanns tre små fastsydda metallbitar i dess handflata. De skulle inte synas förrens man tryckte på tyget och den vassa metallen skar igenom. Tydligen hade mörkret redan försvunnit och istället ersatts av ett brännande ljus. Spelade ingen roll för honom, gjorde allt bara lättare. Så fort han kom in i tronsalen började han springa mot drottningen.
   - “Min drottning, Memento skina över oss tack å väl att du är oskadd.” “Din slyna”, la han till för sig själv i huvudet.
   - “Det är för farligt här, vi måste genast gå härifrån.
Han sträckte sig efter drottningens arm med sin behandskade hand med de dolda metallbitarna.

Något störde den djupa sömnen. Var det ett ljus? Nej inte nu. Hon ville sova lite till, men var det inte något viktigt hon skulle göra? Jo det var det, men hon kunde bara inte komma på vad det var. Det var nog inget som inte kunde vänta lite, men ändå kändes något fruktansvärt fel.
Det kändes som kroppen rörde sig. Chrystal gav ifrån sig en stönande protest och mumlade något ohörbart innan hon åter somnade in i förvirringens dimma.

Striden i tronsalen verkade inte ha ett slut inom synhåll och Deldyn kunde inte förmå sig att göra annat än bara stirra in i Maeves rygg medans hon höll om den lilla nu gråtande pojken som tryckte sig mot henne. Hur hade saker kunna blivit så. Hur hade denna mardröm kunnat bli till. Allt var fel. Allt var bara fel.

Plötsligt avbröts striden för ett ögonblick av ett glödande klot av ljus som kastade undan mörkret och bländade alla i salen innan deras syn långsamt kunde anpassa sig till det starka ljuset. Deldyn kände hur hennes ögon sved av den plötsliga ändringen och hon kunde bara skymta konturerna av vad narrens underliga hjälm från in under den lysande globen.

"NEJ! Inte NU! INTE ÄN!"

Det groteska rösten ekade genom salen och Deldyn såg hur Maeve föll ner på knä och stödde sig själv med ena armen då demonen som tidigare varigt runt henne plötsligt tycktes tyna bort tills det åter igen bara var Maeve som stod där framför henne. Deldyn kunde höra hur kvinnan andades tungt och tycktes svära på ett sätt Deldyn aldrig hört förut.

"Vad i alla världars namn va det där!"

Deldyn tog ett halvt steg mot Maeve men stannade med ena armen utsträckt mot henne. Hon visste att hon borde göra något. Men hennes huvud var luddigt och hon kände sig illamående och snurrig. Det var då hon plötsligt hörde någon kalla på henne från sidan av tronen. Hon vände sitt huvud och såg tre män skynda sig fram till henne från en av sidodörrarna. Deldyn blinkade och stirrade orörlig på männen medans hon försökte komma på om det var något hon borde göra.
"Vem..?"
En av männen sträckte sig efter hennes arm och när han slöt sina fingrar runt hennes handled kände hon hur något punkterade hennes hud genom klänningens tunna armar. Den plötsliga smärtan fick Deldyns huvud att klara lite grann och hon försökte slita sig ur mannens grepp samtidigt som hon steg backat och drog den gråtande pojken med sig.

"Aj! Släpp mig! Vem är ni!"

Deldyns borrade sin blick in i mannen som höll hennes arm och hon var åter igen en drottning med all den värdighet och befallande uppsyn det innebar. Bortsett från den gråtande pojken som pressande sig mot hennes klänning och sölade ner henne med sina tårar.
Maeve hade vid det här laget rest sig även om hennes gång tycktes lätt ostadig och hon slöt ljudlöst upp vid Deldyns sida och studerade de nya männen med misstänksamhet.

De förklädda angriparna kämpade med en fanatisk glöd; men de var i otakt och sprang runt i rummet likt förvirrade höns. Hade paniken smittat av sig på dem eller hade deras plan gått i spillor? Kanske fanns det annorlunda saker de alla prioriterade. Bamal gav ifrån sig högljudda klagoskrik i en kamp av styrka. Gnistor spred sig i luften då ett ljud av hög frekvens ilade då metallen av deras blad möttes. Styrkan i hans utsträckta lemmar började dock sakta att förgå. Han spottade mot mannen och flåsade då han talade.
"Ni kommer aldrig att vinna." han stegade bakåt men tappade plötsligt sin balans då ett vitt sken träffat honom. Smärtan var plötslig och den kändes i hela hans kropp. Det brändes, som att han blivit kastad i en eldstad. Han kunde känna hur motståndarens blad gled förbi hans gard och det var med snabba reflexer som han lyckades att ändra bladets stig då det slutligen anslöt med hans kropp. Metallen skar in strax under hans axel och Bamal hostade kraftigt med sammanbitna käkar. En mindre dödlig skada - Men smärtan var fortfarande obeskrivligt otrevlig.

Dvärgen såg upp från golvet och studerade sin omgivning. En vakt låg på golvet nära honom. Det låg även tre medborgare i närheten. Olikt vakten så var de garanterat döda. Det var sorgligt att det kommit till detta. Så många bortkastade liv. Ett onödigt slöseri med duglig arbetskraft. Padraic fnös i sitt skägg. Han hade även märkt en av de svartklädda som kom rusande emot honom. Det var ändå för sent för personen att hindra honom nu. Han ristade det sista tecknet på slottets golv och talade högt då han avslutade sin formel. Språket var forntida dvärgiska. Ringbrynjan rasslade i takt då han reste sig upp och höjde sina armar. Runskriften började att skicka vibrationer ut i golvets tjocka plattor och ljudet av sten som krossades började att eka i salens hallar. Sprickor började att formas då slottets golv börjat att röra sig kring dvärgen. Stora massor av det hårda materialet slets till luften. Block av bergsmaterial och klippa började att ta formen av en kropp, armar och ben som sammanslöts av svävande grus och damm. Den väldiga figuren kunde jämföras med ett troll i sin storlek. Med ett väldigt sving så gjorde varelsen ett utfall med sin vänstra arm mot den svartklädda som rusat för att attackera Padraic. Rummet fylldes av ett vitt sken som brände likt smedens eldar, dvärgen röt i en häftig stämma och förde sina armar till sitt ansikte i ett försök att dämpa ljusets styrka. Varelsen av sten verkade dock opåverkad av händelsen.

Dantion bevittnade hur en man följd av män som inte kunde varit annat än hans närmsta tjänare anslöt sig till drottningen. Pojken hade hållit sig fast vid denna kvinna sedan stunden då hon tagit honom nära. De blå ögonen iakttog de nyanlända männen med en misstänksam blick. Främlingen sträckte sig efter hennes hand och hon ryggade tillbaka så fort hans fingrar slutit sig kring sitt mål. Deldyn gav ifrån sig ett läte av förvånad smärta. Dantion släppte drottningen och ställde sig genast emellan de två. Han försökte genast att knuffa mannen, som var betydligt större än honom själv, i hopp om att bilda mer avstånd mellan honom och drottningen.

Siggan var låst i en svärdkamp med en motståndare han ännu inte kunnat identifiera. Vad han kunde se från att studera så var personen framför honom en man. Han hade kvicka rörelser och verkade vara tränad i svärdkonst. Ålder var svårt att se på någon som gått igenom allt detta besvär med en sådan hjälm. Men hållning och reflexer kunde även skvallra. De hade båda utbytt stötar för att testa varandras gränser; men vampyren hade upptäckt flera brister hos sin motpart. Mannen blockerade ett slag men antog efter det en mer aggresiv åtgärd. Svärdets klinga rörde sig snabbt men Siggan lyckades att undkomma med näppe. Skuggorna drog sig hastigt undan då rummet fylldes med ett omedelbart ljus som strömmade in bakom vampyren där han stod. Det förbannade ljuset hade funnit honom. Kvällen var här, så hur var detta möjligt? De lila ögonen stirrade på mannen framför sig. Skrik runt om i rummet kunde höras av personer som brändes av den enorma strömmen av magi som pulserade i området. Något var fel. Hur var detta möjligt? En känsla av flytande eld drog sig över den vitklädda mannen och han skrek i raseri blandat med smärta. Det kändes som att han blev bränd levande. Det var inte solsken, men det brände som att lågor svept sig om hans kropp. Andra verkade genomgå samma effekt. Endast mildare. Siggan duckade hastigt och stack svärdet i sin hand mot mannens ben och slog mot mannens hals med sin fria hand. Han ignorerade motståndarens vapen, medveten om att han skulle kunna bli träffad om mannen var kvicktänkt nog. Men slaget mot mannens hals skulle krossa ben och märg då vampyren slog med all sin styrka.

Nummer 5 höll i denna sköra varelse, så vacker på ett mystiskt sätt med sitt mörka hår och fylliga läppar. Hon såg så harmlös där hon log i hans famn, så ledsen. Han kände genast en vilja att ta hand om henne, att skydda henne. Nummer 8 hade lämnat sin plats vid ingången till tronsalen och kom mot dem där de satt på golvet. Bakom honom kunde man se hur soldater försiktigt stegrade in i tronsalen med sina vapen i högsta hugg. Hade han hållit dem på avstånd helt själv? Innan han var helt framme vid dem knäppte han upp skärmet runt sin midja och svingade den svarta lådan han hade på ryggen runt så att den hängde på hans högra höft. Men ett försiktigt men bestämd rörelse tog han henne från Nummer 5 och slängde henne över sin vänstra axel samtidigt som han vände sig mot tronsalens vägg och riktade spetsen av lådan upp mot fönstret. Nummer 5 såg inte vad nummer 8 gjorde med lådan men en hög knall låt och ur lådan sköt tre rep ut. Det såg inte ut som rep av bomull eller utan istället var det svart och hade ett rispande läte. Som när man drog ett svärd genom en svärdskida fast ändå inte riktigt. Ljudet av krossat glas hördes och med ett fast handgrepp tog han tag i nummer 5s hand och knackade på lådan igen. Som av en osynlig kraft drogs alla tre upp med väggen och ut genom fönstret. Ut från tronsalen och ut i natten.


Nummer två kunde inte tro sina ögon. En stenjätte reste sig mitt i tronsalen. Utan att tänka sig för började nummer 2 stegra bakåt vid åsynen. Det hade inte planerat för det här, verkligen inte. Onekligen. Nummer 2 och nummer 8 höll på att dra sig tillbaka, kanske var det hög tid att dra sig tillbaka. Han kunde se hur nummer 1 fortsatte att duellera med sin motståndare och Nummer 6 hade avstannat och bara tittade på stenmonstret. Saker höll på att gå åt söder, mycket snabbt. Han fortsatte backa. Siggan gjorde ett utfall mot hans ben. Han stegrade snabbt bakåt, undvek Siggans svärdet och slog med sitt egna svärd mot Siggans knytnäven som kom farande mot hans ansikte.


Nummer 4 sprang efter Nummer 7. Han ignorerade nummer 1 och den mörkhyade mannen och såg med fasa hur något växte upp ur marken. “Yrva”. Hans hesa stämma verkade inte nå fram till henne. “Yrva!” Han fick tag i hennes axel vilket fick henne att skvätta till och titta sig om. En skugga reste över dem och nummer 4 kunde se hur monstret lyfte sin arm. Han greppade hårdare om Yrva och slängde dem båda åt sidan när en arm stor som en man kom farande genom luften. De han inte undan, något hårt träffade honom på höften och han kände hur han lättade från marken och flög genom luften. Han tappade Yrva och tappade bort vart han var eller ens vad som var upp och ner. Han kände inte ens när han landade. Det nästa han mindes var att han vaknade upp med Yrva ovanför sig som kände efter en puls på hans handled. Han försökte röra på sig men smärtan i högra benet fick honom att titta ner. Benet var böjt åt fel håll och höften var inbuktad på ett onaturligt sätt. Var hon okej? Hon såg ut att kunna röra på sig och när hon såg att han levde försökte hon hjälpa honom upp. Smärtan som sköt ut från benet fick honom att skrika till. Soldater var på väg. Han kunde se dem komma in genom huvudentrén. Han putade undan Yrva och sa med hes stämma:
- “Spring, nu!


Lord Tuskborm dolde ett litet leende samtidigt som han knöt handen för att dölja blodet.
- “Min drottning, jag är lord Tuskborm, lord av gränsmarken i Vaskebro. Ni är i fara här, vi är här för att skydda er och ta er härifrån. Denna strid är inget för oss dödliga.
Han sträckte fram vänsterhand, den handske lösa handen och väntade på drottningen att greppa den.
- “Snälla ni bli med mig.”

Striden i tronsalen verkade äntligen dra sig mot ett slut. Vissa av de underligt klädda angriparna fanns fortfarande kvar men deras antal hade sakta men säkert minskat och en stadig ström av soldater hade börjat strömma in genom de nu oblockerade huvuddörrarna. Stadsvakter, riddare och noterbart många av vingardets lila färger blandade sig in bland männen som nu började fylla salen. Alla förutom de mest erfarna av dem hade svårt att hålla kvar blicken på högarna av kroppar i mer än något ögonblick och vissa gick så långt att dra sig undan till sidan och blanda resterna av deras middag med det tjocka lagret av torkande blod som täckte det fina polerade stengolvet. Deras stövlar och fötter färgades röda när de började röra sig längre in i salen för att omringa de stridande.

Deldyn stirrade på mannen framför sig och försökte placera honom och hans politiska ställning. Ja men naturligtvis. lord Tuskborm från vaskebro hade aldrig varigt en mäktig man. Och under de senaste åren hade han varigt relativt neutral rörande alla frågor. Personligen hade Deldyn aldrig haft ett samtal med mannen ansikte till ansikte. Förutom de vanliga seder då hon som Easthalls härskare erkände alla lorder och damer av adlig börd så hade hon haft lite till ingen kontakt med mannen. Deldyn undrade för ett ögonblick vad han gjorde där nu? Aha naturligtvis, han försökte utnyttja situationen till att vinna hennes gunst. Rädda drottningen skulle han?
Jag ÄR Drottning. Jag är en Segrota! Jag behöver ingen räddning!
Trots att hon visste hur hon skulle svara så var tanken på att bli räddad lockande. Verkligheten av hela situationen hade inte riktigt sunkigt in ännu men hon kände en stark vilja att lämna över allt ansvar till någon annan. Att bli räddad och spela den hjälplösa damen i nöd kändes långt mer lockande än hon någonsin skulle erkänna för någon. Men hon var en Segrota hon hade fått växa upp med att lära sig bättre än att drömma om flykter från sina ansvar. Och hon hade trots allt sin egen värdighet att uppehålla.
"Skydda mig? Ni vill att jag ska fly med er vill ni? Jag är en Segrota Lord Tuskborm. Jag kommer fly från min egen tronsal som en hjort skrämd av vinden bland trädens grenar."
De var förvånansvärt enkelt att dölja sina känslor och tvivel inför adelsmannen. Kanske var det för att hon var så van att uppehålla masken bland adeln att blotta närvaron av en av dem gjorde det lättare att anta rollen som drottning. Det var nu hon fick syn på pojken som lämnat hennes sida och stod mellan henne och Tuskborm. Hon la lätt sina händer på pojkens axlar och drog honom tillbaka från mannen. Hon klappade honom lugnande över det blonda håret och hennes blick drogs plötsligt tillbaka mot resten av salen.

Det onaturliga mörkret tycktes ha upplösts efter framkomsten av det svävande ljusklotet som fortfarande svävade över narren och fyllde salen med sitt varma sken. Deldyn kunde bara se ett fåtal av de maskklädda angriparna fortfarande på sina fötter och den ständigt växande vågen av soldater som hade börjat fylla salen fyllde Deldyn med en stor lättnad. Hennes ögon vandrade vidare till högarna av kroppar och blodet som tycktes vara överallt. Synen borde ha haft någon form av påverkan men det var som om den delen av hennes tankar var dämpad. Det var nästan som om att hon inte såg vad som fanns framför henne utan bara gled över det utan att ta notis. Men hon noterade den stegrande varelsen av sten som hade rest sig ur golvet. Hon gav ingen större tanke till dvärgen eller den mörkhyade mannen utan men hon låste sin blick på Siggan. Han var fortfarande inblandad i en strid mot fienden och soldaterna hade börjat forma en cirkel runt de stridande osäkra på vem de borde hjälpa om någon. Deldyn blev förvånad av den plötsliga spiken av oro hon kände när hon följde Siggans strid. Av någon anledning ville hon inte att mannen skulle göra sig illa. Det skulle ha underlättat saker betydligt om han hade gått och blivit dödad under striden men hon mindes vagt hur hon hade hört honom kalla till hennes försvar tidigare. Hans handlingar skulle inte glömmas oavsett vad hennes beslut rörande hans dom skulle bli. Tanken tycktes ha triggat något inom henne och hennes huvud dunkade plötsligt med en stark huvudvärk som fick henne att omedvetet höja sin hand och hålla sig för pannan. Hon kände sig svag och snubblade till. Hon skulle kanske ha ramlat om inte Maeve plötsligt var där och stödde henne.
"Försiktigt. Du kan inte visa svaghet inför Tuskborm"
Maeves viskande ord kunde endast höras av Deldyn och hon fick kämpa för att försöka bevara någon form av samlat och lugna ansikte inför adelsmannen. Hennes händer kramade om pojkens axlar i ett försök att förmedla tröstande och lugn. Men om det var till pojken eller henne själv kunde hon inte avgöra.

De okända började att sprida sig. De gjorde sig redo för att fly stunden innan de stora portarna öppnades. Några av dem blev kvar. Efterlämnad då en plan tagit en sur sväng. En halvt krossad man låg på golvet efter att ha blivit slungad igenom rummet av den enorma varelsen av sten. En annan stod fortfarande låst i en strid med rättens misstänkta man. Fler låg döda, men de var ingenting i jämförelse till mängden kroppar som täckte slottets golv. Bamal sänkte sitt svärd och föll hårt till sina knän. Han försökte till sin bästa kunskap att förhindra blodflödet från sin sida igenom att skära loss en tygbit från sin klädnad som han sedan höll i sin ena hand framför sig. Med flitiga fingrar så fick han fram en flaska från sitt bälte. Den mörkhyade mannen förde flaskan till sina läppar och smakade dess innehåll. Han spotade det genast till sidan och gav ifrån sig ett ogillande läte. Det var med ostadiga händer han fuktade tyget i sitt grepp med den färglösa vätskan. Han knöt det hårt vid sin sida med sammanbitna läppar. Hans angripare hade försvunnit.

Dvärgen som befann sig i mitten av tronsalen skrockade högt när han bevittnad hur en mans ben gjorts obrukliga vid ett sving av stenjättens armar. Med ett tjockt finger så pekade han efter den svartklädda som skyndat till mannens sida. Vid närmare studering så framgick det att den utpekade inte var en man, utan en kvinna. Padraic beodrade dock sin best med en oförändrad ilska i sin blick.
"Låt dem inte fly! Efter dem!"
Varelsen rörde sig mot mannen på golvet och kvinnan vid hans sida som fortfarande stod på sina ben.
"Krossa henne!" röt dvärgen bakom skägget. Den lilla mannen spottade och fräste där han stod på sin plats med sitt finger bortfarande pekandes efter sitt mål. Monstret av sten tog plötsligt ett grepp om sin vänstra arm som den sedan slet ifrån sin robusta kropp av sten, plattor och grus. Med en enorm sving så kastades lemmen igenom luften mot kvinnan som såg ut att vara redo att lämna platsen i full hast.

Siggan hade räknat med att mannen skulle undvika svärdhugget mot benet. Att han sedan gått efter den plötsliga öppningen vampyren lämnat var också något han förväntat sig. En sådan förutsägbar man. Siggan såg hur mannen skiftat sin ställning för att sikta ett slag med sitt svärd mot hans hand. Med sitt momentum han skapat med sin svingande arm så drog vampyren snabbt tillbaka sin offensiva handling i samma stund som bladets spets närmade sig hans hud. Hans motståndare var skicklig med bladet, för trots detta så kunde Siggan känna en hastig smärta då spetsen på vapnet eggade översidan av hans arm. Siggan placerade sin fria hand mot golvets yta och hukade sig snabbt ner då han snurrade runt och utlämnade en kraftfull spark mot den svartkläddes smalben. Det pulserade av smärta i hans arm och det brändes över hans hela kropp. Små droppar av hans blod färgade golvet men han kämpade vidare. Vampyren riktade en hastig stöt med sitt svärd mot sin motståndares mage. Det skulle knappast döda honom, men det skulle eliminera honom från denna strid. Vakter som strömmat in hade börjat att samlats kring de två männen.

Dantion kände hur drottningens armar placerats på hans axlar och hon drog honom undan från mannen. Han iakttog dock endast konversationen och behöll sin tystnad för stunden.

Zolathan hade känt värme, sen smärta, och sen kände han inget mer. När han öppnade ögonen bländades han av solljuset som letade sig in genom de stora öppna fönstren. Kristallkronorna i taken spred klara solkatter över de vita väggarna och fontänernas porlande skänkte ett harmoniskt lugn till den stora salen. Zolathan ställde ifrån sig sina stövlar nedanför resten av sina kläder som låg mot fontänkanten. De färggranna karparna simmade lojt i det klara vattnet. Narren sträckte på sig och klev ned i fontänen. Fiskarna simmade kvickt åt sidan, förvånade över den oväntade främlingen. Vattnet gick honom till knäna. Det var kallare än han förväntat sig men det var uppfriskande. Långsamt vadade han vidare mot fontänens mitt tills vattendropparna sköljde över honom likt vårregn. Den kristallklara vätskan letade sig in genom bronshjälmens springor och fuktade hans torra läppar. Den tjocka salvan Lamaenthel gett honom att stryka på vänsterarmen började sakta droppa ned i fontänen då alltmer vatten rann över hans bara kropp. Det var inte vinäger men det tycktes fungera likvärdigt. I alla fall så kändes det så då smådjuren hållit sig lugna sen han kom till staden. Han andades ut och blundade bakom hjälmen. Världen runt omkring honom reducerades till ett lugnande mörker där bara han och det porlande vattnet existerade. Han hörde fåglar kvittra och i vattnet nafsade några nyfikna karpar på hans ben.

Tysta, nästan ljudlösa steg kom från bakom honom.”Sácë?” ekade en kvinnlig röst. Narren vände sig om och öppnade ögonen. Framför honom stod Thennil i sin vita dress. Alvens smaragdgröna ögon betraktade honom undrande. Hennes ögonbryn lätt sammantryckta i en grimas av oro.
    ”Sácë?” upprepade hon frågande deras namn för honom. ”Leker du med fiskarna?” det sedvanliga orubbliga lugnet i hennes röst gav ifrån sig en antydan till att vackla.
    ”Jag mindes saker igår.” svarade Zolathan glatt, men alven kunde inte se hans leende bakom hjälmen.
    Alven drog upp skörten på sin dress, blottade långa bleka spiror till ben, varpå även hon steg ned i fontänens vatten. Tyst vadade hon fram till Zolathan och när hon kommit så nära att det fallande vattnet gjort sitt med det en gång vita tyget så omfamnade hon narren och kramade honom hårt.
Zolathan förstod inte riktigt varför hon ville bada med kläderna på men han klappade henne på axxeln. Han hade kommiut på att han hade något att berätta.
”Det är dags för mig att ge mig av. Mina ben kliar, behöver trampa väg.”
Alven såg på honom, hennes ögon til synes lättade över något. ”Vart för hon dig, Sácë?”
Zolathan log ännu ett för Thennil osynligt leende. ”Till Easthall.”

Deldyn ville inte låta Lord Tuskborm få en allt för bra blick av hennes ansikte och kunna se hur osamlad hon var. Istället vände hon sig med endast ett lätt stödjande från Maeve till resten av salen. Några av fienden hade flytt men flera fanns fortfarande kvar. Soldaterna hade vällt in genom salen och nästan alla av de stridande var vid det här laget omringade av grupper med män beväpnade med svärd och spjut. Ingen verkade dock attackera utan de formade bara en omslutande cirkel för att hålla dem instängda. Resten skyndande vidare djupare in i salen mot tronen. Det var som ännu en stor tyngd lyftes från Deldyn när hon såg kaptenen för hennes livgarde i täten när de slutligen kom upp till tronen. Fram till nu hade vågen av soldater varigt en salig blandning av vakter, riddare och soldater. Men det var endast män och kvinnor från kungliga gardet som nu omringade tronen. Gardets kapten försäkrade sig om att Deldyn var omringad och skyddad från alla håll och gav Tuskborm och hans soldater en misstänksam blick innan han vände sig mot Deldyn och föll på knä.
"Jag är lessen min Drottning. Vi var inte beredda på ett angreppet. Jag har svikit er."

Deldyn visste bättre än att tro på något så dumt. Det var hon som hade beordrat gardet att inte alltid följa henne överallt. Hon hade inte velat låta någon tro att hon var rädd eller behövde beskyddas. Det hade visat sig vara ett dumt beslut men det kunde hon naturligtvis inte erkänna öppet. Nej det finns speciella sätt man måste göra saker på när man styr ett rike.

"Jag är oskadd kapten. Fienden är omringad och mitt garde vaktar mig. Du har inte svikit mig. Du agerade snabbt och har säkrat situationen. Just nu behöver jag någon som kan gripa förövarna där nere. Om det är något i ditt agerande som kunde ha hanterats bättre så får jag bestraffa dig för det senare. Res dig kapten och följ mina order."

"Ja min drottning"
Kaptenen reste sig och mötte Delyns blick. Hon tänkte för sig själv att de båda nu var mer samlade. Hon var tryggt tillbaka i kontroll över sin omgivning och han kände troligen att han fyllde sin plikt eller något annat trams.

"Ge inkräktarna en chans att ge upp. Om de vägrar försök ändå gripa dem levande. Släng dem sedan i den djupaste fängelsehålan du kan hitta och sätt en trippel vakt."
Någon hade planerat den här attacken. Någon hade sträckt ut sin hand och rört den kungliga makten med sin smuts. Handen var avhuggen men smutsen förblev och handens ägare var fortfarande okänd. Det var hennes plikt att finna de ansvariga och förnedra dem, skada dem och slutligen utrota dem. Som en Segrota kunde hon inget val. Hon skulle få fångarna att prata på ett eller annat sätt. Hon hoppades bara att någon av dem överlevde gripandet.
"Och den anklagade och hans kumpaner? Gäller samma för dem min drottning?"
Deldyn drogs från sina tankar och skiftade blicken mot Siggan fortfarande låst i strid med en av inkräktarna. ja vad skulle hon göra med honom. Mannen var inte normal så mycket var säkert. Men han hade försökt skydda henne.
"Beordra dem att lägga ner sina vapen. För dem sedan till ett bekvämt mötes rum. Se till att de förblir under stark vakt. Och släng in narren där borta tillsammans med dom."
Deldyn pekade mot narren fortfarande stillasittande under globen av ljus som lyste upp salen.
"Under tiden ska gardet eskortera mig och Maeve till mina personliga rum."
Deldyn kunde känna mer än se blicken Maeve måste ha givit henne men hon undvek att se åt hennes håll. Istället tog hon ett fast grepp om pojkens hand och började långsamt gå mot de nu öppna dörrarna. Kaptenen bugade efter henne men resten av gardet följde henne lutan att någonsin minska eller öka storleken på cirkeln de formade runt henne. Maeve stod stilla för ett ögonblick bara och bara stirrade efter Deldyn men en bestämd knuff från en av garde männen fick henne att snabbt sluta upp efter Deldyn. Floden av soldater skingrades framför sällskapet och en hel del bugade eller föll på knä medans de passerade. Deldyn såg till att ta en inte överdriven men nog så försiktigt omväg runt de fortfarande pågående striderna. Hon var inte längre intresserad av dem. Istället såg hon till att rikta sin uppmärksamhet på golvet. Ju närmare dörrarna de kom desto fler kroppar blev synliga och mängden av blod ökade. Deldyn bleknade och hon kände sig illamående men hon tvingade sig själv att se på kropparna och utan tvekan gå över dem genom blodet. Hon ville minnas detta. Hon ville minnas så att hon kunde garantera att det inte hände igen. Trots det ökade hon farten i sina steg och skyndade mot öppningen.

Det hade varigt en mörk dag för Easthalls Drottning. Men vad Easthall skulle se komma ut från tronsalen skulle inte vara en skrämd liten flicka. Nej det var en ung men stark kvinna. En drottning, blek men lugn och samlad. Tydligen hade hon en liten pojke vid sin sida och hennes klänning och skor var täckta av offrens blod som hon hade gått igenom. Vänta hon hade en kvinna vid sin sida också. Nej det var ingen kvinna det var egentligen en demon. Nej nej det fanns ingen kvinna det var pojken som var demonen. Tronsalen hade blivigt attackerad och förövarna hade kallat på en demon som hade slukat allt ljus och täckt salen i onaturligt mörker. Eller hade demonen åkallats av en av de mystiska gästerna? Demonen hade inte attackerat den hade skyddat drottningen från inkräktarna. Nej den hade attackerat men drottningen hade tämjt den. Drottningen? Det var narren. Narren hade drivit undan demonen med ett heligt ljus. Naturligtvis inte. Det var gudarna som hade ingripit.

Oavsett detaljerna skulle vetskapen om händelsen snabbt sprida sig. Från soldat till tjänare, Från tjänare till vänner, Från vänner till främlingar från främlingar vidare från Easthall. Det skulle inte dröja länge innan alla hade hört om "Rättegången"

Eskorterade personer fortsätter i denna tråd: Blod har ett pris

Rummet såg sig likt ut när Tuskborm öppnade. Det var fortfarande mörkt i rummet och enda ljuskällan var ett dussin ljus vars svaga lågor fick skuggorna att dansa på väggarna. Lord Mezaih satt fortfarande vid bordet och läste sin bok men tittade upp när han hörde Tuskborm komma.
    - Jag förväntade mig att du skulle kommit för flera timmar sen.
Lord Mezaih lät inte arg utan frågan var ställd med samma ton som man frågor hur någons dag har varit. Det fanns inga fönster i rummet så man kunde inte se att det var morgon utanför. Det hade varit nästan 10 timmar sedan attacken hade skett och ryktet hade redan spridit sig i staden.
    - Jag var tvungen att hjälpa till annars hade det verkat misstänkt.
Tuskborm kände sig trött. Han hade spenderat hela natten med att ge order och sett till att “Rättegångens” offer blivit räknande och omhändertagna. I början hade han själv varit den drivande kraften och gett order till sina egna likväl som slottets soldater. Det hade känns bra, för en sekund hade han varit kung. Men uppgiften hade tagits ifrån honom och han hjälpt till med vad han kunnat. Då inte Lord Mezaih sa något fortsatte Tuskborm att prata.
    - Nummer 8 och nummer 5 lyckades fly och fick med sig flickan Chrystal, nummer 6 blev dödad av skuggdansaren och nummer 2 fick ett spjut i ryggen då han försökte ge upp. De håller just nu på att undersöker deras utrustning och vilka de var. Nummer 3 blev uppäten. Nummer 4 blev skadad men lever. De har fängslat honom nu och redan börjat förhöra honom. Han har dock inte sagt något ännu. Nummer 7 blev krossad av en sten men lever ännu men är ej i medvetande. De har försökt läka henne hela natten och hennes tillstånd just nu ses som stabilt. Totalt blev 42 personer dödade, 21 skadade varav 3 svårt skadade. Av de 42 döda var 2 högadel, 11 var lågadel, 9 civila och 20 soldater.
Detta fick Mezaih att titta upp ifrån sitt pergament.
    - Jag behöver namn på de döda. Skaffa oss spioner i alla de yttre provinserna. Jag vill veta hur adeln i stort reagerar på dagens händelse.
Tuskborm nickade. Spioner var aldrig svårt att få tag på, simpla kökspigor och städare tog gärna emot en extra slant för att rapportera vad de såg. Han hade själv ett litet nätverk i sina hemtrakter Vaskebro. Lord Mezaih sades det själv hade ett väldigt välutvecklat nätverk. Mezaih tog till orda igen:
    - Varför sa du inget om Nummer 1?
Tuskborm ryckte på axlarna.
    - Finns inget att rapportera. Ingen verkar ha sett honom lämna salen och ingen kropp hittades. Men du vet hur hans typ är, ena stunden är de där andra är de borta. Men vad ska vi göra med nummer 7 och nummer 4? De blev båda tillfångatagna. Jag litar inte på någon av dem att hålla tyst.
En plötslig knackning på dörren fick båda männen att rycka till och Mezaih som just var på väg att säga något stängde igen munnen och svalde innan han ropade kom in. In kom en ung man men korpsvart axellångt hår och hårda drag och kalla ögon som vittnade om en man som hade sett och varit med om svåra tider i sitt liv. En svart läder lapp var spänd över högerögat och ett kraftigt ärr stack ut på lappens ovan och undersida. Det var inte en lång man men inte kort heller, kanske en halv hand under medel. Han var inte muskulös men han hade en soldats kropp med kraftiga axlar och rygg och med armar vana vid att svinga  ett svärd. Tuskborm hade aldrig möt mannen förut men han visste direkt vem det var. Han föll ner på knä.
    - Lord Mezaih!
Mezaih var inget namn utan en titel. Tre män i deras order bar namnet och det var de som styrde ordern mot dess mål. Den äldre skäggiga mannen var den Mezaih som Tuskborm lydde under. Han var orderns ledare, valt av den store mästaren. Den nya yngre mannen var också han en Mezaih och givetvis var Tuskborm tvungen att lyda honom med. Men ordern var uppbyggd på ett vis att varje Mezaih hade sina män som jobbade åt honom. Så länge den äldre Mezaih levde och gav Tuskborm uppdrag så kunde inte den yngre Mezaih ge Tuskborm order. Då båda kallades Lord Mezaih tittade de på honom då han föll ner på knä. När de såg att den andre också hade reagerat på Tuskborms tilltal gav de varandra isiga blickar.
    - Lord Mezaih, vilken…. överraskning. Vad gör du i Easthall? Sist jag hörde var du i norr och sköte ärenden med männen där.
Det var den äldre Lord Mezaih, Tuskborms Lord Mezaih, som började prata.
    - Jag var i Easthall på andra ärenden, Ludvig. Tills jag fick höra om den här idiotiska planen. Vem har get dig tillåtelse att använda dig av mina män?
    - Du menar den stora mästarens män?... ro’Mera.
De båda förblev tysta och iakttog varandra. Tuskborm kom och tänka på två hundar som stod och morrade åt varandra. Men tillslut tog den yngre mannen till orda, den mannen som kallats Ro’Mera
    - Berätta i alla fall för mig varför du slösar med dedikerade och hotar att avslöja order. Ordern som vi så länge hållit hemligt resten av Akrylia.
    - Du känner mig, jag gör inget för endast en anledning.
    - Försök inte slingra dig ur det här,  förklaring. Var det för blodet? Var det för flickan?
    - Felet med dig ro’Mera är att du aldrig tror att någon annan kan tänka längre än dig själv. Blodet var värdelöst, Drottningen är en kvinna och blöder en gång i månaden. Att få tag i hennes blod skulle aldrig varit ett problem
Tuskborm kände sig häpen. Hade han riskerat sitt liv för inget? Han vågade dock inte säga något, ro’Mera hade ryktet om sig att ha ett häftigt temperament.
    - Så inte blodet, alltså flickan? envisades ro’Mera. Varför ville du ha henne? Vi kunde kidnappat henne när som helst.
    - Som jag sa jag gör aldrig något för bara en anledning, jag behövde flickan av 2 skäl och jag ville att skuggdansaren skulle veta att vi hade henne.
ro’Mera verkade inte nöjd men stod tyst först och begrundade vad Lord Meziha sagt.
    - Du litar inte på den stora mästaren? Du tänker använda flickan för att se om det han berättade om Skuggdansaren är sant?
    - Jag tänker använda flickan för att bekräfta att vi alla inte är galna och jagar en hopplös dröm!
Tuskborm hade aldrig hört Lord Meziha skrika men nu verkade han arg, nästan rädd.
    - Jag vet att du har tänkt det också ro’Mera. Försök inte lura mig
Detta fick faktiskt ro’Mera att tystna.
    - Vad jag gjorde inatt, började Lord Meziha, var inte endast för flickan. Jag ska bekräfta sanningen ja men jag tror att det börjar närma sig att uppfylla profetian men även om den är uppfylla kan inte våra trupper stå emot Easthall. Inatt gav jag Easthall ett hårt bakslag, Förtroendet för drottningen och släktet Segrota skadat och misstankarna kommer skada riket. Detta är bara början, innan vi kan uppfylla profetian måste chaos råda så att ingen har kraften nog att stå emot oss annars kommer alla dessa år av planering och förberedelser vara kortkastat.
Han tittade på ro’Mera intensivt och det var passion som lyste i Lord Meziha’s ögon.
    - Det börjar inatt mina herrar. Nattens händelser är startskottet. Idag sätts våra planer i verket. Samla ihop de 3 Meziharna, vi måste pratas vid. Tuskborm för mig till flickan.