Lára'ethil Imatëar
BILD

Nereifrån stadsmuren hörs ekot efter ett väktarrop; ”Det är det första glaset på det nya dygnet!” ...än så länge var hon inte speciellt trött, fast det var hennes femte natt på raken som hon stod här. Kanske var det just för att hon inte blev lika trött som den gemene människan som Gardet ofta satte henne som nattvakt? Hennes blick sveper över muren, tack vare ett alvisk arv såg hon väldigt bra i mörker - betydligt bättre än en mänsklig vapenbror eller syster. Lára fortsatte att intala sig att hon fick nattvakten för att hon var lämpligast, inte för att hon var halvalv och de ville göra det extra besvärligt för henne. Men man kan ju aldrig veta med människor. Lára snörar om sina armskenor för kanske fjärde gången ikväll, av någon anledning kändes stålskenorna bara obekväma hur hon än spände dem. Stålringarna i hennes brynja blänker svagt i skenet från avlägsna facklor eller stjärnljus. Halvblodet tog hand om sin utrustning, det fanns inte en enda fläck rost på brynjan och den var alltid inoljad. Hon tog sig tiden att pyssla om svärdet, putsade det noga. Hon höll sina kläder i gott skick. Speciellt vapenrocken som visade på att hon tillhörde det Kungliga Gardet.  

När hon lutade sig mot bröstvärnet till slottsmuren kände hon den något ljumma, men fortfarande lite råa kvällsbrisen fläkta mot hennes ansikte. Brisen river loss några hårlänkar från hennes fläta, men hon stryker snart bort de irriterande slingorna ifrån sitt ansikte. I ena änden av muren såg hon ljuset ifrån tornväktarens lykta. Lára rätar på sig i en plötslig ingivelse att hon borde gå och växla några ord med tornväktaren, men hon blir stående. Bakom henne stod dörren öppen och innanför väggarna sov de kungliga i sina kammare. Intet ont anande om nattens faror. Hon behövde stanna kvar vid sin post, tills den patrullerande gardisten kom och avlöste henne. För att sysselsätta sig och ta tankarna bort från de skavande armskenorna började hon gnola för sig själv, nynna på en hymn. Sakta ur hennes hals stiger en lågmäld sång.

Må gudar skydda dig i natt
från dårskap och från ont begär
som föds ur krogens vilda skratt
och på din godhet tär.

Ett dovt klankande ljud kunde höras från trapporna som ledde upp till toppen av slottets innermurar. Det var inte svårt för ett tränat öra att fastställa detta som fotsteg av en rustningsbeklädd figur. Dörren ut till den friska luften öppnades och en man av enorm storlek trädde fram i månljuset. Han var för stor för att ta sig igenom dörröppningen utan att först huka sig ner, olikt soldaten som var honom hack i häl.
"Detta är förbjudet område för alla utom de som är skriven direkt under kaptenen för det kungliga gardet!" soldaten som mer liknade ett litet barn vid sidan av jätten hade försökt att ställa sig i vägen men hade genast blivit skjuten åt sidan. Den välrustade mannen verkade ignorera sin förföljare lika lätt som om han varit en insekt vid svansen på en häst. Soldaten blev nästan röd i ansiktet och höjde sin röst för att endast repetera det han tidigare sagt, i hopp om ett annat resultat.

Hector bar i sina kupade händer vad som såg ut att vara en liten skål med grönsaker och någon substans liknande gröt. Deras matransoner hade blivit allt magrare med klimatförändringen. Vintern var inte långt borta och det hjälpte inte heller att Easthall haft en dålig skörd under sommaren som passerat. Attackerna på vägarna mellan städerna hade bara ökat i antal så något hopp om att få in fler produkter från andra städer hade bara minskat med tiden. Adeln och medelklassen kunde alltid finna mat. Det var de mindre lyckligt lottade männen och kvinnorna som drabbades av händelsen mer än någon annan. Barn gick hungriga i staden. Blotta tanken fick Hector att rysa under sin väldiga rustning. Han anslöt sig snart till halvalven vars namn han minns var Lára sedan tidigare. Han hade redan slutgjort sin militära tjänstgöring långt innan hon påbörjat sin; men som medlem av Ljusets brödraskap så handskades han ofta med riddare av andra ordrar, samt vakter från drottningens gard. Det var därför han befann sig här denna kväll.

Vakten som förföljt honom nådde knappt upp till Hectors bröstkorg men likväl hade han förföljt honom hela vägen fram till murens inre kant likt en ihärdig mygga. Han behöll sig dock på armlängds avstånd från jätten. Sin egna armslängd i vilket fall. Hector gav mannen en kort blick igenom visiret på sin hjälm. En kort tystnad uppstod och vakten korsade sina armar i väntan på ett svar som aldrig kom. Istället så drog Hector fram en liten gaffel som han höll smidigt mellan två av sina plåtklädda fingrar. Han placerade sin ranson på murens kant och öppnade framsidan på sin hjälm. Inte hela vägen upp. Endast mannens skarpa käklinje och hans mun kunde skymtas. Han tog en tugga av matten och smaskade ljudligt.
"Inte illa. Inte illa." påpekade Hector med maten fortfarande i sin mun. Han förde en plunta med vatten till sina läppar och tog klunkar som kunnat dränka en vanlig man. Vatten spilldes sipprande nedför hans mungipor och fuktade murens gång under hans fötter. Hector förde läderpungen till sin sida och såg sedan över till Lára.
"Sandor skickade mig igen. Det är tredje gången den här veckan som han skickat mig över för att hjälpa det kungliga gardet." han rörde sina fingrar på ett konstigt sätt i luften då han uttalat det mer kraftigt uttryckta ordet som lämnat hans läppar. Hector lade sina armar korsade över murens upphöjda del och såg ut över slottets yttre delar, ner på staden. Vakten bakom honom hade uppfattat namnet och hade lämnat dem båda i hast. Det var inte ofta en man talade om kaptenen vid namn snarare än titel.

"Tror du verkligen att vi behöver förstärka försvaret mer? Vi behövs där ute, bland folket." mannen gestikulerade med sina stora armar utåt mot resten av staden.
"Det var bara härom kvällen de försökte att släcka branden där vid lusthuset, vet du. Kroppar i vattentunnorna. Man säger att de verkar vara dagar gamla. För att inta tala om den ökade mängden mord i de södra delarna av staden. Magiker från akademin har satt ut regler om att de måste färdas i par när de är utanför. Någonting står inte rätt till."

Lára'ethil Imatëar
BILD

Ljudet ifrån rustningens dova skrammel når de känsliga öronen. Hon slutar gnola för sig själv. Lára vänder sig långsamt om och tittar med förväntan mot dörren. Så mycket väsen som riddaren och den unge vakten förde skulle de väcka halva kungliga hovet. Halvblodet kände igen båda två; vakten var en av de färskaste de hade i gardet och riddaren var en välkänd figur på hovet.

"Á pusta!! Vad gör ni...?!" Den alviska tungan blandas med det mänskliga tungomålet. Det låter nästan groteskt i hennes öron att blanda den. Lára suckar frustrerat. "Det.. ingen fara! Återgå till din post, Aidan..." Hennes stämma är lugn och hon höjer en avväpnande hand mot den rosenrasande gardisten. Hon ställer sig mellan de två männen, hon skäms över tanken att det skulle bli slagsmål utanför fönstret hos Hennes Majestäts familj. Gardisterna utväxlar några blickar. Det är med stor motvilja som vakten drog sig undan. Inte bara hade den store riddaren nonchalerat honom, nu blev klev ett halvblod, kvinnligt till råga, in mellan! Lára blir väldigt medveten att hon kommer behöva tala med (stå till svars inför) Sergeanten imorgon.

"Aiya, Airëa'roquen."
Hon vänder sig mot bjässen som ställt sig till henne. Gracilt bugar hon sig mot riddaren. "Var det där nödvändigt, Riddare ?" undrar hon när hon rätat på ryggen och ställt sig bredvid honom. Hennes mörka blick landar på skålen mellan riddarens ramar till händer och ett roat leende skymtar förbi. Ransonerna må vara magra, men ändå lyckades han få sig en skål gryta mitt i natten. Hon står vänd mot mannen och betraktar honom när han äter. "Tar Ni av Er harna... hjälm inför Er Gud, Riddare?" utbrister hon. Lára funderade på varför han inte ville visa sitt ansikte; hon hade hört rykten om att han, trots ställd framför Hennes Majestät, inte tog av sig hjälmen. Hon vänder sig bort från riddaren och blickar bort mot fjärran. Förbi stadens murar såg hon ljusprickar ifrån flackande lägereldar och andra byar.

"Hmm? Kapten skickade Er..? A! Sjukdom har drabbat många av mina otornoi..." En bekymrad rynka dök upp mellan hennes ögonbryn medan hon tänkte på Kaptenen, på sjukdomen... Hon sneglar mot den rustningsklädde. Lyssnar på vad han har att säga och rycker lite på axlarna. "De sovande innanför dessa väggar, väger rikets öde i sina händer. Skulle... något hända dom, inte det... inte finnas mycket kvar att försvara. " Hon tittar ner på sina händer, det var svårt att uttrycka sig väl på det mänskliga tungomålet. Tack och lov är det mörkt, så det syns inte allt för tydligt hur mycket hon skäms. Det som hände på stadens gator var föga hennes problem, det var upp till stadsvakten. Hon gör ett litet knyck med huvudet. "Så länge min drottning sover tryggt..." muttrar hon.

Kvinnans tankesätt var annorlunda än hans egna. Hon hade svurit att beskydda kungafamiljen, han hade svurit att beskydda Easthalls folk i Mementos och lagens namn. Oavsett mängden rikedom som kunde kopplas till personens namn. Hector suckade lätt och drog ner visiret på sin hjälm för att åter igen täcka underdelen av sitt ansikte. Han frågade sig ofta hur drottningen kunde låta saker som detta ske. Istället för att beskydda sitt folk så stärkte hon bara försvaret kring sig själv. Men vem var han att ifrågasätta en kunglighet? Hon var född över honom och ingenting skulle förändra det. Trots det så visste han att i Mementos ljus var alla jämlikar. En smärre tröst över situationen. Han lyssnade till hennes ord. Alviska blandades i hennes tal. Det var inte mycket och med Hectors föga kunskap över språket så kunde han förstå sig på henne mer än många andra.
"Gudarnas vilja är alltid svåra att tyda. De fungerar bortom oss dödliga. Memento ser bortom stål, kött och ben."

Den väldiga mannen såg ut att fundera en stund efter att ha tagit in vad Lára sagt.
"Utan något folk så finns det inget kungadöme att styra." Hector såg på kvinnan för en kort stund. Det gick inte att se, men han log svagt under sin mask av metall. Han tog ett djupt andetag och lät sin blick flyta över till nattens slöja. Mörkret växte sig allt starkare desto längre in mot vintern som året rörde sig. Han fruktade inte det svarta. Inga skuggor kunde släcka lågan om hans tro, nej, hans vetskap om att Memento såg efter landets invånare som ägnade honom sina tankar. Hector såg ner från himlavalvet och riktade sin uppmärksamhet åter till utsikten över staden. Det såg ut att bli en lugn och stilla vakt.
"Det är mitt sista skift den här veckan. Sedan så reser brödraskapet inför ett uppdrag till annan ort." han gjorde en kort paus.
"Faran smyger omkring där nere. Jag hoppas att det kungliga gardet lever upp till sitt namn utifall att den skulle sprida sig till slottet."

Lára'ethil Imatëar
BILD

"Gudarnas vilja? Blodsspillan?"
Stämningen låg tryckt, precis som innan ett åskoväder skulle bryta ut. Det fanns en viss laddning i luften, precis som Hector precis sagt. Något står inte rätt till... Vad?

Lára rycker på axlarna åt tempelriddaren, hon väljer att tiga en lång stund och begrunda det som han har sagt. Men det leder bara fram till att mannens beter sig naivt och inskränkta värderingar... som de flesta män och kvinnor som ställer sig under en gudom. Han kunde väl inte på allvar tro att  krig avgjordes på slagfälten? Visst, krig utspelades där... men när det kom till kritan handlade alltid krig om politik. Kriget var inte över fören en av sidorna skrivit under på kapitulationsbrevet. Inte för att hon förstod mycket utav politik i sig, likt honom var hon en krigare, men hon begrep värdet att ha soldater som stred för ens sak och hon förstod värdet av en ledare. Hon var rädd för att tempelriddaren skulle få lära sig den hårda vägen när det gällde människans natur. Hon skakar lite på huvudet. "Utan en ledare finns en vilsen flock. Deras liv kommer förgås om inte någon visar dom rätt väg." Hon sneglar mot honom. "Var varsam med Era ord, riddare." Kanske anade hon vad som rörde sig innanför hans panna, bakom visiret... högförräderi leder ingen annanstans än till bödeln.

Lára vänder sig mot riddaren när han berättar att han ska ge sig av. Hon ser lite förvånad och besviken ut samtidigt. "Hantanyel mai acáriel" Så bugar hon igen, något djupare inför honom. "Tack. Jag har uppskattat Er tjänst, riddare." Förmodligen talade hon för de flesta gardister, kanske undantag Aidan, men att han ställt upp var tacksamt. Hon rätar långsamt på sig och ler vagt. "Natten är full av faror. Oroa Er inte för Oss. Vakta Era egna skuggor."