Remoh vandrade i lugn takt mot vaktkaptenens kontor. Han bar även idag sina dyrbara kläder då han kände att under den kommande förhandlingen skulle ett imponerande utseende vara till fördel.
När han närmade sig fick han syn på en ung vakt som stod utanför dörren, den unge mannen kan inte ha varit äldre än sjutton år uppskattade Remoh. Han stod och hängde mot sin hillebard och hade en uppkäftig uppsyn. Remoh gick fram och den unge vakten frågade med en ton lika uppkäftig som hans uppsyn vad för ärende han hade och Remoh svarade högtidligt att han ämnade att tala med vaktkaptenen.
Den unge mannen som mer liknade en liten pojke granskade den rundlagde Remoh från topp till tå, och sedan utan ett ord steg han åt sidan, öppnade dörren och släppte förbi honom för att sedan återgå till sin vilande ställning lutad mot sin hillebard.
Remoh passerade genom dörren och sneglade mot den unge vakten med en blick av avsmak.

Han klev in i kontoret och framför honom vid ett stort och bastant ekbord satt Easthall's vaktkapten i egen hög person. Kaptenen som var en välbyggd man i medelåldern med långt svart hår som hängde ner till axlarna och ett välansat kort skägg runt munnen synade även han Remoh med en matt men ändå frågande blick.
-"Vad gäller saken?" frågade han med en skarp ton.
Remoh svarade.
-"Jag är här för att diskutera en viss fånges frihet."
-"Kommer inte på fråga!" svarade kaptenen.
Remoh sträckte handen mot bältet och drog loss en stor läderpung som han slängde fram på bordet, pungen gav ifrån sig ett klirrande ljud, ett ljud som fick vaktkaptenens blick att lysa. Även en rättvisans man har sitt pris tänkte Remoh nöjt för sig själv.
Det fanns inget mer att diskutera.

Remoh vandrade över gården i vaktbaracken ledd utav samme unge man som han tidigare stött på utanför kaptenens kontor.
Den unge vakten ledde honom genom ett antal gallerförsedda dörrar som han låste upp med en stor nyckelknippa.
Väl nere i hålan visade vakten Remoh till cellen i fråga, vände på klacken och vandra bort mot ingången där han ställde sig och väntade.
Remoh var alldeles utom sig, men dolde det väl. Det enda hans ansikte visade var ett snett belåtet leende.
Han gick in genom dörren och där han fick syn på den illa tilltygade unga kvinnan som låg där och såg på honom med en förvånad uppsyn.
-"Du ser ut att vara en person som värdesätter sin frihet högt, jag är här för att erbjuda dig ett alternativ till att ruttna här i denna förskräckliga håla eller att dingla i galgen på torget" sade Remoh och sträckte fram sin lilla fickplunta mot henne.

Steg hördes närma sig, men Chrystal brydde sig föga. Vakterna kom och gick ofta häromkring. Ibland för att slänga in en överbliven brödbit, ibland för att tillfredsställa sina sadistiska behov mot dem inlåsta och ibland för att låsa in en ny fånge.
Vilket det än gällde ville hon inte ha något som helst med det att göra.
När stegen stannade utanför hennes cell och dörren öppnades, blundade hon och förberedde sig på det värsta, men ingenting hände. Istället började en man tala med henne och hon såg förvånat upp på en rundlagd man som höll fram en flaska av något slag mot henne.
Han pratade om något erbjudande att släppa henne fri och hoppet lyste upp i hennes ögon, men hon visste inte riktigt vad alternativet var. Det kunde ju faktiskt vara vad som helst.

Med en misstänksam blick studerade hon mannen framför sig från topp till tå. Han såg välklädd ut och det var någonting bekant med honom. Hon hade sett honom innan, men vart? Då gick det upp för henne. Det var mannen från torget. Mannen som hade satt dit henne.
-''Du!'' Hoppet hon känt försvann snabbt och ersattes utav vrede.
Hon ställde sig häftigt upp och slog flaskan ur handen på honom.
-''Vad får dig att tro att jag vill ha något som helst med dig att göra?!''
Hennes ögon glödde och hon ställde sig så nära honom som kedjorna tillät.

Remoh skrattade.
-"En vild liten en märker jag"
Han sträckte handen innanför jackan och drog fram sin andra fickplunta.
-"Den här får du inte smaka på, lilla odåga!" Och med ens hårdnade hans ögon.
-"Jo, nu är det så....att du sitter här och räknar stenar på väggen i denna unkna lilla fängelsecell."
Han avbröt sig och tog en rejäl klunk från sin plunta innan han fortsatte.
-"Det är så att jag behöver ett eller flera jobb utförda, jobb som kräver din sorts kompetens, och jag såg potential hos dig där ute på torget."
Det sistnämnda var naturligtvis inte sant, Remoh spelade bara ett spel för att snärja och manipulera sitt offer.
-"Om du nu väljer att acceptera mitt fina erbjudande så kan jag lova dig rikedomar bortom dina vildaste fantasier, du skall aldrig behöva gå hungrig igen!"
-"Men först måste du visa både driftighet och lojalitet, mot mig! Remoh Nospis!"
-"Så vad säger du min lilla vän? Är du redo att börja leva?"
Han såg henne rakt in i ögonen medan han inväntade hennes svar.

Hon stod kvar där hon stod och släppte inte mannen med blicken. Han tog fram ännu en fickplunta, men denna gången blev hon inte bjuden. Inte för att det gjorde henne något. Hon ville inte ha någonting från denna mannen egentligen. Hon gillade inte sättet hos den här människan. Hela hans antydan om att han var hennes enda chans i livet och hans skarpa tro på att hon skulle acceptera hans erbjudande bara sådär utan vidare, fick det att krypa i henne. Vem trodde han att han var egentligen? En översittare som nu fick chansen att utöva lite makt över en mindre lyckligt lottad varelse.
Det som störde henne mest var att han hade rätt. Han var hennes enda chans. Siggan hade kanske också kunnat hjälpa till på något sätt, men hon hade ingen större tilltro till honom nu. Om drottningen satte fast honom, så skulle han vara till lika mycket hjälp som flugorna som surrade runt kring fångarnas avfallshögar. Dessutom verkade han inte vara alltför glad på henne för tillfället.
Kanske skulle hon ta denna mans erbjudande, men det innebar också att han skulle ha ett litet övertag över henne. Fan! Hon hatade män för just den sakens skull. Varför skulle de alltid ha övertaget?

Remoh nämnde något om hennes skicklighet som tjuv och hon såg misstänksamt på honom. Smicker kunde hon klara sig utan, men motvilligt kände hon ändå ett uns av stolthet inom sig. Han fortsatte prata på om rikedomar och mat och hon kände hungern suga till i magen.
Allt han sa lät väldigt lockande, men det innebar också att hon skulle bli beroende utav honom och att hon skulle behöva stå i tacksamhetsskuld till honom. Det var ingenting hon ville, men hon ville inte heller sitta här i den stinkande cellen. Kanske skulle hon ta hans erbjudande i alla fall, även fast han var man och även fast han hade satt dit henne till att börja med.
Han sa att hon skulle bli tvungen att vara driftig och lojal och hon lyckades kväva en fnysning. Lojal? Mot den här? Var fanns hans lojalitet när han skickade vakten efter henne?
Hon funderade lite till och bestämde sig sedan för att hans erbjudande var det bästa hon hade att tillgå för tillfället. Ännu en gång synade hon honom där han stod, backade sedan ett steg och nickade sakta som svar på hans fråga.
-''Men jag är INTE 'din lilla vän'. Lade hon till och spände ögonen i honom.

Remoh skrattade igen och allvaret försvann från hans ansikte och han intog en mer ledig hållning.
-"Utmärkt...utmärkt." Sade han och drog sedan fram en lång dolk från sin jacka.
-"Ditt första prov på absolut lojalitet och lydnad... det står en tanig liten vakt längst bort vid ingången till fängelsehålan."
-"Det är nämligen så att han är den ende som lämnades kvar för att hålla vakt då resten utav stadsvakten är ute på exercisfältet idag...." Remoh's blick blev återigen allvarlig och hans ögon svarta.
Han lade huvudet lite på sned och med ett snett leende sade han med lugn, nästan vänlig stämma:
-"Döda honom, jag kommer att bege mig till värdshuset Rödhaken och invänta dig där."
-"Har du inte dykt upp före midnatt så antar jag att han istället dödat dig, och du... skulle du få för dig att försöka fly fältet så ska du veta att det finns en hel drös arbetslösa lönnmördare i den här staden som tar sitt yrke på största allvar mot rätt betalning och pengar är något jag har gott om skall du veta!"
-"Det är lätt för en människa att obemärkt försvinna i dessa trakterna, speciellt en tjuv på rymmen, glöm inte det."

Remoh kastade dolken framför Chrystal och vände sedan och gick.
Han stängde inte celldörren helt utan lät den stå på glänt. På vägen ut lade han på en bestört min och när han passerade den unge vakten som stod och lutade sig mot väggen sade han:
-"Bäst att du är på din vakt unge man, den lilla tjuven påstår att hon smugglat in ett dolt vapen i cellen!"
Den unge vakten såg på Remoh med samma uppkäftiga min som förut.
-"Hah, mina kamrater har visiterat henne mycket utförligt." sade han med ett flin.
Remoh såg med allvarliga ögon rakt in i den unge mannens.
-"Hon visade mig att hon hade en dolk."
Vakten blev genast mycket allvarlig och gick från sin slöa lutande hållning till att bli helt på spänn.
Han överraskade Remoh. Den unge mannen kanske inte var så avdankad som han tidigare verkat, hans hållning tydde på att han hade god träning.
Vakten drog sitt svärd och började vandra bort längs den långa gången mot cellen där Chrystal satt.

"Utmärkt!" tänkte Remoh för sig själv medan han med raska steg vandrade över gården och begav sig mot värdshuset.
"Om den lilla tjuven skulle duga åt hans uppgift så skulle hon vara tvungen att vara bered på att döda utan att blinka."

Chrystal kunde inte mer än stirra på kniven som blänkte på marken. Menade han verkligen allvar? Hon hade aldrig dödat någon innan. Hur skulle hon lyckas med detta? Hon satt ju fortfarande fast i bojor, men hon visste att hon var tvungen att göra detta. Det skulle inte dröja länge förrän de upptäckte hennes vapen och då kunde hon kyssa sitt liv adjö.
Mycket mer hann hon inte tänka för hon hörde springande steg som närmade sig. Snabbt plockade hon upp dolken och stoppade den innanför klänningslivet, sedan satte hon sig ner på marken i samma ställning som hon suttit tidigare och försökte att inte visa hur nervös hon var.
Några sekunder senare stormade vakten in i cellen och började ropa åt henne.
-''Ställ dig upp kvinna och inga tricks! Jag vet att du har en dolk på dig!''
Chrystal stirrade uppriktigt oförstående upp på honom. Hur kunde han...?
-''Remoh.'' Morrade hon tyst för sig själv när det gick upp för henne hur vakten hade fått reda på detta. Vad ville den uslingen egentligen? Först erbjöd han henne jobb och nu försökte han få henne dödad? Det här skulle han få sota för. Lönnmördare eller inte.
-''Res på dig sa jag!'' Vakten ropade åt henne igen och hon gjorde sakta som han sa. Han höll sitt svärd mot henne hela tiden och hon bad till gudarna att han inte skulle döda henne på fläcken.

-''Ta fram dolken!''
-''Vilken dolk?'' Svarade hon och låtsades se oskyldig ut.
-''Ljug inte för mig. Jag lovar, du vill inte leka med mig.'' Hans röst var låg med en farlig underton. Chrystal rös och tvingade bort alla hemska bilder som dök upp i hennes huvud. Med ett djupt andetag lyckades hon kontrollera sig själv och visa upp en lugn sida, men det var ett under att rösten bar när hon talade.
-''Ni har redan letat igenom mina fickor, men om ni inte tror mig får ni gärna leta igen.''
Vakten tvekade och ett ögonblick trodde hon att han inte skulle gå med på hennes förslag, men sedan sänkte han svärdet lite och tog ett steg framåt. Hon jublade inombords. Det var bra. Han var tvungen att komma nära om hon skulle ha en chans.
Hon kände hans trevande hand på sina höfter och hoppades att han inte skulle höra hennes dunkande hjärta, som hotade att hoppa ut ur bröstet på henne. 'Lite till' tänkte hon och när hans hand gick runt ryggen på henne såg hon sin chans.
Med en snabb rörelse satte hon båda sina händer på hans arm och drog honom till sig. Han snubblade över kedjan till hennes fotboja och landade med en hård duns på marken. Smidigt vände hon sig runt och satte sig gränsle över honom och innan vakten hann blinka hade hon dragit fram sin kniv och med ett enda svep skar hon av halsen på honom.

Det började blöda kraftigt och hon kastade sig äcklat bakåt och stirrade chockat på mannen som låg och gurglade framför henne. Kniven låg blodig i hennes hand och hon kastade skrämt iväg den som för att skydda sig mot det hon gjort.
Hennes bröst hävde sig kraftigt upp och ner och hon kände en våg av panik skölja över sig. Vad hade hon gjort? Tänk om de andra vakterna kom tillbaka. Tänk om de upptäckte henne såhär. Hon måste bort och det fort! Hon tog den stora nyckelknippan som hängde från vaktens höft och låste med darrande fingrar upp bojorna som höll henne fastlåst.
Hon reste sig upp och var på väg att springa ut, men så fick hon syn på den blänkande dolken och hon stannade upp. Först tänkte hon låta den ligga kvar, men ångrade sig sedan och gick och plockade upp den. Den kunde vara bra att ha. Med en sista blick på vakten som nu slutat gurgla, försvann hon sedan iväg och ut till friheten.