Vem är online | Totalt 5 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 5 gäster. Inga Flest användare online samtidigt: 249, den 2024-10-20, 20:02 |
|
| Författare | Meddelande |
---|
Siggan Grundare
Posts : 401 Join date : 12-09-12 Age : 32
Karaktär Ras: Människa Yrke: Äventyrare Klass: Vampyr
| Rubrik: Läkande tider. 2013-04-15, 19:40 | |
| Det var långt in på natten och månen stod högt på himlavalvet. Mörka moln seglade in från väst över havet. Himlen var bläcksvart och stjärnorna tindrade likt vattendroppar i solsken. Easthall var täckt av nattens mörkblå slöja. I ett av stadens hörn syntes en pelare av rök som steg mot skyn. Stadsborna hade samlats kring platsen likt myror kring en sockerbit. Det var långt borta, men man kunde fortfarande uppfatta de långa skuggorna och skriken som sakta tystnade i bakgrunden. Ljudet av skor mot stadens kalla gata var det enda som hördes för stunden. Det var svårt att fokusera med smärtan som ständigt pulserade genom hans kropp. Mannen kastade några blickar bakom sig för att försäkra sig om att de inte blev förföljda. Vid sin sida var en kvinna. Hon stödde sig mot honom, trots att han själv knappt orkade gå längre. Det var dock inget han berättade för henne. Hans sinne höll sig fortfarande kvar vid de få droppar blod han lyckats avlägsna från dolken med sin tunga. Att lura sin kropp för att köpa sig några få timmar till av klarhet, han log åt sin egna fåfänga. För stunden var kvinnans överlevnad viktig för honom; men snart skulle han behöva stilla sin törst. Han var tvungen att få henne hjälp. Det fanns endast en plats i staden där han visste att han kunde få den. Magikerakademin.
De passerade strax de stora grindarna som separerade akademins gård från gatorna i Easthall. Tillhållet var uppdelat i olika sektioner, med den största byggnaden i mitten. Arkitekturen var av en annan värld. Det ryktades att magikerakademin byggdes i sällskapet med både dvärgar och alver. Trädgården var pompös och välvårdad, med varje grässtrå klippt för att matcha längden på det andra. I mitten av trädgården reste sig en staty av grundaren till akademin. Varje planta och varje sten nästan skrek att de var bättre än vad som fanns utanför grindarna. Ingen själ var innom synhåll, men i fönstren kunde man se ljus flämta i lågor.
Det var med en stor kraftansträngning som han hasade sig fram. Steg för steg. Marken skakade under honom. Den grusvägen vägrade att hålla sig stilla under hans fötter. En sur smak trängde sig fram i hans mun och mannen spottade på marken. Siggan höll sin vänstra hand vid sin sida, där han greppat tag i sitt blödande kött med ett fast grepp. Han skulle klara sig, det visste han. Men han var osäker på kvinnan. Vampyren kastade en snabb blick på henne. Hon var så ömtålig. Hon var inte mer än svagt skinn virat kring trötta ben. Människor.
Sällskapet anlände strax vid dörren till den stora byggnaden. Den var olåst, så som alltid. Så fort de klivit in i byggnaden så ropade han på hjälp. Någon i akademin skulle säkerligen höra den desperata tonen i mannens röst och snabbt komma till undsättning. Siggan drog kvinnan med sig längre in i byggnaden och gjorde plats på ett av borden för att hon skulle få ligga ner. Han hostade kroniskt med sin fria hand förd till sina läppar. Den röda vätskan som lämnade hans kropp var hans egna.
"Hjälp! Denna kvinna är skadad!" |
| | | Chrystal Bekant
Posts : 228 Join date : 12-09-21 Age : 37 Location : Borås
Karaktär Ras: Människa Yrke: Äventyrare Klass: Klasslös
| Rubrik: Sv: Läkande tider. 2013-04-17, 10:28 | |
| Hon var vagt medveten om att de passerade in genom en byggnad. Genom vilken brydde hon sig inte om. Hon ville bara få vila. Ville bara få lägga sig ner och sova bort allt det onda och när hon vaknade så skulle allt vara bra igen. De hade kämpat sig fram genom gator och gränder och vartenda litet, släpande steg de tagit, hade bränt som eld i bröstet på henne. Det började bli allt svårare att få ner luft i lungorna och vid varje rosslande andetag hon tog trodde hon att hon skulle gå under av smärta. Det var med en ren kraftansträngning hon hade lyckats att ta sig hela vägen längs Easthalls gator, utan att lägga hela sin tyngd mot mannen vid hennes sida. Hon visste att Siggan också var skadad och hon ville underlätta så mycket hon kunde för honom. Förutom det ville hon hjälpa honom. Hon ville lindra hans plågor och få honom hel igen, men hur skulle hon kunna det när hon var precis lika illa däran? Ett frustande skratt, som mer lät som en hostning kom ur henne. Var det inte lite ironiskt? Här skulle hon rädda sin vän och det slutar med att han får släpa både sig själv och henne genom halva staden.
Väl inne i byggnaden såg hon hur Siggan tog sin arm och svepte undan allt på ett bord som stod därinne, så att kandelabrar, böcker och annat krams hamnade i en skramlande hög på golvet. På något sätt förstod hon att han menade att hon skulle lägga sig där. Tacksamt stödde hon sig mot kanten på det snidade bordet, men upptäckte att hon inte hade kraft nog att ta sig upp på det. Istället segnade hon ner i en hög på golvet och lät sin kropp slappna av och bli tung. Handen smekte varsamt över stengolvet när hon rätade ut sin kropp över det och hon tackade sin lyckliga stjärna att hon äntligen fick vila lite. Hon hörde någon skrika något om en skadad kvinna och sträckte sig skräckslaget mot mannen vid hennes sida. Han var också skadad! De fick inte glömma honom! Han behövde också hjälp. Hon rörde matt vid hans ben. -''Du med...inte glömma.. dig.'' Varje ord hon uttalade fick det att stråla av smärta ifrån dolken i bröstet och ut genom hela bröstkorgen. Med sin andra hand slöt hon sina fingrar runt skaftet i ett försök att dra ut den, men det gjorde alldeles för ont och hon skrek högt. Stjärnor flimrade för hennes blick och världen snurrade häftigt innan hon åter kom till sans.
Då kom hon på varför hon var där. Nu mindes hon tydligt varför hon gått hemifrån och sedan förföljt honom. Med en anklagande blick såg hon upp på Siggan och brydde sig för ögonblicket inte om hans plågade ansiktsuttryck. -''Jag är arg.. på dig.'' Det var den sista ansträngning hennes kropp klarade och hon sjönk hjälplöst in i ett omfamnande, kolsvart mörker.
|
| | | Morvalius Nykomling
Posts : 2 Join date : 13-02-25
Karaktär Ras: Människa Yrke: Klass: Magiker
| Rubrik: Sv: Läkande tider. 2013-04-21, 13:22 | |
| Det dröjde inte länge efter Siggans skrik innan två unga män och en kvinna klädda i Akademins traditionella färger kom in genom en av sidodörrarna. Det faktum att de var fullt klädda talade för att de varit vakna redan innan skriket och böckerna såväl som den bläck droppande fjäderpennan en av männen bar bekräftade saken. När de såg akademins nya gäster frös de till och kunde för ett ögonblick bara stirra. De bleknade alla märkvärdigt när deras blickar fastnade på dolken i Chrystals bröstkorg. "Vid gudarna." Sa en av pojkarna som stirrande var oförmögen att dra undan blicken. "L..ll..Laurentius! Spring och väck mästare Danryn." Det var kvinnan som först lyckades ta sig samman. Och när mannen som tydligen var Laurentius inte reagerade stampade hon hårt i golvet samtidigt som hon gav honom en hård blick som nästan lyckades dölja hur blek hon fortfarande var. "Laurentius! NU! Hennes liv kan hänga på det!" Den unga mannen hoppade till av hennes höjda röst och kollade bara tillbacka till dolken en gång till innan han utan ett ord vände sig om och trängde sig förbi en liten klunga av nyanlända yngre elever som med tanke på sin klädsel, trötta ögon och gäspningar hade kommit direkt från sina sängar för att se vad som pågick. Kvinnan som beordrat iväg Laurentius ignorerade de yngre och närmade sig istället bordet där Chrystal låg orörlig medans hennes andra manliga kamrat försökte fösa alla andra tillbacka till sängs. Han hade väldigt lite framgång trots sina hot och höjda röst. Det dröjde inte länge förens rummet var fyllt av oroligt tjatter när de såg att någon blivigt skadad.
"H..har hon några andra skador?" Frågade kvinnan Siggan utan att ens titta på honom. "Nej det är inte viktigt oavsett måste vi tänka på dolken först. Allting annat har ingen betydelse om..." Hon lät sina ord dö av där och förde en lätt darrande hand till Chrystals kind innan hon blundade och tyst började prata för sig själv. Det fanns inget att se men de som var känsliga kunde känna hur hon använde en enkel trollformel. När hon var klar fick hon ett skrämt uttryck och bleknade igen. Hennes mun öppnade sig flera gånger som för att säga något men det krävdes ett antal försök innan orden kom. "Serdar kom hit. Jag behöver din hjälp" Hennes blick vandrade till Siggan för ett ögonblick men hon tittade snabbt bort igen samtidigt som hon började föra sina fingrar över bordet brevid Chrystal och sakta arbeta sig vidare längst kanten då en svagt lysande text uppenbart av magiskt ursprung började träda fram där hennes fingrar passerat. "Vi kan inte vänta på Danryn eller någon annan. Vi måste göra något nu annars är det försent!" Serdar övergav genast sina försök att fasa ut de andra och skyndade till bordet utan att säga ett ord. Men då han också började skriva symboler längs bordskanten på samma vis började hans skrämda uttryck övergå till en mask av koncentration volymen i rummet började sjunka och snart hördes inte ett ljud förutom det lätta skrapandet av fingrar som lätt drogs över bordet. “Vem är det som för sådant oväsen mitt i natten!” Alla hoppade till av den höjda rösten och stirrade på den korta och små feta mannen som oförsiktigt knuffade sig fram genom den samlade skaran tills han kom fram till bordet med Chrystal. Han var inte direkt imponerande där i sina skrynkliga och lortiga akademiklädnad men hans ögon hade en befallande hård blick och hans svartgråa hår visade att han var en av akademins äldre medlemmar vilket vanligtvis indikerade att han var en av akademins mästare. “Dyniri vad pågår?!” Kvinnan som hade taggigt ledningen tidigare suckade av plötslig lättnad men skyndade sig sedan att förklara vad som pågick. “Förste magius vi hörde någon som ropade från entrén. Vi kom hit och upptäckte denna sårade kvinnan. Hon har inte mycket tid. Vi skickade efter mästare Danryn omedelbart men vi kan inte vänta. Vi måste göra något nu innan det är försent!” Den korta mannen, denna förste magius svor ordentligt och trängde sig bryskt förbi Dyniri och började ändra och lägga till saker bland symbolerna de andra redan skapat på bordet. “Stå inte bara där! Hjälp till. Jag behöver eran hjälp men jag leder förstått! Självklart är det jag som tumlar in över detta. Folk borde ha mer vett och få knivar i sig på dagen så en annan kan sova i fred!” Han fortsatte med att dela ut order och instruktioner till de andra två. Fyrkanten av symboler växte sig tjockare och mer komplicerad tills det inte fanns mycket rum kvar och den Förste magius bryskt och irriterat sa att de fick göra resten muntligt. Alla tre började tala i låga röster nästan mumlande på ett språk som de flesta inte skulle känna igen. De fokuserade alla på Chrystal och såg ut att vara djupt koncentrerade. Tillslut kunde man se att något började hända. Symbolerna på bordet lystes upp och Chrystal ryckte till som från en stöt. Hennes kropp fortsatte att rycka och spänna sig men verkade också hållas nere av någon osynlig kraft som såg till att hon inte flyttade sig förmycket på bordet. Förste magius mannen böjde sig fram och drog långsamt ut dolken från hennes bröstkorg utan att avbryta strömmen av ord som trollformeln krävde. Chrystals kropp reste sig lite med dolken men det blodiga bladet drogs ur utan större motstånd och hon sjönk tillbacka mot bordet. De som var nära nog kunde se hur hennes sår sakta smälte ihop utan att lämna någon form av ärr eller annat tecken på skada. Men även när kniven var utdragen fortsatte ritualeni någon minut innan de alla plötsligt föll tysta och symbolerna på bordet bleknade för att sedan helt försvinna. De tre magikerna såg slita ut och de två yngre stödde sig mot bordet. De verkade helt uttröttade men deras andning förblev normal. Den förste magius vände sig till Siggan och studerade honom med hårda vägande ögon. “Hon kommer klara sig. Borde återfå sitt medvetande om en liten stund. Men hon kommer vara svag och i behov av vila. Jag är inte lika elegant som Danryn och jag medger att jag fick ta till med mer kraft än kunnande. Vilket jag inte skulle ha behövt om ni såg till att hålla er utanför trubbel och i säng som anständiga människor gör den här tiden på natten!” Han tystnade men såg då spåret av blod på Siggans klädsel. “Är du också skadad?” |
| | | Siggan Grundare
Posts : 401 Join date : 12-09-12 Age : 32
Karaktär Ras: Människa Yrke: Äventyrare Klass: Vampyr
| Rubrik: Sv: Läkande tider. 2013-04-21, 14:35 | |
| Av någon anledning så var Chrystal fortfarande orolig över honom själv. Trots att det var hon som hade en dolk i sitt bröst. Han såg på henne med en oroad blick men besvarade aldrig hennes tilltal. Det dröjde inte lång tid förens hon förlorat sitt medvetande. Det var ett under att hon lyckats hållit sig vaken så länge som hon gjort. Vampyren kunde höra fotsteg som närmade sig salen och strax därpå anlände tre personer med hast i sina steg. De blev genast fyllda med panik och började att skrika och beordra varandra. Det verkade vara kvinnan som tog ledningen i den lilla gruppen. Hon närmade sig de båda och Siggan höll en skarp blick fäst på människan. Hon hade ställt honom en fråga men konstaterade sedan själv att andra skador inte var av betydelse om denna dolk skulle ta hennes liv. Hon avslutade aldrig meningen; men Siggan förstod vad det var hon ville säga. Kvinnan ropade till sig en man och hon slängde vampyren ännu en blick men förblev tyst. Siggan blängde på henne med en allvarlig blick. Hon började genast att utföra konstiga rörelser med sina fingrar över bordets hårda yta. Det var då han såg det framför sig. Glödande symboler följde hennes fingrar och svävade strax ovanför fasaden utan att beröra det gamla träet. Siggan hade sett runskrift förut, men det brukade vanligtvis skrivas i Runaro - Dvärgarnas skriftspråk. Mannen som nyss anlänt till bordet påbörjade att skriva i runor likväl.
Det dröjde inte låg tid innan en röst plötsligt ekade genom rummet. En röst högre än de andra med en beordrande stämma. En man Siggan kände igen som den förste Magius trängde sig fram genom folkmassan som bildats ett antal meter bort. Mannen hade ett distinkt utseende. Han var kort och en aning knubbig. Hans hår indikerade tecken på åldrande; men hans blick var skarp som hos en örn och sättet han gick på antydde att han var en man med stor självsäkerhet. Vampyren betraktade hur mannen kvickt gjort förändringar i runtexten. Som åskådare själv så kunde han inte låta bli än att objektivt statera för sig själv att Morvalius sannerligen hade mycket magisk kunskap. Den äldre mannen ropade snabbt till sig hjälp och de satte genast igång med ritualen. Efter att runskriften tagit all plats på bordet så utförde de resten muntligt. De talade ett språk Siggan kände igen som Aruan blandat med Enora. Han visste inte vad de sade för någonting eller vad för sorts trollformel de kastade - Men språken de använde sig av kände han igen väl. Det var en aning störande att se hur Chrystals kropp reagerade på magin men han höll en fast blick på henne under hela processen. Morvalius hade slutligen greppat tag om dolken i hennes bröstkorg och lyfte den med ett stadigt grepp. Strålar av ljus skimrade från kanterna av kvinnans sår som hastigt slöt sig efter bladets utgång. Siggan andades långsamt ut och förde sin blick sedan till den förste Magius. Han möttes av en hård blick som matchade hans egna. Trots detta så var de ögon han skådade endast mänskliga. En imponerande man, säkerligen. Vampyrens pupiller smalnade sakta av och han lyssnade noga på vad mannen framför honom sade.
"Ge mig blod." Siggan hade en beordrande ton i sin röst och han släppte inte blicken från Morvalius ögon. Han lämnade inte rum för frågor men fick invänta svar. Hans egna kropp började sakta att känna av ansträngningen av den tidigare striden, blandat med hans törst som sakta kröp sig närmare åter igen. "Jag behöver det i en bägare." han andades tungt och knöt sina nävar vid sin sida, som för att hålla tillbaka strömmen av smärta som sakta spred sig igenom hans kropp. Det djupa såret vid hans sida var inte dödligt, men han behövde få sin kraft åter om det skulle läka omgående. |
| | | Chrystal Bekant
Posts : 228 Join date : 12-09-21 Age : 37 Location : Borås
Karaktär Ras: Människa Yrke: Äventyrare Klass: Klasslös
| Rubrik: Sv: Läkande tider. 2013-04-28, 19:39 | |
| Otäcka skepnader flög förbi i hennes medvetande och tillvaron var upplyst utav eldens sken. Hon försökte ta sig framåt, men det var som att hela hon gick i slowmotion. Hennes panik växte och hon visste att hon var tvungen att ta sig därifrån. Hon visste inte varför, men hon måste bort från elden, bort från dem gråa skepnaderna som skrämde henne så. Samtidigt som hon kämpade sig framåt så sökte hennes blick omkring sig. Hon letade efter något men kunde inte komma på vad. Plötsligt dök en skepnad upp mitt framför henne.
Chrystal satte sig upp med ett kvävt skrik och flämtade andfått. Hon försökte se sig omkring, men allt var kolsvart och rädslan steg upp inom henne. Hade mannen på gatan tillfångatagit henne? Var hon död? Ett flertal tankar svepte förbi i hennes huvud och hon skakade på det för att få någon klarhet. Det gjorde ont och hon slutade genast. Ja död var hon då inte. Vad hon visste så brukade inte andar lida av huvudvärk. Med detta fastställt började hon febrilt famla med händerna för att leta efter sin dolk. Hon mindes då att den senast hade suttit i hennes bröst. Handen letade sig upp dit och fann att den var borta. Hur kunde det komma sig och ännu märkligare var att all tidigare smärta hon känt nu var som bortblåst. Hon förstod det inte, men hon hade inte tid att fundera över det nu. Vart hon än hade hamnat så visste hon en sak med säkerhet. Hon måste ta sig härifrån. Hon måste leta upp Siggan. Han var skadad och vid det här laget kunde han till och med vara död. Hon bävade inför den tanken och beslutsamt började hon treva sig framåt. Hon låg i någon slags säng kände hon och drog sakta sina ben över dess kant. Försiktigt kände hon med tårna på golvets underlag. Hon ville inte få någon otrevlig överraskning, men till hennes lättnat var det en träig yta som mötte fötternas hud. Hud? Hon var barfota! Till sin förskräckelse upptäckte hon att hon även var barbent. Hennes enda kläder bestod av någon slags löst hängande särk. Vart var hennes kläder? Ännu mer trängande blev situationen när hon förstod att någon måste ha klätt av henne och satt på henne detta tyg istället. Nej, sa hon sig själv. Det fanns inte tid att tänka på intima detaljer nu. Det viktigaste var att hitta Siggan. Hon reste sig häftigt upp ur sängen, men upptäckte att benen inte bar. Med en ljudlig duns ramlade hon ihop på golvet och svor lågt för sig själv. Nu fick hon bara hoppas att ingen hade hört henne. Mödosamt tog hon sig upp på fötter igen och använde sängen som stöttepelare. Med darrande ben stod hon kvar en stund och fick sedan modfälld inse sig besegrad. Trött sjönk hon ner på sängen igen och lade sig på sidan. Tårarna började rinna och hon förstod att hon inte skulle kunna rädda sin vän. Den enda hon kände i den här stan och som hon kunde lita på och han hade offrat sitt välbefinnande för hennes skull. Hon hoppades att han förstått att hon verkligen gjort vad hon kunnat för att hjälpa honom. -''Förlåt.'' Viskade hon tyst ut i mörkret, slöt ögonen och försökte mildra sorgen som kröp genom hennes kropp. |
| | | Siggan Grundare
Posts : 401 Join date : 12-09-12 Age : 32
Karaktär Ras: Människa Yrke: Äventyrare Klass: Vampyr
| Rubrik: Sv: Läkande tider. 2013-04-29, 18:35 | |
| Kvällens händelser var mer händelserika än vad Siggan kunnat hoppas på. Givetvis så innebar detta även en stor mängd svårigheter - Men likväl fanns där saker att kunna använda sig av i framtiden. Information var en form av makt. Blod var en annan. Under denna kvällens sötma kunde han enkelt kombinera de två. Chrystal hade fått den hjälp hon behövt för att överleva den djupa skadan som drabbat henne för enbart några timmar sedan. Den förste magius hade varit efterhållsam med Siggans order men beslutade efter en stund att bevilja mannens efterfrågan. En av akademins elever försvann och återvände sedan med en bägare fylld till kanten med en röd och tjock vätska. Under tiden hade Morvalius och Siggan haft en konversation som täckte kvällens händelser. Lusthuset som brunnit ner, döda kroppar i vattentunnorna och den mystiska mannen som plötsligt försökt att mörda både Siggan och Chrystal. Vampyren tvekade inte med att dricka blodet som han blivit given efter att ha försäkrat sig själv om att det var mänskligt. Sådant var märkbart på dess smak. Morvalius hade under hela stunden studerat honom med hårda blickar, från att han lyft bägaren tills att den lämnat mannens läppar. Tom. Den gamle mannen visade inga känslor tydligt och han var svår att läsa av. Detta gjorde Siggan en aning osäker. Men inte en gång hade han ifrågasatt att mannen framför honom drack blod. Hade han frågor så höll han dem för sig själv.
Natten drev sakta på. Chrystal hade blivit förd till ett rum för att få sin vila. Hennes liv var inte längre i fara och en kvinnlig elev hade följt henne in i rummet för att byta hennes kläder. De var trasiga och dränkta i smuts, sot och blod. Knappast längre användbara innan de hunnit tvättats och lagats. Siggan tackade Morvalius för hjälpen de blivit givna och sade att han skulle återgälda tjänsten. På samma gång återlämnade han några pergament han lånat från akademin. Månens lyster skymtade in igenom fönstren och fick de stora bokhyllorna att kasta gigantiska skuggor igenom hela rummet. Innomhus var det varmt och behagligt. De flesta elever hade återvänt till sina rum för att få sömn. Andra som inte kunnat somnat satt vakna och arbetade med böcker, magisk skrift och annat. Siggan kunde dock inte släppa denna kvinna ur sina tankar och bestämde sig för att se om hon förbättrats.
Det var ett litet rum. En kista var placerad vid sängens ände och tycktes vara fylld med garn och färgat tyg. Ett nattduksbord stod vid sängens ena sida. Det var klätt med en röd duk och en oljelampa som gav ifrån sig ett mycket svagt ljus. En dvärgisk uppfinning, ofta sedd i slott och herrgårdar som ägdes av rika lords. En matta fanns utspridd vid rummets ingång. Någonting stod skrivet på ett främmande språk i kursiv text. Endast ett ord. Dörren öppnades enkelt och ljudlöst och Siggan klev varsamt in för att sedan stänga den efter sig. Han tog ett kort andetag och kände hur doften av fabrikat blandat med mänsklig hud trängde sig in i hans näsborrar. Ljudet av Chrystals andetag slog emot hans trumhinnor. Det fanns en stol i ett av rummets fyra hörn. En stol i ett hörn som inte dränktes av månens sken. Siggan klev fram till fönstret och spanade ut över Easthalls gator. Det var inget speciellt han letade efter, dock så var den stora rökpelaren borta i stadens ände. Han drog för persienerna för fönstret och avnjöt det svalkande mörkret som slöt sig kring honom. Han satte sig ner i stolen bredvid fönstret och korsade sina armar. De lila ögonen fäste sig på kvinnan framför honom som för stunden vilade i sängen. Han kunde känna hur hans instinkter uppmanade honom att slinka ner i sänglakanen med kvinnan och sedan sätta tänderna i hennes hals. Vampyren svalde och flyttade sig en aning i stolen för att bli mer bekväm med sin ställning. Han försökte att tysta sin andning och slöt sina ögon för en kort stund. Chrystal vred sig i sängen. Bara ljudet av hennes kropp som drog sig omkring fick honom att bita sig i läppen. Han öppnade sakta sina ögon precis i samma stund som kvinnan nästan kastat sig upp i sittande ställning framför honom. Hon gav ifrån sig ett konstigt läte och tycktes vara fylld i panik.
Siggan satt stilla på sin plats. Nästan som att han inväntade det perfekta tillfället för att falla över sitt offer. Precis som en vildkatt som gömde sig bland gräset så höll han andan och inväntade. Chrystal reste sig snabbt ur sängen och blottade sina bara ben framför honom. Kläderna hon blivit given som ersättning för sina egna fungerade inte mycket för att täcka större delen av hennes kropp. Antagligen hade det att göra med att sängkläderna var tjocka och att hon inte skulle finna obehag med värmen under sin sömn. Det dröjde inte lång tid fören hon fallit till golvet i rummet och Siggan tittade spänt på händelsen. Han ville gå fram till henne och lyfta henne från golvet - Men någonting hindrade honom. Han satt fortfarande helt stilla i rummets hörn och betraktade den ynkliga varelsen framför sig. Hon kämpade. Chrystal kravlade upp till sängen åter igen. Det var nu han kunde höra det. Ett snyftande läte som skar i hans bröstkorg. En konstig känsla virade i hans mage då tårar föll från hennes ögon. Det nästan slet honom ur sin trans han befunnit sig i och han fick åter kontroll över sin kropp. Han släppte ut ett andetag innan han talade. "Det är okej. Jag är här." han log svagt, mestadels för sig själv då han var osäker på om hon kunde se honom i detta mörker. |
| | | Chrystal Bekant
Posts : 228 Join date : 12-09-21 Age : 37 Location : Borås
Karaktär Ras: Människa Yrke: Äventyrare Klass: Klasslös
| Rubrik: Sv: Läkande tider. 2013-04-29, 19:15 | |
| Det tog ett tag innan hon förstod att rösten som talade inte bara var hennes inbillning. Förbryllat och vaksamt satte hon sig upp och såg blint ut i rummet. Det lät som Siggans röst, men hon var inte säker på om hon hört rätt. Hon var inte säker på något längre. När hon sökte i sitt minne kom hon ihåg att han hade ropat på hjälp. Det innebar att om det var hans röst, så hade de fått den hjälpen. Det var antagligen därför han levde och därför dolken var borttagen ur hennes bröstkorg. Men om nu såret var läkt, hur länge hade hon då inte legat här och vart var här? Varför var de båda här i mörkret? Hade hon blivit blind? Förvirringen gjorde henne galen. -''Siggan?'' Frågade hon försiktigt och sökte trevande med blicken ut i mörkret. Hon ville försäkra sig om att alltihopa inte bara var inbillning eller en dröm. -''Är det verkligen du?'' Innan han fick tillfälle att svara, så sköljde alla frågorna ur henne som en ostoppbar flodvåg. -''Lever du? Är du skadad? Vart är vi? Varför är vi här? Hur lång tid har gått? Varför ser jag ingenting?'' Tårarna började sippra fram igen och hon bet sig själv i tungan för att hindra dem och tvingade sig själv att stanna upp för att ta några djupa andetag. Efter några sekunder hade hennes huvud klarnat igen och hon hade lyckats dämpa den stigande paniken, men tårarna hotade att tränga fram ännu en gång. Om hon bara kunde se. Hon kände sig så fruktansvärt hjälplös och vilsen och hon förbannade sig själv för sin svaghet. Det här var inte den kvinna hon kämpat sig genom livet för att bli. Hon hade inte tagit sig hela vägen hit bara för att låta lite ovisshet förvandla henne till ett hysteriskt fruntimmer.
Med ren viljekraft svalde hon gråten och knöt sina händer. -''Vi måste härifrån.'' Sa hon tillslut sammanbitet. Viljan att inte ge upp gav henne nya krafter och hon svängde ännu en gång benen över sängkanten. Med stor möda reste hon sig upp. Innan hon föll tillbaka i sängen lyckades hennes hand fatta tag om något, som hon misstänkte var ena sängstolpen. Hon vinglade lite men hittade sedan balansen och lyckades stå kvar där hon stod på ben som darrade av svaghet. Hon jublade inom sig och lyfte stolt sitt huvud. Inte för att hon visste hur hon skulle ta sig härifrån, men det var nästa steg. Hon var stark inombords och hon visste att sådan styrka kunde föra män genom brinnande eld. Hon vände huvudet mot det håll hon hört rösten ifrån. -''Kommer du?'' |
| | | Chrystal Bekant
Posts : 228 Join date : 12-09-21 Age : 37 Location : Borås
Karaktär Ras: Människa Yrke: Äventyrare Klass: Klasslös
| Rubrik: Sv: Läkande tider. 2013-05-06, 18:58 | |
| -''Kommer du?'' frågade hon ännu en gång då hon inte fick något svar. |
| | | Siggan Grundare
Posts : 401 Join date : 12-09-12 Age : 32
Karaktär Ras: Människa Yrke: Äventyrare Klass: Vampyr
| Rubrik: Sv: Läkande tider. 2013-05-08, 17:50 | |
| Kvinnan framför honom verkade förvirrad av hans röst. Hon frågade efter honom som för att försäkra sig att de båda levde. När hon frågat honom om han levde var han tvungen att hålla emot ett impulsivt och väldigt sarkastiskt svar. Han såg på henne med en studerande blick men undvek att svara de mesta av hennes frågor. Personen framför honom var panikslagen och även om han svarat på varje fråga Chrystal ställt så skulle det inte ge henne mer lugn eller ro. Han tog långa, tysta andetag medan han observerade hur hon kämpade sig upp från sängen till en stående position. Det var helt klart viljestyrka i denna kvinna. Kanske hade hon en bra framtid i detta bristande samhälle. Han tog sig en viss tid innan han svarade på några av kvinnans frågor.
"Vi är i magikerakademin. Jag tog dig hit i hopp om att rädda ditt liv. Ett par timmar har passerat sedan branden." Siggan reste sig långsamt från sin sittplats. Det stack till i hans sida och han förde sin hand till sin midja. Såret var helt läkt men smärtan skulle bestå ett tag till. Till skillnad från Chrystal så hade han inte fått någon magisk hjälp med sin skada - Men det skulle hon aldrig få veta. Han suckade kort och rättade till sin klädsel och ett klirrande läte av glas som slog mot metall avbröt tystnaden för en kort stund. Hon frågade honom åter igen om han skulle följa med.
"Har du någon plan?" han närmade sig Chrystal som verkade vara i full fart med att lämna byggnaden i full hast. Hon var antagligen inte helt återställd ännu men verkade trots det väldigt ivrig att lämna platsen de befann sig på. Det var ett par timmar kvar innan solen skulle resa sig från horisonten. Vädret hade förändrats med årstiden. Dagarna var mörkare och allt fler gråa moln täckte himlen under dagtid. Han hade även en kallning till tronsalen som skulle ta plats under den kommande aftonen. Säkerligen en händelserik dag. |
| | | Chrystal Bekant
Posts : 228 Join date : 12-09-21 Age : 37 Location : Borås
Karaktär Ras: Människa Yrke: Äventyrare Klass: Klasslös
| Rubrik: Sv: Läkande tider. 2013-05-08, 18:40 | |
| Magikerakademien? Siggan hade räddat henne och det hade bara gått några timmar. Hon drog en suck av lättnad. Hon visste inte vad magikerakademien var för något riktigt, men då var de i alla fall inte tillfångatagna och inlåsta nånstans. Hon vände sig om och försökte urskönja honom i mörkret. -''Tack för att du räddade mitt liv. Jag kommer stå i evig skuld till dig.'' Hennes hjärta fylldes med värme över hans insats. Hon hörde honom resa sig och något klirra till. Hade han fortfarande flaskan med sig? Ett tag övervägde hon att fråga honom, men det skulle finnas mer tid till det senare.
Han frågade om hon hade någon plan och hon stannade upp ett ögonblick. Plan? Det hade hon väl ingen direkt. Den försvann när hon fick reda på vart hon befann sig. -''Min första plan var att ta sig härifrån och i säkerhet, men det verkar som att vi inte är i någon större fara direkt.'' Hon tystnade och funderade för sig själv en stund. Helst av allt skulle hon vilja komma hem, men hon trodde inte att hon skulle orka ta sig hela vägen hem på egen hand. Egentligen visste hon att hon behövde vila och det kanske var det bästa alternativet. Hon tog några stapplande steg tillbaka mot sängen och satte sig ner igen. -''Om du inte har något emot det, så skulle jag vilja ändra min första idé. Eftersom vi inte behöver ta oss i säkerhet, så skulle jag vilja återhämta mig fullt ut och ta mig härifrån imorgon istället?''
Hon hann inte vänta på något svar från Siggan, för hon somnade så fort hon lade huvudet på kudden
|
| | | Sponsored content
| Rubrik: Sv: Läkande tider. | |
| |
| | | |
Liknande ämnen | |
|
| Behörigheter i detta forum: | Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
| |
| |
| |