Utspelar sig innan "En Skyldighet besvarad".

(Vem som helst får gärna joina =) )

Layane hade vandrat Easthalls gator runt flera dagar och flera sömnlösa nätter. Dagarna hade varit fulla med vila, och nätterna med död. Offren hade inte varit av den sort hon brukade handskas med, av någon anledning spelade det ingen roll längre, eller såklart det gjorde men... För att stilla sitt begär så...  det var äldre och svaga som hade haft mest otur. Något annat som hade skillt sig från vanligheterna de här nätterna var avsaknaden av Layanes noggrannhet.  spill och stök gnagde bak hennes huvud. Så mycket blod som spillts av hennes händer de senaste nätterna motsvarade kanske fem veckors arbete i vanliga fall. Tankar om att någon kanske var henne på spåren hade fyllt hennes huvud, men hade inte stoppat henne. För det var värt det, det var vad hennes sinne krävde för att hållas någorlunda stabilt inför uppgiften hon tagit på sig själv.

Himlen hade öppnat sig den här eftermiddag, och regnet piskade ilsket kullerstensgatorna. I risk för att förstöra de prydligt lagda färgerna i sitt ansikte så höll hon det dolt under luvan.  De stora grindarna gnällde motvilligt då hon tryckte upp dem. Även om Layane älskade regnet, och åskan ännu mer, så försökte hon snabbt ta sig genom de ihärdiga dropparna. Med mycket mod i hjärtat gångade hon över grusgången som låg utsträckt över en ganska så stor trädgård, bestående av endast gräs, onaturligt välklippt. Tillslut var hon framme vid den väldiga byggnaden och hon öppnade dörrarna. Dörrarna till en ny framtid, som kanske äntligen skulle stilla den unga kvinnans vrede. Hon stängde dem hastigt bakom sig för att förhindra vatten från att komma in.
Hon drog försiktigt av sig luvan och blottade ett behagligt  utseende. Även fast hon inte behövde det hade hon sett till att se sitt bästa ut den här eftermiddagen. Taktiskt hade hon placerat en mörkare, lite röd färg, under sina kindben, vilket gav ansiktet mer struktur. Hon hade målat sina redan svarta ögonfransar svartare. Och läpparna var målade i en lite rödare nyans än de vanligtvis var. Under hennes lila kappa dolde sig en vit tröja i linne, som satt åt på alla de rätta ställena. Benen hade hon klätt i bruna byxor, av samma material som tröjan.  I sitt bälte bak hennes svank dolde sig ett blankvapen.  En klinga, så smal och så vass att den kunde spetsa ett hårstrå. Handtaget på klingan var gjort i renaste guld. Självklart hade inte Layane köpt det här svärdet, hon hade införskaffat det på annat sätt...

Så släppte den unga lycksökerskan ut sitt ljusa vågiga hår som hon behandlat med extrakt gjort på liljor och tog ett djupt andetag. Hon slöt ögonen ett ögonblick för att samla sig. Alla nätter av dräpande  hade verkligen hjälpt, tänkte hon. Men någon längre stund skulle hon inte klara av att vara inom magikerakademiens väggar. Redan då hon började gå igenom biblioteket i jakt på någon som skulle kunna hjälpa henne kände hon hur väggarna började krympa. Hur böckerna inte alls omslöt henne på det där murriga och mysiga sättet. De var istället mer påträngande. Hon var tvungen att hitta någon som kunde hjälpa henne med hennes angelägenheter, och det illa kvickt.

Att bli antagen på akademin hade varigt mycket lättare än Loron hade förväntat sig. Naturligtvis släppte de inte in vemsomhelst men efter de hade testat och bekräftat hans magiska förmåga var det nästan som om de inte tänkte låta honom lämna byggnaden utan att först bli inskriven som en medlem. Akademin ville antagligen inte ha självständiga magiker som springer omkring och konkurrerar med de tjänster de erbjuder. Eller det var iallfall vad Loron hade trodde. Bara tanken på tjänster fick honom att rysa. Kontraktet han hade skrivit på hade i  detalj gjort upp hur mycket arbete han skulle vara tvungen att utföra för akademin i framtiden. Fysiskt eller magiskt arbete kunskapen och säkerheten akademin erbjöd skulle återbetalas på något sätt.

Loron suckade och skakade på huvet då han åter igen försökte koncentrera sig på texten som han ursprungligen hade gått till biblioteket för att studera. Han hade haft svårt att koncentrera sig hela dagen. Han ville inbilla sig att det var på grund av de nya kläderna, rocken med akademins blåröda färger satt dåligt på honom och materialet irriterade hans hud i nacken. Men han kunde inte gärna strunta i den officiella klädkoden. Det fanns tydligen ganska stränga straff för även enkla regelbrytningar som det.  Och i slut ändan var det bara en mindre irritation. Nej det var minnet om mötet med Siggan på rödhaken som fortfarande hägrade i hans minne. Det skulle vara en rättegång om några dagar och han hade blivigt kallad som ett vittne. Tanken på att åter igen befinna sig i närheten av den där varalsen hade fått Loron att rysa och han hade försökt förlora sig i sina studier som ett sätt att fly undan minerna. Men som sagt hade det hittills inte gått så bra.

Det var då Loron fick syn på den blonda kvinnan som kom vandrande mellan hyllorna. Hans blick drogs genast till henne på grund av den uppenbara frånvaron av akademins klädnad. Han noterade den fuktiga kappan som avslöjade att hon just kommit in från regnet och han undrade genast varför hon var där. Inte för att det var SÅ ovanligt att vanliga medborgare använde sig av akademins bibliotek om vad han hade hört stämde men han hade inte sätt några sedan han blev inskriven. Loron glömde bort boken där han satt och studerade kvinnan under tystnad. Hon var mycket vacker.

Layane förstod att hon nog skulle bli tvungen att tala med magiker den här eftermiddagen. Tala med dem... inget mer. Förmodligen skulle det nog vara tämliga mäktiga dessutom. Även fast hon försökte undvika att se alla de böcker omkring henne med diverse magiska namn så var det ett som fångade hennes intresse ändå. Så hon var tvungen att stanna till, hon lät sina fingrar stryka bokryggen med en text på som hon inte förstod. Nej, hon förstod inte de snirkliga bokstäverna, men någonting sade henne att det hade med kraft magi att göra. Den magi som alltid var svårast att möta, som var mest oförutsägbar, som var mest... lockande. Hon hade just dragit ut boken halvvägs från sin plats i hyllan då hon kände sig betraktad. Hon sneglade åt sidan och fick se en man, på håll såg han alldaglig ut till utseendet. En magiker, avslöjad av färgerna på sin rock. Den växande knuten i Layanes mage speglade inte det leende hennes läppar sprack upp i. Hon tog boken bestämt  från sin plats och började gå mot mannen. Kappan dansade runt hennes fotleder medan stegen ekade i biblioteket. Ett hat, blandat med en rädsla välde upp i henne.  
"Ursäkta mig... " Började hon, och betraktade magikern lite avvaktande, sedan fortsatte hon:
"Kan ni berätta för mig vad som står här...?" Sade hon, fortfarande leendes och höll fram boken mot mannen. Hon visste inte ens om det var av god sed att göra såhär. Dock hade hon inte sett någon annan i biblioteket än så länge. Om inte annat kanske han kunde visa henne på rätt väg. Kanske man inte fick eller skulle störa magikerna då de satt och arbetade. Men Layane hade viktigare saker att tänka på just nu än god sed. Likväl så var det här ett viktigt möte, hennes första kontakt med en värld hon hoppades att förstå sig på.

Loron blev lätt förvånad när kvinnan plötsligt styrde stegen mot honom. Men när hon närmade sig det lilla bordet kunde han inte undvika att tas in av hennes vänliga leende och besvarade det snart med sitt eget. Han kände sig plötsligt lätt nervös när hon tilltalade honom och räckte fram den åldrade boken. Loron tog emot boken och råkade röra kvinnas hand i processen vilket fick en lätt rodnad att sprida sig över hans kinder och han harklade sig generat och vände blicken mot bokens titel.

"Naturligtvis, ge mig en sekund bara."

Texten var uppenbarligen skriven i Aruan ett av de magiska språken men hälften av orden var främmande för Loron personligen. Han sträckte sig snabbt efter en av böckerna han själv hade burit till bordet tidigare och sökte snabbt igenom registret för att finna rätt sektion så han kunde göra en korrekt översättning. Sökandet tog kanske en minut och sedan lyckades han snabbt pussla ihop bokens titel utan allt för stora problem.

"En dokumentering och redovisning av den magiska läran om kraft magi" Loran läste den klara översättningen högt nog för kvinnan att höra och sköt sedan långsamt boken över bordet mot henne.
"Inte mycket nytta för någon utan den magiska gåvan. Är du en medlem av akademin?"
Loron skiftade blicken mellan kvinnan och boken som han nu själv hade väckt ett intresse för. Han hade sedan sin ankomst sett många av de äldre medlemmarna använda simpel kraft magi för att göra saker som t,ex bära med sig böcker eller tunga bördor och han hade länge planerat att fördjupa sig i ämnet. Dock hade alltid något annat kommit före.

Han verkade inte ha någonting emot att hon ställde honom en fråga. Hon blev varken ivägskickad eller ignorerad. Dessutom verkade hon göra honom nervös, perfekt, tänkte hon. Layane släppte inte mannen med blicken under den minut han studerade skriften. Han såg verkligen hängiven ut att hjälpa henne, någonstans bakom den knutna magen, rädslan och hatet blev hon väldigt lite berörd. Och sen då han hade svaret åt henne, så berättade han bara. Kunde det vara så enkelt? Tänkte Layane.

"Jag?" Sade hon och drog en hand genom sitt gyllene hår. Leendet blev större och hon bjöd på ett ansiktsuttryck som om hon vore smickrad. Efter att hon kvävt ett generat skratt sade hon:
"Onej, jag är endast en vanlig dödlig..." Hon drog till sig boken sakta:
"Däremot är det något med magi som... lockar mig..." Hon öppnade boken där hon stod och såg över de oförståeliga snirkliga bokstäverna. Bokstäver hon aldrig i sitt liv trodde att hon skulle förstå. Det skulle säkert krävas en livstid att lära sig sådant. Och man var säkert tvungen att börja i mycket unga år. Layane var inte gammal, men hon var inte heller nitton år. Kanske var det försent. Hennes mod sjönk en aning. Även fast hon hade vetat innan vilken stor uppgift hon stod inför så blev det här lite utav en verklighetskontroll. Om det bara fanns en genväg, tänkte hon.
"Men jag ser att ni är..." Sade hon och betraktade mannen nästan lite oförskämt från topp till tå. Han var ung, omkring tjugo. Och redan hade han blivit snärjd av ondska.

Den grundliga top till tå inspektionen tillsammans med kvinnans tidigare kommentar om att vara "En vanlig dödlig" fick Loron att rodna lätt igen. Han inbillade sig att det gav honom anspråk på mer än han var värdig. Han kunde se hur vanliga personer kunde se på magiker ur det ljuset då han själv varigt en av dem för inte så länge sedan. Men Loron hade just börjat bygga på sin förmåga och de små trick han hittills lärt sig var en lång väg från de underverk av äkta magiker man alltid hörde om.
"Jag blev inskriven på akademin för drygt en vecka sedan. Jag kvalificeras nog fortfarande som en av de dödliga. Men jag erkänner att många dörrar och möjligheter jag inte drömde om har öppnat sig sedan dess."
Loron vred sig i stolen och drog fram ett pergament ur högen med böcker. Han placerade det på bordet framför sig och tyngde ner hörnen med hjälp av några böcker och ett bläckhorn. pergamentet var fyllt av text och en liten sketch av en cirkel fylld av symboler och ord skrivna i Aruan.
Loron läste snabbt igenom texten flera gånger och placerade sin vänstra hand över den lilla cirkeln. Hans lyfte sin högra hand och höll den framför sig som om han greppade ett runt klot. Han drog ett djupt andetag och koncentrerade sig på att läsa texten noga en sista gång innan han började från början och istället läste orden högt. Det var en lång ramsa av ord och Loron verkligen ansträngde sig för att uttala dem alla så tydligt och noggrant som möjligt. Inom sig hade han börjat kalla på den magiska energin som han visste fanns gömd i djupet av hans sinne. Det hade tagit honom en hel dag att lära sig att kalla på kraften medvetet men nu strömmade den till honom med lätthet och när han läste det sista ordet släppte han lös kraften.

En eldflamma uppenbarade sig genast över hans högra hand och Loron log med stolthet medans han studerade den dansande flamman. Han kunde inte hålla sig från att skratta förtjust över sin prestation.
"Det är ett simpelt trick. Men det har lämnat mig med en osläckbar törst efter mer."

Som hon misstänkte, en medlem ur magikerakademin. En nyvärvad, inte helt omöjlig att ge sig på...

Layane såg intresserat på då den unga magikerlärlingen började tala diverse obegripliga ord. Helt uppslukad av magin var han. Hon kunde inte låta bli att tycka lite synd om den här mannen som var insnärjd i det här... Men nu var han det, och därmed var han också fienden. När hon såg hur eldlågan formades i hans hand så åkte instinktivt en av hennes händer bak på hennes svank. Hon höll den vassa klingan genom tyget, redo att spilla blod. Magin var här, rakt framför henne, eld magi, en ung magiker, som säkert inte skulle vara så svår att... så hejdade hon sig, påminde sig själv om att den här dagen inte var till för att spilla förorenat magikerblod. Den här dagen var till för att undersöka, skaffa sig en bild av det hela.  

Layane som var en mästare på att dölja hur hennes känslor lekte inombords såg faschinerad och imponerad ut. Hon kunde inte låta bli att dra fingret genom lågan, sådär som små pojkar alltid gör då de blir placerad framför ett levande ljus.  Hon brände sig inte givetvis, men den lilla möjligheten om att kunna bli bränd fanns där, och den var spännande nog. Och ett bra sätt för henne att trycka undan den storm av känslor som pågick inom henne. Så när hon fört sitt finger genom produkten av ren ondska brast hon ut:

"Oj!" Och hon bjöd på ännu ett charmigt leende:
"Ni verkar vara en duktig magiker!" Så såg hon ut som om hon ångrat vad hon sagt:
"Eller... inte för att jag har sån stor kunskap inom ämnet men... " Hon bet sig betänksamt i underläppen.

Loron besvarade leendet men rodnade åter igen vid komplimangen. Han studerade henne när hon bet sig i läppen och kom till slutsatsen att hon var fagrare att se på än vad som var som var praktiskt. En vacker kvinna hade en förmåga att förvrida huvudet och förnuftet på de flesta men, något Loron själv både sett och personligen upplevt.
"Jag har som sagt nyligen börjat lära mig konsten. Men jag antar att det inte är allt för skrytsamt att medge att jag har en viss talang."
Han flinade och lät den flammande lågan sakta dö i sin hand medans han försiktigt och såg sig omkring efter någon annan som kunde ha sätt hans lilla skådespel. Han försökte låssas som om att det var något nonchalant och att det egentligen inte hade betydelse men sanningen var att han inte var helt säker på om hans instruktörer skulle vara så glada med att han övade på egen hand. De tjatade alltid om hur farligt det kunde vara när man gjorde ett misstag och Loron hade ingen önskan att dra på sig vreden av en lärare som kunde hänge upp honom i taket och ge honom smisk tills han bad om förlåtelse som ett litet barn. Det hade naturligtvis inte hänt men några medlemmar hade definitivt hintat om att det kunde ske. Personligen föredrog han om det förblev ett obehagligt men obekräftat rykte.

Han vände åter sin uppmärksamhet mot sin gäst och höll vänskapligt fram sin högra hand, Den som var täkt av ett tunt lager bandage.

"Mitt namn är Loron Vodralor. Det verkar nästan som att du inte riktigt vet varför du är här. Kan jag hjälpa dig med något annat?"
Inombords kunde han inte undgå att peka ut för sig själv att han snart var lindad runt kvinnans lillfinger trots att han visste bättre. Han beslutade sig som så många gånger tidigare att ignorera den goda varningen och gav istället kvinnan ett varmt leende.

Layane försökte erinra sig namnet Loron Vodralor, men kunde inte minnas att hon hört det någonstans förr. Och pågrund av just den anledningen kände hon att hon kunde ge honom sitt namn. Innan hon skakade mannens hand lade hon märket till bandaget. Det var nästan så att hon inte visste om hon vågade ta i hans hand då den var inlindad i bandage. Layane antog att det var magi som orsakat skadan, och än en gång blev hennes tro om att magi endast orsakar skada bevisad. Efter ett ögonblicks tveksamhet tog hon försiktigt mannens hand och svarade:
"Mitt namn är Layane Black..." hon log mot honom ännu en gång den här eftermiddagen och fortsatte:
"Nej sanning är att jag inte riktigt vet vad jag gör här..."
"Jag är intresserad av magi och... jag såg ett så fascinerande fenomen här om kvällen... en ung flicka som använde sig av någon sorts magi där hon bara tryckte undan allt i sin omgivning... som en osynlig våg av energi..."
Layane visste exakt vad för magi hon pratade om, men hon lät entusiastisk, som om det hade varit det mest fantastiska hon sett i sitt liv.
"Så jag antar att jag här för att... lära mig mer om det..." Hon såg lite fundersam ut innan hon sade:
"Ni kanske kan lära mig..." och hon fuktade de fylliga rödmålade läpparna medvetet. Hon betraktade magikerns ansikte stadigt med sina djupblå ögon. Han verkade inte ha något emot henne, med tanke på det varma leende han gav henne.

"Layane Black" upprepade Loron för sig själv och försökte lägga det på minnet genom att också upprepa namnet flera gånger i sitt huvud. Han hade ibland svårt att komma ihåg nya namn, en vana han försökte ändra på. Relativt ny i Easthall som han var så verkade det också extra viktigt att bygga upp en krets av bekanta.
"Ja du verkar ha valt rätt bok iallafall om det är vad som intresserad dig. Vad du beskriver låter som om det kunde vara just kraft magi."
Innan Loron fortsatte tog han upp pergamentet han hade använt till sin trollformel tidigare och vek prydligt ihop det till en mer lätthanterlig storlek som han sedan stoppade i en a sina fickor. Hans fick ett fundersamt utryck i sitt ansikte men började åter tala samtidigt som han började lägga tillbaka böckerna han tidigare använt som tyngder.
"Jag kan nog inte hjälpa dig mycket på den fronten är jag rädd. Jag vet inte mycket om kraft magi förutom vad jag läst om det i några av de böcker jag skummat igenom sedan jag kom hit. Och det lilla jag vet har mest handlat om generella regler och antaganden man kan göra om den typen av magi. För att lära sig.... jag först måste ju frågan om du har potentialen till magi besvaras."
Loron staplade den sista boken i de två prydliga högarna han ordnat och tittade sedan upp mot Layane.
"Jag skulle kunna hämta någon som kan testa dig om du vill."

Kraft magi. Åskan vidtog utanför. Och en kall kår gick genom Layanes kropp. Bara att höra ordet fick hennes puls att rusa, och hon kände den bekanta vreden stegra sig ännu starkare. Att bli testad... Trodde han att hon hade några magiska förmågor i sig? Omöjligt, bara tanken fick henne att må illa. Att bli testad... det skulle också innebära ett möte med någon annan magiker. Bägaren höll på att rinna över, och en möjlighet som denna borde hon ta. Men det gick inte. För stannade hon här mycket längre skulle inte den unga mannen framför henne inte längre vara till någon hjälp.  Det skådespel som hittils gått så bra var tvunget att bli avbrutet. Pågrund av att det hela gick för fort fram för Layane, och hennes tankar började skena.

Hon knöt sina händer och i sitt sinne såg hon hur hon drog sitt svärd. Hur den sylvassa äggen trofast och ljudslöst gled genom kött och ben i den unga magikerns bröst. Förorenat blod spred sig över både magikerns skrifter och henne själv. Hennes redan målade ansiktet blev befläckat av röda droppar. Det fanns ingen mer njutningsfull känsla än att se en magikers livsgnista långsamt släckas.

Den föreställda bilden var mycket lockande, och mycket kraft och mod krävdes för att hon inte skulle genomföra den, så hon slöt sina ögon för ett ögonblick för att samla sig. Hon lyckades tvinga fram ett leende och försökte abrupt avsluta samtalet:
"Kanske en annan gång..." Skakade hon på rösten? Syntes det i hennes ögon? Hon visste att han förmodligen skulle tycka det var konstigt att hon fick en sådan brådska. Men vad hade hon för val?
"Men det var trevligt att möta er..." Lyckades hon få fram i en någorlunda vänlig ton. Hon såg den unga magikern i ögonen en sista gång innan hon hastigt vände sig om.

Det var uppenbart för Loron att något var fel. Layanes reaktion förvånade honom till en början då hon tidigare hade verkat så intresserad och nästan otålig. Under någon sekund stirrade han bara på hennes rygg medans han försökte förstå varför hon plötsligt reagerat så starkt. Det var nästan som om hon plötsligt blivit rädd.
Men är det så konstigt?
Han tänkte tillbaka på alla rykten och historier om magi han hade hört under sitt liv och bilden av Ferads brinnande kropp lämnade en bitter smak i hans mun trots att han snabbt tryckte undan minnet. Det fans många anledningar att vara rädd och om det var anledningen kunde han väll knappast klandra henne. Men skulle han också bara låta henne gå?
"Vänta!"
Loron sköt bak stolen och sprang snabbt efter Layane och stärkte ut en hand mot hennes arm för att försöka stoppa henne.
"Vänta!"
Kanske var det hela lite för mycket för henne på en gång. Kanske det var själva akademin med sitt rykte som var orsaken. Hon kanske skulle känna sig mer bekväm om han erbjöd henne en chans att göra testet någon annan dag utanför akademin. Och om han kunde lära sig hur det gick till... ja det var en bra ursäkt för att få träffa henne igen. Hon hade ett väldigt trevligt leende.

Gör inte så, det är farligt, du kanske kan komma att förstöra någonting. Du enfaldiga magiker, håll dig undan.

Hans ord stannade henne av någon anledning. Kanske var det seden av artighet människor använde sig av som gjorde att hon stannade till, en dum reaktion. Eller kanske var det en inre önskan hennes hjärta försökte infria. Hon särade på sina läppar och försökte koncentrera sig på att andas normalt.

Innan hon visste ordet stod hon nära honom, redo att lägga in dödstöten. Och hon visste inte hur men hon hade lyckats hålla händerna från sin klinga. Det var bara det steget som fattades nu. Det skulle så fort, och det skulle ju vara så underbart. Kunde en magiker lukta magi? För det var nästan så att hon kunde känna stanken av onaturlig rök från hans kläder.  Hon hade lyckats  att inte ta livet av den här unga makigern... just nu... Så hon stod still, vågade inte möta hans blick, för det hade varit för farligt. Spänd som en fiolsträng, förmågan att röra sig hade för ögonblicket lämnat henne.

Layane visste att hennes beteende var underligt, och att säkert Loron lade märket till det. Men det fanns ingen chans i det här ögonblicket för henne att bete sig så som det väntades.  All energi och alla tankar gick åt att nu för henne hålla sig i skinnet. Det var som om hon inte kunde kontrollera sina impulser. Och med all sin kraft höll hon tankarna i styr. Hur i hela friden skulle hon ta sig från den här sitsen utan att spilla blod...?

Loron stoppade sin hand när hon han märkte att Layane lyssnat på hans utrop och stannat. Han placerade sig framför henne och sökte hennes ansikte efter det svar hon inte yttrat. När hon undvek hans blick tvekade han plötsligt och istället för att med förtroende försöka övertala henne som han hade tänkt så var hans röst fylld av tvekan och förvirring när han orden väl kom.
"Jag menade inte att försöka pressa dig in i något som kan kännas... obehagligt." Loron tystnade och studerad henne medans han lyssnade på det dova ljudet av åskan och regnet som hamrade utanför. En blixt kastade ett dovt sken genom bibliotekets fönster och lyste upp dem båda.
Loron såg på sin skugga att något hängde från hans arm och noterade att en bit av hans bandage hade lossnat. Irriterad virade han den lösa biten runt sin hand och fördrev tiden med att försöka fästa bandaget medans han tänkte på hur han skulle säga vad han först planerat.
"Om du verkligen är intresserad av magi så borde du försöka fylla din nyfikenhet. Om akademin gör dig nervös så skulle jag kunna träffa dig någonstans i staden och svara på fler frågor om du har dom. Jag kan kolla upp lite om mer om kraft magi och kanske ta med mig någon passande bok till dig. Jag skulle också kunna lära mig att utföra testet. Inte för att du måste ta det om det gör dig obekväm!" Den sista biten var något Loron hastigt hade lagt till när han tänkte på hennes reaktion från tidigare och han höll ursäktande upp händerna framför sig för att understryka punkten.
"Vad säger du?"

Det här hade verkligen inte Layane förväntat sig. Ett sådant tillmötesgående. En sådan naiv vänlighet.  Han verkade nästan rädd för att hon skulle försvinna. Det här var bra, och hon tyckte så när lite synd om Lordon... eller så inte.  Även om det blev så att Lordon skulle hjälpa henne eller inte så bådade ändå det här gott...

Så rätt han hade om hennes rädsla, om hennes osäkerhet. Men som tur var, verkade han inte ta notis om ögat i stormen som pågick inom henne. Det var som om det var menat. Som om det var menat att hon skulle göra det här. För av alla magiker hon kunde möta, verkade hon ha mött den mest aningslösa av dem alla. Då tankar som dessa började vandra hennes sinne så kände hon sig aningens starkare. Den invärtes stormen lade sig inte, men den gick att kontrollera. Och skådespelet kunde fortsätta.

Efter en stunds tystnad såg hon upp på Lordon igen med nya krafter. Ett leende kom förvånansvärt lätt till henne nu, det vackraste hon någonsin lyckats framkalla under kvällen. De ljugande ögonen såg till och med ut att glädjas av stunden.
"Ni är så vänlig..." Sade hon och började generat tvinna håret runt sitt finger:
"Inte behöver ni göra det för mig... jag är övertygad om att ni har tusen andra saker att göra..." En taktiskt paus:
"Med tanke på att ni endast varit inskriven sen förra vecka i akademin..."

Loron var ironiskt nog som förtrollad av Layanes leende och att se henne plötsligt gladare påverkade honom på samma sätt. Han kände sig med ens väldigt nöjd med sig själv. Men när hon påpekade att han måste vara upptagen med annat som en ny medlem i akademin insåg han att hon faktiskt hade rätt.
"oh... ja jo jag har såklart en del att göra."
Det var något av en underdrift. Han hade flera mindre plikter på akademin så som städning och tjänstgörande i köket. Förutom det hade han uppsatta tider med olika mentorer som han varigt tvungen att spendera stor möda på att övertyga om att han var värd deras tid. Och sedan hade han såklart sina egna fria studier och de få undervisningar han var tvungen att medverka i. Akademin hade endast ett fåtal bestämda lektioner som medlemmar måste medverka på. Under resten av tiden låg eventuell utbildning i händerna på individuella medlemmars egna initiativ.  
"Men jag kan nog göra tid för dig om du vill." I sitt huvud gick Loron snabbt igenom olika tider och vad hans skulle vara tvungen att offra för att kunna hjälpa Layane. Han kände sig plötsligt väldigt löjlig.

Den mer vettiga delen av honom pekade ut att han var en dumbom som lät sig själv distraheras och gå allt för lång för att hjälpa en vacker kvinna med ett lockande leende.
"Du skulle vara tvungen att gottgöra mig för min tid såklart."
Sådär. Nu hade han sett till att det inte skulle vara en tjänst endast för ett leende, Och han skulle själv lära sig saker i processen. Men han kände att han ändå blev orolig för att hon nu skulle säga nej. Han försökte ge Layane ett uppmuntrande leende men han såg mest osäker ut då han åter igen i sina tankar gick över eventuella möten han skulle vara tvungen att avboka och hur svårt det skulle vara att få en ny tid.

I hans sinne kanske det ändå fanns en tanke om misstänksamhet? Eller? Nej, han var lindad runt hennes finger. Nu var hon bara tvungen att hålla honom där. Hennes hungriga ögon betraktade nu mannen ännu en gång från topp till tå innan hon sade:
"Ja men självklart ska jag gottgöra er!" Genom att avsluta ditt vedervärdiga liv. Säg bara vad du vill ha, jag kommer ändå ge dig det jag väljer.
"Säg bara en dag och plats så kommer jag..." Layane lät ivrig, engagerad. Tänk om hon faktiskt besatt några krafter? Det skulle vara till en stor fördel i och för sig. Att  studera så som människor utan den magiska gåvan var tvungna att göra lockade henne inte direkt.  Dock skulle möjligheten om en naturlig inre kraft komplicera hela saken ytterligare. För då hade hon ju egentligen inte rätt att leva för sig själv. Då var ju hon en av dem. Och skulle behöva avsluta sitt eget liv. Men det spelade ingen roll.

En annan tanke började gro i henne. Om det här nu hade gått så smidigt... eller, mycket smidigare än hon hade förväntat sig, så kanske det innebar att hennes uppgift var större här i världen än hon själv trodde. Kanske var det meningen att hon skulle utrota mer än bara magiker? Under sina år som lönnmördare hade hon stött på många avskyvärda människor och varelser.. Det fanns smuts och oreda som behövde förintas. Men kunde hon klara det själv? Behövde hon allierade? Fanns det någon som hon? Någon som ville att världen skulle vara god och ren? Rent logiskt så borde ju alla vilja det. Ja kanske alla ville det, men kanske inte alla var villiga att offra sitt eget för att verkställa den idén. Men det här var något hon fick klura på senare. En sak i taget, och nu var det här det första steget mot... klarhet.

Loron kände sig med ens lättad när Layane verkade acceptera och lämnade valet av dag helt åt honom. Det var nästan lite för bra för att vara sant och han undrade vad hon arbetade som om hon hade sådan frihet med sin tid. Han dröjde dock inte på den detaljen utan gick mentalt igenom sitt schema för att finna den dag och tid som skulle vara bäst.
"Vad sägs om två dagar på eftermiddan. Vi kunde träffas på röd... på marknaden."
Han hade tänkt föreslå rödhaken men minnet av natten med mordet och den där Siggan hade fått honom att tveka. han kunde fortfarande minnas de lila ögonen och den där omänskliga... hungriga blicken. Loron ryste och lyfte omedvetet sin hand för att känna på sin hals och nacke. Han skakade av sig den olustiga känslan minnet gav honom och försökte istället koncentrera sig på Layane. Han gjorde en svepande röralse med sin arm för som för att mana henne att börja röra sig och slöt sedan upp vid hennes sida istället för att möta henne ansikte mot ansikte.
"Jag kan följa dig till akademins grind så kan du berätta vad exakt du önskar lära dig. Det underlättar när jag ska kolla upp saker inför vårat möte. Kanske har du frågor jag kan svara på redan nu?"

Hon lade märket till hur han vidrörde sin nacke, vilket fick henne obemärkt att tänka på de märken hon hittat på sin egen för några dagar sedan, omedvetet härmade hon hans rörelse. De två små röda märkena hade rätt så fort försvunnit. Under tiden hade hennes hår dolt dem bra, tillsammans med en hudfärgad kräm hon brukade använda för att täcka över diverse skavanker på hennes annars så perfekta hy. Det var en natt hon inte mindes någonting utav. Och dagarna efter hade lämnat henne något försvagad. Det hade faktiskt varit ganska obehagligt för henne att tappa minnet sådär, hade aldrig hänt henne förr. Men med tanke på den senaste veckans sköra sinnestillstånd så tyckte hon att det inte var så konstigt. Även fast hon varit försvagad så hade det inte det hindrat henne i hennes nattliga skörd. Skörden gjorde henne starkare.
 
Hon följde lydigt Lorons rörelser på väg genom biblioteket. Hon kände det litegrann som om Lordon ledde henne mot ljuset. Ut ur den här svarta onaturliga byggnaden. Två dagar från den här dagen var perfekt. Då skulle hon hinna tillfredställa sina begär någorlunda ordentligt. Hon sade:
"Ärligt talat så vet jag ju inte så mycket om just... kraft magi. " Hon rös: "Men grunderna kanske kunde vara någonting att börja med?  Kanske något om hur man ska göra för att börja använda sig av krafterna..." Kanske var det för mycket att hoppas på, men med tanke på hur villig han var att hjälpa henne så tog hon en chansning.
 
Även fast Layane redan visste rätt så mycket om kraft magi så var det endast kunskap sett ur en motståndares synvinkel. Hur den tedde sig för en som faktiskt försökte praktisera den var helt okänt för henne. När Layane tänkte efter så kunde hon inte minnas en gång hon visat något tecken på att hon hade den magiska gåvan. Så därför hade hon den förmodligen inte. Kanske var hon tvungen att ta den långa vägen, om det bara fanns en genväg, tänkte hon igen.
 
När de kom fram till dörrarna sade hon samtidigt som hon lät sina hand vidröra mannens arm, strök tyget till hans fina rock mellan sina fingrar:
"Du vill väl inte att den här ska bli förstörd i regnet." Förföriskt leendes och öppnade dörrarna. Regnet stod som en kall och blöt vägg i backen. Åskan var rakt ovanför dem, det hördes av ett väldigt muller som nog gjorde de båda döva för en stund. När mullret lagt sig sade hon:
"Då ses vi på två dagar..." Hon såg på honom och  drog på sig luvan.
"Glöm mig inte..." Hon blinkade lekfullt åt den unge magikern och försvann ut i regnet. Hon hade medvetet avslutat deras första möte fort, utan att låta honom säga mer. Även om han verkade hysa någon slags tillit för henne ville hon absolut inte förstöra den nu med frågor. Ju mer de talade, desto mer frågor skulle han ställa, och desto bättre svar skulle hon vara tvungen att ha. De svaren hade hon inte nu, det krävdes lite betänketid.

Loron nickade till svar medans han gick vid hennes sida påväg mot dörrarna. Han såg hur hon rös till när hon pratade om kraft magi och han undrade varför hon verkade så intresserad av just denna läran av magi.
"Jag förstår. Du kommer behöva lära dig lite av de magiska språken till att börja med. Jag ska ta med en bok med ett av de mindre komplicerade."
Han förblev tyst under den resterande tiden det tog dem att nå dörrarna. Han studerade Layane ur ögonvrån och funderade över vad hon hade sagt tidigare. Hon hade nämnt en flicka hon hade sätt och Loron undrade över naturen av det mötet. Det kändes underligt att Layane skulle skapa ett intresse för just kraft magi om hon inte hört något om det nämnas tidigare. Det kändes inte rätt att fråga dock. Han kände omedvetet på konturen av de många pergament han hade hopvikta i sin ficka. De flesta var antändningar över allt om demonologi han hittat bland akademins böcker. Nej han visste hur möten med magi kunde påverka en. Hur man plötsligt ville veta hur. Han drogs från sina tankar när Layane med en lätt hand på hans arm stoppade honom framför de stora dörrarna. Han kunde inte annat än beundra hennes skönhet och besvara hennes perfekta leende med sitt egna när hon öppnade en av dörrarna och den kyliga luften från ovädret utanför sköljde över dem. Åskan dundrade och dränkte allt annat ljud för ett ögonblick efteråt gav hon honom en lekfull blinkning och med huvan uppdragen gav sig ut i stormen.
Loron stod kvar i den öppna dörren och studerade hennes rygg medans hon sakta försvann i mörkret och hennes sista ord ekade i hans huvud.
"Glöm mig inte." Han log för sig själv och skakade långsamt på huvet medans han stängde dörren. Vad man inte gjorde för ett sådant leende.
Just som han vände sig om hörde han någon ropa hans namn och en annan ung magiker vid namn Daran som skrivit in sig strax före Lorons ankomst kom gående bärande på en hög med papper han hade en allvarligt uttryck i sitt ansikte.
"Loron har du hört?"
"Va? nej vadå?"
"Du vet att flera av akademins medlemmar har försvunnit under de senaste veckorna. De har tydligtn hittat en av dem död. Mördar verkar det som."
"Vad i.... men då betyder det ju att de andra troligen också är döda? Vem skulle göra sig besväret att mörda medlemmar av akademin?"
De båda vandrade tillsammans vidare genom korridoren medans de diskuterade nyheterna i mer detalj. Föga kunde Loron misstänka att han just visat den skyldige till dörren med ett löfte om hans hjälp.

(Så hur vill du gå vidare? skapar vi en tråd på marknaden direkt eller?)

(Ja det tycker jag att vi gör, ska du eller jag skapa?)

(skapa du jag håller på att lagar mat och grejer.)

(haha okej )