Hon såg det välkända ansiktet, och kände sig genast mycket mer lättad, ett tröstat leende spred sig över henne läppar. Även fast hon inte litade fullt ut på Nihirian, så visste hon att han aldrig skulle skada en annan människa, hon var i goda händer. Och alvers läkekonst, om hon inte missminde sig, kunde skapa underverk. Så gjorde smärtan sig påmind ännu en gång.
"Vart är vakterna...?" Frågade hon i en grinande min. Hon var ännu fortfarande för upptagen av de onda stötar såret stötte ut i hennes kropp för att märka att Nihirian faktiskt tagit hennes hand.
"Vart är jag...?" Hon blinkade till några gånger och blicken klarnade. Låg hon i ett fängelse? Hade de fått fast henne? Layane var orolig för att hon nu åkt fast, nu i sitt nyktra tillstånd. Hon var tvungen att lämna staden så fort hon fick möjlighet. Och inte återvända på några år. Sen såg hon Nihirians ansiktsuttryck, ett uttryck hon inte sett hos honom förr. Svårt var det för henne att läsa det. Han som alltid brukade vara så lättläst. Rädsla, var den enda känsla hon kände igen i honom. Och hon förstod, genom hans blick, det krystade leende han lyckades få fram, att hon nog var väldigt illa däran. Eller att han i alla fall ansåg att hon var väldigt illa däran.
 

Sakta försökte hon ändå vrida sig där hon låg. Hon vägrade bli sängliggandes, hon vägrade bekräfta oroligheten i Nihirians ögon. Smärtan högg genom märg och ben. En tanke om att hennes ryggrad var skadad for genom hennes huvud. Men hon tryckte bort tanken. För om det var fallet, så kunde hon lika gärna avsluta sitt liv här och nu. Hon hade sett män som skadat ryggraden, hur deras liv blivit efteråt. Och de flesta hade inte överlevt ett sådant djupt hugg. Hon förbannade tyst den där slyngeln som hade gjort det här mot henne, och svor på hämnd inom sig.
"Se inte ut sådär..." Viskade hon befallande, och nästan bedjande till Nihirian mellan de griningar smärtan framkallade i hennes anlete.  Otroligt nog lyckades hon vrida sig så att hon satt upprätt i sängen. Pinan var som skriven i hennes ansikte, även om hon försökte att inte visa det, försökte att förneka det.
"Är det varmt här inne...? Eller är det kallt?" Sade hon,  ty hon svettades och frös samtidigt. Orden var ett bevis på att hon inte riktigt var helt klar i huvudet ännu.

Hon kände igenom honom, såg på honom trots att hon borde ha varit långt borta från klar i huvudet. Kanske var detta resultatet från hennes hårda träning sedan hon var liten, att disiplinen var så pass stark att den tog sig igenom även de tuffaste situationerna. Hon var i smärta, det syntes och faktiskt kunde man höra det djupt inne i hennes röst utan att hon säkert tänkte på det. Han såg mot bänken en bit ifrån där han gjort i ordning ett örta te åt henne, han hade läst på nog mycket i böcker för att ha hittat åt en eller två örtsorter som skulle vara bra mot skador under sin resa. Även fast man visste hur dom såg ut så betydde det inte att man hittade dem.
"Vi är kvar på Rödhaken i ett rum, vakterna återstår utanför men för stunden lyckades jag få ut dom ur rummet. Om vi ska hitta en lösning till detta föreslår jag att din läkning tar längre tid en vad den ska göra." Sade han, om hon spelade att smärtan och febern bestod, kanske hon skulle kunna bli pigg nog för en plötslig flykt.
Sekunden som hon plötsligt började röra på sig så halverst reste han sig själv. Då han satt som på nålar över hennes hälsa och det var rätt tydligt om man kände Layane att hon inte skulle ta en skada så besegrat.
"Ni får inte röra på er!" Sade han åt henne och det lät relativt bestämt, som den trogna följaren han faktiskt var. Men hon lyckades ändå hamna i en mer sittande position och hennes ord slog stillhet i honom där han bara krossat såg på henne, leendet hade stelnat bort. Han sänkte huvudet och andades ut djupt innan han höjde ansiktet igen. Definitivt mer lättat uttryck. Som att hon bekräftat för honom med sina ord att han inte behövde vara lika oroad längre. Bara sin vanliga utmattade uttryck lade sig tillbaka, blandat med en tapperhet om att inte sova. Ett osynligt skratt och han log nu mot henne i en starkare ton medan han gick över till bänken för att hälla upp en kopp te åt henne.
"Jag får ursäkta självfallet." Sade han, ett automatiskt förlåt för hans uttryck. Han sträckte sedan fram teet åt henne.
"Det har svalnat lite nu, men ni bör ändå dricka det. I rummet är det normal temperatur, kanske snäppet svalare. Ni har haft feber hela natten och den är förmodligen inte borta, med ditt sår blottat så lade jag filtar över din mage och ben istället." Att fokusera på ämnet var enklare än han trodde, att hålla sig från att visa henne uttrycket från tidigare, trots att hennes ord gett honom en försäkran var hon inte helt ute ur dimman ännu.

"Feber? Jag har inte feber Nihirian. Det förstår du väl?" Fräste hon och flyttade sig så att hennes fötter vidrörde golvet. Det var så kallt att det gjorde hon i hennes hud. Hon såg teet som han sträckte fram, och såg ut att skämmas lite över hur hon hade fräst åt honom.
"Tack.. ." Sade hon tyst med en röst som skvallrade om att hon var tacksam för mer än bara teet. Möjligtvis tacksam för att han respekterat henne då hon legat utslagen, vilket var en ovanlighet hos män. Hon smakade av det, och aromen föll henne inte i smaken, då hon av någon anledning förväntat sig att den skulle vara spetsad med någon slags alkoholhaltig vätska. Så hon spottade ut hälften av det hon fick i munnen.
"Försöker du förgifta mig...?" Ett skämt? Kanske, svårt att avgöra om hon var alvarlig eller inte.
"Så vakterna står utanför... vi kan alltid döda dom... hur många är dom?" Det var svårt att avgöra om hon talade med sig själv eller försökte resonera med Alven om hur de skulle göra.
"Jag tänker inte vara kvar här i flera dagar... jag hoppas du förstår det..." Hon försökte sätta till sig, och förmodligen hade såret spruckigt någonstans.
"Vi sticker nu... bara jag får samla mig en stund... "
Hon hade börjat vänja sig vid smärtan nu. Och hennes ansikte såg nog relativt normalt ut. Hennes ansikte, hur såg hon ut. Hennes rygg. Hade hennes skönhet blivit förstörd? Det som var näst viktigtast för henne i världen. Fåfängan var en förbannelse, det visste hon, och omfamnade det. Om hennes skönhet var förstörd så hade en stor del av henne blivit förstörd. Hur illa kunde det vara? Hon fick lite smått panik och reagerade på sin känslor obetänksamt:
"Jag vill se min rygg... " Sade hon och gjorde ett oväntat försök till att resa sig, hela rummet snurrade till och hon tappade balansen.

Idioti till denna dumdristiga kvinna. Hon vägrade låta något hos henne vara en svaghet, inte ens påtvingad feber av en kropp som var i shock. Hon såg ut att försöka ställa sig upp, men förblev tack och lov sittandes med fötterna i golvet. Hon tog emot koppen av gav henne, men spottade ut en mängd av det hon druckit och lade en av sina bitska kommentarer.
Nihirian sträckte sig fram för att plocka koppen, han tänkte inte riskera att hon snörde den åt sidan.
"Layane, det är bara örtte, det är inte meingen att det ska smaka väl." Försökte han förklara för henne men blev hastigt avbruten igen. Av någon anledning tycktes hon lite ofokuserad på en sak och blev lätt distraherad av en annann. Att ta sig an vakterna, speciellt dessa.. det var absolut inte en bra idé och det fick det att gräva sig i Nihirians mage. Precis när han skulle svara henne på började hon ännu en av sina dumdristiga beteenden med att sätta om sig hur och var hela tiden tills det gick så långt att hon försökte ställa sig upp. Hastigt ställde han ifrån sig koppen på det halvtrasiga nattduksbordet och reste sig själv åter för att få tyngd på sina händer då han lade dem försiktigt på vardera axel för att börja trycka ned henne mot sängen igen. Men det han planerat fick han hastigt ändra då hon tycktes tappa balansen och han istället fick stödja upp henne, gjorde det inte så svårt att sätta ned henne på sängen igen då hon bidrog till bristande kontroll över sina muskler.
"Om du verkligen ska upp så får du sitta, så långt kan jag gå med på dina fasoner men ni stannar i sängen." Beordrade han henne med en tydlig röst och han såg henne rakt i ögonen för att få henne att förstå.
"Att ta sig an dessa vaker i ditt tillstånd vore idioti. Ni har feber, en sådan orsakad av skada där ni också besitter blodsförlust och ni har förmodligen inte ätit något på ett bra tag. Ni beger er inte ikväll."
Han sträckte sig mot muggen för att trycka tillbaka den i handen på henne. Hans beteende skulle inte vara omtyckt alls, men han fick lov att testa i brist på andra idéer. Han böjde sig ned för att klämma ur trasan i den svala vattnet. Med trasan i sin hand hivade han sig upp på sängen bredvid henne, eller snett bakom för att försiktigt inspektera hennes rygg igen. Han hade gått snett bakom henne förut, så hans närvaro där borde hon vara van vid. Annars kunde mörka stridsgalna personer ha en annan åsikt om att folk höll sig bakom dem.
"Drick ditt te och sitt still." Han lossade på tygerna som de försiktigt lindat över för att hon inte skulle trycka ned såret i sängen om hon vänt på sig under sömnen. Han hade försökt lägga lindade tygrullar kring sidan av hennes rygg, en bit ifrån såret på vardera sida för att tyget inte skulle trycka mot det. Hon hade tur nog inte vänt sig under natten så risken att det fastnat i det koagulerade blodet var liten. Det var fortfarande lika ilsket rött när det stirrade honom i ansiktet då han utan problem fått lös lindan. Det blödde igen på några ställen, förmodligen för att Layane inte haft någon tanke om att vara försiktig. Försiktigt skulle han badda såret med kallt vatten, så länge Layane gick med på det han sagt.

Layane hade inte kraften att kämpa emot Nihirian då han satt henne på sängen igen. Detta gjorde henne mycket irriterad. Vart kom den här bestämdheten ifrån? Varför var han så besvärlig. Men av någon anledning så var det något i hans stadiga blick som fick henne att lyda. Om det var att hon var lite överrumplad av hans bestämda beteende eller om det var att hon faktiskt kände att hon var svag och kanske inte borde resa sig upp visste hon inte. Förmodligen var det Nihirians plötsliga auktoritet som fick henne att sitta still. Hon drog en djup suck för att samla sig, för att försöka acceptera att hon var tvungen att lyda Nihirian. Han hade tryckt koppen i hennes händer, och hon höll motvilligt i den. Slöt sina fingrar runt det varma materialet. Värmde de frusna händerna som svettades. Han beordrade henne att dricka sitt te. Hon svalde en hård kommentar innan hon sippade på det. Likt en bortskämd liten unge grimarscherade hon åt den äckliga smaken, men sade ingenting om det. Hon satt så still hon kunde, men misstänkte att smärta snart kom att uppenbara sig, och då skulle det nog inte vara lika lätt att sitta still. Så hon spände sig i hela kroppen, i väntan på denna förväntade pina.
"Jag tycker du överdriver en aning..." Kunde hon inte låta bli att släppa fram mellan sammanbitna tänder.
"Jag försäkrar dig att vi kan ta oss härifrån om någon liten stund..." Hon lät uppriktigt ärlig på rösten, även om smärtan såklart fanns där djupt inne.
"Och du kan inte hindra mig!" Fräste hon trotsigt. I Layanes ögon var just nu Nihirian ett jobbigt hinder hon var tvungen att ta sig över. För utan hans hjälp skulle hon aldrig ta sig ifrån det här rummet. Så mycket insåg hon i alla fall i sitt nu irrationella tänk. Med det tog hon en klunk till av det äckliga teet. Hon kunde bara inte vara instängd i ett rum i flera dagar i sträck. Inte när hon var såhär svag. Men vad hade hon egentligen för val? Kanske var de det som gjorde att hon till varje pris ville ta sig härifrån. Att hon inte hade något val. Hon var trängd i ett hörn. Svag och rädd. Att Nihirian befann sig snett bakom henne kändes betryggande. Inte alls hotfullt. Det förvånade henne hur hon litade på honom. Hon litade på honom, men betvivlade hans omdöme, då han var allt för aktsam.
  Där hon satt hon släppte all kontroll tillfälligt till sin alviska vän gjorde sig andra tankar påminda. Tankar om denne magiker hon träffat, hur hon hade kunnat minnas mer än vad hon borde, hur hon hade förstått och hur allting hade verkat så logiskt. Nu blev hon påmind om varför hon börjat dricka, varför hon försökt fördunkla sitt sinne så kraftigt med alkohol. Kanske kom den smärta som Nihirian skulle framkalla med sin blöta trasa få hennes tankar att skingras?

Nog väl skulle hans händer orsaka smärta över Layans kropp och sinne hur försiktig han än kunde vara. Det djupa vansinniga breda såret borde ha brytit ned hennes sinne, men hon fortsatte försöka hålla sin heder uppe. Hennes vilja var stark, en vanlig person skulle ha gett upp och dött på plats.
Såret gapade mot honom och han stannade upp då hon talade till honom, precis innan han skulle sätta den blöta kalla trasan mot hennes hud. Han gav ifrån sig en suck, även fast inte han besatt såret så gjorde det skada i honom själv bara genom att se på henne, speciellt när hon agerade så vårdslöst som hon gjorde.
"Ni är inte så dum, så mycket vet jag. Ni vet att det finns fler alternativ, så varför skulle ni riskera detta val som kommer resultera i ett misslyckande. Att ni, kommer bevisa er skyldig när ni flyr för att sedan hållas tillbaka av dina skador och låta dem få tag i er." Han pratade tyst, som en motpart för Layanse fräsningar. Hon behövde få ut sin ilska via den, om inte så skulle den hjälpa henne mot smärtan. Han satte trasan försiktigt mot hennes rygg, började på sidan av såret. Det såg i alla fall rent ut i mitten och skorporna hade börjat dra ihop långsamt. Det skulle nog ta mer tid än han trott för det hela att läka fullt ut. Trots att såret skulle gå ihop var ryggen väldigt rörlig och den oändliga skorpan som komma skall var utsatt för att slitas upp om hon försökte röra sig för mycket. Självfallet innan dess skulle hon vara borta härifrån, någonstans där hon kunde ta det lugnt.
"Jag kommer göra det som står i min makt för att få er härifrån, så länge ni accepterar att stanna kvar en stund och låta din kropp återhämta energi. Teet kommer göra dig lite dåsig men inte mer, då det domnar din kropp så är det omöjligt att då det att inte påverka ditt sinne, ni bör kunna sova enklare med det dock så var inte rädd, hade ni haft mer kraft i kroppen hade det inte påverkat dig lika enkelt." Hon fick lov att förstå att hennes kropp var för svag för hennes huvud just nu, något som hennes oförmåga att hålla sig på benen borde fått henne att inse.
Nihirian fortsatte tvätta av såret som surade ur sig vätska mellan skorpbildningarna och så klart det blod som tillkommet från de ställen som gått upp av hennes rörelser. När han var klar lade han tillbaka tygrullarna vid sidorna för att lägga på det övre tyget som skulle täcka såret. Genom att linda över magen kunde han fästa nedtill och övertill fick han knyta då han undvek att röra vid henne kring det området.
"Ni har redan rubbat läkeprocessen." Fortsatte han innan han flyttade sig från sängen tillbaka på stolen som stod intill.
"Vänta så ska jag skära upp lite kött åt er. Efter ni fått i er något att äta tycker jag att ni ska sova en stund till." Fortsatte han medan han plockade upp köttet från sin väska för att börja skära bitar.
"Jag kommer stanna kvar här i rummet, ifall det skulle hjälpa er att sova." Det var tysta ord, sådana som bara skulle höras om hon ville höra dom. Han lade bitarna på tygbiten som köttet varit lindat i, placerat på nattduksbordet så hon själv fick plocka de bitar hon ville äta.

(Föreslår att vi drar något tidshopp om inte Layane kommer på några dumheter.)

Hon svalde hårt och spände sig ytterligare då han tvättade hennes sår. Hon gjorde inga ljud. Men ville egentligen skrika rakt ut. Hon lyssnade till hans ord, och visste ju egentligen att det var sant det han sade. Hon drog ännu en djup suck. Såg på honom där han skar upp köttet. Han verkade tala lite lugnare nu, verkade vara sitt lugna jag. Av någon anledning blev hon sorgsen då hon långsamt började inse allvaret i situationen. Hur skulle det gå.
"Okej..." Sade hon och sänkte blicken drack upp resten av teet. Kanske fungerade det som alkohol ändå, även fast det inte alls smakade som det. Hon ställde med skakiga händer ifrån sig den urdruckna koppen. Hon betraktade tyst sina händer medan hon lyssnade till hans många ord. Hennes naglar var smutsiga, och händerna var ovårdade. När de skakade knäppte hon dem i sitt knä. Lyssnade till hans ord om att hon hade rubbat läkeprocessen. Hon såg det uppskurna köttet som han lade på hennes sängbord. Och hon insåg plötsligt hur hungrig hon var. Snabbt hade hon slukat en näve kött. Inte alls lika graciöst som hon brukade. Hans sista ord fick henne att se upp på honom. Kanske var det bäst om han stannade ändå.
"Ja tack..." Sade hon tyst, och inledde det stora projektet att försöka lägga sig ned. För kanske hundrade gången grinade hon illa vid påminnelsen om smärtan. Så less hon var på det här. Antingen ville hon snart bli bättre eller bara gå ur tiden. Förvånansvärt fort låg hon på mage igen med ansiktet riktat mot dörren. Hon kände hur dåsigheten började komma smygandes. Otroligt hur fort det gick.
"Hur kommer det att gå Nihirian...?"
Frågade hon stilla och sorgset, ingen aggressivitet tycktes finnas kvar i henne, orken fanns inte helt enkelt. Frågan var ställd som att hon faktiskt var orolig över hur allt kom att gå. Skulle hon åka fast och bli hängd för sina brott? Skulle han dras med på kuppen? Och om de lyckades fly, skulle hennes rygg någonsin läka? Kanske var det lika bra att ge upp? Och allt hon inte berättat för honom. Hon ville så gärna berätta, men visste inte om hon vågade. Som tidigare sagt, att sätta ord på tankar gjorde dem mer verkliga.

(Ja ett tidshopp skulle nog vara bra =) )

Hon hade tillslut gett vika för hans ord och kanske var mycket tack vare teet som gjorde att hon inte orkade kämpa emot på samma sätt. Layane var trots allt en tjurig kvinna. Nöjd över att hon gett med sig, druckit upp resten av teet och ättit av torrköttet så hjälpte han med att räta till filtarna då hon lagt sig ned, så att de skulle hålla henne varm samtidigt som såret fick luftas. Hennes fråga besvarades med ett försäkrade leende emot henne och några enkla ord.
"Jag hittar ett sätt, fokusera på att återhämta dig nu." Han skulle hitta en utväg från detta, det fanns många olika alternativ som låg i dimman just nu men han hade börjat fundera på några sätt att komma undan det hela. Han fortsatte vakta henne tills hon somnade, lät vakterna ta en kontrolltitt in i rummet innan han själv gnuggade till sig på golvet för att hinna få sig egen sömn. Att hon vaknat, talat och ätit gav honom den chansen att få återhämta. Skulle han kunna hitta någon som kunde ge vakterna distrahering? Om någon som liknade henne var ute på sattyg när hon låg skadad i sin säng skulle hon bli friförklarad mest troligt. Om han själv startade igång något stort skulle hon få tid att fly, men det krävde att hon skulle hinna återhämta sig. Han skulle kunna ge henne den tiden.

Flera timmar senare, efter en lång natt med allt för många timmar sömn senare vaknade han upp på golvet nedan för hennes säng. Det grävde i magen på honom och han fick kravla sig fram till en av utslagshinkarna för att "diskret" spy. Hur länge hade han sovit? Det sken in ljus i rummet så kanske efter lunchtid. Med den bittra avsmaken i munnen tog han sig upp på fötterna, trots den vanliga tröttheten kände han sig mer avslappnad efter att ha kräkts upp det han petat i sig under gårdagen. Han märkte att de hämtat upp nytt vatten åt dem båda och själv tog han sig till att dricka för att skölja bort den betska smaken. Det var en tidsfråga om hur länge Layane skulle sova, örtteet skulle hjälpa till rätt bra så han gissade att hon kunde sova upp till 36 timmar, förutsatt att smärtan tog henne till mer medvetslöshet när teet började avta. Men likaså kunde hon ha vaknat innan han själv gjort det.

(Så då får du välja att vakna, eller hoppa vidare ännu en dag, eller två, eller tre!)

Det försäkrade leendet han gav henne trodde hon egentligen på. Men hon kände hur sömnen började bråka med henne och dra i henne. Så hon lurade sig själv och trodde på hans leende. Kände sig trygg, och somnade in.

36 timmar hade gått och Layane vaknade med ett ryck. Sömnen, eller var det medvetslösheten? Hade varit tom, bara svart. Inga drömmar, ingenting. Det första hon kände då hon vaknade var en fruktansvärd och outhärdlig törst. Hon slog upp ögonen och försökte fukta sina läppar med en torr tunga. Sand, bara sand smakade i hennes mun. Såg vattnet stå på golvet innanför dörren. Hon var tvungen att ha det. Så hon rörde sig försiktigt, kände hur hennes vanligtvis spänstiga kropp kom till liv. Vilket den förmodligen inte var längre efter tiden hon misskött sin kropp. Det värkte i vissa kroppsdelar, och hennes händer hade somnat. Det killade och stack i hennes händer då blodet rusade tillbaka. En huvudvärk av inte denna värld gjorde sig till känna. Men hon hade vaknat till liv, och verkade må mycket bättre än tidigare. Ryggen gjorde inte lika ont längre, kanske berodde det på att värken i huvudet dominerade så mycket. Inom kort satt hon upp i sängen, lindade en filt runt sin kropp och reste sig hastigt. Blodtryckte föll för en stund och gjorde att hon vinglade till en aning. Det gick över fort, och siktet hennes var inställt på vattnet. Hon hade inte ännu ägnat en tanke åt varken Nihirian eller den ofördelaktiga situation de hamnat i.
    Hon nästan föll över vattenhinken och började håva i sig med sleven, klunka stora mängder vatten. Det fanns nästan ingen hejd. Hon blev nästan andfådd av det hela, och var tvungen att ta en paus.
Där hon satt och tog igen sig såg hon sig om i rummet. Mest för att kolla vart Nihirian kunde befinna sig. Men den tankeslingan blev avbruten då hon såg sig själv i helkropsspegeln som stod lutad väggen. Hon stelnade till, kunde det där vara hon? Hon såg ut som en helt annan person. Hon såg, sjuk ut. Hennes hår låg inte så perfekt som det brukade göra, det var rufsigt och ingen ordning fanns bland vågigheten. Hon såg... sliten ut. Och. Hur skulle hennes rygg se ut. Sakta reste hon sig upp. Vandrade mot spegeln. Spegelns glas var fylld av svarta sprickor och damm. Layane visste inte om Nihirian var vaken, hon visste inte vart han var, eller om han sade någonting. Det var bara hon själv och spegeln i hennes huvud nu. Hon svalde hårt innan hon försökte börja linda upp tygerna som Nihirian så varsamt placerat om henne. De föll och landade mjukt på golvet vid hennes fötter. Återigen slöt hon filten runtom sig. Och vände ryggen mot spegeln, sakta lät hon tyget falla ned till hennes svank samtidigt som hon höll upp det för att täcka sin framsida. Det stora röda såret skrek henne i ansiktet. Så fult, så stort. Sträckte sig från hennes ena skuldra ned till mitten av hennes rygg. Så djupt. Det kom säkerligen att lämna ett fruktansvärt ärr. Hon flämtade till och kände ett styng av väldig sorg slå till i hennes hjärta. Fördömd är den fåfänge, för skönhet är aldrig någonting som består.
"Jag är så.... ful..." Sade hon stilla, knappt hörbart, med en ostadig röst.

Nihrian hade grubblat länge på en lösning ur situationen. Det fanns en vanlig flykt som alternativ, eller om han skulle vara lockbete och dra vakternas uppmärksamhet. Layane var trots allt en proffisionell lönnmördare, hon skulle kunna gå med på. Han hade också haft funderingar på att hyra en annan lönnmördare, att klä ut sig som Layane, lämna ett vittne och själv hjälpa till att sprida ryktet.. hon skulle då legat kvar på rummet då brotten utfördes och inte längre vara huvudmisttänkt. Problemet med den planen var att den skulle ta tid, de hade inte den tiden och han hade inte helle de pengarna att hyra någon för. Layane hade ännu inte vaknat, det slog honom dock.. en plan som var väldigt ryskfylld men som skulle bli mycket billigare och kanske kunde gå om han fick tag på rätt person.
Alven hade lämnat rummet medan hon fortarande sov, för att införskaffa sig de material han behövde, också för att hålla ögonen öppna efter ett lämpligt ansikte som kunde likna Layane. När anlände till rummet tycktes vakterna reagerat på ljud från rummet och öppnat den. Han kunde inte neka dem åtkomst till rummet men bemötte dem vid dörröppningen där de såg på den skadade kvinnan.
"Så hon är vaken, jag ska inspektera hennes läkning, lämna rum för oss. Ni får stanna vid dörröppningen om ni känner att det är nödvändigt att lägga så mycket tid på en skadad kvinna." Sade han åt dem för att distrahera dessa. Det var inte samma vakter som första natten, dessa som dessutom såg mycket mer ut att kunna stappla på sin patetiska stolthet. Självklart lade den sista kommentaren vikt i deras hjärnor, där de ansågs som fega där de behövde känna sig så paranodia över en kvinna. De stod vid dörröppningen ett tag och diskuterade medan Nihiran klev in med sin väska och en ny balja vatten. Ur väskan plockade han upp bröd och kött och han såg mot henne med jämna mellanrum, hon yttrade avsky mot sitt sår över ryggen. Med smidiga händer tog han upp en rem som han använde för att knyta upp sitt hår med. Befriade sitt alviskt vackra ansikte från de slingor som tyckte om att falla in i det, vanligtvis fann han det som en bättre lösning för att inte dra åt sig uppmärksamhet. Rena skarpa ansiktsdrag i hans kindben, en halvrak näsa med ett personligt intryck i sig och hans ljusa hy tycktes ännu blekare utan ett vitt hår omkring den.
Blicken sänkte sig mot baljan med vatten och han tryckte ned en bägare för att fylla den med en skvätt för att tvätta av sina händer ovanför slaskbaljan. Hennes ord trängde på honom också, då hon själv trodde på dessa så djupt. Han lyfte upp baljan med det rena vattnet till nattduksbordet för en bättre åtkomst och lade ned trasan i den innan han reste sig och gick över till Layane.
"Något så litet som ett ärr är ingenting som kan besegra er, jag är övertygad om någon kan göra ärr vackra så är det ni. Om min lady vänligen flyttar er tillbaka till sängen så får jag ta en titt på ert sår." En len ton med en lite varnande hint i sig. Han hoppas att Layane skulle inse och inte göra något tokigt när vakterna fortfarande stod i rummet. Dock så när han vände en blick mot dem så tycktes de precis ha kommit överens om att lämna trots allt.
"Jag har påbörjat förberedelser, allt beror på din förmåga att återhämta dig." Passade han på att viska när dörren stängts.
"Seså, ni bör fortfarande vila." Lade han in enbart som en extra tydlig grej ifall de fortfarande skulle höra in.

Hon hade knappt märkt att Nihirian äntrat rummet, än mindre att vakterna förmodligen stått och tittat på henne ett tag. Hans ord fick henne att rycka till. Och vända sig om för att se på honom då han talade. Hon mötte hans blick stadigt. Såg in i det stiliga ansiktet med de mossgröna ögonen, ett underligt styng av avundsjuka kände hon. Varför kunde inte hon se sådär frisk och vacker ut? Med den ljusa skinande huden, och de fina dragen? Tårar hade ljudlöst runnit ur hennes ögon sen första stunden hon sett såret. Rödkantade hennes ögon och blötte ned hennes kinder.
"Å men sluta Nihirian... du om någon kan inte säga så till mig..." Sade hon med gråten i halsen och verkade först nu förstå att hon grät. Gick förbi honom med trotsiga steg genom rummet. Det ljusa ostyriga håret dansade över hennes  skadade rygg. Lydde honom och satte sig ned på sängen.
"Du som inte ens kan nudda vid mig! Det är mycket tydligt vad du tycker om mig!" Det hördes i hennes röst att hon inte fiskade efter en komplimang, utan att hon faktiskt menade vad hon sade. Layane hade tidigt lagt märket till Nihirians rädsla för beröring. I början hade hon tyckt att det varit intressant, spännande. Men nu verkade hon ta det personligt av någon anledning. Även om det förmodligen inte var det.
"Men jag klandrar dig inte..." Hon brydde sig inte om vakterna hörde henne, även fast hon visste att det var därför Nihirian viskat. Hon brydde sig inte om de stod och lyssnade.
"Min skönhet är försvunnen... den är..." Tårarna verkade inte vilja sluta rinna, ned över hennes kinder:
"...borta..." Sade hon och såg ut i ingenting. På rösten lät det som om hon givit upp. Hon började förvandlas till en person hon inte själv tyckte om. Och om hennes farhågor stämde, så kom hatet mot henne själv att räcka och bli över. Hur skulle hon klara det här? Hon började tvivla på sin egen överlevnad. Hon levde ju som sagt redan på lånad tid.

Nihirian började förbereda de saker han behövde för att upprepa samma procedur som vanligt. Layane som alltid var så svag för smicker tycktes dock inte alls ta emot sig denna dagen, men det var väl inte svårt att tänka sig. Hon gjorde det inte bättre av att gråta heller, en vanlig sinnesförvirring hos män där de inte riktigt visste hur de skulle bete sig för att göra saken bättre.
"Tydligt för er kanske, men ni kan inte bestämma det åt mig. Jag finner er väldigt vacker." Han struntade i om hon ville höra det eller inte, att detta ärr var ett misstag som förstörde hela henne. Men han tänkte prata medan han blötte upp såret, kikade hur pass mycket det läkt. Det såg otroligt fint ut till hans förvåning, det gapade fortfarande av röd ilska blandat med skorpbildning men det hade redan börjat dra ihop sig.
"Jag hade bytt mitt alviska blod med ditt om jag hade kunnat, sedan lång tillbaka hade jag ej tvekat." Fortsatte han med ett domnat leendet på sina läppar, han försökte tala lugnt till henne utan att lägga någon uppmärksamhet i faktumet att hon grät, inte någon direkt sådan för Layane var en stolt kvinna på det bra sättet.
"Första kvällen jag mötte er var likadan. Nog är ni vacker i utseende, men er riktiga skönhet bottnar i den styrka ni utstrålar, efter jag mött den kunde jag inte vända tillbaka. Det är något som jag saknar." Han gjorde en paus för att hämta ny luft. "Vi bär stora skillnader och våra ärr är inte lika varandra någonstans. Ni bör veta min patetiska sida som ni utsätts för dag till dag, det kan omöjligt göra mig vacker, mina alviska drag är mer slösade på något smutsigt.. ni å andra sidan.. har ett mod och en vilja som brinner och för era fötter framåt. Ni väljer er egen spelplan och ni är bra på det. Så se aldrig på mig och yttra de där orden igen, de skär i min själ när ni kastar bort er skönhet." Han pratade vidare, höll på slinka med sina egna ord ett par gånger men lyckades hålla sig på banan och när han tvättat av såret färdigt knöt han upp tyget istället för att linda om det igen.
"Det ser bra ut i alla fall, tror ni kommer vilja vara vaken en stund så jag tror vi lämnar öppet så det får lufta. Jag har med mig bröd och kött, vatten finns kvar." Han lade fram det till henne medan han själv tog en hörna bröd att ta bitar då och då från.
"Hur känner ni er i kroppen?"

Vakterna verkade ha avlägsnat sig från rummet, lämnat de båda ifred. Möjligen för att de blev nervösa av en gråtande kvinna. Inte särskilt ridderligt av dem kunde man tycka. Den vanliga sinnesförvirringen hos män kanske det berodde på. Och Nihirian blev lämnad ensam att ta sig an denna sinnesförvirring alldeles själv. Detta var såklart ingenting Layane tänkte på i sitt upprivna tillstånd. Hon knep ihop ögonen då han var i hennes sår. En stund tyckte hon synd om honom som var tvungen att hjälpa henne. Hans första ord studsade bara emot henne, ett tydligt sätt att undvika att svara på varför han hade det här problemet med beröring. Men de sista, om styrka. Berörde henne på något sätt, det lät verkligen som om han menade det. Var det så han såg på henne? Som en stark kvinna? Han förstod alltså inte sanningen.  Hon förblev tyst en stund och lät honom rengöra klart. Den unga lönnmörderskan satte sig så att hon hade ryggen riktad mot väggen. Tog brödet i sina smutsiga händer hon såg på det under tystnad en stund. Tårarna hade av någon anledning slutat rinna. Hennes styrka, ja, det var vad som hade drivit henne framåt under alla år. Utan den hade hon nog inte klarat sig såhär långt. Problemet var bara att den här styrkan och det här drivet hon hade bottnade i något som inte var hälsosamt för någon. Så frågan var, var det en styrka över huvudtaget, eller bara ett vansinne som inte ville släppa greppet om henne själ. Eller kanske var det hon som inte ville släppa greppet om vansinnet? Så hon sträckte på sig en aning, och mindes plötsligt sitt livsuppdrag.
Hon drog täcket upp till sin haka och såg på sin alviska följeslagare. Lyssnade till hans ord och försökte känna efter hur hon kände sig. Ärligt talat kände hon sig faktiskt helt okej i kroppen.:
"Jag känner mig bra i kroppen.  Såklart så värker såret men... jag tror jag vant mig vid smärtan..." Konstaterade hon. Hennes följeslagare såg lite trött ut, men det brukade han oftast göra. Hon tog en bit av brödet. Tuggade och svalde fort:
"Så... är vi fast här nu?" Undrade hon.

Det var med trötta och modstulna steg som Chrystal fortsatte den sista biten mot Rödhaken. Hennes kläder var lika smutsiga som hennes ansikte, håret var rufsigt och hennes ögon var livlösa. Människor hade pikat henne och ropat förödmjukande ord till henne hela vägen genom staden, men hon orkade inte ens bry sig. Det var förståeligt att de hånade henne. Hon såg ju ut som ett tredjeklassens gatulortigt avskum, vilket hon också var i och för sig, men hon lät det aldrig synas. Trots att hennes bostad bestod av ett smutsigt och dragigt litet vindsrum, så var hon alltid lika noga med att tvätta sig, hålla sina fina stulna kläder rena och skvätta på sig lite parfym som hon då och då stal från någon rik idiot.
Denna gången berodde smutsen däremot inte på hennes levnadssätt. Att hon ens lyckats fly var ett mirakel. Dumsnuten hade gått med på hennes begäran nere i fängelsehålan och släppt ner henne från sin hängande ställning. Det tog inte mer än någon sekund efter att Chrystals fötter nuddat marken, förrän hon hade överfallit den gamla mannen. Det räckte med ett slag över huvudet på honom med en utav dem tjocka handbojorna i järn, för att han skulle segna ner på marken medvetslös. Resten av flykten hade varit ovanligt lätt. Med en kniv hon snappat åt sig på vägen ut, skar hon halsen utav den enda person som den gamla mannen tagit med sig som skydd.

Efter en lätt måltid gömd i skymundan inne i ett hörn på Rödhaken, vandrade nu en mätt Chrystal uppför trapporna för att ge sig själv en välförtjänt tvätt och en god natts sömn. Det kändes som åratal sedan hon fått sova ordentligt och på ett varmt ställe också. Dragiga vindsvåningar och iskalla gränder gav inte direkt någon frid åt en riktigt djup sömn.
En hård kroppsbyggnad som knuffade henne åt sidan fick henne att titta upp.
-Jag går här! Fräste hon irriterat, men tystnade lika fort när ett par hårda ögon mötte hennes blick med avsmak. Åsynen av dem två vakterna fick hennes kropp att frysa till is. Hon bad en stilla bön att de inte skulle känna igen henne och böjde ner huvudet för att ge dem mindre chans till det.
-Ursäkta mig. Mumlade hon och skyndade sedan förbi dem uppför trappan. Vakterna fortsatte ner för trappan och ägnade henne inte den minsta uppmärksamhet. Med skakiga ben lutade hon sig mot en av värdshusets träväggar ovanför trappan. Det där var nära. Hon påminde sig själv om att hålla sin snabba tunga i styr. Den skulle inte ge henne några fördelar över huvud taget i läget hon befann sig i nu. För tillfället var det bättre att hålla så låg profil som möjligt. Hon lutade huvudet bakåt mot väggen och slöt ögonen en stund för att kunna ta några riktigt djupa andetag. 'Kom igen Chrystal. Du klarar det här. Du har varit med om värre saker. Ta dig samman nu!'
En kvinnas snyftande läten nådde plötsligt hennes öron och fick henne att vända uppmärksamheten mot korridoren vars väggar var pyntade med ett antal dörrar, som innehöll Rödhakens hyresrum. En av dörrarna stod öppen och hon såg undrande mot den. Nej, sa hon till sig själv. Hon skulle inte gå dit. Det stod alldeles för mycket på spel. Låg profil var det som gällde nu, men kroppen verkade tycka annorlunda. Nyfikenheten tog över och hon började sakta närma sig rummet där snyftningarna kom ifrån. Försiktigt kikade hon runt dörrkarmen tills hennes ögon fick syn på en man som stod med ryggen mot henne och gav en kvinna mat. Kvinnan satt upp i sin säng och hade dragit täcket upp till hakan, som var blöt av tårar som strilade ner för hennes ansikte. Ett ansikte som såg hjärtgripande härjat ut. De samtalade lågt och Chrystal kände sig tagen av synen och blev helt mållös, men visste att hon var tvungen att säga något innan de fick syn på henne och skulle tro att hon var en tiggare på väg att ofreda dem.
-Ursäkta mig. Sa hon försiktigt och väntade på en reaktion innan hon fortsatte. Jag vill verkligen inte besvära er, men jag letar efter rum 314.
Ett ologiskt nummer egentligen eftersom att Rödhaken bara hade 10 rum, men de tyckte väl kanske att det var roligt att förvirra sina gäster. Med ens kände hon sig dum och ångrade sin fråga. Varför besvärade hon detta stackars par när hon visste exakt var rummet fanns? Varför kände hon det nödvändigt att störa ett par, som uppenbarligen inte ville bli störda. Allt bara för att stilla sin egen egoistiska nyfikenhet.
Förlägenheten i situationen fick henne att rodna vilket ändå inte skulle synas med tanke på att hennes ansikte var täckt av lort.

(Jag tänkte bara droppa förbi här lite snabbt och påpeka att denna tråd utspelar sig efter det som skedde i tronsalen. Eftersom att Oscar inte svarat på Chrystals meddelanden och eftersom att han är oåtkomlig över Skype, så kan Chrystal spela på att hon kommit undan personen som kidnappat henne från tronsalen. Jag kommer också att svara i tråden snart med Hector. Två av riddarna befinner sig fortfarande på Rödhaken tillsammans med Hector.)

Han tog baljan med vatten och ställde ned den på golvet, en bit ifrån sängen så att den inte lika enkelt skulle vara ett offer av trampning. Kannan med vatten flyttade han istället fram ifall hon skulle vilja dricka mer men hon tycktes mer oroad över situationen nu istället och han fann det nog som en bra ursäkt för henne att inte fokusera på utseendet av såret.
Till hennes fråga skakade han på huvudet med en stadig trött blick. Även fast han inte var den briljantaste kring detta område där säkerligen Layane skulle skina så mycket mer än honom själv om hon varit klar nog i huvudet, så hade han själv lyckats bestämma sig för ett av de möjliga alternativen. Han fumlade fram sin trogna väska och fick upp sin bläcksten och ett par diverse andra föremål, en flask bland annat och en tygpåse som rasslade.
"Det glädjer mig att höra, vi bör inte alls bli kvar länge då." Började han och vandrade över till den längre bänken som löpte längs väggen. Där lade han ned allting och tycktes strukturera dem i en ordning för användning och han såg mot Layane för att svara henne lite tydligare.
"Jag har en möjlig lösning, självklart finns andra fler drastiska. Jag måste bara hitta den sista biten." Han tystnade vid ett läte från dörren och han blick drogs därmed mot öppningen mot ett obekant ansikte. Han vände sin kropp mot denna okända kvinna som tycktes nyfiken nog att våga kika in trots vakterna så pass nära deras rum.
"Absolut ingen fara." Svarade han denna kvinna som börjat med att ursäkta sig. Nihirian skådade hennes främmande ansiktsdrag, de var en aning mer annars än de man oftast reagerade på och till skillnad från hans vita hår och bleka hy, Layanes otroligt ljusa hår och en fager ton, hennes intensivt blåa ögon, så var denne kvinna långt ifrån lik någon av dem. Hårfärgen på kvinnan passade, men han tvivlade på att han kunde använda henne, det hade varit så passande om den sista biten funnits direkt på värdshuset. Kanske gick det ändå, enda problemet var ögonen.
"Nu är jag inte allt för främmande här på Rödhaken men om jag inte minnes fel så har värdshuset bara en korridor?" Han stoppade ned handen i det svala vattnet från baljan han hämtat tidigare och vred trasan under ytan innan han tog med sig den och vandrade över mot Layane och tog försiktigt tag i en av hennes händer i sin egna som lätt gav ifrån sig distinkta darrningar och han började försiktigt tvätta av smutsen. Att han inte tänkt på det tidigare, hon hade sitt mot sina fingrar flera gånger och han visste hur fåfäng hon var trots att han lyckats stilla henne för stunden.
"Innan ni går, har ni några färdigheter som skulle komma till hands? Min lady här skulle behöva ett ombyte och jag skulle vilja att någon assisterade henne om så skulle behövas. Ni ser ut att kanske vilja utbyta något mynt för en tjänst. Min lady kan dock vara väldigt tjurig gällande assistansen." Han vände huvudet för att se bak mot den okända kvinnan innan tillbaka på Layane. Om han kunde så ville han försöka få Layane att gå med på det hela.
"Jag har hört ett par historier som jag tänkte testa nu, där man med hjälp av naturligt medel kan vi mörka ned ditt hår, det håller i ungefär 10 dagar sedan släpper det, om vi finner en kvinna i din höjd och byggd, med brunt hår kan vi kanske vara så fräcka att komma undan genom att bara växla er, säger att hon är en helerska eller något. Frågan är om ni vill lämna Easthall som misstänkt eller om vi ska ta den längre vägen som är dyrare men som drar den från dig?" Orden var talade med en lite lägre ton, för Layanes öron och han gav henne valet om hur de ville göra och även om hon skulle kunna tänka sig ta emot hjälp för ombyte. Öronen lyssnade efter kvinnans rörelser från döppöppningen, dessutom om vakternas avstånd medan han fortsatte tvätta av Layanes händer, med ett par motsträviga instinkter som ville släppa hennes hand.

Hennes följeslagare såg tänkande ut medan tog fram diverse saker ur sin väska. Den rasslande påsen fångade hennes intresse, möjligtvis för att den med sitt rasslande tog uppmärksamheten från de andra sakerna. Han gick sedan vidare till den längre bänken i rummet. Men kunde inte se de saker han tycktes rada upp. Egentligen hade hon velat springa fram och kika över hans axel, men hon satt lydigt kvar i sängen som han beordrat. Hon misstänkte att hon ändå kom att få veta hans plan. Layane fann det intressant att få veta vad Nihirian tänkt ut, för i vanliga fall var det Layane som tog täten i planerandet. Men han hade väl insett att hon inte var kapabel till det nu, och sakta började hon inse det. Försökte trycka undan en lite känsla av skam. Dock han inte den känslan etsa sig så djupt i henne, då Nihirians blick tycktes fästa sig på någonting i andra sidan rummet. Layane smalnade på sina ögon och försökte utröna vad han höll på med. Inte var det väl en vakt som stod där? Som hört deras samtal. Hon började snabbt tänka igenom allting de sagt samtidigt som hon vred huvudet och såg mot det håll han såg.
Till hennes lättnad stod där en kvinna. Som i sin mycket smutsiga klädnad inte alls såg ut som en vakt. Hennes sällsamma ansikte betog Layane en aning. Och hade försökte börja tala någon sekund senare än vad hon skulle gjort vid vanliga fall. Men Nihirian hade redan tagit vid. Layane blev lättad, hon visste att Nihirian inte skulle säga något tokigt. Det var han bättre på än henne, fast det skulle hon såklart aldrig erkänna.
   Hon slappnade av och betraktade den nyanlända kvinnan nästan lite oförskämt. Men i det här läget tänkte Layane inte på att hålla sig till de sociala koderna. Kvinnan var längre än henne själv, och atletiskt byggd. Kanske var det en soldat ändå? Var det därför vakterna inte upptäckt henne än? Men nej, det kunde inte vara möjligt. Något i kvinnans grönaktiga ögon skvallrade om ett mörker som inte vakterna brukade ha. En hemlighet möjligtvis. Men Layane kunde inte avgöra vad. Hon drogs ur sina tankar då Nihirian plötsligt rörde vid henne. Vid hennes händer. Hon såg förvånat på honom då han rengjorde henne händer. Någonstans i sitt tomma hjärta värmde det. För så många anledningar. Men den värmen avbröts snabbt då han kommenterat  hur tjurig hon kunde vara. Trotsigt ryckte hon åt sig sina händer och såg stött på honom. Om bara den här nykomlingen inte stod i rummet och agerade vittne, hade Layane strypt sin alvvän på plats. Just därför såg hon lika förolämpat upp på Kvinnan. Hon hörde Nihirians lågmälda ord och övervägde dem bakom de skymfade ögonen som fortfarande stirrade ut kvinnan. Många människor skulle nog tycka att det var ett otrevligt beteende och förmodligen kunde det lämna en konstig stämning dem emellan.
  Efter att Nihirian lagt fram sitt förslag klart såg hon på honom. En mästerlig plan. Hon blev närapå lite stolt över honom. Och hon gav honom tyst tillåtelse att fortsätta tvätta hennes händer. Sekunden hon bestämt sig syntes nästan i hennes ögon. Hon sade knappt hörbart, endast så att Nihirian kunde höra:
"Den längre vägen..." Valde hon.

Den ljushåriga alven hade talat till henne och hon ville bara sjunka genom jorden. Det var en urbota dum fråga hon ställt i och för sig, så hon förstod hans ironiska svar, men det gjorde inte situationen mer genant. Mannen verkade däremot låta saken bero och började istället försiktigt att tvätta kvinnans händer. Han gjorde det med stor försiktighet och tillgivenhet och kvinnan svarade med att se tacksamt på honom. Scenen värmde Chrystals hjärta och ett leende smög sig fram på hennes läppar samtidigt som hennes annars så nervösa och hårda blick såg vänligt på paret. De måste nog verkligen tycka om varandra, tänkte hon och kände ett litet sting i hjärtat. Den dagen då hon kunde lita på någon såpass mycket att hon skulle kunna ge sitt hjärta till någon, då kunde hon skatta sig lycklig.
Hennes tankar vandrade iväg till någon fjärran lycklig plats där hon gick en leende man till mötes, där barn skrattande sprang omkring och lekte kull och vänliga vänners ansikten omringade dem.
Mannen började tala igen och avbröt hennes drömmerier. Vad hade han sagt? Om hon hade några färdigheter för att ta hand om hans kvinna, vilken i sin tur verkade bli ordentligt förolämpad av hans beskrivning av henne och gav honom en arg blick. Först tänkte hon faktiskt gå med på det, men hans kommentar om att hon såg ut att utbyta ett mynt för en tjänst, stack som en kniv i henne. Vad trodde han att hon var?! En värdelös tiggare? Hon kunde inte klandra honom för hon såg verkligen ut som en för tillfället, men hans ord sved ändå hårt.
-Jag kan hjälpa er, men jag behöver inga mynt för det.
Det var en ren lögn. Hon behövde alla mynt hon kunde få, men hennes stolthet hindrade henne. Hon tog ett steg in i rummet medan han fortsatte tala till kvinnan, men stannade sedan tvärt och såg misstänksamt på dem båda.
Tänkte de använda henne som ett sätt att fly undan? Så det var därför det sprang vakter på Rödhaken ikväll. Aldrig i livet att hon tänkte hjälpa detta par. Det var alldeles för riskabelt. Hon hade ju precis flytt från sin kidnappare, lyckats ta sig genom stan utan att bli upptäckt utav någon och klarat sig förbi vakterna som turligt nog inte känt igen henne. Nej! Hon tänkte verkligen inte utsätta sig för någon större fara igen.
Minnet av den fuktiga, kalla, jordiga fängelsehålan kom krypande och fick det att ila kalla kårar längs ryggraden på henne. Hon började sakta gå bakåt mot den öppna dörren och insikten av att vakterna kunde komma tillbaka vilken sekund som helst, fick hennes mage att knyta sig. Varför var hon tvungen att vara så nyfiken för?! Det här bådade verkligen inte gott.
Kvinnan i sängen såg plötsligt rakt på henne med en iskall blick och svarade sedan att hon kunde gå med på mannens förslag. Chrystal såg skrämt på henne och skakade sakta på huvudet. Hon tänkte precis tala om för dem att de fick sköta sina affärer själva, när hon hörde tunga fotsteg ute i korridoren. Det var ingen tvekan om att det var vakterna som var på väg mot dem. Efter en hastig genomgång av sina möjligheter valde hon att stanna.
-Ok. Jag hjälper er.
Med blicken riktad ner mot golvet gick hon fram till mannen och tog över hans position vid sängen. Nu fanns det ingen återvändo och chansen att lyckas undfly vakterna två gånger på samma kväll var minimal. Nervöst och med en isande känsla i sina ådror lyfte hon upp händerna i luften och började mumla ord, som liknade dem hon hört folket på magikerakademien använda när de hade helat henne själv. Hon såg samtidigt på kvinnan nedanför sig som fortfarande såg på henne med en oförskämd blick och blinkade sedan med ena ögat.
-Spela bara med.
Chrystal blundade och försökte ignorera kvinnans blick när hon hörde vakterna torna upp sig i dörren. Måtte tusen önskningar och bedjanden få detta att gå vägen, bad hon och hoppades verkligen av hela sitt hjärta att deras upptåg skulle lyckas.

Alven vred huvudet en aning då den nya kvinnan tycktes tala till honom med en ton av kränkthet och han fick själv minnas tillbaka på det han sagt för att försöka hitta något fel i sina ord.
"Ni får ursäkta, jag var säker på att det utspelas som en artig gest när man ber om en tjänst?" Frågade han, eller det var inte direkt en fråga mer något som han skulle lägga på minnet till nästa gång. Att folk betalade för sig var väl vad man skulle göra? Speciellt om det var mot någon man aldrig träffat. Nihiran lade dock blicken förvånat efter Layanes händer då hon ryckt till sig dem. Hennes reaktion var nog inte konstig, om inte bevisade det bara hennes tjurighet men han lät ett litet leende smita från läpparna då hon gav sig och lade tillbaka dem. Eller så kanske han bara var mer van vid vissa sidor av henne än vad han brukat vara i sociala sammanhang.
Stämningen emellan kvinnorna dock tycktes mindre bra. Från att försiktigt tvätta av hennes händer såg han upp mot Layane som intensivt startat en stirrtävling med den andre. Layane gav honom ett svar på sin fundering och han nickade djupt medan han släppte ut ett "Självfallet, ni kanske kan vägleda mig om vars jag bör leta efter rätt person?" Han pratade tyst och efter det tyckte stirrtävlingen ta på kvinnan som tycktes tveka. Han vred huvudet åter en gång för att se på henne, hennes blick var dock för annars för att bara backa från en utmaning, kanske deras sätt att samtala hade påverkat henne. Men vakterna på värdshuset som klampade omkring förde henne in i rummet igen och han fick hastigt ge plats för den, ja, faktiskt smutsiga kvinnan men som tog upp sin roll bra nog då vaktera.. magi? Han såg mot kvinnan, måtte inte Layane göra något otroligt dumt.. men kvinnan talade tyst igen och bad henne spela med precis samma veva som vakterna stannade upp vid dörren med en ifrågasättande blick mot den nya kvinnan.
Nihirian torkade av sina händer innan han bemötta deras frågande blickar precis som om han sade, ge mig bara någon sekund så kommer jag. Med ändrade planer behövde han inte ha sina grejor framme och han packade ihop det material han lagt fram på bordet, absolut synligt för vakterna då det annars ofta kunde vara en anledning för misstänksamhet. När han hade lagt ihop sina saker i sin väska igen, packat ned sådant som inte var mat för Layane att äta gick han upp mot dörren och hälsade artigt på vakterna som genast ställde frågan som nog de alla väntat på, vem var kvinnan?
"Jag tänkte att min lady skulle få sig ett ombyte och kanske tvätta av sin kropp. Hon kan så klart inte ta ett bad, vilket var varför jag lät denna kvinna assistera oss då jag har min position att hålla. Ska ni neka min lady att få byta till rena kläder med chansen att läkningen går bättre?" Han gav dem en lika ifrågasättande blick tillbaka, det handlade så klart om en kvinnas privatare delar, de som vakter visste vad heder var för något om ännu några bara vad ordet betydde. Men de tycktes som en logisk anledning och dömna av kvinnans utseende borde de inte ha några problem med det. Han vände sig in mot rummet, magisk läkekonst skulle kunna bryta deras tro om sanning i deras situation då den läkningen var mycket snabbare, kanske om han distraherade dessa nog kanske de inte hörde.
"Se till att min lady får sig ett ombyte och att ni assisterar henne rikligt, för vakternas skull kommer det knackas på dörren med jämna mellanrum och vänligen svara då." Han talade så klart mot den okända kvinnan och då han var färdig vred han bara kroppen snäppet rakare för att buga mot Layane i visan om att han skulle lämna rummet. Därefter vände han tillbaka och klev ut ur rummet och stängde dörren.

(Umm, blir ni kvar i rummet längre kan ni spela vidare tills ni behöver mig, jag sussar nu iaf!)

Det var någonting med den här främmande kvinnan. Det visste Layane, eller var hon kanske bara paranoid i sitt inte helt krya tillstånd? Kvinnan gav ett förvirrat intryck, sedan verkade hon förolämpad. Kort därefter klev hon in i rummet, men verkade i samma sekund ångra sig. För hon backade bakåt. Nykomlingens ordentliga drag i ansiktet skvallrade om att hon var i konflikt med sig själv för en stund. Och tydligen, för hon beslutade sig till sist för att hjälpa dem.
Magi? Så detta var det mörker hon känt av? Det började bubbla ett väldigt hat inom Layanes lidande kropp. Blodet började ilsket pumpa fram i hennes ådror. Och blicken hårdnade ytterligare. Och i samma sekund som Layane tänkt resa sig upp så blinkade Främlingen mot henne. Hon stelnade till i kroppen och kände sig förvirrad för en kort stund. Underliga ord som framkallade ett kraftigt illamående i Layane började ramla ur kvinnans mun. Det lät precis som en besvärjelse. Hon såg förvirrat och hjälplöst på Nihirian. Men han bugade sig bara och lämnade rummet. Det gick så fort, hon ville bara resa sig upp och stoppa honom, gjorde det dock inte. Hur kunde han lämna henne ensam i det tillstånd hon var i? Men det var väl klart, han såg kanske sin chans att fly henne. I och för sig hade nog Layane gjort samma sak i hans skor. Men Layane skulle aldrig ha hamnat i hans skor från första början. Det rev i hennes hjärta då han stängde dörren. Kunde hon verkligen lita på honom? Det gjorde hon ju egentligen men av någon anledning tvekade hon nu. Egentligen spelade det ingen roll försökte hon genast tänka. Hon hade sig själv i alla fall. Och denna... främling. Hon svalde de här underliga känslorna, lugnade en egendomlig storm i sin själ. Såg åter på kvinnan som stod framför henne, det yviga håret fick henne att se längre ut konstaterade hon omedvetet. Layane sade ingenting, utan såg bara med en väldigt avvaktande och offensiv blick på främlingen. Väntade på hennes nästa drag. Väntade på att bli förhäxad.

(Blev lite kort sorry! Blir så för mig ibland, betyder inte att jag tycker det är tråkigt=) Vill bara inte krysta fram någonting.)

Mannen gick ut genom dörren och lämnade den spända stämningen mellan kvinnorna efter sig. Chrystal hade velat ropa tillbaka honom och be honom att inte lämna henne ensam, men visste att det inte var möjligt. Lyckost, tänkte hon, han hade i alla fall haft möjlighet att fly fältet medan hon var fast här inne, med en kvinna som verkade hata hennes sällskap. Hon hade velat vara nästan vart som helst just nu förutom där hon befann sig just nu. Hur kom det sig att hon alltid lyckades hamna i sådan här situationer?
Hon lät sina ögon förbli slutna och intalade sig att, så länge hon inte såg något så fanns det inget. Istället försökte hon koncentrera sig på sin egen andning, på fåglarna som kvittrade utanför fönstret. Vad som helst som kunde få hennes nerver att lugna ner sig lite.
När värdshuset verkade tillräckligt tyst, vågade hon sig på att kisa lite, beredd på att slåss för sitt liv, men inget hot fanns där. Inga vakter som skulle ta henne tillbaka till någon annan fängelsehåla, inget bakhåll från hennes kidnappare och den fientliga kvinnan i sängen verkade inte vara på väg att mörda henne heller, även fast hennes blick visade att hon nog helst ville det. Chrystal lät sina händer falla ner längs sidorna och pustade ut.
-Tror du de gick på det?
Hon såg nervöst på kvinnan framför sig.
-Om inte så får vi väl hjälpas åt att göra det trovärdigt. Du kanske kanske kan lägga dig i sängen och börja skaka eller något medan jag mumlar någon annan rappakalja.

Chrystal hoppades kunna lätta upp stämningen en aning och försökte sig på ett ironiskt leende. Hon gav upp det lika fort. Hon bara kände hur stela hennes läppar var och misstänkte att hon nog bara skulle se ut som en psykopat med ryckningar. Istället harklade hon sig och försökte ingiva ett allvarligt, men vänligt intryck. Hon kunde förstå kvinnan på ett sätt. Det kunde nog inte vara lätt att vara i en sån utsatt situation. Skadad och helt ensam med en smutsig, okänd varelse som kunde ta sig till med vad som helst. Som om inte det vore nog så skulle hon också bli fråntagen sin identitet och låtsas vara denna smutsiga trashank till människa för att kunna fly undan...vad det nu var de flydde ifrån. Hon hade nog inte varit så glad själv heller om det var hon som satt i kvinnans kläder. Dessutom var kvinnan oerhört vacker. Hennes ljusa, om än lite tilltufsade hår, verkade svaja fjäderlätt omkring henne. Hennes späda kropp verkade vara lätt och smidig och hennes blå ögon gav en svalkande och vänlig känsla. Även om de just nu var iskalla och hårda som stål, så fanns det en ödmjukhet därinne som inte gick att dölja. För ett ögonblick fick hon medkänsla för kvinnan, men samlade sig snabbt. Hon fick inte låta saker påverka henne i detta ytterst riskabla läge. Hennes egen säkerhet var viktigare än deras och därför fick hon komma ihåg att hålla huvudet kallt.
Istället backade hon några steg och skapade ett bekvämt utrymme mellan sig och den skadade kvinnan.
-Vill du att jag assisterar dig med någonting eller känner du att du klarar det själv?
Frågan var ställd utan några som helst känslor från Chrystals sida. Hon försökte inge en tjänarinnas sakliga och strikta förhållningssätt. Med en röstton som varken kunde misstolkas som förolämpande, högfärdigt eller som medkännande. Det verkade som det bästa sättet för henne att agera utifrån dem gällande omständigheterna.

Ingen besvärjelse verkade påverka henne. Ingenting rörde sig, ingenting började brinna. Kanske var hon så skicklig att hennes besvärjelser inte vidrörde tingen runt om, det skulle vara en stor ovanlighet i sådana fall. Kvinnan blundade fortfarande och Layane kände såklart också av den underliga tystnad som sänkte sig dem emellan. Den lortiga främlingen försökte konversera, lätta upp stämningen. Som otur var, så var Layane inte den som talade för att lätta upp stämningen om hon inte var tvungen, hon tyckte nästan lite synd om den främmande kvinna som trampade vatten i den här stämningen, eller... egentligen tyckte hon inte synd om henne. Tillslut verkade hon skärpt till sig i alla fall. Hennes försök till konversation visade på att Kvinnan hade erfarenhet inom sociala sammanhang. Dessutom var hennes hållning för stolt för att bära sådana smutsiga kläder. Layane fann det ytterst intressant. Men att stilla sin nyfikenhet i det här läget var inget alternativ. Även fast hon fortfarande var misstänksam mot Kvinnan så följde hon Nihirians plan. För vilket annat val hade hon? Hon var ju tvungen att bli ren till att börja med, sen kunde det inte skada med kläder. Om den här främlingen försökte sig på att anfalla henne, så fick helt enkelt Layane försvara sig på något sätt. Nog skulle hon komma på någonting om det skulle komma till det.
"Jag kan inte böja mig ned..." Sade Layane tyst, hon hatade att be om hjälp. Än mer från en främling. Men resa sig upp kunde hon göra själv, vilket hon nu gjorde.
"Men först ska jag tvätta av mig, vilket jag tror jag klarar själv..." Sade hon och höll fortfarande täcket runt sin avklädda kropp.
"I väskan där borta..." hon pekade mot andra sidan av rummet mot hennes läderväska som låg slängd i ett hörn "finns ett par ihoprullade kläder..." Befallningen om att Kvinnan skulle hämta dem behövde inte uttalas, det hördes på hennes röst. Layane började gå försiktigt de få stegen fram till vattnet som stod på golvet. Långsamt gick det, och varje steg sände små stötar av smärta genom hennes kropp. Måtte inte ryggraden fått sig en törn. Detta hade hon inte känt av tidigare. Fast då var hon ju så uppriven att nog ingen fysisk smärta skulle kännas. Hon hejdade sig dock hallvägs och vände sig försiktigt om. Tittade betänksamt på kvinnan innan hon sade:
"Jag hoppas att du..." hon hejdade sig "ni..." rättade hon sig " inte föredrar..." så plötsligt såg hon med avsmak på främlingen "kvinnor...". Hon sa det högt och tydligt. Utan skam och med betoning på rätt ord, så att inget skulle missförstås.

Till sin lättnad svarade kvinnan att hon klarade av att tvätta av sig själv. Även fast hon hade kunnat hjälpa kvinnan, så var det ingen trevlig sysselsättning att gräva runt bland andra människor privata delar. Tacksam för detta gick hon bort till väskan som kvinnan pekat på och drog upp några klädesplagg som låg däri. Med dessa i famnen gick hon sedan bort och lade dem försiktigt på sängen.
Hon följde kvinnan med blicken när hon mödosamt tog sig den lilla biten bort till tvättfatet. Eftersom att kvinnan inte sa något, så gjorde Chrystal heller ingen ansats till att undsätta henne. Eftersom hon inte kände människan, så var det heller inte hennes sak. Om kvinnan ville ha hjälp så var det hennes ansvar att be om det.
Ett litet leende lekte på hennes läppar när kvinnan frågade om hon hade något emot kvinnor. Oavsett om hon hade haft det, så hade det ändå inte ändrat på något. De var 'fast' här inne och hade därför inte så mycket mer val. Chrystal skakade lätt på huvudet, men vände ändå ryggen till av respekt för kvinnan. Hon var ju ändå den som befann sig i ett mindre angenämt läge och skulle nog uppskatta lite avskildhet.

(Efter ditt nästa inlägg känns det som att vi är ganska klara i rummet eller vad tycker du?)

Äntligen hade hon kläderna på sig. Och hon var ren! Vilken lättnad.  Den flygiga linnetröjan satt löst om henne, så att såret fick andas, så som Nihirian hade önskat. Hon hade slagit sig ned vid det stora helkroppspegeln på golvet och lade färgerna i sitt ansikte. Tystnaden hade hela tiden legat över dem båda som ett lock. Layane lade omsorgsfullt lite färg i ansiktet, färg som markerade hennes kindben. En annan färg som var mer lik hennes egen hudfärg, till för att täcka de mörkar ringar hon under de senaste veckorna fått under sina ögon. Efter hon var klar med sitt konstverk såg hon på sig själv i spegeln. Inte helt nöjd. Ett mörker låg över henne, en besvikelse på sig själv. Och i varje rörelse hon tog gjorde såret sig påmint genom att stråla eller svida på ett eller annat sätt.
"Säg mig... vart kommer ni ifrån?"
Frågade Layane plötsligt och såg på den unga kvinnan som assisterat henne i spegeln. De första orden som hade sagts under tystnad, endast fylld med dropp från vatten. Blöta fötter som gick över golvet i trä. Till och med ljudet kläder gör när det vidrör hud hade hörts under tystnaden. Hon hade behövt hjälp att få på sig sina linnebyxor. Och hjälp att få tröjan över huvudet. Layane hoppades att nästa gång hon var i behov av att byta kläder så skulle hon inte behöva hjälp av någon annan.  Kvinnan i fråga verkade vara fredlig, än så länge. Hur kunde Nihirian vetat det? Eller så kanske han inte visste. O vart var han någonstans. Förmodligen hade han flytt. I själva verket skulle Layane vara stolt över honom om han flytt. Det hade varit modigt av honom.  Men samtidigt hade hon svårt att tro att han skulle göra någonting sådant.

Ljudet av blöta fötter på ett knaggligt trägolv närmade sig sängen med kläder och fick Chrystal att spänna sig nervöst. Hon litade inte riktigt på den här kvinnan ännu. Ett milt frasande läte hördes när kvinnan drog på sig sin linnetröja och först nu kände hon sig bekväm nog att vända sig om. Samtidigt slog sig kvinnan ner på golvet framför en stor spegel som satt på bortre väggen.
Chrystal betraktade henne tyst när hon sminkade sitt redan fagra ansikte och förundrades över hennes skönhet. Själv visste hon att hon såg relativt bra ut, bakom all lort, men det var på ett mer utmanande sätt. Den här kvinnan hade mjuka vackra drag, medan hennes egna var av ett hårdare och mer tydligt slag. Det var fascinerande hur olika folk var.
Kvinnan verkade däremot inte lika nöjd av ansiktet som tittade tillbaka på henne i spegeln. Chrystal misstänkte att utseendet var något som var väldigt viktigt för henne. Varför skulle hon annars se så missnöjd och vemodig ut? Själv brydde hon sig inte ett vitten om sitt ansikte. Så länge hon hade välsydda kläder på sig och håret i någorlunda ordning, så visste hon att det gick an. Folk skulle acceptera henne ändå. Sorgset såg hon ner på sin klänning som nu var sönderriven och full av smuts. Det nu intorkade blodet från den nerstuckan mannen i tronsalen, skapade en avskyvärd mörk fläck på det bruna tyget. Hon vad tacksam över att tyget var brunt. Det gjorde att det inte syntes att det var blod och ingen skulle heller kunna gissa det om de inte visste. Med ett tappert försök borstade hon bort lite smuts med handen och rättade till några skrynklor. Det gjorde ingen som helst skillnad och hon fick bara acceptera att den, en gång vackra klänningen, nu inte var mer än en trasa som det bara var att kasta.

Kvinnan talade igen och Chrystal riktade sin uppmärksamhet åt hennes håll och försökte glömma sina tankar.
-Åh, jag reser runt lite varstans.
Svarade hon undflyende och började städa upp i rummet istället. Frågan var obehaglig och hon ville helst inte svara på några frågor alls. Ju mindre dessa två visste desto bättre. Hon rättade till dem skrynkliga lakanen, hämtade täcket och lade det på plats i sängen och gick sedan bort till tvättfatet.
-Jag tänker gå ut och tömma tvättfatet. Vill du att jag fyller på det igen eller ska jag låta det vara tomt?
Chrystal gick mot dörren samtidigt som hon pratade och utan att vänta på svar öppnade hon den och försvann ut i korridoren. Längre bort kunde hon se kvinnans man stå tillsammans med vakterna. Hon harklade sig för att dra till sig hans uppmärksamhet.
-Vi är klara därinne nu, men hon behöver vila lite för att samla sina krafter. Det är nog en bra idé för er att gå in till henne, så att hon ser ett välkänt ansikte när hon vaknar upp.
Hela tiden pratade hon med huvudet nedsänkt och blicken riktad mot golvet.
-Jag behöver rena detta vattnet från diverse magiska orenheter. Det är ingen trevlig uppgift och det kommer ta mycket på mina krafter. Jag finns inne på mitt rum om ni skulle behöva mina tjänster något mer.
Med detta sagt gick hon längs med korridoren med fatet i famnen och sneglade obemärkt upp på dörrarna tills hon befann sig utanför rum 314- Med en smidig rörelse fick hon upp handtaget och smet sedan snabbt in genom dörren.
Hon hade inget ljugit. Hon behövde verkligen lite tid för sig själv.