Bild: (Har tyvärr inte hittat någon bild som passar Manfreds utseende. Du får fantisera ihop hans utseende i stället.)
Namn: Manfred
Ålder: 25
Yrke: Murare
Tro: Ingen
Ras: Människa

Utseende:
Manfred har cendréfärgat hår som räcker honom till skuldrorna. Han har det oftast utsläppt, och oftast är det otvättat och stripigt. Ansiktet pryds av  vassa och manliga drag, en rak näsa och ett par bruna ögon. Kroppen hans är smal och senig. Men han är stark, även om det inte syns. På sin kropp bär han oftast väldigt enkla kläder, även om han skulle ha råd med en dyrare sortens, ett par svarta linnebyxor med matchande tröja till.

Personlighet:
Manfred är en komplicerad ung man. Han är oftast  alltid trevlig med andra, då han är väluppfostrad och lärd. Men ett hjärta tyngt med oprovocerade tankar gör honom till en fara för sig själv och andra.

Bakgrund:
Det som format Manfred till hur han är idag är inga speciella händelser, inga traumatiska upplevelser, utan bara själva livet. Hur livet har fortgått i sin långsamma och otroligt tråkiga takt. Han föddes i Easthall, han växte upp i Easthall, och började jobba för sin far när åldern var passande för honom...i Easthall. Sin barndom spenderade han som vilket medklassbarn som helst i den stora staden. Lekte med vänner, hade mat på bordet, och lärde sig utav sin far hur man läste, räknade och skrev, någorlunda i alla fall. För detta var något som behövdes i yrket som murare, i alla fall i den position hans far var i, som även gjorde ritningar till diverse byggen. Vilket var tänkt att även Manfred skulle kunna göra en vacker dag.  

Många gånger har han tänkt lämna staden, för att söka sig ut på äventyr. Men samtidigt har ett fast jobb som murare, och att tjäna bättre med pengar än de flesta, hållit honom kvar. Dessutom är hans far ingen ungdom längre, och snart kommer han inte orka hålla i murarverksamheten. Manfred måste snart ta över. Han har också försökt sig på att hitta någon duglig kvinna som kan bära hans barn, men detta har han också funnit meningslöst. För hur stark än kärleken är till någon, så dör den alltid ut. Och ett barn, till den här världen? Nej, absolut inte.

Idag:
På kvällarna när han inte jobbar är han en förlorad själ, som förvirrat vandrar Easthalls gator, ibland med vänner, ibland ensam. På jakt efter någonting, någonting som kan hjälpa honom i sin smärta och vånda. Men vad han kanske inte själv förstår är att det han letar efter är ett sätt att avsluta det här meningslösa och värdelösa livet. Döden, är det som är lockande. Och omedvetet bjuder han in den genom att ideligen sätta sig i farliga situationer. Han dricker sig redlös och hamnar ständigt i allvarliga bråk. Men än så länge har han klarat sig, till hans undermedvetnas förtret.

Manfred har slutat förklara för alla andra varför han gör slut på sina tillgångar, inte tänker på varken sin hälsa eller sitt förstånd. Slutat förklara varför han knappt äter längre, och bara använder alkohol som en näringskälla. För ingen tycks förstå hur en ung man som han, med det liv och tillgångar han har, kan känna så som han känner. Kanske är han en bortskämd, melodramatisk ung man. Men han bryr sig inte vad andra tycker om honom, eller vad han tycker om sig själv, ty ingenting spelar någon roll längre.

Övertygelser:

Livet är tråkigt och meningslöst.

Världen är en grym plats, dit inga fler barn borde placeras.

Om jag somnar nu och vaknar om 200 år så kanske jag skulle varit lyckligare.



Insikter:

Om Manfred hamnar i en hotfull situation, så om famnar han den.

Om Manfred beslutar sig för att dricka en kväll, så dricker han sig redlös.

Om Manfred möter en ny person, så försöker han vara så tillmötesgående han kan, även om det är svårt för honom.

Trevlig bakgrund. Du har glömt att lista med ras dock! Något som jag nu ser har missats i tidigare bakgrunder också, vilket ska redigeras!

Ska ordna det