Lára'ethil Imatëar
BILD

Man kan höra hur det rasslar, som om någon bollade med en börs fylld med mynt. Ljudet ekade längs en korridor utanför tronsalen. Brynjan slog rytmiskt mot kungsvaktens lår när hon tog ett steg. Hon försöker inte ens smyga, de flesta hade redan konstaterat att halvalven kunde smyga om hon ville. Den starka förmiddagssolen sken in genom stora fönster med målat glas. Hela korridoren badade i ett vackert ljus. Lára håller ut sin hand och betraktar spektrumet av färger som skapades av en obetydlig stråle ljus. Ett vagt leende skymtas på hennes läppar. Så vackert. Stålringarna i hennes brynja blänker i dagsljuset. Halvblodet tog hand om sin utrustning, det fanns inte en enda fläck rost på brynjan och den var alltid inoljad. Hon tog sig tiden att pyssla om svärdet, putsade det noga. Hon höll sina kläder i gott skick. Speciellt vapenrocken som visade på att hon tillhörde det Kungliga Gardet.

Lára var tacksam över stundens stillhet. En kort stund gör hon halt i sin patrullering, hon stannar framför ett fönster och lutar sig ut. Någon hade öppnat det, förmodligen en tjänare. Halvalven sluter sina ögon och känner solens värma smeka över hennes ansikte, lika ömt som en älskares beröring. Det var en behaglig dag. Hon kunde känna väldoften ifrån vildrosorna som växte längs slottets väggar. Det hördes hamrande slag ifrån smedjan nere vid vaktstugan. Stadens ljud blev ett behagfullt sorl. En tung suck slinker ut ur henne, motvilligt rätar hon på sig och rättar till sitt rödaktiga hår. Vinden hade dragit loss några hårlänkar ifrån den långa flätan. Vakten stänger fönstret och lägger på haspen. Det röda, violetta, blåa... färgerna från glaset dansade över hennes gestalt och fönsterbrädan. Hon drar med handen över de lekfulla solkatterna på brädet, innan hon vänder sig om för att återuppta sin rutin.

En utmaning, eller hade det bara enkelt varit en idé på fyllan? Han hade i alla fall funnit sig själv i en slottets bastanta korridorer. En bit huvudvärk gnagde innanför tinningarna, tillsammans med en lätt berusning, så han visste inte om han var bakis eller full. Dagen där innan hade han varit i full gång, tillsammans med sitt vanliga supargäng av karlar i åldrar från 15-30år och det hade minst sagt innehållit i alla fall en omgång piss på värdshusets vägg, en rad spya efter torgets vackra kullerstenar, troligtvis.. 2, nej 3, när han tänkte efter, "olyckhändelser" som hade med trasiga fönsterluckor och göra och vart stadssmedens vackert täljda skylt var nu, det kunde han tråkigt nog inte komma ihåg.

Nu halvvinglade han i alla fall där, efter att ha slinkit undan en eller annan vakt utan några större problem, för han vinglade egentligen mer bara för att han inte orkade gå rakt.. den huvudvärk som började arta sig kunde han ana sig ha något med det hela att göra. På hans huvud satt hans grönaktiga mask, på sniskan såklart så man fortfarande såg de mörka läpparna som hade utkletat.. kvinno..puder..grejs? Vad det nu var han kommit åt när han satt på den där rödhåriga horan, blond kanske hon var. I hans händer hade han 4 små ärtpåsar som lekte mellan hans fingrar. Egentligen var de till för jonglering i ett enkelt syfte, sysselsättning, eller träning om man var riktigt uttråkad.

Glöm inte målet med det här nu, kräv kungen på mer sprit åt folket, kräv kungen på mer horor åt folket, kräv kungen på mer spelhus åt folket och mer sprit, sprit måste nämnas två gånger, det var viktigt. Rahla upprepade det desperat i sitt huvud för att han skulle komma ihåg det medan han rörde sig vidare, av omedveten vana gick han på fjäderlätta fötter och endast det lilla ljudet av ärtpåsarna då de väl rörde sig i hans händer gav ett dovt tyst ljud ifrån sig. Han fortsatte, tronsalen kunde inte vara så långt borta?
"Glöööööm ~~ inteee att kräääva kuuungen på spriiit, horor och speeelhuuus~~ Han bööör ge, sitt folk en lycka, så allaaaaaa~~ kan fåååå sitt ruuuuus." Bröt han ut i sång, ja, sång var alltid bra för att memorera saker. En otroligt klar och vacker sångröst ekade sig från honom genom korridoren, ack så vacker röst dock en text som hade en stor chans till att vara förolämpande.
"Deeet kan man ju tycka ja ~~~ att vi bör för allt detta, varje da ~~~ för kungen han är ej snååål, NEJ KUGEN! VI SÄGER SKÅL!" Okontrollerat fnissande följde den plötsliga sången och skrattet fick honom att studsa på fötterna så de nu gav ifrån sig ljud. Men det slog honom precid vad han gjort, och samma sen som en person säger "oj då.." såg man honom frysa till som en staty och han fumlade med masken för att räta till den på sitt huvud.

Lára'ethil Imatëar
BILD

Halvalven stannar till och betraktar den högljudda, berusade narren. Hon hade hört hans skrålande och känt lukten av hans spritosande andedräkt, svetten, kräkset och pisset som han sölat ner sina byxor med. Vakten ångrar plötsligt att hon stängt fönstret. Det är en hopplös blick hon kastar bakåt mot fönstret. Förmodligen skulle någon en vacker dag tröttna på den här narren, såsom de gjort med dem före honom, och sticka ner honom. Det var en gycklare, hundarna hade bättre status i slottet. Hon harklar sig. Hon ser förfallet i mannen och kan inte låta bli att känna för honom. Det fanns inget vackert i den tragiska synen av gycklaren. Förmodligen bar han masken av den anledningen. Hon ställer sig med armarna bakom sin rygg vid sidan av dörren till tronsalen - redo att stoppa narren om han skulle gå in dit. Dels för att han behövde inte gå in dit och skämma ut sig framför kungen. Dels för att kungen inte kallat på honom - utan en kallelse eller en bättre position i hovet kom man inte in i tronsalen hursomhelst.

En lång paus av fortsatt vobblande på plats fick honom långsamt att inse att han redan var vid tronsalen, dock denne stängd och med en vakt som tycktes titta på honom alldeles för intensivt. Så klart kunde han tacka denne tankegång då det var först genom att se på henne, sen dörren, sen henne, sen dörren, sen henne, seeen.. dörren? Vakten? Dörren. Definitivt dörren, den var värdig nog för att tillhöra en tronsal.
Rahla trodde inte han skulle ha kommit fram så pass snabbt och med det hade en vakt nu sett honom. Ett fnitter lämnade läpparna bakom masken och han vinglade fram ett par steg emot henne.
"Intressant." Viskade han då han granskade hennes mänskliga och alviska drag. En halvalv, så udda. Dock den där dömande blicken i hennes ögon berättade allt mer om honom än vad han ville och som ett sarkastiskt skämt från hennes sida kände han modet slinka på hur mycket hon egentligen såg ned på honom. Men förvisso så tillkom det med yrket.
"Jag är hääär." Började han dramatiskt för att lägga en lömsk hand på sin bröstkorg. "För att träffa kungen. Alldeles för länge! Har han orsakat sitt folk att lida! Han vet själv hur våra begär fungerar, ändå får vi inte mer bryggerier så vi kan dricka mer sprit. Vart är alla horhusen? Allt man får tag i nu är bara patrask till kvinnor som inte ens har någon lyster. Horhus där man kan spela och dricka. Han är en man precis som jag, klart han inte kan säga nej." I början hördes fyllan, dels på utdragna ord och konstiga avbrott i meningen. Men han blev mer och mer tydlig på sin punkt och hans ansikte kom närmre och närmre kvinnans men redo att backa till ett säkert avstånd.
"Ni förstår väl också?" Fortsatte han med en röst som trots tydligare inte slutat lukta den enorma mängden sprit och spya som den gjort på avstånd. Han kucklade vid hennes närvaro och slängde sig i en kort piruett då busens drag röjde sig av spänning genom hans kropp, han lutade sig efter fram mot vakten och lät den stela masken se mot henne och kanske skulle hon se hans lekfulla gnista i hans ögon genom mörket masken skapade.
"Det är imponerande att någon av er blandning fått er en sådan position. Ni måste vara riktigt stolt och jag själv hoppas innerligt att ni är det, ni vet nog väl vad det innebär att släkta på två raser, missfoster. Jag skulle nästan vilja ta er till min säng. Ni ser på mig som om jag är misslyckandet, men en halvalv som valt en sida.. ni kanske vill tänka om." Han höjde en hand för att följa sin impuls av att röra vid hennes ansikte, men som en tränad vakt som hon var fanns det konsekvenser av att närma sig för mycket, speciellt när han förlolämpande henne som hon gjorde. Han kucklade igen och handen drog sig istället mot hans mask och han tippade den sakta uppåt. Ett par lekfullt leende läppar. Ett ansikte som tydde på hans alviska sida och ett par missfärgade men självklarade ögon som gjorde honom mystiskt vacker.
"Ni förstår, jag är som er men i en gycklares sko, ingen äger mig för den delen." Flinade han mot henne.

Lára'ethil Imatëar
BILD

Hennes blick blir genast vaksam när gycklaren börjar fnittra och vingla mot den
stora porten med dubbeldörrar. Dörrarna var enorma, en halvjätte hade säkert
kunna passera genom dörröppningen utan att ens behöva kröka på huvudet.
Dörrarna var förstås utsmyckade med vackra sniderier som föreställde något av
de forna prinsessornas eller prinsarnas hjältedåd. Dörrarna var förgyllda och det
krävdes ibland att hon la hela sin tyngd mot den för att kunna öppna dem. Lára
undrade ofta om så stora dörrar behövdes - men salen bakom dörrarna var också
enorm. Vissa molniga dagar kunde man inte ens se taket, på grund av skuggorna
och dunklet i det höga, välvda taket. Ibland kändes det som om hela byggnaden
strävade efter att nå himlen.

Hon följer hans yviga gester med sin blick. Det fanns allt för många bevis på hur
falska gycklare var. Hon kunde kanske inte så mycket om människornas historia,
men hon hade hört seneschalen beklaga sig över gycklarna och i förbifarten nämnt
lönnmördaren som dödat en tidigare konung, just genom att klä ut sig till en narr.
Men hon var säker på att hennes brynja skulle kunna absorbera ett dolkhugg
ganska bra. Tyngden från brynjan ingav en viss känsla av trygghet.

"Halt! Såna ärenden bör du ta med seneschalen eller Rådet. Vår konung har
förmodligen viktigare ting att göra än att anlägga glädjehus eller wärdshus."

Svarar hon kort. Lára står kvar när han lutar sig framåt - hon betraktar maskens
stela ansikte, innan hon söker hans blick. Han var närgången och gör henne en
aningen obekväm när han kliver över gränsen till hennes personliga sfär. Lára
gör det bästa för att inte låta det synas. Hennes blick smalnar när han förolämpar
henne genom att kalla henne för missfoster. Hennes röst blir skarpare.
"Missfoster? Jag gömmer mig i alla fall inte bakom en mask." Hon ser att han
höjer sin hand för att röra vid henne. En suck undslipper henne och hon höjer sin
egna hand för att fösa bort narren från hennes ansikte. Ett irriterat muttrande
rann ur henne under tiden som hon jagade bort hans påflugna hand.
"Håll dina händer för dig själv, narr."

Hon försöker att inte se så förvånad ut när han blottar sitt ansikte och sanningen
om hans blod. Men vakten ser ställd ut och blinkar förvånat till. Det fanns väldigt
få halvalver vid liv, ytterst få hade hon mött. Faktumet var att hon inte mött en
enda. Irriterat ser hon bort och känner hur kinderna hettar efter att han gjort sig
rolig på hennes bekostnad.
"Du som dansar när dom säger åt dig att dansa, kallar dig för fri?" Hon ser på honom
i ögonvrån. "Det låter inte som att du är fri, broder. Det låter som att du är lika fångad
som ett djur."

(Jag hade gärna velat hoppa in här) men min karaktär är inte den som frivilligt springer in på slottet lite titt som tätt =P

((Skaffa en ny karaktär, så att du kanvara med! Der är nog lösningen på problemet. Dessutom är nya roller kul!))

Det var ovanligt fint väder ute denna dagen och solens strålar verkade fylla på energi vart hän dem träffade. Eric kände detta ända in i varje fiber kroppen och han visslade muntert där han stegade fram mot slottet. Dagens sol lös till och med upp den stora, gråa stenbyggnaden och gav dess dystra framtoning en lite ljusare uppsyn. Hur någon kunde vilja bo i en så deprimerande byggnad var något han aldrig skulle förstå.
Gångjärnen i dem stora träportarna gnisslade och träet knarrade när de öppnades för att släppa in honom. Han klev in i vad som kändes som en stor, öppen grotta. Det var högt i tak och rummet var utsmyckat med all världens olika sorters dekorationer. Eric visslade imponerat till och skakade sedan bistert på huvudet. En sån förmögenhet, som måste ha lagts på detta onödiga krams, skulle kunna göra så mycket mer nytta på mer välbehövliga saker.
Ju längre in i slottet han kom, desto mer onödiga prydnader såg han och agget mot tronen växte sig nu ännu starkare inom honom. Dessa människors prioriteringar kunde verkligen ifrågasättas.
För att inte tappa fokus, bet han istället ihop och tvingade blicken att se framåt. Det skulle inte hjälpa honom alls att visa upp ett argt bemötande. Han blundade därför ett ögonblick och tvingade fram lugnande tankar, sedan fortsatte han med ny styrka mot tronsalen.
Höjda röster hördes redan innan han hann komma ut ur korridoren han gick i och som ledde till hans mål. Synen som mötte honom var både skrattretande samtidigt som den gjorde honom lite irriterad.

Narren som stod framför stora porten till tronsalen var uppenbarligen påverkad och stod och flirtade med vakten, som i sin tur inte verkade riktigt lika road utav hans uppvaktande. Med ett brett leende gick han fram och ställde sig bredvid narren.
-''Jag ser att du försöker plocka förbjuden frukt min vän. Det är nog bäst att ni pallrar er iväg innan ni blir förgiftad utav denna alldeles speciella fruktsort.''
Utan att se om gycklaren gjorde som han sa eller inte, vände han sig mot den kvinnliga vakten och log sitt mest charmiga leende som visade upp en perfekt vit tandrad.
-''God dag fröken.'' Han gav till en lätt bugning.
-''Jag undrar om ni skulle vilja stå mig till tjänst? Jag letar nämligen efter stadsvakten och han fanns inte på plats i vakthuset.'' Eric avbröt kort för att se in i hennes ögon och le ytterligare en gång.
-''Ni vet möjligtvis inte vart han kan befinna sig? Jag har mycket relevant information till honom.''
Med detta sagt backade han ett steg och lade händerna vilande i varandra bakom ryggen, medan han såg upp på kvinnan med en respektfull blick.

Hennes reaktioner kunde inte göra annat än att hålla hans leende på plats, högmodiga och giriga mungipor som nog inte visste att det alltid fanns en topp som inte kunde bli högre. Hon tydde avsky mot hans närgånghet, hennes varnande uttryck när han hyste ont kring rasmixen som de båda för den delen bar och den bästa biten där hon förvåntat blinkat till ett par gånger då hon insåg att han var densamma som henne.
Det hade varit ett bra val att inte röra vid henne, trots en lömsk sexuell illvilja att göra som så. Hon såg bort från honom och han lyssnade väl till hennes piskrapp tillbaka mot honom. Hennes blick sökte sig försiktigt mot honom vid hennes sista kommentar, men hon vände inte huvudet mot honom. Hans kropp skrattade åt honom så det hurvlade sig i hans muskler och när han tog sig tillbaka till sin lek så letade han öron sig mot yttligare steg som närmade sig mot dem två.
Han sträckte på halsen och rätade till sig efter sina musklers talande och lustfyllt förde hans tänder ett långsamt hungrigt bett över sina läppar medan hans ögon höll sig på henne och gav ingen större vikt till stegen som fortfarande var på väg åt deras håll.
"Vilka anklagelser från en sådan vacker kvinna. Jag är ingen gycklare som tillhör arbete hos de nobla tyvärr, om någon säger åt mig att dansa gör jag mitt val om jag vill det eller inte. Självfallet kan en summa pengar skapa ett övervägande men vi vet båda att som narr utan de noblas efterfrågan fungerar inte som så. Det aktiva valet om arbete eller inte ligger fortfarande i mina händer, mitt arbete ligger där jag vill att det skall göra, oftast för mig själv på torget om jag får tillägga." Han gjorde en paus för att fnitta.
"Ack det finns så många sätt att leva på." Lade han sist in och därefter såg han en människa, en man för den delen komma och ställa sig intill honom för att sedan avsmakligt lägga en kommentar långt ifrån vacker. Ingen klass i orden och han roades av tanken där han bara såg någon vilja vara den skinande prinsen komma för att rädda sin kvinna. Frågan var vad hon, som halvalv och faktiskt vakt i slottet skulle tycka om att någon annan kom och räddade hennes skinn. Men visst, räddade hennes skinn kanske var fel ordval då det inte fanns något hot.

Kucklande för sig själv underhöll honom medan han lät människan tala med kvinnan. Så klart lyssnade han på ett par ord här eller var, såsom att det var stadsvakten han letade efter. Så mycket möda att komma hela vägen till slottet, men han kanske hade sina anledningar till att vara så full av energi. Medan de skulle få sin stund vinglade han till på plats i sitt kucklande och försök till att få fram en mindre diskret flaska som han drack ur och det var nog omöjligt för någon att missta sig om vad den innehöll. Halvalven svepte ett par klunkar innan han fumlade tillbaka den utom synhåll och föste ned masken över ansiktet igen.
"Jag som tyckte att de i störst ansvar för sin befolkning bör ta viktiga saker såsom horhus personligen, ack så besviken." Talade han då mannen avslutat sin fråga.

"Eeen vaacker dag, åååh såså vacker minsann det varo något såå synd att ett mixblods dystra vilja totalt försvann. En dag jag vet ej när hoppas jag innerligt att ni funnit er ett svar till just det här ~~" En lätt men klar melodi lät han orden slippa ut i med sin arbetspositiva fina röst, samtidigt som han en aning onyktert gestikulerade omkring sig. Från deras vinkel hade han lyckats hava sig bort till en närstående staty som han uppenbarligen såg den kvinnliga halvalven i. Han stod halvvänt med ryggen mot dem två när han stannade till, lutade sig en aning närmre och höjde masken för att tydligt vilja vara säker på att han misstagit sig. Kroppen svajade till medan han släppte masken för ansiktet igen och garvade i hysteri.

(Hmm, vet inte om jag har så mycket mer att förstöra nu med nästa person inkommande så flyter det nog på bäst mer er två. Men tänkte se svaren iaf och bestämma därefter, enkelt kan jag bara få Rahla att gå och däcka någonstans, eller stanna, eller däcka i närheten haha, får se!)

Lára'ethil Imatëar
BILD

Tyst förbannade hon sig över den klåpare till slottsvakt som släppt in gycklaren (men
troligen hade den smidige narren smitit rakt in.) Hon såg direkt på sättet som narren
förde sig att han kunde röra sig, förmodligen utan något större besvär, osedd om han
så önskade. Men det skulle inte vara såhär lätt för folk från gatan att promenera rakt
in i slottet, som om det vore öppet hus. Hennes blick dras mot hans läppar när han biter
dem, föll verkligen kvinnor för det där? Hon sväljer hårt. En onykter narr som kråmade
på sig som en kåt marskatt? Han var stilig, men i hennes ögon skulle han vara stiligare
med några nätters sömn, ett bad och några hela måltider bakom sig. Narren verkade
ärvt det bästa från både alv och människa, men han var ändå inget manligt praktexemplar.

Annat kunde man säga om mannen som kom gående i korridoren. Han var stålig och stilig,
på det där sättet som en mänsklig man kunde bli. Av att döma på sättet han log mot
henne så var nog mannen medveten om hur han såg ut. Han verkade ha råd att vårda
sitt yttre också, eftersom tänderna var hela och vita. Men ändå såg han inte ut som
någon som hörde till hovet. Mannen borde inte vara i slottet och ränna, med andra ord.
"Förbjuden frukt..." Orden är som en käftsmäll. Det var annorlunda här, i människornas
stad. De flesta tycktes behandla henne som ett barn - eller som en kvinna. Mannens ord
räddar förmodligen gycklaren ifrån att bli gripen. Vakten har sträckt ut sin hand, men den
blir hängande i luften och hon stirrar dumt på den andre mannen. Hennes kinder blossar.
Hon kan känna hur de ilsket hettar. Det var sällan hon förlorade sitt alviska lugn.
Hennes hand faller ner till hennes sida igen. En suck lämnar henne och hon slänger en
blick mot gycklaren som vinglade iväg till en staty.

"Ser det ut som om jag skulle veta vart någon ur Stadsvakten höll hus?" Lára, trots
att hon ändå såg sig själv som tålmodlig, låter en viss irritation läcka när hon svarar på
hans fråga. Mannen själv dra slutsatsen om det varit smart att leta efter stadsvakten i
slottet eller inte. Hon bar Livgardets vapenrock, det om något borde skvallra om hur lite
hon hade koll på stadsvakten. "Kanske är de i staden?" Föreslår hon, med en viss
underton som hintar om att mannen borde vända om och gå.

Vakten verkade ha blivit förolämpad över hans kommentar och Eric höjde förvånat på ögonbrynen. Den var menad som en komplimang, men folk hade ju rätten att tolka saker som de ville.
Den kvinnliga vakten sträckte ut sin hand i luften, men tog sedan generat ner den igen. Gjorde han henne obekväm?
Som svar på hennes reaktion log han lite snett och såg med roat intresse på henne. Gycklaren i sin tur raglade bort till en staty utformad som en kvinnan och började skråla ut hyllningssånger till den. Eric tittade skeptiskt åt hans håll och undrade vad sjutton det var för dryck som den mannen fått i sig.
En spydig kommentar fick honom att vända sig mot vakten igen med samma roade uttryck som innan. Det var nu inget tvivel om att hon var osäker och i stort behov av att hävda sin ställning. Hans ton kunde inte ha varit mer artig om han så pratat med självaste drottningen när han talade.
-''Tydligen så misstog jag mig. Jag ber om ursäkt ifall stadens välfärd och människors, inklusive er egen, inte intresserar er.''
Han bugade och tog ännu ett steg bakåt.
-''Jag önskar er all lycka i en fortsatt relation.'' Han flinade muntert och såg menande bort mot narren. Med en hövlig nick mot kvinnan vände han sig sedan om och började gå därifrån.
När han passerade gycklaren vid statyn vred han lätt på huvudet.
-''Lycka till. Jag tror du har en stor chans med denna kvinnan ikväll.''
Det var tydligt att han hintade mot den kvinnliga statyn. Han skrockade sedan högt och skakade på huvudet när han fortsatte ner längs korridoren.

Lára'ethil Imatëar
BILD

Vem det än var som lämnat sin post vid slottets grindar förtjänade en prygling i alla fall. Hon drar med handen över sin panna och ser besvärad ut, sen pustar hon tungt. Givetvis ser mannen förolämpad ut för att hon inte slukat hans "komplimanger" med hull och håll. Lára rätar på sig och lyssnar på mannen. Innan han hinner bege sig, får mannen veta vad alviska reflexer var. Hon slår ut med handen, försöker greppa honom och hindra honom från att ge sig av. Lára var stark, han skulle kunna slita sig loss om han ville, men framför allt var hon snabb. Snabbare än en människa i sin reaktion.

"Ni har rätt. Det gör det inte." svarar hon ärligt och kort. "Men jag är svuren att skydda det kungliga blodet, är staden hotad är även deras liv hotade." Något i hennes blick skvallrade om att hon hellre skulle gå i graven än att bortse ifrån sin plikt. Det verkade inte om det handlade om att mannen var här för att anmäla något brott som kunde skett på torget. "Vad är det du vet?"

Han hade inte hunnit iväg långt förrän vakten hade sprungit efter honom och greppade tag om hans arm. Greppet var starkt och hindrade honom från att fortsätta vidare.
Förvåningen i hans ansikte över denna oväntade händelse, byttes snabbt ut mot ett belåtet flin. Han tillät sig att behålla denna i några sekunder innan han suddade ut sin flin och vände sig om för att möta halvalven med en road glimt i ögonen.
-''Ursäkta. Jag verkar ha misstagit mig igen.''
Han lade en hand på sitt bröst och låtsades se ursäktande ut samtidigt som han vänligt men bestämt lade sin hand över hennes för att fösa bort den från sin arm.
-''Har ni svårt att bestämma er för vad som är viktigt eller är det bara min närvaro ni åtrår?''
Ett okynnigt leende spred sig över hans ansikte men hans blick höll sig stadigt fast för att möta hennes.
-''Min information är till för någon som har förmågan att veta vart andra håller hus.''
Han synade henne uppifrån och ner med en skeptisk blick. Med hennes inställning skulle stadsgardet inte komma långt, men förhoppningsvis var inte alla vakter lika oresonabla och lättirriterade. Däremot var antagligen inte alla vakter lika vackra som denna heller.
-''Men jag antar att ni är kapabel att vidarebefordra information till någon som ni anser värdig.''
Eric såg på henne med en blick som visade förtroendet man ger ett barn när det fått en större uppgift.
-''Det gäller en viss ny brottsvåg som slagit igenom i staden. DET kanske ni känner till i alla fall. Jag råkar veta vilka som ligger bakom och vart ni kan finna dem.''
En kort paus följde så att hon kunde få tid till att låta det sjunka in.
-''Men.'' ännu en paus. ''Det är inte gratis.''

Lára'ethil Imatëar
BILD

"Givetvis är din närvaro önskad... du är åtrådd så länge som du kan förse 'Oss' med användbar och värdefull information." Säger hon med ett flin. Hennes svar saknar romantisk ton, hon är rätt saklig och ärlig. Lára släpper mannen så fort som han stannat. "Tjuveri sprids som ogräs." Svarar hon och nickar tankfullt. "Man tror att man ryckt upp det sista, men i själva verket sprids det fortfarande... bara utom synhåll... långt ner, i det dolda." Jaga tjuvar och rånare var inte hennes plikt. Förmodligen kände redan hovets egna spionmästare till det här som mannen berättat, men hon låter det vara osagt. Spionmästaren var inte heller villig att samarbeta utan att få ut något av sig, förmodligen var den här mannen billigare och betydligt mer intressant för Stadsvakten. Hon skulle personligen aldrig gå till Spionmästaren, priset för information var högt.. och hon var glad att hon inte handlade med den valutan.

Mannens okynniga leende får henne att höja på ett ögonbryn i smått undran. Lára funderade på vad mannen hade i åtanke när han ville ha betalt. Det var inte helt utan olust som hon svarade. "Givetvis ska du få betalt för att du gör din plikt som en sann medborgare. Tala med någon av stadsvaktens kaptener, de kommer vara villiga att bekosta informationen." Hon trodde inte att stadsvaktens kapten skulle "sälja" henne, men man kunde aldrig vara säker. Halvalven gör en gest till mannen åt att följa med henne, hon går fram till ett fönster och trycker upp det. Den friska och solvarma luften slår mot hennes ansikte. Tacksamt tar hon ett djupt andetag innan hon lutar sig ut och pekar.
"Gå ut genom den östra porten... " Med ett finger ritar hon upp en osynlig färdväg över slottsgården. "Lite längre ner längs den gatan hittar ni Kungskullen." Vilket var de lite finare delarna i staden, de flesta som bodde  på Kungskullen arbetade i hovet, hade någon titel eller helt enkelt de medel som krävdes för att bo där. En rödaktig hårlänk slet sig loss från hennes fläta och vispades runt i hennes ansikte av vinden, innan hon snabbt strök bort slingan. "Jag vet att en av Stadsvaktens kaptener hyr ett rum på Wärdshuset Hermelinen där." Hon vänder sig tillbaka mot mannen. "Sök där."

Mängder av intag av olika slag hade nog de flesta testat tidigare och insett vilka konsekvenser det kunde leda till och Rahla var inget undantag. Kroppen hade ryst av underhållning när hans dimmade sinne tagit in någon form av kommentar av den manliga människan och att hålla sig på benen hade blivit en utmaning.
Det var klart han hade chans på vilken kvinna som helst, han var du vacker som bara gudarnas gåva kunde vara! Långsamt, gled han närmre och närme mot stengolvet medan han klängde sig fast vid statyn och tycktes ha väldigt roligt åt något som inte existerade för de andra. Men konversationen dem emellan fick hans uppmärksamhet att dras mot dem två, han lyssnade och försökte lägga orden på plats i sitt huvud så de skulle vara enklare att förstå i sitt berusade tillstånd samtidigt som han så klart inte slutade få en orolig mage för det. Han tog djupa andetag för att försöka still den. Deras konversation, att stadsvakterna uppmärksammat denna nya våg kunde sälja för pengar om man vandrade omkring i vissa mörkare gränder.

När steg visade på att de rörde sig en bit bort tog han den chans han blivit beviljad och lät magen släppa lös efter han kravlat sig till statyns sida nära väggen. Hurklande och hurvlande, enligt honom själv kunde han säkert säga att han lärt sig spy i så stor tystnad som möjligt men han hade aldrig testat det. Men inte att oroas, Rahla var erfaren på att kräkas upp tack vare mängderna alkohol han satte i sig för som han själv tyckte var det ingen fest igång förrän du spytt i alla fall en gång.
Lite lätt betraktade han sin skapelse av gammal försmält mat, en sörja med de olika blandingarna alkohol och tussarna av brödet han åt till frukost. Med en ofrivillig present lämnad så slet han sig upp igen, de talade som om de skulle skiljas åt vilket betydde att uppmärksamheten gick från människan till det som fortfarande rörde sig i korridoren. Han vände sig halverst om och klistade på ett leende, följd av en eller annan matbit kring de nu lite skinigt slemmiga läpparna och han bugade sig ned med en virvlande hand i luften, såsom man gjorde om man var en gentle man. Han fick återplocka steget i den djupaste lutning och reste därefter på kroppen, oavsätt om någon såg hans graciösa akt eller inte så var han övertygad att den blivit uppskattad.
Med sitt sista adjö var det dags att dricka några klunkar till och försiktigt trama sina spår efter korridoren för att kanske hinna smita ut innan dem två faktiskt skiljdes vägar.

Kvinnan verkade ha samlat sig något och talade åter igen. Hon var denna gånger hård som granit och verkade kunna tackla hans retfulla sida ypperligt. Det roade honom däremot inte mindre. Han tyckte alltid om att se hur andra människor reagerade när han ställde dem i lite annorlunda lägen.
Hon fortsatte prata. Hennes logik om tjuvar var ingenting nytt och han höjde ett förvånat ögonbryn. Hans ögon följde hennes väg när hon gick fram till ett fönster och öppnade det. Hon pratade om betalning och vem som ansvarade för den. Jaså nu visste hon minsann vart folk befann sig? Varför höll hon inne med det från början? Det hade sparat dem denna onödiga diskussion. En hårtest lossnade från hennes fläta när hon lutade sig ut genom fönstret och synen utav denna vackra kvinnan skulle etsa sig fast i hans minne en lång tid. Hennes läppar rörde sig igen när hon gav honom en vägbeskrivning och han såg som förtrollat på dem. Undra hur...?
Han väcktes tillbaka till verkligheten direkt när han hörde hennes ord och såg misstänksamt på henne. Njöt hon av att ljuga för honom eller hade hon bara tappat förståndet helt och hållet? Trodde hon inte att han visste att det inte existerade något värdshus kallat Hermelinen och varför i hela friden skulle stadsvakten hyra ett rum i staden han bodde i? Inget av det hon sa verkade vettigt. All respekt han nyss hyst för henne rann av honom som vatten på en gås.
Ett hulkande ljud fick honom att vända på huvudet och med avsmak såg han gycklaren lämna ett fint avtryck på det välpolerade stengolvet. Irriterat vände han sig åter mot kvinnan framför sig och såg kyligt på henne.
-''Tack för ert vänliga samarbete.''
Hans ord dröp av sarkasm och var lika vassa som isiga vattendroppar i snöstorm. Vidriga tronföljeslagare.
-''Jag tror att mitt ärende här är avslutat.''
Utan att vare sig buga eller säga adjö vände han tvärt om och stegade därifrån. Tydligen var inte stadens välfärd utav något större intresse för denna kvinna, som verkade se sig överlägsen alla andra.
Tur att det fanns en stadsvakt som tyckte annorlunda, även om Eric inte var överförtjust i honom heller.

Men hans tur hade vänt. Med ett belåtet leende promenerade han iväg från slottet med sina silvermynt. Han lade handen på pengapungen som för att läka sina tidigare ilskna sår. En näve full hade belöningen varit.
Han hade sprungit på stadsvakten på sin väg genom borggården och denne man hade varit mycket mer medgörlig och hjälpsam. Kanske fanns det hopp i denna staden trots allt.
Åter igen började Eric vissla och lät solens strålar värma och fylla upp fibrerna i hans kropp med den energi som den så frikostigt delade med sig av.