En sko flyger förbi Aros axel. Med tanke på hastigheten så var det ett väldigt bra kast från läderförsäljaren. Några vakter ropade till varandra genom folkmassan, men Aros sprang i en hopkrypen ställning och var svår att se. Genom trängsel, sick-sack mellan människor. De skulle aldrig få tag i honom, Aros trodde heller inte att vakterna ens hade sett hur han såg ut. Han höll upp det välprydda dolkfodralet och log, det skulle passa fint till hans dolk.

Aros vek av in på en sidogata och saktade ner sitt tempo. Vakterna hade inte en chans att hinna ifatt honom, marknaden var välfylld och man hade behövt vingar för att ta sig förbi folkmassan tillräckligt snabbt. Bevingade vakter hade dock varit en mäktig syn tänkte Aros då han tog en tugga i äpplet han stulit från den bastanta frukthandlaren. Han satte sig på en bänk och hämtade andan. Ett leende prydde återigen hans läppar då han tittade på dolkfodralet. Det hade varit en ganska klumpig stöld från hans sida, eller kanske var det en utomordentligt smart stöld. Aros hade nämligen bara traskat förbi lädermakarens säljstånd och stannat när han fick syn på dolkfodralet. Hans ögon hade växt när han såg de vackra dekorationerna, i form av drakinristningar på fodralets ovansida och bad säljaren att få ta en närmare titt. Med fodralet i handen vände han bara på klacken och traskade iväg. Säljaren hade först inte riktigt förstått att han råkat ut för en stöld då Aros, i motsatt till andra tjuvar, gick lugnt därifrån. Men efter att han insett att han aldrig fått tillbaka fodralet och Aros därefter ignorerat hans uppmaningar att komma tillbaka, så var fallet ganska uppenbart. Det var den första gången någon kastat en sko mot Aros, men han var inte förvånad, folk brukade kasta diverse föremål då han stulit från dem. Han minns alltid den gången då en kokerska kastat keramik krukor efter honom då han stulit fint snidade soppskopor från henne.  

Aros tog en titt i sin tygsäck, där i låg: två äpplen, ett vackert ristat mjödstop med dvärgskrift insristat runt kanten, två träknivar, en bok om vilka träsorter som gör bäst pilbågar, en bok om vilken blandningar av örter som skapar bästa medlet för renhållning av möbler, en enkel dolk som han snott av en spinkig man, fyra trägafflar och nu även det gamla, slitna dolkfodralet som förut haft som uppgift att skydda hans dolk, men som nu blivit utbytt av det nya fodralet. Aros drog en djup suck, en suck av lycka. Det var ett fint fodral, det var en solig dag, han hade inte mycket att klaga på för tillfället.

Alice försökte att inte stöta i människorna som trängdes på marknadsplatsen. Hon hade fått i uppdrag av Tor att gå till marknadsplatsen och köpa de ingridienser som kunde tänkas behövas inför veckan. Börsen hängde tugnt på hennes höft, efter flera år hos Tor hade han på den senaste tiden låtit henne ta hand om pengarna för gården. Alice var lättad över detta, eftersom hon var den ända som visste hur mycket det fanns i börsen så skulle ingen märka om det inte gåt åt lika mycket pengar som det borde göra efter turen till marknaden.

Alice stod och kollade på lite torkade frukter som hon planerade att använda till kvällsmaten när någon stötte i hennes rygg så att hon knuffades in i bordet framför henne. Hon log ursäktande mot damen på andra sidan bordet och borstade av sin klänning. I ögonvrån såg hon en rödklädd figur ta sig oerhört smidigt dram i folksamlingen. Alice blev genast lite nyfiken på vad för en person kunde röra sig så smidigt. Hon visste av erfarenhet att det var något man måste träna på i enlösa timmar för att klara av. Hon vände ryggen mot de torkade frukterna men fick trycka sig emot bordet igen för att inte än en gång bli knuffad. Denna gång var det dock två vakter som kom farande, de stannade flämtandes framför henne för att hämta andan.
- Fröken, sade en utav vakterna emellan de tunga andetagen, har ni sett en man i rödaktig mantel ta sig förbi här väldigt nyss?
Alice tänkte efter, mannen hade altså gjort något, förmodligen stulit en sak eller mat från ett utav stånden. Skulle hon hjälpa honnom eller inte?
- Ja, det har jag gjort. Han sprang in i mig så att jag nästan ramlade, har ni hört! Hon för ljusade sin röst och låtsades spela en kränkt.
- Ja jag förstår, sa vakten som nu kunde andas lugnare, men såg ni vart han sprang?
- Ja när han puttat omkull mig sprang han ditåt, Alice pekade rakt bakom vakten som var helt år fel håll. Och inte ens en ursäkt fick man, oförskämt! Fortsatte Alive. Vakten såg lite uppgiven ut, krängta damer såg han nog var dag så han ville nog helst at sig därifrån. Speciellt när damen framför honom hade ett ärr över kinden som vanprydde hennes ansikte. En synd det, tänte han innan han ropade åt den andra vakten att följa efter honom.

Alice såg på när vakterna försökte ta sig igenom folkmassan än en gång. När hon inte längre såg deras ryggar satte hon av åt samma håll som mannen försvunitt, hon ville veta mer om honom.