Ännu hade Layane inte mött sin följeslagare, alven Nihirian. Och ännu hade hon inte satt käppar i sitt eget livshjul. Ingenting hade rört om i hennes så redan, enligt vissa personer, vridna sinne. Även om några av hennes nätter varit kryddade med blod så var det inte alls i den utsträckning som framtida nätter kom att bli. Den här natten hade Layane just anlänt till staden Easthall. Stadens omgivande murar hade omfamnat henne välkomnande. En ny start, nya möjligheter. Det var tre år sedan Layane hade arbetat i den här stora staden. Trots hennes pedantiska arbetssätt hade hon gjort ett försumligt misstag. Detta hade tvingat hennes ur staden.  Men nu var hon tillbaka, och den kalla vinterluften som hon kände mot sin kind, bar löften om stor framgång inom hennes eget område. Vilket var fördelaktigt för henne, dock inte för andra. Men var det inte alltid så? En annans bröd blev någon annans död.

Trots mörkret så kunde hon se det väldiga slottet resa sig över staden likt en vit pelare som lyste upp den sovande staden. Någonstans djupt inom henne blev hon imponerad. Fast samtidigt inte av någon anledning. Hästens steg knastrade i snön under henne, lugna och beslutsamma steg, speglade henne själv lite grann. Den här natten var Layane fortfarande i sitt esse, varenda rörelse hade hon under kontroll, även om hon inte lät det synas. Förödande vacker med det ljusa vågiga hår som kikade fram under luvan på hennes ljuslila kappa. Hennes mörkblå ögon betraktade de välkända husen med en förväntansfull glöd, ingenting hade ändrats på tre år. Så praktiskt för henne. Hon kunde nästan svära på att det var samma smittbärande råttor som i snabba rörelser kantade den vitbeklädda kullerstensgatan. Hennes enda sällskap den här natten verkade det som. Det verkade inte ens befinna sig människor ute; slavar under alkoholen. För att värma sina kroppar i denna kylan och för att fördunkla sina sinnen från deras deprimerande liv. Trots sin renliga natur valde hellre Layane råttorna framför missbrukare. För till och med smittbärande råttor besatt mer ära än botten på den mänskliga näringskedjan.

Men det var någonting med Easthalls kaosartade lugn som inte stämde den här natten. En förnimmelse av någonting som inte stod riktigt rätt till. Var det här en känsla från henne själv? Eller fanns det någonting här, möjligtvis med ett monster i sig, mörkare än hennes eget?  Kanske var det hennes eget som bara växt sig större, och att hon inte vant sig vid det ännu. Instinktivt lade hon handen på sidan, kappan täckte ett mycket smalt blankvapen. Kanske bara en halvmeter långt, men nog för att punktera en lunga på mindre än ett ögonblick. Hästen kände hur hon spände sig inuti och frustade till en aning, men fortsatte lydigt att skritta under Layanes bestämda hand. Layane synade gatan ännu en gång, fast den här gången med ett annat koncentrerat fokus i blicken.

Tyst hördes långsamma steg i snön medan han vandrade frammåt. Caine hade aldrig varit en man för kyla. Han gick vaggande frammåt men ändå rakt. Han hade sina armar tätt intill sig under sin mörklila mantell. Likt en pingvin.
"tssk.." ett irriterat ljud kom från hans läppar när han än en gång började skaka av kylan. Hur många dagar hade han gått? var det ens kallt eller överreagerade han bara för att han var hungrig? Caine skakde på huvudet och fortsatte att vagga fram genom de ödsliga gatorna.
Ödsliga? Plötsligt skärptes alla hans sinnen och han började genast kolla efter men. Inga fåglar, förväntat. Inga människor, tro fasen det. Vägen han följde var ganska stor ändå på något vis, han som är en man uppuxen helt i isolering, började fundera på vad det kan vara för något han är på väg till. Han visste ju såklart vad ett slott var, massa prinsar och prinsessor som sover på ärtor och kyssor grodor, jodå berättelserna hade han hört. Sakta började bitarna falla på plats när han väl kom ut på ett torg. Det här måste vara en marknad, tänkte han och kliade sig på hakan fundersamt. Levde inte upp till hans förväntningar. troligtvis eftersom det för tillfället mest såg tomt, kallt och... En häst? Caine frös mitt i rörelen, inte bokstavligt då, hans blick sökte snabbt efter trånga passager där en häst skulle vara otympligt, det fanns en tunna kanske 5 meter bort som skulle kunna ta honom upp på ett tak... Låter som bästa alternativet.
Sakta började han gå mot hästen och dess rytare, råkade vara samma håll. osäkerheten, pinsamheten kanske snarare började sprida sig i hans tankar och han började fundera på om han borde hälsa, som sagt har han bott väldigt avsides där man gärna hälsar på varandra i god tid bara för att visa att man inte vill något ont.
Okej! hälsningsfraser, tankarna brottades i hans huvud, kanske hade han bara funderat i två sekunder sen han fick syn på hästen men det hela kändes som timmar.
"God morgon!" valde han att säga lite halvhögt innan han kom på att det blev fel. fast smatidigt så var klockan ganska väl passerat midnatt och godnatt lät för mycket som ett hot. Dilemma. Kylan bet i hans kinder. Pulsen gick upp och Caines ögon smalnade, hon hade handen mot något på sin sida.

Layane tyckte sig höra steg i snön när hon äntrade marknadsplatsen. Hon hade alltid varit en kvinna som föredragit kylan. Den höll henne alert i tanken. Hade hennes förnimmelser bedragit henne? Så kunde det ju absolut inte vara, aldrig att hon hade fel. Men personen framför henne var tillsynes helt ofarlig. Fanns det något där hon inte såg? Det var svårt att avgöra hans längd på hästryggen. Ännu en gång frustade hästen till, vit utandningsluft lämnade dess näsborrar. Layane höll in tyglarna för att förhindra någon slags olycka. Hon hörde främlingens ord, det var en gest av artighet, det visste hon. Och om hon skulle följa det sociala spelet förväntades artighet tillbaka från hennes sida. Dock drog hon ut på en så inte artig tystnad innan hon svarade honom. Synade honom från huvud till tå och försökte se hans ansikte. Försökte se hans blick, vad fanns det där? Den kalla luften gosade ned sig i den underliga tystnad som följde. För Layane varade den endast ett ögonblick, förmodligen längre för främlingen. Lustigt det här med tystnader. Det roade henne på något sätt. Och ett litet leende som kunde misstas för artighet spelade över hennes läppar:
"God morgon..." Svarade hon tyst.  Fortsatte syna honom, och tyckte sig se hur han frös. Inte så konstigt i den här kylan för en vanlig dödlig.
"Är ni... " Hon sökte efter vad hon egentligen tänkte fråga en stund innan hon faktiskt frågade:
vilse?".För varför skulle annars en man i hans ålder vandra Easthalls gator den här tiden på dygnet. Om han nu inte var berusad. Vilket han ju inte verkade vara. Han verkade snarare vilsen faktiskt. Hon lade märket till att manteln han bar, var den lila? Eller blå? Svårt att avgöra i natten. Den var kantad med något som liknade guld. Underligt. Kanske hade han stulit manteln. För den såg aningens malplacerad ut på honom. Under deras få yttrade ord tycktes råttorna ha tystnat. Och under deras få ord hade också stora snöflingor plötsligt börja falla. Layane höll fortfarande sin hand på sin sida, utifall att. Det var någonting som inte stämde med den här situationen. Intressant.

Hon verkade njuta av att ha övertaget i den här situationen, varför skulle hon annars dra ut på något så obetydligt som att hälsa tillbaka? Caines ansiktsuttryck hårdnade under luvan på sin mantel när han nådde fram till sitt mål, tunnan. Han stannade vid den, vilket även var ett ganskla bra avstånd till henne för att slippa stå med nacken i en nitograders vinkel och titta upp. Han var faktiskt rätt lång av sig så han ogillade att behöva se upp på folk i allmänhet.
Vilse? Han tänkte efter några sekunder innan han kom på att det var nonsens, han visste ju var han var! Han är i Easthall, på någon artificielt skapad plätt av något slag. Men sen gick det upp för honom. Han hade faktiskt ingen aning om vart han skulle. Han hade vandrat i vildmarken i kanske en månad innan han nått hit. Han hade inte haft något annat val än att gå då hästarna blivit stulna då hans adoptiv pappa dog för snart två år sedan. Caine hade precis läst igenom alla den gamle mannens antekningar. I en av dom hade han nämnt en man som lyckats bryta naturens lagar men aldrig velat avslöja hur han gjort. Vad gamle Dalt hade gjort, och precis lyckats avsluta var ett sanningsserum i flytande form, smaklöst, färglöst, ofarligt. Caines avsikter var att använda detta på "alchemisten", som han kallades, och utvinna informationen om hur man ska göra. Även om det hans förvandling var något så simpelt som lera till järn så anade Caine att en större kraft kunde utvinnas från det.
"Ja jo på sätt och vis." Sade han en aning snopet och fällde tillbaka luvan så att hans ansikte skulle synas, hans nu till nacken långa svarta hår föll fram i hans ansikte då en plötslig vind gjorde entré. trots den kyla vinden förde med sig stirrade han med sina klargröna ögon rakt in i hennes utan att blinka, han hade helt slutat skaka och hade återfått all sin självkontroll. Vem är hon ens? varför verkar hon vara fast besluten av att han var farlig? Eller var det hans mantel hon ville åt? det var ju trots allt äkta guld som den kantades av, vilket gjorde den en del tyngre än vad den behövde vara.
"Jag söker Alchemisten" sade han, fortfarande utan att blinka eller böja sig för vinden eller kylan som trängde in i varenda del i hans kropp. För allt han vet kunde hon vara en stadsvakt av något slag. Fast han hade fått för sig att de alla red omkring i stora metal rustningar som var otympliga och snarare gjorde en till ett lättare mål än om man inte hade rustning. Enligt Caine såklart.

Då han stegade bort till tunnan kunde hon se honom i hans fulla längd, i jämförelse med tunnan då. Och kort var han inte. Manteln tycktes inte vilja ge vika för vinden lika lätt som en annan vanlig mantel, vilket skvallrade om att det kanske var något dyrbarare material som var befäst längs dens kanter. Intressant, tyckte Layane. Och intressant att ingen lyckats ta något så dyrbart ifrån honom, det vill säga om han nu vandrat några nätter. Kanske kunde han försvara sig själv. Men Layane kände sig inte hotat, han såg inte ut som någon som kunde besegra henne i en närstrid. I och med detta tankesätt smickrade hon sig själv. Ett bevis på detta var att hon kände sig bekväm nog att förflytta sin han från sin sida och la den på den främre delen på sadeln. Men självsmicker var inte enda anledning varför hon intog en mer fredlig ställning, utan också att hon märkte en förändring i mannen. Någonting i hans ögon som hon sökte efter, något slags bevis på vilken typ av person han var. Men till hennes förvåning fann hon ingenting i hans klargröna. Tomt?  Han blinkade inte ens. Layanes nyfikna sinne fann detta mycket tänkvärt. Men varningsklockorna ringde samtidigt djupt inom henne. Ännu mer intressant. Han drog av sig sin luva och blottade sitt ansikte, gjorde sig sårbar kanske? nej, inte en chans. Det svarta håret ramade in hans ansikte på ett stiligt sätt. En.. alchemist? Layane hade ingen aning om vem han talade om. Hon såg tillbaka på honom med samma stadiga blick för en stund. Lät den kalla vinden vina. Borde hon kanske känt en kall kår nu? Tills hon tillsist tog till orda:
"Alchemisten! Jamen visst!" Utbrast hon och drog av sig sin egen luva. Blottade det ansikte som de flesta män ansåg oemotståndligt vackert. Log ett vitt och charmigt leende. Hennes hårdhet var som helt bortflugen. Hon klev smidigt av sin häst.
"Jag kan visa dig till honom, om du berättar på vägen varför du vill ha tag i honom?" Hon hoppades innerligt på att denna alchemist var en han, och inte en hon.  Hon lät sin hand smeka hästens svarta man lugnande:
"Fast jag vet inte såklart om han är vaken just nu... men man vet aldrig med honom.." Hon talade som om hon faktiskt kände den här alchemisten litegrann.

Caine följde henne med blicken fortfarande utan att blinka eller mjukna. Har såg i ögonvrån hur hon flyttade handen. i samma sekun hon gjorde det slog han undan blicken för att kolla på snön i irritation. Han kom från sydligare delar, nära havet där det sällan snöade även på vintern. Det vilda klimatet och de varma strömmarna gjorde att det var lättare att odla de örter och växter han behövde för att laga sin mat och utföra de experiment han hade som fritidssysselsättning.
Han var inte förvånad att hon hört talas om alchemisten, i Caines huvud var alchemisten en snubbe som alla besökte för att få billiga verktyg eller liknande då lera är helt klart billigare än järn.
Hans blick sökte sig mot henne när hon klev av hästen och blottade sitt ansikte. Om det var en ren artighet för att återgälda gesten Caine hade gjort orkade han inte bry sig om. Han fascinerades över hur likt snö hennes hår var, troligen var det det vaga ljuset som påverkade färgen och gjorde det blekare än vad det var. Hennes leende, det var något med det som fick honom att tvivla på att hon verkligen visste vem alchemisten var. Eller att de ens pratar om samma människa. Hon vill veta varför... Så man skulle kunna säga att hon letade efter nån slags vinst i det hela? Nej, då skulle hon nog ha större chans att bara anfalla honom och sälja manteln och alla de olika gifterna och salvorna han hade på sig.
Hon fortsatte prata som för att täcka något, få mer information. Kanske kände hon till mer än en. Eller så var hon bara bra på att bluffa. Han kände dock att bästa han kunde göra i den här situationen var att spela med och svara på hennes frågor.
"Jag tänkte" han tystnade ett tag medan ett leende spred sig över hans läppar. med den blicken han gav henne kunde det leendet inte tolkas så fredligt som det var avsatt.
"..prata med honom om" han tystnade igen medan leendet spred sig till ett nu trevligt och vanligt leende. Även om ändringen hade hänt på mindre än en sekund skulle ett skarpt öga uppfatta det. Han var väl medveten om det och såg det hela som ett test för att se hur hon reagerade.
"naturenslagar"

Medan hon lyfte tyglarna över hästens manke och huvud så hon på främlingen över den svarta mulen medan han svarade. Hennes tränade öga såg såklart detaljer som kanske inte var menade för en annan att se. Det där leendet, den där blicken, fast samtidigt kunde hon väl missta sig? Fast nej, det gjorde hon aldrig, vad hon själv tänkte om sig själv. Betänksamt smekte hon stoets mule. Av någon anledning kunde hon inte få sig själv att le tillbaka direkt. Störd av det underliga hon såg hos honom. Det var nästan så att hon kände igen sig själv litegrann. Och något sade henne att det kanske inte var lönt att hålla uppe sitt skådespel. Även om ändringen hade hänt på mindre än en sekund kunde ett skarpt öga uppfatta det. Uppfatta avbrottet i hennes trevliga skådespel. Hon lyckades le tillbaka kort tillslut.
"Den här vägen"
Hon vände hästen i riktning mot stadens centrum. Stoet följde smidigt hennes varenda rörelse. I vanliga fall gillade inte djur Layane. De brukade rygga tillbaka. Men av någon anledning så accepterade den här fålen Layane för den hon var. Därför kom hon att hålla fast vid den, inte av tillgivna känslor, just eftersom att det var praktiskt att ha en häst som inte ryggade för henne och var otymplig att hantera.
"Naturens lagar säger ni?" Hon såg på honom, försökte se genuint intresserad ut. Vilket hon ju var, fast kanske inte på det sättet hon fick det att framstå som. Naturens lagar, kunde det här vara? Nej, inte redan första natten hon anlänt till Easthall. Skulle snön färgas röd redan första natten hon var här. Hon blev upprymd, hennes puls ökade i slag per minut, av den anledning att kanske få stilla sitt begär. Det var ett tag sedan nu. Men dolde denna upprymdhet mästerligt, genom lugna steg och en lugn röst:
"Jag förstår inte riktigt..." Sade hon och bröt ögonkontakten. Lät stegen föra henne framåt, tog för givet att främlingen följde med.
"Hur menar ni då exakt?"

Caine kände sig en aning lugnare efter hennes reaktion. Även om det kanske inte var något betryggande att hon var trevlig bara för att det kanske förväntades av situationen. För honom blev det tydligt att dom båda spelade samma spel och att båda var medvetna om att den andra kanske inte var en allt för hederlig person. Eller ja, att hans avsikter inte var fullt ut så trevliga som man kunde tro.
Han började bli mer och mer säker på att hon inte kände till honom vid namnet Alchemisten. Han hade dock en magkänsla som sade honom att om han bara förklarade vem han var skulle hon veta det. Kanske har hon själv skaffat något gift från honom? Eller.. en brödkniv?
"Det är inte normal, så att säga, att lyckas skapa järn från lera, så är ryktena ute i Narsis" Självklart hade han aldrig varit i Narsis utan visste bara att det var där Galt hade fått reda på informationen. Han började sakta trampa iväg bredvid henne, fortfarande på ett nått sånär säkert avstånd, men utan att vara otrevligt långt bort. Han studerade hästen över hennes axel. Det var en praktfull häst, inte den bästa han sett kanske men ha kunde föreställa sig att den var en kraftig följeslagare som varit med om mycket. Han slog tillbaka blicken till henne, det måste betyda att hon varit med minst lika mycket om inte ännu mer än vad hästen har. Annars skulle Caine ha svårt att förstå den respekt hästen hade för henne. Ordet affektion fanns inte i hans tankar utan han nöjde sig med att vara övertygad om att hon är farligare än han trott tidigare. Vad kunde hennes färdigheter vara?
"Jag kan föreställa mig att han ha ett gott rykte för sina helande salvor och sitt gift" sade han lugnt som i förbifarten, kanske för att vägleda henne till vad för sorts man en alchemist är. Egentligen hade han inga belägg för att detta var sant man hade full tillit till det han läst i Dalts böcker. Än så länge hade han aldrig haft orsak att tveka på den gamle mannens kunskap. För första gågen på länge fick Caine syn på någon annan än sig själv och kvinnan han nu vandrade med. Mannen var mycket berusad och vandrade mot dem vinglandes. Antagligen var det hennes skönhet som drog dit mannens uppmärksamhet. Eller så var det kanske guldet på Caines mantel, orsakerna kunda vara många men Caine valde att inte rygga tillbaka utan hade full tillit på sina egna förmågor att ta hand om mannen om han visade sig vara ett hot.

Att skapa järn från lera. Layane började känna sig som ett litet barn på sin födelsedag. Hjärtat tog ett glädjeskutt i hennes kropp. Hon försökte dölja ett litet djävulskt leende som trängde sig fram på hennes läppar, försökte med all sin kraft lugna sina steg. En osäkerhet om han var alvarlig eller inte fick henne att se upp på honom. Främlingen verkade vara i högsta grad alvarlig i vad han sade, även om han sade att det endast var rykten ute i Narsis, så märkte Layane att mannen bredvid henne nog såg på det här alvarligare än ett rykte. För varför skulle han annars ha rest en så lång väg, bara på grund av ett flyktigt rykte.
"Det låter som om ni talar om..."
Hon slog fram blicken, och sade knappt hörbart:
"...magi..."
Ett ord som oftast lämnades med hat från hennes läppar. Men det var nog svårt att höra den avskyn nu, möjligtvis ett tränat öra kunde höra det. Eller någon som kände henne väldigt väl. Hon hade också tänkt kommentera hans sista mening, men fann ingenting att säga, utan lät den meningen hamna i förbifarten. Då han nu hade något mycket mer viktigt att svara på. Hans svar kom att bli avgörande för hans livsöde. För om mannen den här natten inte praktiserade så kallad "alchemi" så kunde hon inte stilla sitt begär. Eller... kanske ändå. Det var ju så länge sedan. Hon knöt sin hand om stoets lädertyglar. Och kände plötsligt hur kall hon faktiskt var om händerna. Men det gjorde ingenting. För vansinnet hade börjat sjuda inom henne, värmde hennes själ på något underligt sätt. Ännu hade det inte börjat koka. Och det krävdes mycket av hennes kraft för att hålla nere det hela.
     Så plötsligt hade den onyktre mannen dykt upp framför dem. Vinglandes, en dans till alkoholens inverkan. En usel och vidrig värdelös dans enligt Layane själv. Hon hoppades innerligt på att det här inte skulle innebära några problem. Hon ville ju ha främlingen för sig själv utifall att... någon stinkande bedrövlig människa skulle inte få förstöra det för henne! Men ännu visste hon ju inte egentligen, kanske skulle suputen bara passera dem. Lukten av alkohol nådde dem. Lukten av alkohol och svett. Hur kunde man svettas i den här kylan? Ett tecken på någon slags fattigdom. Easthall var skön på många sätt, men det här var inte skönt någonstans.

Caines blick vek inte av från mannen som vandrade mot dem. Men hans öra hade uppfattat ett ord han inte var bekant med, ganska logiskt kanske eftersom det enda han läst de senaste tio åren var kokböcker och biologiskt logiska och kemiska böcker. Om det hela blir tydligare så, böcker som beskrev det som gick att ta på. Ordet magi hade aldrig yttrats i hans närvaro, vilket gjorde ordet rent av kanske lite magiskt för honom. Han förstod i sitt undermedvetna att det mycket möjligt kan vara relaterat till vad han är ute efter. Att han inte lyckades koppla ordet magi till det där med att kysaa grodor och liknande är lite av ett mysterium.
Mannen Kom nu fram till dem ochl og brett medan han försökte ställa sig rakt i ryggen och gjorde en slarvig honör. Caine såg inte road ut, rättare sagt han var inte road. Mannen sluddrade nätt jämt ut ett fint;
"Allt väl, general!" mot Caine innan han började skratta åt sig själv. Caine rynkade på näsan åt den starka lukt som mannen osade av. Under bara en sekund hade han lyckats får Caine till att avsky honom. Ganska snart lade caine märke till märkena på hans hand, det såg ut som att mannen varit i kontakt med någon syra för hans händer hade en annan textur än vad de borde, små gropar med massa kalt skinn runt. Caine lade märke till att mannen hade ett halsband hängandes runt halsen, helt i guld. Det var helt klart något lustigt med hur mannen betedde sig och att ingen hade tagit smycket ifrån honom. Uppenbarligen var han inte en soldat. Tankarna for snabbt genom Caines huvud och hans misstankar blev för stora för att han skulle släppa mannen.
"Har herrn möjligtvis sett alchemisten, jag letar efter honom" sade Caine lågt och med en väldigt seriös stämma. Mannen frös till och såg på Caine i avsky. Caine log då hans aningar så gott som var bekräftade, den här mannen visste precis var alchemisten var. Mannen vände sig snabbt om för att börja springa och Caine vände blicken mot sin följeslagare.
"Vi får väl ta reda på det"

När hon nämnt ordet magi verkade främlingen vid hennes sida, till hennes besvikelse, inte reagera. I alla fall inte på det sätt som hon velat. En kort besvikelse stack i hennes hjärta. Men likväl kände hon lite hopp, han hade ju inte förnekat det hela. Och om den här Främlingen skulle välja den här vägen i sitt liv, den här "alchemivägen", så kom han att tillslut hamna på en bana som inte Layane kunde tillåta. Ohyra, världen var tvungen att renas från detta.
Som svar på Layanes känslor så visade stoet tydlig avsky gentemot suputen som nu talade till dem. Som genom ett trollslag slutade snön falla. Som om denna suput förstört den rena känsla som den kalla snön frambringade. Layane hade nu alltså fått ännu en anledning att ogilla detta avskum. I sitt stilla sinne tänkte hon att ingen förmodligen skulle sakna en sådan här människa.  Ingen skulle märka om man avlägsnade en sådan här person från världens yta.
         Som tur var verkade suputen ofarlig. Men Främlingen bredvid henne började tala till honom. Layane ville stoppa honom. Säga åt honom att vara tyst. Att inte försöka bli vän med den här typen.  Typiskt lantbor som trodde att de sociala koderna handlade om att vara trevlig med allt och alla de mötte. Snart skulle han väl presentera sig för hennes häst också! Varför i hela världen skulle den här suputen veta någonting om alchemi?
          Tydligen så hade Främlingen sett något som inte hon såg. Hennes fokus hade helt legat hos den här personen vid hennes sida. Allt för långt tid hade gått sen senast, hennes sinnen var inte lika skärpta som de brukade vara. Och hon blev arg på sig själv då suputen plötsligt fick fart under fötterna. Lite förvånad också att det faktiskt fanns någon annan som hört talas om den här alchemisten. I hans ord låg en utmaning. Ett uppdrag om att komma ikapp den här suputen för att ta reda på mer. Layane kunde leka den leken. Så hon log ett ärligt roat leende mot honom innan hon satte sin ena fot i sadelns stigbygel. Sadelns läder knarrade färskt när hon hävde sig upp i den.

Adumbrate, nöjd med sig själv började sakta gå mot den person han numera trodde kunde leda honom till alchemisten. Han log åt att hans nyfunne vän verkade ha något hon kunde få ut av att få tag i alchemisten, någon magi. Vad det än var det inget som intresserade honom och hon kunde få allt för sig själv. Han gick i normal takt efter mannen som mot all förmodan hade fått en jäkla fart och lyckades hålla sig ganska rak. Kanske var fyllan inte så farlig efterallt. Caine litade helt på att hon skulle hinna i fatt honom. En tanka slog honom plötsligt då han kom och tänka på att, om mannen nu var alchemisten så ett; han kommer ha gift på sig för att kunna göra skada på andra, och två; om han blev tagen skulle han troligen svälja något gift själv då han tydligen redan uppfattat dem som tillräckligt farliga för att fly från. Caine som hittills varit helt lugn stannade upp i sitt steg och svor tyst för sig själv.
"Tryck in något i truten på honom när du får tag på honom" ropade han halvhögt till kvinnan innan han började springa mot mannen.

Hon satte hälarna i sin häst och genast satte den av i en väldig fart. Snön yrde runt dess svarta hårbeklädda hovar. Inom kort var hon halvvägs ikapp den snabbt springande mannen. Hon blev förvånad över hon fort han kunde springa då han ju nyss varit så instabil. Nöden har ingen lag tydligen. Främlingen bakom henne ropade någonting om att hon skulle he något i truten på denna springande man. Som vad? tänkte Layane, och varför?

När hon kom ikapp mannen hävde hon sig på sidan av sadeln, stod i en stigbygel medan hästen fortfarande höll farten. Som tur var, så var hon en lätt människa och sadeln vred sig inte åt sidan då all hennes tyngd var koncentrerad på ena sidan. Hon sträckte fram en stadig hand och fick tag i hans krage så han föll till marken. I samma rörelse kastade hon sig själv av hästen och tryckte mannen mot den kalla snön på marken. Hon hade ingenting att sätta i munnen på honom. Om det inte hade varit hennes egen kappa, vilken hon vägrade använda, eller hennes eget vapen, vilket hon också vägrade använda. Sådana bakterier var inte det lättaste att få bort från sina ägodelar. Hon satt på huk bredvid mannen, men hennes grepp var stadigt runt hans hals. Hon visste precis hur hon skulle hålla för att det skulle göra extra ont om han rörde sig. Hon kunde känna hans puls under sitt pekfinger och under sin tumme. Det var där hon kom att trycka om han skulle sprattla allt för mycket.

Caine Sprang så fort han kunde över snön, vilket var förvånansvärt snabbt med tanke på att han kickat henne efter mannen istället för att enkelt springa ikapp honom själv. Tankarna svävade i hans huvud, det måste finnas en anledning till att han reagerade så starkt på det namnet. Och till varför han sprang omkring berusad, eller låtsades vara berusad. Det hade dom inte heller fått klarhet i ännu. Han såg på avstånd hur hon fick omkull mannen, en aning snabbare och effektivare än han hade trott först. Han skakade av sig ordet ödet men kunde ändå inte sluta tro att allt som hände här var för bra för att vara en slump.
När han väl kom fram ett fåtal sekunder efter att hon fått om kull honom kastade han sig över mannen och tryckte in näven i truten på honom bara för att i sista sekund få tag på en kapsel som var skapad av en tarm av något slag. Caine slängde iväg kapseln och mannens ansiktsuttryck byttes ut från osäkerhet till total skräck. Snabbt drog Caine fram en svart tygbit ur fickan och tryckte hårt in den i mannens mun. Caine såg rakt in i mannens ögon och mannen stretade och gjorde motstånd febrilt. Mycket ljud kunde han inte göra dels tack vare kvinnans grepp men även tygibiten gjorde sitt jobb. Det hela var över på ett par sekunder och man kunde tro att Caine gjort något liknande, lite för ofta.
"Vi två, tre skulle behöva ha ett samtal." Caine ändrade sig snabbt för att inte vara otrevlig mot sin numera medbrottsling. Mannen började göra ännu mer motstånd.
"Jag önskar att jag kunde säga att vi inte tänker skada dig, men allt beror på hur ärlig du är mot oss." Caines röst hade helt ändrat läge, det var som om han väste åt mannen. dels var det för att vara tydlig men även för att vara så tyst som möjligt. Även om oddsen var stora att de väckte uppmärksamhet redan som det såg ut.

Layane höll fast honom och betraktade honom under tystnad. Kunde verkligen det här fyllot vara så viktigt? Först då lade hon märket till halsbandet fyllot hade runt sin hals. Egentligen hade det varit bäst att lämna den här situationen nu. Men såklart kom Layane inte att göra det. Hennes nyfikenhet drev henne till platser som kanske inte var de bästa alltid. Och chansen om att det rörde sig om vad hon trodde gjorde att hon var tvungen att stanna. Därmed hårdnade hennes grepp om mannens hals och hennes blick blev aningens vildare. Ännu skulle han kunna tala, men hotet framgick tydligt. Hon valde att inte tala, att inte säga någonting. Hon såg kort på sin medbrottsling, vad hade han tänkt göra? En röst djupt inom henne skrek åt henne att springa långt därifrån.

Caine lade huvudet på sne och tog tag i smycket han hade runt halsen. Det bar den kungliga symbolen på baksidan. Caine var förståss helt obekant med symbolen och lät halsbandet falla, det landade förståss med baksidan uppåt. Mannen tycktes ha lugnat ner sig när Caine rörst smycket, som om han trodde att det hela var en dumdristig stöld eller något. men då Caine inte visade fruktan eller hängivelse åt symbolen drabbades mannen nu helt av panik. Han insåg först nu att Caine skulle kunna göra vad som helst med honom utan att känna fruktan. Han stängde ögonen och skakade på huvudet.
"Så.. Alchemisten. Om du sammarbetar blir det hela lättare för oss alla. Jag menar, jag räddade trotts allt livet på dig för några sekunder sedan." Väste Caine, mannens ögon spärrades upp och han slutade röra på sig. Caine stoppade ner handen i fickan och fiskade upp sanningselixiret han förberett. Han drog snabbt undan tygbiten och tömde innehållet i hans mun. Han tryckte sedan igen munnen och höll för både munnnen och näsan. efter et par sekudner tvingades mannen att svälja och Caine släppte greppet. Mannen började hosta kraftigt och började blekna i ansiktet.
"Vad har du gjort" sade mannen hostandes.

Den kungliga symbolen på baksidan av smycket. Vad kunde det innebära? Layane tvivlade starkt på att den här mannen var i kompanjonskap med drottningen på något sätt. Ett tyst samtal och något som verkade som en tyst förståelse fortskred mellan de båda männen. Den tidigare suputen gjorde ett ansiktsuttryck som var mycket välkänt för Layane. Och allt detta berodde på hennes medbrottsling. Kanske var det dags för hennes medbrottsling att visa sina sanna färger nu. För med snabba rörelser hade han tvingat i suputen någonting. Layane släppte greppet om mannen hals och reste sig upp, backade bak några steg. Hon fick bättre överblick över allting som skedde. Var det gift han hällt i mannen? Det var väl onödigt. Nej, det här var någonting annat. Hon såg hur han hostade till och yttrade ord. Med en väldig skräck i sin röst. Vad var det hon kom att få bevittna sin första kväll i Easthall. Diskret och omedvetet lade hon sin hand på sin sida, med endast tyget emellan henne och hennes blankvapen.

Caine log och lutade sig från mannen, släppte honom helt och såg allmänt nöjd ut. Mannen fortsatte att hosta och såg argt på Caine. Caine sade inte något på säkert en halv minut. Det var som att han bara väntade på att något skulle hända. Mannen började se misstänkt på Caine, som om han funderade på varför han fortfarande levde. Vad var det Caine var ute efter? varför hade han yttrat ett sådant namn som "alchemisten" bara för att sedan skicka en galning på häst för att brotta ner honom, hälla i honom nån äcklig sörja.
Cain såg på mannen, såg hur elixiret började träda i kraft, hur mannens tidigare panikartade tillstånd började trappas ner. Snart skulle mannen börja prata helt självmant, inte kunna hålla tillbaka sina undermedvetna tankar. Allt som krävdes var en fråga. Men Caine ville vara helt säker på att elixiret hade sin verkan.
"Det är en blandning jag själv har gjort förstår du." sade Caine lite glatt som en pojke, han var ju trotts allt fortfarande rätt ung så att låta glad och stolt över något han själv lyckats med kanske inte var så konstigt. Caine förklarade ingående ingredienserna för mannen som först såg väldigt intresserad ut medan han försökte lista ut effekten av den kombinationen Caine läste upp. När caine nämde den sista ingrediensen bleknade mannens ansikte helt.
"Du skämtar med mig." sade mannen och satte sig upp i sittande ställning. Caine reste sig upp helt och vände sig mot Kvinnan.
"Ja alltså... det är inte en färdig produkt men... den är effektiv" förklarade Caine. Han insåg att hon kanske inte riktigt hade hängt med i svängarna och fortsatte.
"Så, jag har alltså gett honom ett sannings elixir" sade Caine.
"Ett gift!" avbröt mannen. Caine blängde på mannen utan att vrida på huvudet och vände sedan blicken till henne igen.
"Tyvärr har elixiret dödlig utgång, om man inte får ett motgift. Det hela blir ju på så vis dubbelt så effektivt kan ju jag tycka, så egentligen är det väl färdigt." sade Caine och log lite.
"Eftersom han tvingas vara ärlig, och vet att giftet... ehh elixiret är dödligt kommer han villja överleva, och kommer därför att svara även om han lyckas att förtrycka elixiret" Caine verkade så nöjd med sig själv att man kunde börja undra vad och vem han hade testat elixiret på innan han tillslut hade lyckats med att få ett fungerande elixir.
"Jag har ju såklart ett motgift på mig" tillade han snabbt och vände sig mot mannen som nu verkade återhämta sig från att ha blivit överfallen.

En förväntansfull stämning fyllde den tysta halvminuten där den här främlingen inte sade någonting. Layane var på helspänn och väntade sig att det värsta skulle ske. Väntade på en förklaring i någonting. Förvånande nog blev Suputen mer avslappnad än innan. Hennes blick växlade mellan de båda männen. Var det något lugnande han givit mannen?

Han vände sig mot henne och förklarade det hela om ett sanningselexir, som om det var den mest självklara saken i världen. Dessutom verkade han stolt över sin skapelse. Dock förstördes hans stolta stund av ett fruktansvärt avslöjande från den som just fått i sig drycken. Nämligen att den hade dödlig utgång.  Han förklarade ytterligare att han ju faktiskt hade ett motgift. Layane kunde inte bry sig mindre om den här suputens liv. Men främlingen som talade till henne hade använt sig utav magi, i hennes ögon. Inom vilken slags magi hon skulle placera detta visste hon inte, hon visste bara att det här inte var naturligt alls. Det var omöjligt att skapa en sådan dryck med vanliga ingredienser från naturen, de naturligt kemiska och biologiska kombinationerna kunde omöjligt få en sådan effekt på ett mänskligt sinne. Kanske var det den där sista ingrediensen som hon inte hade någon aning om vad det var som förhäxat själva drycken. Dock kunde hon inte förneka hur praktisk den var, tabu i hennes värld, men fruktansvärt praktisk.

Så hennes nyfikna sinne skonade främlingens liv för en stund, och hon väntade spänt på att se resultatet av det hela. Vilken fråga kom han att ställa? Och skulle verkligen främlingen tala sanning?

En känsla av självsäkerhet gjorde sig allt tydligare i Caines rörelsemönster. Han drog upp mannen på fötter och borstade av hans kläder. Mannen stirrade surt på Caine. Caine visste att det hela var mycket plågsamt för mannen. Att han visste att han förväntades ge ett svar. Men än hade han inte fått en fråga. Caine ville bryta ner mannens psyke totalt. Att han skulle börja spotta ur sig information som kanske inte alls var relevanta men som ändå hade med saken att göra. Inga halva sanningar skulle komma ur mannens mun. När han skulle börja prata skulle han berätta allt. Och Caine visste det.
"Vad vill du mig?" frågar mannen irriterat och slår bort caines hand som borstat av honom.
"Jag har..." mannen tystnade och det var som om han plötsligt fick en huvudverk för han blundade och började skaka på huvudet. Caine höjde på ögonbrynen och klappade till honom på axeln.
"Nå, inte försöktre du väl ljuga för mig?" Sade han retfullt och när mannen öppnade ögonen var de fyllda av hat och all illusion av lugnhet som funnits tidigare var nu borta. Mannen ville brutalt mörda Caine om det så var det sista han gjorde. Caine lade huvudet på sne och kliade sig på hakan. Det hade funnits tre olika sorters lugnande ämnen i drycken men mannen visade ändå så kraftiga uttryck av känslor som borde vara förtryckta. Det förbryllade honom minst sagt. Han var glad att han kommit över mannen i ett icke nyktert tillstånd då det hela hade blivit en helt annan historia annars.
"Berätta för mig..." började Caine och sträckte på sig lit och drog åt kappan lite för att värma upp sig.
"Vad kan du göra, som en alchemist?" fortsatte han. Mannen började rycka konstigt och hans ögon blev allt mer och mer blodsprängda. Han kämpade tappert mot de olika gifter han fått i sig. Han skönt ihop på knä igen och Caine satte sig bredvid honom. nu med ett väldigt seriöst och kallt uttryck i ansiktet, greppade han mannens käkben och tvingade upp mannens blick mot sitt ansikte.
"DU SKA DÖ I DRAKARNAS ELD!" Skrek mannen och Caine, inte så road längre av mannens patetiska försöktill att motstå drycken klämde åt käken hårt. mannens händer började förgäves försöka slita bort Caines hand men greppet vek inte.
"Svara mig" sade Caine kallt utan att röra en min. Mannens händer föll till marken och han slöt sina ögon, Caines lossade sitt grepp om mannen och plötsligt började mannen tala.
"Jag kan förflytta beståndsdelar av ett material" sade mannen och Caine släppte taget helt.
"Det innebär att jag kan förstärka ett föremål som annars skulle vara svagt och göra det hårt som stål. jag kan göra lera lika tunt som vatten." Mannen öppnade sina ögon och såg bedjande på Caine
"Jag kan föra över en själ till ett annat föremål" Hans ord var som en plötslig vind av is, till och med för Caine. Han förstod plötsligt vad mannen hade tvingats göra och varför han blivit vad han är. Utan att röra en min dock fortsatte han kallt.
"Var kan jag lära mig allt om dina kunskaper?" Mannen slog ner blicken i marken och fiskade fram en nyckel som han nätt och jämt lyckades dra ur sin ficka. Giftet hade börjat verka och de lugnande medlen verkade äntligen träda i kraft, mannen var svag, fysiskt och psykiskt.
"Adressen är..." De sista orden var så låga att ändast caine kunde höra dem.
"vem är ni?" mannens röst var så svag och skör att man kunde tro att det var vinden som talade.
"Adumbrate" svarade Caine och mannen log. Accepterade sin position och slöt ögonen innan han föll ihop på marken.

Adumbrate, någonting med det namnet gjorde så att det ringde en klocka hos Layane. Men hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var, något sade henne att det hade någon slags betydelse... skugga... Hon glömde aldrig ett namn. Och det här namnet var så klart inget undantag, verkligen inte. Uslingen på marken hade sjunkit ytterligare i hennes bok och var inte värd mer än sina egna äckliga fisar. Inte värd mer än en råttas fis, inte värd mer än en flugas fis. Men det hade främlingen så generöst redan tagit hand om åt henne, även fast hon nog gärna gjort det själv, på sitt sätt. Och nu återstod den man som redan gjort sitt val.
Layane log ett nöjt leende och sänkte blicken, såg ut som om hon bestämde någonting inom sig då hon för en stund slöt ögonen.
"Hm!" Var det enda ljud som lämnade henne. Ett ljud som sade; jag förstår situationen precis. och nästan som om hon lät road på sitt tonfall. För i hennes huvud hade hon nu fått tillåtelse att avsluta den här mannens liv.
    Efter en stunds tystnad såg hon plötsligt upp, hennes ögon glödde vettlöst. En perfekt vit tandrad blottades då hennes djävulska leende sträckte sig från öra till öra. I hennes värld ägde hon nu den här mannen, hon hade hans svarta själ i sina händer. Och så skulle det förbli, tills hon skickade honom till ett limbo av plågor.

Layane tvekande inte en sekund. Allting hände väldigt långsamt för henne, liksom om tiden saktade ned. Men för en annan gick det hela nog väldigt fort. Med snabba steg, utan någon som helst tvekan,  tog hon sig över snön. I samma rörelse drog hon sitt blankvapen. Den väldigt smala klingan bestod av en legering av silver och  ett hårdare material som gjorde klingan lätt och smidig, men samtidigt hållbar, trots den smalhet den besatt. Så smal att den säkerligen kunde tränga igenom två revben och punktera en lunga. Vilket den otaliga gånger gjort. Men det var hjärtat Layane hade riktat in sig på den här natten. För det hon sett i den här Adumbrates ögon tidigare den här kvällen sade henne att avsluta de här snabbt. Inga plågsamma och söliga ritualer. Nej, hon var tvungen att överraska den här mannen, och göra det fort, inte ge utrymme för något slags svängrum. Dock var det en liten röst i hennes bakhuvud som sade henne att det var något hon inte tänkte på, något hon missade. Men likväl for hon fram över snön likt ett lila spöke, bland de vita snöflingorna som färgade luften runtom dem vit, med svärdet riktat mot Adumbrates hjärta.
Hennes kära Easthall skulle renas lite mer  i natt.

Caine såg på mannen lite i förundran, han hade inte bett om motgift eller ens försökt varna honom om några mörka krafter som skulle jaga honom till världens ende. Vilket såklart var dumt, världen har ingen ände. En plötslig kall vind drog genom Caines medvetande. Kvinnan rörde sig i bakgrunden, ljudlöst, smidigt, snabbt. En suck kom ur Caines mun och den varma luften ångade ut i ett tydligt moln. I en kort sekund förbannade han sig att han vänt ryggen mot henne. Undrade vad han hade gjort för att förtjäna det straff hon nu försökte uträtta.
En blixt gick upp för Caine, hon siktar på hans hjärta, om han väntar till exakt rätt tillfälle och sedan slänger sig på marken lite åt vänster så kommer hon att missa. Dock lämnar det tillfälle för ett nytt anfall. Om han kunde få henne att trilla över honom i samma rörelse skulle han kunna dra fram sin egen dolk och kanske få till ett döläge som tvingade fram förhandlingar. Tiden var knapp, för varje hundradels sekund han funderade kom hon närmare och närmare, ångan från hans andedräkt steg högre och högre.
Precis innan kniven skulle träffa hans okyddade rygg slängde han sig på marken och landade på ryggen, i samma rörelse drog han sin knive och riktade den mot sin överfallares hjärta. Det var riskfullt, skulle hon inte hinna återhämta sig utan landa på Caine var risken att hennes kniv skulle orsaka dödliga skador på honom, men inte utan att han skulle få med sig henne på köpet.
En eld brann i hans ögon, blodet pumpade så högt att han knappt kune höra något annat än sin puls. För allt han hade kämpat för skulle inte sluta i en kall gränd med en okänd kvinna, han var värd mer än så.

Han flyttade sig och det som var kvar av hennes leende försvann nu. Hur kunde han hört henne komma mot honom? Eller kanske hade han räknat ut det redan. Den stolta stridshållning hon just haft fick hon ändra på. Steget hon tagit, vilket var steget som skulle medverka till nådastöten blev i stället något slags hopp. Ett hopp över mannen som nu låg på marken. Hon var tvungen att dra in sin mage lite extra då hon plötsligt såg att mannen dragit en dolk. Allting skedde så fort, men samtidigt så långsamt. Hade hon agerat för hastigt? Nej, omöjligt, snarare inte hastigt nog. Hon landade med händerna först och drog ihop sina ben hastigt så att inte mannen skulle få tag i henne. Hon hamnade på huk med ena benet under sig och det andra böjt. Händerna tog stöd i marken, hennes blankvapen befann sig under hennes ena hand, nedtryckt i snön. Hårslingor hängde för hennes ansikte där hon satt på huk och försökte registrera vad som just hänt.