Skramlandet från rustningen fångade deras uppmärksamhet. Leum strövade omkring i Easthalls park och hans skramlande och skinande rustning bröt ett samtal mellan två damer, som nu stod tysta och tittade på honom. De var adel, han kunde se det på deras dyra klänningar och nedlåtande ansiktsuttryck. Leum gjorde en snabb bugning med huvudet mot dem och drog handen genom håret. Deras ansiktsuttryck byttes för en kort stund till ett leende och de hälsade vänligt. Sedan fick de båda tillbaka sitt kalla, känslolösa ansiktsuttryck. Leum spatserade vidare, han höll sig alltid på god hand med de stora familjerna. En bra kontakt med adelsfamiljerna var knappast något negativt, utan skulle gynna honom i längden.

Leum satte sig på en stenbänk. Saknaden av ryggstöd gjorde att Leum istället satt framåtlutad och tittade ner mot marken. Han hade inte kommit tillräckligt lång som hans drömmar nådde. Det var 7 år sedan hans far dog och Leum hade svårt att hitta någon annan som kunde hjälpa honom mot sin framgång. Hans namn hade vuxit sig större inom stadens murar, dock gick det alldeles för långsamt. Att bryta isär slagsmål, jaga ikapp småtjuvar och vinna svärdsfajter med diverse övermodiga långfärdsvandrare var saker som Leum var trött på. De hade gett honom beröm och erkännande, men allt tog så lång tid. Han ville inte bli den riddare folk ropade till när de hade problem med stadens fyllon, eller när de behövde hjälp med småsaker. Nej, han ville mer, mycket mer.

((Hoppa gärna med om ni vill))