Lára hade permission och sökte nu en lugn plats för att njuta av eftermiddagens sista solstrålar. Det kändes ovanligt att vara ledig. Hon hade sin sold i sin ficka och en skinn fyllt med vin. Stegen ledde henne in till det grönområde som fanns innanför stadens murar. Att gå till Rödhaken var inte ens någon idé för ett halvblod som henne; vem ville släppa in ett halvblod i sitt etablissemang?! Det kunde förstöra ryktet för den krogen. Så hon hade köpt ett vin, som man hade råd med hennes sold... vilket innebar att förmodligen var det till hälften utspätt med vatten. Parken var det närmaste fridfullhet man kunde finna i Easthall (enligt henne). En viss del av henne saknade sin hemmaskog. Det tåldes att nämna att hon spenderat hela morgonen och förmiddagen med att vårda sin utrustning - vilket var en mycket rogivande syssla. Det var också betryggande att vara säker på att svärdet fortfarande var skarpt och rustningen hel. Men man kunde bara slipa svärdet så många gånger, putsa brynjan så många gånger och fetta in lädret behövde man oftast inte göra mer än 1 gång... Så hon hade strosat genom staden, kanske inte helt medvetet hade hon styrt stegen till parken.

Grönskan verkade dränka det mesta av sorlet från staden och hon suckade nöjt. Fågelsången kunde höras här. Luften var ganska varm, inte helt lätt att andas. Lára lossar lite på snörningen vid tunikans halsöppning och suckar tungt. Hennes hud täcks av ett tunt, tunt lager av glänsande svett. Hon var klädd i en lång tunika, som räckte till mitten av hennes vader. Tunikan hålls ihop runt hennes midja av några läderbälten och över den bär hon en svart vapenrock av skinn. Vid hennes höft hänger hennes svärd, tryggt i sin läderlindade skida. Láras stövlar blev dammiga av det torra gruset på stigen som ledde henne genom parken. Det rödbruna håret låg samlat i en fläta, som ringlade sig ormlikt ner över ena axeln. Gruset under sulorna knastrade och Lára gick utan något mål.

Det var en vacker dag inget tal om den saken. Easthall verkade ha tur med vädret och Eric kunde inte säga att han misstyckte direkt. Med lätta steg promenerade han runt i parken. Han brukade komma hit när han kände att han behövde luft och för att komma bort från allt lite.
En gestalt syntes lite längre fram och han gick fram med ett leende när han kände igen henne.
-"Nämen är det finbesök i parken?"
Han stannade framför henne och bugade.
-"Vad för fina damer som er hit en sådan här dag?"

Hon såg vem det var som kom gående mot henne och hon övervägde att avvika från stigen. Göra det som alver gjorde bäst, försvinna in i lövverket. Lára blir stående på stigen och väntar in mannen. Halvalven rycker lite på axlarna åt hans ord och kastar några blickar omkring sig. Vad hon såg eller hörde så kom mannen ensam och hon slapp oroa sig över att bli påhoppad bakifrån. Även om hon inte hade mycket kvar av sin sold ville hon lika lite som någon annan bli rånad. När han bugar, så tar hon ett smidigt steg bakåt och kröker lätt på sin nacke. Inte helt en bugning, men det dög som hälsning.

"Jag vet inte, Han får väl gå och fråga dom..." säger hon och gör ett knyck med nacken åt det håll hon kommit ifrån. Lára ansåg sig inte vara någon 'dam', men hon hade sett ett par unga kvinnor som hon känt igen som Greve Salamanders döttrar. De rödhåriga tvillingarna hade ett rykte. Dessutom var de svåra att missa med sitt stora följe av vakter, tjänare, friare och annat bihang. Lára sträcker upp sin fria hand och stryker bort några svettpärlor från sin panna.

"Jag hörde att Han hittade Stadsvakten och fick sitt silver till slut. Hoppas att alla blev nöjda över den affären." Hennes läppar kröks till ett artigt leende, innan hon gör en ansats till att gå förbi honom och fortsätta sin promenad. Det rådde inga tvivel om att hon ansåg att Mäster Vedman hade sålt informationen för dyrt. Men än så länge påverkade det inte hennes sold och Stadsvakten var nöjda.

Hon verkade märkbart besvärad över hans närvaro och visade ganska lite intresse av att samtala. Det gjorde honom lite irriterad, men det var inget som syntes utåt. Ett leende och glittrande ögon dolde skickligt hans inre.
-"Silvret räcker bra tack, men så länge Easthall ligger tryggt ifrån illdåd så är jag glad. "
Solens sista stråle försvann bakom trädtopparna och lade parken i en gråaktig skymning. Eric återupprepade sin fråga.
-"Vad för er hit i afton."
Denna gången lät han en titel vara utebliven.

"Om du är så mån om Esthall, varför tjänstgör du inte i Stadsvakten själv?" Lára anade att det var en fråga om lönsamhet. Solden som stadsvakt var inget att skryta med. När han ler det där leendet hugger det till i hennes maggrop. När hans ögon glimmar dunkelt i skymningsljuset viker hon bort sin blick och spelar att hon blir intresserad av grönskan i parken. Hennes bruna blick svepte betraktade över en blommande buske intill vägen.

"Skymningen, lugnet och ..."
Och som för att svara på hans fråga håller hon upp sitt vattenskinn (som givetvis inte innehöll vatten). Hon slänger en osäker blick åt hans håll igen.

Frågan gjorde honom lite ställd. Varför hade han inte tänkt på det innan? Att gå med i vaktstyrkan kunde definitivt vara en stor fördel. En fundersam rynka bildades i hans panna när han vägde för- och nackdelarna.

När kvinnan framför honom vände bort blicken log han. Var hon blyg? Hade han gjort henne generad? Tanken roade honom. Hon talade sedan åter och höll upp sitt vattenskinn.
-''Så min sköna. Ni är här för skymningen, lugnet och för att fylla på era vätskeresurser?'' Han höjde ett roat ögonbryn.

Lára kastar en blick mot honom när han inte svarar på hennes uttalande. Han såg lite smått ställd ut, kanske hade han inte kommit på tanken själv? Halvalven rycker lite på ena axeln. "Dom kan behöva fler som Honom..." Korruption var svårt att undvika helt och hållet i Easthall, men mannen verkade ju ovanligt mån om sin stad och dessutom såg han ut att vara i god fysik. Ett manligt praktexemplar, minsann. Lára tvivlade inte, han skulle inte ha några som helst problem att gå med och klara sig bra i Stadsvakten. Det skulle inte förvåna henne om han snabbt steg i rank. "Han skulle säkert göra bättre ifrån sig än de rektryter som kom in häromdagen..." ler hon och går ett par steg närmare honom. Hon går ett varv runt honom och granskar honom med samma typ av blick som en bonde granskade sin oxe. "Jag såg dom öva imorse... Så färska att de fortfarande luktar som sina mödrars kjolar." flinar hon. Hon såg på honom att han visste hur man svingade ett vapen, vilken var en bra början. En kort stund leker halvalven med tanken att pröva hans förmåga... men hans "min sköna" tar henne lite på sängen och hon blickar förvånat till. Som på henne såg det nästan ut som om han precis slagit till henne.

"Ehm... ja." harklar hon sig och gör sitt bästa för att spela oberörd. Men hon var van vid att man såg på henne som ett halvblod, ett missfoster, en som varken var alv eller människa. Hon var inte van vid att tilltalas så intimt och det gjorde henne väldigt obekväm.

-''Hmm.'' Han tog sig fundersamt om hakan medan hon vandrade runt honom och inspekterade hans kropp. Hon verkade nöjd med vad hon såg och ett uns av stolthet växte i honom. Han hade inte hållit sig vid god vigör för inget.
-''Nå ert lilla rekryteringsspel lyckas. Jag misstänker att det är hos vaktkapten jag ställer in mig?''

Blicken föll på henne när hon ryckte till efter att han kallat henne 'min sköna' och han betraktade henne intresserat.

Leendet som växer fram på hennes läppar är genuint vänligt och glatt. Lára är nära att ge honom en klapp på axeln, men hon låter bli. Det kunde kosta hennes halvspetsiga öron om hon tog i fel person. "Gott!" Utbrister hon. "De nya rekryterna övar svärdsdrill på morgonen, vid barackerna... inställ dig där hos Kaptenen imorgon." svarar hon med en nickning. Det var alltid en liten trimuf att rekrytera en ny vakt - förvisso inte till Kungsvakten, men hellre det än att Tjuvgillet växte sig starkare.

Hon märker blicken han ger henne och hon drar lite på mungiporna, Lára ser frågande på honom. Tystnaden blir för tryckande för henne, så hon korkar upp vattenskinnet och höjer det mot honom. "Skål" Lára tar en djup klunk innan hon håller fram det i erbjudande till honom. "Var hälsad in i Stadsvakten." Halvalven stryker sig om munnen med tunikans ärm och väntar på att mannen ska ta emot vinlägeln.

En nickning följde som svar på informationen hon gav. Det här kändes faktiskt som om det skulle vara ett riktigt bra drag utav honom. Det skulle bli intressant att se hur det såg ut i vaktstyrkan från insidan.

Kvinnan framför honom förde upp sitt vattenskinn till sina läppar, strök av tappade droppar från munnen med ena armen och höll sedan fram skinnet mot honom. Hennes 'skål' fick honom att inse att det inte var vatten hon bar i det. Skrattande tog han emot det och såg okynnigt på henne.
-''Och vem hälsar jag ifrån?''
Utan att vänta på svar fyllde han munnen med vätskan i vattenskinnet. Vinet kändes lent när det rann ner i halsen på honom och han suckade förnöjt. Han kunde inte minnas när han fått smaka på glädjedrycker senast.
-''Skål för oförutsägbara framtider.''
Sa han, gav henne en blinkning med ena ögat och sträckte sedan fram vinet till henne.

"Om du vill bli välkomnad så gör du bäst i att inte hälsa ifrån mig." säger hon och stryker sig lite lätt över sitt öra. Halvalvens öra är lövformat; en form som avslöjade att hon inte var speciellt populär i vaktstyrkan. Hans okynniga blickar försöker hon mest nonchalera.
"Du kan kalla mig Lára." Det var ingen idé att försöka få en människa att uttala hennes namn; den mänskliga tungan misshandlade det vackra alviska språket. Hans blickning får det att rycka till i hennes mungipor. Ett kort och hest skratt lämnade henne, medan hon skakade på huvudet åt det hela. "För oförutsägbara framtider..." Muttrar hon åt honom, med ett leende. Vinet hade lagt sig som en varm och avslappnande hinna i hennes maggrop. Hon tog emot vinlägeln och skruvade tillbaka korken på plats.

Förvånat såg han på Làra och rynkade bekymrat på pannan. Var hon illa omtyckt bland dem andra vakthavande? Tanken fick honom att se medkännande åt hennes håll. Kanske det var för att hon var halvalv, men vad spelade egentligen det för roll?
När hon presenterat sig, följde han hennes exempel. Han kom inte ihåg ifall han gjorde det tidigar.
-"Eric Vedman till er tjänst. "
Han bugade dramatiskt och lade en ironisk ton till det sista innan han fortsatte med en mer allvarlig och vänlig ton.
-"Jag ser fram emot våran fortsatta bekantskap i vaktstyrkan. Det ska bli mig en ära att få tjäna Easthall ihop med er."
Denna gången visade hans blick och leende en mjuk vänlighet istället för sin vanliga flirtiga charm.

Hon nickar åt honom vid hans presentation. Han var flamboyant i sitt sätt, men hon tar inte åt sig så värst mycket. Lára ler vagt, fast hon inte var överdrivet road av det. Hon gör en vag skakning på sitt huvud. Så mycket arbetade Kungsvakten med Stadsvakten, men man såg i alla fall varandra.
"Jag tjänstgör inte i Stadsvakten, men vi kommer säkert träffas vid i vaktstugan... Men hoppas inte på för mycket, Mäster Vedman." la hon till med ett retsamt flin.

-"Åh." Han såg lite besviket på henne först. "Jag får väl be om förflyttning senare då."
En menande blick i hans ögon avslöjades för någon sekund. Det började nu bli mörkt ute och Eric såg sig runt i omgivningen.
-"Det börjar nog bli dags för mig att dra mig tillbaka ifall jag vill ha tillräckligt med ork inför imorgon."
Han bugade vördnadsfullt inför Làra och önskade henne en fortsatt trevlig afton, innan han promenerade iväg hemåt med ett leende. Saker skulle nog utvecklas mycket bättre än han hade trott.