I rummet fanns ett bord och fyra stolar. Ett litet, om man nu kunde kalla det för det, kök. Och en oanvänd eldstad.  Eldstaden var så ren som den gick att få. Sten, hade till skillnad från trä, förmågan att bli skinande fläckfritt om man gnuggade tillräckligt länge. Layane hade försökt så gott hon kunnat, men var såklart inte helt nöjd än. Smärtan som inte verkade vilja ge med sig hade hindrat henne från att arbeta i samma takt som hon var van vid. Golvet och väggarna i trä var något hon hoppades att Nihirian tids nog skulle ta hand om. Det var ett allt för stort och jobbigt arbete för henne just nu. Boendet hade ingen källare och endast ett fönster som vätte ut mot gatan. En säng fanns där också, intryckt i ett hörn.

Hon själv satt nu i en stol. Placerad framför den otända brasan, som egentligen borde varit tänd. För även om dagarna var varma, så dröjde sig vinterns kyla kvar på kvällarna och nätterna. Hennes ljusa hår böljade ned för hennes skuldror och stolsryggen. Man kunde endast se hennes profil, som var behaglig med kindben markerade av en mörkare färg. Hon var djupt försjunken i sina tankar, med ögonen stirrandes in i den oanvända brasan. Flera dagar hade nu gått sen de lämnat rödhaken och ingen tiggarflicka var sedd. Egentligen hade hon väl inte ansträngt sig märkvärt för att hitta henne. De här dagarna hade gått åt återhämtning. Men ingen större förbättring hade kommit till hennes tillstånd. Hennes sår hade läkt igen, men smärtan fanns där, fortfarande. Tankar om att hon aldrig skulle bli bättre hade passerat hennes tankar. Men ja, majoriteten av hennes tankar cirkulerade runt den här… tiggarflickan… kvinnan kanske till och med.

Nihirian hade inte förstått henne, såklart. Ingen förstod. Ingen förstod att alla misstankar måste kollas upp, särskilt om det hade med hennes förlorade minne att göra. Nihirian hade nästan fått henne att känna sig besatt. Vilket hon inte uppskattat. Hon ansåg sig inte besatt av denna kvinna, det var bara det att hon kände så starkt att hon var tvungen att få tag i henne, att hon var tvungen att ta reda på vad hon hade med hennes minnesförlust att göra. Var bara tvungen att tänka på det under varje minut under varje dag. Nej hon var inte besatt. Hon ville bara något väldigt starkt. Och just den här kvällen som led mot natt fick hennes bägare nästan att rinna över. Det märktes inte på henne, men så var fallet. Om de inte hittade henne snart så:
”Vi måste hitta henne. ” Hörde hon sig själv säga. Och såg upp från den tomma brasan, det var som om hon väckt sig själv ur sina tankar med sina egna ord. Hon visste inte ens om Nihirian var där och inväntade ett svar som kunde eller inte kunde komma.

Flera dagar av aningen speciella dagar i ett nytt gömställe och en Layane som städat så mycket hon bara kunden istället för att lägga den tiden på att vila sitt sår. Just bilden av att hon kunde städa så noggrant var något som alltig skulle se 100% rätt ut för honom. Hon var väl inte den typen vid en hastig titt men åh andra sidan så var hon väldigt mån om renlighet, något som varit väldigt tydligt när de varit kvar på Rödhaken.
Han hade förvisso tidigare hört ett flertal gånger att främst krigare som åtagit sig en grövre skada blivit allt för rastlösa under läketiden så kanske det hade sin roll för Layanes del också. Hur än det nu egentligen var så hade han själv ett par gånger begett sig ut från Easthall i jakt efter örter, han hade hoppats på att tillslut hitta något i alla fall även om kanske inte den specifika sort han var ute efter men det tycktes magert så här nära staden. Men han hade tid på sig att leta och det var trots allt han som vågade röra sig ute.
Ett minne tycktes vilja röra sig till ytan. Dungen han och Layane varit till, hade han inte sett bolmört och skelörten en bit efter vägen till den? Om än bolmört inte var hans första val så fick det lov att duga. Han mindes vägen till en viss del och när han stannade vid skelörten kunde han konstatera att han inte var långt borta från dungen. Han hade hukat sig ned medan han knöt upp det slitna ovårdade håret i en mer eller mindre slarvig svans och samlade därfefter på sig ett gäng innan han begav sig mot bolmörternas område.

Det var precis när han klev in när hon yttrade sina ord. Det hade precis blivit mörkt ute, vilket var varför han anlände just den tid han gjorde, det var svårt att hitta saker på natten och dessutom var alla rovdjur i rörelse då de såg mycket bättre. Han fastnade en stund i öppningen och såg på henne fundersamt innan han klev in och stängde dörren efter sig.
"Antar att det fortfarande handlar om tiggarflickan? Hon var ung och sticker nog ut då det inte är det enklaste för en flicka i hennes ålder att överleva slummen själv. Om vi utgår från att hon är det hon utgav sig för att vara." Började han och vandrade mot elden för att plocka en gryta intill den, en sådan där man värmde genom att hänga på en krok och skjuta den nära de flammande lågorna nog. Han tog sin vattenpung och hällde över det vatten han samlat från en av bäckarna i grytan och gjorde precis den funktion den hade, sköt den mot elden för att börja värma vattnet. Han tog därefter fram de två olika sorterna och började mosa örterna. Han fick inte ta för mycket at bolmörten för det kunde ge negativa effekter men det skulle nog räcka för att dämpa hennes smärta lite grann. Efter han mosat ned de två olika sorterna så lade han ned dem i det vatten som började bli varmare. Hans val av skelörten nog var något han inte behövde berätta för Layane då den hade mer lugnande effekt och kanske hon inte skulle uppskatta det just nu men kanske kunde hon släppa städningen ett tag.
"Jag kan säkert ta mig göra en vandring och se om jag ser henne, kanske fråga någon men Layane.. om jag bemöter henne vad vill ni jag ska säga? Min följeslagare tror att ni håller på med magi och vill er illa?" Han lade en sarkastisk ton i det sista innan han fortsatte. "Vad än så kan hon knappast fått en bra uppfattning om er efter vakterna, till och med han den där väldiga mannen som innefattade en mycket högre rank. Hon kommer kanske vara svår att ha att göra med." Han ville markera att det var en dålig idé och att det skulle bli svårt, men samtidigt att det inte var omöjligt och ville hon skulle de göra det som gick för att hitta denna flicka.
Nihirian lutade sig därefter mot bänken han mosat örterna på och knöt upp snöret som fortfarande höll hans hår från hans nacke och ansikte. Om hon skulle ut och röra sig så kanske hon skulle behöva vrida sitt utseende lite, kanske dem båda för att vara på säkra sidan.
"Om ni röra er ut ni med har jag något som hjälper oss, speciellt när vi går tillsammans så är det lätt att känna igen oss." Han vände sig bak mot väskan och plockade fram det han hade gjort i ordning redan inne på Rödhaken, innan de hittat Rosalie.
"Det är en mix av växter och ett extrakt från en nötsort. Det kommer mörka ned håret till en mörkbrun nästan svart nyans och bör hålla i några dagar, jag har ännu aldrig testat det men jag har alltid kommit ihåg hur man gjorde denna mix sedan jag fick höra talas om den." Det var en gång för ett par år sedan som hans nyfikenhet plockat honom av denna enkla förvandling. Någon kvinna som skrytigt om hur hon tagit sig undan från sin make inför ett par andra kvinnor och hur hon var naturligt ljushårig. Det var annars från tjära som luktade förfärligt, eller bark som var svårhanterat. Han hade hört om vissa extremt dyra växtextrakt som kunde ändra hårets färg också men det var bara adelsfamiljer som hade råd med sådant.
Han vände huvudet mot grytan där vattnet puttrade och gjorde i ordning rena tyglindor som han silade vattnet genom medan han hällde det ned i en mugg, de mosade bladen låg mot tygets yta medan han gjorde en liten påse av den och lät knoppen ligga kvar i vattnet. Sedan tog han muggen och höll den mot Layane.
"Men först, får du gärna dricka teet. Det har en lätt smärtstillande effekt men du kan inte dricka mer än en mugg om du så skulle vilja, men åh andra sidan ser du nog smärtan som något som håller dig fokuserad på ditt mål just nu." Han gissade då det var något Layane var fullt kapabel till, men förmodligen skulle hon nog fräsa något spydigt tillbaka mot honom och inte förväntade han sig något annat från henne, hon tyckte nog att hans hjälp av dåraktighet, hur han erbjöd den.

Ett ljus, självaste godheten i Layanes liv hade kommit in i hennes lilla boende. Inte för att hon såg det själv, vilken tur hon hade som hade en sådan vän. Ett sådant ljus som lyste upp en annars ganska mörk tillvaro.

Hon såg på då han höll på med sina örter och växter. Layane hade inte så stor kunskap inom läkekonst, inte så stor kunskap om örter och växter över huvudtaget. Hon grimascherade lite då han nämnde att de var tvungen att färga håret på henne. Försiktigt tog hon emot koppen och funderade inte ens på vad som fanns där i. Hon hade inte ens en tanke på att Nihirian skulle ha blandat i något konstigt i drycken. Om det var för att hon var fokuserad på andra tankar eller om det var för att hon litade på honom var svårt att veta. Möjligtvis båda. Hon sade:
”Det är klart att hon kommer vara svår att ha att göra med… hon är ju avskum… en liten häxa som springer omkring här i slummen… i alla fall vet hon vart hon hör hemma…” Avsky låg såklart i hennes röst. Hon sörplade försiktigt på drycken och fortsatte sedan:
”En ung flicka som klarat sig i slummen… själv… man kan ju bara gissa hur hon har klarat sig… ” Magi tänkte hon, förmodligen med magi. Förhäxat andra människor för att rädda sig själv, dödat andra. Om hon inte hade någon som faktiskt skyddade henne, men det tvivlade hon starkt på. Hon drogs ned i sina tankar igen och tog sig ännu en klunk. Lär brasans lågor dansa i hennes ögon och ångan från den varma drycken fukta hennes läppar. Efter något ögonblick förvreds hennes ansiktsuttryck igen, som om hon tänkte på något hon inte gillade. Hon såg plötsligt på Nihirian och sa:

”Kan vi inte färga ditt hår i stället…”

Det var en lättande känsla när hon tog emot muggen utan några protester. Han fick nog tacka hennes drivande mål om tiggarflickan som nog höll henne på en allt för målmedveten bana för att ha tid att tänka på vad han hett i blandnigen. Kanske hade det att göra med att hon hade en viss aning om hans inte allt för vidda kunskap om örter men snarare visste detaljer om de områden han tyckte varit viktigt.
När hon talade och i princip bet av hans försök att avstyra henne från den där fina banan hon var på så släppte han ur sig en bemödande suck. Han hade väl inte helt trott att hon bara så enkelt skulle rulla över och låta honom klia henne på magen, nej en oändlig mängd tillitshugg skulle komma före, även om hugget än så skulle träffa gällde det att inte rygga tillbaka.
"Det är inget vi vet ännu, hon hade dock klara ögon, som om hon visste vad svaghet var, inte en som strider genom livet med magi utan en som lever ärlig mot sig själv och sin överlevnad." Han vred huvudet ett snäpp medan han studerade sig själv. Där han visste att det nog inte gav något att säga de saker han gjorde ibland men att han trots det talade, lönlösa handlingar till och från om än bara ord så tycktes han finna an viss vikt av värde i dem. Kanske var det mer ett fult sätt för han själv att göra något åt det, om han sagt det men det gick åt skogen för andra anledningar så hade han inte stått passivt fast än det var precis vad han gjorde. Om än bara en illusion av akt var det bättre än inget.
Men han skakade nekande på huvudet. Inte åt att han själv inte tänkte göra det men hon tycktes inte gå med på idén och kanske hade han varit otydlig med Layane.
"Vi båda behöver göra det, en ljushårig kvinna är allt för synbar nu när hundarna fått upp spår, vakterna kommer inte låta er undan så enkelt igen om de finner er. Men missförstå mig ej Layane, det kommer inte förstöra ditt får för alltid, efter ett par dagar kan man tvätta ur färgen. Eller vill ni hellre bära en peruk?" Frågade han henne därefter. Kanske skulle hon finna perukalternativet att vara allt för skamset och förvisso kanske det inte spelade någon roll om hon inte nappade på antingen peruk eller denna olja, var det Layane kunde hon nog neka båda.
"Ni gör självfallet precis som ni själv vill, men jag påpekar en gång till att vi precis tagit ni precis tagit er ur en väldigt komplicerat situation. Ert signalement är utpasserat till varenda vakt i staden och jag vet inte vad som hände med Hector men han lär vara er i hälarna när han kommer in i bilden igen. Jag ser inte att ni skulle agera så vårdslöst i en uppenbar situation, men finner ni att ni kan dölja er bra nog utan dessa åtgärder så kommer jag inte hindra er."
Han tog en paus så hon skulle hinna med allt samtidigt som han tog sin färdigmixade blandning och vandrade över till vattenbunken, plockade fram en tom. Hukandes över den tomma började han forsla vatten med kupande händer från bunken bredvid över sitt huvud och började blöta ned sitt hår.
"Hur tänkte du vi skulle hitta flickan och vad gör vi när vi gjort det?" Frågade han henne under sin process. När håret enkelt blivit nedblött tog han den rinniga mixen och drog genom håret. Det började sakta mörkas in från hårbotten medan han arbeta det längre ut i det nötta håret och ett par droppar föll till och från mot det slaskvatten han höll sitt huvud över.

Layane drog några smala fingrar genom det välkammade håret. Inte ett risigt hårstrå befann sig på hennes huvud. Hennes långa välvårdade naglar hade mirakulöst klarat den frenetiska städningen. Hon tog till sig hans ord, klara ögon. Förmodligen hade han mer erfarenhet av människor än hon själv. Fyrahundra år var inget hon kunde tävla emot.
Men det var något med sättet han sa det på, att hon hade klara ögon. Layane kände plötsligt hur det stack till i hennes bröst, i hennes själ. Hon ville inte att Nihirian skulle tycka att hon hade klara ögon av någon anledning. Och hon blev förundrad över den här konstiga känslan. Nog var kvinnan vacker och Layane kände sig plötsligt… hotad? På mer än ett plan. Hon vände på huvudet en aning och såg på honom. Varför talade han väl om den här häxan?
”Tro mig Nihirian… ” Sade hon med hård röst ”Om hon inte är en häxa. Så är det något annat med henne. Jag svär på att det är något med henne…” Så vände hon tillbaka ansiktet mot brasans vilda ljus. Hon mindes tillbaka till den där känslan hon fått på Rödhaken, något med hennes minnesförlust, den där obehagliga känslan. En minnesförlust fylld av ett skräckinjagande mörker. Definitivt kopplat till den här… slinkan.
”Det var kanske hennes avsikt att få dig att tro att hon hade klara ögon…” Hon missade hur dumt det hade låtit då hon hade mumlat fram det. Så plötsligt gick hon med på Nihirians plan. Av någon outgrundlig anledning:
”Ge mig lite färg… ” Sade hon tyst samtidigt som hon försiktigt reste sig upp och såg hur Nihirians hår nu mörknat. Det kändes som om han gjort det här förr. När hon väl stod upp försökte hon stå så rakt hon kunde. Inte visa den smärta som gick genom hennes högra häl och upp mot ryggen och tillbaka. Det hade blivit lite bättre bara på några ögonblick, hon hade nog drycken i sin hand att skylla. Sakta svepte hon resten av drycken. Den värmde hennes hals.
”Jag vet inte hur vi ska hitta henne… men jag hoppas att vi har lite tur ikväll… ” Hon började gå över rummet. Förvånansvärt stabilt, men det satt mycket i hennes huvud:
”Däremot vill ja att du bär ett vapen i kväll…” Hon släppte honom med blicken och förberedde sig på protester.

Han stannade sina rörelser när hon talade med sin hårda ton bakom orden och blicken letade sig nyfiket upp mot henne. Hon skulle nog inte släppa att flickan var av magi som han gissat, i alla fall var det den anledningen Nihirian hade till att hon betedde sig såsom hon gjorde omkring ämnet och varför hon talade aggressivt när de snuddade vid det. Han vände sig tillbaka mot vattenytan när hon påstod att han gått på en oskylid fasad då flickan egentligen var korrupt. En låg ton hade det varit så kanske var det inte tänkt att han skulle ha hört det hela men hans hörsel var det inget fel på om än hans syn inte alltid spelade på hans sida.
Händerna började arbeta igen då hon bad om färg och han undrade om hon skämtade med honom först men när han förbluffat sett mot hennes håll så hade hon ställt sig upp och börjat röra sig mot honom. Han antog att hon var allvarlig och verkligen skulle gå med på att låta hennes hår mörkas ned, om inte skulle hon göra det med sina egna händer. Han gnuggade ut i sista topparna innan han sträckte över behållaren åt henne och skopade sedan hastigt vatten för att skölja håret och krama ur det innan han lämnade plats åt henne.
"Ett vapen?" Var det första han egentligen svarade på då han tänkt göra det men påståendet om ett vapen hade fått honom att direkt gå in på det, utan hans avsikt.
"Jag tvivlar att jag kommer behöva något sådant." Han vandrade över mot bänken igen där han lämnat sin väska och när han väl var där undrade han vad han skulle hämta egentligen. Egentligen var det bara för sätta kroppen i rörelse, att verka upptagen eller göra sig upptagen för att undvika frågan om vapen, kanske för att förstärka hans nekande mot ett.
"Vi ska bara hitta en flicka trots allt." Han fumlade med handen lätt när han skulle sätta den mot bänken som stöd då han tänkte lägga kroppens balans lutande mot den medan de talade och han fick upprepa rörelsen en gång för att få handflatan liggandes på bänkens yta. Just i nuläget var det inget om att lägga blicken mot henne då hon talade utan nu tycktes han finna stort intresse i diverse sprickor i golv och tak, kanske kollade han någonstans intill henne för att de fortfarande talade men ja, inte blev det mycket mer än så.

Snabbt hade han gjort i ordning färg åt henne. Hon tog emot behållaren och gick fram till platsen han lämnat åt henne. Hennes läppar snörptes ihop till en illamående min innan hon stoppade ned en hand i geggan. En kort stund undrade hon varför hon gick med på det här. Genom att börja gnugga in hårbotten med den kalla färgen härmade hon hans rörelser. Försökte massera in så som han hade gjort.

Såklart protesterade han. Som hon väntat sig. En nervositet låg över honom också. Bakom hans ryggtavla verkade han fumla med något. Lite visste hon att det var hans egen hand han fumlade med.
”Jag kommer aldrig få dig att känna dig trygg med ett vapen… eller hur…” Sade hon lite besviket och höll tillbaka en suck. Hon började föra färgen ut i sina toppar och man såg hur det vackra och välskötta håret ändrade färg.
”Men den är flickan vi ska möta är verkligen ingen ängel. ”  Hon vände sig med ryggen mot honom och ställde ned behållaren med färg.
”Gör som jag säger nu…” Sade hon befallande, fast samtidigt ömtåligt och nickade mot hennes läderstycke med alla hennes vapen i. Som om hennes ord var självklara.  Som om orden egentligen inte behövde uttalas.
”Kan jag skölja ur det här direkt nu?” Undrade hon och höll en av sina kletiga bruna slingor framför ansiktet.

Nihirian dröjde på sitt svar utan följde henne bara varsamt med blicken då hon vände ryggen mer mot. Han följde processen av hennes ljusa slingor som sakta färgade hennes hår i en mörkbrun färg. Hon visste svaret på hennes fråga, kanske därför hon sa det på ett sätt som inte egentligen var en fråga. Mer ett påstående som i sin tur svarade för sig själv.
"Inte av min vilja i alla fall." Hade han svarat innan hon frågade om det var okej att skölja ur håret. Om han skulle vara ärlig var det första gången han faktiskt använde det men han visste i minnet precis hur det användes. Han höll sig tvekande på plats, gav endast läderstycket en hastig blick men ville inte gå över till det.
"1-2 sköljningar och krama sedan ur, man får inte skölja för mycket." Svarade han fortfarande avvaktande. Även om han hade svårt att neka hennes önskemål för det var något som tog emot relativt mycket så rörde han sig fortfarande inte mot det. Visst skulle det kunna göra henne bitter på honom igen såsom han hade en förmåga att frambringa men så länge han kunde dra ut på det desto bättre. De skulle inte bege sig förrän håret torkat mer så ännu behövde han inte innehava en dolk för han visste att det var viktigt för Layane att se bra ut. Ett blött hår skulle störa henne mer än såret hon hade i ryggen.
Han rätade nu på sin kropp för att fästa ett bättre grepp kring sin egen balans medan han hade chansen. Hon såg inte på honom på ett sätt där han kände sig tvingad, för han visste ju att i slutet kanske han inte kunde yttra ordet nej. Hon hade den makten över honom, förmodligen över de flesta män som kunde se henne för den hon var. Han var inte säker på varför hon behövde honom dock fast än det var han glad att hon inte kastade honom åt sidan. Han var intresserad av den skillnad hon såg i vikten av hans liv än den han såg och förstå någon form av mening med den. Det som gjort att att deras syn på liv visat en sådan tydlig skillnad den natten han mötte henne där hans öde inte varit att lämna henne levandes.
Men i slutet var han väl medveten om hur han på många ställen inte kunde hjälpa henne, hur hon hade velat ha förväntningar han inte skulle kunna uppnå och det gjorde henne besviken kanske? Irriterad, förråd.. Det fanns nog många olika sätt hon bemött honom då han inte varit idiell och trots det, trots än de ord hon sa, de suckar som släpptes och blickarna som gavs så bad honom honom aldrig med ren ärlighet att bege sig. Han var tacksam, därav insåg han att det även låg en lojalitet mot henne, utöver ett intresse över hennes tankesätt.

Alven kramade ur håret ännu en gång när vattnet fått rinna ned i de klumpade slingorna. Det var det sista kvar och håret var nästan alldeles torrt. Han hade hunnit byta överdel då håret fuktat ned den han hade haft på sig men med hjälp av att sitta närmre elden hade håret torkat snabbare och han hade därefter kunnat byta till den torra. Han var beredd på att motvilligt acceptera ett vapen, då Layane inte skulle låta honom komma undan det.

Hon sköljde ur håret liksom han hade sagt, en till två gånger. Det blev bara en gång, frestelsen att rengöra håret så noga som hon brukade fanns där. Men hon lät såklart bli.

Hon ordnade till sina färger i ansiktet. Hennes hår hade en tendens att torka mycket långsamt, för det var tjockt och med många smala hårstrån. Liksom Nihirian satt hon nära brasan då hon lade färgerna i sitt ansikte. Under tystnad ändrade hon strukturen i sitt ansikte. På ett sätt som fick henne att inte riktigt se ut som hon själv. Dock var hon såklart mycket noga med att få sig själv att se så bra ut som möjligt. Hon lade märket till att det mörkare håret fick hennes djupblå ögon att bli ännu mer blå. En fördel med det mörka håret.

När hon var klar lade hon undan spegeln i ned i sin lilla väska och rufsade upp sitt hår en aning. Försökte bli bekväm med sitt nya utseende. Och hon reste sig upp. Hon grinade illa då den irriterande smärtan gjorde sig påmind ännu en gång. Hon gick fram till sitt läderstycke. Såg på det, där det låg på golvet.

”Ge mig min smalaste kniv, så tar du en av de kortare…” Sade hon då hon bestämt sig för att hon inte orkade med att uppleva sin smärta så tätt inpå. Hon tog den lila kappan som hängde på en utstickande träflisa. Svepte den om sig och fällde ut den långa bruna håret över sin rygg. Rätade på ryggen och väntade på att Nihirian skulle ge henne hennes vapen:

”Då går vi…” Sade hon lågt och såg på honom. Det var ovant att se alven i mörkt hår. Men det klädde honom av någon anledning. Dock klädde såklart inte en mörk färg hans personlighet. Hon rätade lite på ryggen och vickade på tårna av gammal vana i sina tygskor. Liksom ett rovdjur som känner på marken just innan det ska anfalla. Det här gjorde såklart ont för henne, men det var tvunget. Det kunde synas i hennes ögon, men bara om man ville, att en blodstörst fanns där.

Allt hade han precis i den sista sekunder innan de skulle fara gjort som hon sagt. Till henne hade han gett den smalaste kniven hon hade precis som hon begärt och han tog en av de kortare till sig själv. Försiktigt hade han lindat om den även om det fanns en skida till bladet men det gjorde honom inte mindre nojjig.
Precis som den tanke Layane fann utan hans vetenskap fanns det en ovana i hennes svala ansikte med ett mörkt hår till. Om det förljusade hennes hy yttligare så det var nästan sagolikt, om han visste mer om alverna skulle han nog finns en stor likhet i hyn hos dem båda två men för tillfället så blev han inte mer än tagen på plats av den, den stunden månljuset träffade henne det vill säga.
Paret hade lämnat gömstället som trots slummen var ett av de renaste rum i alla fall han själv varit i. Det var inget konstigt att det låg råttskit omkring hus och golv, inte heller matrester, hår och saliv från djur och människor. Människors kroppsvetskor från upphetsade drogade sinnen som eldade på varandras lustar så opassande manlig säd fanns på ställen man kunde gissa sig till och hade du inte koll på det kunde man få en otrevlig överraskning. Men istället för att tänka sig in allt för mycket på äcklande tankar såsom om rum var rena eller inte så föll det inte i hans poäng. Han fann sig själv ha gått från att vara måttligt imponerad av hennes förmågor inom städning när de lämnat rummet till att ha äcklat sig själv då han visste allt för många detaljer, även om det räddade honom i vissa fall.

Han följde strax bakom henne av vad som började bli en vana. De passerade ett flertal människor på vägen och just ja, det var de äckliga gatorna som fått honom att tänka sig allt mer in på hur skiten kom till och varför han gått i detalj om rum och deras orena ytor. Smutsen berodde inte bara på avföring från djur, matrester, gamla flaskor och spilld dryck. Nej det var människor också, de själva som var här som smälte in i smutsen och tycktes inte vara så brydda om det. Han kunde inte förstå det, men var fascinerad över det hela av någon konstig anledning. När de flesta visst kanske inte torkade bort något de spillt i första hand men de skulle nog inte acceptera ett liv där de var ett med skiten. Var det verkligen så brett? Avståndet från människa till människa?
Han såg upp efter att ha funnit sig tillstannad för att observera en av dessa när han undrade varför man gjorde de val som de gjort, eller om de inte haft ett val och inte försökt få något nytt. Men han letade med blicken efter Layane för att hinna trampa i kapp henne då de fortsatte. Det tog ett tag då hon inte hade ljust hår längre. Han själv med håret nedsläppt för att täcka de alviska öronen såg nog inte alls ut som han skulle på en bit håll, han var fortfarande normalt lång för en av sin ras och om man observerade hans ansikte närme så skulle det inte vara några problem, speciellt inte med trötta ögon med slitna ögonlock och stram hud till ett benigt ansikte som kunde ha lite mera kött i sig.
Han kom tillslut fram till henne efter att ha halverst tjärvigt trampat sig sista biten. Han visste inte vad hon hade för plan, om hon hade en, för att hitta flickan och kanske skulle de leta i blindo och hoppas på tur. Kanske var det något av idioti då hon redan använt all sin tur för detta år men kanske log gudarna mot henne och det var som dags att nyttja tiden och fortsätta förlita sig på just denna, tur.
"Vi kanske ska fråga någon, hon såg inte ut som dessa här, hon har inte accepterat ett liv i skiten så om hon varit här så har någon sett henne, hon smälter inte in bland all smuts här."

(FYI så har Chrystal inte på sig peruken. Har bara inte orkat leta upp den gamla bilden och ändrat profilbild än =) )

-''Vad tycker du vi ska göra med henne nu?''
Nilas såg fundersamt upp på Mitch. De hade vandrat i tystnad en bra stund av rädsla för att demonen kunde ha klarat sig undan och nu var dem på spåren. Nilas hade ägnat tiden åt att fundera ut olika hämndaktioner på deras förrädare. Nu var de emellertid såpass långt borta ifrån platsen att han kände det säkert att tala.
Mitch såg ner på sin följeslagare som om han glömt att han varit där, men svarade honom inte. Med ett knyck med axeln rättade han till Chrystal, som han bar som en säck över axeln och som hade börjat glida ner på hans arm. Några av hennes hårnålar klirrade till när de åkte av och studsade ner på marken. Ljudet fick dem båda att rycka till.
Vad de skulle göra? Det fanns otaliga saker han ville göra med den här slinkan, men inga av dem verkade vara tillräckliga nog. Helst skulle han bara vilja kasta henne i någon djup avgrund och glömma bort hennes existens. Kanske de skulle dumpa av henne ute i vildmarken och låta nattens hungriga djur göra slut på henne. Det var kanske ide, om inte demonen lyckats klara sig. Han skulle definitivt leta efter henne. Då skulle de ha honom efter sig och aldrig få en lugn stund. Nej de behövde en bättre plan. Han fingrade förstrött med sina fria hand på hennes peruk som låg i hans ficka. Det var fortfarande mörkt ute. Kanske de skulle...NEJ! Han skakade resolut på huvudet. Nu började fantasin skena iväg alldeles för långt.
En hop med människor mötte dem oväntat i gränden där de gick och de båda stelnade till. Inte för att det var något oväntat att möta folk vid denna tiden i denna delen av staden, utan för att de helst inte ville ha några människor närvarande alls. Men de stålsatte sina känslor och fortsatte till synes lugnt framåt. Det var trots allt inget ovanligt att flickor som fått sig lite för mycket eller råkat ut för något otrevligt, blev burna hemåt. I dessa stadsdelar visste folk bättre än att lägga näsan i blöt.

Att lägga näsan i blöt var något som de flesta i den här delen av staden inte gjorde. Det var sant. Vem visste vad som dolde sig i de smutsiga hörnen. I rottornas skit, i alla de kroppsvätskor som säkerligen täckte gatorna, likt en matta fylld med diverse egentligen farliga ting. Vem visste vad som dolde sig i husen, vilka affärer och vilket blod som spilldes. Och vad som fanns i de lortiga människornas sinnen. Det, framför allt, var det farligaste. Ett av sinnena som nu befann sig i den här delen av staden tillhörde en till ytan absolut inte smutsig. Hon gick med huvudet högt och såg in bland alla de människor som eventuellt skulle kunna vara den flicka de sökte. Medvetet gav hon ingen direkt ögonkontakt, en anledning till att hon kände att hon skulle bli smittad av deras solkighet då.

Även fast hon inte ville erkänna det så hade Nihirian rätt. Tiggarflickan var inte täckt av slummens matta så som de här var.
”Låt dit inte luras av hennes yttre Nihirian. Hon är precis lika skitig som de här… ” Hon sökte efter ett ord som passade in:
”varelserna…” ordet uttalade hon aningens högt, så att någon av dessa insekter hade en chans att höra henne, det såg hon allt till.
”Hon har accepterat ett liv i skiten, det är hennes själ som är skitig…” Hon sneglade bak på sin följeslagare och vilade menande sina blå ögon i hans. Liksom för att få honom att inse allvaret i situationen och hur farlig den här flickan förmodligen var. Att även om flickan inte var skitig på utsidan så möglade hennes insida. Hon kände Nihirian, och visste allt för väl hur naiv han kunde vara när det kom till folk.  Hans nästan irriterande godhet. Nej inte nästan, en fruktansvärt irriterande godhet. Bästa exemplet på det var hon själv. Antingen såg han det, eller så såg han det inte, men likväl så umgicks han och var frivilligt följeslagare till ett av Easthalls mest monstruösa sinnen. Om han varit smart så hade han lämnat henne för länge sedan. Detta retade Layane något så innerligt. Det var den känsla hon valde i alla fall, den känsla som var lättast att hantera. Så mycket annat fanns att känna, komplicerat, så jobbigt. Och det värsta var, att se det här ljuset i den här miljön. I hennes sällskap. Och inom sig visste hon sanningen, att förmodligen skulle det är ljuset inte överleva den här den kommande stormen. De här jävla känslorna tryckte på bakom hennes ögon och drog henne nästan ur sitt fokus. Med ren viljestyrka slet hon blicken från honom och slöt ögonen hårt för en stund. För att samla sig.

När hennes ögon åter öppnades började hon söka av området igen. Alla människor gick som i en långsammare takt för henne då hon koncentrerade sig extra noga. Inget utom det vanliga såg hon än, förutom någonting i hennes ögonvrå. Till vänster. Någonting som stack ut. Hennes ansikte vred sig ohejdat mot det hållet. Automatiskt stannade hon till och såg ett par människor som såg allt för opassande ut för den här omgivningen.
”Ja… låt oss stanna och fråga någon…” Sade hon tyst och styrde sina steg rakt mot de två männen som bar på någonting. Layane rufsade till håret, inte bara för att göra sig vackrare, utan liksom också för att förbereda sig på en strid. Hon log sitt charmigaste och vitaste leende hon kunde:
”Ursäkta mig mina herrar!” Sade hon med en mycket trevlig ton, och lade näsan i blöt.

Det var inte konstigt hur det fortsatte dem emellan och han höll en misströstande blick tillbaka in i den tunga hon lag i hans. En tystnad efter hennes ord, ja en stund för dem att känna vid orden som sades. Hon gjorde sin åsikt tydlig och man såg den brinnandes i hennes blick. Men han ack så ytterst tvivlande på att denna flicka i något fall gjort dem fel fick han svårt att ge henne ett uttryck i gensvar som skulle glädja henne. En sarlig blandning av en gnutta besvikenhet, misstro och trasig sorg hur nu det lyckades letade sig in var det som bemötte henne då han verkligen ville att hon kunde se annorlunda.

Ord förblev stumma dock för en stund och ett samvete som sattes i spel drog sig efter hans ryggrad. Musklerna i ansiktet kändes obehagliga och han fick tänja dessa försiktigt. Det var inte konstigt att det gick ut över fysiska obehag när man kände sig besvärad av mentala och försökte ignorera dessa. Han skulle kunna se tiggarflickans ögon om han blundade, han visste att de vara rena och inte alls såsom Layane sade, renare i bemötandet i alla fall. Men hon skulle inte övertalas, Layane inte.

Åh andra sidan blev han genast osäker trots att det varit hans idé. Att fråga någon var detfinitivt hur de behövde gå till väga men han hade hoppats på bättre val av person. Det var dessutom inte bara person utan personer. Två stycken karlar vandrade hon raka vägen fram till och tog till orda för att få deras uppmärksamhet. En av dem bar på något men det var otydligt, en säck av något slag. Frågan var väl snarare vad man gick och bar omkring i en säg så här sent på kvällen och den tanken fick inte hans never att lugna sig. En smärre panikartad känsla spred sig, dels för att Layane kilat före han hunnit reagera och kallat på dem utan någon hejdning. Alven försökte hastigt trampa ikapp, det var trots allt redan försent att säga "nej, de där två är nog en dålig idé". Han ställde sig brevid henne, då han inte ville stå bakom men samtidigt inte täcka hennes stolthet och ställa sig strax framför. Dessutom ville han inte sätta dem på fel fot om de inspekterade honom och ansåg att han var ett hot, det skulle inte bli bättre om han var för nära.
Om han hade kunnat hade han hittat något sätt att uttrycka hennes impulsiva handlingar på. Men de var allt för nära och han var allt för tagen på sängkanten för att ordbanken skulle hinna med.

De båda männen stannade tvärt upp och vände sig mot kvinnan som talat till dem. De bytte en osäker blick innan Mitch fyrade av sitt allra vänligaste leende. Nilas såg mest ut att vilja hoppa ur sina skor vilken sekund som helst. De ville inte någon stanna kvar för länge på samma plats ifall att demonen var efter dem.
-''Vad kan jag hjälpa damen med?''
Mitch såg lugnt på henne och log lika vänligt när en annan man uppenbarade sig och ställde sig vid hennes sida. I kvinnans ögon kunde han urskilja avsmak och något mörkt som låg djupare in. Han kände igen hat när han såg den. Han lät sin fria hand hänga ledigt längs hans sida. En mindre hotfull ställning, men icke desto mindre var han längre ifrån sin dolk i byxlinningen för det.
I ögonvrån såg han Nilas vars hand på väg mot sin egen dolk och gav honom en varnande blick. Han stannade upp i rörelsen och kliade sig istället diskret på höften.

Layane kände inte den osäkerhet som Nihirian utstrålade. I vanliga fall hade hon kanske gjort det, men det här var inget vanligt fall. Däremot såg hon att männen inte svarade på hennes charm, vilket hon inte var van vid. Något stämde inte riktigt, och hon beslöt sig för att säga sanningen:
”Jag och min… ” Hon såg på Nihirian som plötsligt stod vid hennes sida, en position hon inte var van att se honom i ”…vän här…” hon såg åter på den man som artigt nog tilltalat henne ”… söker efter speciell person…” hon kom av sig då hon först nu såg vad som hängde över mannens axel. En kvinna, inte för att det var en konstig syn i de här kvarteren, men situationen kallade på att hon borde säga något om det. Mest för att hon visste att det låg en normalitet i att fråga, egentligen kunde hon inte bry sig mindre. Inom sig himlade hon med ögonen och klistrade på en bekymrad blick:
”Är hon okej?” Frågade Layane försiktigt. Fick sig själv att framstå som brydd.

Vad skulle han göra? De två männen var på sin vakt och Layane pressade problemet, till och med kommenterade föremålet de bar på som inte var ett föremål alls utan en person? Han själv såg inte lika bra som henne, så visst kunde man misstänka men än så länge hade det varit en säck med något i den. Han vred försiktigt på huvudet och såg på henne då hon då skulle fråga om tiggarflickan och kanske hade han gjort fel val. Han kanske skulle ha hållit sig strax bakom henne men det hot han upplevt hade fått honom att stå där utan att fundera något närmre på om det var accepterat av Layane eller inte.

Men deras reaktion var förvisso något som talade om att de inte var så säkra i sin situation heller så det kunde mycket väl vara en kvinna de bar på. Nästan så att de trampade otåligt och varaktigt gjorde sig beredda. Musklerna var en aning spändare än vanligt det såg man på hållningen som ändrats. Layane såg not tydligare tecken då hon var van detta, han såg det enbart för att han följt henne och det var något han uppmärksammat under träningen de haft och då hade Layane de flesta gångerna inte haft en avsikt att dölja något och de gånger hon gjort det hade han inte kunnat avgöra. Men här hade han lyckats hinna snappa upp att de i alla fall var misstänksamma mot dem två och han klandrade dem inte alls.

Männen såg på varandra och sedan tillbaka på damen framför sig. Det var som att damen framför tänkt fråga dem om något, men sedan ångrat sig. Kunde det vara så att det var dem själva hon letade efter? Kanske kände hon igen dem från någon kupp de gjort det senaste, men föremålet för hennes avbrutna mening verkade vara Chrystal som Mitch bar på och han såg upp på henne.
-''Den här?'' Mitch ryckte till med axeln och fick kvinnan han bar att studsa till lite. Han kallade henne medvetet för ett objekt, för han hade sluta betrakta henne som en mänsklig varelse. ''Har bara fått lite för mycket i sig.''
Han såg åter tillbaka på damen framför sig.
-''Var det något speciellt du ville oss, annars behöver vi röra på oss och ta hand om den här dåren?''
Mitch log roat och skakade denna gången om Chrystal med armen som han höll om hennes ben. Nilas försökte sig också på ett leende, men det såg mest stelt och skakigt ut. Mitch himlade med ögonen åt hans fatala försök och undrade hur det kom sig att den där människan hade lyckats överleva såhär länge.

Av någon anledning fann hon situationen lite roande, om hon hade haft mer tid hade hon stannat de här männen längre. Bara för att dra ut på den uppenbara obekvämligheten de båda männen uppvisade. Hon nickade till svar och log med dem. Som om hon förstod precis vad de talade. Gemene man som fått i sig lite för mycket. Händer väl alla någon gång?
”Vi letar efter en flicka. Hon är mycket farlig och… ” Hon sökte efter orden ett tag innan hon fortsatte:
”… hon tillhör oss…” Hennes blick var inte längre lika trevlig, de alvarliga ögonen såg stint in i mannens framför henne. En blick som sade, fråga inte, utan gör bara som jag säger. Egentligen var hon inte i en sådan situation att hon kunde ge två främmande karlar sådana blickar. Men i stundens hetta glömde hon hur försvagad hon egentligen var. Förmodligen skulle hon inte ens orka sticka sitt smala vapen genom främlingarnas halsar. Och skulle hon orka det, så fanns verkligen inte snabbheten där. Men i hennes tillfälliga tro om att hon faktiskt var så pass övermäktig fanns det kanske en chans att dessa män trodde på henne. Dessutom fanns hennes följeslagare där med henne, och även om han inte besatt några större talanger inom stridskonst så gjorde hans närvaro henne starkare.
”Så jag undrar om ni sett någon flicka som har brunt hår? Söt, ett lite exotiskt utseende skulle jag säga.” Hon lämnade plats för eftertanke hos männen, och lade sedan till:
” Men… jag skulle knappast kalla henne för människa…” De sista orden var menande, på ett sådant sätt att man förstod att hon menade att flickan de sökte faktiskt fysiskt sett var en människa, bara inte själsligt.

Mitch lyssnade intresserat och såg sedan roat på mannen vid sin sida.
-''Farlig? Lilla damen, i den här stadsdelen är alla farliga. Kvinnor som män.''
Han var frestad att fråga varför hon tillhörde dessa två, men lät bli. Han visste bättre än att lägga sig i andras affärer. Istället letade han igenom sitt minne efter någon som kunde passa in på beskrivningen. De flesta var söta med brunt hår. Alla var dock inte så farliga. Den sista meningen däremot fick honom att stanna upp och le rått. Kvinnan på hans axel var i allra högsta grad mänsklig. I alla fall ur andras synpunkt. För honom var hon inget annat än ett förrädiskt avskum. I hans ögon skulle hon aldrig någonsin bli något som kunde vara det minsta värt något.
-''Brunt hår säger du.'' Han strök fundersamt med handen över hakan.
-''Om du inte hittar vad du söker kanske den här duger för er. Ni kan ta över om ni vill.'' Han slängde ner den medvetslösa Chrystal så att hon landade på rygg på marken framför dem och skrattade roat åt sitt lilla skämt.
Nilas såg ut som om han skulle få en hjärtattack och Mitch fick hålla tillbaka lusten att smälla till honom. Kunde inte det lilla kräket bara skaffa sig lite is i magen någon gång?!

Lilla damen, Layanes ögon smalnade. Och tänkte orena tankar om mannen som talade till henne, han visste tydligen inte vem han talade till. Den vindstilla aftonen bjöd plötsligt på en vindpust som rörde om Layanes hår en aning. Hon knöt en knytnäve och var på väg att säga något dräpande. Och situationen hade kunnat spåra ut kraftigt, men då hade främlingen framför henne redan kastat ned den medvetslösa kvinnan på marken. Först trodde hon inte sina ögon, kunde det vara? Hon tog ett kliv närmare och såg det. Det var hon, gudarna var ändå med henne verkade det som. Ett djävulskt leende spred sig över hennes läppar. Hon vände sig om och såg vinnande på Nihirian. En stor sten lyftes från hennes axlar. Äntligen. Den välkända pulsen gick upp i henne. Och hennes hungriga ögon landade åter på flickan som låg i smutsen på marken, precis där hon hörde hemma.
”Jag är inte förvånad över att ni vill bli av med den här flickan…” Sade hon och hukade sig ned. Hon var sträckte ut en hand, på väg att vidröra sitt rov.  Vid flickans smutsiga kind. De fylliga läpparna.
”Äntligen…” Viskade hon för sig själv. Men hon hejdade sig vid flickans ansikte och vidrörde i stället hennes mörka och lockiga hår. Situationen var mycket underlig. Som om hon glömde bort allting omkring sig. Hon rullade hennes hår mellan sina fingrar. Tjockt vackert, en struktur Layane aldrig skulle kunna få själv. Hon förde fingrarna till sin näsa och drog in doften som fastnat på hennes fingrar från hennes hår. Avskyvärt, perfekt. Hennes.

Så var det som om hon drogs ur stunden plötsligt. Sade tyst och lika kallt som järn:
”Ni två kan ge er av härifrån...”
Orden var menade åt de två främmande männen.

Männen såg konstigt på kvinnan när hon böjde sig ner och rörde vid Chrystal för att sedan lukta på sina fingrar. Som om hon kände igen henne genom lukten. Nilas skruvade besvärat på sig och såg längtande bortåt. Mitch gav honom en irriterad blick. Spring då om det nu är vad du vill ditt fega kräk, tänkte han och vände sig sedan åter mot den underliga scen som utspelade sig framför honom.
Mannen vid hennes sida stod kvar på samma plats och hade inte rört sig ur fläcken. Kvinnan i sin tur verkade känna igen Chrystal och detta gjorde Mitch misstänksam. Han visste ännu inte om detta var något bra eller dåligt, men både blicken och minen hos kvinnan tydde på hat och det räckte tillräckligt. Perfekt, tänkte han.
-''För all del. Det är mig ett nöje.'' Mitch nickade artigt och vände sig för att gå därifrån, men en hand på hans axel stoppade honom.
-''Vi kan väl inte bara...?''
En enda ilsken blick räckte för att tysta Nilas. Irriterat borstade han bort hans hand från sin axel och fortsatte gå utan att se sig om. Han brydde sig inte om ifall Nilas följde efter eller inte, men småspringande steg bakom hans rygg avslöjade att han inte skulle bli av med honom så lätt. Trots den påfrestande igeln bakom sig, så pustade han lättat ut. Nu var i alla fall ett problem ur vägen.

Stelt hade han stått och betraktat det hela. Då Layane ville ha kvinnan och de tycktes vilja bli av med henne, i tron om att kvinnan skulle möta sitt öde i Layanes sällskap. Han kunde dock inte fatta dne där turen han verkligen inte trott på som nu visade sig framför dem.
Layane hade gett honom en blick som han skulle få leva med ett bra tag framöver men det fick dem ta till en annan gång. Han inväntade att de två männen skulle bege sig efter konversationen dött ut. Vad exakt Layane tänkte göra med tiggarflickan visste han inte och han skulle få bevittna det även om han inte ville veta.
"Sparar oss tid i alla fall." Han följde männen med blicken en bra bit innan han själv hukade sig ned och inspekterade kvinnan. Det drog honom mot två olika håll då han fortfarande inte såg hur denne kunde vara en magiker. Layanes besatthet med hat mot magi var alldeles för stark, men det var vad hat kunde göra, det visste han väl.
"Ah." Sade han sedan när det slog honom hur de skulle förflytta henne. Han ville inte ha henne nära nog som gällde för att bära och Layane skulle inte kunna göra det. Missnöjet grodde i ögonen på honom. Det var väl som fel att släpa henne också, för hon låg fortfarande i sin säck så den skulle han kunna hålla i. Samvetestrippen höll honom länge tvekandes men han ställde sig tillslut upp och tog ett steg tillbaka. Han hade inte kommit närmre till något beslut men han visste vad han borde göra men det gjorde honom en aning illamående. Layane åh andra sidan hade inte orken för att bära kvinnan och även om hon hade haft det kunde det ha dåliga konsekvenser på såret i hennes rygg.
Han knöt loss sin mantel och lyfte av den för att få ett extra lager omrking kvinnan. Nästan så att han lindade den omkring henne och lämnade trevligt ett lufthål. Det skulle också se mindre ut som att de bar på en kvinna. Han tog sedan försiktigt upp henne i en krokat form och höll denne puppa i vardera armveck. Höll huvudet en aning lutat bakåt och gav Layane bedjande blickar om att skynda sig.

(Haha fortfarande så ligger hon INTE i en säck.)

När Nihirian började linda om tiggarflickan så ville hon hjälpa till. Hon ville vara delaktig i det hela, i att samla in hennes byte. Så hon hade diskret försökt hjälpa till att flytta kroppen lite, så som hon trodde att Nihirian ville ha det. Men hon avbröt försöket snarast, eftersom hon helt enkelt inte orkade. Istället fokuserade hon sin energi på att resa sig upp. Efter en promenad genom staden och ett ansträngande samtal hade Layane blivit mer försvagad än hon trodde. Men själva ilksan gentemot sin smärta och det blodtörstande fokuset gjorde så att hon klarade av att resa sig helt på egen hand. Nihirian fick vara hennes ben och hennes armar den här eftermiddagen, så förnedrande, men så välkommet. Hon undrade om effekten av drycken som Nihirian gjort åt henne började släppa.

Men när de gick hem var de tvungna att gå långsamt, även fast hon sett Nihirians bedjande blickar om att skynda sig. Hon blev andfådd, och flera gånger trodde hon att hon skulle svimma. Layane var tacksam över att det inte var dag, för värmen hade nog orsakat det sistnämnda.

Väl framme vid hennes tillfälliga hem, den rena fläcken i allt det skitiga, så låste hon upp dörren med en skakig hand. Låset var rostigt och skrymmande. Likaså den stora rostiga nyckeln. In gick hon och använde den sista energi hon hade åt att vrida stolen som stod framför brasan ut mot rummet. Hon slog sig ned och tog igen sig någon stund.
”Bind henne…” Sade hon mellan andetagen till Nihirian:
”Sätt henne bunden på en stol framför mig…”

Svaga röster hördes runt omkring, som ett mummel. Kunde de inte bara vara tysta? Förstod de inte att hon hade ont i huvudet och ville sova? Rösterna blev starkare och det var något bekant med dem. Hon kunde bara inte placera dem.
Nyfikenheten tog överhanden och hon tvingade sig själv att vakna. Ett starkt sken stack i ögonen när hon slog upp dem och fick henne att genast sluta dem igen. Försiktigt kisade hon istället för att så smått vänja ögonen. Hon insåg efter en stund att det bara var ljuset från en brasa. Det satt någon framför den också, men det var svårt genom kisandet att urskilja vem det var. Hon ansträngde sig för att komma ihåg, men stönade direkt plågat till. Huvudet bultade något förfärligt. När hon skulle ta upp händerna för att lägga huvudet i dem upptäckte hon att hon var bunden. Bunden? Varför då? Vart var hon? Kalla kårar började krypa ned längs ryggraden och magen drog ihop sig. Hade de hittat henne? Var hon tillbaka i jordhålan igen? Nej! Det fick inte vara så!

Så kom hon ihåg. Mitch. Nilas. Dessa kräk!
Rasande slog hon upp ögonen och stirrade på gestalten framför sig. På väg att spotta ur sig alla okvädesord hon kunde, men hejdade sig mitt i andetaget. Chrystal spärrade upp ögonen när hon såg vem det var.
-''Du?!'' utbrast hon. Vad gjorde den sårade kvinnan från värdshuset här? Hade hon något att göra med bakhållet i gränden? Var det hon som tjallat till stadsvakten? Ju mer frågor som dök upp i Chrystals huvud, desto mer misstänksam blev hon och oron över vad som hänt i gränden efter att hon försvann började gnaga i henne. Tänk om de faktiskt lyckats ta Siggan. Åh, hon ville inte ens tänka på vad de kunde göra med honom om så var fallet och hon var orsaken i så fall.
Hon mötte kvinnans hatfyllda blick med sin egen.
-''Vart är Siggan? Vad har du gjort med honom?''
Hon vred och drog sig häftigt för att försöka komma loss ifrån stolen hon satt bunden på, men fick snabbt inse sig besegrad. Huvudet bultade nu om möjligt ännu mer och hon ångrade genast sitt försök. Med huvudet hängande ner och slutna ögon gjorde hon sitt bästa för att mildra pulserandet och dämpa den plötsliga yrseln. Tillslut lyckades det och hon kunde med några djupa andetag lyfta upp huvudet igen och se sin motståndare i ögonen. I hennes blick fanns misstro, hämnd, ilska och en beslutsamhet som krävde svar.