Brasan bak hennes rygg värmde det knappt hopläkta såret. Det hjälpte litegrann. Det mörka håret hade hon hängandes över sin ena axel. För att låta värmen från brasan värma henne mer intimt. Hon satt lugnt och såg på när den unga tiggarflickan, som Nihirian hade beskrivit henne, började vakna till liv. Hennes djupblå ögon brann av hunger. Men först, var hon tvungen att försäkra sig på att den här unga kvinnan verkligen var den hon trodde. Även om hon var rätt så övertygad redan om att den unga kvinnan som satt någon meter framför henne var en häxa. Deras blickar möttes, och det var omöjligt att missa den här unga kvinnans förvirring. När hon nämnde namnet Siggan gav hon Nihirian en snabb fundersam blick. Liksom för att se om han visste vad hon talade om. Men hon beslöt sig för att låta det passera.
”Var inte rädd…” Sade Layane med en mycket lugn och försäkrande röst.
”Jag vill bara ställa dig några frågor…” Hon drog sina långa välvårdade naglar genom det mörka håret och såg eftertänksamt på flickan mitt emot henne:
”Om du svarar sanningsenligt på mina frågor så låter vi dig gå…” Ett litet bedyrande leende lekte över hennes läppar. Och något slags ägande om den här häxan fanns också i hennes ögon. Sedan väntade hon in ett svar, för att se om den unga kvinnan gick med på hennes erbjudande.

Chrystal noterade den frågande blick som kvinnan givit den manliga alven vid benämnandet av Siggan. Kanske låg de inte bakom saker lika mycket som hon trodde. Med tvivlande blick granskade hon kvinnan framför elden. Nu mörkhårig istället för ljus som innan. Förmodligen verket utav någon hopblandning. Hon hade sett många av stadens glädjeflickor göra så med sitt hår.
En tanke kom över henne. Om nu den här kvinnan försökte dölja sig själv, innebar det att hon fortfarande sprang eller gömde sig för något.
Chrysta gav kvinnan ett elakt, men finurligt flin och övervägde sina möjligheter lite. Helst skulle hon vilja be henne fara och flyga med sitt erbjudande, men insåg själv att det skulle vara oklokt. Därför nickade hon istället enbart som svar.

Den unga kvinnan framför henne verkade underligt nog gå med på hennes erbjudande. Layane ifrågasatte det inte, gick miste om det finurliga leendet och smickrade sig själv i stället med en tanke om att hon var så bra på att manipulera. Att hon var så pass charmig. Smicker var hon svag för nu för tiden, mer än förr. Då såret på hennes rygg gjort henne mer längtande efter bekräftelse.
Hon hade tänkte börja fråga kvinnan om hennes namn, men ångrade sig, då hon ansåg att det inte spelade någon roll. För hon visste ändå vart den här kvinnan skulle hamna i slutändan.
”Jag förstår att du kommer ihåg mig från värdshuset…” Hon lade sina händer i knäet och fortsatte:
”Och jag minns att du försökte kasta en besvärjelse över mig…” Besvärjelse, usch. ”Och det är såhär, att jag har en fruktansvärd smärta… så jag tänkte be dig om hjälp.” Layane slog lite osäkert ned blicken i sitt knä, även fast hon inte var osäker alls.
”Jag har en sån fruktansvärd smärta…” Viskade hon hörbart ned i sitt knä.
”Snälla hjälp mig, med din magi!” Och hon såg upp på tiggarflickan igen, stirrade henne ärligt in i hennes klara ögon. Så klara var de väl inte, tyckte hon. Men fulla av liv, en energi som Layane ibland önskade att hon hade. Kunde det vara livsglädje? Eller var det själva magin hon såg i den här häxans ögon? Hon skämdes över att för en sekund ha längtat efter något så fruktansvärt.

Hela situationen hade varit bisarr från starten. Det hade varit en syn att skåda, Layane sittandes framför en bunden tiggarflicka, det kunde han inte neka men det kändes ändå inte verkligt. Han visste att världen var mycket råare än den han höll sig i, att denna mer nakna var en kall sanning och att detta förmodligen var något väldigt mildt i jämförelse med andra saker levande ting kunde utsätta varandra för.
Han själv fann en avsmak i det hela, om än som sagt, det var en syn att skåda hur Layane visade sin position emellan dem 3 i rummet. Den kvinna de tagit med sig och som nu satt fastbunden framför Layane hade vaknat och tycktes yra omkring i sin egen värld den första stunden. Alven stod på sidan av och betraktade det hela med denna dolda avsmak i blicken och en mungipa ack så lite dragen i misstyckte. Han hade fått tvätta av sina händer efter att ha burit den okända kvinnan, mer för att få lugna sina egna nerver för det hade väl varit det enda som hjälpte hans obehag som kunde sätta sig så djup in i märgen att han fått åta starka åtgärder. Man kunde väl tänka sig att han lärt sig av det sedan länge tillbaka och därför han blivit så duktig på att få andra att hålla sitt avstånd så han slapp göra det, trots hans sociala förmåga.
När Layane såg mot honom frågandes om Siggan höjde han snäppet på axlarna och skakade vagt på huvudet. Men inte fullt ut, det var väl ett namn som han hört talas om tidigare men inte som han kunde koppla till något mer än så. Konversationen dem emellan tycktes flöda vidare då tiggarflickan accepterat det erbjudande Layane givit henne. Hon tycktes spela på att flicka skulle dämpa hennes smärta, från de sår som flickan visste Layane hade på sin rygg men han tvivlade fortfarande på det hela och ett samvete ville gnaga innanför tinningen på honom, en tanke såsom att om han hade rätt så varför hade han inte fått henne på andra tankar, övertalat henne om att flickan varit fri från magin. Men det återstod att se, han visste bara att Layane inte skulle ta en förlust bra, verkligen inte en som spelade på den mentala sidan.

Alven rätade på sin kropp emellan åt viktskiftet från höger fot till vänster och han fattade sin smala läderrem för att knyta upp det långa håret. Vid elden hängde grytan då han åter gjorde i ordning te mer av den anledning att han inte var till en större användning. När det kokade så tog han ett par steg förbi den bundna kvinnan och hämtade grytan för att ställa ned den på bänken så det skulle få suga åt sig av örterna och svalna.
"Vill du ha nu eller senare? Vår gäst kanske behöver något att dricka också, hon såg inte så kry ut när hon vaknade." Inflikade han diskret och hänvisade till grytan med den ångande vätskan. Han hade inget passande att bidra med, eller i alla fall inget som Layane skulle uppskatta, ens det här skulle nog reta upp Layane då han ville få i tiggarflickan lite vätska. Det kraftiga kisandet hon gjort när hon vaknat, en tydlig reaktion när hon öppnade ögonen att allt kanske inte var guld och gröna skogar kanske tydde på att något vatten kunde vara något bra för henne.

När kvinnan talat färdigt kunde Chrystal inte tro sina öron. Hon blev helt ställd och kunde inte mer än att bara stirra på henne. Vad hon än hade förväntat sig så var det inte detta.
-''Min magi?'' Chrystal upprepade oförstående orden. Var den här kvinnan så desillusionerad att hon verkligen trodde att hennes rappakaljaramsa på värdshuset var riktig? Första impulsen var att skratta och berätta för kvinnan hur fel hon hade, men hon ångrade sig. Kanske kunde hon ha nytta utav att spela med lite. Vem visste vad den här galna kvinnan kunde göra om hon fick reda på att Chrystal inte kunde hjälpa henne. Bortförandet nu visade på att hon torde vara desperat och desperata människor gjorde ofta impulsiva och inte så genomtänkta val.
Chrystal kände sig oavsett både förnärmad och arg och hennes blick när hon åter såg upp på kvinnan, visade tydligt vad hon kände.
-''Säg att jag nu skulle kunna hjälpa er. Vad får er då att tro att jag är villig till det efter den här behandlingen? Är det såhär ni brukar göra när ni ber om hjälp från folk? Kidnappa dem och köra med utpressning?''
Helst av allt skulle hon vilja veta hur hon kommit hit från första början. Hon mindes inget från stunden hon slogs i gränden tills det att hon vaknade upp här. I ett rum. Bunden. Vad hade egentligen hänt och hur hade det gått därborta? Nyfikenheten hotade att ta kål på henne, men hon måste hålla sig lugn ifall hon skulle komma härifrån i ett stycke. Hon trodde inte för en sekund att dessa två personer på riktigt hade tagit hit henne och bundit fast henne enbart för att fråga om hjälp till att läka ett sår. Vilket också var misstänkt. Hur djupt var egentligen det såret eftersom det ännu inte hunnit läka, trots alla dessa veckor som gått sedan Chrystal sprungit ifrån värdshuset mitt i natten?

Mannen i rummet, som hon också kände igen från Rödhaken, frågade om kvinnan ville ha te. Han påtalade även att Chrystal kanske skulle vilja ha lite. Jo, nog var hon törstig alltid, men frågan var mer om hon skulle våga ta emot något från dessa två. De verkade i alla fall inte ha något att göra med varken G´ameros försvinnande, mordet, förhöret, jordhålan eller bakhållet, men hon kunde aldrig vara riktigt säker.
Chrystal suckade tungt inombords. Efter allt som hänt, skulle hon någonsin kunna våga lita på någon annan människa igen?

Flickan framför henne var inte så dum som Layane först hade trott. Verkade inte nu längre falla för hennes spel. I Layanes värld fanns det endast utväg då.

Hennes blick hårdnade, och tänkande smalnade hon på sina ögon. Ett mörker föll för över dem. Såg på den här flickan, som ändå verkade ha magiska förmågor. Så som hon misstänkte, hon förnekade det inte i alla fall. Blodet pumpade fortare i hennes kalla ådror. Ett leende började spela över hennes läppar, tydligen visste inte den här tiggarflickan sin plats i världen. Något så mycket större än henne själv var på väg att närma sig. Ett hat, och ett instabilt sinne som var större än Layane själv.

Sakta reste hon sig upp med smärtan som en ständig följeslagare. Om man var en uppmärksam människa skulle man se det i hennes ansikte, hur ont det gjorde genom hennes konstiga leende.
”Hon kommer inte att behöva något te…” Sade Layane åt Nihirian utan att se på honom. Hennes fokus låg på tiggarflickan:
”Och jag kan ta mitt senare…”
Innan från sin lila kappa drog hon långsamt fram sitt blankvapen. En smal klinga, möjligtvis en tredjedels meter lång. I vanliga fall var den sylvass, men inte nu, då Layane inte haft tid att ta hand om sina vapen. Såklart var det fortfarande vasst, men inte så som det brukade vara.
Hon tog några steg framåt och såg sin fiende i ögonen, lade klingan försiktigt mot hennes haka:
”Det var du...” Sade hon lågt
"Det var du som bestal mig på mitt minne den där natten..." Påstod hon med en mycket säker stämma och tryckte till med klingan under tiggarflickans haka så att hon var tvingad att se upp på Layane:
"Ge mig det tillbaka!". Hennes röst var av en den typ man helst lydde, om man var sitt eget liv kärt.

Layane hade i den här stunden nästan glömt bort att Nihirian fanns i rummet. Hon hade definitivt glömt vad hon lovat honom, eller kanske rent utav inte brydde sig. Hans oskyldiga mossgröna alvögon kanske den här natten skulle få se något de inte ville.

Om det var ljudet av metallen eller den blänkande ytan, kanske hennes ord eller sättet hon ändrat sitt beteende på så drog det till sig hans blick. Vad som var på väg att hända då de försökte spela ut varandra satte hans nerver i rörelser och då Layane lade bladet mot tiggarflickans haka och han tog ett par steg fram samtidigt som klingan flyttades under hennes haka. Han ställde sig vid den bundna kvinnans sida i protest mot Layanes hantering av situationen och höjde handen mot klingan, inte för att försöka ta den utan med lade han försiktigt fingertopparna mot den och flyttade den en centimeter eller två bort så länge det tilläts.
Han mötte hennes hatiska blick i samma veva och han flyttade sig snäppet fram så han kunde ta sig in emellan dem två fastän det tog emot. Han flyttade inte på Layane dock och vapnet låg fortfarande redo, han skulle måsta flytta sig om hon ville det.
"Det här är inte sättet att göra det på." Sade han åt henne, med en tydlig långsam stämma. Han höll blicken i hennes ögon och skulle fortsätta då Layane skulle möta hans blick.
"Jag bevittnar det ej Layane, om så får ni be mig gå från denna plats. Ert minne kan vara en effekt från de skador du åtog dig, vem säger att det måste vara magi? Jag ber er, ha mer tålamod och ta inte till blodsspilla så tidigt." Det var upp till henne om skulle lyssna eller inte och vad än hennes beslut blev så skulle han inte kunna stoppa henne mer än som han försökte just nu. Höll hon mot bladet skulle han inte lyckas flytta det en bit ifrån kvinnans hals och om hon minsta lilla motade skulle han få flytta sig från dem två. Bad hon honom gå ut skulle han göra det, dock veta vad som skulle ske men han behövde inte se det.

Något i kvinnans blick ändrades och en kall, hotfull stämning lade sig över rummet. Allt tycktes bli mörkare och svalare. Till och med flammorna i brasan verkade dämpas och värmen från den var inte längre lika påtaglig.
Det kalla stålet från kvinnans kniv rörde vid hennes haka och fick henne att rysa av obehag. Hon började talade om sitt minne och Chrystal kunde bara stirrade uttryckslöst på henne. Kvinnan var galen! Fullständigt fån vettet. Kvinnans hat och tonen i rösten, som Chrystal misstänkte användes mot henne för att skrämma henne, fick motsatt effekt och drog istället fram hennes egna ilska.
-''Vilken kväll och vilket minne?! Du är ju helt g...'' Hon avbröt sig när alven ställde sig bredvid henne och lade sina fingrar på knivbladet som vilade under hennes haka. Med en lugn och metodisk röst började han resonera med den tokiga dåren och Chrystal bad en stilla bön att det skulle fungera. Samtidigt som kvinnans uppmärksamhet nu skulle riktas mot mannen bredvid, flyttade Chrystal obemärkt sina fingrar till klänningslivet. Sakta sakta med blicken hela tiden riktad mot galningen, drog hon sedan upp sin egna kniv och gömde den lika obemärkt bakom sin rygg.

Layane kände hur hon hade börjat dra in den här flickan i hennes våld. En välkänd rädsla började synas i hennes ansikte, och tillfredställensen för Layane var bara en liten muskelansträngning bort. Men där hon stod stolt och bestämd, beslutsam för vad som komma skulle så var det något som hände. För det första fick hon inte ut den reaktion hon ville från flickan, ilska. I och för sig en vanlig reaktion, och just som Layane hade tänkt trycka till kniven i flickans hals innan hon blev allt för uppbrusande befann sig Nihirians fingrar på kniven. Då hon insåg att det var hans delikata fingrar som vidrörde hennes klinga, sänkte hon den motvilligt och sakta.  Ilsket såg hon upp på honom. Aldrig att hon skulle vifta med sitt blankvapen i risk för att skada honom. Han passade inte in där, mitt i en situation som var så ärligt mörk, han var så ärligt ljus. I Layanes ögon var det fel. Hur kunde han göra såhär mot henne? Visste han ens vad han gjorde? Han hindrade henne från att göra det enda som gjorde henne lycklig, på ett annorlunda sätt. Han satte hennes blod i svallning på ett sätt hon inte var van vid. Och inte på ett bra sätt. Och just som hon hade tänkt befalla honom att flytta på sig och låta henne göra sitt så kände hon hur energin inom henne lämnade henne. Det mörker och det maliciösa tryck som sänkt sig över rummet började plötsligt lättas. Kylan tunnades ut och brasan tilltog i styrka igen.

Hennes kropp svek henne, hon blev till och med trött i tanken. Dagens och kvällens kraftansträngningar hade tagit på den tunna kroppen, och Nihirians uppror verkade vara droppen. Sakta backade hon några steg, vapnet gled ur hennes hand, längs hennes kappa och klingade till då det landade på det kliniskt rena golvet.  Hon såg sårat på Nihirian innan hon åter satte sig i stolen. Hon lutade en armbåge mot stolens ena armstöd och vilade ansiktet i sin hand, även om ljuset från brasan inte alls var starkt, så var det starkt för henne. Så handen täckte hennes ögon:
”Säg mig då… min kära Nihirian…” Hon uttalade varje ord övertydligt, som om hon talade till ett barn, vilket gav en sarkastisk klang på orden:
”Vad är det…” Hon sneglade upp på honom mellan sina fingrar, ”… rätta sättet…?” En illvilja låg hela tiden och grodde i hennes röst, även om hennes stämma var tyst så gick den inte att ta miste på det. Förmodligen skulle hon aldrig kunna förlåta Nihirian för det här, i hennes ögon, sveket.

Något som de båda tyckte känna gemensamt nu var det han kunde se i Layanes ögon. När hon tog stegen bakåt följde han försiktigt hennes fotspår, osäkert och inte fullt så stadigt. Hans egen puls slog och han själv var rädd inte för sitt liv men för de två andras. Hon såg betydligt svagare ut då hon satte sig i stolen igen, snäppet blekare och den eldiga blicken hade lugnat sig i något som mer liknade sorg.
Han visste den blicken han såg in i, det var samma han kände när hon gav honom vapen, när de skulle ut och jaga åt tiggarflickan som inte mer än i denna tanke existerade för stunden. När han betalat Rosalie för att få henne ut ur den sarliga röran hon hamnat. Allt som han gått efter henne i ovetande kunskap om han fick eller inte så hukade han sig ned intill henne och tog ett djupare andetag innan han lyfte sin trasiga hand med nu darriga fingrar och kupade den runt Layanes lediga och den andra hela handen famnade sig över.

"Lyssna på henne utan att tvinga henne in i försvar. Ni båda bör sluta försöka spela ut varandra." Han kunde nog tolerera men han insåg att Layane nog inte var van det. Han förstod att hon nog litade på honom mer än han trott och han hade inte sett det fullt ut innan. Hon var en stolt kvinna så det fanns inte många tillfällen som hon skulle ha sagt men men kanske borde han ha vetat, kanske borde han ha sett något, kanske borde han lärt känna hennes drag bättre.
Alven vred huvudet så han kunde kasta en blicka över axeln på tiggarflickan som utan tvivel satt kvar där hon skulle. Hennes reaktion på Layanes anklagande över minnet hade han trott på, hon hade nog inget alls med det att göra. Han såg sedan tillbaka upp mot Layane, mötte den sårade blicken.
"Ni läser människor bättre än så, låt inte er ilska ta över och få er att bedöma fel. Jag känner till en som föraktade en annan för att denne visste om den andras bakgrund, att det var tydligt vad som hänt och vad det skulle resultera." Ett svagt bräckligt leende drog sig upp mot henne, ett sådant som ett minne dem två delade kunde göra. "Men denne föraktande person skrev om den sista sidan i boken. Trots dennes övertygelser och trots dennes inre regler så beslutades ett annat val. Hon såg mer än hon trodde sig se, se en gång till utan masker och fasader så kanske ni ser denna kvinna för den hon är och inte den ni tvingar henne att vara."
Fingrarna som slöt sig om Layanes lediga hand hade stillat sig mer men det fanns fortfarande spår av hans rädsla i dem. Trots det så knöt sig fingrarna i ett stadigare grepp om hennes hand, nästan som om han så åt henne att själv att ta ett bättre grepp om sig själv och hur mycket hon förblindade sig själv.

Till Chrystals förvåning och lättnad, backade kvinnan och släppte kniven hon hade. Chrystal följde dess väg från handen, nerför klänningen och när den slutligen landade på golvet. Kvinnan såg plötsligt trött ut, som om all kraft runnit ur henne. Bra! Då skulle hon kanske låta bli sin tanke att skära halsen av sitt byte. Det innebar att Chrystal hade lite mer tid på sig att fly om det skulle behövas. Hon ville i vilket fall som helst inte stanna här mer än nödvändigt. Vem visste vad den instabila tokan kunde få för sig härnäst.
Alven hade följt med henne bort till en fåtölj och satt nu och talade lugnt med henne. Trots hans diskreta associationer och dolda gåtor, förstod Chrystal det bakomliggande budskapet och hon betraktade honom förundrat. Mycket av det han sa var tänkvärt och hon höll tillbaka ett skratt när hon insåg hur många som faktiskt skulle behöva höra dessa ord. Alldeles för många gånger det senaste hade förhastade slutsatser dragits och som lett till förödande konsekvenser för vissa.
Hon såg åter igen på kvinnan framför sig.
-''Hör här nu fröken dåre. Han har rätt. Jag har inte den blekaste aning om vilken natt ni talar om eller vilken händelse jag förmodas ha raderat. Uppenbarligen har ni misstagit mig för någon annan.'' hon gjorden en teatralisk paus för att låta budskapet sjunka in. ''Kan ni nu vara så snäll och släppa mig? Jag har nämligen egna angelägenheter som brådskar.''
Trots sitt försök att hålla sig lugn, hördes en irriterad ton i hennes röst och varje ord sas med något sammanbitna tänder.

Av någon anledning verkade inte Nihirian ha hört den bittra tonen i Layanes röst. För han drog sig närmare henne än längre bort. Hon var fortfarande arg på honom och vägrade därför ära honom med blick då han talade. Fast hon höll kvar sin hand i sitt knä där han lagt sin skakiga.  Hans ord var klara som vanligt. Och han lyckades på något sätt få hennes ögon att vila i hans. Dock log hon inte då han talade om den första tid, den tid då hon faktiskt tänkt avsluta deras vänskap innan den ens börjat. Hon förstod det ironiska i det hela, men fann det inte komiskt. Hon lyfte huvudet ur sin hand och såg på honom då hon sa:
”Men jag är så säker Nihirian... ” Den fastbundna flickan talade förolämpande åt henne. Om bara Layane varit starkare, men hon orkade inte, kanske sen..
”Jag känner att hon har med min minnesförlust att göra…” Så hon sade ingenting om det nu och fortsatte förklara:
”Dagen efter att mitt minne försvann, jag hade två röda märken på min hals då jag vaknade. All magi brukar lämna efter sig märken någonstan på huden. Det var exakt vad som skedde med mina föräldrar…” Layanes röst var nästan desperat nu:
”Magin hade lämnat märken i deras händer.” Hon såg nu bort och verkade titta ut i luften på ingenting alls. Fångad av någon slags tanke:
”Det mörker och den känsla jag har kvar från den kvällen, och från min minnesförlust; när jag ser på henne Nihirian, får jag samma känsla.” Åter igen vilade hon ögonen på honom i väntan på ett svar, i väntan på förståelse.  Det var inte vanligt för Layane att vara såhär öppen, men nu var hon inträngd i ett hörn, och ville att han skulle förstå. Att han skulle gå över på hennes sida.

Hon var inte lätt att få på andra tankar men där hon var nu var en bit på vägen. Det var inte riktigt vart han ville ha henne men det fick duga. Hon talade om att hon var säker på det hela och tiggarflickans förolämpningar fick honom att lämna en suck i en kort tystnad mellan kvinnorna och han. Tiggarflickan hjälpte inte, han undrade nästan om hon försökte få Layane förbannad igen. Kanske var det inte fullt meningen, men tonen och vissa ordval hade hon kunnat lämna ute.
Han såg dock ovetande på Layane när hon nämnde mer om det som hade med minnesförlusten att göra och han kunde inte få någon logisk anledning till vad som skulle kunnat orsaka det. Märken på halsen hade han inte hört om tidigare men tydligen så var det var som hänt Layane. Hon talade också väldigt noggrant om händelsen, om det och kopplingar till det något som var det första för henne att göra inför honom. Det var inte mycket egentligen men för att vara Layane var det något helt nytt.
"Jag har aldrig hört något som gör sådant." Svarade han i sin fundering medan han skakade svagt nekande på huvudet för att förstärka sitt svar. Han vred huvudet mot tiggarflickan igen och släppte Layanes hand medan reste på sig.
"Och ni, jag förstår om det är fel omständigheter men det finns ingen anledning att ni kallar henne för 'fröken dåre'." Även Nihirian själv såg det opassande, dels kanske för att han inte tyckte Layane skulle förolämpas eller kallas vid otrevliga namn.
"Men ni kanske har hört något om det? Kanske på ett värdshus där folk pratat, eller gått förbi någon på torget, om ni hört något alls?" Han vände sin kropp mot henne. Det var trots allt otroligt hur människor kunde öppna sin käft gällande rykten och det var väldigt populärt att sprida saker vidare? Om man var en allmän person då, det finns så klart de undantag som håller sig på bakgatorna och sysslar med fuffens affärer.

De två fortsatte att tala med varandra och Chrystal började med försiktiga rörelser att skära i repen som band ihop hennes händer.
När kvinnan nämnde dem två röda märkena på halsen, stelnade Chrystal till och stannade upp med kniven. Som tur var kom kvinnan inte ihåg någonting och hon hoppades att det skulle förbli så. Med tanke på hur hatisk hon var, så kunde hon nog ta sig till med vad som helst.
Mannen vände sig nu mot Chrystal och talade med henne. Han hade en poäng i det han sa, men med tanke på hennes egen situation så undrade hon hur han tänkte egentligen. Därför gav hon honom en ifrågasättande blick som svar. Så kvinnan kunde tydligen ta hem och binda fast vem hon ville, anklaga denne för både det ena och det andra och hota folk till livet utan att det var något konstigt med det, men att påpeka att det var dårskap var tydligen något dåligt. Hur kom det sig att hon alltid lyckades hamna i dessa otroligt underliga situationer och alltid med folk som verkade ha tappat allt för många skruvar i huvudet?
Han frågade sedan om hon hört något. Chrystal skruvade lite på sig och låtsades sedan tänka efter.
-''Det går ju ett rykte om en demon i staden. En man blev felaktigt anklagad för att vara denna demon och eftersom han blev friad så innebär det att den fortfarande finns någonstans därute. Kanske är det den ni bör söka efter.''
Hon grimaserade vid ordet demon. Föraktade verkligen ordet. Även fast hon denna gången syftade på att det gällde någon annan, så skar det i henne att säga det, men förhoppningsvis skulle detta få dem att släppa henne fri. Hon hoppades även att det skulle hindra dem från att leta efter den riktiga mannen som låg bakom kvinnans händelser den natten.

Såklart hade han inte hört om något som gjorde något sådant. Inom sig blev hon besviken, även fast hon visste att det inte var hans fel. Någonstans hade hon hoppats på att han inom sina fyrahundra år hade stött på något liknande, eller hört om något liknande. Varför hon var besviken berodde mest på att, om en man som levt så länge inte hört talas om en sån sak, så var det inte så troligt att det var sant.

Han släppte hennes hand och vände sig om mot tiggarflickan. Hans alviska uppenbarelse reste sig över henne och talade läxande åt henne. Och Layane väntade sig en vass komentar tillbaka. Hon hann nästan bli irriterad i förväntan på den snart kommande komentaren. Men det kom ingen, till hennes häpnade verkade den unga kvinnan hjälpa till. Layane rätade sig på stolen och såg intresserat på då hon faktiskt svarade på Nihirians fråga. Det hade hon inte trott. Även fast det möjligtvis kunde vara lögn, det som lämnade den här unga kvinnans mun, så var det i alla fall någonting. Layane smakade på ordet:
”En demon…” Hon hade aldrig ens tänkt den tanken. Och aldrig i sitt liv hade hon stött på en demon. Var det möjligt att det kunde vara en demon? Någonting kändes inte rätt, men kanske var det just det som var tanken, att få hennes sinne inriktat på ett annat spår:
”Du råkar inte veta hur man får tag i den här demonen?” Layane hörde inte själv hur dumt det kanske lät. Hennes själ var orolig för mer än en aneldning, och ett förlorat minne som tidigare inte tyngt hennes sinne verkade nu, sedan hon sett den här unga damen, ha mer betydelse än någonsin. Men hennes själ var också orädd. Hon hade inte ens en tanke på att en demon kanske rent utav var livsfarlig.

Den ifrågasättande blicken var mindre uppskattad och det drogs en muskel vid hans mungipa i besvar till den då det inte fanns mer tid att lägga på det. Hon fick tycka och tänka som hon ville för stunden det skulle inte göra någon skillnad att gå djupare in i det.
Det var dock med lättnad som de två kvinnorna tycktes mer samarbeta, efter tiggarflickan svarat på hans fråga så tycktes Layane gå med på det hela lite bättre. Men han hostade oväntat till då Layane fråga om hur man fick tag i en demon. Nog fanns det gränser till hur långt man gick?
"Layane?! Demoner om de nu finns i dagens tid så är det ingen som har sett en, förmodligen ingen som besitter sitt liv fortfarande efter ett möte." Men han kunde inte fullt ut be henne att inte jaga efter den om hon fick läge. Kanske kunde han få henne att välja ett annat val om han hittade fler möjligheter att ge och kanske skulle det kunna se annorlunda ut om hon valde en annan väg att gå, men chanserna var små. Om det var demonen kanske de båda två hade något att vinna på det för tiggarflickan tycktes inte så glad vid dess namn. Han fortsatte därför inte på sitt förslag om att inte jaga rätt på en demon och gå sin resa till den mest säkra döden man kunde få, för han hade inte de där andra alternativen ännu och det var han medveten om, han kunde inte mer än hålla vid och hoppas att hon skulle avvakta så han själv kunde spendera mer tid med Layane. På något sätt låg det en frihet bakom deras relation trots än den var dold av meningar innehållande skuld på liv och fängslad. Även fast det sades som så och det var det som skulle spegla deras relation så började dem bli mer av ett sätt att förklara utan att berätta.

Men situationen återstod, Layane ville hitta en demon, de hade tiggarflickan fastbunden vid sin stol och Nihrian själv, den utstötte, som inte varit i denna värld tidigare stod någonstans mitt i mellan dem där han ville hålla på Layane men tyckte det var fel sätt att kidnappa och hota en kvinna som inte direkt gjorde motstånd mer än att fräsa och hysa ur sig otrevliga kommentarer och smeknamn i opassande tonfall. Hon hade blivit mer samarbetsvillig så han såg inte någon anledning till att de skulle hålla henne fastbunden, där istället Layane nog kunde hitta 20 gånger så många fler anledningar till just varför hon fortfarande var det.
"Kan vi i alla fall knyta loss henne?" Frågade han tillslut. Kanske skulle en tjänst mot tjänst göra situationen bättre och kanske skulle de kunna samtala mer omkring det hela om Layane gick med på det, i slutet var det därför han frågade för Layane gjorde beslutet om ja eller nej.

Hjälpa till att leta efter d...nä hon kunde bara inte uttala ordet längre. Inte ens i tankarna. Den övernaturliga bestämde hon sig för lät bäst. Hon hade inte räknat med att de skulle vilja ha henne med. Det här gick inte alls enligt planerna. Alven i sin verkade inte heller allt för överförtjust i att springa runt i staden och leta demoner. Han såg mest ut att göra en för- och emotlista i sitt huvud. Chrystal vände sig mot Layane med en beklagande blick.
-''Tyvärr inte och som jag sa nyss, har jag egna angelägenheter som brådskar.''
Sanningen att säga var hennes brådskande angelägenhet att komma härifrån så fort som möjligt. Leta efter icke existerande demoner stod väldigt långt ner på hennes att-göra-lista. Speciellt när det gällde denna alldeles speciella övernaturliga varelse. Tänk om hon råkade säga eller göra något som skulle avslöja hennes lögn, för egentligen visste hon precis vem som gjort dem röda märkena.
Alven talade igen och hon kom tillbaka till nuet med ett ryck. Knyta loss? Så fort hon förmådde men med stor försiktighet, förde hon tillbaka kniven i klänningslivet och försökte sedan lugna sitt bultande hjärta. Hon hade inte lyckats skära upp repen än, men hade inte heller blivit upptäckt än. Med stor kontroll bet hon sig nu själv i tungan för att inte säga något dumt. Hon vågade inte ens yttra minsta lilla ord ifall att det skulle ge Layane en anledning att hålla kvar henne.

Layane blev lätt förvånad över den reaktion som Nihirian fått på hennes ord. Men Layane hade ingen erfarenhet om demoner konstigt nog, även om hon kunde mycket om magi. Det enda hon visste var att demoner var magiska ting, inget om hur ovanliga de var. Farliga förstod hon att de var, men i hennes högfärdiga och orädda sinne såg hon inte faran i det hela, hon ansåg sig själv mer farlig konstigt nog. Dock så lyssnade hon på Nihirians ord den här gången. Chansen att en fyrahundra år gammal alv visste mer om sånt här var mer sannolikt än vad hon visste. Så hon lämnade ämnet med:
”Såklart ingen har sett en demon… om demonerna avlägsnar människors minnen…”  mumlade hon lite trotsigt. De båda personerna i rummet hade likagärna inte kunnat höra henne. Fast Nihirians hörsel var det inget fel på i och för sig, det visste hon.

Energin inom henne hade börjat återkomma. Kanske var det nihirians lojalitet mot henne, då han på ett sätt faktiskt försvarat henne mot fula ord som eldade på henne. Fast egentligen så försvarade han dem båda på sitt lila sätt.
Hon såg åter på kvinnan då hon ännu en gång talade. Som om hon ägde både Nihirian och Layane. Hur kunde hon vara så uppblåst i den här i situationen undrade Layane.  En impuls då ens liv var hotat var ganska vanligt. Men den här unga kvinnans irritation hade suttit i hela samtalet igenom. Den nyfunna energin inom Layane fick henne att försiktigt och långsamt resa sig upp, hon höll automatiskt upp en hand mot Nihirian, utifall att han skulle reagera som han brukade, och vilja hjälpa henne från ett fall. Ett fall som inte kom, då hon lyckades ställa sig rakryggad. Kanske såg hon starkare ut, men i själva verkade skakade hela hennes märg. Med en stolt uppsyn och med sin välformade haka lätt höjd sade hon:
”Jag vet inte om vi ska släppa henne Nihirian. Hennes attityd är förvånande modig i den situation hon är i. Tycker du inte?” Hon drog den lila kappan runt sig för att inte visa hur hennes händer skakade:
”Säg mig, döljer du någonting? Häxa.”

Chrystal himlade med ögonen över Layanes logik om demoner. Hon lät som ett trotsigt barn och intrycket förstärktes när hon tyst mumlade något för sig själv. Kvinnan förundrade henne lika mycket som hon irriterade henne.
Layane reste sig sedan mödosamt upp. Tydligen irriterad över vad Chrystal nyss sagt och ställde sig rakryggad framför henne. Modet sjönk när hon berättade att hon inte tänkte släppa henne. Hon hade hoppats att de skulle vara klara med varandra nu, men Layane fortsatte tala.
Gränsen för vad Chrystal kunde stå ut med raserades i samma stund som Layane uttalat sitt sista ord. All självkontroll som Chrystal lyckats hålla, rasade ner och ilskan vällde fram som en störtvåg.
-''Häxa?!'' utropade Chrystal upprört. ''Definitionen av det kan tydas på många sätt. Bland annat det uppförande du visar mot oskyldiga människor! Respekt verkar inte finnas i din värld utav rent dårskap och påhittade fantasier!'' hon avbröt sig lite för att hämta andan och vände sig sedan mot alven. ''Och du bara står där som hennes uppassande fottjänare! Har du ingen egen åsikt eller tycke? Om du nu vill ha henne så visa lite stake och sluta kräla omkring som en undergiven och strykrädd mask!''
Andfått tystnade hon och hennes gröna ögon brann häftigt av livliga känslor. Kanske var det oklokt att fara ut sådär, men förnuftet var långt borta just nu. Helst av allt ville hon bara klösa ögonen ur den hatiska kvinnan framför sig. Frustrationen över att vara fast härinne och inte kunna springa tillbaka till gränden för att rädda sin vän, var nu mera utom hennes kontroll.

Det han hann göra innan tiggarflickan skulle brista ut i raseri var att slänga en mindre blängande blick på henne åt hennes kommentar samtidigt som hon fortsatte fokusera mot tiggarflickan och besvara honom angående att släppa henne, ett svar som också gjorde att ändrade sin lilla blängande blick mot en mer accepterande. Ville hon att tiggarflickan skulle sitta kvar så gjorde hon det. Han noterade att hon ville resa sig själv och kanske var det för att hon började se lite kryare ut i ansiktet men kände man Layane hade det nog med hennes stolthet att göra. Han fick självfallet hålla tillbaka sin impuls om att hjälpa henne.
Men tiggarflickans utbrott drog hans uppmärksamhet innan han besvara Layanes kommentar om flickans attityd. Visst höll han med till en viss del, men vissa var sådana det kunde han inte förneka. I och för sig skulle inte den attityden hon bar vara hans första val efter hans intryck från värdshuset, det var helt två skilda sätt att vara modig på.
Hennes röst var hård och hon talade om respekt, han hade nog funnit det lustigt med tanke på hur hon namnkallat Layane och nog haft det som ett litet mål sedan hon vaknade, men fullt ut kunde han inte låta sig göra det med tanke på att de två felade från början genom att ha plockat henne när hon inte var medveten och bundit fast henne. Hon var nog inte den enda som skulle ha blivit arg och felbehandlad. Han började tänka på fler saker kring detta men fann det genast ta för lång tid, det fanns så många sätt att se det på så han kanske skulle försöka fokusera på tiggarflickan som riktade in sig mot honom då han väl lyssnade igen. Oförstående om hennes mål mötte han hennes blick.
"Min åsikt eller tycke? Min vilja är precis där jag är nu. Att följa Layane och jag är aldrig en tjänare förrän hon behandlar mig som en sådan och det gör hon inte. Ni talar om respekt men ni tycks inte se hur det ser ut." Förklarade han med en bitter avsmak. De flesta skulle nog ta det som tiggarflickan gjort, kanske inte lika extremt i ett normalt och sansat tillstånd.
"Jag förstår att det gör er upprörd att vakna upp på ett sätt som detta, men ni var ansedd som farlig så att man tar åtgärder för det är inte så konstigt. Däremot så som Layane sade har er samarbetsvilja varit mycket låg och ni har inte gjort det lättare för henne att tro annat om er. Ni båda, för den delen har inte gjort ärliga försök." Han hårdnade sin blick en aning mot tiggarflickan och sedan gav han en till Layane för nog höll han Layanes sida men när han blev indragen i drabblet på ett sådant sätt, om än från Tiggarflickans håll (kanske det till och med var värre?) så behövde Layane också en. Om sanningen skulle fram drog sig obehaget i hans ryggrad då kvinnorna ej kunde sansas och han blev en fokuserad del av tiggarflickans 'raseri'. Där hade han inte sin plats.
Alven vek bort blicken från de båda och vandrade tillbaka till sin bänk för att se på det svalnande teet. Han kunde inte göra någon av dem en större tjänst, även om han såg tiggarflickan som oskyldig och Layane hade rätt att få svar. Metoderna hade inte varit fel i början, de hade utvecklas till något aggressivt och det var inte meningen. Han plockade grytan och hällde upp teet i en egen mugg som han sedan plockade upp, vände sig mot dem två och lutade sig bak mot bänken.
"Det finns ingen anledning till att ta till ilska. Om ni vill vara arg på någon så var arg på de två som bar er när vi hittade dig. De trodde förmodligen att vi ville dig illa, för Layane kan vara övertygande och hon ljög nog inte för den delen heller, men även hon vet bättre om hon vill det. Ni har bara blivit bunden, i tron om att ni var farlig. Ni har inte blivit skadad, vi vill bara ha svar."

Flickan exploderade praktiskt taget, Layane fann det roande och log lite diskret. Mänsklighet i sin renaste form. Intressant, tyckte hon. Och visst hade hon rätt, Layane visste att hon inte respekterade andra människor. För hon ansåg sig själv viktigast. Men när hon vände sig mot den oskyldiga Nihirian blev Layane lite förnärmad och hennes leende suddades genast ut, hon skulle just säga något dräpande åt den lilla häxan. Men hon blev stum av orden som lämnade hennes bryska mun. Vill ha henne? Vad menade hon med det? Layane såg på honom, avvaktande och defensivt. Var det här varför han gick vid hennes sida, även fast hon visat att han fick gå. Att han verkligen borde gå. Hade hon inte varit tillräckligt tydlig med honom? Hon hade trott att han envisats med att stanna med henne för att hon inte kunde ta hand om sig själv. Han som knappt kunde vidröra henne utan att få ett slaganfall. Hade han som så många män fallit för hennes spel? Problemet var bara, att hon inte hade spelat sitt spel med honom. Utan visat sina sanna färger. Varit otrevlig och elak med honom. Majoriteten av hennes ord till honom hade varit ämnade för att såra, för att skrämma iväg. Eller var det så enkelt att han inte såg det monster hon egentligen var. En blind fläck. Men å andra sidan, verkade den här skökan vara full av skitsnack. Men hon hade en poäng, det var hon tvungen att medge.

Nihirians röst fyllde rummet med sina alviska ord. Det kändes som om det låg en lite irriterad underton i dem och Layane kunde inte annat än vänta på att han talat klart. Han talade om hur hans plats var att följa henne, att det var det han ville. Layane kände sig förvirrad, det här var ett ämne som inte var vidrört alls. Mycket för att hon inte tänkt så alls, för att hon praktiskt taget inte kunde tänka så. Hon fann inga ord att tala än, utan stod stum och inväntade att tystnaden skulle brytas av tiggarflickan.

Äntligen verkade hon ha träffat rätt punkt hos Layane, för hon stod bara helst tyst kvar på sin plats. Kanske skulle orden sjunka in hos henne och Layane skulle inse hur galet alltihopa faktiskt var. Med ett knappt märkbart segervisst leende såg hon upp på kvinnan, men det glittrade fortfarande lite hotfullt i hennes ögon.
Det verkade däremot inte som att alven blivit nämnvärt påverkad utav det hon sagt. Istället förklarade han lugnt och sansat sin position och varför hon befann sig i sitt nuvarande läge. Enbart en liten kommentar om respekt visade på hans irritation över det hela. Chrystal höll väl inte riktigt med om det där med samarbetsvilja. Vad hon kom ihåg hade hon svarat på alla deras frågor och givit dem de svaren hon kunde ge. Sen hur hon hade reagerat över det hela var en helt annan sak. Vad trodde de egentligen? Att hon snällt skulle sitta här och svara med ett leende på läpparna och vara tacksam för att de inte dödade henne?
Missnöjt följde hennes blick alven när han vandrade bort till eldstaden och hällde upp te till sig själv. Trots hans förstående gentemot henne, kände hon inte att hon kunde slappna av riktigt än.
Vid benämnandet av Mitch och Nilas ryckte hon till och fick en hotull och hämndlysten blick.
-''De kommer få sitt.'' mumlade hon tyst genom sammanbitna tänder. Så deras avsikt hade varit att få henne dödad. Det skulle de få betala dyrt för dessa paranoida svin. Aldrig hade hon tänkt förråda dem, men tydligen var deras skrämda hjärnor alldeles för upptagna med att upptäcka påhittade komplotter, att de vägrade se sannigen.
Alven talade vidare och den hatfyllda blicken försvann hos henne när hon såg först på Layane och sedan tillbaka på alven.
-''Om ni vill ha fler svar kommer jag endast att ge dem till er.''
Hon betonade det sista ordet och såg direkt på alven för att visa att det var riktat direkt till honom. Han verkade vara den enda här inne som höll sig sansad och tänkte logiskt. Var det någon hon kunde tänkas tala med, så var det honom. Layane litade hon inte på för ett kopparmynt ens. Ingen visste vad som rörde sig bakom hennes desillusionerade pannben och Chrystal ville inte få några överraskande utbrott från henne eller något ännu värre.

Den ändrades inte mycket men kanske klarnade något upp då tiggarflickan bytte attityd en aning, i alla fall mot honom. Han var dock inte säker på om saker klarats upp emellan deras relationer men han visste inte för hon sade inget om det. Däremot nappade hon när han nämnt de två som burit henne. En hämdrik inställning emot dessa två där han egentligen inte visste vad som egentligen varit sant hos dem två männen, men dömande av situationen hade han utgått från att det inte var positivt för flickans del.
Layane dock förblev tyst och han kunde inte tyda hennes uttryck i ansiktet då han såg mot henne, hennes tystnad gjorde honom osäker och kanske en aning nervös där han stod med muggen i sina händer. Hon som vanligtvis alltid hade sina vassa kommentarer lämnades förstummad av de ord som utbyttes mellan han själv och tiggarflickan, hon lät till och med flickan tala sitt. Han var inte gjord för detta, inte när det var så pass verkligt inpå till skillnad från torra relationer på ett värdshus, nej detta var höll mer vikt.

Nihirian sänkte huvudet ett par grader och lät ögonlocken vila en aning mer och en suck lämnade läpparna. Alven som så ofta såg ut att bära en extrem trötthet så inte piggare ut för det. Sliten kring ögonen tog han sin högra lediga hand och gnuggade över först ena ögat sedan andra för att sedan vrida blicken mot tiggarflickan först och sedan mot Layane. Han var redan trött nog och det lades mer vikt mot honom, inte direkt något han skulle hantera om han kunde undvika det och gärna klev han av att det gick mer mot det som faktiskt var verkligt.
"Det är inte jag som behöver svaren, men det underlättar om Layane får dem hon vill ha, speciellt om mitt deltagande inte tar den formen du vill ge den nu." Han visste väl på ett ungefär vad det var Layane ville veta men samtidigt visste han att det var mycket mer som han inte visste för att kunna ställa rätt frågor. Just nu var hon fokuserad på demonen, kanske skulle de kunna börja bygga där? Nej, fick han påminna sig själv. Han tänkte inte agera som en postlåda mellan damerna då de gjorde detta allt för komplicerat.
.....
Han återfann sig själv i ett ryck då han flyttat på muggen där fingrarna legat varsamt omkring den på bänken. Han blinkade ett par gånger och tycktes lägga en fundering på sig själv innan han talade.
"Layane frågade tidigare om demonen?" Det var väl mer ett sätt att be henne utveckla det hon visste, eller ja, återgå till Layanes fråga hon haft tidigare för det skulle hon not automatiskt göra, det var trots allt en vanlig omedveten reaktion. Han hade lyckats somna ett par sekunder men var inte fullt ut medveten om det, men allt hade han sina aningar.

Alven såg med ens trött ut och verkade inte överförtjust i att få rollen som medlare. Hon förstod honom till viss del, samtidigt fick han skylla sig själv lite. Han var lika mycket delaktig i den här operationen som Layane och då fick han också stå ut med konsekvenserna.
Han såg nu på henne igen och talade. Varför ställde han samma fråga igen? Chrystal såg på honom som om hans hjärna var totalt bortblåst. En otålig suck for ur henne och ett antal önskade åsikter om frågan for genom hennes huvud, men hon sansade sig och höll dem för sig själv. Lugnt och tålmodigt upprepade hon sedan istället det hon tidigare sagt.
-''Som jag sa innan, så är 'demonen' ett rykte som går omkring i staden just nu. Jag vet inte mer om den än någon annan, men från dem rykten som går är han hänsynslös, galen och saknar mänskliga tankar. Om jag vore er skulle jag gå till magikerakademien och höra mig för där. Om inte annat så borde de ha kunskaper om hur man avvärjer demoner. De kanske till och med kan hjälpa Layane att få tillbaka sitt minne.''
Hon tystnade för att låta informationen sjunka in och se vad reaktionen blev.
-''Nu när jag har svarat på det jag vet kan ni väl vara så vänliga och släppa mig? Jag har faktiskt brådskande ärenden.'' Hon nickade till med huvudet i riktning mot utgången. Rörelsen gjorde att en plötsligt yrsel drabbade henne och för ett ögonblick trodde hon att hon skulle kasta upp. Hur hårt hade Mitch och Nilas egentligen slagit henne? Hennes huvud värkte och hon fick kisa för att kunna se alven klart när hon såg upp på honom igen.

Han insåg vid hennes reaktion att det lät som precis samma fråga, även om han kanske menat mer ingående om vad exakt hon visste kring demonen kunde sådant enkelt falla ifrån utan att man märkte det, kanske hade han missat ett tonfall vid ett ord? Trots det svarade hon mer ingående precis som det han velat veta så även om det varit otydligt i starten så fick han veta det han ville.
Alven vände blicken mot Layane och till sin förvåning där han förväntat sig förnöjdhet över att få svar, eller hat i blicken vid benämnandet av magikerakademin så låg hennes ögon slutna kring sömn. Medan tiggarflickan talade klart kring demonen och att det kanske kunde hjälpa Layanes minne så förflyttade han sig mot Layane för att lägga kring en filt om henne där hon låg.
"Att få henne till magikerakademing är nog omöjligt dock." Talade han mer åt sig själv och Layane i rörelsen innan han vände sig mot tiggarflickan igen då hon bad om att bli löstsläppt. Han kisade svag med ögonen för att bättre se hennes uttryck när hon knyckt med nacken mot dörren, något som inte tyckts bekvämt och förmodligen satt det fortfarande en hel del smärta kvar i. De hade själva inte kollat något när de tog henne från de två männen som burit på henne tidigare.
"Det kanske inte är min plats då det är ni som är bunden, men vi.." han såg mot Layane och skakade på huvudet mot tiggarflickan innan han fortsatte. "jag är inte dig illvillig så kanske ni ska hämta er styrka så ni kan utföra era ärenden säkert istället för att riskera att inte fullfölja dem?" Han till skillnad från Layane var inte lika hård med dessa typer av regler, eller kanske man kunde kalla honom en aning naiv med tanke på hur situationen såg ut men trots det så gick han fram mot tiggarflickans stol.
"Jag kommer lossa repen för dig men jag skulle uppskatta om ni ej gjorde något förhastat." Sade han och började lossa repen som han sagt att han skulle göra. Detta var något han skulle få sota för senare med Layane då hon förmodligen inte skulle finna ens en liten liten del som var positiv i det hela, men det fick han ta med henne sen.
"Det finns te, Layane kommer nog inte dricka det och det kan nog lätta smärtan ni ser ut att ha en aning. Vill ni bege er trots det så gör det, det kommer inte tjäna henne bättre att ättra sig fast på er. Då demonen som ni påstår enbart är ett rykte så har hon nog fått det hon vill ha och jag hoppas ni inte klandar oss för vår försiktighet när ni blev hitförd, därför hoppas jag att det bättrar genom att lossa repen." Fortsatte han medan han lossade den sista knuten och hänvisade med handen mot muggen som nu borde ha svalnat till en väl drickbar temperatur. Det skulle inte tjäna att pressa ut något mer, dessutom ville han inte pressa ämnet kring magikerakademin vidare, det var bara tur att Layane hunnit somna när flickan nämnt dem. Han själv kanske var lättad över det hela, att Layane somnat så hennes otroligt aggressivt skeptiska inblickan kunde undvikas och han kunde om han hade tur minska tiggarflickans hat mot dem två. Han hade dock rört sig tillbaka till Layanes sida efter att ha bundit lös henne mest tills han kunde avgöra hennes val.