Än en gång blundade hon för att utestänga alla ljud och ljus som stack som nålar i hennes huvud. Hon drog även huvan längre ner över huvudet. Det hade varit en ansträngande dag. Först hade hon fått smyga längs husen, tills hon lyckligtvis ''hittat'' en kappa som kunde skyla det mesta av henne och obehindrat kunnat ta sig fram till gränden. Där hade hon funnit en avliden Higgs och Liams sargade döda kropp, men lyckligtvis inte Siggan. Inte för att hon ens för ett ögonblick hade trott att hennes småtjuvar kunnat ha en chans mot honom, men man skulle aldrig vara för säker.
Sedan hade hon smugit tillbaka hem till sitt rum. Hon hade väntat i över en timma på att Mitch skulle gå iväg innan hon kunde ta sig in och tvätta av sitt blodiga bakhuvud, han och Nilas skulle få sota för det, och även tagit med sig det mesta av sitt byte som hon tillskaffat sig dem senaste veckorna.
Med fickorna fulla av mynt och små juveler hade hon sedan, nervösare än någonsin, smugit ut igen och tagit sig så nära slottet hon vågat. En springpojke, som hon mutat för att springa in på slottet, berättade till hennes besvikelse att den hon sökte inte fanns där. Därför hade hon med stor möda kämpat sig bort till Rödhaken. Klockan hade fortfarande varit tidigt på dagen, så hon hade passat på att hyra ett rum och vila upp sig. Om hon hade trott att vilan skulle stärka hennes tillstånd hade hon trott fel. Hon kände sig fortfarande som ett utskitet äpple med sitt bultande huvud, men nu behövde hon i alla fall inte göra mer än att vänta.

Leum slår upp dörrarna till värdshuset. Det var fortfarande tidigt på dagen, men han behövde en ta en paus. Egentligen skulle han vara i parken och patrullera. En av Easthalls vita väktare låter så ädelt, att skydda riket från hot och ondska. Men det var inte det lättaste nu för tiden. För ondska fanns det gott om och hot likaså. En simpel vakt var vad han var, som tog order från en vaktchef han inte beundrade särskilt mycket.

Leum stövlade upp till baren och beställde en mjöd. värdshusvärden tittade surt innan skickade stopet med mjöd längs barens träyta i handen på Leum.
"Och betalningen?", sa värdshusvärden bestämt till Leum som börjat släcka sin törst.
"Va?..", sa Leum frågandes och ställde ner stopet igen. "Du har aldrig bett om betalt förut, jag skyddar ditt liv i den här staden och du kan inte ens bjuda på ett stop mjöd? Vet du inte vem jag är?! Leum Lothandor!", Leum reste sig arg och så hastigt att stolen han satt på for bakåt och ner i golvet med en smäll.
"Jo, du är en vakt. En simpel vakt. En vakt som har i uppgift att skydda mitt liv och mitt värdshus. Men det sån är inte tiden nu, er uppgift verkar vara för svår för er att hantera. För nuförtiden kan drottningar bli hotade, hälften av mina leveranser är kapade, stölder, slagsmål och mord lika ofta som råttorna dör i mina fällor i vinkällaren... Medans stadens "ädla väktare" sitter på sina arslen och dricker mjöd. Med nypolerad rustning och väldresserat yttre får jag känslan av att du, herrn, aldrig någonsin gjort det du är betald att göra. Du ska vara glad att jag inte tar extra betalt från er.."

Leum tittade med iskall blick på värden. "Välj dina ord med omtanke...låt oss säga att du har rätt i att människor dör som råttor i den här staden. Kanske gör det då inte så mycket om vi låter en till råtta att känna på döden?", Leum satte handen på svärdsskaftet och drog ut svärdet några centimeter ur hållaren.

Det var tyst i värdshuset nu. Alla tittade på det som utspelade sig. En vakt som nu stod öga mot öga med värdshusvärden och hotfullt var nära på att dra sitt svärd. Väntande blickar på vad som skulle utspela sig.
"Du skulle inte våga att ens rikta ditt svärd mot mig...du är en av Easthalls vakter. Det går emot era regler att hota en oskyldig medborgare! Skadar du mig kommer du bli omhändertagen illa kvickt!", värdshusvärden var märkbart nervös.
"Men vem ska skydda dig? Vem ska omhänderta mig? Om stadens väktare inte gör sitt jobb har jag väl inget att oroa mig för? Tala vänligt nu.."

(Ville bara påpeka att det är framåt kvällen    )

Ett högljutt oväsen fick Chrystal att grimasera och när hon slog upp ögonen fick hon se en av stadens vakter stå i ett ilsket samtal med värdshusvärden. Synen fick hennes hjärta att hoppa upp i halsgropen och hennes första instinkt var att fly, men så påminde hon sig om att hon nu var brunett. Den de sökte efter hette Emma och var blond och den sminkning hon använt på Emma gjorde henne nästan oigenkänlig. Nej det var bättre att sitta kvar och försöka hålla sig lugn. Dessutom hade hon inte med stadsvakternas affärer att göra. Trots alla intalningar om att sitta kvar, kunde hon inte låta bli att avhålla sig när hon såg vakten närma sig sitt
svärd. Värdshusvärden hade inte förtjänat denna behandling. Lugnt och sansat gick hon därför fram till baren och lade en lugn hand på vaktens arm. Ignorerade den bultande smärtan i huvudet.
-''Utan en värdshusvärd finns det inget öl att servera. Jag tror jag talar för alla när jag säger att det har varit nog med mord i detta värdshus. Skulle ni kunna vara så vänlig och lugna er?''
Hon log vänligt mot honom med tindrande ögon samtidigt som hon sköt några silvermynt mot värdshusvärden och höll upp två fingrar för att visa att hon ville ha två mjöd till.
-''Jag bjuder herrn på detta stop och nästa. En man med ert arbete är värdig, så låt detta vara ett tecken på min uppskattning.'' Hennes sockersöta leende visade inte med en min vad hon egentligen tyckte om denna uppblåsta, buffliga idioten.

Det var först när handen lades på Leums arm som han märkte hennes närvaro. Leum trodde inte någon skulle vilja lägga sig i deras konflikt. Visst, Värdshusvärden var en omtyckt person i Easthall, men att stå upp för honom mot en av Easthalls vita väktare? Det kunde skapa bekymmer. Leum tittade på kvinnan med ett uttryckslöst ansikte, som sedan sprack upp i ett tillgjort leende.
"Självfallet skulle jag aldrig skada en oskyldig medborgare... Men i dessa tider bör man akta sin tunga. Alla vakter är inte lika tålmodiga och sympatiska i dessa tider..".
Leum drog handen genom håret och hans leende byttes ut mot en mer fundersam min. Leum tackade för stopen med mjöd medan han granskade kvinnan.
"Farligheter verkar inte vara skrämma dig... Jag kunde varit från vettet, dragit svärd och plöjt genom kött och ben på dessa oskyldiga medborgare.. Andra här inne håller sig borta, talar tyst omkring väktare. Alla vet väktare som blivit galna, som glömmer principer och regler... Vi är pressade. Jag vet vakter som blivit mördare för mindre konflikter än denna. Ändå så går du emellan. Något säger mig att du inte är rädd för mig.." Leum smuttade lite på mjödet medan han blängde lite på värdshusvärden.
"...Så vad är ditt namn?", frågan var ritad till den brunhåriga kvinnan trots att han nu hade blicken fäst på en tavla bakom Värdshusvärdens högra axel. Det var ett stort fartyg på tavlan. Ett fartyg i en mäktig storm. Med vita segel verkade det dock stabilt och mäktigt, som om stormen slet i det förgäves. Leum tyckte sig minnas att tavlan föreställde ett av de legendariska skeppen från Easthall, "Månsmygaren", som med sitt stora träskrov rörde sig mäktigt, men tyst, på haven. Det försvann för flera år sedan och ingen hade hört av besättningen. Det låg förmodligen på havets botten. Och förmodligen var pirater inblandade i det ödet.

Han verkade inte känna igen henne vilket lugnade henne lite, ändå lät hon sin huva förbli uppdragen över huvudet. Som Emma var hon nu helt säker på att hon inte skulle bli igenkänd som och om hon skulle bli igenkänd som vittnet från tronsalen så var hon ändå oskyldig och Siggan jobbade för gardet nu, så han var inte heller någon misstänkt längre. Vakten log falskt mot henne men såg ut att lugna sig och verkade inte bli upprörd eller arg. Hon granskade noggrant vartenda ord han sa och varje rörelse han gjorde. Han verkade lite fundersam över hennes sätt att agera.

-''Visst kunde det varit så, men nu är du inte galen och jag är inte som alla andra'' Svarade hon honom och besvarade samtidigt hans tack med en lätt nick.
-''Självklart är jag rädd för dig. Jag skulle varit dum om jag inte var annat, men situationen krävde en handling.'' Hon kunde ju inte gärna bara stå och se på när han förolämpade värdshusvärden och kanske till och med drog sitt svärd mot honom. Mer tronsalar och förhör var något hon kunde klara sig länge utan.

Hans blick föll på en gammal tavla som hängde på väggen medan han frågade efter hennes namn. Hennes namn? Den frågan hade hon inte varit beredd på. Hon log snett mot honom.
-''Vad skulle du ha för nytta utav det? Namnet på en enkel person som mig, skulle vara dig glömt så fort du stiger ut ur dörrarna till detta värdshus.''
Chrystal såg med en vänlig fundersamhet på honom.
-''Om vi ses igen och du då känner igen mig, så ger jag dig mitt ord på att jag kommer ge dig mitt namn.'' Med dessa ord gav hon honom en vänlig nick och vände sedan om och lämnade honom kvar med dem två stopen mjöd hon gett honom när hon gick tillbaka till sitt bord.

Väl nedsatt på sin stol satte hon armbågarna på bordet och lade pannan i sina händer. Med slutna ögon och lugna andetag fick hon styr på yrseln som hotade att få henne att kasta upp. När skulle detta elände gå över? Kanske skulle hon bli tvungen att uppsöka en läkekunnig, men först behövde hon varna sin vän, om hon nu lyckades hitta honom.

Leum följde henne med blicken medan hon lämnade hans sida och gick tillbaka till sitt bord. Han förblev tyst. Värdshusvärden sneglade på honom medan han torkade barskivan framför sig. Leum suckade lite för sig själv. Han behövde komma upp sig i den här staden, få mer respekt, mer makt. Just nu var det bara han själv som såg sin storhet.

Leum svepte i sig stopet och silade det sista mjödet mellan tänderna. Kanske borde han lämna staden, flytta till Narsis och skapa sig ett namn där. Lothandor är ett namn för hjältar eller kungar, inte för en simpel vakt. Allt han önskade sig var ett tillfälle att visa sin storhet, vinna drottningens tillit och respekt och därmed också resten av Easthall.

"Antingen väntar man på sin chans, eller så skapar man den på egen hand", mumlade Leum för sig själv.

Ännu en liten stund passerade och fler folk äntrade in i värdshuset. Chrystals huvudvärk och illamående ökade för varje ny människa som kom in och för varje ny röst som ökade ljudnivån i rummet. Hennes mående var outhärdligt och hon stod inte ut med det en endaste sekund till.
Försiktigt blickade hon bort mot den burdusa vakten och upptäckte att han stod kvar där hon lämnat honom. Kanske han visste någonstans hon kunde få bot. Hon knöt nävarna, svalde hårt och reste sig upp med en kraftansträngning. För varje steg hon tog fick hon kämpa för att inte yrseln skulle ta över handen och hon andades djupt mellan sammanbitna tänder.

Vakten hade inte hunnit dricka upp sitt andra stop och hon hoppades att han inte skulle misstycka hennes kommande förslag om att den skulle utebli.
-''Ursäkta mig ännu en ...gång herrn.'' Hon pressade fram orden och bad till alla gudar hon kände till att hon skulle klara sig från att kasta upp i hans knä. ''Ni känner möjligtvis inte till någon...läkekunnig som har möjlighet att ta emot besök vid...den här tiden på dygnet? Jag mår inte så...bra.''
Hon höll sig i bardisken när hon talade och såg bönfallande upp på mannen bredvid. Varför mådde hon såhär nu? Visst hade hon mått dåligt när hon gick ifrån Layane och alven, men det hade mildrats efter en stund och hon hade trott att hon var på bättringsvägen. Nu däremot kände hon sig värre än någonsin.
En tanke for genom hennes huvud. Téet! Det hade egentligen varit till Layane men hon hade fått det i stället och Layane var skadad. Kunde det vara så att alven hade hällt något i téet för att mildra Layanes sår? Troligtvis förhöll det sig så.

Leum tittade på kvinnan. Något hade hänt henne. Den kvinnan som hade lugnat honom vid det blommande bråket tidigare, var nu utbytt mot en kvinna som såg ut att göra allt i sin makt för att bara kunna hålla sig på fötterna. Vad hade hänt henne? Leum hade sett en person blivit förgiftad tidigare, men det var länge sedan. Var detta fallet med denna kvinna också? Leum utgick från det.
"Vad har hänt?", Leums röst var en aning stressad. Han tyckte att kvinnans ansikte hade bleknat en aning och flackade hon inte lite med blicken också? Leum var inte säker.
"Jag hjälper dig", viskade Leum i kvinnans öra innan han drog tag i värdshusvärdens skjorta och drog honom till sig.
"Jag vet att vi inte är de godaste vänner här, men den här kvinnan behöver hjälp... Hon är förgiftad.. Och antagligen av någon här inne, någon av dina besökare. Vi måste få bort henne härifrån och skicka efter en läkekunnig.. Snälla herrn, gör det för henne"
Värdshusvärden lyssnade på allt Leum sa, men han rörde inte en min. Leum hade viskat, för han ville inte att detta skulle sprida sig bland besökarna på värdshuset.
"Följ med mig... och hjälp henne", svarade värdshusvärden kort.

Leum tittade på värdshusvärdens ryggtavla när lämnade sin plats vid bardisken och gick tyst mot en dörr en bit bort. Ljudvolymen var hög och det stojades och tjoades högljutt i hela värdshuset. Det skulle inte vara så många som lade märke till dem. Leum tog kvinnans arm över nacken och ledde henne efter värdshusvärden.
"Lite överförfriskad", sa Leum till en man som satt närmast honom, då denne tittat lite fundersamt på kvinnan som stötte sig på honom.

Allt som rörde sig i Leums huvud var frågor rörande vad kvinnan hade gjort. Han hade tyckt att hon var lite speciell. Hon hade en pondus och ett mod som han bara såg hos kvinnor som hade så mycket adligt blod att ingen vågade röra dem. Den här kvinnan var inte en sådan kvinna. Hon såg inte ut som dem på slottet eller slottsområdet och sådana kvinnor rörde sig inte omkring bland övriga medborgare på värdshus och smågator.
"Du är förgiftad... Någon vill se dig död?.. Vad har du gjort för något?", Leum sneglade på kvinnan som han hade under armen.
"Leum... Leum Lothandor är mitt namn... Om du vill ha min hjälp bör du avslöja ditt"

Värdshusvärden stod på tröskeln till ett rum. Han hade redan tänt upp ljus därinne och nu stod han på tröskeln som en siluett. Han hade lett dem till sitt personliga rum, Leum kunde snabbt förstå det då rummet var betydligt större och dyrare inrett än samtliga andra rum i värdshuset. Väl inne i rummet så lät han kvinnan gå själv, utan sin stödjande arm.

Den burduse vakten såg, till Chrystals förvåning, oroligt på henne och sedan hände allting väldigt snabbt. Innan hon hann svara på hans första fråga bestämde han sig för att hjälpa henne och gav ut bedjande order till värdshusvärden, som i sin tur verkade välvilligt inställd och bad dem följa med. Vakten lade hennes arm över sina axlar och stöttade henne när de följde efter honom genom värdshuset. Det var svårt att fokusera sig på vad som hände runt omkring, men hon var medveten om att de var på väg bort från salen.

Vakten talade och Chrystal gav till ett kort, matt skratt. Det var flera som ville se henne död, men det var inget som hon ville yppa för denna man. Hon ignorerade också frågan om vad hon gjort. Om hon berättade ens hälften skulle han slå henne i bojor.
-''Inte förgiftad. Slagen i huvudet.'' Hon drog sakta ner sin kapuschong och böjde försiktigt huvudet framåt så att det blodiga lilla såret i bakhuvudet blev synligt. ''Se.''
Han presenterade sig sedan och frågade efter hennes namn. Hon tvekade först men beslutade sedan för att det inte kunde skada att han visste det.
-''Chrystal är mitt namn. Chrystal Geyser...och jag tackar dig för din hjälp.''

De stannade till och värdshusvärden öppnade en dörr. De gick in i rummet, vilket av värdshusets rum det var visste hon inte, och Leum släppte sitt tag om henne. Med vacklande steg tog hon sig fram till en stol och sjönk ner på den. Trots att endast några få stearinljus var tända, så stack de henne i ögonen. Hon blundade en stund för att utestänga det och såg sedan tacksamt upp på Lothandor. Hon fick lov att komma ihåg att betala både honom och värdshusvärden för detta.

Värdshusvärden ställde en metallkopp bredvid kvinnan, den luktade starkt av örter. Leum funderade en stund på vad Chrystal sagt. Hon var inte förgiftad och det var tur för henne, för i det fallet hade Leum varit ganska värdelös till hjälp. Leum visste inte hur man botade förgiftning, men han ville gärna att folk skulle tro att han kunde handskas med alla situationer så han sa inget till Chrystal.

"Vet du vem som gjorde det? Och varför?" Leum tog ett steg närmare Chrystal och pekade mot såret för att visa vad han menade med frågan. Han kände att hon förmodligen skulle undvika att svara, men det hela hade fångat hans intresse. För framför henne satt det en väldigt mystisk kvinna, med ett jack i bakhuvudet. Hade hon fått det på värdshuset? Han hade inte sett något tumult, så hon måste fått det innan han kommit dit. Det hela var mycket underligt. Varför gå till ett värdshus efter en sådan kraftig smäll, vad undviker hon? Varför inte söka vård direkt, eller vila upp sig i sitt hem. Att fly in i det dunkla skenet och smälta in bland hopen av skumma typer på ett värdshus var något som bara en typ av medborgare gjorde..
"Vad har du stulit?..", Leum drog nu slutsatsen att Chrystal var en tjuv. Hon hade förmodligen stulit, eller försökt stjäla något och fått smällen av offret. Hon hade sedan försvunnit in på värdshuset och smält in i bland de andra besökarna. En fråga förbryllade dock Leum: Varför hade hon hindrat honom under hans bråk med värdshusvärden? Han var ju en av Easthalls vakter, skulle verkligen en tjuv gett sig in och visat sig för en vakt istället för att sitta kvar i det dunkla? Leum tittade skarpt på henne som om det skulle få henne att bara öppna munnen och besvara alla hans frågor. Tjuv eller ej, han räknade med att hon skulle undvika att svara på frågorna, eller som tjuvar brukar göra, ljuga.

Långsamt lyfte hon upp koppen och drack av brygden. Den smakade varken illa eller bra och det var hon tacksam för. Förmodligen hade hon inte lyckats behålla den annars.
Hon var förvånad över att Leum inte hade känt igen varken henne eller hennes namn. Förhöret i tronsalen gällande ''demonen'' Siggan och sedan överfallet med alla omkomna, hade nog varit det största som hänt i Akrylia på flera år och även om det var ett tag sedan nu, så hörde hon att invånarna fortfarande pratade om det.

Leum talade åter och började ställa ännu mer frågor. Obekväma frågor som hon helst inte ville svara på. Chrystal höll båda händerna om koppen och tittade ner i innehållet för att han inte skulle se hur illa till mods hon var och för att vinna lite tid. Om hon berättade vilka som gjort det skulle han säkert skicka ut folk efter dem och då skulle hon vara ännu mer eftertraktad och om hon berättade varför skulle hon själv vara den som satt i bojor nu. I och för sig hade inte hon själv personifierad stulit något. Det var det Emma som hade gjort även om dessa föremål nu fanns i Chrystals ägo. Att be denna man om hjälp verkade nu ha varit en riktigt dålig idé.

Efter en stund såg hon upp på honom både trött och förnärmat.
-''Jag kom hit för att varna en vän. Du kanske känner honom? En man vid namn Siggan Sínari och jobbar för drottningen. Inte för att bli utfrågad som en brottsling.'' Hon tystnade lite för att stilla huvudet som åter snurrade. ''Jag verkar tyvärr vara i sämre skick än jag trodde, så det ser ut som att mitt ärende får vänta lite.''
Sämre skick än hon trodde? Hon var i ett förfärligt skick och helst av allt skulle hon ha velat lägga sig ner på golvet och bara sova bort alltihop, men det gick inte direkt för sig med sällskap i rummet. Åh, varför hade hon valt att be just en vakt om hjälp? Visst förstod hon hans undran, men det var inte riktigt lämpligt att berätta sina trångmål för en vakt.

Leum log mot Chrystal. Hon ljög. Någon som var vän med drottningen skulle inte behöva hjälp utifrån, för en vän till drottningen skulle få all hjälp som var tänkbar bara genom ett knäpp med fingrarna. Om man var god vän med drottningen förstås. Hon hade heller inte svarat på hur hon fått såret och varför. Vad hade hon gjort?

"Jag tror du behövs där ute nu... hon kommer klara sig..", Leum gick fram till värdshusvärden och höll ut höger handen i väntan på ett handslag. "Tack för din hjälp"

Värdshusvärden blängde snabbt på Leum, nickade artigt mot Chrystal och lämnade rummet och ignorerade handslaget som ett tecken att han inte glömt det som hänt tidigare under kvällen. Leum sänkte handen, tog några steg fram och stängde dörren försiktigt då värdshusvärden gått ut. Han tog sedan tag i en stol som stod bredvid dörren, vände på klacken och började gå mot Chrystal. Det var ingen tung stol, men han släpade den ändå över golvet, vilket resulterade i ett irriterande läte. Leum ställde stolen mitt emot Chrystal, med några meter emellan och satte sig ner. Han log mot Chrystal innan han harklade sig kort.

"Du ljuger... Jag klandrar dig inte, för jag är en av Easthalls vakter och mitt jobb är att straffa folk som har gjort brottsliga handlingar. Jag vet inte vad du har gjort, om du har stulit, slagits eller mördat, men jag antar att du gjort en dålig handling. Jag skulle kunna spendera resten av kvällen med att försöka ta reda på vad du har gjort, något som är en vakts egentliga plikt om han anar brott, men jag anar att du inte skulle avslöja något.", Leum hukade sig nu framåt, men blicken var fortsatt fäst på Chrystal och sökte hela tiden hennes ögonkontakt.

"Jag antar att du ser på mig som en principfast man, en ädel man, någon som gör sitt yttersta att skydda varenda oskyldig medborgare i denna stad. Jag antar att du tror att jag tog detta jobbet, att jag gick genom alla dessa fäktningsträningar och regelprov för att jag älskar att se brott bestraffas och ondska att tyglas bakom fängelsets galler... Sanningen är att den att jag gör det för att det är en ger mig fördelar. Drottningen har sina favoriter. Hon väljer de hon litar på och ger de högsta posterna till dem. Jag är en enkel vakt och har inget som helst inflytande och ingen chans att klättra upp bland poster heller. Detta kommer dock att ändras. Du vet om missnöjet som härjar innanför våra murar, missnöjet mot drottningen. Det osar ur varenda gatsten och muttras över varenda mjödstop. Hon är inte längre den bäst lämpade att styra denna stad, hon håller på att tappa folks förtroende. Som om det inte var problem nog så har hon tappat förtroendet bland några av de som svurit med sitt liv att skydda henne, oss vakter. Jag hör missnöje muttras på vaktposter och på gator. Det började med endast några små tysta klagomål mellan vakter och har nu växt. Och när ditt förtroende sviktar bland dina beskyddare så är du illa ute.". Leum reste sig mot stolen och gick fram till en byrå vid rummets ena hörn. Han stod med ryggen mot Chrystal och hade fått ögonen på en träfigur som stod uppe på byrån. Den föreställde en häst i galopp, med en ståtlig riddare som hade svärdet draget. En mycket vacker figur.

"Folk vill se henne död Chrystal och det finns inget som du, jag eller din vän Siggan kan göra åt det. Det kommer att ske. Och då bör man se till att vara beredd, för platser kommer att skiktas, roller att bytas ut och makt att delas på de som spelar sina kort rätt. Folk ser mig som en ädel och rättskaffens man, en lojal och ärlig person som man gärna vill ha vid sin sida när ett nytt styre skapas. En person som tjänat riket väl och som inte låter ondska och det som ogillas glida mig ur händerna... Du förstår, jag har ställt mig vid rätt port och jag bara väntar på att den ska öppnas..."

Leum släppte nu träfiguren och vände sig mot Chrystal. Han skrattade snabbt till lite som om han tänkt på något lustigt, innan han fortsatte tala:
"..Och varför säger jag detta till dig? Är det verkligen ett smart drag? Kanske ser jag ett läge att få höra din historia genom att avslöja min. Kanske är jag såpass intresserad av vad du har varit med om att jag blottar mig så naivt och förstör mina framtidsutsikter. Men sanningen är den att det endast är ett tappert försök att få veta vad en dam som du Chrystal, har gjort som du så gärna inte vill avslöja för en enkel man som jag själv. Förresten ser jag inte hur detta skulle kunna förstöra mina planer. Vem ska du skvallra till? Drottningen? Någon annan vakt? Det kommer vara ord mot ord och i detta fall slår nog en ädel vakts ord högre än en simpel tjuvs.", Leum gick och satt sig på stolen mittemot Chrystal igen. Ett leende hade återigen brett ut sig på hans läppar.

Hans leende sa henne allt. Han trodde inte ett dugg på henne trots att det hon sagt faktiskt var sant. En känsla av hjälplöshet och förtvivlan föll över henne som ett tjock snötäcke. Ännu en gång hade hon lyckats hamna i en utfrågning där hon stod som misstänkt och där hon var orolig över utgången. Först tronförhöret, sedan kidnappningen, efter det ytterligare en kidnappning och nu stod hon öga mot öga med en misstänksam och beräknande vakt.

Leum vände sig mot värdshusvärden som sedan snabbt försvann ut ur rummet. Nu var de ensamma och utan något som helst vittne ifall vakten fick för sig något. Leum stängde dörren och tog sedan tag i en stol som han drog fram emot henne. Det skrapande lätet var som en kniv som skar genom hennes huvud och hon ville nästan dö för att undslippa tortyren.
Han ställde den framför henne, satte sig ner och log innan han började en lång utläggning om drottningkomplotter, ädla vakter och simpla tjuvar. Det mesta av allt han sa gick rätt förbi hennes bultande huvud, men hon lyckades uppfatta sammanhanget ändå.Hon undrade hur han kunde se sig själv som ädel. En ädel man skulle inte behandla en oskyldig värdshusvärd på det sätt som tidigare och synen på ondska var olika beroende på vem man frågade. Var det ondska att stjäla från privatpersoner eller var det att hugga handen av den hungriga stackare som visade sig vara tjuven? Var det ondska att drottningen krävde alldeles för mycket pengar ifrån stadens invånare eller var det att folk dog i krig för att utöka riket?
Leum tystnade och hon passade på att utnyttja den lilla lugna stunden för att lugna yrseln och dämpa sitt huvud. Hon fortsatte blunda när han åter tog till orda och när hon öppnade ögonen satt han rakt framför henne igen med ett leende.

-''Jag är skadad och eftersökt för att jag förargat fel personer. Bor man i gränderna vänder sig folk emot en för minsta lilla. Är det fel av mig som inte har någonstans att bo, att hålla mig i slummen där ingen dömer mig för att vara fattig? Är jag en tjuv för att jag känner fel sorts personer? Dina fördomar är skrämmande Leum Lothander och om det är så era vänner ser på oss lägre stående, förstår jag varför oskyldiga döms varje dag.''
Varje ord kämpades fram genom sammanbitna tänder. Hon var skadad. Varför lät han inte henne vara och varför kom det ingen läkekunnig?
''Vad gäller drottningen beklagar jag läget, men jag har ingen som helst vetskap eller inflytande om vad som händer bakom slottets murar.''

Leum lyssnade på Chrystals svar. Hans läppar pryddes fortfarande av ett leende, det var dock ett påklistrat och tillgjort leende, ett leende som man brukade ha när man välkomnade gäster man inte riktigt kände på stora middagar.
"Du är en intressant person Chrystal Geyser... Och kanske har jag missbedömt dig. Kanske är du ingen simpel tjuv, kanske letar du bara efter din chans som jag själv.. Eller så drar du bara en liten lögn för att skydda ditt eget skinn. Det spelar egentligen ingen roll, för jag kan bara gripa folk som gjort ett brott och jag antar att jag aldrig kommer få veta vad du gjort.. Vem vet, kanske hade jag låtit dig gå oavsett". Leum slog händerna på knäna medan han reste sig upp. Han gick fram till dörren, men hindrade sig kort innan han fattade dörrhandtaget. Återigen vände han sig mot Chrystal.

"Du har en vän som är vän med drottningen?..", Han syftade på Siggan som kommit på tal tidigare i deras samtal. "En vän som har finare kontakter än vad jag har... Och ändå låter han dig vara kvar i slummen, trots att du ger dig ut till hans hjälp. En vän till drottningen kan göra så att en hemlös tiggare kan att bosätta sig i ett av de finare kvarteren i Easthall med en enkel gest. Det skulle inte krävas mycket mer. Ta mitt råd att se dig om var du har dina vänner och kanske tänka lite över din position... Vem vet Chrystal, nästa gång vi ses kanske vi har andra roller..". Leum antog alltid att alla människors stävan var efter makt och rikedomar, att alla ville klättra uppåt på maktpositioner. Hans familj hade aldrig haft problem med pengar och därför hade han en snedvriden världsbild och hade svårt att sätta sig in i de fattigas situation. Han hade ibland till och med svårt att förstå varför någon skulle vilja ha ett "vanligt" jobb, som bagare eller stalldräng. Hans strävan efter makt och ära var så frenetsik att han utgick från att alla hade en lika stor strävan. Därför utgick Leum från att Chrystal måste avsky slummen och att hon ville göra allt för att kunna få flytta in Easthalls slott och leva sina ut sina dagar med vackra tébjudningar, silkesmjuka bäddar, dyra middagar, stela och tunga kläder och händelselösa eftermiddagar... För det ville väl alla medborgare i Easthall, eller? Detta var inte exakt det som Leum var ute efter dock, han struntade i fina middagar, mjuka sängar och de smått komiska finkläderna som vissa av de fina familjerna hade under middagar. Det var makten han ville åt, inflytandet och chansen att styra i riket. Att folk såg upp till honom, att folket i staden älskade honom, men samtidigt var rädd för att förolämpa honom. Det var makten att ha en hel stad under hans fötter och att folk löd varje gest, varje viskning. Han skulle vara en gud bland människor.

Leum lade handen på dörrhandtaget, men vände på huvudet mot Chrystal en sista gång.
"Och du... Du bör kanske se till att en läkekunnig tar en titt på ditt sår, det behöver nog sys. Du kan fråga värdshuvärden... Jag tänkte fråga honom, men jag tror att han inte vill tala med mig något mer ikväll..". Leum log snett innan han öppnade dörren och gick ut. Det hade varit ett intressant möte. Han kände på sig att han skulle springa in i denna kvinna igen.

Det var ett stort irritationsmoment att vakten vägrade tro henne, men det fanns ingenting hon varken kunde eller orkade göra något åt för tillfället. Hon lyssnade därför enbart med ett halvt öra tills hon såg att han var på väg att gå. Då lystrade hon till och såg sedan storögt på den stängda dörren han lämnat efter sig.
Vad pratade han om? Det var ju honom hon bett om hjälp för att hitta en läkekunnig. Var hans tidigare medgörlighet bara ett spel för att få ur henne svar? Vilken odåga till människa! Hur skulle hon i detta tillståndet kunna skaffa hjälp? Så illa som hon kände sig kunde hon lika gärna vara döende.
Med den insikten vände sig om och började leta efter ett pergament och en fjäderpenna. Det låg som tur var på bordet mitt framför henne. Genast tog hon fatt i båda delarna och började skriva. Det gick långsamt och hon var tvungen att ta pauser för att stilla sin yrsel, men om hon var döende var det viktigt att Siggan fick veta det hon hade att säga i ett brev istället.
När hon var klar stoppade hon tillbaka fjäderpennan i bläckhornet, tog brevet i handen och gled ner på golvet. Om hon var tvungen att sitta en sekund till upprätt skulle hon med största sannolikhet kasta upp det lilla hon ätit. Långsamt ålade hon sig bort mot närmsta hörn, stödde ryggen mot ena väggen, lutade huvudet åt den andra och slöt ögonen medan hon väntade på att värdshusvärden skulle komma tillbaka.

Hon visste inte hur länge hon hade suttit där när denne kom in i rummet. Han skyndade fram till henne och sa något som hon inte kunde urskilja. Det var som om hon hade stoppat bomull i öronen. Med en trött utmattad rörelse gav hon honom brevet.
''Till Siggan.'' Sa hon så tydligt hon förmådde och slöt sedan ögonen igen.