[Vem som helst får mer än gärna gå med. ]

Ett sår. Orsakad av en sylvass klinga. Sträckte sig från Layane Blacks högra skuldra och ned till mitten av en hennes rygg. Hon hade bundit ett tygstycke runt ryggen och över sitt bröst. För att de envisa blödningarna någon gång skulle sluta. Såret hade hon fått kvällen före den här, och den gapande skadan behövde egentligen mer omvårdnad än hon givit det. Hon resonerade så, att så länge det inte syntes, eller blödde igenom så kunde hon leva med det. Dock smärtade det henne att hennes skönhet blivit något förstörd. Hennes nätt muskulösa rygg, med den perfekta huden... var inte lika perfekt längre. Nog hade hon klarat sig förvånansvärt bra från skador genom åren, och nu verkade alla år av ärrfrihet slagit emot henne i en enda knall.
   Det var ungefär tre dagar sedan hon hade haft en man från magikerakademin på besök i sin tillfälliga boning, som inte nu längre var hennes tillfälliga boning. Han hade försökt lära henne om gamla symboler och gamla språk. Men obehaget hade blivit för stort. Orsakat av hela otrevligheten hon kände inför magi, men också inför minnen som långsamt letat sig fram i hennes sinne. Språket och symbolerna hade känts lite för bekant för henne. Abrupt hade hon varit tvungen att be den unge magikern gå. Och efter den stunden hade allting rasat, mer än dygnen tidigare.
   
Vila var inget hon hade fått stora mängder av, men hon kände sig ändå inte trött, tanken på drömmar och minnen avskräckte henne från sömn. Det var två veckor sedan hon lämnat det namnlösa värdshuset med alven i. Tankar på att återfinna honom hade cirkulerat i henne huvud. Men hon var inte riktigt kapabel till det just nu, för upptagen av sin självömkan.
 
Den lila kappan var tätt sluten kring henne där hon satt i ett mörkt hörn inne på värdshuset Rödhaken. Ljust vågigt hår kikade fram under luvan som hon hade uppdragen. Även om det var varmt inne på värdshuset så frös hon. Såret smärtade henne, men hon försökte att inte låtsas om det. Tänker man inte på det, så finns det inte. För att stå ut med den tilltagande smärtan så kurerade hon sig med alkoholhaltiga droppar. Ja, hon gick emot sina järnfasta principer. Någonstans djupt inne visste hon vad hon var tvungen att göra åt skadan, men fann inte energin. För ingenting verkade spela någon roll längre, särskilt inte om hon kunde lita på de minnesbilder hon sett tre dygn innan. Med en skakig hand slöt hon fingrarna kring sitt vinglas och lyfte det. Obalansen i hennes hand tvingade henne att använda båda händerna. Hon slöt ögonen då hon kände hur vinet värmde hennes hals och hennes inre. Vinet hade fortfarande inte förlorat sin glans. Som lätt kunde förfaras om man drack det utan måttfullhet. Ställde åter ned vinet på bordet och såg sedan ut på folket inne på värdshuset. Även fast kvällen ännu var ung så var folkmassan rätt så tät redan nu inne på rödhaken. Layane betraktade stilla människorna som kom och gick. Hur de roade sig på olika vis med sånger och berättelser. Okända människor som kunde sitta vid samma bord och vänligt dela erfarenheter och skildringar med varandra, tillsammans. En del av henne längtade sorgset efter ett sådant liv, men hon hade tidigt förstått att det aldrig kunde bli ett liv för henne. Än mindre nu, vid ruinens brant. Men betrakta, det kunde man alltid göra.

Leta inte efter mig, jag hittar dig.. något liknande hade hon sagt, han kunde inte längre komma ihåg exakt hur hon lagt orden med sin tunga, han kunde inte komma ihåg hur hennes röst hade låtit. Meningen som han upprepat i sitt huvud allt för många gånger hade ramlat huller om buller och blivit något han inte längre var säker på. Hur än han försökte få det att stämma i sitt huvud, minnas hennes läppar, hur de formats för att låta ljuden lämna munnen, om han haft förmågan att läsa läppar kanske det hade varit enklare. Vad han än försökte med så resulterade det i ett misslyckande.

Han hade hunnit en bra väg på sin resa, då han tänkt att han skulle vandra mot Sanirnilva för att stanna vid älven som löpte emellan den alviska staden och den männskliga, söderut så rann ned ut i havet närliggande Narsis kust. En plats han ofta fann giva honom ro. Han hade vandrat på, med den där meningen hon sagt i sitt huvud och den gav honom en underlig magkänsla som växte sig större desto längre bort från Easthall han kom.
Hon hade bett honom gå, så han hade gått. Hon hade sagt till honom att hennes kommande ärende skulle vara farligt och att han där var opassande, att hon inte skulle behöva tänka på honom och han själv, fann det mycket logiskt då ett möjligt blodsspill inte var vad han ville ha i närheten av sig själv. Tankarna, vägde tyngre ju större klumpen växte sig och tillslut, av sin oro, hade han vänt om och gett sig tillbaka mot Easthall. Kunde han inte lita på att hon skulle hitta honom? Var han en dålig person som inte gjorde det.. å andra sidan var det för tidigt för att ge någon av dem tillit, en hel livstid var för lite för att ge någon det. Han visste sin läxa, sina vägledningar som hans sinnen visade honom.
Nej det var inte tillit han tänkte ge henne, det var inte för att han litade på henne, eller inte gjorde det för den delen som han vände om. Var det så fel att känna oro över någon annan? Hon var inte ett barn, hade det varit fallet så hade hans mentalitet inte varit så utsatt som den var just nu. Ett barn hade varit enkelt att förklara, men hon var långt därifrån, en lönnmördare dessutom. För allt han visste hade hon säkert dräpt ett eller annat barn för pengar, en hemsk tanke. Med bedjande om en giltig förklaring vandrade han tillbaka till människornas stad, för att finna henne, bryta mot hennes order.

Det var början på kväll när han väl satte sin trötta blick på Easthalls murar. Sikten av staden på håll var ack fortfarande så vacker så han tappade ett andetag och kunde sig svära på att han kände sitt hjärta skippa ett slag. Solnedgången gav den ett röd-orangeskimmrigt tunnt täcke som glimmade, ett eller annat moln avslöjade dock murens gråa och liknande brunslitna massa. Han hade varit borta i någonstans 3 dagar, kanske mer, kanske mindre, han kunde sig inte minnas hur lång tid det gått, hjärnan ville inte tänka på något annat än orden som fortfarande satte honom i förvirring.
Stegen förde honom framåt och den långa alven med vitt vackert hår, i alla fall på håll innan man inspekterade att de var ojämnt på ett flertal ställen där det förmodligen gått av, drog åter igen blickar på sig när han fick tränga sig fram igenom folket. Han gick i riktningen mot värdshuset de spenderat sista natten på, där han senast sett henne. Han visste att han inte kunde fråga efter henne, även fast hon inte sagt honom att det var en dålig idé hade det varit självklart, så han fick börja leta på de ställen han trodde hon kunde befinna sig. Det sjaskiga värdshuset hade mindre folk än sist och han kunde inte se henne, inte heller några spår, i bästa fall hade hon lämnat något till värden igen men inget.
Han rörde sig mot adelskvinnans hus, stod vid hennes dörr länge innan han vände om. Hon skulle omöjligt vara inblandad igen och det var inte värt att frivilligt visa sig inför kvinna igen.
När han senare kom in på rödhaken blev han självklart betraktad ett par sekunder, såsom de flesta kikade mot den person som klev in genom dörren, en vanlig misstänksam instinkt 95% bar inom sig, de andra få var förmoldigen för berusade. Det var massvis med folk och han hade svårt att ta sig fram, än mer se någon som kunde efterlinka Layane. Inte först än han tagit sig en bra bit in i folkmassan såg han en mörk skepnad i ett av hörnen, tillsammans med en ljus lock som hängde fram och en känsla av hopp trängde sönder klumpen av oro som växt i hans mage. Han blev med hårdhänt i att ta sig fram, något svårt då han samtidigt försökte undvika att vidröra så många han kunde, tacka visste han att kläder hjälpte lite men för det mesta fick han själva en stor del obehag för att fösa bort en eller annan person för att komma fram.
"Vin..?" Frågade han sig själv när han väl tagit sig fram. Layane hade första kvällen sagt till honom att hon inte drack, kanske hade han fått fel person ändå? Han vägde mellan misslyckande och hopp, men hans hand närmade sig hårlockens ägare medan han försökte se bättre hennes ansikte. Vid ett par väkbekanta läppar som hans mossigt gröna ögon skymtade gick luften långsamt ur och ett behagligt leende drog sig omedvetet fram på hans egna. Hans hand stannade till en decimeter ifrån henne och han ville sjunka ihop och bara pusta ut av lättnad men han höll sig på fötterna, lät bara sitt huvud lutas för att vila och handen tillsammans med hans andra trasiga hand placerades mot bordsytan för att stödja sig.
"Trodde ni sade att ni ej drack." ett svagt och tappert skratt lämnade honom tillsammans med slutet av meningen.

Det var konstigt hur fort vin kunde ta slut, konstaterade Layane då hon druckit ur sitt glas. Fast besatt man en sådan sötma kanske det inte var så konstigt att man blev förbrukad så snabbt. Hon motstod en impuls att försöka få i sig den sista droppen som låg och skrek på henne i botten av vinglaset. Hon såg en bild av sig själv i sitt huvud hur hon höll glaset ovanför sig med munnen törstandes och gapandes. Hon var ännu för nykter för att sjunka så lågt. I sitt inte så stilla sinne log hon åt bilden i hennes huvud.
Vin...? Perfekt, nu hade hon blivit tokig på riktigt. För hennes tankar lät precis som en välkändröst. Som den där alven hon inte kunde tillåtas fortsätta vandra runt med den vetskapen han hade.
Trodde ni sade att ni ej drack. Nihirian. Där satt han bredvid henne. Hon lät sina djupblå ögon betrakta honom en stund. Han verkade inte ha ändrats, såklart. Försökte för en kort stund förstå vad som hände. Hon måste ha sett lite korkad ut för ett ögonblick. Men tog hastigt till orda då hon insåg att han faktiskt var här, och att det inte var någon hallucination:
"Nej, jag dricker inte, men... det här är ett speciellt tillfälle..." En bitterljuv ton pyrde i hennes röst. Och ett likadant leende spred sig över hennes läppar:
"Och jag trodde du skulle vara halvvägs till Sanirnilva vid det här laget..." Han såg fortfarande ut som en vit bomullstuss här inne i allt mörker. Vilket såklart fick även de mindre nyfikna blickarna att dras till honom. Men också hade han ju ett fördelaktigt utseende. Oturligt nog för honom själv så var han rädd för beröring visste Layane. För varje normalt funtad kvinna därinne skulle nog inte säga nej till honom. Trots denna vetskap blev hon i sitt tillstånd inte smickrad över att han satt sig vid henne. Dels över att hon ju visste att om han inte höll sig till henne så skulle han förmodligen vara död nu, så det var nog endast därför han satt där nu. Dock så hade hon ju skickat iväg honom? Varför var han här? Och dels så var inte Layane en normalt funtad kvinna, hon tänkte inte på människor på det viset, oftast.

Hon sköt undan vinglaset och var på väg att resa sig upp, men grinade illa då smärtan i ryggen gjorde sig allt för påmind. Den redan hårt spända huden över hennes muskler drog ännu hårdare nu."Ah..." kved hon motvilligt och gav upp försöket om att resa sig. Hon blev arg på sig själv, det här var hennes eget fel, det visste hon. Läderpungen med mynt i hävde hon upp på bordet.
"Det verkar som om du får gå och ordna alkohol åt oss..." Kommenderade hon utan att se på honom. Hon stirrade i stället ut i luften. Och försökte bearbeta demonerna som snurrade runt i sitt huvud. Att kanalisera allting till ilska var en välkänd metod för den unga kvinnan.  Men tydligen så fungerade det inte lika väl för henne längre. Såret på hennes rygg var ett bevis för det. Kanalisering genom alkohol var nog ett mer säkert alternativ, kanske. Förmodligen inte.

Världen tycktes främmande de första sekunderna han stod där, något som fick dessa att passera extremt långsamt, inte alls till hans smak. Men hon tycktes med dessa tillslut uppfatta att hon faktiskt var där, men han kunde inte sätta fingret på hur hennes reaktion skulle tolkas. Han såg mot vinglaset som hon tömt, en motiverande känsla tillkom av det att saker och ting verkligen inte var så som de skulle, men hans plats för kvällen var inte lagd ännu, inte förrän hon visade honom vart den var.
Han svarade henne ej medan hans ögon bara vilandes låg på henne, de tycktes värdera situationen båda två, eller han gjorde det då hon tycktes ha börjat. Hon talade till honom uppenbarligen då hennes läppar rörde sig och hennes ord tycktes färdas långsamt in i hans trumhinnor medan han satt mitt i sitt iaktagande. En fråga han kunde gissa sig dyka upp i hennes huvud skulle vara, varför han inte tagit en sådan stor chans? Förvisso så kunde han göra ett antagande att en sådan säker kvinna som Layane skulle lägga nog med tillit i sina förmågor om att spåra och eliminera för att oroa sig om en sådan obetydlig fråga.
”Jag var på mig väg ja, men innan jag visste vad som riktigt hänt befann jag mig utanför portarna.” Förklarade han för henne då det sista ordet i hennes bittra mening av sanning grävt sig in i hans medvetande och inte lämnat honom något annat val än att svara.
”Jag finner mig inga ord att förklara det hela med, även om ni skulle vilja.. jag vet inte vad det var, men det tycks ha försvunnit nu.. eller i alla fall ändrat form.” Den där klumpen i hans mage, oron, känslor han inte bekantat sig med på nog många år för att de skulle vara mer främmande för honom. Han var bara säker på att de bett honom hitta Layane, att de hade fört honom till henne igen.
Obehagligt, en gnutta rädsla i det faktum att han inte kunde relatera till de som hans själv orsakade. Känslor som han inte kände igen längre, fast de skrek i sinne till hur bekanta dessa var, att det var en självklarhet som han missat.. som försvunnit från honom. Klumpen hade löst upp sig från hans mage, så mycket visste han, men hennes beteende och kvidande.. alkoholdrickande och sliten.. de skapade en annan känsla i kroppen hos honom. Klumpen sedan tidigare, istället för en stor massa var det nu mindre små bitar som långsamt trängde sig genom hans blodkärl och han ville rysa men det gick inte.  Så klart ville dessa ord enbart forma sig i hans huvud, men de tyckte stanna av en underlig spärr när de ville ut på tungan, kanske för att han inte visste vad denna bekantskap var längre. En okunskap ville man i vissa fall inte berätta om, samtidigt ville han förklara för henne.

Han började själv instinktivt resa sin kropp sekunden hon visat beteende på att vara skadad, det vill säga där hon frös i akten av att resa sig och sedan kvidit. Hans ögonbryn knörklade sig i en bekymrad form och han ville på något sätt assistera henne, men att säga något om det var ett definitivt nej och att agera på det var också ett nej. Hon var van att ta hand om sig själv, fanns nog liten chans att hon skulle låta honom erbjuda sin hjälp, ifall han gjorde något förväntade han sig hur hon skulle fräsa tillbaka mot honom och be honom ta hand om sina egna bekymmer.
Han reste sig besegrat upp den sista biten då hon kommenderat honom att gå och köpa alkohol och han såg mot henne ännu en gång innan han vandrade bort mot disken. Kanske med alkohol kunde han få en chans att hjälpa henne, det var trots allt den effekt alkohol kunde ha på många. Han skulle helt enkelt få vänta ut henne.
Nihirian beställde mer vin som han plockade med sig på sin väg tillbaka genom folkmassan, det var som första gången han skulle igenom, mycket bökigt även fast folket nu mer fokuserade sig på att sitta ned och spela sina spel medan de drack.
Han ställde ned glaset framför henne och lämnade tillbaka pengapungen. Kanske hade han själv tagit efter en vana av henne då han fann sig själv att skåda folket omkring dem i samma veva som han satte sig ned, enbart för att få en bättre koll på deras omgivning, nästan en kontroll om det var okej att stanna eller inte. Han vände sedan sitt ansikte mot henne, han må ha fått en extra vana men han kunde självklart svära att han inte såg med samma ögon som Layane. Skulle han tänka efter angående det hela skulle det vara logiskt att han gjorde som han gjorde då han var medveten om hennes skada, för hennes skull alltså? Det var inte första gången som det var för hennes skull.
”Behöver du något annat så kan jag assistera dig med det, tills du känner att du kan röra på dig.” Han hänvisade mot vinglaset, såsom ett exempel på det han kunde göra åt henne.

Hon kände hans mossgröna ögon på sig. Visste att han såg saker som kanske inte andra skulle se. Ett resultat av tiden de spenderat tillsammans. I luften viskades det om outtalade ord. Layane började genast undra vad som menades. Hon betraktade hans ryggtavla då han lytt hennes direktiv, då han gick genom folkmassan till baren. Och begrundade hans nyligt sagda ord. Han kunde inte förklara sig, Nihirian, som alltid var så full av ord. Långa komplicerade meningar som förklarade allting mer eller mindre. Hon trodde inte ett dugg på att han inte visste. Av någon anledning roade det henne, för på något sätt så liknade det henne. Kanske om hon lyckades dricka honom under bordet så skulle hon lyckas få det ur honom. Det var ungefär så långt hennes ondskefulla planer kom att räcka sig den här natten. Hon hade inga planer på att spilla någons blod, inga planer på att konspirera och föda sitt hat, energin fanns inte till det.
Vinet stod framför henne och hon tog genast tag i det med båda sina händer. Förde vinet till sina läppar och tog en stor klunk. Med ens var glaset halvfullt, eller halvtomt i hennes melankoliska fall. Hon ställde ned det på bordet så försiktigt hon kunde, men höll på att välta ut det med sina skakiga händer. Lyckades rädda det. Suckade irriterat. Kunde inte bara den där förbaskade smärtan lugna ned sig snart? Hon tog ett djupt andetag och kände hur alkoholen spred sig i hennes mage och strupe. Hon kände sig redan lite varm om öronen och kinderna. Hon fuktade sina läppar som började domna lätt som de alltid gjorde då hon blev påverkad.
"Tack..." Sade hon och log mot Nihirian. Han hade såklart upptäckt att hon var skadad, då det hade varit omöjligt att dölja det för honom.
"Hur har dina nätter varit fram till nu?" Frågade hon retoriskt och svarade själv på hans fråga innan han hann svara:
"Fyllda med liljor och vacker musik? Det är väl så det brukar vara för en alv..." Hon fortsatte tala innan han skulle hinna hejda henne:
"Mina nätter har varit mycket intressanta ska du veta..." Hon försökte ta tag i vinet igen, och nu verkade skakningarna dämpats ett slag. Förmodligen var det alkoholens förtjänst, och den falska känslan av en tilltagande styrka omfamnade henne när hon smuttade på vinet. Hon ställde ned det och lutade sig närmare honom. Medveten om hans motvilja till närhet förväntade hon sig att han skulle rygga tillbaka. Men hon rörde honom inte i alla fall, bara lutade sig mycket nära.
"Men jag antar att dina alviska öron är för sköra för att höra vad som hänt..." Hon hånlog mot honom, med en retsam underton.

Trots hennes skador så som Nihirian själv misstänkte var ganska allvarliga, så hindrade det inte henne från att vara retsam och bitsk mot honom. Hennes utomordentliga förmåga att tala på ett förnedrande sätt men samtidigt föra det med elegans så det var svårt att bestämma sig för hur hon egentligen förde sig. Han hade på ett sätt blivit mer van det hela efter att ha spenderat den tid med henne som han gjort.
Hon talade i omgångar utan paus till honom, en mask av hånande låg täckt över hennes ord till en början men han förväntade sig att en extremare kommentar skulle komma och det gjorde den. Det sista hon sade fick honom att vända sitt huvud ifrån henne dels för att hon närmade sig honom så han överkropp förflyttade sig en bit bak tillsammans med hans nackes rörelse. Han skymtade i ögonvrån hur hon stannade och hans ögon vred sig en bit mot henne innan han stannade dessa, han vred ju bort ansiktet för att inte se på henne.

Hon spelade honom i sina händer just nu, det var förmodligen en förkärlek för henne att göra så och han förståelse för det lättade hans ögonbryn från att vara bekymrade till att vara en väldigt liten skymt besvärad. Men han var van det, därför kunde han låta sig hanteras så väl som han gjorde av henne, hon var bara ännu en person som spelade liknande maktspel och för en kvinna med hennes förmågor var det inte alls underligt för Nihirian att hon gjorde det.
”Att se och höra är två helt olika saker, det är endast inom lära som de spelar en viktig roll ihop med varandra. Jag själv som skribent och vandrare är sammanvirkad med att höra saker, sen är det självfallet ert eget val om ni vill upprepa det som lagt er i situationen här där ni har svårt att röra er.” Han kände hur han lät spydig mot henne, något som tycktes komma allt mer och mer då hon betedde sig som hon gjorde mot honom. En dunkel känsla av dåligt samvete rörde sig i bröstkorgen på honom. Hon var skadad och han hade ingen anledning till att göra henne irriterad, det var förmodligen bara ett omedvetet mål hon hade att reta upp honom precis som hon gjort när det tränat. Att göra honom arg, irriterad, dra fram en sida som talade om en Nihirian som gjorde motstånd.

”Nätterna har varit ett mörker, då jag sovit och jag minns inte så mycket av de kanske 4 timmarna.” Svarade han henne då hon faktiskt frågat honom. Han hade knappt sovit något under sin resa och mycket av skulden skulle han kunna lägga på henne, men även sitt vanliga mönster. Nej bara ett svart mörker hade han upplevt, sedan vaknat och ett enda begär som innehöll att slita upp sin bröstkorg för att få ut vad än det var som kröp i honom hade uppenbarat sig.
”Jag vet dock inte hur det ska vara för en alv.”
Han släppte ifrån sig en gäspning som han inte velat ha ut egentligen. Han vände nu tillbaka huvudet mot henne och betraktade leendet hon gav honom. Han såg det som en möjlighet att hon förmodligen visste mer om alver än vad han själv gjorde. Det kröp fortfarande i kroppen på honom, mest när han såg på henne och visste vad hon satt med och han kände sig åter igen bekymrad tillsammans med sina ögonbryn som krökt sig. Hon var allt för vårdslös, konstaterade han.

Rödhakens dörrar öppnades med en dov knarr. Som vanligt så var byggnaden väldigt folkrik. Någonting man fortfarande skulle behöva vänja sig vid om man inte besökte platsen alltför ofta. En gigantisk man iförd en silvrig rustning med dekaler av trimmat guld steg in i värdshuset. Han bar en mantel av tindrande vitt och rustningen var märkt över bröstet med Mementos sigill. På hans rygg satt ett tvåhandssvärd i storlek av en ung man. En gestalt väl igenkänd som en av tempelriddarna från Ljusets brödraskap. Han var följd av ett fåtal andra riddare i liknande utstyrsel, bara mindre påkostad. Någonting man snabbt tog notis om var även att alla utom mannen som stigit in först var utan sina hjälmar. En vanlig sak för en riddare, då hjälmar ofta bara användes i tjänst eller under strid. En av personerna som följde den stora mannen var en kvinna. Hector, mannen i förd hjälm, såg sig omkring på platsen. Han hade inte besökt Rödhaken på många år och hade endast kommit hit grundat på order. Drycken som serverades på en sådan plats försvagade dina sinnen och gjorde dig vek.

Hector lade märke till en alv i värdshuset med besynnerligt ljust hår och hy. Han satt och konverserade med en kvinna som riddaren svor att han sett tidigare. För stunden spelade de två ingen större roll. De tre som följt mannen in i byggnaden tog plats vid ett av borden medan Hector närmade sig baren. Ljudet av hans rustning rasslade och en tyngd likt femton björnar tycktes ligga bakom varje steg han tog. Det var inte svårt för honom att ta sig fram. Det var svårt att ta sig fram utan att stöta i de andra gästerna.

Han lyckades få tag på en anställd relativt snabbt och pekade ut sitt sällskap vid bordet de tidigare valt ut. Bordet bredvid alven och kvinnan. Efter att ha beställt så började han sakta att röra sig igenom rummet. Vad som skett vid slottet skulle komma att påverka alla invånarna i staden på ett eller annat vis. Att ordern hade skickats ifrån staden endast kvällen innan attacken var oroväckande. Var det så att någon planerat att skicka iväg dem under den tiden eller hade det endast varit en tillfällighet? Varför skulle någon vilja attackera drottningen? Det hela hade varit planerat att ske under förhöret, så mycket var klart. Det hade varit flera stycken, alla klädda i svart. Hector funderade på detaljerna han fått, försjunken i tankar. Stolen knarrade varnande men kändes skön mot hans rumpa när han väl slog sig ned. Tyngden av hans rustning lättade och han drog en djup suck ifrån sig. Han såg upp från bordet och han frös genast på plats. En reflexmässig reaktion efter att ha sett att bordet han befann sig vid inte tillhörde sin grupp, utan alven och kvinnan han tidigare noterat. Han var en stolt man och vägrade att medge sitt misstag och förblev därför tyst sittandes på sin plats framför främlingarna.

Han var spydig mot henne, och detta gjorde Layane lite stött, för tillsynes verkade hon inte kunna ta sig under hans hud som hon gjort tidigare. Verkade inte kunna slå honom ur fas lika lätt. Hon lutade sig ifrån honom och betraktade honom lite roat. Utmaningen kanske skulle bli svårare än hon trodde. Vinet började ta över hennes sinne. Nu skulle den Layane som hon försökt dölja för världen komma fram. Den roade blicken övergick till en mer ouppfostrad, där hon betraktade alven bredvid sig från topp till tå. En underlig illvillighet dolde sig bakom hennes ögon. Och hon log åt hans ord, då hon förstod att han kanske lirkade efter information:
"Det borde väl du veta bättre än någon annan?"  Hon pausade och lät sina fingrar löpa över vinglasets kant, svarade på sin egen fråga än en gång:
"Nej just ja, du växte ju upp på ett mänskligt sätt... du vet ingenting om din egen sort... det måste vara frustrerande..."  Hon sade det som om hon menade det, men samtidigt låg såklart en hånfull underton där.
"Säg mig... är det pågrund av din uppväxt som människa du blivit så rädd för beröring?" Hon hade tänkte bjuda honom på ännu ett hånfullt leende, men såg någonting skinande i ögonvrån.

Layanes fördunklade syn såg först silver och guld. Och ett sigill, vart hade hon sett det där sigillet förut. I ett nyktert tillstånd kanske hon skulle ha förstått snabbare. Hon kopplade det med något präktigt. Något rent. Det var något med det som gjorde henne irriterad. Och enda botemedlet för irritation nu var hennes vin. Hon tömde glaset hastigt och försökte dölja hur hon betraktade den väldiga mannen som gick mot dem. I sitt grumliga sinne kände Layane sig hotad av någon anledning. Nätternas tidigare blodbad hade inte varit lika pedantiskt utförda som vanligt, och en liten oro om avslöjande pickade bak hennes huvud. Egentligen borde hon lämnat Easthall för länge sedan, särskilt i det tillstånd hon var i nu. Hon skulle inte ha en chans mot den här jätten:

"Nihirian..." Sade hon oroligt och lade en otänkt hand på Nihirians arm, sökandes efter någon slags trygghet, nickade mot mannen som kom gåendes mot dem. Med ens var hennes hånfullhet och saktmod förbi. Den tillsynes stridstränade mannen fick bordet att skaka då han tog sina steg emot dem och gick mot en annan riktning än sina medföljare. Sen slog han sig ned, som om det var självklart att han skulle sitta där. Stolen knakade varnande, men verkade inte ge vika, kanske var det bara en fråga om tid. Layane såg osäkert på hjälmen som skymde den väldigas ansiktsuttryck och sedan på Nihirian. Han verkade inte vara här för något slags gripande i alla fall. Försiktigt tog hon pengapungen som fortfarande låg på bordet och smög ned den i sitt knä. Hon tänkte på sina vapen hon hade inlindade i ett läderstycke bakom sin stol, tryckt mot väggen. Hittade inga ord för den konstiga tystnad som lade sig över dem alla. Hoppades innerligt på att Nihirians silvertunga kunde bryta tystnaden på ett bra sätt, som den gjort en gång förut.

Hon ignorerade hans tilltal och det var tydligt att hon inte skulle gå in djupare kring det samtalsämnet då hon fokuserat lade samtalet om honom istället. Han tyckte sig se en mer alkoholpåverkad sida i hennes blick, något som nyfikenheten började tissa kring, onekligen fick det honom att bli mer intresserad.
Men hennes val av samtal som hon bytt till lade sin sista mening kunde han inte hindra sig själv från att känna sig en aning trängd, hon frågade förvisso vad som låg bakom det hela men hon hånade honom likaså väl mycket med sitt maktspel. Han hade förväntat sig att frågan skulle komma förr eller senare då hon trots allt var en så pass noggrann person i sitt yrke. Att veta all information gick nog som en självklarhet för henne, alla detaljer för att inte misslyckas och en följeslagare var inget undantag.
"Nej det gör jag inte och från vad jag hört har jag inte blivit så imponerad av min ras heller. Uppvuxen på ett människolikt sätt har ingenting med min rädsla att göra och jag kan inte alls säga att det är frustrerande. Var och en är sin egna person, men i botten är de flesta desperata när bladet ska vändas, det samma hände mig. Jag som ung blev.." Han svarade henne noggrant och i samma veva som hon vände blicken avbröt han sig själv för han kände igen blicken som såg bort från honom. Det var definitivt något som slagit larmklockor för Layane hon skymtat och han själv vände blicken för att se vad det var hon såg.

En mäktig rustning i finaste metall, inte alls sliten eller skitig. En stor man med följeslagare hade kommit in i värdshuset. Det var inte bara deras bord som drog uppmärksamheten mot gruppen, det var mest troligt alla inne på värdshuset som beskådade den väldiga mannen som med en sådan rustning förmodligen var en otroligt viktig man i Easthall. Han skådade sigillet, han kände igen det och plockade upp sin bok för att rota igenom ett par sidor innan han såg ett, så klart mycket fulare, ritat likadant sigill. Mememtos Sigill.
Han allt för upptagen med sin bok reagerade hastigt då Layane lade sin hand på hans arm och han drog den genast till sin sida igen. Hon tycktes orolig. Det var nog inte så konstigt med mannens närvaro och hon skadad som hon var, försvagad skulle inte kunna ta sig ur situationen om det så skulle kalla på det. Hon var trots allt en lönnmördare och hon hade pratat om hur hon på olika sätt skulle kunna kännas igen av olika personer.

Blicken låg på hennes hand som han stött bort i sin reaktion och samtidigt återkom hans dåliga samvete då hon uppenbarligen inte gjort det för att retas med honom. Han förde sin hand mot hennes men tvekade så handen stannade till innan han istället använde den för att stänga sin bok. Mannen intresserade honom till en stor del men likaså var han något som hindrade Layane att vara sig själv, något som hindrade hans nyfikenhet att bubbla fram och istället själv vilja skåda mannen för att försöka se vad han hade för mening med att besöka värdshuset.
När Nihirian vände blicken för att se vart mannen tagit ivägen, allt för upptagen hade han varit med Layanes hands beröring, då han upptäckte att mannen slog sig ned vid deras bord. Han satt i ett flertal sekunder konfunderad medan han, inte hade så mycket annat än mannen i fråga att se på.
"God kväll, ni får ursäkta om jag låter otrevlig men har ni något ärende vid detta bord? Jag noterade att ni ankom med följeslagare och de tycks.." Han såg mot bordet intill då han funnit dem med blicken. "sitta vid bordet intill?". Började han, var det bara hans egna syn som lekte med honom eller tyckte han se den nyanlände att också vara en smula konfunderad över den hela situationen? Kanske bäst att inte gräva i det för mycket.
"Min lady och jag var mitt i en konversation, som sagt, ni får ursäkta mig om mina val av ord låter stötande, det är självfallet inte min avsikt." Han visste inte om det skulle gå in bra eller inte i mannens öron det han sade, men han hoppades att inga större problem skulle uppstå.

Tystnaden som låg över bordet kändes nästan orubblig. Det kliade under rustningen på alla möjliga ställen, men Hector behöll sin frusna position där han stilla satt vid bordet. Det framgick inte vart hans blick vilade i mörkret under hans hjälm, men hans ansikte var vänd mot kvinnan. Hon verkade obekväm med hans närvaro på något sätt. Vart hade han sett henne tidigare? Riddaren studerade henne med blicken. Det dröjde inte alltför lång tid innan alven tilltalat honom. Ett korrekt påstående då han mycket riktigt inte längre befann sig hos sitt sällskap. De utbytte blickar bakom honom men verkade iaktta situationen med intresse. De gjorde ingenting för att hjälpa sin vän i denna situation. Hector bad till Memento innan han tog till orda.
"Dessvärre måste jag säga att denna kväll är allt från god, min herre." Hector riktade sin uppmärksamhet mot mannen som talat till honom.
"Jag är här för arbete, kallad av Ljusets Väktare, på order av drottning Deldyn Segrota av Easthall." Memento, håll mig stark. Visa mig vägen i detta mörker. Led mig till sanningen och skänk mig din styrka.
Hector förde sina bepansrade händer till bordets yta.
"Vi är här för att utvärdera profiler och hålla hög uppsyn för karaktärer av intresse. Som ni är medvetna så var kronan nyligen under anfall. Någonting som skedde under förhöret av en viss självnämnd Siggan, då ett antal män och kvinnor i svart, vars mål ännu inte är känt, bröt sig in obemärkt i slottet. Många liv kom till ett abrupt slut." maten och drycken han tidigare beställt anlände vid bordet bakom honom. Riddaren lyfte sin ena arm högt i luften. En av hans kumpaner skyndade sig fram med Hectors beställning och placerade den på bordet framför honom innan han skyndade tillbaka till de andra.

Hector vände sin blick till kvinnan för en kort stund innan han åter igen lade sin uppmärksamhet över alven. Han kände definitivt igen henne.
"Säg mig alv, vad för dig till Easthall?" han förde en hand still sitt sivir som han öppnade. En käke likt ett städ, en välrakad haka och tre kraftiga ärr över mannens ena öga var det första en person vanligtvis lade märke till då de såg honom. Färgen som tappats i ögat signalerade för blindhet. Han svepte bägaren med vatten i en rörelse. Sanningen var alltid bäst. Den skulle leda honom och riket till en bättre framtid.

Nihirian blev räddad av gånggången, eller närmare bestämt, en skinande jätte. Hon som hade varit så nära, men de fick ta det sen. Just nu hade Layane glömt bort deras tidigare samtalsämne.

När han ryckte sig ifrån henne kände hon hur tryggheten rann ur henne. Men hon höll ändå kvar sin hand på bordet. Drog den till sig i samma svepning när hon gömt undan pengapungen. Lyssnade till Nihirians sådär perfekt artiga ord. Som hon själv hade svårt att få till, dock hade hon ju sitt utseende som brukade hjälpa henne på den biten. Hennes onyktra sinne kände en uns till lättnad och var övertygad om att Den Väldiga skulle bemöta dem med artighet. Hon hade svårt att avgöra om Den Gigantiska såg på henne eller bara förbi henne under hjälmen. En obehaglig känsla, hon ville inte möta hans hjälm med blicken. Skulle hon överleva det här behövde hon definitivt mer alkohol. Hon som inte varit berusad flera år, och första gången hon hamnar såhär nära en tempelriddare lyckas det mötet såklart pricka av hennes mest dimmiga tillstånd. Lika bra att försvinna in i dimman ännu mer resonerade hon. En slående logik.

Än en gång hade Nihirian talat i ett ställe hon inte fann ord. Hon ville bara krama om honom för en stund, men tydligen verkade det inte hjälpas, riddaren framför dem höll sig till sin uppgift. Och hon fruktade när frågorna skulle landa på henne, förhoppningsvis skulle de inte göra det. När riddaren visade sitt ansikte så lyftes hennes undvikande blick. Betraktade ansiktet analyserande. Kände igen honom. Om hon bara kunde placera honom. Såg hans blinda öga, en svaghet. Även fast hon var berusad så gick tydligen inte det beteende ur ryggmärgen. Dessutom var han stor och klumpig. Förmodligen långsam. Men om han fick in en stöt så var det nog kört. Kanske inte omöjlig att besegra ändå. Vatten, klokt val. Mycket mer klokt än hennes. Då hon kom på sig själv med att ha synat honom lite för uppenbart såg hon ned i sitt tomma vinglas igen. Höll det mellan sina händer och fingrade förväntansfullt. Sneglade på Nihirian, väntandes på han svar.

De korta stunder han såg mot Layane emellan det som utbyttes mellan honom själv och den store mannen oroade honom. Hon tycktes inte göra situationen bättre med sina egna korta blickar, riktigt så där undvikade då hon hastigt såg bort från honom igen ett flertal gånger. Kanske skulle han hjälpa henne med beteende i gengäld för att hon börjat lära honom att försvara sig själv? Fast hon kunde nog, i ett mer nyktert och mindre försvagat tillstånd.
"Jag förstår, en sådan tragisk händelse för Easthalls drottning och folket att måsta uppleva ett sådant anfall och det tröstar nog många av invånarna att ni gör allt ni kan för att få fast de skyldiga. Jag hoppas inte att mitt alviska släkte skapar misstänksamhet." Han lade in det sista som ett skämt och skrattade försiktigt, för att visa för mannen att han testade vattnet dem emellan så de visste var de hade varandra.
Han mötte därefter mannens blick för första gången, ett blint öga och ärr från strid. Men det var nog tidigt konstaterat att denne var kapabel den sekunden Layane ryggat tillbaka på grund av bara hans närhet.
"Innan jag svarar på er fråga så får ni ursäkta mig igen. Men jag ser att ni tydligt är en respektabel man, erfaren, definitivt väldigt duglig. Trots er position av makt och fysiska fördel för att inte glömma det, så betyder det väl inte att man glömmet utbyta hälsningar innan man bara slår sig ned vid ett bord som främlingar sitter vid?" Frågade han, ännu en gång testa gränserna. Men just den delen var något han kunde spela på. Det var trots allt respektlöst att bara tränga sig ned vid ett bord utan att hälsa först, en man som honom borde ha den kollen.
"Jag menar ingenting illa så klart, jag blev bara så, förvånad. Ni får rätta mig om jag har fel kring människornas traditioner självfallet. Vad jag gör här i staden var er fråga." Han drog sin handskrivna bok snäppet närmre mannen men inte nog långt för att det skulle bli obekvämt.
"Jag är en författare och jag samlar på olika historier landet om för att skriva dokumentera men även få egen inspiration till påhittade historier. Jag vandrar väldigt mycket och anlände tillbaka till Easthall idag." Han öppnade boken för att visa de handskrivna texterna men han höll fortfarande boken nära intill sig. "Mitt livsmål att få berätta vidare de historier jag hör och skriva dessa i fantastiska versioner."

Han såg sedan mot Layane och ångrade genast att han inte köpt två vinglas så hon haft något mer att dricka. Förmodligen skulle vatten passa henne bättre så han plockade fram ett vattenskinn från sin packning.
"Här min lady, ni ser ut att ha druckit lite för mycket. Bergsrenat vatten från en källa mot alvernas skogar, det bör få er att må lite bättre." Förklarade han och log varmt mot henne, visste inte om han skulle kunna hålla uppe sitt beteende på den brist av sömn han hade, det var en fråga om hur länge han skulle orka.

"Jag är rädd för att er alviska härkomst faktiskt placerar er i en aningen svårare situation. Ett par av förövarna undkom scenen och det står ännu inte klart om alla som medverkat är av mänskligt ursprung eller inte. Vi har även fått raporter om att Naturens Väktare börjat att röra sig kring Easthall, vilket givetvis är mycket oroande då de vanligtvis håller sig undan mänskliga affärer. Speciellt de som brukar våld." Hector såg på den bleka mannen med en allvarlig min. Han tog en bit av sitt bröd med sin ena hand och förde det till sin mun. En förvånansvärt liten tugga. Endast för att han skulle kunna fortsätta att tala opåverkad av maten, givetvis.
"Åh, absolut. Så ohövligt av mig." Hector skiftade sin blick till kvinnan för en kort stund. Han hade märkt hur hon genast tittat efter honom då han fört sitt visir ur vägen. Hans blick varade dock inte länge utan föll tillbaka på alven framför sig.
"Mitt namn är Hector Pellinore Astolath. Tjänare av Memento och medlem i ljusets brödraskap. Jag uppskattar givetvis ert smicker men ber er hålla det till en minimal nivå hädanefter." alven var snabb med att besvara hans frågor och visade upp en bok med självskrivna texter. Hector var kvick med att observera vad som stod skrivet, även om det var svårt att göra med en bok som dinglade framför ansiktet. Han kunde inte greppa dess innehåll men observerade flertal stavfel och en ostadig hand.
"En författare säger du." Hector tog ännu en tugga av sitt bröd.
"Och ert namn?" han var nyfiken om detta skulle vara ett namn han skulle känna igen, då han själv var en väldigt väl läst man som ägnat många år åt skrifter och böcker.

"Jag har tjänat med alver under min tid med armén. Vi ser allt färre av er sort i Easthall. Vilket är en mycket stor synd. Alver är annorlunda än människor och då menar jag inte enbart utseendemässigt. Ni har även ett väldigt givande språk. Tiden jag spenderade med den alviska eliten var en av de mer givande erfarenheterna inom min militära karriär. Bortsett från att det var där jag förlorade mitt ena öga alltså." Hector log kort och lutade sig tillbaka i sin stol. Han började känna att denna alv gick att lita på. Vilket då endast lämnade kvinnan. Hector studerade henne med sin blick då alven erbjudit henne vatten. Hon hade undersökt honom med sin blick och det framgick på hennes kroppsspråk att hon ogillade denna situation. En sådan skönhet. Men hon var endast kött och ben, så som alla andra i en guds ögon.

Hon log inom sig då hon hörde hur fint Nihirian slingrade sig. Eller så kanske det inte var alls det gjorde? Det låg en ärlighet i hans röst som talade om sanning. Hon såg på honom ,försökte läsa av honom, smått imponerad över hur han kunde hålla sig så lugn. Vad berodde det på? Hans 400 år vid liv möjligen. Eller kanske just det att han inte var så rädd om sitt eget liv. Å andra sidan var ju inte Layane det nu längre heller, så det hela tankesättet fick henne att slappna av en aning.
Layane som tidigare hade velat krama Nihirian, kastade nu  i stället en kall blick på honom. Även fast han försökte göra situationen bättre, så tyckte Layane i sitt tillstånd att han inte gjorde det. Hon tyckte att han förstörde med sin väldigt fina presentation av vattnet:
"Nej. Tack." Sade hon lite övertydligt och satiriskt. Försökte dölja sin irritation mot gesten. Men förmodligen skulle Nihirian se den, han kände ju henne faktiskt. Medens berusningen fortsatte verka ännu mer så kände sig Layane ännu mer bekväm i situationen.
"Istället kanske du kan köpa ett till glas vin åt mig..." Hon såg på den väldige som huggit in på sin mat:
"Ni kanske också vill ha ett...?" Hon log charmigt, fast hon visste vad svaret skulle bli. En man hängiven till sin påhittade gud. Så hängiven åt sin gud och sitt yrke att han säkert skulle kunna offra sin näste utan tvekan. Aldrig skulle han låta sitt sinne fördunklas av alkoholens påverkan. På ett sätt påminde han om Layane, det var bara det att Layane ansåg sig bättre, på det sättet att hon inte trodde på någon påhittad gud. Otänkt drog hon av sig sin luva och blottade sitt ansikte. Fuktade sina läppar än en gång som hon knappt kände av längre:
"Förlåt mig om ni inte tycker om smicker min herre. Men jag måste bara få säga att jag i alla fall sover tryggare om nätterna när jag vet att ni försöker få fast de skyldiga..." Hon försökte förhindra sig själv från att sluddra på orden, men tyckte att hon klarade sig ganska bra. Något inom henne ångrade sig genast då hon talat. Talet for fram i mycket snabbare takt än hennes egna tankar. Likaså hennes beteende. Hon drog handen genom sitt ljusa hår och väntade med spänning på vad den så ordentliga man framför henne skulle säga. Skulle han ta emot hennes "komplimang", eller avfärda henne så som han gjort med Nihirian. Det var underligt vad alkohol gjorde med en människas sinne. För bara någon minut sedan var hon livrädd, och nu brydde hon sig inte längre verkade det som. Hon hoppades att detta ombyte i beteende inte var någonting  denna Hector skulle lägga märket till. Nihirian visste hon skulle lägga märket till det. Hon hoppades bara att han inte skulle förstöra det roliga för henne.

"Låter synnerligen allvarligt, då är det självfallet alldeles förklarligt att ni har era misstankar." Svarade han artigt tillbaka innan han började presentera sig. Han drog en långkort genomförlig och tydlig presentation om sig själv och namnet Hector Pellinore Astolath skulle han nog kunna komma ihåg, det var trots allt ett märkvärdigt namn som han kanske skulle ha användning av senare.
Dock tycktes människan visa honom vart gränsen gick när det kom till hans smicker, sedan hur mycket Nihirian kunde trampa ikring den när de väl skulle korsta den bron var en annan fråga. Alven skylig log vara vänligt och nickade kort tillsammans med ett "självklart kan jag det." som om det smälte in med hela gesten.
Människan lyssnade på orden han sade och kikade bekräftande efter i hans bok. Mycket riktigt innehöll en mest oläslig text av ord som var felstavade överallt. Människan tycktes kanske förvänta sig något då han upprepade yrket först och sedan frågat om hans namn. Som om man ville fördjupa sig i tråden, det var väl oftast då man omedvetet lade upp det på ett visst sätt.
"Nihirian Rhinndath. Jag säger författare men det är mer min egna passion, mest berättar jag sagor eller ja, skriver ned dem i min bok. Jag tror dock inte att något bibliotek skulle mottaga någon obetydlig självlärds skrifter." Det var lika bra att ge honom en förklaring från första början så han slapp fundera på om han kunde finnas i böcker eller inte. När han talade kring det alviska riket kunde han inte relatera till vad han sade. Kanske antog han att Nihirian skulle uppskatta samtal kring sin ras, eller så hade han inget bättre att säga medan han fokuserade på annat.

Blicken drogs mot Layane, blev hon iakktagen av honom? Försökte han lista ut vem och vad hon var? Han skakade på huvudet åt samtalsämnet innan han öppnade munnen.
"Jag är rädd att jag inte växte upp i Sanirnilva, inte heller bland människor så saker kring den alviska eliten har jag tyvärr ingen erfarenhet från." Lika bra att döda den ingången från hela början. Det fanns fortfarande ett tvång att försöka så snabbt som möjligt få reda på om Layane satt säkert eller inte och när hon talade så var det ett tydligt tecken på att hon var tillbaka på sina fötter. En inre utpustning skedde i hans bröstkorg och han cirklade sina axlar för att sträcka bort sitt inre obehag. Hon befallde honom att köpa vin åt honom och med sin redan sträckning av sina muskler så reste han sig upp, riktad mot henne.
"Självklart." Så nickade han mot henne, vände sig mot honom och lade till en lätt bugning med nicken, ren respekterad artighet.
"Om ni ursäktar mig." Svarade han för att ge sig iväg mot disken. Men han ville inte lämna henne vid bordet ensam egentligen, det precis därför han erbjudit henne vattnet. Men skickade hon så tydligt iväg honom fick han helt enkelt lov att ta det som det kom. För det mesta var hon antingen bitter eller tacksam för honom och nu tycktes hon lekfull, vilket var något mitt emellan då hon uppskattade de saker som han gjorde extremt rätt men som hon då uppskattade med en bitter ton och gjorde saker för att jävlas med andra.
Han var borta i ungefär två minuter innan han kom tillbaka med två vinglas i sina händer. Han tänkte låta sig sitta ned innan han började försöka analysera vad som hänt de senaste två minuterna, utan att så klart, ställa uppenbara frågor. Han gick intill Layans sida för att ställa ned hennes glas först, sedan gick han runt bordet och slog sig ned på sin egna stol med ett eget glas som de långa knotigt slitna fingrarna höll kring glasfoten om.

Kvinnan var klarligen påverkad av alkoholen som hon druckit. Det märktes nu mer tydligare då hon väl talat. Hon verkade ge ifrån sig en nästan retlig blick när alven erbjudit henne vatten, Nej, hon ville ha mer vin tydligen. Hon erbjöd även Hector ett glas. Givetvis så var han tvungen att tacka nej. Så länge det inte var en tävling så kunde han inte förlora. Alven hade givit honom sitt namn, ett namn han inte kände igen. Tydligen var det inget yrke han talat om, utan endast en sorts hobby. En självlärd alv. Imponerande. En alv som inte var uppväxt med varken alver eller människor. Hector hade tidigare hört om människor som vuxit upp med alver och vise versa, men aldrig en person som inte växt upp med endera. Detta fick mannen att rikta en frågande blick mot Nihirian.

Kvinnan drog sin huva bakom sitt huvud och avslöjade det långa blonda håret. Hon talade ännu en gång till Hector och han nickade som svar.
Det var osäkert om detta endast var någonting hon sade grundat på alkoholen, men det gav honom fortfarande en bra känsla i magen när någon berättade att de uppskattade hans arbete. Han gjorde det han gjorde för folkets skull mer än något annat. Kvinnan verkade mer öppen för en kort stund. Inte lika tillbakadragen som hon tidigare varit. Alven reste sig från bordet, ursäktade sig och lämnade för att hämta mer vin. Hector fortsatte att studera kvinnan med sin blick under en kort stund. Hennes skönhet var sällan skådad för honom. Han hade visserligen fått ett flertal rapporter om en sådan kvinna som vandrat kring staden under de sena nätterna. Han hoppades att hon inte gjorde någonting som att sälja sig själv på gatorna.
"Vi gör vårt bästa för att hålla folket säkra. Alla invånare i Easthall har rättigheten till att känna sig trygga, oavsett födelserätt, titel och kunskaper." saker i staden var i ett fruktansvärt läge för stunden. En mordbrand, ett slott som attackerats, en mördare som tycktes vara ute efter personer med magisk förmåga. De hade nyligen fått information från en ung kvinna som sade sig ha blivit attackerad i natten men som lyckats att undkomma med hjälp från en viss vitklädd man i lila hår. Den åtalade, Siggan givetvis. Han kunde inte tänka sig någon annan man stämma in på den beskrivningen. Hector fortsatte att se på kvinnan under tiden alven var borta. De hade fått en tydlig beskrivning av kvinnans utseende. Kunde det vara hon? Det var svårt att ta miste på någon med det utseendet. De andra riddarna bakom honom verkade också ha tagit notis om detta och hade börjat att tala med viskande röster.

Alven anlände åter och Hector hälsade honom med en svag nick.
"Nihirian var namnet? Du berättade att du samlade berättelser och historier. Har du funnit någon intressant sådan sedan du kommit tillbaka till Easthall?" Hector log.

Layane kände sig vinnande i situationen av någon anledning. Även om det var hon som egentligen var i det sämsta läget här. Hon såg och kände Hectors blick på sig, likaså från de andra riddarna vid bordet bredvid. En blandning mellan narcissism och berusning fick Layanes självförtroende att resas ytterligare. Såklart såg de på henne pågrund av hennes skönhet. Såklart ville alla ha henne, man som kvinna.  Hon betraktade Hector och försökte dölja sin roade min. Försökte avgöra hans ålder. Tio år äldre än henne själv, minst. Men han var likväl en man. De flesta tänkte likadant, till och med Nihirian.
"Det låter mycket nobelt... och en man med er storslagna kroppshydda måste vara ett väldigt givande skydd åt oss alla..."  
Orden hade bara rullat ur hennes mun. Ännu en gång ångrade hon sina ord, fast samtidigt brydde hon sig inte i det här läget. Spänningen och underhållningen smekte hennes sinne där hon inväntade ett svar. Ett svar som förmodligen inte skulle komma.  

Hon tittade tacksamt på Nihirian då han så snabbt och smidigt placerat glaset framför henne. Det som varit två minuter för honom var möjligtvis bara ett ögonblick för Layanes långsamt tänkande hjärna. Han var så rask och graciös, hade kunnat vara en perfekt tjänare åt henne, dessutom såg han inte dålig ut.
"Tack..." Sade hon och log kort åt sin följeslagare. Hennes ögon var glansiga och ett visst avslappnande låg över dem. Alvens hår var nött men vackert. Hans ansikte var oförstört. Och godheten lyste avslöjande igenom. Vilket var tilldragande för Layane i det här tillståndet. Såg han hur hon såg på honom? Var det hon undrade i den här uppenbart hotfulla och underliga situationen.

Hector ställde ännu en fråga. Nosade inte diskret runt i information. Layane smuttade på sitt vin och väntade  under tystnad på ett svar från Nihirian. Smärtan började göra sig påmind igen, hon tog därför en desto större klunk och ställde ned glaset på bordet. Kramade händerna om pengapungen som fortfarande låg i sitt knä. Försökte kanalisera smärtan och inte visa den i sitt ansikte.

Hans ankomst tillbaka till bordet blev besvarad av Hector som nickade artigt tillbaka. En sak med att vara överdrivet trevlig mot folk tillsammans med en bra etikett hade förmågan att smitta andra till att också bete sig, om de inte låg i deras natur. Hector visste han så klart inte om, han tycktes tydligen välbekant med hur man förde sig men samtidigt hade hans första bemötande med dem två varit en aning annars, ett mellanting kanske han var. I vilket fall som helst brukade man känna att man inte ville se ut som den sämre i samtalet.

Layane däremot, tycktes väl berusad nu av vinet. Hennes blickar tycktes tala mer än hennes tunga skulle göra rakt ut och det skapade obehag. Ett försiktigt leende gav han tillbaka till henne men blicken drog sig undan. Det var ingen han uppskattade, hon var inte sådan egentligen, raka motsatsen till den Layane han kände och visst kunde han inte klandra henne för hennes berusning. Hon påminde snäppet om den adelskvinna de besökt och lika så en hel del andra kvinnor han mött innan sin frihet.

Hector talade till honom igen och han såg direkt mot mannen då det var en distrahering från Layane, en räddning kanske man mer skulle se det som. Hans fråga fick honom att ursäktande skratta lätt men med en ton av nekelse åt hans fråga.
”Tyvärr så har jag anlänt för inte så länge sedan. Min senaste resa innehöll inget sådant bemötande är jag ledsen. Ibland finner jag det rofyllt att resa genom skogar och slå läger vid en strömmande älv och då förekommer det inte så många resande. Det är viktigt att få fylla sig med lugn när man involverar sig med så många historier. Däremot så ser jag en stor chans för något intressant att födas efter att ha mött er.” Han talade tydligt och lät det ta sin tid. Som Hector nog skulle förstå syftade han på den hela händelsen om anfallet mot drottningen, men även de ärr han visat i sitt ansikte och berättat om hans arbete med alverna skulle kunna bli en historia i sig värdig att minnas.
Alven fick lov att vara tydlig och ta sin tid med svaren, även om de var direkta utan någon betänktetid innan som skulle kunna indikera att han lade upp sina svar för att passa så var det inte av den anledningen utan mer hans trötthet. Ständigt i en drosig värld började det ta på honom att bara sitta ned. Nu när han visste att Layane var säker trots sina skador och inte heller en resa att fokusera på så ville hans hjärna stänga av. Men Hector var fortfarande ett problem, Layane hade visat det från sekunden han klev in i värdshuset och just detta faktum var motiverande för att försöka hålla sig vaken. Han såg mot vinglaset som han köpt till sig själv, förr eller senare skulle han dricka ur det men då förmodligen somna inte långt därefter så han lät sin hand lättsamt hålla omkring foten på glaset och konstaterade att dricka skulle enbart vara ett alternativ om han kände att situationen var säker.
”Kanske något jag får resa hit för igen senare och höra mer om när det finns mer svar.” Lade han till då i ögonvrån Layane tycktes sluka mer vin. Alkoholen täckte förmodligen inte nog smärta som hon kunde hoppas på. Han kände sig tom på frågor även om det var det bästa han kunde ställa Hector för stunden, att besvara någon var helt annars visste han och det märktes tydligt. Att distrahera människan med fortsatt konversation var så klart det han ville sikta på, att endast besvara honom gjorde konversationen kort även fast han kunde hitta mer saker att fråga om.
”Jag tvivlar inte på att ni brister på historier att berätta om?” Var det bästa han kunde göra då hans hjärna inte riktigt ville vara så kreativ.

Kvinnan hade kommenterat Hectors kroppsstorlek. Någonting inte alltför ovanligt men det var sällan han fick höra det komma som en komplimang ur en kvinnas mun. Han log bara kort men gav inget svar då hon talade. Han visste ännu inte hennes namn, vilket skulle vara bra att veta. Alven hade givit henne mer förfriskningar och hon tackade då hon tog emot vinet. Det var svårt att undvika de blickar hon gav Nihirian, men han själv verkade ignorera dem till stor del. Hector såg på alven åter igen och lyssnade när han talade. Någonting att notera var att han, olikt kvinnan vid bordet, ännu inte smakat av sitt vin. Ja, alver brukar ofta dras till naturen och deras rötter, tänkte han. Det stämde mycket väl om att Hector var en livserfaren man och han hade mer än några historier att dela med sig om. Kanske någon annan gång. Den sista biten av bröd. Av smaken att avgöra var det nybakat. Det var varmt och mjukt och luktade lite av mjöl. Hector vinkade till sig en av servitriserna och fick påfyllning i sitt glas av vatten. Han tömde det åter igen i en sving.

"Förhoppningsvis så tar det oss inte lång tid att finna de ansvariga till de flertal brott som begåtts i staden under den senaste tiden. Vi lever i desperata tider och vintern står oss på tröskeln. Vi har inte råd med att sätta Easthall i kaos nu. Allianserna mellan raserna är sköra nog som de är..." Hector talade vilket sedan övergick till ett tyst mumlande. Ord som omöjligen kunde höras; men det syntes på mannens blick att han var besvärad.

"Sannerligen så finns det många historier bakom mig. Inga alltför intressanta dock. Krig är inte så glorifierat som de målas att vara med ord i böcker. Där ute på slagfältet är det annorlunda." Hector ställde sig upp från sin plats.
"Kanske kan vi ta det någon annan gång, Nihirian." han fällde åter ner visiret på sin hjälm och dolde sitt ansikte. Då han ställt sig upp så gjorde även de tre andra riddarna detta bakom honom. Han vred sig till dem och blev mött av en nick från vardera person. De alla vände sig sedan till kvinnan med vinet.
"Det besvärar mig att säga detta, milady. Men du måste följa med oss. Vi har ett vittne som givit oss en beskrivning som matchar dig i detalj. Det kan givetvis stämma att vi helt enkelt misstagit oss, i sådant fall så blir du omedelbart släppt fri och kan återvända till Rödhaken." en av riddarna placerade sin hand vid sidan av sitt svärd. De andra två såg mer avslappnade ut. En av dem bar en enhands yxa, de andra två svärd. Alla var utrustad med varsin sköld utom Hector som även var den enda med ett tvåhandsvapen på sin rygg.

Hectors kraftiga käke rörde sig då han talade. Ett litet leende hade han bjudit på, men inte tillräckligt tillfredsställande för Layane. Han kunde väl aldrig tycka att hon var ful. Nej, det fanns ingen möjlighet, inte i hennes huvud i alla fall. Kanske var han bara lite blyg. Hon hade beslutat sig för att låta honom vara för en stund, då hon lyssnade till vad Nihirian hade för svar. Men smärtan i ryggen blev ytterligare påtagande och hon ville så gärna dricka mer av sitt vin. Men även fast berusningen låg på en hög nivå så kände hon smärtan. Det här var inte bra. Hon kände sig varm och kall på samma gång. Rann det svett ned för hennes nacke? Hon svalde för att försöka samla sig, ett ytterliga försök att inte visa smärtan i sitt ansikte.
 Plötsligt  hade Hector rest sig upp, Layane såg upp på den stora mannen. Och undrade kort varför de andra riddarna också reste sig upp. Hon hörde Hectors ord och kunde inte annat än skratta, varefter hon sade:
"Följa med?"  Hon skakade på huvudet, det var svårt att avgöra om hon skakade på huvudet pågrund av om hon var road av själva situationen eller om hon faktiskt nekade till att följa med. Hon försökte låta stadig på rösten då hon fortsatte:
"Jag är rädda att jag inte har möjlighet ikväll, men möjligtvis kan jag komma förbi slottet i morgon?" Sedan log hon för sig själv, fruktansvärt nöjd med den briljanta meningen hon i sitt berusade tillstånd trodde hon skulle klara sig undan med. Hon såg på Nihirian, försökte läsa honom ännu en gång. Han såg trött ut, men det gjorde han i och för sig oftast. Hur länge skulle han orka hålla uppe sin fasad? Layane var osäker på hur länge hon skulle orka hålla uppe sin. Hon önskade bara att alkoholen för den här kvällen i alla fall skulle låta henne sova igenom smärtan.
 Och sova skulle hon få göra. Ögonen rullade bakåt i hennes skalle, så där som det gör på människor som svimmar. Och inom något ögonblick började hon halka av sin stol likt en trasdocka. Snart skulle hon nå golvet med en bullrig smäll.

Han hade precis tänkt svara Hector då mannen i fråga reste på sig och faran Nihirian och Layane hade i känningen uppebarade sig så tydligt. De andra reste sig även upp och Layane hade inte lyckats lätta människans misstänksamhet.
Men Layane tycktes inte rubbas av detta, kanske var hon lite för väl säker på det hela och han såg hennes bleka hy i ansiktet, tillsammans med ett par glansiga simmiga ögon, såsom han själv brukade se ut när han var trött. Något stämde inte och han reste sig själv upp tillsammans med den obehagliga kåren som rasade nedför hans ryggrad i samma veva. Hennes ögon slocknade till och han trängde sig fram för att hinna fånga upp henne så hon inte ramlade omkull, en lång väg runt bordet men snabb och att de andra hade vapen tycktes inte hindra honom.
"Min lady! Min Lady!" Hans röst var aningen högre än vanligt och han slet av sig sin mantel för att försöka vira den omkring henne. Han såg mot Hector med tydlig smärta och oro i sin blick medan han försökta hålla upp hennes taniga tunna kropp, alltså inte någon större utmaning för honom.
"Hon kan inte följa med, ni måste inse att läget är krisande! Jag insåg inte att hon var så illa till. Jag ber er, återkom imorgon istället eller lämna någon här för natten." Han hoppades innerligt att Hector skulle visa någon nåd för dem båda. Han måste ha insett själv när hon svimmade att något var tokigt, inte bara vinet för så mycket hade hon inte druckit.
Nihirian såg tillbaka mot Layane en sekund medan han lirkade upp henne så han hade en arm under hennes knäveck och den andra armen stödde ryggen enbart försiktigt så han inte skulle röra mycket inpå såret vart än det gick och så hennes kroppsvikt kunde luta sig mer mot hans bröstkorg. Han var inte ovillig att följa med, men han tänkte inte låta dem ta henne när hon inte ens var medvetande.
"Jag kommer inte lämna er, inte förrän ni avvisar mig." Viskade han dem emellan, inte på sättet att ingen annan fick höra, mer som att ge Layane en försäkran om hon skulle kunna höra det, såsom man kunde önska fast som troligen aldrig hände och på ett sätt lät det som att det var något pinsamt att säga. Han såg mot Hector, stod vänd mer med ryggen mot dom för att täcka henne, mer av instinkt, vad vem som helst skulle göra i en situation där det fanns någon form av band mellan personerna.
Blicken drog sig mot Hector igen.
"Låt mig vårda henne."

Att kvinnan vägrade att följa med var de förberedd på. Samtidigt fick detta henne att framstå som mer skyldig än om hon helt enkelt gått med på att bli eskorterad till vakthuset. Detta var ingen fråga och vare sig kvinnan hade möjlighet eller inte så skulle detta inte förändra någonting. Kvinnan gav alven en konstig blick. Hon verkade vimsig och mycket riktigt så verkade världen slockna i hennes ögon då hennes kropp plötsligt blev lealös och hon gled av sin stol. Hector hade stegat framåt men alven var närmare och mycket snabbare än honom. Alven talade. Det framgick att han brydde sig mer om denna lady än vad Hector noterad fram tills nu. Det var dock mycket ansvarslöst av kvinnan att dricka till den grad att hon inte längre var vid medvetande. Kanske var det mer än bara alkohol? Den enorma mannen såg tillbaka på de tre riddarna och han pekade sedan till utgången.
"Citena, rapportera händelsen till högkvarteret och hämta sedan rödlöv och isbär." den kvinnliga riddaren skyndade iväg och lämnade Rödhaken i hast. Hector vände sig mot de andra två och fortsatte att tala.
"Therold, Asald, ni får utöva vakttjänst vid värdshuset. Jag vill ha en av er placerad i rummet och en av er utanför." de två männen nickade under order och skyndade sig sedan fram för att hjälpa alven att få ett stadigt grepp om kvinnan. Hector vände sig om och ropade till sig en av Rödhakens anställda.
"Hämta mig en hink med vatten och en trasa. Vi kommer även att behöva ett av era rum." han gav ifrån sig ett par silvermynt och riktade sedan sin uppmärksamhet mot Nihirian.
"Du skall få vårda henne, men hon är just nu även en misstänkt och faller därför också under mitt ansvar. Vi ska se till att få henne på fötter igen; men så fort hon fått sin hälsa åter så måste hon följa med oss."

"Självfallet." Svarade han direkt efter Hector diligerat ut uppgifter och till sist vänt sig till Nihirian. En lättnad drog sig över hans ansikte och så klart resten av honom kände den också. När Hector lämnade över mynten för rummet började han skynda sig upp mot det rum som matchade numret på nycklen, en snabb skymt han tittat efter. Han väntade på att Hector skulle låsa upp då han hade sina egna händer fulla med Layane och när han kom in så lade han ned henne på sängen.
"Jag är otroligt tacksam." Människan måste veta, på de sätt han kunde ville Nihirian visa hur tacksam han var, men stunden krävde hans focus på annat och efter att ha yttrat sina ord mot Hector så började han inspektera vart såret var. Han var försiktig, till en början flyttade han henne det som behövdes genom att försiktigt dra hennes kläder och han lämnade henne mage, men snäppet snett så hennes sida avlastade tyngden lite. Det massiva hugget befann sig på hennes rygg, vilket var varför han lagt henne som han gjorde och också lossat så hon inte längre hade kläder över ryggen.
Vattnet anlände väldigt snabbt och han blötte trasan och kramade ur den. Hans avvaktande fingrar vågade sig närmre intill henne, men han ryggade skyggt tillbaka ett par av de första gångerna han av misstag nuddade hennes hud med sin egen. Det stillade sig mer och med medan han försiktigt baddade såret med vattnet, kanske för att han sade åt sig själv varje gång hans hand insiktivt drog sig tillbaka att det var patetiskt i en sådan situation de var i nu, det fanns ingen tid att vara rädd för beröringen.

Han flyttade manteln som han haft lindad omkring henne till att ligga över hennes svank, rumpa och ben, bäddade in det så hon skulle hålla värmen när hennes rygg var så pass bar som den var. Hon var varm i ansiktet, förmodligen en feber låg tryckandes bakom hennes berusade tillstånd men trots att han läst mycket och förstod teorin så tappade han alla viktiga delar i praktiken. Det var en obekant känsla, att glömma av sig att hennes hälsa påverkade honom på det sättet.
"Det står bara still." Yttrade han hest, tyst. Han slöt sina ögon, kanske hörde Hector, kanske inte, sekunderna tycktes ta evigheter men verkligheten passerade knappt. Nej, dråsighet, lättpåverkad, ett sår som defintivit var infekterat, hon hade feber också. Han såg mot hinken igen och gjorde i ordning en trasa svalt vatten för att kyla ned hennes huvud.

Inte dags att sova, inte dags att sova. Trots att den trötte alven konstant blinkade och vid något tillfälle hade svårt att kontrollera sina muskler så han försiktigt svajade lite där han satt så höll han blicken i ett järngrepp på Layane. Han lyfte försiktigt på sin högra hand och efter en stunds tvekan strök han henne svagt över kinden med sitt pekfinger samtidigt som han kastade av sig en rysning sekunden han rört vid henne.
"Jag vet ej hur länge till jag kommer hålla, det skämmer mig också. Men jag litar på att ni hjälper henne vid det tillfället." Alven drog åt sig handen och såg mot Hector. Han syftade på sin trötthet, vilket nog ingen någonsin undkom att se att denna alv var konstant, trött.

[Okej, blev väldigt kort nu. Men kommer nog igång efter några svar =) ]

Ett berusat töcken. Endast en svart dimma befann sig i Layanes huvud. Inga drömmar, ingenting. Var det såhär döden kändes? Men sakta återvända hon till livet. Hon öppnade sakta ögonen en gång, men drogs sedan tillbaka ned mot mörkret. Hade hon ett val? det kändes då så för henne. Som om hon bara kämpade lite mer så skulle hon få återvända till ljuset. Frågan var bara om hon vill det. Hon levde som sagt redan på lånad tid. Att ge upp vore ju fruktansvärt skönt.
Men tydligen var inte det straffet nog för henne, nog skulle hon få leva och plågas bara lite till, även om det hela förmodligen skulle sluta igen. När hon öppnade ögonen igen och åter drogs mot de levandes värld så såg hon först suddigt. Automatiskt letande hon efter en person, och uttalade även hans namn:
"Nihirian..?"
Kallsvett hade bildats i hennes panna, och smärtan över hennes rygg gjorde sig allt för påmind. Huvudet hon försökt lyfta var hon tvungen att lägga ned på kudden igen, hon bet ihop och grinade illa med hopknipna ögon.

Ett vilset fumlande så logiskt efter den mängd smärta Layane stått ut med, samtidigt som hon tvingats föra en fasad mot de misstänktas ögon. Verkligen skulle en skada som denna inte göra det hela bättre. Han hade i alla fall fått tillgång till att ha rummet själv i alla fall, men att vakterna skulle lämna dörren ut eller sina poster kring värdshuset kunde han inte göra något åt. Den väldiga Hector var en man han inte skulle få många tjänster av, om han inte gav dubbla antalet tillbaka i hans guds namn. Han var förmodligen inte långt ifrån dem heller, han skulle bli ett problem.
Nihirian själv hade spenderat natten med att somna in ett par minuter innan han vaknat igen, orolig om att han sovit för länge, desperat att kolla till Layanes hälsa. En stund av vakenhet där han fortsatte badda henne med den svala vattniga trasan för att kyla ned hennes panna men även tvätta bort de blodrester och den smuts han kunde komma åt utan att klä av henne fullt. Såret tog sin goda tid på sig att börja dra ihop sig, slutas och om hon inte förblev stilla de kommande dagarna skulle hon förmodligen riva upp det igen. I sin bok, antecknade han mellan sina ögonblick av sömn om denna natt, där hon låg utan ett ord så vacker dock en sikt som skar i ens själ.

En timme gick, två.. minuterna an sömn på ett par ställen under natten hade som beskrivit förvirrat honom och innan man fått tillbaka sin uppfattning om tiden hade ett illamående djupt inne i kroppen redan börjat skapas. Det var något som också ständigt upprepade det faktum att Layane uppenbarligen höll en viktig plats hos honom. Smärtsamt att leva med den ständiga påminnelsen, något som han borde avfärda, Layane var nog likadan, han hade inte velat lyssna tidigare just för att han aldrig behövt höra det så tydligt. Ett brustet uttryck i han ansikte där han satt utan någon kontroll alls, men han tänkte tillbaka till deras möte... kontroll hade aldrig spelat någon roll från hans sida, utan en andra tanke hade han gett den till henne, sålt den för sin egen nyfikenhet.
Han ryckte till i sitt dåsiga stadie av tankar då hon rörde sig, då hennes röst som kallade hans namn nådde honom och hans redan brutna uttryck såg nästan mer förtvivlat ut av en orolighet då han hastigt sade åt sig själv att skärpa sig och låtit hans hand greppa tag i hennes, trots att den hade hunnit stanna upp i en sekund. Han lade ett leende på sina läppar, gjorde så gott han kunde iaf och tog trasan för att torka bort den nya kallsvett hon fått och sade.
"Jag är här och jag kommer stanna vid din sida tills ni inte längre önskar mig vid den."