Det var med upprymda och ivriga, om än lite nervösa steg, som en liten figur passerade genom Easthalls portar. Vakterna hade inte varit alltför glada över att släppa in en främling vid den här tiden på kvällen. Hon hade vädjat till dem att få slippa slå läger ute i det vilda ännu en natt, med alla faror det innebar som ensam flicka, när hon ändå var så nära staden, och efter en stunds tveksamhet hade de välkomnat henne in. Med ett hånflin tillbaka mot mörkret lämnade hon nu vargarna, som förföljt henne några nätter, bakom sig.

Med stora, nyfikna ögon stannade hon upp och betraktade alla byggnader runt omkring sig på vägen. Det klara skenet ifrån månen lyste upp hustaken och gav det ett nästan magiskt skimmer. En nöjd och hänförd suck hördes ifrån henne när hon, med glittrande ögon, för första gången såg staden som nu skulle bli hennes hem.
Hon hade träffat på människor tidigare och även varit i en människostad innan, ändå kändes detta annorlunda på något sätt. Med ett nöjt leende rättade hon till sin packning och förde sina steg vidare in mot stadens mitt.
Det var ganska få människor ute för tillfället, men dem som få hon passerade vände sig förvånat om efter den lilla figuren i sina gröna nobla kläder och stora packning. En ung kvinna i utmanande kläder stannade till och med och erbjöd sig att hjälpa till att hitta hennes föräldrar. Hennes rosiga kinder och rufsiga hår talade för att hon förmodligen precis avslutat ett ''möte'' med en kund och nu var ute för att få en nypa luft.
Mialee fnissade roat och förklarade vänligt för kvinnan att det inte var nödvändigt. Den unga kvinnan verkade inte helt övertygad, men beslutade sig ändå för att låta den lilla flickan fortsätta. Det var inget nytt för henne att folk misstog henne för ett barn. Även om hon nog aldrig skulle vänja sig vid det, bekymrade detta faktum henne inte.

Det började närma sig midnatt och när hennes mage började klaga över hunger, beslöt hon sig för att avsluta sin rundtur i staden och gå tillbaka mot värdshuset hon fått syn på tidigare. Den hette något om en fågel och hade sett hemtrevlig ut med sina upplysta fönster.
Hon hade inte haft fel. Trots den sena timmen så doftade det lagad mat och en härlig värme slog emot henne när hon steg in. Ett oväntat antal förvånade ansikten blickade mot henne där hon stod i dörröppningen och hon mötte dem alla med ett glatt leende. Hennes ljusblå ögon sökte sig sedan runt rummet och lokaliserade det som fanns där.
Ytterligare ett läte från magen fick henne ur sin fascination och hon promenerade fram till bardisken. En man med ett höjt ögonbryn såg på henne med skeptisk blick där han kikade fram över den stora träskivan. Han fick nästan luta sig över disken för att kunna se henne.

-''Ett mål mat och ett rum tack'' Svarade hon obrydd över hans oartighet och fortsatte att se sig runt om i rummet.
-''Lite sent för dig...tycker du inte?''
Mannens sarkasm bekom henne inte, men hennes mage krävde att få något i sig, så hon harklade sig och tittade lugnt upp på honom med något okynnig blick.
-''De flesta gamla människor jag möter brukar ha svårt att hålla ögonen öppna redan vid solnedgången, så jag förstår att du tycker det är sent. Om farbror är trött och vill gå hem, så kan jag fråga någon annan om hjälp.''
Med detta sagt började hon titta sig omkring efter någon annan anställd, som om det hon nyss sagt var det mest vanliga i världen att säga. Mannen i sin tur spände irriterat blicken i henne.
-''Jag vet inte vart din mamma håller hus, men hon borde lära dig lite hyfs!''
Mialee suckade tungt, såg ner i marken och ryckte på axlarna.
-''Nåväl. Det finns säkert någon vänlig stadsbo som är mer gästvänlig och låter mig sova hos sig.''
Hon ignorerade mannens skrämda blick, började gå mot utgången och hann inte gå mer än tre steg innan värdshusvärden ropade tillbaka henne.
-''Vänta!... Det finns ett rum ledigt här och våran kokerska gör en helt underbar soppa. Om du stannar ska jag be henne koka upp den åt dig.''
Mialee log segervisst innan hon till synes motvilligt vände om och gick tillbaka för att betala.
''Det var mycket vänligt av er att låta mig stanna. Främmande människor är så opålitliga tycker ni inte?'' Sa hon när mannen hade tagit emot mynten och besvarade hans chockade min med en glad blinkning. Han surnade genast till igen och muttrade något ohörbart medan han försvann in genom en dörr bakom bardisken.
Mialee själv plockade på sig nyckeln hon fått och gick upp till sitt rum för att lägga ifrån sig sin packning innan hon begav sig neråt igen för att avnjuta en välförtjänt måltid.

Nu hade sju dagar passerat sedan hon såg sin älskade senaste. Han hade sagt åt henne att resa till Easthall och slå sig ned där. Kort därefter lovade han att han skulle komma. Fem dagar max, sen skulle han vara hos henne igen. Och han skulle lära henne allt om sitt nya liv.  Men ännu hade han inte anlänt. Vart kunde han vara? Hade någonting hänt honom? Nej, hon kände att han var vid liv. Ingenting hade hänt honom. Vivianne tänkte i alla fall vänta tålmodigt. För snart skulle han vara här, det visste hon.
     Det här var varför hon spenderade sina nätter på Rödhaken. Easthalls bultande hjärta om nätterna kunde man säga. Väntade på den man som hon själsligt vigt sitt liv åt. För hon tänkte att om han skulle hitta henne någonstans, så borde det vara på den folktätaste platsen.
     Hon satt vid baren och hade ett glas rött vin framför sig. Tillsammans med ett papper, där hon hade börjat skriva. Varje ord skrev hon ned omsorgsfullt och eftertänksamt. Varje ord med kärlek. Hon var mitt i en mening då ett litet barn kom in genom Rödhakens dörr. Mitt i natten. Vivianne som var van att jobba med barn märkte genast att något inte stod rätt till. Hon såg sig om efter någon som kanske var henne förälder eller liknande, men ingen på hela världshuset tycktes bry sig om att ett litet barn just äntrat ett inte helt säkert ställe. För en stund äcklade detta henne. Var Easthall en sådan plats? Som inte tog sig tid för att se efter utsatta människor och varelser. Om ingen annan hade tänkt göra det så hade i alla fall Vivianne tänkt göra det.
     Hon överhörde samtalet med mannen bakom baren och blev förvånad över hur den lilla flickan hanterade honom. Vivianne hade tänkt lägga sig i samtalet ett flertal gånger, men barnet hade skött det hela väldigt bra själv. Det var nästan som om barnet inte var ett barn alls. Den lilla flickan hade snabbt passerat Vivianne och en doft som hon aldrig känt förr nådde henne. En doft från flickan. Vad var det här för något? Hon slöt ögonen och andades in. Så gjorde sig den där känslan påmind igen. Den där känslan om någon slags hunger. Inte vanlig hunger, utan mer något som hela hennes kropp suktade efter. Det hade hänt föregående natt, och natten innan dess. Vivianne hade inte hållit reda på hur många människor som hon… usch, hon ville inte tänka på det. Hon ville bara hålla sig från det. Trycka undan det längst bak i sitt huvud.
      Hastigt tog hon en stor klunk vin. Drog ett djupt andetag. Och lyckades någorlunda trycka bort de där hungerkänslorna.Så kom den lilla flickan tillbaka.
”Hej.” Sade Vivianne till henne försiktigt och log varmt. Inväntade en reaktion.

Det fanns inga lediga bord, så Mialee fick styra sin kurs mot ett som i alla fall hade lediga stolar och hoppas kunna få sätta sig där. Det var väl inte riktigt vad hon hade önskat ikväll, men sällskap var i och för sig aldrig fel.
En oväntad hälsning fick henne att stelna till och för ett ögonblick trodde hon att de hade hittat henne. En mängd tankar om hur det gått till och om flyktchanser rusade förbi i hennes huvud. Det var omöjligt att de skulle ha hittat henne, om de inte hade följt efter henne. Så frågade hon sig; Varför skulle de ha följt efter henne hela denna vägen och väntat tills nu med att avslöja i så fall? Det logiska svaret hon gav sig själv på det gjorde att hon sansade sig lite.
När hon vände sig om såg hon en kvinna med ett vackert svallande, rött hår som med ett leende och en samtidigt lite förundrad blick såg på henne. Mialee log tillbaka med ett vänligt ansiktsuttryck.
-''God afton.'' Hon undrade vad kvinnan kunde vilja henne och en nyfikenhet tändes. ''Får jag slå mig ner här hos er?''

Istället för att vänta på ett svar från kvinnan, hon kunde ju få ett nej, så drog hon ut en stol och hävde sig upp på den. Hennes gröna klänning gjorde utförandet lite mer krångligt än det borde ha varit och fick det hela att se ut som ett klumpigt och svårbemästrat uppdrag.
Efter en stunds ålande och hasande lyckades hon tillslut sätta sig tillrätta och gav generat kvinnan en ursäktande blick. Att vara liten i en lång mans värld kunde ibland te sig svårare än väntat, men det hade även sina fördelar ibland. Hon log åt ett komiskt minne som dök upp och kvävde en fnissning genom att harkla sig lite. Ja det kunde verkligen ha sina fördelar ibland.
-''Bor ni här i Easthall?'' Mialee vände sin uppmärksamhet åt kvinnan i ett försök att trycka undan det skrattretande minnet som spelades upp i hennes huvud. Det skulle ju just sett ut om hon från ingenstans började gapskratta. Då hade nog både den rödhåriga kvinnan och den oförskämde värdshusvärden tagit med henne och satt in henne på dårhus.