Solens sista strålar lade sitt gyllene skimmer över Easthall och skapade glödande lågor som dansade över hustaken. Det var en vacker syn och ett trevligt första återseende med tanke på att det sista hon mindes av Easthall, var dånet från eldar, klingandet av stål från svärden och synen av raserade hus, skadade eller döda invånare och gråtande familjer. Minnena snörde ihop hennes hjärta och hon blundade för att utestänga dem. Istället lyssnade hon på dem välkända ljuden från staden som hon mindes innan kriget.
Skramlet från vagnar som rullade hem från marknaden. Ljudet av skrattande barn som var på väg hem och det dova ljudet av musik som kom utifrån stadens spelhålor dit narrarna från stadens marknad nu hade förflyttat sig. Doften av nylagad mat osade ut från byggnader och hon kände till sin förvåning att magen kurrade. Det fick henne att skynda på stegen och det dröjde inte länge förrän hon kunde skymta sin gamla arbetsplats.

Det såg precis ut som hon mindes det. Värdshuset verkade ha förblivit orört av kriget och det gladde henne, precis som deras hus fortfarande stod orört. Hon hade först begivit sig dit och till sin lycka funnit att det var precis som när hon lämnat det. Med ömsinta rörelser hade hon dragit händerna över dem dammiga köksmöblerna och kunde minnas när hon och Siggan lekfullt jagat varandra runt det. Som hon hade misstänkt fanns han inte i huset. Minnesförlusten hade självklart fått honom att glömma allt detta, så hon hade frågat runt och fått veta att han befann sig på Rödhaken.
En knut av osäkerhet bildades i hennes mage när hon nu närmade sig den stora byggnaden och hon undrade hur han skulle bemöta henne och hur hon skulle klara av att hantera att han inte mindes henne. Hon fick vara den som var stark ikväll. Han hade varit stark när hon reste och nu var det hennes tur.

Väl framför porten stannade hon och fingrade på en vacker blå safir som hängde i ett pärlhalsband runt hennes hals, som om hon sökte styrka därifrån. Med ett djupt andetag tog hon sedan mod till sig och sköt upp portarna. Varm luft slog emot henne och stängde ute kvällens kyla. Doften av kryddig mat fyllde hennes näsa och hon steg in i värdshuset med nytt mod.
Bord och stolar hade blivit ommöblerade från vad hon mindes, men i hennes tycke var detta faktiskt en förbättring. Beslutsamt stegade hon fram till bardisken och frågade efter Gamero. Svaret fick henne att chockerat ta ett steg bakåt. Död? Hon kunde inte förstå det och att Siggan varit misstänkt. Efter några frågor hade hon fått hela historien klar för sig och pustade ut lite av lättnad över att Siggan funnits oskyldig, men sorgen över att hennes gamla arbetsgivare blivit mördad fyllde henne. Så mycket hade förändrats sen hon reste.
Efter att ha frågat efter Siggan och fått svaret att, ja han fanns på Rödhaken, men att mannen vid bardisken vägrat ge henne hans rumsnummer, beställde hon fram lite mat och gick och satte sig vid ett bord, lite smått frustrerad över situationen började hon trumma med fingrarna på ekbordet framför sig. Nu var det bara att vänta och hon hoppades att den inte skulle bli lång.

De lila ögonen granskade texten han hade framför sig. Med ett stadigt finger följde han raderna och han upprepade orden tyst för sig själv. Sängen gav ifrån sig ett knarrande läte då han rörde sig. De vita lakanen följde formerna av hans kropp då han slutligen satte sig upp, en aning frågvis över den nya informationen som cirkulerade i hans tankar. En svag suck lämnade mannen där han satt. Brevet i hans hand föll i ramsor vid sidan av sängen, följt av lakanet som mjukt satte sig över golvets yta då han ställde sig upp. Siggan klädde sig med de kläder han lämnat på stolen vid sängens ände. Sin vita nästan shimrande kappa, ett par svarta byxor, ett bälte av svart läder och ett par bekväma skor för att springa. De få smycken han hade tog han aldrig av sig. En ring på vardera hand och en medaljong som hängde från hans hals. Mannen slängde en snabb blick i spegeln ovanför det lilla skrivbordet innan han lämnade rummet bakom sig. Det var detta rum han fått användning av på grund av sin nära vänskap med Gamero. Ett rum utan fönster och med ett lås där enbart en nyckel passade. Ljudet av musik och doften av mat speckade hans sinnen då han lämnade sitt rum bakom sig och gick nedför trappan till värdshusets undervåning. Drickandet hade redan påbörjats i Rödhaken och det märktes på de redan berusade gästerna. Ännu en sådan kväll, helt enkelt.

Siggan blickade över folket innan han slutligen satte sig vid ett av borden. Hans hår var oborstat och han hade en halvt sliten utstrålning. De lila ögonen saknade den vanliga skarpa fokusen. En man av hans charm var dock svår att överse, även i denna nyvakna form. Siggan gäspade menande innan han försökte att vinka till sig en av servitriserna. Under tiden lossade han sin pengapung och tog fram några silvermynt. Att fukta strupen skulle göra honom gott, även om drycken inte var mer än tom vätska i hans ögon.

Även fast hennes väntan inte blev särskilt lång, kändes varje minut som en evighet. Det var som att tiden hade bestämt sig för att sakta ner just idag. Varje tugga var trots hungern en stor möda att att svälja ner och vinet hon serverats verkade vara totalt smaklöst. Hela tiden for hennes ögon förväntansfullt mot trappan till övervåningen där rummen för uthyrning fanns och varje gång tyckte hon att hon såg något röra sig i skuggorna ovanifrån. Det var som att hon tvingade sina ögon att se något som inte fanns.
När hon lyckats kämpa ner sista tuggan, sköt hon bort tallriken ifrån sig med avsmak. Maten hade visst varit god. Hon kunde bara inte riktigt avnjuta den för tillfället. Det var för mycket annat som låg för hennes tankar ikväll, som hur hon skulle bemöta honom bland annat. Det verkade inte spela någon roll hur länge hon gått och tänkt på den här stunden och hur hon skulle presentera sig. Inget verkade tillräckligt bra. Hur skulle hon kunna förklara för en man med minnesförlust att hon var hans kvinna sen 300 år tillbaka i tiden?

En välkänd gestalt skymtade till i ögonvrån och hjärtat tog ett extra skutt när hennes ögon föll på honom. Han såg ut precis som hon mindes honom. Från det lila håret och dem lila ögonen med det mörka djupet till den långa vita kappan. Det var hennes Siggan och hon fick hindra sin impuls att springa fram och kasta sig i hans famn.
Han svepte snabbt med blicken över värdshuset och gick sedan och satte sig vid ett bord. Insikten att han inte kände igen henne fyllde henne med sorg och hon blinkade snabbt bort en tår. Hon visste om att detta skulle ske, ändå var det som att hennes hjärta hade hoppats på att han på något vis skulle känna igen henne.

Istället reste hon sig nu upp och gick med långsamma försiktiga steg mot honom, som om han var ett okänt djur och hon inte visste om han skulle attackera eller bli rädd och springa iväg.
-''Ursäkta mig Siggan?'' Sa hon försiktigt när hon stod framför hans bord. Hennes ögon granskade honom med en osäker längtan och hon trevade efter nästa ord att säga.
-''Mitt namn är Thydara...'' Hon harklade snabbt till i ett avbrott. Det hade varit nära att hon sagt Sínari. ''Ursäkta mig. Thydara är mitt namn. Vi har lite grann att diskutera...om ert förflutna.'' Det sista sa hon med lite lägre röst och betraktade honom intresserat för att se hans reaktion. ''Det skulle vara bra om vi kunde ta detta i enrum någonstans, om ni inte misstycker. Jag har lite nyheter som skulle kunna vara, ja..lite chockerande för er kanske.''
Hon tystnade och såg osäkert på honom. Om han sa nej visste hon inte vad hon skulle ta sig till eller om hennes hjärta ens skulle klara den påfrestningen ikväll. Det var sorgligt nog att hantera det faktum att den hon älskade inte ens kom ihåg hennes existens.

En servitris tog hans order med ett leende på läpparna. Varför de anställda ansträngde sig på ett sådant vis skulle han aldrig förstå. Att le då man inte menade det verkade helt enkelt opassande. Siggan lutade sig tillbaka på sin stol, tog ett djupt andetag och slöt sina ögon för en kort stund. Mörker lade sig över hans blick och ljudet av bestick mot tallrickar och fotsteg mot golv var det enda som fyllde hans värld för stunden. Ännu ett djupt andetag, denna gång följt av en mycket behaglig doft som fyllde hans näsa. De lila ögonen spanade utöver värdshuset och fick snabbt syn på en alvisk kvinna som närmade sig hans bord. Det var någonting med henne som triggade hans intresse. Han tog sig god tid att studera henne innan hon slutligen anlände till hans bord, så som han förutspått att hon skulle göra.

Slutligen så talade hon till honom och Siggan lutade sig fram över bordet där han vilade sina armbågar. Hon visste hans namn; men enda sedan förhöret hade folk använt sig av det. Om det var där hon hade fått hans namn från så hade hon dock inte talat till honom på detta sätt. Kvinnan nämnde hans förflutna och bad om att få tala i enrum. Visserligen skulle det vara ett perfekt tillfälle för honom. Ett byte som frivilligt serverar sig själv var mycket underlättande och att tala ostört skulle innebära att det inte fanns några vittnen. Det hon hade sagt oroade honom dock en aning och en viss tveksamhet syndes komma över honom efter att hon talat. Brevet han tidigare läst gjorde sig påmind i hans huvud.
Han har folk överallt som övervakar din minsta rörelse.

"Varför så hemlighetsfull, Thydara?" en konstig känsla av bekantskap drog sig över Siggan efter att ha upprepat kvinnans namn. Han hade många frågor men kvällen var ännu ung och han hade gott om tid.

Hon hade vunnit hans intresse det märkte hon, samtidigt var han tveksam vilket var helt förståeligt. Ändå smärtade det att han var misstänksam mot henne. Hur skulle hon klara att hålla sig lugn och samlad, när det enda hon ville vara att skrika ut vem hon var, skaka om honom och tala om att hon älskade honom och han henne? Hur skulle hon kunna få honom att dricka den silvriga vätskan hon hade med sig? Hur skulle hon få honom att tro henne? Han hade frågat varför hon var så hemlighetsfull. Hon svarade inte direkt utan såg fundersamt på honom en stund och betraktade honom mer ingående. Han såg faktiskt lite blek ut vilket gjorde henne lite orolig för honom.
-''Självklart skulle jag kunna ta det här också, men jag känner dig och detta är något du vill ta privat. Det handlar om din minnesförlust, om kriget, speciella händelser och vem du är.'' Hon tystnade lite som om hon just fick en tanke och såg nu oroligt på honom. ''Det beror också lite på... Hur länge sedan var det du...hrm...fick i dig något?''
Om han inte hade ätit på några dagar tänkte hon inte riskera att berätta något för honom, varken offentligt eller privat. Speciellt inte som att hon för honom bara var en okänd kvinna och ett utmärkt offer för sin hunger.

-''Jag kan berätta att mitt fulla namn är Thydara Sínari. Det kanske får dig lite mer vänligt inställd till mig om du vet om att jag tillhör din familj.''
Det sista var en liten vit lögn, men hon hoppades att det skulle hjälpa. På ett sätt tillhörde hon ju faktiskt familjen nu även om hon inte var av deras blod.
Bedjande såg hon på honom och önskade verkligen att han ville ta detta privat. Om han skulle ställa till med en scen och vägra tro på henne, bli arg eller låta kasta ut henne, så ville hon inte att han skulle göra det framför alla dessa människor.