Hon sprang i blindo medan hjärtat pumpade vilt i hennes bröst. Vad hade hon tänkt på egentligen? Nu måste hon bort, hitta ett gömställe och sätta sig själv i säkerhet, men vart?
Framför henne såg hon träd och en fontän omgiven av bänkar. Överallt hon kunde se fanns bara ställen där hon lätt kunde bli upptäckt och att klättra upp i ett träd var inte att tänka på. Med hennes långa klänning och om mannen var efter henne, så skulle hon inte hinna långt. Paniken började välla upp inom henne och hon såg sig febrilt omkring efter något bra gömställe. Förskräckt kände hon hur benen slutade lyda henne och trots att hon uppbådade all sin styrka för att springa, var farten inte snabbare än gångtakt. Tårar började rulla utefter hennes kinder. Nu var det kört. Det spelade ingen roll hur duktig hon var med sin kniv, för hennes kropp skulle inte orka bära henne längre till och än mindre utkämpa en strid. Om hon bara hade stulit det där förbannade brödet. Om hon bara inte hade stuckit hemifrån.

Mitt i all sin förtvivelse fick hon syn på ett buskage och kastade sig framåt in i det. Där kurade hon ihop sig och dränkte sina snyftningar i klänningen. Kappan hade hon självklart glömt kvar på Rödhaken i flykten. Din dumma dumbom, förmanade hon sig själv. Även om nu inte mördaren, Siggan om det nu var hans riktiga namn, hittade henne, så skulle hon frysa ihjäl i natten.
Det prasslade till i busken bredvid henne och hon flämtade högljutt till samtidigt, som hon drog sin kniv. Darrande höll hon den framför sig beredd på sin sista strid.
Ett pipande hördes och en fågel hoppade skrämt undan och blickade förebrående på henne. Chrystal nästan skrattade högt av lättnad och lade tungt ner huvudet på sin ena arm igen.
Där låg hon sedan så stilla hon förmådde och lyssnade ut i natten. Det var nästan spöklikt tyst och endast en hoande uggla kunde höras långt bortifrån.

Varför envisades hon med att fly? Varför envisades hon med att springa? Varför sprang hon? Och vem fan var den där narren i konstig rustning? Tankarna rusade i Siggans huvud då han följde kvinnan jäms med Easthalls gator. Vinden visslade i hans öron och han rörde sig med lätta steg. Molnen i skyn hade skingrat sig och blottade nu en halvmåne, omgiven av tusentals stjärnor spridda över det svarta täcket som svept sig kring världen. Det var kallt ute, gräset var fortfarande fuktigt efter regnet och det efterlämnade en distinkt doft som härjade i luften. Lukten av kvinnan kunde kännas väldigt väl i kontrast mot doften av gräs och dagg. Vampyren blickade bakom sig, var han förföljd? Han tyckte sig höra fotspår och ett klirrande ljud. Det var en väglängd bort, inte alltför nära. Siggan mumlade irriterat då han tänkte på vem ljudet kom ifrån.

Kvinnans spår avtog vid stadens park. Siggan avbröt sin hastiga fart och lämnade gruset kring marken att sprida sig kring honom då han stannat upp. Vampyren såg sig omkring och andades häftigt. Hon kunde inte ha undkommit, hon var nära. Han kunde känna det. Siggan slöt sina ögon för en kort stund och lyssnade. Ett andetag. Klirr. Två andetag. Klang. Tre andetag. Klong. Vampyren öppnade åter sina ögon och började sakta gå närmare fontänen i parkens mittpunkt. De lila ögonen granskade området utan att missa minsta skugga. När han väl stannat upp så var hans blick fäst på den buske där kvinnan gömt sig. Han stirrade på henne, som en katt vars intresse blivit uppfångat av en råtta. Hans ansiktsuttryck var stelt då han talade.
"Du kan inte springa. Du kan inte gömma dig. Du kan inte fly." det fanns spår av irritation i hans röst. Som att han förklarade för ett barn vad den kunde och inte kunde göra. Han närmade sig busken sakta men säkert.

"Vi kan göra det här lätt, eller svårt. Det är upp till dig." Siggan lyssnade spänt efter sin förföljare. Han var i närheten någonstans.

KLING, KLANG, KLONG!

Bjällrorna och medaljongerna skramlade så det ekade där Zolathan sprang gatorna fram. Hans dagar gick upp på att vandra och sjunga, dansa och vandra än mer. Det var inte ett liv som gav mycket men en gåva hade det med sig. Det var det faktum att hans kropp var i ständig rörelse och som ett resultat av detta var han lika uthållig som en uroxe. Han var även van att springa men oftast så innebar det att han sprang bort från något eller någon. Hans excentricitet uppskattades inte av alla han mötte och ibland var han tvungen att springa där av. Ofta var han själv orsaken till att han tvingades fly men det var en onödig detalj. En obetydlig teknikalitet.

Det var i själva verket länge sedan han sprungit mot något. Sist det hände hade han varit för långsam och det hade resulterat i hans nuvarande... Zolathan skakade på huvudet. Gjort är gjort, det går fort att bli en lort.
Han rundade gathörn och korsade kullerstensbelagda vägar. Ärligt talat så hade han ingen aning om han sprang åt rätt håll ty hans dräkts våldsamma skramlande gjorde det omöjligt för honom att höra andras fotsteg.

Kattors tramp och kvinnohår, bergarot och björnatråd, fiskeflås och fågelfräs, snärja ulven i sitt hål. Skål! Hans tankar hade i precis fel ögonblick valt att vandra sin egen väg då Zolathan sprang in en park med en fontän, några träd och ett och annat buskage.
I parken såg han en man som han kände igen. Han visste att han sett mannen förut och en obeskrivlig känsla sa honom att det var viktigt att han mindes honom. Men för tillfället så va minnet som fattades lika spårlöst försvunnen som morgondaggen en het sommardag.

Sirana varför gör du såhär mot mig? Snälla låt mig minnas, jag vet att jag måste minnas. Vad är det jag inte mins att jag mins? Hans tankar rusade fram likt en forsande ström under regnsäsong och vårsmältning på en och samma gång.

”SIRANA!!!” skrek han rakt ut mot mannen och i samma stund mindes han.

Hans steg kom närmre och närmre och han ropade på henne. Visste han verkligen vart hon var eller var det bara ett trick för att lura fram henne? Vilket visste hon inte och hon hade inte råd att chansa heller. Hans skepnad syntes genom buskarna och hon höll hårdare om sin kniv. En kniv hon hade gjort själv. Den var inget praktverk, men den dög till dem simpla saker hon använde den till.
Hon tog ett djupt andetag, beredd att hoppa fram ur busken vilken sekund som helst och attackera honom.

Men hennes planer slank ur stöpet, för i den sekunden hörde hon ett klingande och klonkande. Någon skrek ut ett namn för full hals och hon kände igen rösten. Narren? Vad gjorde han här? Var han i maskopi med Siggan i alla fall?
Den ena förvirrande frågan efter den andra dök upp i hennes huvud och hon bestämde sig för att ligga lågt ett tag till. Men för att få någon sorts sammanhang i det hela vågade hon sig på att lyfta huvudet och se ut mellan bladverket.

Det dröjde inte lång tid fören narren hade hunnit ikapp dem. För att bära rustning så var han snabb. Kanske inte smidig, men snabb. Redan utan rustning så var det svårt att smyga sig på Siggan. Tack vare bjällrorna och mynten så kunde han höra stollen på mils avstånd. Förbaskat! tänkte Siggan. Varför förföljde han dem? Vad var det han var ute efter? Vampyren skakade ifrån sig sina tankar då han plötsligt hörde den konstiga mannen ropa åt honom. Inte nog med att han var dum nog att försöka tilltala honom, han hade använd fel namn. Siggan morrade ogillande och vände sin uppmärksamhet till Zolathan. Hans blick var mordisk och skoningslös.
"Jag heter Siggan!" röt han åt mannen. Vampyren vände sin blick åter åt busken där kvinnan låg gömd. Hon hade haft mod nog att titta fram ur sitt gömställe, och mötte vampyrens kalla blick. Han närmade sig busken, men fortsatte att iaktta narren i sin ögonvrå. Han lyssnade efter minsta rörelse och var beredd på att mannen skulle attackera honom. Siggan hade inte missat dolken vid den övre delen av hans rustning. Han var också medveten om att kvinnan haft kvar sin kniv under hela färden.

"Du försöker att råna mig, jag behandlar dig väl, jag ger dig mat och dryck. Trots detta litar du inte på mig, utan springer din väg utan minsta ord." Irritationen syntes växa i hans ansikte;
"VARFÖR?!" Siggan hade börjat att tappat sitt humör. I en rask rörelse så hade han stegat fram mot busken och greppade efter kvinnan med sin arm för att dra henne till sig. Hon var svag och utmattad och var inte mycket till ett hot. Men mannen som förföljde dem var någonting helt annat. Om Siggan lyckades få ett fast tag om kvinnan, så var han inte rädd för att använda henne som en sköld mot narren.

Ordet 'Varför?' ekade i Zolathans öron. Med sitt sinne närvarande i något som kunde liknas klarhet betraktade han mannen som stod och skrek till en buske. Varför du, varför jag, varför här, varför då. VARFÖR hade karlaskrället varit tvungen att skrika varför av alla ord? Det fanns inget varför. Det var bara därför! Händelser, förlopp och resultat. Zolathan kände hur han höll på att förlora sig själv och i ren desperation slog han mot sin hjälm. Det skramlade och ekade i hans huvud så till den grad att han kände smaken av metall i munnen. Vilket bara var han själv som bitit sig i tungan.

Inte nu, inte nu, tänkte han nästan tårögd av smärta, ansträngning och sorg. Förbannad vare ert namn! Förbannat varde allt som tror sig tro! Ensamma ljus i tusental, en ensam låga av mången stoft. En och flera, flera och en, separerade och förnekade förenande!!!

”DÅRAR!” undslapp det honom högt fast han inte menat säga något.

Nej, han var inte galen, han var det inte. Det var mannen framför honom som skrek till en buske! Det var Siggan som var galen! Givetvis var det för att kvinnan gömde sig i den. Så var det tvunget att vara men det var inte till någon tröst. Siggan var galen men han själv var frisk. Så var det. Fast Zolathan visste innerst inne...

Huvudet bultade , tankarna vandrade, armen kliade och Zolathan gav ifrån sig ett ihåligt skratt. ”Ho ho ho! Lugna er unge herrn. Natten är mörk och kall. Den lämpar sig inte för att springa! På det här kan ni inget vinna! Låt inte tankarna för hastigt spinna! Än har inget börjat brinna så låt damen bara försvinna.”

Rimmet hade hjälpt. Den simpla monotona ramsan hade med sin rytm stillat hans sinne och Zolathan var åter sig själv. Spänd som en fjäder stod han nu klarsynt och betraktade mannen. Och han bad till alla gudarna att Siggan skulle låta kvinnan gå.

Chrystal ryckte till när Siggans röst höjdes och hon kände en hand sluta sig om hennes arm. Med ett ryck drogs hon upp på fötter från sitt gömställe. Det hade börjat regna igen, men hon kände inte inte dom kalla dropparna som träffade huden. Hon hade fullt upp med att vifta, slå och hugga med sin kniv för att komma loss ifrån hans grepp. Narren stod längre bort och slog mot sitt eget huvud. Han verkade ha blivit totalt galen och svamlade en massa rappakalja.
-''Du får inte döda mig! Inte nu! Inte såhär!''
Hon pratade i stavelser och lät orden komma ut mellan varje slag. Hon hade ingen aning om ifall hon träffade honom eller inte och tröttheten tog nu ut sin fulla potential.

Kniven föll ur hennes hand och trots att hon själv inte ville sluta kämpa, så lydde inte hennes kropp henne. Benen svajade och hon stödde sig mot mannen som höll i henne. Mannen som antagligen skulle döda henne snart. Skamsen över sig själv och sin egen svaghet, började hon snyfta. Något som gjorde att hon bara ville sjunka genom jorden.
Hon hade aldrig visat sig svag inför någon innan, men för tillfället kunde hon inte kontrollera vare sig kroppen eller sitt sinnestillstånd.
-''Snälla låt mig leva. Jag har inte fullföljt min dröm. Snälla låt mig bara leva.''
Utan att veta om orden skulle ha någon betydelse för mannen, fortsatte hon ändå upprepa orden om och om igen.

Kvinnan var lätt, kunde knappt ha vägt mer än en säck potatis. Hennes kropp var skör och hennes sinne likaså. Trots detta så kämpade hon in i det sista och viftade vilt med sin kniv, sina armar och sina ben. Hon var tapper och envis. Spår som de flesta kvinnor inte bar i denna stad. Det var sällsynt. Nu var hon dock reducerad till inget. Hennes kropp hade slutat att kämpa emot, men hon bad om sitt liv. Detta var ärlighet i sin renaste form. Detta var hennes överlevnadsinstinkter, de som kontrollerade var person i denna värld. Vissa mer än andra. Siggans grepp kring kvinnan mjuknade nu när hon slutat att kämpa emot. Med ett grepp kring hennes ena arm så förde han den bakom hennes rygg. Sin andra arm placerade han kring kvinnans hals då han sedan förde henne framför sig. Narren kunde inte komma åt Siggan där han stod bakom henne. Kvinnans doft exalterade hans sinnen då han höll henne så nära. Hans pupiller skar djupt in i hans iris och ögonen stirrade djuriskt bort mot mannen i rustning. Vampyren stegade åt sidan, ut på grusvägen och bort från den blöta gräsmattan och busken där hon gömt sig. Det var inte fören nu han kunde känna en plötslig smärta i sitt vänstra ben. De ilade jäms med benet och utöver resten av hans kropp. Kvinnan måste ha träffat honom i benet med sin kniv innan hon tappat den.

Trots narrens ord så skulle han inte släppa henne. Han vägrade lyda order av någon instabil stolle som verkade för upptagen med att slå sig själv i skallen istället för att inse vilken situation han hamnat i.
"Säg mig, vad är din dröm? Vad är det du vill ha mest av allt?" han viskade i kvinnans öra. Det var samma fråga han tidigare ställt samma kväll. Då hennes svar hade varit mat och husrum. Skulle hennes svar ändras nu i denna situation? Vampyren drog ett djupt andetag, med blicken fortfarande fäst på narren. Han skulle inte kunna stoppa Siggan. Istället skulle han få se vad denna man verkligen var.
"Jag kommer inte att döda dig. Du är säker i min famn." det fanns inget spår av lögn i hans röst, även om det var en konstig sak att säga då han höll henne framför sig som en sköld mot narren. Siggan öppnade sin mun svagt och avslöjade sina huggtänder för Zolathan. De växte långsamt i längd och han förde försiktigt kvinnans huvud åt sidan för att blotta hennes hals.
"Det är nu som du återbetalar mig."

Zolathan såg häpet hur vampyrens tänder ändrades då varelsen gjorde sig redo att sluka sitt byte.
Han hade varit för sen. Det var som om den ödesdigra natten för så länge sedan återuppstått och spelats upp en andra gång för dess lamslagna publik. Eller var det hela en dröm? En mardrömm så så många andra? Nej, Zolathan kunde inte låta sig tro på det. Även om det var en dröm så var han åter för sen men att ge upp nu vore inte det som att ge upp då? Skulle vargen sluka rådjuret bara för att han var långsam för länge sedan?

”En halv sanning är den värsta lögn, så låt den förbli glömd!” muttrade han halvt åt sig själv och halvt åt vampyren.

Varför gör du såhär mot mig å du sköna? Är det ett test eller bara en illvillig gest? Zolathans tankar var virriga och bittra, förvirrade och sorgsna. Han förstod inte längre hur världen fungerade och allt var för honom främmande. Det var i denna vilsna tillvaro som ångest och förtvivlan bet sig in genom det hål konstant förvirring skapat. Bragd om livet, stod det skrivet!? NEJ!!!

Han var sig själv, sitt riktiga själv, men bara för ett ögonblick. Trotts det så var det ögonblicket allt han behövde för att fatta det första beslut han fattat på länge. Allt han behövde göra var att ge sig själv en knuff i rätt riktning. Zolathan lösgjorde en tung medalj från sin dräkt. Den var stor som en handflata och skimrade blankt likt silver. Med all sin styrka kastade han den och den for som en blixt genom luften rakt mot vampyrens huvud. Och efter medaljen kom Zolathan rusande, med horn och allt, likt en blind tjur.

-''Jag vill se världen, med förtrollade skogar och allt. Göra något betydelsefullt''
Hon överraskade sig själv med sitt ärliga svar, men vad hade hon att förlora på det nu?
Regnet hade gjort hennes hår drypande vått, men hon kände det knappt fortfarande. Mannen talade om att han inte skulle döda henne och något i hans röst gjorde att hon trodde honom. Hon såg upp i hans ansikte och upptäckte att hans ögon hade ändrats. Pupillerna var streckade och hörntänderna långa och vassa, som på ett rovdjur. Detta skrämde henne inombords, men hon var för trött för att reagera. Detsamma när han förde hennes huvud åt sidan och blottade hennes hals. Hon orkade helt enkelt inte kämpa emot.

Ögonen slöts och hon väntade på sin nådastöt, som aldrig kom. Frågande öppnade hon ögonen igen och fick se narren kasta något blänkande mot dom, för att sedan rusa vilt efter. Han såg ut som en fulländad galning.
Skrämt grep hon tag i Siggans vita klädnad, som om han var den sista livhanken. Trots att han skrämde henne, kände hon mer tillit till honom än till den tokiga narren, som nu verkade helt ur sina sinnens fulla bruk.
Om hon bara hade varit i stånd nog till att slåss. Då hade hon inte behövt stå här och förlita sig på en manlig främling, som ett annat våp.

Kvinnans svar var ärligt. Han kunde känna hur kvinnans puls börjat att sakta ner. Som att hon accepterat det som skulle ske, eller att hon faktiskt litade på honom. Stunden var kommen. Efter att ha törstat så länge, efter att ha gått utsvulten så skulle han äntligen få smacka livets dryck åter igen och återfå sin fulla kraft. Just när han skulle låta sina huggtänder penetrera kvinnans hals så uppfattade vampyren en hastig gest av narren och ett flygande föremål. Instinktivt så snurrade Siggan runt, som för att skydda kvinnan mot objektet. Vampyren försökte att avfärda det med sin arm för att inte själv bli träffad i sidan. Föremålet, vilket Siggan tidigare trott var en dolk eller kniv visade sig vara en sorts amulett. En plötslig brännande smärta fick Siggan att flämta till häpet. Förbryllad av vad som just hänt så tappade han fokus och såg inte fören nu att narren kom rusande mot honom. Hur kunde han a missat det? Siggan som nu insåg att han inte skulle hinna hoppa undan släppte sitt tag om kvinnan och knuffade henne åt sidan.

Zolathan träffade honom med en tackling med styrkan av fem män. Mycket av kraften var garanterat från rustningen. Vampyren vek sig av den plötsliga smällen men lyckades smidigt att stega bakåt utan att tappa balansen. Narren bar rustning som skyddade honom väl från vapen och objekt. Men den var en nackdel för honom i denna strid. Siggan var klädd i tunn klädsel för att optimera smidighet. Han använde sig inte heller av ett vapen. Han röt åt mannen, uppenbarligen irriterad av det som nyss hänt.

"Du sade att en halv sanning är den värsta lögn. Berätta för mig, varför envisas du med att dra ut på det oundvikliga? Jag vill inte kvinnan någonting ont. Det jag vill åt är hennes blod. Jag behöver det för att leva. Har du rätten att ta mitt liv ifrån mig när jag inte utgör ett hot för någon annans?" Siggan försökte att bibehålla sitt lugn. Det som fanns kvar: Men det var uppenbart att denna man kunde vara mycket farlig om man handskades med honom på fel sätt. Vampyren sneglade på kvinnan som han tvingats knuffa åt sidan för att skydda, vad hans blick försökte säga vad oklart. Siggan vände sig mot narren och knöt sina nävar.
"Du skadar de runt om dig med din oförsiktighet." han skulle ha kvinnans blod, även om han var tvungen att röja detta patrask ut vägen för gott.

Zolathan hade träffat vampyren i sin framfart men varelsen såg inte ut att ha påverkats nämnbart. Åtminstone så stod han fortfarande upp. Flickan hade varelsen slängt ifrån sig så hon var nu, åtminstone för tillfället, säker. Det gladde Zolathan men nu spred sig paniken i honom som en löpeld. Han kände hur rekylen närmade sig i formen av ett lätt tryck över hans huvud. Det var priset för hans tillfälliga klarhet och nu fruktade han att den skulle slå ned innan han hann försäkra sig om kvinnans välbefinnande.

”Falska ord dig lett till dukat bord! Rött och sött, det slutat illa om hon förblött!” Lyckades Zolathan krysta ur sig men det ringade falskt. Orden kändes ihåliga och tomma likt ett avlägset eko. Ett desperat, kvävt rop på hjälp från högre makter. Han trodde inte längre på sig själv då smärtan i hans huvud tilltog åtföljt av ljudet från ett donande hav.

'Jag vill inte kvinnan någonting ont', 'Du skadar de runt om dig'. Vampyrens ord dånade rytmiskt, taktfast och obevekligt i hans inre. De upprepades gång på gång. Av vampyren och av andra. Av alla de han mött och frånstött. Rekylen var kommen. Lavinen hade börjat. Det var för sent för småsten att rösta.

Alla svin ska lida pin! TYST! Inte här inte nu, förlåt mig kära du!
”Tror du syndaren för brottet svider? Nej det är bara offret som lider!” skrek han ut i nattluften omedveten om han syftade på vampyren eller något annat.


Rädda sniglarna, stryp krypen, låt eden förbli bruten! Nej. Sargade kläder värmde inte! Ge värme, ge ljus, låt oss alla bygga ett hus. Inget kan räddas så här, att vi aldrig lär. Det är fel väg att gå, att låta förvirringen bestå!
Han sa att han inte menade något ont. 'Jag vill inte kvinnan någonting ont' det var vad han sa. Men vem ska man tro? Vem kan man lita på? Är han god eller ond?
Det finns ingen ondska. Allt har en mening. NEJ det är en lögn! Smärtan, låt den förbli glömd!

'Du skadar de runt om dig'

Zolathan föll ned på knä, blind för sin omgivning stirrade han upp mot den mörka natthimlen. ”Vem kan man lita på?” väste han varpå han började nynna.

”...ingen längre hennes blommor ser. 
Kvar står endast syndaren och ler...”

Narren hade förlorat sig själv i sången.

Chrystal, som hade fallit till marken av Siggans knuff, reste vacklande på sig och såg frågande på dom båda männen framför sig. Hon visste inte längre vem hon skulle tro på. Mannen hon sprungit ifrån, som bjudit henne på mat, bara för att sedan sätta tänderna i henne eller narren, som verkade bry sig om hennes välbefinnande, men verkade helt stollig. Siggan hade ju sagt att han inte ville henne nåt illa, men nu hade han knuffat iväg henne. Var det för att skydda henne från narren eller var narren på hennes sida? Varför hade han då försökt springa ner dom?
Frustrerat såg hon på både Siggan, som uppenbart var mycket irriterad och på narren, som verkade innesluten i sig själv och nynnade på nån visa hon inte hört förut.
-''Kan någon vara snäll och tala om för mig vad i hela fridens namn som pågår här?!''
Hon nästan skrek ut orden och slog ut armarna framför sig i en förebrående gest.

Samtidigt lyste en blixt upp himlen och dovt muller hördes långt bortifrån.
-''Perfekt.'' Mumlade hon surmulet. Ett oväder var ju precis vad hon behövde just nu.
Det var då hon upptäckte hur blöt hon verkligen var och hur kallt det var ute. Kappan ja. Den hängde ju kvar på värdshuset, om inget girigt snille hade hunnit sno åt sig den än. Hon såg sig omkring och gick sedan och ställde sig under ett träd för att få lite skydd i alla fall. Sedan vände hon åter sin uppmärksamhet mot sina manliga 'följeslagare'. Märkligare människor hade hon nog aldrig stött på tidigare och plötsligt började hon fnittra.
Ja, vad var detta hon hade hamnat i egentligen? Hon hade blivit bjuden på middag av sitt rånaroffer, som nu hade tänkt äta upp henne. Bredvid honom satt en tokig narr med hornhjälm på knä och sjöng upp mot himlen, efter att ha försökt tackla dom båda, som en vild tjur.
Fnittret gick över till ett fulländat skratt och hon var tvungen att sätta sig ner för att inte falla omkull. 'Och här sitter jag, Siggans måltid, det nya offret och skrattar för fullt.' Detta gjorde att en ännu värre skrattattack kom över henne och hon höll för sin mage och lutade pannan mot marken.

Det här var ju just en vacker syn.
-''Du ska-'' Hon pekade mot Siggan, men kom inte längre för hon var tvungen att hämta luft. -''Och du-'' Hon förde fingret åt narrens håll, men kom inte längre här heller.

Siggan var beredd på en strid. Han hade inte behövt slagits mot någon annan på väldigt länge nu och kände sig aningen rostig. Han andades tungt och släppte inte narren med sin blick. Han hade redan lyckats träffat honom då han minst anade det. Detta förargade vampyren. Ingen skulle kunna överraska honom. Inte honom. Aldrig. Då Siggan väntade sig ännu ett anfall från narren så hade han fallit till sina knän. Han nynnade nu på någon okänd ramsa och verkade vara bortkopplad från omvärlden. Siggan försökte uttyda några av orden och om det fanns något syfte bakom dem. Narren undrade vem man kunde lita på. I dagens samhälle? Det fanns väldigt få personer man kunde lita på. Siggan kunde personligen inte lita på en enda.

Emma skrek någonting i bakgrunden innan dess att en blixt plötsligt lös upp den mörka natthimmelen. Detta oväder som slingrade sig över Easthall verkade inte ska ta ett avslut riktigt ännu. Det började blåsa och vattendropparna från skyn började sakta öka i antal. Det mullrade högljöt och en till blixt slog ner några kilometer utanför stadens murar. Han stod och såg på mannen i rustning med en undrande blick, innan han vände sig mot kvinnan som just nu satt och skrattade hysteriskt. Hade hon blivit smittad av narrens idioti och galenskap?

Det var nu som vampyren såg sin chans. Mannen var inkapabel till att göra någonting och var alltför upptagen med att nynna för sig själv. Kvinnan kunde fortfarande inte fly. Vampyren närmade sig henne där hon tagit skydd under ett träd. Innan han kommit fram såg hon upp och flämtade efter luft då hon pekade på honom i ett kort tilltal. Likaså gjorde hon mot narren strax därefter. Siggan såg frågande på henne och räckte henne en hand, som för att hjälpa henne upp från den blöta marken och gräsets fuktighet. Hon skulle bli sjuk om hon förblev ute i kylan och så lite som vampyren försökte att bry sig så var han tvungen att se till hennes säkerhet och hälsa, även om han var ute efter hennes blod.

"...Å de såg på varann.
Tumlade runt i lekfull famn..."

Zolathan fortsatte sitt nynande, omedveten om vad som försegicks runt honom. Rekylen hade varit så kraftig denna gång att han lika gärna kunde ha sått i epicentret av världens undergång och ovidrört bevittnat förfallet med blank och oförstående blick. Han flöt omkring i ett mörkt hav av tårar som sköljde bort allt i dess väg. Avlägset, som i en annan värd, ekade åskan.

"...I mörkan skog, över blodad jord. Det hade begåtts mord! Det fanns inga ord, vår dröm var ogjord. På dödsbädds bord blev man smord. Då hördes inga lovord, timmen var avgjord. Vi ämnade bli frigjord istället stod vi upp i folkmord. Misstänkliggjord bröts alla hedersord. Kvar fanns inga visdomsord ty akten var slutgjord. Finalen knivmord."

Ett mörker i hjärtat kunde inte botas genom att flytta kroppen från en plats till en annan. Likväl var Zolathans liv en desperat flykt. Från än den ena till den andra platsen. Ett monotont upprepande av handlingar i hopp om att något skulle ändra sig.

Hon tog emot handen, som hjälpte henne upp på fötter medan skrattet sakta tonades bort. Skrattattacken hade givit henne tillbaka lite av sina krafter, men benen var fortfarande ganska ostadiga.
-''Tack.'' Sa hon och torkade försiktig bort tårarna som hade runnit utmed kinderna. En ny attack var på väg att bryta fram, men hon hejdade den skickligt genom att bita sig själv i kinderna.
När hon kände att hon var förmögen att tala igen, harklade hon sig och tog till orda.
-''Vad är det egentligen som händer här? Vad vill du och vem sjutton är den där stollen?''
Det fanns inget ont i hennes ord, men en svag irritation kunde anas när hon pekade på narren, som fortfarande satt på marken och sjöng.

Vätan och kylan hade börjat göra sig påmind och hon rös till. Händerna letade sig upp för att gnugga lite värme till armarna.
-''Jag fryser och är genomvåt. Jag skulle väldigt gärna vilja gå och hämta min kappa på värdshuset...om det inte är allt för mycket trubbel för er?''
Inte för att kappan skulle hålla henne torr, men den kunde i alla fall inge lite mer värme än vad bar hud gjorde.

Siggan hade fått kvinnan upp på fötter. Han såg på henne en kort stund, som att han studerade ett konstigt objekt en främling stoppat i hans hand och frågat vad det var för någonting. Pupillerna i hans ögon hade vidgats men behöll fortfarande en mer oval snarare än rund form. Kvinnan verkade vara lugn, trots omständigheterna. Vampyren såg in i hennes mörka gröna ögon och skulle just ta till orda då hon hunnit före honom. Nu när han tänkte på hur denna upplevelse var för en person utan vetskap så verkade det hela som en galen upplevelse. Hon verkade dock inte längre rädd. Vilket egentligen var synd, då rädsla pumpade ut adrenalin och blod ut i offrets kropp. Han suckade tyst, en aning missnöjt och gav henne en allvarlig blick. Hon talade först och frågade vad som pågick, vad hans syfte var och vem den andre mannen var. Siggan gav till en början inget svar utan ignorerade Emmas frågor. Hon föreslog att de kunde hämta hennes kappa på Rödhaken. Var detta ett trick för att komma ifrån honom och till andra människor? Siggan tog ett tag om hennes arm och nickade tyst. De började gå bortåt mot värdshuset och varpå de passerade mannen som satt knäböjd i gräset så knackade vampyren lätt på hans hjälm. Som i ett försök att återfå mannens sinne till denna värld. Han väntade dock inte på en reaktion utan fortsatte att gå med kvinnan jäms med Easthalls gator.

"Jag vet inte vem den där mannen är. Första gången jag mötte honom var ikväll." han tvekade lite men bestämde sig för att berätta för kvinnan. Han kunde alltid få henne att glömma honom senare efter att ha druckit hennes blod. För stunden bestämde han sig för att dela med sig av en liten bit av honom själv. Siggan drog sin hand igenom sitt hår och fortsatte;
"Jag vill åt ditt blod." innan kvinnan hunnit säga någonting så lade han kvickt till;
"Inte ditt liv! Ditt liv är inte i fara, tro mig. Du förstår, jag måste dricka blodet från andra för att själv kunna överleva." han såg på henne. Hon måste tro på honom. För han ljög inte och han berättade sanning. Han var logiskt, det var han. Trots att detta var vad han själv tyckte så kunde det han sagt uppfattas på många olika sätt. Han gjorde ett nytt försök för att förklara sig.

"Jag vet inte vad jag är och jag vet inget om mitt förflutna. Någonting har hänt mig. Någonting har gjort mig såhär." ännu en blixt slog ner någonstans utanför staden. Denna gång så ekade åskan emellan stadens byggnader. Regnet började öka i mängder och smattrade vilt mot väggar och tak. Han såg kort på kvinnan och lade sin arm runt om henne, från att först ha gått armkrok för att skydda henne bättre från regnet.

"Du förstår att jag inte kan låta dig fly, eller hur? Även om du skulle komma undan så är det endast någon annan som får stilla min hunger för ikväll. Men jag kommer inte sluta jaga dig. Vad du än berättar för vakterna så kommer dem inte att tro dig, är jag rädd." kvinnan verkade inte ha något hem. Hon var som honom själv på många vis. Även han ville ut på äventyr och se världen. Men han ville mest av allt återfå sitt minne, och mer än det dricka blod.
"Du kan spendera natten på Rödhaken. Dem har rum där och jag kan betala det för en dag." varför var han så generös mot denna kvinna? Visserligen var rum inte lika dyrt som mat var i dessa tider men han hade aldrig lagt ner varken så mycket tid eller pengar på någon annan kvinna. Förutom... Siggans sinne blev blankt och han glömde vad han tidigare tänkt på. Vampyren vilade sina ögon på kvinnan bredvid honom i väntan på svar.

Då Zolathan kom till befann han sig stående på knä ute i en park en regnig natt. Uppe i skyn mullrade åskan och kallt regnvatten rann in genom hans hjälms visir. Han hade blodsmak i munnen och kände att tungan var öm och sår. Hade han bitit sig själv?
Trött och kall rätade han ut sig där han satt på det våta gräset. Han förnimmde resterna av kallsvett över sin kropp och uteslöt genast att all vätan var regnets fel. Hans dräkt var behandlat att motstå rikligt med väta och det skulle ha tagit bra längre tid för honom att bli våt in på bara skinnet än vad det tagit honom att frysa ihjäl i regnet.

Hans huvud värkte och vänsterarmen kliade upproriskt. Han kliade den och slöt ögonen för en stund. Lät den stimulerande känslan av kliandet överskölja honom. Det var en av få lyckor han hade. Då han ansåg sig själv ha kliat mer än vad han borde så såg han sig omkring. Platsen liknade en park i Easthall trodde han och han kunde vagt minnas att han anlänt till byn, troligen samma dag. Fast att gissa på det var i och för sig ett risktagande. Inte för att det spelade någon roll för honom. Hade hade trotts allt inte bråttom att vara någonstans.

Han sträckte på sig och det drog skönt i hans underkylda muskler varpå han såg ned mot sina fötter som kändes obehagligt våta. Där nere möttes han två nötta strumpor som tittade fram ur var sin trasig sko.
”Jag måste ha blivit drucken. Se, min sko är sprucken!” mumlade han för sig själv på rim innan han vigt reste sig upp. Han hade inte längre sin luta på ryggen och under en närmare genomsökning av sin person så upptäckte han att en medaljong saknades. Det var den i silver med en ilsken demonhund som fattades och det gjorde honom mycket förlägen. Han hade gillat den medaljongen, men han hade också reagerat lika oavsett vilken bit krimskrams han än förlorat.

Till sin stora glädje hittade han medaljongen liggande i gräset inte alls allt för långt bort efter att han vandrat runt lite på platsen. Med sin dyrbara ägodel åter på sin plats beslöt han sig för att söka skydd från regnet. Easthall hade ett prima värdshus vid namn Rödhaken och om han druckit sig ut i parken så var det förmodligen därifrån han utgått. Med lite tur skulle han även finna sin luta där hoppades han samtidigt som han styrde stegen mot värdshuset genom natten.

Utan protester hade hon följt med mannen bort från parken. Nu promenerade dom tillbaka mot Rödhaken arm i arm, som om ingenting hade hänt, men hon var glad över att kunna stödja sig mot någon. Maten hon hade fått hade minskat hungern, men inte ökat hennes ork. Trots detta kämpade hon bredvid honom. Aldrig att hon skulle erkänna hur det var, för hon skulle nog inte kunna leva med skammen om han bar henne in på värdshuset.
Själv förvånades Chrystal över att hon så lättvindigt följde med denna främling. Det var något hos honom som kändes tillitsfullt, samtidigt som man ändå inte ville släppa riktigt på garden.

Han berättade att han inte kände narren och hon trodde på honom, men sedan blev hans blick outgrundlig och han verkade lite besvärad. När han sedan öppnade munnen ryckte hon till vid hans ord. Inte döda henne? Kunde någon ta en annans blod utan att samtidigt släcka dess liv?
Hon ville gärna tro honom, men ögonen skvallrade om den misstänksamhet hon kände.
Samtidigt som han verkade öppna sig för henne lös himlen upp och dånandet av den närliggande åskknallen fick henne att spänna sig. Det blev inte bättre av att han hade flyttat upp sin arm över hennes axlar. Trots att hon ville lita på honom, så kände hon sig ändå obekväm i hans närvaro. Han ville ju trots allt åt hennes blod.