Chrystal firar sitt nyfunna jobba

Med ett lättat hjärta, en stolthet som lyste ur ögonen och ett stort leende, gick Chrystal fram till Rödhakens bardisk och beställde en stor köttbit och deras bästa vin. Hon lade en hög med mynt på den träiga ytan och sa att dom kunde behålla dricksen.
Första dagen på sitt jobb som smed hade gått som smort och hon hade fått en bra dagslön och nu skulle hon avnjuta sin första stora måltid på länge. Hon vände sig om där hon stod och blickade ut över lokalen. Solen hade gått ner och människor hade samlats på värdshuset för att äta, umgås och dricka bort sina sorger. Själv tömde hon sitt första glas vin som hon hade fått, bad en servitris fylla det igen och styrde sedan stegen mot ett ledigt bord.

Det tog inte lång tid förrän maten kom ut och ännu mindre tid innan hon hade ätit upp den. Hon beställde in en flaska vin, fyllde upp sitt glas ännu en gång och lutade sig mätt tillbaka mot ryggstödet.
Det välkända ruset från alkoholen började stiga i henne och värmen från en öppen brasa värmde henne och gjorde henne avslappnad. Hon slöt ögonen och började tyst nynna på en sång vars text hon sedan länge glömt.

Gamero ro'Mera stod bakom bardisken som så många kvällar förre denna och låtsades jobba med att diska muggarna. Evita hade varit extra jävlig och otålig denna vecka av någon underlig anledning och Gamero hade inte lust att bli påkommen med att stå och lata sig. Han mindes allt för väl hennes senaste raseriutbrott. Det hade kostat honom 25 koppar mynt att ersätta stolen och uteliggare 3 silver i skadestånd till den arme stackaren som hon av “misstag” brutit handen på. Han kunde inte för sitt liv förstå hur den magre läderiga gamla häxan hade fått kraft nog att slunga en stol tvärs över rummet. Gamero hade sett mycket i sina dagar men detta var bland det konstigaste.

Kvällen var förhållandevis lugn. Det fanns människor som alltid på Rödhaken men stämningen var god och ingen hade ställt till med problem. Gamero stod mest bara och njöt av lugnet och det låga mullret av folk som pratade. Det var en sådan där stund där om någon kommit fram och frågat vad han tänkte på så skulle han inte kunnat svara. Han dagdrömde, om att flyga, om hur man skulle kunna landa, om oväder, om regn, om krig, gamla minnen, hans bror. Plötsligt var Gamero inte på lika got humör som han varit bara för en sekund sedan. Han kände sig trött, lederna gjorde ont. Varför skulle man behöva bli gammal för? Livet kändes plötsligt väldigt jobbigt. Antagligen skulle detta lugn han nu kände snart ta slut. Antagligen skulle någon dricka sig full och börja bråka eller tafsa på servitörerna.

Under sitt lilla mörka moln började Gamero muttra för sig själv. Med blicken började han bevaka de unga servitörerna som jobbade på Rödhaken och såg till att ingen av gästerna tog sig för stora friheter. Hans ögon fastnade dock på en mörkhårig kvinna som satt för sig själv och åt mat. Hon såg inte ung ut men samtidigt hade henne sätt att röra på dig något som skvallrade om ungdom och liv. Det var inte bara hennes sätt att röra sig utan hennes ögon lyste starkt gröna med utstrålade liv och något Gamero tolkade som hopp. Måste vara fint att vara ung men hennes sätt att dricka alkohol som om det inte fanns någon morgondag passar inte en ung fagar dam. Gamero kunde också se hur män slängde hungriga blickar mot kvinnan.

Gamero försökte övertala sig att det inte var hans ensak och att kvinnan antagligen skulle kunna ta hand om sig själv. Och vad spelade det för roll om hon skulle råka ut för något? Det var inte hans ansvar och hon fick skylla sig själv.

Gamero svor tyst för sig själv och lämnade sin trygga plats bakom disken. Ett litet ord försiktigt ord om försiktighet skulle säkert inte skada. Hon var ännu ung och goda råd var alltid något som ungdomar behövde.

– Jag känner igen den sången. Här i Easthall kallar de den “Vägen över Vaske bro”, men när jag var i armén hete låten “Fem jungfrur lång”.
Gamero kom fram till Chrystal och gav henne sitt mest faderliga leende.
– Det var förstås en annan text men melodin är i stort sett den samma.
Han mindes hur han och hans vänner inom armén sjungit på den medan de marscherat. Oftast med ett gott skratt efteråt.

Kvällen var ung och det var inte länge sedan ljuset dunstat bort och välkomnat kvällen. Rödhaken var som vanligt befolkat och skulle fortsätta att fyllas med kunder de kommande timmarna. Siggan muttrade för mig själv där han satt vid ett av borden i rummets tysta hörn. Han höll sin ena hand vid sitt huvud, som att han blivit drabbad av en intensiv huvudvärk. Mannen mumlade några ord då han såg sig om i värdshuset och stack snabbt näsan tillbaka i boken han höll i sin ena hand. Bokens omslag såg sliten ut och var broderad med en stark och synlig text i silvrig färg. Necromanci de Narsis. Trots bokens yttre så syntes det att boken sällan varit använd. Sidorna var blanka och saknade spår av ålder. Kring mannen låg det ett tiotal pergament utspridda över bordets yta. De verkade inte vara uppdelade och såg ut att ha slängts på bordet i en hastig rörelse. Ett av bladen bar ett märke av familjen Segrota, ett uttalande från drottningen själv om en uppkommande turnering som skulle ta plats i Easthall. Siggan hade lyckats fått tag på detta när det tidigare delats ut på torget. Han sneglade ut ur närmsta fönster. Det var mulet och grått och skulle bara bli mörkare fortare för varje passerande dag. Vintern var endast ett stenkast bort. Detta skulle ge honom fler möjligheter att vistas ute, då solen var väldigt frånvarande under denna årstid. Men skulle drottningen verkligen hålla en turnering under dessa omständigheter? Kanske kunde han själv faktiskt se detta spektakel. Han återgick till sin bok och slängde upp sina ben på bordet för att sedan börja att luta sin stol fram och tillbaka. Efter några minuter av läsande så smackade han lätt med sina läppar. Han behövde fukta sin hals och såg upp från sin bok för att se om någon lämplig anställd kunde ge honom vad han behövde. Vampyrens skarpa blick fångade snabbt upp en bekant gestalt. Värdshusvärden stod och pratade med en kund vid ett bord. Siggan slog igen sin bok, lade den på bordet och reste sig raskt från sin plats vid bordet. Han började spatsera och anlände snart intill Gamero.

"Gamero min gamle gosse! Så du lämnar äntligen tryggheten bakom disken." log han och gav värdshusvärden en lätt klapp på axeln. Siggan lade sin arm om den gamle mannen som om de vore gamla vänner, de hade känt varandra sedan Gamero tog över Rödhaken trots allt.
"Min törst är oumbärlig! Ge mig ditt finaste-" det var inte fören nu som Siggan lagt märke till kunden vid bordet. Hans röst blev ostadig för en sekund och han frös upp. Det tog honom ett par sekunder för att återställa sig. Vampyren förde sin fria hand till sin mun och gav ifrån sig ett harklande läte.
"God kväll, madam." Siggan log mot kvinnan men försökte att verka stel och oberörd till sin bästa förmåga. Han hade inte beräknat att träffa henne på ett sådant vis.

Den äldre, anställde herren som stått i baren tidigare hade promenerat fram till henne och log nu vänligt. Hon såg misstänksamt upp på honom först, men bedömde sedan att han verkade ofarlig. Ett leende spred sig på hennes läppar och hon tänkte precis svara, när en bekant man gjorde dem sällskap.
Orden som varit på väg ut ur hennes mun, stockade sig nu i halsen och hon kunde inte låta bli att stirra på honom. Hon hade inte väntat sig att träffa honom igen och nu stod han här i egen hög person. Den man som hon, senast när hon träffat honom, trott skulle ta hennes liv. Den man, som hade bjudit henne på middag och betalat ett rum åt henne på värdshuset.
Hon kom ihåg att han hade hjälpt henne tillbaka till sitt rum, men sen mindes hon inte mer än att hon hade vaknat upp på sin säng morgonen därpå.

Ikväll verkade det i alla fall som att Siggan ville spela okänd. Om det var inför henne eller inför Rödhakens anställde visste hon inte, men hon bestämde sig för att spela med.
-God kväll min gode herre, svarade hon med en artig nick och vände sig sedan till mannen, som kallades Gamero. Ni kan ta in hela flaskan och ställa här. Sätt notan på mig och någon gång kanske ni skulle vilja vara vänlig och lära mig texten?
Hon skrattade till och tillade.
-Båda varianterna.
Hon blinkade menande med ena ögat åt Gamero och log, sedan vände hon sig åter till Siggan.
-Så vad för något för, en gentleman som ni, till värdshuset en dag som denna?

Gamero rykte först till när en okänd hand nuddade vid hans axel. Antagligen var det en av många överlevnadsinstinkter som följt med honom från livet som soldat. Men så fort han hörde Siggans röst så försökte han slappna av.
- Åh.. Unge Lord Siggan vilket förträfligt nöje, började Gamero med en så vänlig röst han kunde uppbåda samtidigt som han backade undan och bugade klumpig.
Siggan var en ung Lord som ofta kom till rödhaken. Rödhaken var givetvis en plats för alla som kunde betala, köpmän liksom bönder och adel, så det var inte ovanligt att se unga adlesmän att komma hit. Oftast var det för att hitta sig en ofrälst person de kunde tumla runt på höskullen med. Siggan var dock annorlunda. Han verkade vara rik som en dvärg som hittat en guldåder, men han verkade inte lite finkläd och stroppig som många unga adelspersoner var nu för tiden. Dock det som avslöjade mest att han var adel var hans självsäkra sätt att röra dig och hans sätt att titta på folk. Det var något med hans ögon som gjorde att Gamero rös inombords, och det var inte färgen.
- Jag menar inte att vara respektlös Lord Siggan med att kalla er ung. Men för en gammal man som mig blir alla ungdomar.
Gamero svalde lätt och fuktade sina läppar innan han fortsatte prata. Det kändes som han sagt för mycket. Han ville inte insinuera att Siggan såg gammal ut heller.
- Jag måste också tillägga att tidens fagra mö varit er nådig herrn och ni ser inte en dag äldre ut. Men ta mitt ord för det, om du fortsätter ditt sätt att leva med sena nätter och mycket att dricka kommer du snart vakna upp och upptäcka att du ser värre ut än mig.

Med känslan av att ha gjort bort sig fullständigt vände Gamero sin uppmärksamhet till kvinnan igen och skyndade sig att säga:
- Husets bästa vin till damen. Ska leta i min personliga samlig efter något passande åt fröken. Rödhaken bjuder givetvis mina bästa kunder.
Gamero bugade sig åter igen till både Siggan och kvinnan innan han vände sig om och hastigt stegade därifrån. Siggan försökte alltid spela vänskaplig med Gamero och han var inte dum nog att säga nej till en Lords vänskap. Lord Siggan hade trots allt aldrig varit sen att betala för sig. Men Gamero kunde inte skaka av sig känslan att något var fel på mannen med de ljusa lila ögonen.

Den gamle värdshusvärden var lika trevlig som han alltid varit. Han verkade dock ha blivit överraskad av Siggans plötsliga gest och backade osmidigt undan. Siggan iakttog mannen med en road blick då han bugade. Av någon anledning hade Gameron fått för sig att Siggan var en lord av adlig status. Vad detta berodde på hade han själv aldrig förstått, men han hade aldrig förklarat för mannen att han faktiskt ej var av adlig börd. Siggan var osäker på att mannen ens skulle lyssnat på honom om han påpekat det - Hade han fått för sig något så var det nästan omöjligt att övertyga honom om motsatsen. Något som kom med åldern för många dödliga. Siggan nickade instämmande.
"Nöjet är på min sida, Gamero. Det är alltid trevligt att se dig bland dina gäster. Rödhaken har aldrig sett bättre ut." vampyren log och korsade sina armar för en stund. Denna man hade aldrig varit snål med sina komplimanger. Självfallet var de alltid uppskattade. Gamero gav Siggan en hint om att avböja från sina så kallade vanor. Om den gamle mannen ändå visste hela sanningen. Han kliade sig i nacken och försökte att se oförstående ut.
"Dina ord är goda min vän. Ack så är natten för vacker för att missas. Easthalls folk uppskattar inte längre månen och stjärnornas glöd - Och någon måste vaka över dem." Siggan lät en kort blick falla över kvinnan vid bordet som han träffat några kvällar tidigare.
"Dessutom-" lade han till.
"Det ska mycket till innan jag ser ut som dig." skrattade han. Gameron som självfallet hade ett värdshus att sköta var dock en upptagen man och skulle inte ha tid för trevliga konversationer allt för länge. Siggan accepterade detta och slog sig istället ner vid sitt nya bord - Bredvid kvinnan. Boken och de varierande pergamenten låg kvar vid hans tidigare bord. Men där kunde de ligga ett tag till.
"Jag står för betalningen denna kväll, Gameron." han vände sin blick till kvinnan vid sin sida och hoppades att han inte gjorde intrång på hennes privata tid. Egentligen brydde han sig inte om så var fallet, men han ville intala sig annat. Han hade undgått att svara på kvinnans tilltal då han inte kände sig bekväm med att svara ärligt på hennes fråga. Man kunde genast se att han trivdes i Rödhaken då han genast sjunkit in i bakgrunden som att han suttit på sin plats i flera timmar.

"Jag ser att festligheter firas vid detta bord. Vad är det vi firar..." han gjorde ett kort uppehåll och lutade sig mot stolens rygg. Hans blick granskade henne från topp till tå.
"Emma?" han hade svårt att minnas kvinnans namn. Det var varken ovanligt eller speciellt. Dock så skulle han kunna finna henne i en folksamling med bara en blick. Eller kanske två.

Gamero verkade obekväm i Siggans närvaro och efter några hastigt utbytta vänligheter, så drog han sig snabbt undan. Chrystal såg forskande på hans rygg när han gick iväg. Vad var det som hade skrämt honom?
Istället för att fundera vidare över saker hon inte visste svaret på, såg hon istället oförstående på Siggan. Emma? Sedan kom hon ihåg och hennes läppar formades till ett odefinierbart leende. Hon lutade sig fram mot Siggan och sa med nästan viskande röst.
-Egentligen är det Chrystal, men vill inte gärna uppge mitt riktiga namn när jag rånar någon.
Sedan lutade hon sig tillbaka igen och lyfte upp sitt vinglas.
-Vi..eller rättare sagt, jag, firar mitt nyvunna jobb och du är välkommen att delta om du vill.. My Lord?''
Hon höjde roat ett ögonbryn vid sitt sista ord, som hon betonade för att visa att hon var lite skeptisk och frågande till Gameros påstående. Själv kunde hon absolut inte minnas att Siggan hade presenterat sig som någon Lord senast dom träffats.

Skrikande röster och braket av ett bord som vältes omkull, fick henne att vända på huvudet. Två män hade blivit osams och stod nu med knytnävarna uppe, redo att slåss, men innan dom visste ordet av hade en av Rödhakens anställda tornat upp sig över dom.
Chrystal skrattade och höjde sitt glas.
-Skål mina vänner! Ropade hon och tog en klunk. Ännu hade inte ruset gjort sig så synligt på henne, men tillräckligt för att det skulle synas att hon inte var nykter.
Hon tänkte på männen som nyss blivit utslängda och att dom skulle vara ett lätt byte. Visst kanske dom inte hade så mycket i fickorna, men tillräckligt för att hon skulle bli nöjd. Inte heller behövde hon råna dem stackars männen. Inte nu när hon fått ett jobb, men för att fortsätta träna upp sin skicklighet och för att ha lite kul, så tänkte hon ändå göra det.
Hon hoppades bara att Siggan inte hade förutsett vad hon tänkte göra. Han var en skicklig en på att läsa människor det hade hon förstått, så hon vände åter sin uppmärksamhet på honom.

Kvinnan verkade till en början glad att se honom. Det var svårt att tolka hennes leende; dock så avslöjade hon strax att hon uppgivit ett falskt namn då de tidigare presenterats. Det var antagligen inte helt ovanligt att kvinnor han träffat givit honom felaktig information men detta var första gången någon medgivit till det. Han gav henne en skeptiskt blick och flinade sedan självsäkert.
"När du rånar någon? Är det så du minns det?" Siggan försökte att inte skratta. Så det var Chrystal hon hette? Det var ett namn som passade henne mycket bättre än Emma. Det var vackert och lättare att lägga på minnet. Siggan litade inte riktigt på sitt minne och var osäker på om han ändå skulle minnas denna kvinna. De lila ögonen sökte Chrystals blick då hon talade. Hon talade om ett nyvunnet jobb. Han blev genast nyfiken på henne och hennes färdigheter. Information var alltid uppskattat. Han log då hon höjde sitt ögonbryn efter hennes anmärkning på titeln Lord.
"Jag är inte bekant med titlar och använder de sällan. En person ska dömas av sin kunskap och sina egenskaper - Inte av en titel vid deras namn."
"Och jag deltar hemskt gärna." lade han snabbt till efteråt. Vampyren reagerade av en plötslig smäll och lokaliserade snabbt vad som utlöst den. Två män var nu i full gång på att visa sig som större och starkare med knutna nävar. En anställd från värdshuset var kvick på att avbryta händelsen. Siggan såg besviken ut och gav åter sin uppmärksamhet till kvinnan vid bordet. Han studerade henne då hon tog en klunk från sitt glas och betraktade de blickar hon kastade mot ytterdörren efter männen. Vad var det hon funderade på?

Siggan tog Chrystals hand i sin och placerade sina läppar svagt mot hennes hud.
"Det är trevligt att träffa dig, Chrystal." han lade en specifik toning på hennes namn. Detta var trots allt första gången de träffades som Chrystal och Siggan. Hans ögon var lugna och han fortsatte att se på henne med utforskande blickar. Hon var trots allt på Rödhaken för att fira sitt nya arbete men såg nu ut att planera någonting helt annat. Var det jakten hon gillade? Att jaga sina offer, att bryta sig genom deras försvar och att känna total kontroll?
"Så, berätta för mig om detta arbete som du nu firar." han kunde gott roa sig med henne. Hon var trots allt en väldigt intressant kvinna som han gärna skulle vilja veta mer om.

Hon fnittrade till lite när han kysste hennes hand, men log sedan och fick en mer självsäker framtoning.
-Jo jag firar mitt nya arbete som smed här i staden. Så nu kommer alla smiderier att få en liten dos av kvinnlig touch.
Hon log stolt.
-Men du har fortfarande inte svarat på min fråga. Vad för dig hit ikväll? Såg en massa papper borta på ditt bord. Får jag vara så fräck att jag frågar vad du gör för något?

Hon lutade sig fram över bordet, stödde huvudet i händerna och blinkade oskyldigt med ögonfransarna. Det hela hade en skämtsam ton över sig och hon hoppades att det skulle lätta upp stämningen lite ifall att hon hade förolämpat honom.

Gamero kom åter in i skänkrummet men nu med en sfärisk brun flaska under armen. Han hade varit i sin privata samling av drycker och just denna dryck hade han fått från en vän som var vinhandlare från Narsis, när denne varit på genom resa. Han hade bott på rödhaken en vecka och get Gamero detta fina vin som en gåva. Han hade sagt att det varit hans finaste blandning och den var stark nog at fälla en oxe. Gamero förstod givetvis att det varit en köpmans försäljningsknep men han tvivlade inte på kvalitén och han hoppades att det skulle duga åt Siggan.


Det första Gamero såg när han kom tillbaka var hur Siggan höll flickans hand och kysste den. Han hade redan börjat lägga in sina stöttar. Antagligen skulle det inte ta lång tid innan de gick härifrån eller tog in på ett rum tillsammans. Detta var inget nytt, Siggan var ofta här och jagade efter unga kvinnor han kunde fösa i säng. Gamero tänkte att det inte var hans ensak vad de två ungdomarna sysslade med men av någon anledning lät hans tankar irriterade och vresiga. Han skulle bara gå dit presentera vinet och sen gå sin väg. Om Siggan fick vad han ”behövde” skulle han bli glad, och glad adel var välbetalande adel. Men den arma flickan verkade lite onykter, vilket var opassande för en ung kvinna som hon. Siggan skulle komma att utnyttja detta, han var trots allt en ung adel som ville krypa in mellan hennes lår. Åter kände sig Gamero gammal och trött och han anklagade tyst sig själv för att vara en fegis.

Han gick fram till bordet där de två ungdomarna satt och flirtade och presenterade vinet han hade med sig.
- ”Hoppas ni inte väntat länge mitt herrskap”, började Gamero och den dystra känslan han kände märktes inte på hans glada ton.”
- ”Detta är en speciell blandning där man tagit smaken av vindruvor växande på en sydslätt i Det varmare klimatet omkring Narsis. Det är det som ger drycken des syrlighet …”

Gamero fortsatte bara återge det som vinhandlaren hade sagt till honom
- “… blandningen med säden från denna blomma orsakar en förstärkelse i styrkan så jag ber er att dricka återhållsamt. Denna blandning ska vara stark nog för att kunna fälla en oxe”, avslutade Gamero med ett försiktigt leende.

Gamero ville egentligen inte skydda flickan. Om hon super sig full får hon skylla sig själv. Men av någon anledning sade han ändå:
- Hoppas ni inte har något emot att jag gör er sällskap, jag har sett länge fram emot att testa detta stark-vin.
Gamero gav dem båda ett leende men tänkte för sig själv att han endast gjorde detta för att se till att Siggan inte utnyttjade den förvirrade flickan.

Så Chrystal var den lyckligt lottade personen som blivit utvald till att arbeta i smedjan. Siggan själv hade besökt platsen en gång några dagar sedan. Han hade trots allt en väldigt speciell beställning. Inte än dock, han behövde mynt i överflöd för en sådan sak. Kvinnlig touch? Chrystal verkade uppskatta hans framfusiga sätt och han log svagt, mestadels för sig själv. Varpå hennes fråga togs upp ännu en gång så gav han henne en en kort blick innan han såg tillbaka på bordet där han tidigare suttit. Han såg fundersam ut.
"Studerar." gav han som svar och harklade sig lätt. Efter att ha givit kvinnan en blick så kunde han snabbt se att hon inte skulle nöja sig med detta som svar. Hon hade tagit till sin kvinnliga charm. Han tog ett djupt andetag och suckade.
"Jag försöker att finna information om en släkt som tidigare ockuperat Narsis. En gammal och mycket kraftfull släkt. De försvann år År 1774 e.S - 50 år sedan. Än så länge hittar jag ingen information om vad exakt som hände." Siggan såg livlöst ner i bordet för en stund. Försjunken i djupa tankar. Det dröjde inte länge fören han hörde steg som närmade sig bordet. De lila ögonen såg upp från bordets släta yta, pupillerna var smala av det plötsliga intagandet av ljuset i rummet.

Han blinkade några gånger. Gamero stod framför dem och presenterade drycken som han tidigare rusat iväg för att hämta. Siggan trodde inte på ett ord av det han sade om innehållet, men log roat åt den gamle mannen. Att han var så smidig med ord och inte bara komplimanger var någonting nytt. Gamero hade frågat om han fick ta del av deras sällskap. Siggan sköt fram ett av bordets stolar till mannen med sitt ben.
"Säkerligen skulle vi aldrig drömma att få smaka en sådan dryck utan att dela upplevelsen med självaste ägaren av Rödhaken." Siggan lät sin blick vila på flaskan och dess form. Den var slät och brun till färgen. Den hade en etikett som Siggan kände igen sedan några år tillbaka. Han var själv inte särskilt törstig, men drack endast dessa drycker för sakens skull. Alkohol påverkade honom knappt. Det skulle bli intressant att se om vad som sagts om innehållet verkligen stämde. Starkt nog för att fälla en oxe? tänkte han och försökte att inte flina för sig själv. Han såg på kvinnan och lät sin blick förbli i hennes ögon för stunden.

En gammal anrik släkt. Historia var inte något av hennes favoritämnen att tala om, men på något sätt berörde detta henne. Om det var Siggans sätt att tala eller hans känsla inför sitt ''studerande'' visste hon inte, men han hade fångat hennes uppmärksamhet och hon studerade honom intresserat. Hon ville be honom berätta mera, men innan hon hade hunnit öppna munnen, hade Gamero dykt upp vid deras bord igen. Hon gav honom ett irriterat ögonkast och önskade att han skulle försvinna så fort som möjligt. Hon kunde inte vara mindre intresserad av ett förbannat vins ursprung just nu, men hon förstod att han ville vara snäll och att han var stolt över att kunna presentera Rödhakens fina vinlager. Därför lät hon honom hållas och lät hans malande passera sina öron, som en vindfläkt genom ett öde bergslandskap.

Plötsligt började hon skratta och såg på Gamero med road blick.
-Fälla en oxe? Tror du på detta själv?
Hon fortsatte att skratta och såg hur Siggan drog ut en stol med sitt ben vid hans fråga om att göra dom sällskap. Då skulle hon alltså inte få reda på mer om denna släkt ikväll. Lite besviket samlade hon sig och lade på ett trevligt leende.
-Självklart är du välkommen att göra oss sällskap min gode herre. Det ska bli spännande att se om vinet uppfyller sitt goda rykte.

Gamero låg ett varmt leende mot Siggan.
- “Tackar min bästa herre. “
Han satte sig på den utskjutna stolen och skrattade hjärtligt till flickans fråga.
- “Vem är jag och ifrågasätta en vinodlares varor? Men jag vet av erfarenhet att med tillräckligt mycket av alcohol kan man tysta även den brumigaste oxen.”
Nöjd med sig själv över sitt lustiga skämt hälde han upp tre glas av vinet. Det var en skarp doft som mer påminde om eldvatten än om vin men med en en mörkt röd färg som nästan övergick i svart fick det i alla fall att se ut som vin. Han lyfte glaset i en skål och sa:
- “Nyöppnat vin ska egentligen luftas, men jag har ett värdshus att driva. Så Lord Siggan”, en kort nick mot Siggan, “fröken. Skål och hoppas det smakar bättre än det luktar.”
I ett svep tömde han glaset. Han var trots allt en föredetta soldat och kunde hantera drickat. Men om han bara vetat att den brännande känslan han kände i halsen inte kom från alcohol. Och smärtan i halsen var inte naturlig.

Gamero spottade och fräste och till hans fasa kom det bara rök ur hans mun när han försökte skricka. Panik fyllde hans sinne när han upptäckte att han inte kunde andas och knäna vek sig under honom när han försökte ställa sig upp. Sakta svartnade det för hans ögon.

((Ni får välja själva om ni också drack.))

Chrystal log mot värdshusvärden och fick säga att hon höll med honom i hans antagande.
Hon höjde sitt glas, besvarade hans nick och tog en klunk av det nu beryktade vinet. Det brände som eld när det rann ner i strupen och hennes ögon tårades samtidigt som hon började hosta kraftigt. Mödosamt lyfte hon blicken till sitt sällskap och såg förtvivlat att värdshusvärden segnade ner mot golvet. I en hastig rörelse slog hon ut med sin arm för att slå glaset ur Siggans hand innan han också hann dricka av helvetesdrycken.

Fortfarande hostande sprang hon sedan runt bordet för att hjälpa Gamero. Inte för att hon visste hur och skräckslagen var hon. Hon öppnade munnen för att be Siggan om hjälp, men det gjorde för ont att prata och hon fick bara fram ett väsande. Istället pekade hon på Gamero och vinkade sedan åt Siggan att komma till hennes undsättning.

Det var inte förvånande att kvinnan i hans sällskap varit tveksam om detta vin verkligen skulle leva upp till sin förväntan. Det var trots allt en vågad sak att påstå om denna dryck. Siggan lät sin blick flyttas mellan Chrystal och Gamero då de talade. Det var sannerligen tråkigt att han inte fick mer tid med kvinnan vid bordet. Det var så mycket mer som han ville säga och så mycket mer han ville höra. Man kunde aldrig veta för mycket om en annan person. Siggan log kort då Gamero hällde upp drycken i tre olika glas och tog det i sin hand. Han studerade glaset och drog ett finger över den sköra kanten. Ett nästan magiskt ljud spelades av tonen som skapades. Han såg åter upp på Gamero. Den gamle mannen berättade om sina sysslor. Det var förståeligt att han inte kunde spendera allt för mycket tid med dem och gav honom en förstående blick. Värdshuset skulle inte sköta sig själv och trots att dess arbetare var i högklass så var det oftast en upptagen och jäktig arbetsmiljö. Någonting kunde alltid gå fel. Gamero lyfte sitt glas för att utbringa en skål och hoppades att det skulle smaka bättre än vad det luktade. Siggan såg tillbaka ner på sitt glas efter att värdshusvärden påpekat detta. Han doftade på vätskan. Någonting var säkerligen konstigt med hur drycken luktade. Det var inte alls doften av druvor. Vampyren inspekterade det flytande innehållet, men avbröts av ett plötsligt ljud som kommit från Gamero. Siggan såg upp och till sin förskräckelse kunde han se hur värdshusvärden kippade efter luft och föll till golvet. Ur hans mun kom rök. Glaset ur Siggans hand slogs plötsligt ur hans hand och landade en bit bort på det hårda golvet. Vampyren såg till sin sida och fick se hur även Chrystal blivit påverkad av drycken som serverats. Hon verkade inte ha druckit mycket av drycken och hon skyndade sig runt bordet för att hjälpa den gamle mannen.

Siggan reagerade instinktivt av det han sett och var på sina fötter samtidigt som Chrystal. Han svepte sin kappa åt sidan och befann sig snabbt på golvet bredvid mannen. Han såg upp på kvinnan mitt emot sig. Bara en snabb blick för att se till att hon skulle klara sig om han tog hand om värdshusvärden. Han förde två av sina fingrar till Gameros hals för att försäkra sig om att det inte var för sent. Siggan drog en liten flaska ur sin kappa. Innehållet var flytande rött och kunde knappast misstas för annat än vad det var. Han placerade två fingrar under mannens haka och lutade flaskans kant mot mannens läppar. Det var inte på detta sätt han planerat att använda denna dryck - Men han kunde inte låta denna män som varit hans vän i dessa år dö av någonting så obetydligt som en flaska vin. Gamero hade inte ännu uppfyllt sin roll. Siggan svor tyst. Flaskan var nästan tom och bara ett par droppar var kvar. Han gav den snabbt till Chrystal och såg henne i ögonen.
"Drick detta och gör dig sedan av med flaskan." han såg sig hastigt om. Personerna som befann sig i värdshuset hade skyndat över till platsen.
"Vatten! Kan någon hämta oss vatten?!" Siggans röst var mer ilsken än slagen av panik. Det dröjde inte länge fören en anställd kom med en stor bägare vatten och några glas. Siggan hällde snabbt upp ett glas till värdshusvärden och likaså ett till Chrystal. Han såg upp på Chrystal, gav henne ett glas och gav sin uppmärksamhet till värdshusvärden igen. Vampyren drog den gamla mannen till en sittande ställning och lutade honom mot sin egna kropp. Han lät sin hand passera Gameros blick ett antal gånger som för att försäkra sig om att mannen var vid medvetande. Siggan höll glaset med vatten framför sig.
"Drick det här. Du kommer att må bättre min vän."

Siggan verkade veta precis vad som skulle göras, vilket var tur för själv hade hon inte den blekaste aning om vad som försiggick. När en ny hostattack kom, satte hon sig på knä på golvet bredvid den liggande Gamero och trodde hon skulle hosta ur sig lungorna. Hostandet och den brännande känslan i halsen gjorde att ögonen tårades och med grumlig blick såg hon Siggan plocka fram en flaska ur sin innerficka. Han hällde först ut innehållet i Gameros mun och sedan räckte han flaskan till henne. Hon undrade om hon skulle våga lita på honom, men hennes hals kändes som om den skulle brinna upp när som helst och därför kastade hon sina misstankar åt sidan.
Men en snabb nick visade hon att hon hade hört hans ord, sedan tömde hon flaskans trögflytande vätska i sin mun. En vidrig besk ton blandat med smaken av järn fyllde hennes smaksinnen och för ett ögonblick trodde hon att hon skulle kasta upp innehållet igen. Känslan försvann dock lika snabbt och hennes mage lugnade ner sig när den beska, äckliga smaken förändrades till något sött.
Snabbt reste hon sig nu på fötter och sprang fram till värdshusets sprakande brasa. Hon gav flaskan en sista forskande blick innan hon kastade in den bland lågorna, sedan gick hon tillbaka till Siggan och Gamero.

Siggan gav henne ett glas vatten och efter bara en klunk kände hon att den obehagliga, brännande känslan började avta. Hon drack så gott hon kunde mellan sitt hostande och när hela glaset var tomt hade allt vinets påverkan på henne försvunnit.
Matt sjönk hon ner på en stol och såg på när Gamero bars iväg genom folkmassan, som hade samlats runt dom.
-Kommer han att klara sig? Frågade hon Siggan och betraktade honom med en orolig blick.
Visst mådde hon själv bättre, men Gamero var så mycket äldre och hade inte samma ungdomliga kraft.

Hennes oro ändrades när hon fick syn på vinet och slet ilsket det till sig.
-Vad är detta för helvetesdryck?!
Hon snurrade sakta flaskan i händerna och inspekterade varje tum av den, luktade på vätskan och grimaserade illa över aromen. Ja den luktade ju i alla fall lika hemskt som den både smakade och kändes.

Folket som befann sig i värdshuset följde Siggans kommando när han talade. Han gav order om att förbereda ett rum år Gamero. Den gamle mannen skulle behöva mycket vila och omvårdnad. Han hade svalt mycket av den främmande drycken. Den hade varit från mannens egna samling och skulle därför inte ha någon påverkan på Rödhakens urval av tillfriskningar. För säkerhetens skull så borde dock Rödhakens egna lager undersökas. Siggan hänvisade en anställd till detta och gav sin vän en bekymrad blick där han låg på golvet. Vem skulle vilja mörda en obetydlig värdshusvärd? Hade han förolämpat fel gäst eller misskött värdshuset? Det lät inte som någonting Gamero skulle gjort. Värdshuset hade aldrig varit finare än det var nu. Nej, detta motstred logiskt tänkande. Siggan såg förvirrad ut och bet sig svagt i läppen. Folket runt om bar snart iväg mannen till ett rum där bak. Antagligen reserverat för personal. Vampyren såg sig runt om i rummet och letade efter misstänksamma gestalter. Om någon faktiskt planerat att mörda Gamero så skulle någon vara här för att iaktta händelsen. Om det var mördaren eller ett sändebud var oklart. Paniken som skapats i rummet hade dock gjort det omöjligt att finna personen bland folkmassan och den misstänkte hade antagligen redan lämnat platsen. Siggan suckade, mest för sig själv.

Han lutade sig mot bordet och lät sin uppmärksamhet ännu en gång falla på sitt kvinnliga sällskap. Han studerade henne med sin blick och fångade snabbt upp synen av flaskan i hennes hand. Han närmade sig henne för att få en närmare titt på behållaren.
"Stark nog för att fälla en oxe." mumlade han besvärat. Han lade två av sina fingrar på toppen av flaskan och placerade sedan sina fingertoppar vid sina läppar. Det brändes vid beröringen. Hans fingrar var dock oberörda av smärtan. Han såg fundersam ut men bestämde sig för att svara på hennes fråga.
"Han kommer att klara sig, hoppas jag. Har du några idéer om vad detta kan vara?" Siggan hade inte stött på detta förut. Drycken skiljde sig från vanligt gift. Han gav henne en frågande blick.
"Är du okej?" han log svagt och hoppades att hon inte tagit skada av drycken. Det var antagligen bäst om han höll sig i hennes sällskap den närmaste tiden, för att se till att denna dryck inte hade några effekter som ännu ej visat sig. Det var det han intalade sig själv.

Siggan hade svarat att Gamero förmodligen skulle bli ok och det lugnade i alla fall henne lite. Det var ju bara en ren tur att hon själv inte druckit lika mycket, som Gamero.
Hon såg hur Siggan tog två fingrar och smakade på vinet. Han verkade reagera över något, som om det gjorde ont att smaka på och plötsligt ville hon inte ha något med flaskan att göra mer. Det var som om den hade en förbannelse på sig och skulle skada eller döda alla som kom i närheten.
-Jag mår bra, svarade hon på hans fråga och reste sig upp, men kommer må ännu bättre när det här giftet är ur vägen.
Rösten dröp av avsmak och hon såg på flaskan i sina händer som om det hade varit en fruktansvärd insekt som skulle utrotas. Med bestämda steg gick hon sedan ut ur värdshuset för att hälla ut innehållet.

Det hade blivit rejält mörkt ute och hon huttrade till när en lätt bris drog förbi. Märkligt tyckte hon, eftersom att det inte var speciellt kyligt ute. Antagligen var det bara en bieffekt av det vin som fortfarande fanns kvar i hennes kropp.
Hon hade bara gått en cirka 50 meter från värdshuset, när hon stannade till och frågande såg sig omkring. Vad gjorde hon här?
Ett svagt minne i bakhuvudet sa henne att hon hade ett ärende. Om hon bara hade kunnat komma på vad det var. Ännu en bris svepte förbi och nu började hon frysa ordentligt. Varför hade hon ingen jacka på sig?
En varm, skön känsla spred sig i handen på henne och hon upptäckte en flaska i sin hand. Hon slöt sin andra hand om den och njöt av värmen som den gav ifrån sig. Det kändes som att den glödde av något underbart och den doftade ljuvligt.
Åh, om hon bara kunde få värma hela sin kropp med den.
Vid denna tanke var det som om hela flaskan lyste upp och dess innehåll flöt som honung. Varm, gyllene, lenande honung.
Med längtande ögon lyfte hon upp sina händer och förde flaskan mot sin mun. Snart skulle hela hon varar varm igen och aldrig sakna något.

Chrystal hade svarat att hon mådde bra. Det var uppenbart redan från början att hon inte druckit samma mängd som Gamero. Alltså skulle effekterna av drycken inte vara lika allvarliga. Siggan suckade. En sådan lugn och stillsam kväll det hade varit tills nu. Det var fortfarande livat på Rödhaken och många av gästerna begav sig från värdshuset. Antagligen var de rädda att de skulle få lida samma öde som värdshusvärden. Siggan kunde inte klandra dem efter kvällens händelser. Siggan såg på Chrystal då hon blickade mot flaskan. Hon hade kunnat dött. Gamero också. Det var tur att han haft sin helande brygd med sig. Han brukade alltid bära den, utifall att. Nu var den dock brukad och han skulle bli tvungen att införskaffa sig nya ingredienser. Han suckade åter igen. Det skulle bli dyrt. Gamero skulle behöva betala honom mycket för sin tjänst. Även om de var vänner så var en kostnad fortfarande en kostnad. Gamero hade ett arbete och en stadig inkomst, antagligen en stor sådan också. Den gamle mannen kunde nog betala tillbaka utan större problem. Brasan i värdshuset sprakade lockande och Siggan gav den en kort blick. Chrystal hade rest sig upp och gett sig ut från värdshuset och Siggan kollade efter henne. Hon hade tagit flaskan med sig och hade sagt att hon skulle göra sig av med den. Det tog en stund för Siggan innan han plötsligt reagerade på vad hon sagt. Hon fick inte hälla ut flaskans innehåll! Han kunde använda det för att ta reda på vad det var och vart det kom ifrån.

Siggan skyndade sig efter Chrystal och slog upp dörren framför sig. Den vita klädnaden svingade nästan tyngdlöst efter hans rörelser. En kyla slog honom i ansiktet. Ljudet av den sprakande brasan och personer som pratade avtog och försvann efter ljudet av dörren som stängde bakom honom. Istället hörde han nattens ljud. Vinden som smekte Easthalls hustak, ljudet av ett distant land utanför murarna. Chrystal stod en bit bort från värdshuset med flaskan i sin hand. Siggan såg hur hon förde den mot sin mun och rörde sig hastigt mot kvinnans position. Vampyren befann sig nästan omedelbart bakom hennes rygg och han slet flaskan ur hennes hand.
"Försöker du att ta ditt egna liv?!" röt han åt henne. De skarpa huggtänderna blottades i hans vidöppna mun då han skällde ut Chrystal.
"Firar du ett nytt arbete med att lämna detta liv?" han lät inte kvinnan tala emellan sina meningar. Han var arg men hans blick mjuknade snabbt då han såg henne i ögonen. Hennes pupiller var vidgade och hennes kinder rosenröda. Hon var uppenbarligen påverkad av alkoholen i sin kropp. Eller var det denna dryck som gjorde det? Siggan såg på flaskan i sin hand. Han korkade igen den och stoppade den innanför sin kappa. Hans hår landade i hans ögon och han strök besvärat det åt sidan innan han åter såg på kvinnan framför sig.
"Du är berusad." muttrade han.

Innan hon ens hade fått i sig en droppe, hade flaskan slitits ur hennes händer och hon vände sig rasande om. En man, en fiende tornade nu upp sig över henne och röt åt henne. Vem var han som hade mage att ta något så dyrbart?!
Hennes känslor svämmade över av ilska och hon ville förgöra honom. Hon ville döda honom och skada honom och förgöra honom på nytt.
Men det han sa förvirrade henne och hennes raseri förbröts mot ett förbryllat ansiktsuttryck.
Denna man brydde sig om henne och han visste vem hon var. Hur kunde det komma sig?
Med en forskande blick studerade hon honom uppifrån och ner. Hon kände igen honom också, men kunde inte riktigt komma på varifrån. Det enda hon visste var att någon hade tagit något gudomligt ifrån henne. Något som hon höll väldigt kärt. Sorgen som fyllde hennes kropp var obeskrivlig och hon slog armarna om sin kropp. Det kändes som att hon hade förlorat allt och den tomhet som fanns inom henne skulle aldrig kunna fyllas.

Nu när den varma flaskan var borta, kunde hon känna hur kylan kom krypande tillbaka och även små delar av verkligheten. Förvirrat såg hon sig omkring. Omgivningen verkade bekant, men hon kunde inte känna igen vart hon var. Hon fick syn på Siggan och såg oroligt på honom.
-Siggan? Vad gör du här? Vart är vi?
Åh, denna förvirring var outhärdlig. Om hon bara kunde komma ihåg varför hon var här och vart hon skulle.

Kvinnan hade givit honom mordiska blickar när han tagit flaskan av henne. Att vara berusad var en sak, men det var någonting som inte stämde. Även om hon var påverkad av alkohol så skulle hon vetat att denna dryck var dålig. Så varför ville hon ha den? Siggan funderade en stund och kom fram till att det antagligen var en bieffekt från drycken. Det var inte något vanligt gift. Den skapade något sorts beroende hos den som druckit av flaskan. Siggan som själv endast smakat en droppe från sina egna fingrar kunde inte känna av någon sådan effekt. Var detta beroende endast temporärt? Han studerade kvinnan med sin blick, men var beredd att undvika ett slag. Hon såg verkligen inte glad ut i denna stund. Chrystals ilska försvann väldigt snabbt, men ersattes av en sorg. Hon såg ledsen ut, nästan krossad och slog armarna om sin kropp. Det var trots allt kallt ute. Han placerade en hand vid hennes arm och såg på henne då hon frågat vart de befann sig. Hon verkade inte minnas någonting. Hon mindes dock vem han var och verkade lita på vad han sade. Han tog ett djupt andetag och kliade sig i nacken medan han funderade på vad han skulle säga. Mindes hon ingenting alls från kvällen eller var det bara de senaste minuterna hon glömt? Skulle hon minnas?

"Du drack av en förgiftad dryck på Rödhaken. Värdshusvärden tas om hand just nu; men han var i dåligt skick." han behövde inte berätta för henne att det var han som räddat henne och Gamero. Hon skulle inte behöva känna att hon var skyldig honom något. Skulle hon minnas så fick det ske, men han skulle inte berätta mer än nödvändigt - Om hon inte frågade ut honom om det. Han log kort mot kvinnan och fortsatte att tala.
"Du berättade att du gick till Rödhaken för att fira ditt nya arbete som smed. Även om det inte blev mycket till firande." han skrattade kort och lät sin blick granska kvinnans kropp. Hon hade inte mycket kläder på sig och hon var aningen påverkad av alkoholen, eller om det var giftet. Skulle han lämna henne så här så skulle han inte kunna studera giftets effekter, och någon skulle kunna utnyttja hennes onyktra tillstånd. Även han själv hade haft såna tankar då han såg henne så ömtålig som hon var för stunden, men det enda som kunde rubba hans vilja och kontroll var hans hunger och den var tyst och omärkbar.

Siggan lade sina armar om Chrystal för att visa att hon var trygg med honom. Hon såg även ut att behöva lite närhet efter vad som hänt.
"Vart har du gjort av dina kläder? Jag såg inte att de låg vid ditt bord i värdshuset." han gav henne en frågande blick, kanske skulle han kunna trigga hennes minne med frågor om kvällen.

Ju mer han berättade, desto mer kom hon ihåg. Det var som att minnena från kvällen spelades upp igen för henne som en dröm.
Siggan hade lagt sina armar om henne och hennes första instinkt var att knuffa undan honom, men sedan slappnade hon av. Han ville henne inget ont mindes hon och slöt istället ögonen för att låta dom sista minnena falla tillbaka på sin plats.

Han hade frågat om hennes kläder. Med rynkade ögonbryn öppnade hon ögonen och verkade tänka en stund. Sedan mindes hon.
-Jo, min kappa hänger på en krok på Rödhaken...hoppas jag. Lade hon till eftersom hon visste hur lätt det var att ta saker. Speciellt vid ett tumult som det som utspelat sig tidigare. Hon om någon borde väl veta det. Vinet ja! Dom borde göra sig av med det innan någon annan råkade ut för samma sak.
-Siggan, vi måste göra oss av med flaskan.
Hon såg oroligt på honom, men sedan tänkte hon efter lite.
-Eller i alla fall se till så ingen annan kommer åt den.
Vid närmare eftertanke kunde vinet vara bra att ha till hands. Speciellt om man råkade ut för otrevliga fiender.

Chrystal hade valt att inte knuffa honom från sig, eller försöka att slingra sig ur hans grepp då han höll hennes kropp. Mindes hon den kvällen eller hade hon glömt vad som skett då han höll henne senast? Siggan tog ett svagt andetag och kände doften av kvinnans hud, hennes hår. Han släppte henne och lyssnade då hon talade. En krok på Rödhaken? Det var inte många som hängde av sig sina kläder vid ytterdörren. Var hon kanske oförsiktig eller litade hon helt enkelt på folket i Easthall? Han själv skulle aldrig lämna ifrån sig sin kappa, det var något visst med den. Kanske kände han bara så för att det var den han haft på sig då han vaknade upp för 16 år sedan. Han drogs tillbaka till stunden då Chrystal nämnt flaskan. Den som orsakat dessa omständigheter. Siggan gav henne en studerande blick.
"Jag behöver flaskan och dess innehåll om jag vill få reda på vad det är - Och vart det kommer ifrån." han log svagt åt kvinnan och klappade henne på huvudet, som att hon var en liten flicka som inte förstod bättre.
"Oroa dig inte, ingen kommer att komma åt den så länge jag har den." han såg sig omkring. Det var mer folk på stadens gator än vanligtvis vid denna tid. Antagligen hade detta med incidenten på Rödhaken att göra. Nattens himlavalv var att uppskattas, kanske kunde dessa människor se det nu. Han harklade sig lätt och såg åter på Chrystal. Detta var inget vanligt gift om det kunde styra känslor och skapa behov om offret överlevde effekten.

"Ska vi återgå till värdshuset? Jag har trots allt mina texter och studier vid ett tidigare bord." det skulle inte vara bra om folk fick syn på vad som faktiskt var skrivet på de flesta pergamenten vid hans bord. Siggan gestikulerade mot Rödhaken. Det var inte många timmar kvar av natten och efter dess passering så skulle solen resa sig. Han var tvungen att få så mycket gjort som möjligt innan morgondagens första ljus. Han hade trots allt mycket att ta hand om.

Loron hade inte sett mycket av Easthall sedan sin ankomst tidigare under kvällen. Han hade gått raka vägen från porten till Rödhaken då vakten han frågade sa att det var stadens bästa värdshus. Efter en snabb promenad genom de mörknade gatorna hade han utan svårigheter funnit sin väg till rödhaken där han sedan hade betalat för ett rum och gått upp för att vila. Det hade varigt en lång resa till Easthall och Loron hade snart somnat fullt klädd på den renbäddade sängen. Och han hade inte vaknat förens för några minuter sedan då upprörda röster kunde höras nere från skänkrumet. Loron hade snart bestämt sig för att gå ner och se vad som pågick samt unna sig ett stop öl eller två. Liksom sängar så hade det inte funnits mycket alkohol på vägen från norr.

När Loron gick ner för trappan in i det stora skänkrumet var det en del som gav honom ett par granskande blickar innan de återgick till sitt drickande. Det var antagligen hans rakade huvud och långa, tunga men mycket slitna rock, brun under lagret med lera och smuts som drog deras blickar. Det kunde också vara bandaget som man kunde se på hans höra hand. Nog för att dra några nyfikna blickar men inget som fick folk att ägna honom sin uppmärksamhet någon längre stund vilket Loron var glad över. Det fanns inga tecken på att något ovanligt hade hänt som kunde orsaka rösterna han hade hört tidigare. Men när han frågade en av servitriserna vid baren så sa hon något om dåligt vin. Tydligen hade värdshusvärden själv blivit dålig av det. Loron brydde sig inte så mycket utan beställde bara lite öl innan han lämnade disken och började jaga rätt på en plats att sitta.

Det började bli riktigt sent men värdshuset var fortfarande välfyllt och Loron tänkte att vakten måste ha haft rätt om att det var stadens bästa eller iallafall mest populära värdshus. Kundernas drickandet skulle antagligen fortsätta långt in på morgonen. Loron navigarade sig igenom borden med en och annan ursäkt då han trängde sig förbi eller råkade gå in i en stol. Han var inte säker på om han ville ha sällskap denna kväll utan sökte ett mer undanskymt bord längre in i lokalen. Det var då ett av de tomma borden drog hans uppmärksamhet. Eller ja bordet hade inga gäster sittandes vid det men den slitna träytan var täckt av pergament samt en ensam bok vars titel tycktes vara skriven i silver. Nyfikenhet fick Loron att närma sig och han stannade inte förens han kunde lägga sin hand på boken och följa bokstäverna med sina bandagerade fingrar då han läste titeln.

Necromanci de Narsis

Fortfarande med handen vilande på boken vandrade Lorons blick till de sprida pergamenten och han undrade stilla vem texterna tillhörde och vad deras syfte var.

Hennes ögon smalnade då han talade och klappade henne på huvudet, som om hon vore ett barn. Det var en förnedrande gest och hon tyckte in om den alls.
Självklart också så skulle han behålla flaskan, vilket innebar att hon var tvungen att hålla sig i närheten av honom resten av kvällen. I alla fall om hon ville få en chans att ta lite av den och använda för eget syfte. Det skulle vara riktigt bra att ha som vapen eller vad som helst om hon skulle känna sig hotad.
Men istället för att avslöja sina planer, så log hon bara finurligt mot honom.
-Självklart 'pappa'. Du har så rätt så.
Kanske lät hon lite väl sarkastisk, men än sen? Han kunde gott och väl få veta att hon inte gillade hans sätt att behandla henne för tillfället.
Hans förslag om att gå tillbaka till Rödhaken var ett ganska bra beslut kände hon. Hon hade trots allt sin kappa kvar där och sen var det faktiskt ganska kallt här ute.

När värmen från Rödhaken slog emot henne, kände hon tröttheten falla på och svor tyst för sig själv när hon skickligt dolde en gäspning. Hon fick inte bli trött eller somna nu. I så fall så skulle hon aldrig få reda på vart Siggan gjorde av flaskan.
För att tänka på annat såg hon bort mot hans bord med pergament och upptäckte att en man stod lutad över det.
Misstänksamt vände hon sig mot Siggan, för att se hur han reagerade. Hon ville inte ställa till med en scen om det visade sig att han kände mannen. Sen kunde nog Siggan ta hand om sig själv trodde hon, men hon kunde ju alltid bidra med något.