Chrystal besöker marknaden för att hitta mat och sovplats.

Det kurrade i Chrystals mage och en kylig vindpust gjorde att hon drog sin kappa tätare om sig och skyndade på stegen mot marknadsstånden med bröd.
Hon hade tillbringat dagen med att pendla mellan anslagstavlan för platsannonser på vaktstugan och att fråga runt i lokala butiker efter arbetskraft. Tyvärr verkade det vara lika ont om arbete i denna staden som i alla andra.
Hungern och en sviktande energi, tvingade henne nu att avsluta sitt sökande för dagen. Det ju just sett fint ut om hon svimmat mitt i en presentation om sina smideskunskaper.

Lukten av nybakat bröd fyllde hennes näsa och magen knep åt av hunger, samtidigt som hon kände saliven öka i munnen. Väl framme fick hon knyta ihop händerna, för att inte plocka åt sig allt som fanns och börja glufsa i sig som det värsta böksvinet.
Marknadsståndaren stod en bit ifrån och iakttog henne med ökande misstänksamhet. Han hade sett henne på långt håll och anat trubbel redan då. Han hade varit med om kvinnor av hennes sort förut och kände efter om den långbladiga kniven satt där den skulle, innan han gick fram till henne.

-''Ser ni något som intresserar er frun?''
Chrystal rynkade pannan vid hans fråga. Anade hon en viss hotfullhet i hans röst eller var det hungern som gav henne illusioner?
-''Jag skulle vilja ha två frallor tack.''
-''Det blir 7 kopparmynt madam.''
Hennes ögon spärrades upp och hon höll tillbaka en flämtning.
-''7?! Igår kostade dom ju bara 3!''
Marknadsståndaren ryckte bara på axlarna och såg ointresserat bort åt ett annat håll.
-''Ja men tiderna är hårda och en man får ju klara sig bäst han kan.''
-''Pyttsan!!'' Chrystal riktigt sköt blixtar av ilska ur sina gröna ögon. ''Du är enbart en girig snåljåp och det vet vi båda två!''
Hans ögon smalnade när han såg på henne.
-''Om det är så att du inte har råd, så kan vi nog hitta ett passande sätt för dig att betala på.'' Han såg girigt över hennes kropp och tillbaka till kniven han dragit fram i sin hand. ''Du väljer själv.''
Om det gick att bli mer förbannad så var hon det nu. Hon tänkte precis sticka sin egen kniv i honom, när hon såg två stadsvakter komma med bestämda steg åt deras håll. Hon svor inombords när hon släppte handen om knivhandtaget innanför sin kappa.
-''Det här är inte över. Det kan ni ge er på. Slusk!''
Hon spottade fram orden mellan sammanbitna tänder och försvann sedan snabbt i folkvimlet med marknadsståndarens hånskratt bakom sig.

Fördömt också! Nu hade hon varken arbete, mat eller sovplats. Det betydde att hon fick leta bland soporna ännu en gång och hitta en avfallsfri gränd, som skulle ge henne tillräckligt mycket skydd inatt om det skulle börja regna.
Just den här dagen var livet som ensam kvinna inget vidare och det verkade inte se ljusare ut den närmsta tiden heller.
Hon fick syn på en liten tunnelgång, som hon kände igen och skyndade in i den. Den var även denna gången tom på folk vad hon kunde se och den hade gett henne nattskydd innan ifrån både regn, som stadsvakter. Hon var alldeles för trött nu ändå för att orka leta efter mat, så det var bättre att ta igen sig lite.
Hennes kappsäck fick än en gång fungera som huvudkudde och hon kurade ihop sig under sin kappa.
-''Imorgon blir en bättre dag.'' Mumlade hon för sig själv innan hon föll in i nån slags dvala.

Siggan vandrar kring stadens gator i jakt på byte.

Dagen hade nu äntligen passerat. Den fördömda solen och den stekande hettan. Trots det så hade dagen varit väldigt molning, och tecken på kommande regn och oväder kunde synas på himlavalvet nu vid skymningen. Det började bli mörkt och många personer återvände till sina hem för att ta ett avslut på dagen och välkomna en skön natts sömn. De enda som var kvar var stadsvakterna som patrullerade gatorna, samt en och annan försäljare som planerade på att försöka dra in lite extra pengar igenom att ha kvar sitt stånd i några timmar extra.

Lyktor var tända kring stadens vägar. Det var stadsvakterna som ansvarade för att tända dessa med deras facklor under sina patruller. Männen bytte av varandra för att kunna turas om att få en viss dels sömn under dessa sena tider. Att vara nattvakt var ett hårt arbete. Ett tröttsamt sådant.

Det var den perfekta tiden för att finna ett lämpligt byte. Easthalls gator var folktomma, med en och annan efterhalkande. Vakterna i staden var trötta och inte längre lika uppmärksamma. Det behövde de inte vara, då deras egentliga syfte var att fånga tjuvar och bråkmakare.

Siggan drog sin kappa tätare kring sin kropp. Vinden rev i hans kläder och hår. De lila ögonen blickade mot den mörka himlen. Den hade inte ännu svartnat, men var fylld av mörka moln. Han kunde känna fuktigheten i luften. Ett tecken på oväder. Siggan muttrade för sig själv. Det var inte det att han ogillade ovädret. Tvärt om faktiskt, han älskade det. Däremot förbannade han vinden. Han var osäker på varför han ogillade vinden så. Den var oftast mjuk och len; men det var någonting kring den som gav honom kalla kårar.

Vampyrens ögon föll från himlen och granskade nu marknadsplatsen. En bit framför sig kunde han se en försäljare stå och argumentera med två vakter. Försäljaren viftade med armarna och skrek i fullan grad. Siggan kunde även skymta en kniv i bältet på personen. Det vore ovist att attackera två vakter och en beväpnad man. Så som det såg ut nu skulle han antagligen bli arresterad. Siggan log då plötsligt vakterna tog ett grepp om mannen. Han bestämde sig för att smyga närmare och gömma sig bakom ett hörn kring en byggnad. Mannen med vakterna gormade nu av fulla halsar.

"Ni kan inte göra såhär mot mig! Jag säger ju, det var en tjuv, jag svär!" följt av en hög mängd svordomar och en mängd oförståeligt drabbel som påminde Siggan om en gris i plågor. Vakterna drog i väg mannen och Siggans ögon föll sedan på mannens vagn. Det tog inte lång tid för männen att bära iväg försäljaren. Han kunde inte matcha deras styrka och bestämdhet.

Siggan gick sakta fram till mannens vagn med varor. Det fanns inte mycket intressant. Vampyren lät sin hand följa sidan av vagnen medans han granskade varorna med sin kalla blick. Tre bitar bröd, en behållare vatten, lite rep och en lykta utan ljus. Siggan tog de små brödbitarna i sin hand och placerade vattenbehållaren i sin kappa. Han hade ont om pengar, och det var ont om arbeten att utföra. Speciellt som kunde uppfylla hans typ av behov. Han var inte själv i behov av brödet eller vattnet, men det fanns invånare i staden som var det. Easthalls matkris påverkade inte honom, men han kunde lätt tjäna snabba pengar för att sälja det han hittade till ett billigare pris.

Han lämnade platsen och fortsatte att gå. Regnet hade nu börjat falla och han kunde känna hur hans kläder började bli genomblöta. Siggan drog en hand igenom sitt nu våta hår. Hungern började sätta sig i och han började ångra sitt tidigare drag att inte anfalla de två vakterna och mannen. Siggan stoppade brödet i sin andra ficka i sin kappa och skymtade en tunnel en bit fram jäms vägen. Han bestämde sig för att ta skydd från regnet tills dess att han kunde hitta ett lämpligt byte. Ingen vettig person skulle nog vara ute i detta oväder som påbörjat.

Han rörde sig smidigt till tunneln, trots att ljudet kunde höras av hans fotsteg som slog mot vattenpölarna som bildats på marken. Han hade ännu inte skådat kvinnan som låg och sov bara en bit framför honom.

Plaskande fotsteg väckte Chrystal ur hennes dvala. Sömndrucket kisande såg hon sig omkring och upptäckte en manlig skepnad i tunneln där hon nyss sovit. Med ens blev hon klarvaken och reste sig ljudlöst upp. Om hon hade tur hade han inte upptäckt henne än och hon kunde jaga iväg honom eller ännu bättre, råna honom på lite pengar.
Hon tackade sin lyckliga stjärna för att hon blivit mer och mer medveten om omgivningen. Livet som hemlös hade gjort henne till offer för rånare och dryckespåverkade lustsugna alltför många gånger.
Sakta drog hon fram sin kniv medan hon smög fram emot mannen. Målmedvetet och med alla sinnen på beredskap, tryckte hon dolken mot ryggen på honom, lutade sig fram och viskade i hans öra.
-''Dina pengar eller ditt liv min vän.''

Hon hoppades att mannen skulle bli rädd och slänga ifrån sig allt han hade, för hon visste att hon inte var i stånd riktigt till en fullfjädrad sammandrabbning. Men om det visade sig vara nödvändigt, var inte hon den som tänkte ge sig i första taget. Om lyckan nu hade gett henne ett så här enkelt byte, så tänkte hon också kämpa för det.

Siggan som nyligen anlänt till tunneln kunde aldrig ha anat vad som skulle ske härnäst. Ett skarpt stick i hans rygg fick honom att stelna till. Det var ett blad till ett vapen, det var det ingen frågan om. Ingen typ av penetrering, men vapnet hölls emot hans rygg. En röst viskade i hans öra. Till en början var han stel, men då han hörde att det var en kvinna så släppte det. Istället så log mannen. Trots detta så skulle han spela med för stunden.

Siggan höjde sina armar svagt i luften, som en gest för att han gav vika. I hans ansikte så syntes ett brett leende; men kvinnan som stod bakom hans rygg kunde omöjligen se detta.
"Det är intressant hur du kallar mig vän, när du håller ett vapen mot min rygg." han tog en kort paus och fortsatte på en ny mening med tillgjord rädsla i sitt tal;
"Jag värderar mitt liv mer än vad jag värderar mina pengar. Men ack, jag är arbetslös och har varken guld eller silver med mig. Jag har endast mat och dryck i min rock." mannen var nu på gränsen till att brista ut i skratt, men lyckades att hålla sin mask då han fortsatte;
"Skona mig, jag ber er."

Han stod dock fast på sin plats utan att röra en muskel. Oavsett vem hans motståndare var så skulle en dolk i ryggen minst sagt göra mycket ont. Även om han antagligen skulle ha kunnat avfärda den innan kvinnan skulle hunnit reagera. Men Siggan hade en vana att leka med sina byten, det gjorde jakten så mycket mer fruktbar. Han tog ett djupt andetag och hoppades att han kunde behålla rollen som offer till ett rånförsök ett litet tag till.

När mannen höjde upp sina armar log hon lättat och slappnade av en aning. Han verkade vara ett lätt offer, men så fort han började prata ökade hennes misstänksamhet. Det fanns en ton av ironi i rösten och hon kunde för sitt liv inte förstå vad det var som mannen fann så roande i denna situation. Uppskattade denna person att bli rånad eller gjorde han bara narr av henne?
Frustrerat tryckte hon kniven hårdare mot hans rygg och spände sina ögon, som han ändå inte kunde se, på honom.
-''Jag menar allvar herrn.'' Hon underströk det sista ordet och hennes röst var tveklöst allvarlig. Samtidigt började hon ångra sitt val. Det här verkade inte alls bli så enkelt som hon först trott.
Hur skulle hon kunna övermanna någon, när hennes egna muskler darrade av utmattning? Hur skulle hon kunna överlista någon, när hungern gjorde att hon knappt kunde tänka klart?

Ändå kunde hon inte bara släppa mannen. Om hon gjorde det, så kanske han skulle råna henne istället. Inte för att hon hade så mycket av värde, men det skulle kräva extra tid och kraft att skaffa fram allt igen. Tid och kraft hon inte hade.
-''Ge mig då det ni har om ni nu värderar ert liv så högt.''
Det fanns en lätt darrning på rösten och hon hoppades att mannen inte hade hört detta. Hon spände upp sig för att han inte skulle märka hur svag hon egentligen var. Då skulle han lätt kunna övermanna henne och det var det sista hon ville just nu.

Spetsen på hennes dolk gjorde sig påmind då hon tryckt den hårdare emot hans rygg. Siggan bet ihop en aning då det gjorde ont. Men han hade upplevt värre smärta förut. Smärta han inte minns men som han fortfarande kunde känna, långt in i sitt sinne. Trots det blev han mer varsam av kvinnans vapen. Han valde att flytta sig en aning så att den påfrästande smärtan inte skulle få honom att tappa sitt lugn. Han sänkte sina armar och plaserade dem i sidorna på sin kappa, innan han hoppade frammåt ett par steg, för att sedan vända sig om. Kvinnan hade inte haft något grepp om honom, så inget hindrade honom från att bara ta ett kliv framåt för att undvika hennes dolk.

Han såg på henne med en granskande blick. Det var inte förens nu som hon kunde se de sträckade pupillerna i hans ögon. Hur de skar in i den lila ytan och ingav en rovdjursliknande känsla kring mannen. Han försökte dock att bibehålla sin roll och hoppades att kvinnan inte skulle märka självförtroendet han besatt under denna situation.

"Ni ser inte ut att ha god erfarenhet av att råna någon, frun. Kan jag föreslå att ni nästa gång håller fast den olyckliga själ ni nästa gång planerar att plundra?" han drog upp sina armar ur kappans fickor. I en snabb rörelse så kastade han en av de tre brödbitarna han stulit från försäljarens vagnar till kvinnan. Det var dock gjort för att hon skulle hinna reagera att fånga brödet. Han såg på henne som att hon var ett litet barn.
"Jag har mer av det, men ingenting i detta liv eller livet efter kommer gratis." han log svagt och tog något steg närmare kvinnan. Det märktes på hans ställning att han fruktade kvinnans kniv lika mycket som ett barn fruktade en blomma. I hennes hand var den inte mer dödlig än så. Siggans skådespel var inget vidare.

"Vad skulle ni ha gjort om jag var ovillig att ge er mina ägodelar?" han granskade kvinnans hållning innan han fortsatte;
"Döda mig?" han såg på kvinnan och placerade sina ögon kring hennes hals, men vågade inte gå närmare för stunden.

När mannen vände sig om och såg på henne flämtade hon till av förskräckelse. Han hade ögon av en sort hon hade sett tidigare. Det var inga mänskliga ögon utan de påminde mer om ett rovdjurs. Hon rös vid tanken och höjde kniven för att vara mer beredd på försvar eller attack. Vilket som nu skulle komma först.
Orden han yttrade gjorde henne rasande, men var icke desto mindre sanna. Vad hade hon tänkt på egentligen? Självklart skulle hon hållit fast honom. Hon himlade med ögonen åt sin egen dumhet innan hon än en gång fokuserade dom på mannen framför henne.
Hon ryckte till när han rörde sig, beredd på att han skulle kasta sig mot henne. Istället tog han fram något ur sin kappa och kastade mot henne. Det var några brödbitar och hon följde deras väg genom luften ner mot marken, där dom studsade några gånger för att tillslut lägga sig till ro.
Hungern gjorde sig påmind, men hon tvingade bort den och blickade mot den lilaögde mannen istället. Till synes ointressad av brödet han kastat åt henne.

Han började prata igen och och hon kunde inte urskilja någon form av rädsla eller undergivenhet hos honom.
Detta gjorde henne både förvirrad och än mer frustrerad. Han gick framåt mot henne samtidigt som han än en gång yttrade en hånfull mening.
-''Kom inte närmare jag varnar er!''
Desperationen hos henne gick nu inte att ta miste på. Den här mannen verkade inte frukta något och han började göra henne riktigt nervös.
-''Jag skulle inte tveka att döda dig. Jag har gjort det förr.'' Det var en lögn, men det kunde ju inte han veta.
Till hennes stora förskräckelse började hennes hand darra. Rädslan hos henne, för lite sömn och utmattningen över att inte ha fått mat gjorde sig påmind och hon hoppades att han inte skulle se hur mycket hennes ben vacklade. Hur hela hennes kropp gjorde motstånd mot minsta ansträngning.
Hon svor inombords över att hon inte hade stulit brödfanskapet bara förut. Istället hade hon varit tvungen att bråka med handlaren.
Onödigt. Så onödigt. Nu stod hon här, i en situation som verkade gå henne helt ur händerna och som hon inte en aning om hur hon skulle ta sig ur.

Det var onödigt av kvinnan att inte ha tagit emot brödet. Istället hade det fallit till marken och blivit smutsigt. Antagligen skulle hon inte haft någonting emot att ha ätit det trots detta. Det var i alla fall den inblicken Siggan hade fått av att ha granskat henne under denna tid. Han kunde se att kvinnan var orolig. Att hon fruktade honom. Detta gjorde dock bara akten desto mer njutbar. Att bringa rädsla hos sina offer var det bästa förutom jakten i sig. Siggan hade stannat upp vid kvinnans varning.

"Om du dödat tidigare eller inte spelar ingen roll. Det visar att du är kapabel till det. Men tro mig, de flesta är kapabla till mycket när situationen väl kräver det." Siggan lät sina ögon vila på brödet som nu låg på marken. Varför hade hon inte tagit det? Hon var uppenbarligen hungrig. Han hade gett henne vad hon ville ha. Människor var konstiga varelser, de följde inte sina drifter och sina instinkter. Han var själv osäker på exakt vad han var för någonting, men han var verkligen inte som dessa ömtåliga och oförståeliga varelser. Han såg åter på kvinnan framför sig.

"Säg mig, vad är det du vill ha mest i detta liv?" detta var en stor fråga, någonting många inte kunde svara på. Speciellt inte i den unga åldern som denna kvinna befann sig i. Siggan började tröttna på denna lek. Var kvinnan en mördare som stod framför honom så skulle han inte tveka att ta hennes liv efter att ha hört hennes svar på frågan, han behöve ingen i denna stad som sänkte hans enda inkomst till föda. Vampyrens blick var kall och granskande.

Kling, klang, klirr.
Kling, klang, klirr.

Bjällrorna klirrade och mynten skramlade. Det hade hunnit bli natt då Zolathan äntligen nått Easthall, slutet på hans långa vandring. I det desorienterade mörkret hade han understödd av sin egen tankspriddhet gått vilse på stadens gator och nu irrade han mållöst omkring. Det regnade och hans skor var våta. De robusta vandringskängorna hade börjat gå upp i sömmarna och han skulle behöva hitta nya skor ganska omgående om han inte ville gå barfota. Men barfota var också bra. Gräs under fötterna var så mysigt tänkte han.

”Var är det där värdshuset?” mumlade Zolathan ljudligt för sig själv. ”Hakar, krokar, rötter och fötter! Tjäder, fjäder, läder och kläder!” vad var namnet på värdhuset nu igen? Hans inövade minnesramsa tycktes inte hjälpa honom och han misstänkte att han mindes själva ramsan fel också. Allt var så suddigt och luddigt då man försökte tänka för mycket på det. Zolathan kliade sig om vänsterarmen. Den kliade något förskräckligt och det var smådjurens fel. Han kallade dem det. Smådjuren, sakerna som han var övertygad om att bodde i hans vänsterarm. Han kunde känna hur de rörde sig och kröp omkring där inne.

Det var då han hörde röster komma från gatan fram. Ljud som bärde med sig rädsla, osäkerhet och oro. Löften och lögner om hot och illdåd, dåd om illa mening. Regnet och mörkret blev kryddan som gav ljuden mening. Det var det perfekta upplägget för en saga eller sång. Ett fasligt äventyr i en regnig natt. Omedvetet skyndade han på stegen och då han kom längre fram såg han två personer stående i den mest poetiska position natten kunde erbjuda.

Den ena var en kvinna, en tanig sak i Zolathans ögon som såg ut att behöva ett ordentligt mål mat mer än något annat. Hon höll en kniv mot den andre som var en man med ett djuriskt utseende. Vad vackert, vad roligt vad spännande, tänkte Zolathan och vinkade åt dem båda när han gick dem till mötes. Bjällrorna på handsken klingade gällt.

”Ursäkta mig, ni det unga paret där!” ropade Zolathan ut till dem som om knivbladet mellan de två i själva verket var blommor. ”Jag vill ju inte störa de små liven ute på tu man hand en kväll som denna men ni råkar inte veta var värdshuset Rödhaken ligger? Jag tycks vara helt vilse är jag rädd. Är inte det en pinsam sits att försätta sig i månntro?

Chrystal spärrade upp ögonen av förvåning denna gången. Det var en märklig fråga han hade ställt och vad hade den med situationen i sig att göra? I och för sig så verkade allting med den här mannen vara märkligt, men varför ville han veta detta?
-''Det har väl inte du med att göra?'' Fräste hon irriterat och såg förvirrat på mannen framför sig. Han ställde frågor hon inte ens visste svaret på själv.
Klingande bjällror fick henne att se ut mot gatan utanför tunneln. Det hade blivit mörkt nu och ännu mer kyligt ute. Ett svagt sken från en gatlykta lyste upp hennes ansikte och visade en rad olika känslor som utspelade sig i hennes ögon. Ögon hon fäste på de smutsiga brödbitarna som låg på marken. De såg inbjudande ut även fast han hade kastade dom till henne, som om hon vore en hund och den insikten fick henne att skämmas över sig själv.
-''Jag vet inte.'' Mumlade hon efter en stund och bestämde sig för att vara ärlig. Hon hade ju inget att förlora på det för tillfället.
-''Just nu ett jobb, en varm säng och mat.''
Orden var knappt hörbara för dom stockade sig i halsen på henne. Hon visste att hon inte skulle överleva en vinter till om hon inte hittade ett jobb.

Orkeslös och uppgiven lutade hon sig mot tunnelns stenvägg. Kniven hon höll i sin hand sänktes ner utmed hennes sida. Hon kände inget behov av att hota mannen längre, men samtidigt ville hon inte stoppa undan den riktigt än.
Hon lyfte ansiktet mot mannen bredvid henne och såg på honom med trötta ögon.
-''Och själv? Vad är ditt svar på samma fråga?''
I samma ögonblick hon ställt den, dök en narrliknande man upp och ropade något till dem.
Instinktivt ställde hon sig i försvarsställning igen och höjde kniven. Narren verkade inte bli skrämd utav detta. Inte ens en tillstymmelse av någon reaktion syntes hos honom. Vad var detta för knepig kväll?
En tanke slog henne plötsligt att narren och mannen framför henne kanske kände varandra. Även om så inte var fallet, så vågade hon inte ta risken att chansa.
Med all sin sista kraft hon kunde uppbåda, sprang hon mot den lilaögde mannen för att ge honom en knuff så hon kunde fly därifrån.

Att kvinnan fräst åt honom som ett svar var inte så förvånande. Hon verkade vara en lättretlig sort. Kvinnor som styrdes av deras temperament var alltid intressanta, synd att hon inte följde sin instinkt dock. Siggan tog ett djupt andetag medans han iaktog hur kvinnan börjat slappnat av. De lila ögonen följde hennes minsta rörelse tills att hon slutligen lutat sig mot tunnelns mörka väggar. Siggan drog sina ögon hastigt mot utsidan, ett ovanligt ljud kunde höras utanför som närmade sig. Vad var det för märklig person? Siggan släppte den märkliga gestalten med sina ögon och gav sin uppmärksamhet åter till kvinnan då hon faktiskt givit honom ett svar; och en motfråga likväl. Hennes svar var någonting han förväntat sig av en kvinna i hennes natur. Han öppnade munnen för att svara då han plötsligt blivit avbruten av en uppseendeväckande narr som vandrat in i tunneln och frågat efter Rödhaken. I sin ögonbrå kunde vampyren se kvinnan göra en plötslig rörelse mot honom.

Siggan, medveten om kvinnans ostabila tillstånd blockerade hennes väg med en orubblig kraft. Han vände sin rygg mot narren, men med blicken fäst vid honom. Vampyren stod nu mellan kvinnan och denna underliga person.
"Om det är Rödhaken du söker efter så kan vi ta dig dit." Siggan vände sin blick till kvinnan och såg på henne som att hon inte hade något val att följa med.
"Eller hur?" lade han till, med sina ögon placerade i hennes. De smala pupillerna vidgades svagt, men behöll de sträckade formerna.

”Ho ho. Så det kan ni minsann? Underbart, fantastiskt.” skrattade Zolathan åt mannens tillmötesgående. ”Jag lyfter på hatten herrn!” han gjorde gester ovanför sitt huvud som om han lyft av sig en osynlig hatt. ”Om jag haft en hatt. Tyvärr kan jag bara erbjuda ett horn i sidan, eller två. Ho ho ursäkta ursäkta, så otrevligt av mig.” Överpråligt bugade sig Zolathan så hornen på hans hjälm nästan stödde i marken.

När han rätat sig upp kliade han sig om vänsterarmen, la sitt huvud på sned och betraktade dem båda. Omedvetet hade han börjat vissla på den glada visan 'Flickan från Narsis'. Mannen hade ett otrevligt plyte men Zolathan flinade åt hur bra den unga fröken skulle ha gjort sig i hans armar. En omfamning av melankolisk symmetri, en skuggornas geometri. Lika fort som tankarna vandrat var Zolathan tillbaks i nuet och han andades ut tungt.

Med spralliga steg började han gå de båda närmare samtidigt som han sa: ”Jag står i eder skuld och accepterar å det ödmjukaste erat allt för vänliga erbjudande unge herrn.” Zolathan var nu bara några steg från paret då han föll och kämpande för att hålla balansen studsade fram. Hans högerhand flög förbi kvinnans öra med knappt så mycket som en hårsmån då han återfick balansen och åter ställde sig rakt. Blygt bjällrade bjällrorna på handsken då han höll fram högerhanden till flickan. I den höll han en stor vit ros. ”Till min sköna.” nickade han och insisterade på att hon skulle ta emot den utsträcka gåvan. ”Vackra ting ska hållas av fagra fingrar och de ska inte krama Novus redskap ens för skoj.”

Likgiltig inför om hon förstått så vände han blicken till mannen. Han ville inte lämna det unga paret ensamma ute denna mörka natt. Det hade varit ett slut allt för tragiskt. ”Visa mig vägen till värdshuset unge herrn och som tack ska jag låta tillägna kvällens första sång till er. En kärleksballad värdigt detta vackra par.”

Hennes försök att fly misslyckades fatalt och istället för att springande vara på fri fot, dunsade hon in i mannen bröst. Hon hade lika gärna kunnat försöka rubba stenväggen bredvid henne, för mannen hade inte rört sig en millimeter.
Med en förebrående blick på honom, gned hon sin ömma axel och försökte febrilt komma på hur han hade kunnat blockera hennes manöver så enkelt. Visst hade hon inte mycket kraft, men en kropp på 60 kilo som kom farande, borde ha fått även den tyngsta man att vackla lite.

Den lilaögde mannen talade nu med henne och såg på henne med en blick, som visade att han menade allvar i det han sa. Chrystals ögon smalnade och hon trotsigt fram hakan.
Vad trodde han egentligen? Att han kunde bestämma över henne som han ville? Det var hon som rånade honom och nu verkade rollerna vara totalt ombytta. Ett vasst och syrligt svar var på väg ut från hennes mun, när narren plötsligt hade snubblat till och nästan dragit med henne. Med en van smidighet hoppade hon undan ett steg och var beredd att hugga honom med kniven hon fortfarande höll i handen. Då hon såg att narren bara snubblat till och inte försökt attackera henne, lugnade hon sig lite. Då upptäckte hon hur nära hon stod den lilaögde mannen. I farten hade hon instinktivt flyttat sig närmare honom och generat tog hon ett steg tillbaka.
Lyckligtvis gav narren henne en vacker blomma och hon kunde ägna sin uppmärksamhet åt den, men lyckan förblev kortvarig. Narren trodde tydligen att dom var ett par och med både ilska och förskräckelse stammade hon fram några ohörbara stavelser som skulle föreställa ord.

Siggan såg en skymt av en rörelse och strax föll denna mystiska man framför ögonen på honom, som att han plötsligt tappat balansen. Marken var slät och det fanns inte mycket att trampa över. Var han så klantig att han snubblade över sina egna ben? Siggan kunde inte låta sig tro annat än att denna man dolde någonting. Värdshuset var svårt att missa och det var antagligen en av få byggnader som ljus kunde skymtas komma från. Rödhaken var känt för att vara öppet nästan alla tider, även nu inpå kvällen. Det var inte förens nu Siggan såg att kvinnan tog ett steg bort ifrån honom. Novus? Han var säker på att han hört detta namn förut, men vad betydde det? Siggans hand strök hans smala haka då han sjönk in i sina egna tankar, lämnandes en funderam blick. Hans tankar blev dock avbrutna av att denna bard tilltalat dem som om de vore ett par. Skulle vi vara ett par? Jag och den där varelsen? Siggan fnös lätt med brydde sig inte om att varken neka eller förklara för personen i fråga.

Det var dock en väldigt humoristisk reaktion från kvinnan, då han kunde se att hon blev väldigt ställd av sättet narren talat till dem. Siggan ryckte lätt på axlarna innan han tog armkrok med kvinnan bredvid sig. Hans grepp var mjukt, men med en nästan orubbar styrka. Hans uppmärksamhet föll åter igen på mannen.
"Jag tar dig för ditt ord." Siggan nickade åt mannen. Han såg åt kvinnan och log hemlighetsfullt, för att sedan viska i hennes öra;
"Mat och dryck bjuder jag på. Men tro inte att jag gör detta för din skull." Siggan hade ljugit tidigare om att han inte haft mynt på sig då han träffat kvinnan. Det var inte mycket, men han hade inte mycket användning för dem. Han kunde lika gärna bjuda denna kvinna på en måltid, innan han fick sin.

"Mot Rödhaken." log han.

(Fortsättning här.)