Han reste sig upp från det fuktiga gräset. Han såg på henne, vågade tala till henne. Även fast han tydligt var rädd. Vågade säga saker som att hon var annars, annorlunda från vad han var van vid. Men tillsist verkade rädslan och tvivlet i honom sjunka undan en aning. Eller såg hon fel? Om så var fallet, så var det ett väldigt framsteg enligt Layane. Men även fast hon kände en liten seger i sig så var det försent, han hade redan sagt saker som upprört hennes redan så vridna sinne. Det hon själv försökte att inte förstå, förstod han. Det hon själv försökte trycka bort, såg han. Var det så tydligt? Egentligen visste hon att han nästan lyckats riva hennes murar helt, men det hade inte lyckats helt. Orden om hur en lönnmördare egentligen skulle vara fick nästan tårarna att visa sig, hennes ögon blev glansiga, men hon vägrade. Ingen hade någonsin tagit sig bakom hennes mur helt, och det skulle inte hända idag heller. Så i ett instinktivt försvar tog hon sats i gräset, precis som hon gjort första gången. Hon satt hukad en stund längre för att svara honom:
"Ja... om du slutar vara ynklig så räcker det en lång väg... men säg mig..." Hon sänkte blicken till gräset och log ett hånfullt flin. Håret hängde likt gardiner för hennes ansikte då hon sade knappt hörbart:
"Har du varit så här ynklig i 400 år...?" Med ett väldigt eftertryck. Allt för att ge igen, för att han nästan lyckades ta sig in bakom hennes barriär, så skulle han få igen. Ett av många sätt för henne att stänga ute människor, eller, i det här fallet en alv. Att nästan omedvetet putta personer ifrån sig, då de började komma för nära. Kanske också för att provocera, locka fram någonting. Dessutom, så ville hon inte att han skulle få bestämma om han ville dö, även om bitterheten i hans ord gjorde honom mer trovärdig på att det var han som hade kontrollen över sitt liv, så provocerade det Layane ännu mer till att göra som han inte ville.
Men förmodligen gjorde hon bara saken värre. Så som hon alltid gjorde. Direkt efter att hon sagt sin uppenbart illasinnade mening stötte hon ifrån med sina fötter i backen. Hon tog i med en sån kraft att hon åstadkom ett ljud som bara verkade elda på krafterna mer. Fötterna var riktade mot hans bröst; fast i hennes känslostorm så kom sparken att bli missriktad. Det var hans huvud, hans ansikte, som skulle komma att ta smällen om han inte lyckades försvara sig själv, inte hans bröst. Layane kände inte att henne spark skulle bli missriktad, hon var helt övertygad om att sparken skulle träffa honom i bröstet. Men hon skulle ha fel, förblindad och missledd av sina känslor.

Orden om att hans liv var värt mindre bekräftade endast det Layane hade trott om honom tidigare. Han värdesatte inte sitt liv. Hon visste inte hur hon skulle få honom att värdesätta sitt liv mer? Kanske få honom att inse hur bräckligt livet var. Men kanske var det så det blev om man funnits till i 400 år? Kanske tyckte han att han levt klart?

Hon avvaktade, eller snarare så började hon vakta sin tunga det hördes i den kommande meningen hon skulle säga till honom. Samtidigt som hon lurigt hukat sig för att ta sats, men hon lekte med tålamodet, hon attackerade inte ännu. Men han själv svarade inte, han såg bara på henne, betydligt mer fokuserad men helt tydligt utan någon vilja. Han hade ifrågasatt henne och dels ifrågasatt sig själv, något han hatade att göra men hon hade defensivt tryckt bort det hela, tycktes inte gilla det alls.
Hon attackerade tillslut, högt, högre än bröstkorgen. Fötterna närmade sig hans ansikte och instinkterna drog honom åt sidan med överkroppen och han höjde sina händer för att greppa tag om henne, låste hennes rörelser i benen medan han vred sig för att greppa tag i en arm så han kunde trycka ned dem båda två till marken och hålla henne där, men han slängde sig själv underst, för vissa saker var svårare att släppa. (Ursäkta PP) Han var dock osäker på hur säkert grepp han hade om henne, kvinnor var dessutom mycket halare och om hon kände till olika grepptyper sedan innan skulle hon hitta sig ett sätt att vrida sig ur. Nej han ville fortfarande inte råka skada henne, därför fick hon vara överst. Närkamp i brottningsform hade han varit med om mycket, något man fick lov att lära sig av då giriga slavar kunde bli aggressiva slavar.

”Och om jag varit det, tror ni ej att det kommer ta lika många år för er att göra en förändring?” Ifrågasatte han henne i den sekunden de först legat på marken. Hon hånade honom, mest troligt så gjorde hon det för att hitta en aggressivitet hos honom, människor var duktiga på det.. allt för ofta hade han sett liknande förolämpningar i barer och värdshus som startat de mest löjliga bråken utan någon som helst mening.
Nej han hade inte varit ynklig en gång i tiden. Han hade säkert haft en dröm i livet som var verklig, men han ville inte veta om den, han ville inte veta om den tid han levt utan några bekymmer. Ville inte veta av den tid då han fortfarande hade ett hopp trots fångenskap för att sedan nedarbetas till en som fungerade utan ett medvetande, utan någon som helt vilja. Det var annars nu, men han trivdes för första gången på många många år, trots ynklighet.

Det hela gick mycket långsamt i Layanes huvud. Från stunden hon insåg att sparken varit för hög. Till stunden då han tagit tag i hennes arm. Hon flämtade häpet till och kände hur hon var på väg ned till marken. Men hamnade inte i gräset, han var under henne och hade henne i ett rätt så hårt grepp. Håret hängde blött och lockigt vid sidorna av hennes ansikte, hotade med att skymma hennes syn. Hans ord... det var ingenting hon hade tänkt på, ett resultat av hennes narcissistiska tankebanor. Men det var också dessa tankebanor som fick henne att förminska den stora uppgiften i det han påpekade:
"Är det en utmaning?"  Sade hon med en trotsigt stämma. Han hade gjort om hennes attack till någonting helt annat. Kanske till någonting han var mer van vid, Layane gillade hans kreativitet. Men gillade inte att han placerat sig själv underst. Dock var det ett framsteg, och hon lugnade sig en aning. Fungerade en så enkel sak som provokation på honom möjligen? Eller var det hennes ilska som framkallat denna oväntade "parering". Förmodligen var det för att Layane missat, för att hon låtit saker som inte borde, bryta igenom och få henne ur fokus. Eller så hade han kanske en dold talang han vägrade visa för henne.
Hon såg på honom fundersamt. Och försökte dölja ett litet stolt leende. Men varför hade han låtit sig själv hamna under henne. Hon ifrågasatte såklart:
"Är du rädd för att göra mig illa?" Hon pausade en stund: "Jag är inte gjord av glas..." Med de orden vred hon sina smala handleder, försökte åla sig ur hans grepp, försökte vrida sina handleder så att de skulle bryta hans i en så obekväm ställning att han skulle bli tvungen att släppa.

”Det är en lång tid, gamla vanor dör svårt, ni har inte livstid nog om ni ska mäta er mot 400år.”
Hon behövde inte alls vrida mycket för han släppte mer än gärna greppet om henne. Dels för att hon skulle flytta sig, det gamla obehaget av att röra vid någon hade som han trott, kommit tillbaka, hon var inte längre det undantag, men kanske hon bara hade en förmåga att ändra det i alla fall. Hon såg det som en utmaning, som att något år skulle räcka för att bryta ett sådant långt mönster, kanske hon inte insåg sina begränsningar som människa, speciellt inte mot en som inte skulle samarbeta inom det området.

Han skulle låta henne flytta sig från honom innan de båda nog skulle skapa sig ett avstånd, förmodligen skulle hon be om mer, plåga honom med ett fortsätta. Hon hade frågat honom, om han farade för hennes säkerhet och till en viss del gjorde han det men han såg ändå besviket på henne.
”Nej ni är inte gjord av glas, men det spelar ingen roll mot ett riktigt vapen, eller magi. Ingen är gjord av osårbar och vi alla är svaga på ett eller annat sätt så varför skulle jag vilja av misstag skada någon när jag vet att jag inte behöver det?” Det var ifrågasättande hans ord, hon såg på saker på ett helt annorlunda sett. ”Säg mig, om ni är så oroad över mitt liv, hur kan ni inte förstå varför jag inte vill skada någon, glas eller inte? Ni känner ju uppenbarligen nog för att gå till sådana längder för en annans säkerhet. Bara för att jag inte har någon respekt, eller direkt vilja för mitt egna liv betyder inte att den inte existerar för andra. Jag har inget annat kvar att ha den respekten för.” Han förklarade ordagrant. Kanske skulle hon förstå den bit han inte talade om för henne. Att han inte kände sig själv värdig för sin egen självrespekt, något som hade kunnat vara slutet av meningen han sagt, men som han inte lät yttras. Det var trots allt inte mycket underhållning i att lyssna på en gammal mans deprimerande gnäll.

”Vi är inte odödliga.” Han förväntade sig inte att hon skulle förstå, hon var en lönnmördare, tankar såsom dessa skulle få dem dödade så hon hade nog fått lära sig att det var fel att tänka såsom Nihirian gjorde. Fel, det var otroligt hur personer kunde vara så olika. Hur än hon svarade så var skulle han vara redo att haka på henne om hon ville ha upp honom för en till rond.

Det var irriterande lätt för henne att sig ur hans grepp. Men rent instinktivt tog hon sig bort från honom snabbt. Hon suckade tungt då hon insett att han släppt henne. Inte gjorde motstånd. Kanske var det dags för någonting mer allvarligt nu? Så som vapen.
"Hur är du så säker på att du av misstag skulle skada mig?" Sade hon självsäkert och höjde ett ögonbryn. Hon lät en tystnad sänka sig över dem.
"Jag förstår bara inte hur du kan sätta andras liv framför ditt eget. Om du möter en person som vill mörda dig, som vill döda dig, då är ju den personen inte värd någonting. " Hon vandrade bort till stenen där hon lagt sina saker och fortsatte tala medan hon med en rörelse vecklade ut skinnstycket med diverse klingor i: "Om det krävs att skada en sådan person för att överleva själv, så är det nödvändigt. Om det krävs att döda en sådan person för att överleva själv, så är det nödvändigt." Hon undrade om hon svarat på hans fråga, eller ens förstod hans fråga, så hon lade till medan hon såg över alla sina vapen. Där fanns fem olika klingor. Två knivar, äggen var kanske en handflata lång. En liten kniv med en smal ägg som var kanske en halv handflata lång. Sen två lite större klingor; Någonting mellan en dolk och ett litet svärd i storleken. Och till sist, hennes älskling, hennes trogna vän. Ett blankvapen, med en klinga, lika tunn som något väldigt tunt. Vapnet påminde om ett fäktningssvärd. Klingan var i silver och handtaget i guld. Ett perfekt vapen att döda tyst och lömskt på. Hon strök fingrarna över sin gode vän medan hon fortsatte :
"Det är det jag vill att du ska förstå..." Hon valde de två likadana knivarna med handflatslånga klingor. Hon började binda läder runt en av knivarnas järn, ett skydd för när de skulle träna med dem.
"Det här kanske får dig att känna dig mer avslappnad..." Sade hon lite vanvördigt och log för sig själv. En pik mot hans pacifistiska läggning. Om läder låg runt klingan så skulle den inte göra lika stor skada om den faktiskt oturligt nog skulle träffa någon av deras kroppar.

Hon flyttade sig mycket riktigt ifrån honom, började tala medan hon förflyttade sig bort mot stenen hon lagt sina saker på. Hennes ton var, en aning nedlåtande, ifrågasättande i hans öron, men de hade verkligen kommet in på ifrågasättande samtalsämnen.
”Det är jag inte, därför kan jag inte lita på det.”
Han såg henne plocka upp vapen, det såg ut som en extrem vana, visste precis hur hon smidigt plockade upp dem trots de vassa bladen. Han såg på klingorna där efter, kallt stål som skulle fortsätta släcka liv på människor, det spelade ingen roll.. befolkningen skulle aldrig lära sig att tolerera varandra till fullo.
”Är det verkligen så mycket fel i det?” Svarade han vasst tillbaka. Han behöll sitt halvdana leende, trots att hon just nu inte såg mot honom, men när hon gjorde det så ville han fortfarande visa sig med sin vanliga trevlighet. Han visste att han gått allt för långt från sin karaktär tidigare, hon hade pressat honom dit.
”Vad är det som gör det rätt att sätta ditt liv framför andras, anser ni att ert liv är så pass mycket viktigare, ger det inte dig en dålig smak av självgodhet? Nog för att ni är så noga med att lära mig att försvara mig själv, får mig att tro annat.. liknar det inte som att ni sätter mitt liv före ditt?” Frågade han henne och gjorde en paus för henne att ta sig en fundering på. ”Eller är det en ursäkt så ni skall slippa tänka på det om jag kan försvara mig själv, så har inte ni längre det ansvar ni själv gett er.” Lade han sedan till innan han skakade på huvudet svagt för sig själv. Hon var låst i sin tankebana, likaså var han. Han visste att hon var uppväxt så, att hans livsstil i hennes värld skulle betyda död, men då lade hon mer vikt på att inte dö.
Kanske skulle han kunna avundas henne lite, kanske skulle han vara kapabel till det om han försökte, det var nog det som gjorde henne vacker.. måste vara hennes flamma, till skillnad från hans egen döende glöd. Det som var så mycket annars från honom själv, Layane.

”Men det blir svårt om jag inte vill göra det, inte sant?”
Hon pikade honom glatt med kommentaren om läderremmen och hon höll inte tillbaka med att visa hur fint hon lindade den runt bladet. Att han skulle förstå, då kunde hon köpa sig ett par livslängder extra. Det fanns trots allt det tjuriga alviska släktdraget som han också ägde en del av. Eller kanske var han bara som ett barn, att han inte ville för att hon ville.
”Hur är du så säker på att du av misstag skulle skada mig?" Svarade han henne, med hennes exakta ord. Hon klandrade honom för att inte vilja skada henne, men hon lindade en rem runt hennes blad så han skulle känna sig tryggare.

Hon ryckte på axlarna:
"Nej egentligen inte, jag har inget emot att vara oskadd. Men... som jag sagt tidigare... i verkligheten så hoppas jag att du inte håller tillbaka..." Sedan satte han ord på känslor hon inte kunde förklara. Ja, hon satte hans liv framför sitt eget. Men varför? Hade det med ansvaret hon skulle slippa ta över hans liv? Kanske lite. Men det låg mer i det också. Hon ville skydda honom, hon ville ha honom levande, hon satte hans liv framför sitt eget pågrund av... något hon inte riktigt förstod själv. Hon såg på honom, mötte hans blick. Han hade pressat henne, letat bland hennes känslor efter en sanning. En sanning hon själv inte ville se. Så hon valde den enkla vägen, den själviska vägen han lagt upp så fint för henne:
"Ja, jag känner ett ansvar... skulle vara skönt att slippa det..." Sade hon med en nonchalant röst och såg åter på sina vapen. Hon ville inte riskera att han skulle se något annat. Att han skulle se de verkliga anledningarna till varför hon satte hans liv framför hennes. Det här var något Layane överlevt på under alla år. Att visa vad man egentligen kände brukade oftast leda till misär och förödelse. Om man inte talade om det, om man inte erkände det, så var det också större chans att det inte var sant. Känslor kunde försvinna på det viset. På det viset kanske hon inte skulle känna ett så stort tomrum om han inte skulle överleva det här. Vilket hon förstod mer och mer var en stor chans. Också var det en mindre risk att han fick se det verkliga monstret som vilade inom henne, han kanske trodde att han sett en skymt av det tidigare. Men i själva verket hade det varit hennes känsliga sida han sett. Det mörker som fanns inom henne var någonting helt annat, det mörkret hade inte skonat hans liv.
   Men hon skulle göra allt i sin makt för att få honom att överleva det här, så länge hon fann till. Även om det var en väldig uppgift som hon förmodligen inte klarade av. Men en outmättlig energi, en för alltid brinnande flamma kunde få många omöjliga saker möjliga.

När hon bundit den ena klingan klart talade han igen. Nu först kunde hon se upp på honom.
"Det vet jag inte..." Svarade hon tillbaka med ett litet leende, med exakta ord, fast utelämnade det sista han sagt
"Vad menar du att du inte vill göra det?" Frågade hon, fundersamt och lite paff, orolig över att han inte ville fullfölja träningen. Hon höll fram kniven så att hon höll i den inlindade klingans del och handtaget mot honom. Försökte tvinga på honom det innan han ångrade sig.

Han såg mot klingan länge då hon höll fram den mot honom. Hon hade enkelt hoppat över hans ord och lagt sina egna regler till leken. Han nickade som ett svar, ett ansvar hon skulle slippa. Hon hade dock inte svarat honom på det andra, hur ett sådant beteende kunde få en människa att må, nej det tycktes hon ignorera helt, kanske hon inte ville fråga sig själv hur det fick henne att känna, att sätta sitt liv, före eller efter, konsekvenserna det hade.
”Ni vet svaret, men jag syftade mer på hur ni ska få mig att förstå när det är något jag aldrig kommer göra, inte för min egen skull i alla fall.” Svarade han henne och han såg åter mot vapnet hon erbjöd honom. Han hade inte trott att han själv skulle behöva ta i ett vapen så tidigt. Men han öppnade tillslut sin hand så hon skulle få lägga den i handen på honom, vänster hand så klart eftersom den högra inte skulle klara av det. En konstigtkänsla att greppa om handtaget, men han hade gått med på det och då fick han lov att fullfölja.

”Ett ansvar ni hade kunnat avfärda från början.” Konstaterade han, som en extra glöd i det redan pressande samtalsämnet. De båda var vassa mot varandra, eller hon var snarare mer vass för att han inte skulle fortsätta sätta ord på det han såg och tolkade. Det skulle ha en konstig effekt på deras kommande tid, men om hon hakade på om att inte tala om det så skulle det kanske vara lugnt, att de betedde sig såsom de gjort innan.. att denna typ av samtal endast var för att förbättra träningen.
”Jag sa dock till er att jag skulle låta mig tränas i försvar för mig själv, jag kommer att fullfölja det men jag kan behöva lite tid ibland för att övertala mina tvivelaktiga känslor angående det hela.” Förklarade han för henne, efter han insett att han kanske hade hunnit ge henne en snabb oro med sina ord, han behövde bekräfta för henne att han inte skulle fly, men att hon behövde tålamod med honom.

Ett ansvar hon hade kunnat avfärda från början. Med de orden hade han rört vid sanningen. Den sanning Layane visste att hon inte klarade av, den sanning hon försökte fly ifrån. Hur kunde han? Hur kunde han dra och röra saker som Layane så varsamt och krampaktigt försökt stoppa undan. Han kunde inte vet något hut! Lite insåg att det var precis det hon gjort mot honom också. Layane såg på honom med den där blicken fylld av oro, rädsla, men framförallt nu; ilska. Hon bet ihop tänderna bakom de fylliga läpparna, och man kunde se hur hennes käkben spändes. Om blickar kunde döda, så skulle världen varit en alv fattigare den här dagen.
"Någon var ju tvungen att rädda livet på en sån vekling som du!" Fräste hon åt honom och vände sig åter till sina knivar. Hennes rörelser var snabba och offensiva då hon band den andra kniven med läder. Hon var nära på att skära sig på den vassa äggen flera gånger, men lyckades manövrera undan skärsår. När han fortsatte tala om tålamod så skrattade hon lite tyst, ett underligt skratt, kantat med ilska. Även om han bara menade väl, ville kanske få henne att förstå, för hennes egen skull, så var hon fortfarande i försvarsställning. Hon skakade på huvudet, såklart att han ville ta det lugnt, tänkte hon. Alla hennes mentala taggar var nu ute, beredd på ännu en "attack":
"Okej... jag ska tänka på det..." Sade hon sarkastiskt. Som om hon inte alls skulle ta det lugnt med honom. Som om hon inte alls skulle ha något tålamod, som om hon tyckte att han var vek. Snabbt hade hon bundit äggen på sin kniv och gick bort från stenen. Hon vände på sig och såg på honom där de stod några meter ifrån varandra. Hon brydde sig inte om den stridiga stämningen dem emellan utan fortsatte undervisningen:
"Du vill inte skada personer när du använder kniv, då ska jag lär dig det... vad vet du om den stora pulsådern som går genom hela människokroppen?" Frågade hon. Hennes röst var hård och saklig. Människokroppen var något av en specialitet för Layane. En produkt av livet som lönnmörderska. Och en produkt av hennes morbida intresse.

"Eller var det verkligen så?" Frågade han henne direkt tillbaka. Nog för att hennes attityd verkade gå mot att de skulle sluta prata om samma ämne, hon tycktes med sin kommande sarkastiska ton allt duktigare på att nonchalant kasta av sig e frågor som fått henne att reagera förut. Han dock, ville bara veta, försökte hitta en bekräftelse på att han hade rätt i det hon sade och hon, trots hennes ofrivilliga beteende så nekade hon honom all rätt att säga som han gjorde gällande sig själv.
"Inte mycket mer än att den är viktig, jag har aldrig varit i en situation där jag behövt veta om den." Han kunde dock inte neka de gånger i början som han hungrigt sett ett vasst föremål och föreställt sig hur han tryckt det i halsen på de äcklande personerna han haft att göra med, men det var länge sedan han haft tankar såsom då, innan han visste vad det innebar att bryta ned någon, då man tappade all hopp om att ens ilska skulle rädda en. Nej, ilskan var bara illvillig mot en själv och förrädisk var den också.

Blicken de mossgröna ögonen betraktade Layane med medan hon stod och berättade för honom, eller, var på väg att berätta för honom, såg mot dolken en kort stund medan han omedvetet bet lätt och kort i läppen innan han såg upp mot henne igen, ställde sig så han var någorlunda redo men hans hållning var nog fortfarande relativt trasig och full i håll, hur höll man vapnet till hållningen för att det skulle vara som ultimatast? Han visste inte, men han antog att hon skulle demostrera till sin förklaring om den viktiga halspulsådern.

Hennes ögon smalnade, de mörkblå skar genom den fuktiga luften. Och hon sade mellan sammanbitna tänder:
"Hade jag inte förhandlat åt dig så hade du varit död nu..." I Layanes huvud hade hon handlat helt rätt när det kom till att döda honom. Men hur hon hade ändrat sig, hur hon hade "räddat" hans liv, var något hon inte var stolt över egentligen. I hennes ögon hade det varit något av en svaghet hos henne själv. Och på det här sättet hade hon gjort ett erkännande för honom, kanske var det detta som orsakade tystheten i hennes röst.

Hon drog en djup suck och slöt ögonen innan hon börjad tala, liksom för att samla sig:
"Det går en stor pulsåder genom hela människokroppen. Den sträcker sig från halsen, ut i armar, ut i ben och genom magen. Det är främst såklart hals, men också lår, du ska låta bli att sticka in något vasst. Jag vet inte varför exakt, men det verkar som om blodådrorna i låren är rätt så stora, och genom att skada en sådan åder så... ja... dör personen väldigt fort... " Hon pausade och såg ut som om hon mindes någonting. Som om hon erfarit det många gånger.
"Man kan inte tro det... men otaliga är de gånger då en oskyldig kniv i någons lår orsakad död på ett ögonblick..." Hon talade sakligt, som om det inte berörde henne någonstans.
"Ställen du vill sikta på är framförallt axlar. Dock inte armhålan, för där går den här blodådern. Inte lika känslig där som i låren och i hals, men den finns likväl där. Men axeln, ett perfekt ställe... där gör du också din motståndare svagare i att hantera ett vapen, då armen förmodligen blir oanvändbar..." Hon blickade på hans hand och såg att han kände sig aningens obekväm med den i sin hand, hejdade en impuls att lära honom hålla den rätt. Men hon fortsatte berätta klart först:
"Magen..." Sade hon och såg upp på honom igen: "..har jag upplevt är något utav ett chansningsområde. Om man håller sig till sidorna av magen brukar personen överleva, undvik mitten. I mitten av magen går också den här stora pulsåder." Hon verkade försöka fundera ut något mer han behövde veta om vart han inte borde sticka sina vassa vapen, men hon kunde inte koncentrera sig då han såg så opraktisk ut med vapnet i sin hand. Hon började på att säga någonting:
"Sen så... vänta..:" Och hon började gå fram emot honom, ville rätta till hela hans kroppshållning. Med den själviska insikten om att han inte skulle vara rädd för hennes beröring sträckte hon sig efter hans hand, ville rätta till greppet. Lite visste hon att han förmodligen skulle rygga tillbaka vid hennes vidrörande.

Hon tycktes verkligen inte vilja släppa på hennes version av historian, när de konfronterade verkligenheten fram och tillbaka så spelade hans värdering ingen större roll, som kvinna med en vana av makt kanske det inte var så konstigt.
Nihirian övervägde att svara ännu en gång gällande frågan, men det var nog mer eller mindre lönlöst, även om han hade svårt att lära sig dessa tekniker, eller att han markerat tydligt att han aldrig ville skada någon och framför allt hur mycket han än försökte övertala henne om hans egna synsätt omkring värdet i hans liv så skulle det resultera i fortsatt aggressivitet från henne. Hon skulle fortsätta spotta på hans värderingar, kalla honom patetisk men inte värdelös, ett faktum han fann någorlunda roande om han skulle vara ärlig med sig själv. Hur hon pratade om att han var en sådan mes men att hon inte hade gjort fel i sitt val, som om hon hade större planer för honom, två sidor som talade två helt olika saker.
Nej, han bestämde sig för att släppa det, låta henne få vila för han skulle inte få henne att tro något annat än på ett tag igen, inte när hon var bestämd på att forma om och laga honom, göra honom till mer en ny skapelse.. kanske var det hennes mål, att få bli en skapare.

”Axlar och magens sidor.” Upprepade han, nej han skulle nog låta det ligga för nu så länge hon följde mönstret. Hon förklarade nu hur pulsådern som vandrade genom hela kroppen vidgade sig, vart den var som känsligast och hur konsekvenserna kunde gå om man råkade komma åt den. Han trodde sig inte att han någonsin skulle hugga med dolken, eller han visste, men att följa henne som en mer duktig elev kanske skulle passa henne bättre i smaken just nu.
Mycket riktigt så ryggade han tillbaka då hon närmat sig och han insett vad hon var ute efter. Att hon kom i närheten gick han men han hade fått ta två steg tillbaka för att hon inte skulle nå honom. Med det så kände han sig extremt manlig över hans fantastiska reaktioner, det syntes nog en bitterhet på honom själv i hans ögon trots att han log mot henne.
”Kan ni visa istället så anpassar jag mig därefter?” Frågade han henne med sitt klistrade leende och nu halvt kisande ögon i symbios med leendet. En lång fundering låg över hur dum han varit som trott att hon var annorlunda tack vare att hans kropp lugnat sig och accepterat hennes beröring. Hur det i slutet förmodligen var omöjligt ändå.

Om det var lönlöst för honom eller inte att tala emot henne i detta tillstånd skulle dom aldrig få veta. Ty han verkade ge sig, och verkade böja sig under för hennes vilja om att fortsätta träningen utan obehagliga frågor.  I sitt inte så aggressiva medvetande förstod hon att han undrade, för det gjorde hon själv också. Den där plötsliga barmhärtigheten hon visat för honom. Det enda hon visste var att det hade någonting med hans samarbetsvilja att förlora sitt liv att göra. Hon gick bara inte med på det.

Han hade ryggat tillbaka. Hon nådde inte handen hon velat nå. Hon stannade till och såg på honom fundersamt. Den tidigare så stora ilskan som gosat in sig i hennes ansikte verkade rinna bort i och med att han visade motvilja till att bli berörd. Hennes hand hade frusit till i luften, hon knöt den osäkert intill sin kropp och lyssnade när han talade, det var som om en stor vägg hade byggts upp mellan dem i och med det hela. Hon hade missat det precisa tillgället när det hade skett, eller kanske hade han alltid ogillat hennes beröring. Tankarna gick tillbaka till första gången de träffades, för bara någon dag sedan på värdshuset Rödhaken. Då hon tagit sin historia från honom, då hon vidrört hans hand, och han visat en tydlig avsmak. Då hade hon funnit det roande, men inte nu. Nu kände hon sig motvilligt sårad. Men samtidigt blev hon aningens lättad, för hon visste ju att det var ett hälsosamt tecken att inte vilja vara nära henne. Kanske var han inte så motvillig till överlevnad ändå? Skådespelet han lagt på såg hon, men försökte spela med, det var bäst så. Dock lyckades hon inte som honom, att klistra på ett leende igenom. Hon började sakta inse dumheten i sin aggressivitet, det onödiga:
"Okej..." Sade hon, och försökte låt normal.
"Såhär..." Hon visade hur hon höll i kniven, hur man skulle kunna hålla i den i en utsträckt hand utan att den skulle tippa framåt.  Hur man höll i den på bästa sätt då handen var sluten.

Resten av träningen var hon inte aggressiv längre. Träningen bestod mest av prat. Hon berättade om de dödliga punkterna på människokroppen, de mindre dödliga punkterna. Försökte att inte gå för långt in på detaljer, som han egentligen hade någon användning av, utan som bara var hennes egna intresse som hon tyckte om att prata om.
 Hon visade honom olika stridstekniker, olika försvarsställningar. Hur man måste röra sig för att trötta ut sin motståndare. Hur man läser sin motståndares nästa rörelse. Olika val man kunde bli satt inför för att överleva själv.  Han fick pröva de större vapnen hon hade, dock inte hennes blankvapen med guldhandtag. De höll på långt in på dagen, och då det börjat mörkna så gav hon sig.

"Vi kanske borde börja röra oss tillbaka..." Sade hon andfådd och gick mot stenen där hennes saker låg. Drog på sig den genomsura tröja hon lämnat för träningens skull. Linnet korvade sig runt hennes kropp, en obehaglig känsla. Den var kall. Hon sträckte ut handen efter vapnet han lånat av henne för att få packa ned det i lädertyget.

Träningen hade nog inte gjort honom mycket klokare men den hade pågått länge och en eller två saker skulle han nog ha lyckats snappa upp, om inte annat så att det rörelseminne i kroppen som nog skulle kunna hjälpa en hel del. Det hade blivit sent då träningen äntligen skulle avslutas, han hade inte trott sig att ett pass skulle ta så lång tid och kände sig rätt förundrad över hennes kapacitet om passen hon själv gjorde höll den här tiden. Det hindrade dock inte henne från att ha höjt pulsen och blivit svettig när hon gick för att hämta sina saker.
"Innan det blir allt för mörkt självklart." Svarade han henne medan han själv stod lutad mot sina knän och återhämtade någon form av energi som kunde möjligtvis gömma sig i någon muskel. Han var trött och väldigt mör, då hans kropp inte var van den här typen av träning utan det han hade var mest naturligt från hans livsstil från hans yngre dagar, sen en fortsatt långvarig träning i hans vandringar. Han tog änden på vapnet för att räcka över det till henne innan han själv gick och hämtade sin extra mantel för att hålla upp den åt henne medan hon packade.
"Här." Sade han sedan han hade trots allt erbjudit henne den medan de varit på sin väg dit. Något torrare skulle definitivt bli varmare och för hans skulle var hans inre kläder fuktiga av svetten men de yttre lagret av tjockare plagg hade stoppat mycket av regnet, men var i sin tur dyblöta. Därför plockade han av sig sin mörkröda särk och lyfte fram sin egna mantel för att vira den om sig och packa på sig sin väska. Byxorna var fortfarande blöta, men de var ingenting att göra åt, de såg mörkt svara ut tack vare vattnet men han kunde nästan tycka sig gilla kombinationen. Hans hår hade mer stripat sig och det droppade ut slingorna, precis som hennes hår förmoligen också gjorde.

"Såå..." Sade han då han insett att han inte kom ihåg vart man hittade ut, det var lika gömt som när de kom. Han stod fortfarande och höll manteln, då det enbart gått någon sekund. En mängd vapen som han inte alls varit bekväm att hålla i, positioner som gav fördelar för antingen defensivitet eller aggressivitet, sårbara områden och mindre sårbara, det fick honom att länga efter någonstans att få lägga sig ned, torrt och bara andas.

Hon tog emot kniven och packade ned den tillsammans med sina andra vapen. Snabbt och smidigt rullade hon ihop lädertyget. Innan hon kastade upp det på ryggen hörde hon hans ord och vände sig om. Såg lite fundersamt på manteln, men mindes att han ju erbjudit henne den tidigare.
"Tack..." Sade hon och tog emot den.  Virade den runt sin kropp som ännu inte frös, men förmodligen skulle göra det i sinom tid. Hon tog sin väska och lät blicken vandra en sista gång genom dungen, för att se så hon inte glömt någonting:
"Den här vägen..." Sade hon som svar på hans ord och började leda vägen genom buskaget. De påträngande grenarna och kvistarna verkade aldrig sluta omsluta dem. Men tillslut gjorde de ju såklart det, och skogen blev allt glesare. En dimma hade lagt sig över mossan och mellan de höstbitna träden. Kusligt kanske någon skulle tycka, som hade tid att tänka på det.

Den sista delen av dagen då de tränade hade varit bra för henne. Det hade fungerat, något sånär, att skingra hennes tankar. Från det väldiga begär hon känt, och ännu kände hon det inte. Dock misstänkte hon att den här natten inte skulle bli rolig. Mardrömmen föregående natt hade känts så verklig, så äckligt hemsk.
Hon undrade kort vad Nihirian tyckt om träningen. Hon hoppades på att han lärt sig någonting användbart trots hennes underliga beteende. Hennes aggressiva beteende hade gjort henne lite rädd för att tala med honom nu av någon anledning. Varför förstod hon inte, och hon visste inte om det märktes, möjligtvis på hennes tystnad.

Nu när hon i sitt normala tillstånd insett att beteendet hade varit besynnerligt. Ett svagt beteende från hennes eget håll, att bara låta allting rasa ihop sådär. En tanke om att be om ursäkt for igenom hennes huvud, men det låg inte för henne att be om ursäkt. För om hon gjorde det, så var hon tvungen att erkänna att hon hade fel.

Han följde hennes ledgång efter hon mottagigt manteln, den superlilla slingriga vägen var lika jävlig som första gånger där kvistar och annat helvete försökte klösa ut ögon och fastna i hår men efter ett tg var de ute igen, otroligt mer oskadda än man kunde ha gissat. Stämningen dem emellan var bara tystnad, där han i sin tur bara hummade på en visa tyst för sig själv. Den kyliga luften fick det att ånga vid varje andetag, regnet hade slutat för ett bra tag sedan men nu började man kunna fara att frosten skulle lägga sig över all blöt yta. Men det kanske dröjde ett par till höstdagar för det.
Funderingen på om han skulle säga något eller inte gick genom hans huvud medan han hummade för sig själv, eller ja, också för att inte sätta någon press på honom eller Layane då ett hummande kunde vara som om man inte brydde sig så speciellt vid det tillfället. Han betraktade dimman med halvtrötta ögon, de var fortfarande pigga en utmattade av träning, där han även hade svårt att hålla en skarp blick, till och från blev saker långt bort snäppet otydligare.

Vandringen fortsatte tillbaka mot Easthall, tillbaka mot samma värdshus som de bodde på under förgående natt, han antog i alla fall att de inte skulle spendera natten på något annat ställe, men de skulle nog inte stanna där fler dagar och Layane skulle iväg på sitt ärende på magikerakademin, han undrade om han skulle vandra någonstans medan det fanns tid för det, be henne möta upp honom någonstans eller skulle han kanske vänta tills hon var kvar. En viss mängd oro kände han för hennes skull så kanske var det bättre om han stannade, väntade in henne om hon skulle behöva honom akut, så klart något som inte inolverade att skada någon.

Väl framme vid det namnlösa värdshuset stannade Layane till. Trött och hungrig, men förmodligen med en oförmåga att få i sig någonting. Hon gjorde den sedvanliga kollen om de var förföljda. Människor vimlade inte lika tätt såhär vid mörkrets inslag.   Hon tyckte sig se ett ansikte hon sett dagen innan. Men det behövde inte betyda någonting. Kunde lika gärna bara vara en slump, men automatiskt blev hon lite mer på sin vakt. Tillslut beslöt hon sig för att gå in på värdshuset. Samma visa denna kvällen som den förra. Inte många människor befann sig därinne, stället var smutsigt och nedgånget. Samma sting över oredan som kvällen innan for genom Layane om smutsigheten. Hon förstod inte varför man inte kunde hålla ett värdshus rent, nedgångenheten kanske inte gick att göra någonting åt. Men smutsigheten gick ju att få bort. Hon rynkade näsan och fortsatte in.
"Jag har tänkt sova nu... " Sade hon "och jag vet inte om jag kommer att vara kvar här i morgon...pågrund av mitt ärende..." Så vände hon sig om för att se om han faktiskt var kvar, då det ju egentligen inte var någon garanti.

(ursäkta för kort inlägg)

Han var fortfarande där, efter henne inne i värdshuset som inte hade ändrat sig något sedan morgonen. Han skulle fortsätta hålla sig borta från det känsligare samtalsämnet och nickade därför bara förstående när hon förklarade att hon skulle sova, det skulle han också.
”Jag väntar in er här.” Lade han till så hon skulle veta vart hon kunde hitta honom när hon kom tillbaka, om hon gjorde det.. hon hade pratat om hur farligt hennes kommande ärende kunde vara. Därefter vandrade han upp mot sitt rum. Han skulle under kvällen peta i sig brödet och köttet som var kvar, ligga och bara slappna av i sängen, han plockade upp en mindre bok som han läste ur, han tog sin egna och skrev en lätt historia, kort sådan baserad på träningen. Han bytte till torrare kläder och hängde upp de han haft på sig för torkning. Han var fortfarande öm i kroppen och lederna kändes något stela, förmodligen något som var vanligt efter en hårdare träning, han kunde inte riktigt minnas.

Nihirian låste inte sin dörr förrän sen på kvällen då han tagit av sig de lätta plaggen han haft som ombyte, en gråtråkigt tunika och ett par väldigt slitna byxor. Han såg mot himlen genom ett litet sketet fönster och konstaterade hur sent det var. Han hade lagt sig i sängen ett par gånger men endast så pass sent hade han tagit sig till att låsa dörren för att faktiskt försöka sova. Men nattens vaka drog sig långt in och det tog några timmar innan han faktiskt somnade trots en dold ångest i halsgropen. Han hade inte haft någon positiv känning om denna natt, mycket konstaterade han vara en oro för Layane, om hon inte kom tillbaka skulle ingenting ha betydd något.. eller det var väl ett sätt att se på det.

Layane log trött mot Nihirian då han svarat att han skulle vänta in henne på det här stället. Det lät bra i hennes öron, hennes trötta sinne kände att hon missade något ytterst viktigt. Men hon lät det bero, ty sömnen dimma var över henne inom kort. Fördunklade viktiga beslut, tillsammans med annat, som behövde sägas till honom. Hungern var också en bidragande orsak till denna matthet. Men även om den rev henne i magen så kom hon inte att finna den aptit som krävdes för att stilla den.
 Vart Nihirian sedan tog vägen visste hon inte, hon var endast medveten om sina egna steg. Som styrde mot det rum hon spenderat natten innan i. Besparande på den kvarvarande energin hängde hon upp de genomsura kläderna. Hon tvekade innan hon lade sig i sängen. Sömnen var inte längre lika lockande. Motvilligt lade hon sig under täcket och drog det upp till sin haka. Hon rynkade näsan, för det luktade gammalt damm. Men det var inte pågrund av avsmaker hon kände fruktan. Nej, hon kände på sig, att om hon somnade in, så visste hon inte vilka drömmar som skulle hemsöka henne i sömnen, och framförallt, hon visste inte hur hon skulle hantera morgondagens vågspel. Hennes farhågor var dock berättigade. Ty följande nätter kom att bli de blodigaste i hennes liv.
 
Efter den oroliga och kallsvettiga sömnen vaknade hon upp till månens ljus. Illvilligt log den mot henne, hon log inte tillbaka. Utan steg upp, tänkte igenom vad som var tvunget att göras. Hon klädde sig snabbt och packade ned sina saker. Golvet knarrade inte under hennes ljudlösa steg då hon rörde sig ut i korridoren. Hon gick förbi dörren till Nihirians rum, men hejdade sig. Och backade tillbaka. Kontrollerade dörrhandtaget, låst. Hon log tröstat och kände sig lite lugnare. Lade en hand på dörren till hans rum, och undrade om hon kom att få se honom igen. Bara tiden kunde visa det.

Tyst svepte hon igenom korridoren och ned till baren. Där stod det som liknande värdshusvärden, och såg på henne med ett underligt uttryck i ansiktet, kanske var han lite väl pigg så här tidigt på morgonen, eller så här sent på natten.
"Fröken..." Sade han och log stilla mot henne. Layane log tillbaka:
"Kan ni ge det här till alven då han kliver upp...?" Sade hon och räckte fram ett hårt lindat tygstycke till värden.
"Javisst..." Sade han och tog emot det och lade det bakom baren. Tygstycket i sig var i själva verket den kappa hon fått låna av Nihirian under dagen. I den hade Layane lagt de saker hon glömt ge honom och tala med honom om kvällen innan. En kniv, med en handflatslång ägg, den hon hade två stycken av. Några guldmynt, och en lapp. Varpå det stod:

"Vänta inte här, håll dig i rörelse. Jag hittar dig. / Layane"

De hade inte sagt något mer till varandra kvällen innan hannes avgång. Han hade somnat, flera gånger efter att konstant vakna upp i kallsvettningar och det enda han kunde längta efter var att få se solens betryggande strålar, att berätta för honom att det var morgon, dags att stiga upp. Utan fler ord dem emellan hade han fått lappen Layane lämnat honom av värdshusvärden. Hon skulle hitta honom, en vacker dag och han lämnade värdshuset med det leende han tog med sig från att ha läst lappen. Han funderade på hur han skulle se ut när hon uppenbarade sig inför honom igen, hur hon skulle bära åt sig för att hitta honom, framförallt hur hennes ansiktsuttryck skulle vara när hon faktiskt såg honom nästa gång. En vandring fylld av frågor väntade, hans varma leende som smärtsamt blandades med andra förvirrande känslor då han inte kunde veta hur lång tid skulle gå eller åt vilket håll han skulle vandra. Men ohindrat lekte hans sinne retfullt med honom där han rörde sig ut från Easthall med dessa miljontals frågor.

Fääääääääääääääääärdiiiiig, tråden officiellt avslutad. Många tack många tack, blev en noggrann och intressant start för Nihirians första relation. Applåder för Layane som orkar stå ut med mig!