Dörrhandtaget gav vika:
"Godmorgon.." Sade hon tillbaka i en ironisk ton:
"Låser du inte dörren när du sover?"
Men hon insåg snabbt att hennes ord hade spillts i glömska då han upprepade sig. Hon lekte med tanken att kanske hälla vatten över honom. Hon sneglade på hinken med vatten, frestande, men nej, kanske en annan dag. Den här dagen kom att bli jobbig för honom ändå som det var.
"God morgon..." Sade hon igen, nu uppenbart lite irriterad, och kanske lite förvirrad. Men hon lutade sig ändå lugnt mot dörrkarmen. Lekte med ett guldmynt i sin hand.
"Du borde låsa dörren om dig när du sover..." Hoppades på att han skulle höra henne den här gången, annars fick hon säga det ännu en gång.
"Köpt något som du kan äta på vägen nere i baren... " Hon placerade guldmynten på tummen, sprättade iväg det genom luften, mot Nihirian. Förmodligen skulle han inte fånga det i sin sömniga dimma, om han inte fångade det så skulle det komma att träffa honom i huvudet:
"Du kommer behöva det idag... vi ska utanför staden." Så vände hon ryggen till och gick längs korridoren. Kappan fladdrade som vanligt efter hennes anklar i den snabba fart hon hade då hon gick. Tillsammans med det ljusa håret som dansade över hennes rygg, på vardera sida om lädertäcktet fyllt med vapen av olika slag. Utanför staden var den enda plats hon kunde tänka sig att de kunde träna på. En tanke om parken hade passerat hennes huvud, men det var för stor risk att de skulle bli upptäckta. Även fast man kunde bli förundrad med vad man kunde komma undan med i en sån här stor stad, så ville Layane inte ta chansen.

Hon stod där som om hon stått där längre, pratade med honom och han kände sig som om han missat något, men det var bara en svag känsla som låg och tryckte. Myntet hon sprättade över följde han med blicken till en början, såsom det var vanligt att se mot något som rörde sig men halvvägs så tappade han myntet då ögonen inte riktigt ville följa med och han höjde händerna.. av vana, den där inlärda man hade för att fånga saker men myntet träffade honom ändå i huvudet.
”Låsa dörren..?” Frågade han efter han plockat upp myntet från sängen där det landat efter det träffat hans huvud. Han såg mot den ett tag innan han reste på sig för att sträcka benen också då han bara fått stretcha överkroppen tidigare.
”Det är väl bra om den inte är låst om ni behöver mig? Lämnade den öppen för er skull.” Förklarade han förvirrat, hade hon inte velat att han skulle ha öppen dörr? När han tänkte efter var det normalt att låsa efter sig, många människor gjorde det för att få vara ifred, bevara sin personliga plats och dylikt. Mycket annars från vad han var van, att han själv besatt nyckeln var något speciellt, dock något han börjat vänja sig vid desto fler gånger han bodde på ett värdshus, eller vandrarhem.
”Jag finner det nästan bekvämare då det är olåst.” Lade han sedan till och slängde en hastig blick mot henne. Kanske skulle han lära sig uppskatta en låst dörr, om hon guidade honom till hur man gjorde det, kanske skulle man kunna använda en låst dörr för att måna om sig själv, kanske hon kunde lära honom det också. Nihirian såg mot den tomma dörröppningen då hon lämnat rummet och han drog själv på sig sin tjocka varma mantel för att vandra efter henne.

Han kände sig inte stel och han gick inte heller i ett stort dåsigt moln, men han kände däremot hungern krypa på honom. Han hade inte ätit något under gårdagen, endast morgonen dagen innan gårdagen så det kanske inte var så konstigt att han började känna sig hungrig. Det var endast med hast som han köpt ett skinn med vatten och bröd med en gnutta torkat kött, han ville inte tappa bort Layane.
”Vad ska vi göra utanför staden?” Frågade han så fort han tagit ikapp och kunde vandra snett bakom henne såsom han fått en vana att göra.

För hennes skull? Aldrig hade hon tänkt tanken att det var för hennes skull. En sådan tillit till främmande människor kunde han inte ha. Inte om han skulle umgås med henne.
"Jag... tack? Antar jag men..." Hon sökte efter ord en stund innan hon beslöt sig för att svara:
"Men du måste håla dörren låst Nihirian. Vem som helst kan smyga sig in och försöka döda dig i sömnen..."

När han ställde frågan så stannade hon till. Vände sig om och såg på honom. Hennes lockar hade dansat över hennes rygg, även om de var genomsura. Nattens regn hade även sköljt bort alla de färger Layane haft i sitt ansikte. det var nu helt naket, ärligt. Även hennes kläder var fortfarande blöta, hon såg lite ut som en dränkt katt.
"Vi ska ju träna, du och jag..." Sade hon som om det hade varit det mest självklara i hela världen. Men när hon tänkte närmare på det så kanske hon inte varit så tydlig ändå.
"Eller, det är väl mest du som ska få dig träning..." Hon log lite snett och försökte läsa hans ansikte, försökte läsa hans mossgröna ögon. Men det var inte alltid det lättaste med den här alven hade hon kommit fram till.

Ett oförstående uttryck uppenbarade sig i hans ansikte medan de gick. Hon pratade om saker som han inte förstod, faror som hon ansåg att han hade med att göra. Han lät sig själv fundera på det hela en stund, ett måste att hålla dörren låst för att det sprang mördare löst omkring? Kunde mycket väl vara så, hon var trots allt en lönnmördare, så det måste ha varit därför hon sagt det, men hon hade ju ändrat sig och bestämt att hon inte skulle dräpa honom? Han hade hastigt konstaterat varför och sedan poppade nästa fråga upp i hans huvud och han såg åter på henne lika oförstående.
”Varför skulle någon vilja döda mig?”
Var den fråga han ställde. Nej trots hans egna, enligt honom, logiska resonemang så kunde han inte knyta sista knuten för att förstå sig på det hela. Hennes prat om träningen, den uppenbara påminnelsen hade direkt fått hans hållning att sjunka ihop en extra bit. Han trodde i alla fall att han skulle ha fått komma undan ett tag, han hade själv valt det.. på ett sätt, för hon tvingade honom inte och då kände han sig skyldig till att gör henne den tjänsten i alla fall. Han själv hade stannat till på plats, men han stod mer och vred sig där han kände sig så mycket mindre än den kvinna han hade framför sig, men det hade ju varit precis det som lockat hans nyfikenhet från början.

Nihirian gav henne ett så uppenbart desperat leende, trots att han inte var medveten om det såg så avslöjande ut.
”Åh, jag förstår, redan, självklart.” Tryckte han ur sig mellan det leende han trodde såg så normalt och glatt ut. Han kunde inte påstå att han var duktig på att spela teater, eller att han var lätt att läsa av men i grunden så hade han bara så lite kontroll och oftast ingen fokus på vad som pågick i hans huvud att det oftast spelade till hans fördel, utan att han visste det. Han mötte hennes skådande blick ett bra tag, kände sig genast relativt naken som om hon såg under hans lager, därför plockade hans händer tag i manteln och drog den närmre mot kroppen, det var trots allt kyligt ute så inte alls något konstigt att göra.

"För att du är min följeslagare." Förklarade hon för honom:
"För att om du är min följeslagare och någon ser dig med mig, kan denna någon tro att du är min kompanjon, min vän, och kanske få för sig att döda dig med." Hon talade överdrivet långsamt, otåligt. Serverade honom den brutala sanningen hon så smidigt hade dolt i sina ord, fast inte med flit. Alla dessa frågor. Layane kunde inte förstå hur han inte kunde förstå. Dålig insikt i andra människors förståelse hade hon. Hon antog bara att alla skulle förstå hela tiden. Med de orden såg hon sig omkring. Lät blicken vandra över de alla människor som passerad dem. Hon tyckte sig se någon hon kände igen från igår.
"Kom nu, vi har en lång väg att gå, har du med dig allting?" Hon betraktade honom från topp till tå. Försökte kolla så att han hade sin älskade bok med sig, även fast det var hans eget ansvar.

Polletten ramlade precis ned då hon förklarade för honom varför hans liv skulle ha varit i någon fara. Och det var tydligt hur fint den ramlade ner i hans ansikte. Något som fick hans förra bekymmersamma utseende att försvinna i flera sekunder. Den sista knuten blev knytt och han kunde konstatera att hennes fiender blev hans, för de kunde nog inte veta bättre.
”Jag förstår!” Svarade han tydligt och log stolt för sig själv, glad över det han själv presterat och hans baktankar kring den så kalla de ”träningen” som han såg mindre fram emot hade flyttat längre bak i huvudet till en plats han inte lade någon fokus på för tillfället. Han trippade nu ett part steg fram till henne för att frågan hon ställde betydde nog att de skulle börja gå igen, öka takten istället för att stå och slösa tid, för hon såg ut som någon som sällan slösade tid utan en bra anledning.
Han vred så klart på kroppen då hon frågat honom, och han tog upp lite bröd för att visa sin packning och att han köpt mat, såsom hon bett. Nu var han inte alls den mest kräsna personen, så bröd och vatten fungerade nog bra för honom, sen hade han det lilla extra köttet ifall tungan skulle kräva något med mer smak.

”Det har jag, bröd, vatten..” Han stannade till i sin mening och såg på hennes halvblöta kläder och hennes hår som mest var lika fuktigt, blött här och var kunde han tycka sig se. ”Är du säker på att vi bör göra det nu, ni kanske skulle behöva någonstans att torka upp.” Frågade han henne, det var trots allt inte det smartaste för en kvinna att gå omkring blöt, en naturlig tanke för honom. Han såg mot himlen, det hade inte direkt slutat heller. Han såg mot sin väska och grävde i den ett tag. Som ständigt resande man behövde han ha med sig extra kläder men de kunde absolut inte vara mycket, inte heller något som gjorde att det blev tungt. Men han hade en extra mantel som var tunnare än den han själv hade på sig.
”Jag har en extra, när vi kommer fram så kan du byta och hålla dig under något så du inte får mer regn på dig.” Omsorgsfullt log han mot henne. Han visste inte, om hon skulle se det som en onödig gest men för honom var det naturligt. Hon var trots allt en kvinna och det var väl vanligt i en mans natur att anse att kvinnor, trots starka sådana som henne, hade sina svagheter. Därför visade han henne att den manteln fanns, utan att han tänkte på hur hon skulle reagera på det.

Nej, hon ville inte slösa tid. Hon ville inte riskera att det mörker som börjat pocka i hennes medvetande skulle bryta fram. Så fort som möjligt ville hon sysselsätta sig med någonting. Och Nihirians träning var en bra distraktion ifrån hennes andra tankar. Layane vägrade tro att hon var så svag, men i själva verket var hon det. Tankarna på magikerakademin och vad hon inom någon dag skulle komma att utsätta sig för var överväldigande för henne.

Layane hade knappt märkt att hon var blöt. Men han hade gjort det. Och plötsligt kände hon hur genomsur hon var. Men de hade inte tid med att hon skulle torka upp. Förmodligen skulle hon bli sjuk, men som sagt... det hade hon inte tid med nu. Förvånad över hans vänlighet blev hon, eller egentligen inte förvånad, för hon visste att han var vänlig, mer fundersam över varför han ville låna ut sin mantel till henne. Han trodde väl inte att han hade något att vinna på det? Nej, det trodde han inte. Bara vänlighet, det gjorde henne osäker.

"Tack... jag kanske kan ta den då vi har tränat klart..." Hon log osäkert och vände på klacken. Började gå raskt framåt. Tygskorna var också genomblöta, så hon brydde sig inte om att undvika diverse vattenpölar som bildats.

Hon tycktes inte förstå sig på hans enkla gest, det var först då han reagerade på att han från ingenstans erbjudit henne sin extra mantel utan att tänka på hur hon skulle tänka angående det hela. Men han log vänligt tillbaka mot henne när hon svarade att hon skulle ta den senare, dock efter träningen skulle bli sent men han skulle inte pressa henne. Han var nog glad att hon accepterat den och blivit medveten om vädret.
De fortsatte att gå vidare genom folkmassan tills de passerade portarna. Som vanligt var det Layane som fick leda vägen, men utanför kände han igen sig mer än inne i staden. Det var vanligare för en vandrare att bli observant över terrängen och lägga identifierande utmärkningar på minnet, det gjorde det enkelt att spåra växter, ätbara rötter, vattenströmmar och försöka hitta vad som kunde leda till en väg om man var i skogen. Han kände sig en aning orolig, när verkligenhet började komma ikapp, han var så klart fortfarande glad över att hon inte ignorerade sin egen hälsa på grund av någon stolthet vissa människor kunde besitta, men det var fortfarande vapenträning.. och något stämde inte riktigt.
”Hur var er morgon?” Frågade han tillslut när han samlat nog med mod efter hans samvetes gnagande. Att hon tänkte på sin hälsa och accepterat på grund av lite regn, han hade inte kunnat trycka bort att det var något konstigt. Kanske hade han förväntat sig att hon skulle ha svarat ’det är lugnt, lite regn kan inte störa mig’ eller något liknande, det kändes mer som henne. För omöjligt att hon vek sig för någon som honom, ja förutom i utbyte mot att få dräpa honom, det hade väl varit det enda undantaget.

Det var som sagt utanför staden såsom han blev mer observant om sin omgivning. Det syntes på honom då hans ögon konstant studerade omkring sig tillsammans med de få saker de yttrade emellan varandra. I städerna var han inte alls van, de hade inte samma intryck på honom, ja i alla fall de tråkiga delarna. När det kom till historiska slott, byggnader så for hans blick lika mycket. Men i övrigt så stod den stilla och han dåsade omkring runt folkskarorna. Men när människorna var borta så öppnades hans syn på världen lite, en fasad av naturens frihet fick honom att vilja se mer, lära sig. Kanske därför också som han trivdes att vandra omkring, då han fick i sin vanliga ensamhet bara gå runt utan krav, skriva på sina noveller, dokumentera saker han sett, illustrera.
Han såg mot henne igen, då han varit allt för upptagen med att titta omkring sig så glömde han av sig från att se mot henne till och från. Han kunde trots allt fortfarande höra henne, hennes steg, lätta andetag, att lätt fallande regn. En nästan tröstande harmonisk samling av ljud, för annars var det tyst, en enstaka fågel kanske. Han ville se, när hon svarade honom, om han bara inbillat sig eller inte.

Layane älskade regnet. Kanske var det därför hon inte tänkt på att det nästan dränkt henne denna natten. Regnet för henne var renande. Damm och smuts sköljdes bort, till och med marken rensades på maskar, hon brukade känna det som att hennes själ blev genomsköljd. Men inte den här natten.
      När de kom utanför portarna tillhörande Easthall lade hon märket till hur Nihirian förändras lite. Detta genom att hon kikat bak på honom för att kolla så han hängde med. Ett mer vaket, en mer intresserad själsläggning kom över honom. Det var lite smått fascinerande för Layane och hon hade svårt att släppa honom med ögonen. Det fanns en renhet där, något glasklart. Något som var i sin ordning. Så som Layanes pedanta karaktär ville ha det. Hon undrar kort över om alla alver var såhär.

Frågan han ställde fick hennes raska steg att sakta in för ett ögonblick. För orden lyckades vidröra, lyckades dra fram det hon själv försökte trycka undan. Hon ville så gärna berätta, men någonting höll henne tillbaka, vad visste hon inte. Vad hade hon egentligen att förlora på att berätta för honom? Han visste ju redan hennes mörka hemlighet. Han visste ju... fast... bara för att han visste, betydde det inte att förstod. Förstod det morbida monster som fanns inom henne. Av någon anledning ville hon hålla det dolt för honom, rädd för att skrämma iväg honom.
"Bra." Svarade hon kort, med en underton av något mycket djupare. Oidentifierbara känslor. Hon lyckades inte riktigt dölja det för honom, skakade hon på rösten? Men ett gott försök. Hon ökade på stegen igen då hon kommit på sig själv med att sakta in.
     Innan en underlig tystnad skulle sänka sig över dem, som möjligtvis kunde provocera fram fler frågor, tog Layane täten i frågandet:
"Förresten jag har velat fråga, hur gammal är du?" Hon vågade inte se på honom då hon talade, utan höll huvudet rakt fram. Rädd för att våndan i hennes ögon som han framkallat med sin fråga skulle synas. Det var inte hans fel, men han lyckades på något sätt i hennes svaga sinnestillstånd ställa den rätta frågan för att så smått bryta ned hennes mur. Nu byggdes den sakta upp igen...

Hennes tydliga beteende efter han frågat henne var det enda som behövdes, han skulle inte pressa henne mer på det och det var helt klart ett ämne han skulle låta vara. I gensvar bar han ett glatt vänligt leende på sina läppar, kanske skulle de få henne att känna sig lika instängd efter hans fråga.
"Jag förstår, vad bra." Lade han också till, i förhoppning om att hon verkligen ta det som att han respekterade hennes privata sida. Nog hade hennes morgon inte varit bra, men det gjorde henne inte svag och det var väl det som räknades. Dock fick han själv skynda på sig efter hennes mer raska steg för att hinna med henne. Han visste så klart inte hur långt de skulle, hur långt hon planerade på att de skulle fara, sen saktade de in och sedan ökade hon takten igen, hon hade nog en hel del att fundera på själv kunde han tänka sig.

Han fortsatte dock att följa henne tåldmodigt, anpassade sin far efter hennes och när hon frågade honom om hur gammal han var, sa att hon hade velat fråga honom ett tag nu. Huvudet vek sig en snutt åt sidan då han började fundera. Hur gammal var han? En aning bekymmrad över att han inte visste exakt, men samtidigt kunde han inte klandra sig om att hålla koll på så många år, hur många år han spenderat som slav var han inte helt säker på heller.
"Jag var bara ett litet barn när jag fick höra att Narsis hade fallit. Jag bodde relativt långt ifrån Sanirnilva, mot Easthalls hållet så det var ingen direkt kontakt med händelsen, eller några händelser alls. Men det var 1521 och idag är det 1824, det är 303 år så kanske är jag runt 420år.. inte helt säker, jag antar att det är något som kommer med att vara alvisk, åldern har mindre betydelse." Förklarade han, så gott han kunde. Otroligt nog så kunde han räkna, då det också varit något han studerat själv, samtidigt som han lärde sig skriva och läsa. Den underliga stämningen, den tysta förutom vädrets små susningar lättades vid småpratet och kanske var det något hon verkligen ville veta.. det slog honom att alver kanske inte var så vanliga så hon kanske bara var nyfiken för att hon aldrig varit i direkt kontakt med en?
"Det kanske är till din besvikelse dock?" Skrattade han som skämt, kanske hade hon förväntat sig något mycket äldre, men det skiljdes så klart från alv till alv hur gammal man blev, speciellt deras familj som levt anpassat till ett människoliv. En full natt med sömn och tid för att vakna till fick honom nu att se mycket yngre ut än vad han var, kunde vara den tillpiggnande miljön som han njöt av att obeserva men han kände sig nog energifull för att sluta släpa på fötterna som han ofta gjorde.
Han inväntade hennes blick med sina nu, betydligt piggare ögon för att fråga henne.
"Ska vi en lång bit?"

Layane visste det egentligen, men tryckte omedvetet bort känslan att han också kände av den underliga sinnesfattningen hon skickade ut, den sinnesfattning som infekterade luften dem emellan. Det hördes på hans vänliga och skyende ord. Dock klarnade den en aning, dels av att regnet lättade lite och dels av hans svar på hennes fråga. För en stund kunde Layane glömma bort det monster som lurade inom henne, och fokusera på något hon fann väldigt intressant.
 "Jasså...? 420 år...?" Sade hon, och försökte låta ointresserad medan hon svängde av från vägen och gick mot oidentifierbar riktning. Dit vegetationen var lite tätare, mot träd. Där förhoppningsvis ingen skulle se dem, eller i alla fall inte i fråga sätta vad de gjorde. Layane hatade fel sorts frågor. Hon kände till en lite plats dit diverse posteringar inte brukade finnas till. Och fanns de till så fick dem ta det då.
"Jag tänkte mig att vi skulle dit..." Så pekade hon mot skogskantens rand som svar på hans fråga, och försökte låta mycket mer intresserad över vart de skulle än över själva verket att hon hade en 420 år gammal mentalitet vandrandes efter henne.
  Hon undrade under en lång tystnad vad så många år gör med en själ. Hur det skulle vara att ha levt så länge, och veta att man förmodligen skulle leva lika länge till. Förmodligen berodde det på erfarenheter man fått erfara i och för sig. Hon kunde inte motstå en impuls att vända sig om och se på honom. En 420 år gammal själ. Vad hade de mossgröna ögonen sett? Vad var det hans ljusa hy fått ta för slag? :
"Hänger du med...?" Dolde hon intresset i ett vackert leende. Kanske var det så att alverna hade en väldigt hård vapenträning? Fast det betvivlade hon, eller, inte att den var hård, men hon betvivlade att de skulle göra en så stor skada mot varandra. Sen slog det henne efter att ha tänkt på hans berättelse:
"Du växte inte upp med alverna i Sanirnilva?" Det var en fråga, men lät kanske mer som ett påstående.

[Jag lämnar tråden här.]

Det var inte länge efter att Nihirian och kvinnan gott iväg som dörren till världshuset for upp. Saya satte hjärtat i halsgropen då tre män iklädda stadsvaktens vapenrock lunkade in och ställde sig vid bardisken. De blev stående och prata med en servitris men Saya kunde inte höra dem över bullret i salen. Själv var hon stelfrusen på sin stol och vågade knappt andas. Brasan sprakade varmt i eldstaden men Saya kände en kall hand gripa om hennes bröst. De tre stadsvakterna började gå runt i salen och stannade upp då och då för att inspektera bordsgästerna. Saya kände hur modet sjönk då de sakta kom allt närmare hennes bord Och hon insåg att hon inte kunde flytta sig. Hon var fast och de skulle finna henne. De skulle döma henne för branden...

En grov hand föll på hennes högeraxel. ”Er huva fröken?” grymtade en röst bakom henne. Saya svarade inte. Rörde sig inte.
”Fröken?” Mannen förde sin hand från hennes axel och grep tag i huvan. Saya skakade nu som ett asplöv då mannen drog huvan åt sidan. Det blodröda håret glimmade i eldens sken. De bleka spetsiga alvöronen syntes tydligt då hennes hår var knutet i nacken.
Mannen grymtade åt sina två kamrater som styrde stegen mot dem. ”Jag måste be er följa med oss fröken.”

”Är hon verkligen en rymling från akademin?” frågade en av vakterna och tittade misstroget på Saya. ”Liknar ingen bokmal jag nånsin sett.”
”Som om du sett många.” kommenterade den andre.
”Det angår inte oss.” grymtade mannen som nu fattat tag om Sayas överarm. ”Du kommer med oss fröken så rör på benen nu.”
Saya gjorde som hon blivit tillsagd och ställde sig upp på skakande ben. Men något var fel. Varför pratade de om magikerakademin? Hon förstod inte men vågade heller inte fråga utan lät sig styras mot dörren. De tre männen betraktade henne under tystnad med trötta blickar.

Kanske hade han lagt för stor tanke på det, varför hon frågat honom om hans ålder för hon tycktes bara ha lagt in det som en ströfråga så tystnaden kunde brytas. Det fick honom att undra om hon faktisk träffat fler alver än han först hade spekulerat kring. Men det tidigare ämnet var brutet, och hon tycktes långt ifrån det så det hade nog varit bra att han själv låtit henne vara istället för att själviskt be om mer, även om det var intressant. Nog för att han var svag för sin nyfikenhet, men det specifikt hade inte hört ihop med det.
"Ja, något sådant, är inte helt säker. Som sagt, kanske är något med att vara av alviskt släkte, är väl bara naturligt att man inte uppfattar åren på samma sätt som människor. Å andra sidan är jag inte människa, så jag har ingenting att jämföra med." Svarade han henne medan han kikade efter det håll hon pekat åt och han nickade samtigt accepterande då hon frågade om han skulle hänga med. Hon var trots allt den mer erfarna om dessa mer gömda ställen som kunde existera.

Det dröjde en stund och Nihirian kikade spenderade den stund av tystnad med att betrakta en extremt dolda vägen Layane tycktes känna till. Träden växte sig stora här, mossiga, gröna, och marken var svår att tyda men kikade man riktigt noga kunde man spåra vägen som Layane ledde honom efter. Han fann det vackert, hur en skog kunde vara så lurig, hur den kunde gömma så mycket för de som inte förstod sig på den. Men tystnaden avbröts tillslut då hon ställde ännu en fråga och det fick honom att se upp mot henne istället för att nyfiket obeserva marken de gick efter.
"Ah nej, det gjorde jag inte." Svarade han henne och försökte leta kring hans halvtrasiga minnen för att kunna förklara för henne bra.
"Är inte säker på om jag varit i Sanirnilva alls, kanske men då kommer jag inte ihåg det. Nej min familj ägde en gård en bra bit utanför, snarare så låg den närmre Easthall än Sanirnilva, men eftersom vi var alver så är det konstigt att säga det som så. Men vi levde som människor, med boskap och skörd att ta hand om, jakt och fiske. Så klart så dog djuren snabbare än vad vi barn kunde förstå, med alvernas livslängd men gick gick väl som en tradition i familjen att leva i samma stil som människorna, varför vet jag inte." Han pausade efter att ha insett hur mycket tid han tog upp av att prata, förvisso hade hon frågat men någon hejdning kunde man ha. Eller kanske kändes det bara ovanligt att någon frågade honom om hans egna uppväxt, det var inte allt för ofta som han behövde tänka på den i samma veva som han skulle berätta för någon om deras alviska familjs sätt att leva precis som människorna gjorde.

Rent spontan kände Layane att om hon blev över 400 år gammal, så skulle nog hon hålla koll på vartenda år hon blev äldre. Fast det var ju något som hon kände, endast 25 år gammal. En tanke for genom hennes huvud om att det kanske var pågrund av hans många år, och vetskapen av många år till som han tog det så fruktansvärt lugnt. Det fanns en stress i Layanes rörelser som inte Nihirian verkade ha. Såna som Layane brukade inte leva förbi sin 25.e födelsedag. Hon levde bara nu på lånad tid, och var medveten om att hennes dagar förmodligen var räknade. Dock var hon ju tvungen att försöka tänka så som om hon skulle leva sjuttio år till.

En alv som var uppväxt som en människa. Det förklarade mycket, dels varför han verkade ha en sådan förkärlek till människor. Vilket inte var vanligt bland alver, som Layane uppfattat det.
"Jag förstår..." Sade hon som svar på hans mening. Ville inte verka för intresserad.

Den murriga skogen omslöt dem betryggande. Regnet nådde dem inte på samma sätt som i det öppna, även fast de flesta blad lämnat träden. Skogen var frodig, och fukten var inte lika påtaglig gär som den var utanför.
  De kom in i en dunge. De var tvungna att tränga sig igenom ett tätt buskage som räckte säkert i fyra meter för att nå den. Dungen var kanske 10 meter bred åt alla håll. Ett perfekt ställe att träna på, eller gömma sig på. Här nådde inte trädkronorna ihop och släppte igenom mer av det nu väldigt tunna regnet. Himlen syntes ovanför dem. Mulna moln.
   Hon lade ned sina saker på den sten hon alltid brukade lägga undan sina saker på.
"Det är såhär... " Sade hon och började gå runt i dungen samtidigt som hon talade, försökte se in i det omgivande täta buskaget om det fanns någon där. Lyssnade till ovanliga ljud. Sannolikheten att någon förföljt dem var minimal, men med åren hade hon lärt sig att aldrig underskatta folk när det gällde skuggning. Hon fortsatte medan hon vek diverse buskar åt sidan.
"Jag kommer att måsta gå på ett ärende i morgon. Och du kan inte följa med... det finns en risk för blodspill. Därför kommer jag givetvis inte hinna träna dig ordentligt. Det skulle ta flera veckor... kanske till och med år, men jag ska lära dig grunderna i att försvara sig själv med ett vapen..."
Hon verkade nöjd med sin säkerhetsinspektion och såg upp på honom.
"Gör dig redo." Och hon log ett roat leende. Det här skulle bli roligt, tyckte hon.

Att hon förstod hade hon sagt men han kunde inte bestämma sig för om hon lät övertygande eller inte. Kanske var det människornas typiska drag och det var helt normalt med en sådan reaktion, de förväntade sig inget mer? Trots att han och hans familj levt på människornas sätt så kunde han inte säga att han visste hur människor fungerade, såsom han mor och far sagt en gång i tiden. Att alverna skulle förbli arroganta medan människorna unga och fyllda av misstag, han skakade nekande på huvudet för sig själv. Människor, alver, dvärgar spelade väl ingen roll, alla var sin egen person i botten så han kunde inte se hur man drog alla över en kant.

Dungen de kom in i efter en stund kämpandes genom en buske fick Nihirian att helt tappa fokus på vad de pratade, speciellt hur han tänkt börja svara men slutade för att granska vartenda hörn i dungen. Helt fascinerad av att ett sådant ställe existerade så nära stadens murar också skogens egen skapelse.
”Ah okej, ja, så länge ni är försiktig. Menar, är ju onödigt om ni besparat mitt liv men själv skulle falla illa till?” Började han då hans hjärna långsamt filtrerat in ”ärende, du behöver inte följa” för han tycktes mer upptagen med att se sig omkring, menar, hon tycktes också upptagen med samma sak. Men efter ett par sekunder kunde man se hur en ramlade till och ansiktet blev lite stramare, sen ett par gånger till, och den sista som nog var ordet ”blodspill” då han rent tog sig till att se mot henne bekymrat och allt hon sagt hade tillslut kopplat i hans huvud.
Han höjde bara sina händer försiktigt i gensvar, eftersom han inte ens höll i ett vapen och när hon bad honom göra sig redo så tolkade han det som hon skulle hoppa på honom i nästa sekund. Men det tycktes hon inte göra och han följde nu henne med blicken istället för att vara allt för upptagen med omgivningen. Hon hade nog snarare bara kollat med honom om han var med så Nihirian sänkte sina händer en aning, drog på ett försiktigt leende.
”Redo?” Det var mer en fråga för henne att svara på om han var klar. Om hon nu frågade honom om hans ärliga åsikt så skulle hon aldrig få ett ja. Men när han tänkte efter spelade det nog ingen större roll vad han än sade, för han hade fått en chans att tala men vad än han yttrade sig i nuläget så betydde det inte att hon skulle lyssna. Hon tycktes vara en kvinna som alltid fick som hon ville trots allt.

Layane hade lagt ifrån sig sina vapen av en anledning. Hon ville se hur pass bra han var på självförsvar utan vapen först.
"Ingen fara, det är ju därför vi gör det här, för att hålla dig i liv." Sade hon och drog av sig den genomsura tröjan i linne. Under bar hon ett svart linne, som hon inte tänkte ta av sig såklart, men det gjorde henne mer smidig. Och hon misstänkte att det här kunde bli svettigt. Armar, vältränade och tonade muskler syntes. Långa, seniga kvinnliga muskler. Kanske ingenting man vanligtvis såg på en kvinna.
"Utan vapen först..." bestämde hon.
       Så började hon röra sig, med en stor marginal till honom. Runt honom, betraktade hans rörelser likt en katt, fixerad på sitt byte. En känsla av underlägsenhet for genom henne av någon anledning, 400 år, vad var det mot hennes korta 24 år? Han måste ju vara hur duktig som helst på att slåss... nej, hon tryckte bort tanken. Ville inte känna sig underlägsen någon. Det spelade ingen roll, intalade hon sig själv.
      Hennes steg var tysta, men inte så tysta som hon hade velat. För de blöta tygskorna gav då och då ifrån sig ett litet knarrande läte. Hon spände fötterna omedvetet för att motverka knarrandet. Ett knarrande som säkert ingen annan tänkte på förutom hon själv.
     Hon gjorde en ärlig första attack mot honom, rakt framifrån. Hon hade hukat sig ned för att skjuta ifrån ordentligt från marken. Hon flög genom luften mot honom med fötterna höjda framför sig. Om hon skulle träffa, så skulle hon träffa  honom i bröstet med i en hård spark med sin fötter. Detta skulle slå luften ur honom, ett användbart knep om det funkade. Men som sagt, en väldigt uppenbar attack, då den syntes och kom framifrån. Dock var Layane snabb, så en viss kvickhet behövdes för att undvika den. Eller någon slags styrka för att avvärja den.  
 Hela attacken var ljudlös. Något som satt henne i ryggmärgen, något som var nödvändigt.

Han anade otrevligheter sekunden hon släppte av sig sina mer onödiga kläder och han kunde se hur smidigt tränade hennes muskler var, de liksom bara skrev av erfarenhet. Men han visste ju att de formats i en fråga om liv och död, på senare tid men även hade det nog en stor sak att göra med hennes träning när hon började.
Utan vapen hade hon sagt, de händer han börjat sänka såg han mot och höjde dem osäkert igen, mer för att greppa än att attackera. Han försökte följa henne såsom hon rörde sig, instinkten av att följa något som rörde sig, något som hade en hotfull känsla kring sig gjorde att hans öron vaknade till och lyssnade på hennes rörelser. Kanske var det hans eviga liv i ignorans, eller hans människoliknande uppväxt som fått honom att glömma bort alvernas typiska hörsel för det var nästan så att han hörde henne bättre, vart hon var, han inbillade sig kunna höra hennes muskler när de spände sig, detta mycket bättre än han faktiskt såg vad hon gjorde.

Utfallet kom tillslut, tystnaden emellan dem hade varit svår, tung och dovsmakande i för sinnet. Han hade varit nära på att försöka säga något för att slippa den men hennes ögon såg so tydliga ut så han visste inte om han vågade. Hon rörde sig snabbt, smidigt, som en riktigt lönnmördare gissade han. Snabbare än vad han någonsin trott, men å andra sidan hade han inte varit i något seriösare slagsmål än med fyllesvin. Det som slog en kopplande blixt när han såg henne attackera i sin hastighet mot honom, det enda han tänkte var, hon är mycket snabbare än slavvakterna innan han instinktivt kastade bak sin överkrop, satte bak foten för att inte trilla över. Sparken från hennes fötter träffade honom fortfarande i bröstkorgen, han var inte lika snabb som henne, trots att hans reflexer hade kickat in så var de ännu ovana och hans muskler var inte alls i någon top form. Smällen tog dock inte lika hårt då han hade hunnit påbörja sin undanmanöver, men det fick honom ändå att falla till marken då hans fot han satt bak inte varit där för att hantera styrkan av hennes spart utan bara för att hålla uppe hans egna vikt.

Han hostade en stund på marken medan han halvt satte sig upp. Snäppet snabbare, snäppet snabbare så skulle han kunna undvika det. Det förekom inte alls för Nihirian att han kunde blockera henne på något sätt, eller avfärda hennes spark med sin naturliga styrka.
"Ge mig två sekunder." Pausade han henne för att hämta sin anda, som halvt var utslagen och han gned en hand försiktigt över bröstkorgen. Om hon höll tillbaka sin riktiga styrka för hans skull så ville han nog inte veta vad som skulle hända om han inte lärde sig undvika hennes attacker, å andra sidan var det nog önsketänkande att tro att hon, av alla, skulle hålla tillbaka för hans skull.

Layane blev förvånad över hans snabbhet. Sparken hon tänkt sätta i hans bröst blev endast tre fjärdedelar så stark som hon planerat. Smidigt hade hon landat på fötterna framför honom, och hon försökte dölja ett leende. Det var mer än hon förväntat sig.
Hon såg på honom för en kort stund då hon hörde hans ord, och hukade sig snabbt över honom där han låg halvsittandes på marken, i en svagare ställning. Höll en hård hand på hans hals:
"Och du är död..." Sade hon sakligt, handen var tänkt att symbolisera en kniv. Hon släppte handen och reste sig sakta upp:
"I verkligheten kommer du inte ha tid att andas..." Layane tog inte hänsyn till att han förmodligen aldrig varit med om någon sådan här slags träning förut. Hon såg inte nyttan i att ta det lugnt med honom, då ingen annan tagit det lugnt med henne. Hon backade undan och ställde sig i stridsposition ännu en gång, med fötterna brett isär från varandra:
"Igen!" Befallde hon "och försök nu att fånga mina fötter... eller styra undan dem..." Lärde hon honom. Visst kunde han backa undan eller huka sig. Men det skulle inte försvaga motståndaren. Hon började röra på fötterna igen, fixerade blicken vid honom, gav honom lite tid att återhämta sig. Spände fötterna i sina skor och korsade det ena benet över det andra då hon började glida runt honom ännu en gång.

Han kände hennes vanligtvis varma hand mot hans hals, men den kändes kylig jämfört med dess vanliga stadie, det varförmodligen inte för att hon var kall, snarare för situationen så tolkade hans kropp den på det allvar som hon visade. Han släpade sig upp på knä först, för att sätta sina händer mot sina knän och stödja sig själv upp. I verkligheten så hade han varit död hade hon sagt, det fick honom att skratta men sin vänliga ton.
"I verkligeheten skulle jag inte satt mig i en sådanhär situation." Svarade han henne medan hon verkade göra sig redo igen. "Men jag antar att vi har passerat den verkligehet som vår existens levde i redan den stund som du kom tillbaka till värdshuset." Lade han till då han stod helt upp och han sträckte på sig. Hans andra mening hade han sagt med en låg röst, mer för sig själv, ett sätt att försöka övertala sig om att hans värld skulle till att se mycket mer annorlunda ut än han någonsin trott nu när han mött Layane.

Hans blick kastades nu snabbare mot henne än vad den gjort förra gången. De alviska dragen av precision och reaktion tycktes vakna, snabbare än han skulle finna det bekvämt. Han kände sin puls bultandes under hans hud, hur den aggressivt grävde i hans hals för att pressa blodet. Han ryckte till vid hennes hastiga kommando, sade åt honom att försöka värja bort henne eller fånga fötterna. Men det låg fortfarande en avsmak i att göra motstånd, trots blodet som pumpade i honom och tycktes säga åt honom att sluta upp med sitt drabbel. Han ville trycka bort känslan, ville inte låta sig tappa kontrollen, att låta känslor han inte var van vid sluka hans förståndiga sinne.
Öronen lyssnade medan hon rörde sig för andra gången och blicken låg tydligt på henne, han såg hela henne, ville nästan kunna tro att han såg hennes sinne när hon utmanande förflyttade sig. Den kommande sparken skulle han vara beredd på, men han skulle inte vara redo för att göra motstånd och skulle därför ta smällen medan han försökte blockera den så gott som möjligt, han visste inte, Layane hade sagt åt honom att fånga hennes fötter, så det fanns stor chans att hon skulle använda sina händer istället. För i verkligeheten förvarnade ingen fiende om vad denne skulle göra, det var verkligheten hon hade pratat om. Han anpassade sig snabbt mot det hon sade och gjorde sig istället beredd på att fånga tag i hennes nävar, en, eller två.

Layane såg hur han förändrades framför henne. Någonting ursprungligt verkade ta över honom för ett ögonblick. Hon hörde knappt hans ord då han talade. Utan såg bara, såg någonting som hon kände igen. Något hon sett förut. Ett sällsynt fokus taget från själen. Någon som var beredd på att göra motstånd, någon som var beredd på kämpa. Nu försökte hon inte dölja sitt leende längre.  Hennes vita tandrad visades i ett utmanande och vaket leende.

Men det hade bara varit för en stund hon sett det här hos honom, det räckte för att Layane kom att känna hopp om den till synes pacifistiska alven. Dock började hon undra vad hon skulle behöva göra för att få det att fullständigt spela ut i honom. För någonting i hans mossgröna ögon skvallrade om behärskning. Kom igen nu, lossa greppet om det. Släppt fram det! Släppt fram monstret i dig Nihirian! För då kommer jag inte behöva oroa mig lika mycket för dig.

Hon backade några steg, och tog sen sats för att springa mot honom. I en väldig fart. Nu höll hon inte tillbaka så som hon hade gjort första gången. Hon tänkte, att om hon fick in en tillräckligt bra smäll så kanske någon slags ilska skulle bubbla upp i honom, något slags raseri. Kanske då, kunde hon locka fram det hon tyckt att hon sett i hans ögon.
 Även fast raseri inte var något bra att spela på, så var det något varje person behövde gå igenom som ville lära sig att strida på riktigt. Just för att om man inte upplevt det, så visste man inte hur man skulle kontrollera det.
 Hon sprang mot honom, försökte finta honom med att påbörja en sån spark hon gjort innan. Men som sagt, i verkligheten gjorde oftast motståndaren aldrig samma attacker efter varandra, om då inte motståndaren hade ett väldigt övertag. I luften på väg mot honom vred hon sina ben bakåt och höjde sin knutna näve, redo för att ge honom en rak höger.

Hon tycktes ignorera det han sagt, för hon fortsatte såsom hon hade gjort tidigare. Nihirian själv dock kände hur hennes vilja att hålla träningen i gång drog honom tillbaka till den han brukade vara, inte såsom den aggressiva sida han hade som vanligtvis sov hela tiden, precis som han själv älskade att sova. En väldigt våldsam sida hos honom som han själv farade till en stor del, att endast ha omtöcknade minnen av hur han betett sig, inte för att han blev förblindad av ilska utan för att han var för trött för att förstå bättre. Att hastigt vakna till, utan att hinna greppa sig själv i vakningprocessen, något han krävde, utan det var hans frihet långt bora.

Hon attackerade tillslut igen och hennes ord upprepade sig åter igen, försök fånga mina fötter, försök fånga mina fötter. Hon attackerade med en spark men han tog hennes ord till sin tillit och blicken låg kvar på hennes händer då han svagt, bara en liten bit drog sig bak för att få en större spelyta och han såg vart hennes, mycket tydligt som han hoppats på, slag skulle träffa.
Hastigt kastade han upp sin arm för att blockera. En typisk reflex när du försökte skydda ditt ansikte från något. För hennes näve skulle ha landat från höger i hans ansikte. Han kved till, för bara för att han blockerade det betydde det inte att det inte gjorde ont, speciellt inte för någon som inte var van med hur man specifikt blockerade. Halvsugen på att lägga en kommentar om kraften hon hade i sina attacker kände han sig, men han höll det tillbaka. Han sänkte sin arm och började upptäcka hur hans muskler börjar darra till och från, fingrarna skakade efter smällen armen tagit. Hans kropp talade om för honom att han definitivt var ovan det här och att den inte skulle bli det på ett bra tag.
"Jag tvivlar att det ska fungera så här?" Frågade han i hänvisning till sina fingrar, sin arm och så klart resten av hans kropp som hon kanske inte märkt att den också hade muskleryckningar. Trots kroppens reaktion i muskler som sade en grej, men reflexer som vaknade till och försökte berätta en helt annan historia för honom skapade en förvirring. Samtidigt som hans pumpande blod hade lagt sig i harmoni med honom, en förståelse utöver kroppens förvirring där han insåg att trots att han kunde så visste han att han inte behövde om han inte ville ta steget. Han kunde lära sig det hon ville att han skulle, men hon kunde inte be av honom att använda det.
Knänen vek sig hastigt från ingenstans och han var åter på marken. Han förstod inte musklerna som han förstod sina resonemang, inte på det sättet han kunde ha kontroll över sig själv, en hjärnhand som greppade hans förtroende i sig själv. Han slöt ögonen medan han lade sig på rygg i syftet att låta musklerna spela ut allt de behövde.
"Jag vet, i verkligheten vore jag död." Började han och öppnade ögonen svagt för att först se upp, utan att direkt titta på något, men som att han såg genom allt framför honom, till någon dimension ingen någonsin kunde fantisera fram. "Men å andra sidan så baserar vi denna teatriska verkligehet på närkamp utan vapen, sannolikheten är lägre att man skulle dö." Fortsatte han och vek sin blick mot henne. Han såg det endast som en möjlighet för karaktärerna i den värld de agerade i, han såg det inte som en möjlighet för honom, just för att han var som tidigare helt säker på att han inte skulle hamna i en sådan situation utan hjälp från någon annan.. men vem skulle inte det?

Nihirian hade lyckats överraska henne igen. Han hade tydligen lyssnat till hennes ord, och något i henne blev stolt. Något föll på liksom på plats. Liksom en pusselbit, och hon för ett ögonblick kände hon sig mer lugn att lämna honom ensam, men lite visste hon att ögonblicket hastigt skulle vända.

Hon hade börjat andas tyngre efter två halvstora kroppsliga ansträngningar. Men regnet som duggade på hennes hy svalkade henne, skyddade henne från att bli allt för varm. Hon log, ännu en gång; men leendet suddades långsamt ut då hon märkte hur han skakade. Då han föll ned på knä. nej! vad gjorde han? Det hon fruktade mest i hela världen just nu. Ett ord hon inte ens vågade tänka...motsatsen till styrka. Var de det hon såg framför sig nu? Hon förstod inte, hon var förvirrad. Hade hon varit för hård med sitt slag? Gått överstyr som alltid gjorde? Förstört som hon alltid gjorde då någonting gick framåt för henne?
        Ett oroligt ansiktsuttryck tog över i Layanes sköna ansikte. Vart var den där styrkan hon sett i honom, vad hände med den där kämparglöden? Fanns den kvar? Hade hon skrämt bort den? Hade hon skrämt bort det enda som kunde skydda honom? Arg på Nihirian, arg på sig själv, arg på hennes egen svaghet inför kommande ärende tog hon tag i kragen till Nihirians tröja. Hon höll hårt i kragen och såg på honom med sina bekymrade och arga, men framförallt rädda ögon.
"Ja Nihirian! Du hade varit död nu!" Halvskrek hon, och det var nu omöjligt för henne att dölja sina känslor, rösten höll nästan inte.
"Hade jag haft en kniv så hade du varit död nu!" Hon var arg för att han inte tycktes vilja inse vilken fara han var i, för att han inte verkade ta hela situationen på alvar. För att han inte verkade bry sig om sin egen säkerhet. Hon var arg för att han skakade, för att han föll ned på knä. I sin vrede drog hon honom närmare sig, nästan beredd på att bryta nacken av honom i hans försvagade tillstånd. Deras ansikten var nära varandra när hon skrek i hans:
"Förstår du inte?! Jag kan inte skydda dig när jag inte är i närheten! Då måste du skydda dig själv!" Hon var fortfarande andfådd, men om det var för tidigare ansträngningar eller för alla känslor som virvlade runt i hennes vridna sinne var svårt avgöra. Hon sökte desperat i hans mossgröna ögon med sina djupblå efter någon slags förståelse.
        Förmodligen hade hon överreagerat. Men om man visste, så var det kanske inte så konstigt. Om man visste och förstod.  Bara ett litet nederlag, bara att han skakade, bara att han visade sig lite svag sände kalla kårar genom hennes kropp. Genom hennes själ. Ett naivt tänkande om att han skulle bli stark den här dagen, om att han skulle lära sig att försvara sig själv. Men sanningen var den att Layane aldrig hade lärt upp någon, och hade endast sin egen framgång inom träning att jämföra med. Och hon hade aldrig visat sig svag, även de gånger hon känt att hon behövde kasta upp. Även de gånger hon hade fått ett slag mot sitt ansikte, så att hon såg fem versioner av sin motståndare, så hade hon inte visat sig orkeslös. Det var det hon hade förväntat sig, hon hade svårt att förstå att det här kanske var ett vanligt beteende för någon som inte var som hon.

Han blev paff över hennes reaktion, ett stort utropstecken uppenbarade sig i hans vänliga ansikte. En reaktion från hennes håll han aldrig förväntat sig och den var mycket blandad, i den fanns ilskan han hade gissat på, men den grötades ihop med annat också. Hon hade tagit tag i hans krage och slitit upp honom, hon var när hans ansikte, hennes kraftiga röst kändes mot hans hy som om ljudvågorna ville slita i hans skinn.
”L..layan..e?” Frågade han, tvingade ur sig med hack i hennes namn. Hennes plötsliga beteende skrämde honom, hur hon skrek mot honom när hon var så nära fick honom att börja kravla sig bakåt, lös från hennes grepp. Obehaget hade börjat komma tillbaka, det som han trodde han inte hade med henne, då hans kropp accepterat hennes närhet. Hans blick facklade på mycket men inte henne.
Hans kropp fortsatte darra, nu mer an den plötsliga rädsla han hyste för henne fast han inte ville tänka på det sättet. Hans muskler hade i första hand bara varit chockerade av ansträngningen de lagt sig i, dels det och hans egen tvekan då han visste varför de gett sig in i det från första början. Han hade varit död, hon sade det igen men hon lät mer förtvivlad än arg i sin uppläxning, det började märkas, han drog sina händer och armar för att täcka sitt huvud skyddandes, mot hennes ansikte som mest troligt skulle kunna ta sig nära igen trots om han kravlade sig bak, möjligtvis en förberedande akt ifall hon skulle ta till med våld.

”Jag förstår.. d..det vore ju en skam för er att någon annan tog mitt liv och inte ni.” Hennes känslor, ja de måste vara som så. Hon blev förtvivlad för att hon i ett verkligt fall hade låtit honom leva men sedan kom någon annan och dräpte honom, då hade hennes välgörenhet gått i spillo.
”Men ni be..behöver inte oroa er, jag har aldrig.. önskat att bli beskyddad av någon, någon annan.” Lade in som om han försökte förklara för henne att det inte var hennes fel, att hon inte behövde känna ett sådant ansvar för honom. För det fanns alltid en mans stolthet, att kunna klara sig själv och definitivt inte bli beskyddad av en kvinna, om hon förstod det kanske hon skulle kunna göra en koppling han själv inte visste om han ville ha eller inte. Kanske låg det djupt inom honom, en önskan att hon lät honom ta sitt eget ansvar över honom och inte ha henne vakande som en mor. Han hade klarat sig själv i flera år, även om skillnaden var att de levde i två olika världar så fick han ta konsekvenserna för sina egna val, det var något han alltid var beredd på. Samma sak hade gällt med hans möte med Layane, då han accepterat henne som sin avrättare, att inte springa från de val som man själv tagit.

Hon andades häftigt efter sina ord och märkte hur han kravlade sig ur hennes grepp, innan han gjorde det helt så släppte hon greppet om hans krage med en hård stöt mot hans nyckelben. Nu var han rädd, en blick hon sett i mångas ögon innan Nihirians. Och denna rädsla som han visade gjorde henne ännu mer upprörd.
"Jag vet!" Skrek hon:
"Jag vet att du inte bett om beskydd!" Hon knöt sina nävar vid sina sidor."Men om du ska fortsätta var så här ynklig, såhär svag! Så har jag inget val!" Hennes ögon blixtrade av känslor, han var ett sådant lätt offer. "Och ingen ska döda dig!... inte ens jag..." Hennes röst gick ned i styrka i den sista meningen, vilket gav orden en extra kraft av någon anledning. Tårar tryckte på bakom hennes ögon och rösten skälvde ordentligt då hon åter höjde rösten:
"Så res dig! Sluta skaka! Sluta vara rädd!!" Hon backade och ställde sig i stridsposition igen, med fötterna långt varandra:
"IGEN!!" Och hennes ögon flammade av ett ordnat kaos. Den här gången skulle hon verkligen inte hålla tillbaka. Kände hon hur hennes hand värkte från slaget han tagit emot? Nej, hon hade inte tid med det nu. Sköt undan smärtan till bakre delen av sitt huvud. Något annat hon försökte trycka tillbaka längst bak i sitt huvud var tankar på magikerakademin, den rädsla hon kände, den svaghet, det äckel hon kände inför uppgiften hon lagt på sitt eget bord.
Men hon avvaktade en stund med sin kommande attack, ville att han i alla fall skulle stå på sina fötter innan hon attackerade. Ännu en gång började hon röra sig runt honom, men nu inte med lika tysta och kontrollerade steg som innan. Hon brydde sig inte längre om skornas knarrande, hon brydde sig inte längre om att spänna kroppen så som hon gjort innan. Utan stegen var nu mer otåliga och kanske inte lika välplanerade.

En mans stolthet, det här var något Layane inte tänkte på. Det var långt ifrån någonting hon tänkte på. Att en man inte ville bli försvarad av en kvinna. Layane tänkte oftast inte på människor på det viset. Det spelade ingen roll egentligen. Kanske var det all kontakt med döden som fått henne att ha det synsättet. För inför döden var vi ändå alla lika. Det spelade ingen roll om man var kvinna eller man, om man var rik eller fattig, ond eller god, man skulle ändå dö. Själen skulle lämna din kroppen, om det var något man trodde på, på samma sätt hos alla människor. Eller att allting skulle bli svart för alla människor, på samma sätt.

Förbryllad över hur hon betedde sig, inte alls den starka och den linjeklara Layane som var det han hunnit se. Rädd, sluta vara rädd.. hon beordrade honom men det var inget hon kunde göra, hennes närgånga aggressiva attityd hade väckt hans sovande reaktion som hon sussat till söms. Han var rädd att han skulle trycka bort henne, att hans kropp skulle säga åt honom att hon inte fick vidröra honom. Förbryllad för han förstod inte varför hon betedde sig såsom hon gjorde, förstod inte varför han hade haft fel då hon sade att ingen skulle döda honom, eller lät det snarare som ett ”ingen får döda”.
Nihirian kunde pussla ihop hur mycket han ville men bilden som skulle berätta för honom skulle inte komma fram i resultatet i alla fall. Han ryckte till då hon skrek åt honom, hon ville fortsätta och han fann att det minsta han kunde göra var att ställa sig upp för hennes skull. Han själv, hade inte förstått varför hans kropp reagerat på den verkliga stridsträningen såsom den gjorde, hans kropp var ovan och musklerna hade enbart använts till vandring, att den plötsligt kunde hamna i chock för något så extremt var inget han någonsin skulle ha tänkt på. Men hon hade blivit upprörd då han frågade henne om det var normalt eller inte och vad han gjort för fel var oklart, men det var uppenbarligen hans fel, det sade hans hjärna om och om igen i hans huvud.

Han reste sig upp och såg mot henne, med tvivel och en rädsla som mätte avståndet dem emellan. En ton av vänlighet som inte visste hur den skulle göra för att få henne att bli glad igen.
”Ni är så annars. Varför ni bryr er så mycket om mitt liv, ni skapar inte mer än förvirrelse när ni talar på ett sätt men ni ser på mig på ett helt annat, finns ingen chans att jag skulle kunna förstå om ni inte förklarar för mig. När ni visar er så här skapar det bara förvirrelse, inte alls som en lönnmördare skall vara, såsom jag fått det beskrivet.”
Han bet ihop käkarna, han måste göra bättre, det räckte inte med att han tog ansvar för sina egna bristande förmågor. Som hon sagt hade han inte bett om något beskydd, just för att han var som han var, men hon tycktes vara mer bekymrad över honom än han själv var, därför ville hon nog att han skulle kunna försvara sig själv, så hon inte behövde tyngas av det? Han höjde sina darriga händer, det måste gå, han ville inte men det måste gå, hans liv delades med Layane nu på ett sätt.
”Jag kommer inte förstå och jag kommer alltid fortsätta tvivla på saker och ting. Mitt liv är dock värt så lite, något som jag lever med och jag kräver inget mer. Men ni tycks göra det.” Talade han mot henne, försökte kontrollera sin förvirring så den inte rusade iväg. Han kanske krävde något ändå, ett slut på förvirringen hon skapade inom honom.. ett till önskemål, han svor mot sig själv inombords, hur kunde han vara så girig. Självförakten började ta sin form i honom igen, han klandrade henne på ett sätt för att hon försökte sätta en betydelse på hans liv, för att hon sade till honom att han behövde lära sig försvara sig själv då hon inte var i närheten, för vilken nytta? Han såg det inte alls och det lämnade en bitter smak i käften på honom.

”Förresten, jag kanske inte vill göra det. Vad än ni bestämmer åt mig så är det i slutet jag som lägger vikten för mitt liv och det är lika viktigt som då vi träffades och jag följde med dig frivilligt för att avsluta det.” Bitterheten tonade in sig i orden medan han log halvvänligt mot henne. Livlösheten inom honom pulsade omkring inom honom. Hon borde inse att det var hopplöst. Men hans händer avtog i darrandet, för hennes skull var inte längre lika relevant. Om han lärde sig försvara sig själv så skulle hon bli glad, han behövde inte använda det för att skada någon.
”Men jag kommer försöka lära mig, trots att denna..” Han gjorde en paus eftersom han var nära på att lägga in ”vidriga” men han höll tillbaka orden i några sekunder innan han fortsatte. ”kropp inte vill det. Det räcker om jag slutar vara ynklig eller hur?” Han fortsatte visa henne sitt halvdana leende, en aning sårad som han inte tillät visas men som svagt uttryckte sig i formen av en pik i meningen han sagt åt henne. Hans "ynkliga" beteende var den han var idag, den personlighet som utformade hans nya liv, där han slapp tänka på hur självhatisk och patetisk han egentligen var. Gjorde sig beredd på att plocka en till attack från henne, vart än den kom ifrån och även försöka trycka tillbaka den, vid tillfälle låsa hennes rörelser men det var nog liten chans att han skulle lyckats göra det mot henne. Hon var mycket skickligare än de andra slavarna, för att inte tala om slavvakterna så lata såsom de var med sina fina vapen.