Kvinnan betedde sig mycket väl annorlunda, han som däremot inte var lika van vid denna typ av beteende fick det mer bekräftat av Layane då hon skakade på huvudet åt honom. Han själv hade inte sett på änkan under tiden han hade talat, utan pratat med huvudet håller respektfullt nedåt så som en tjänare skulle göra. Men hennes blick var stark och den tyngde hårt även om man ej såg in i hennes ögon.
När Layane väl klev in så såg han sig omkring men kunde inte hitta något specifikt, han själv klev endast in så han kunde stänga dörren efter sig, men han väntade kvar vid dörren. Huset var obehagligt, doftade i hans näsa illa. En doft som så välbekant påminde honom om de kvinnor han fått ge sin service åt. Sen var han utmattad sedan ett par dagar tillbaka så även om det skulle finnas några varningstecken skulle han inte ha uppfattat dessa.

Det var först då som han fortsatte fram mot Layane, för att stå snett bakom henne, nära som om han som ”tjänare” såsom han hade fått sig själv att se ut också agerade beskyddande, det var så klart bara en fasad, människokvinnan var not väldigt mycket mer kapabel till att försvara sig själv och slå tillbaka. Hon var utbildad, uppvuxen med det, år av erfarenhet och han tvivlade på att hans kunskaper i sängkammaren skulle ge han några fördelar i självförsvar. Han förundrades dock, hur han nu kunde stå så tätt intill henne, hur han var mån om hennes beröring efter han krampat ur sig sin rädsla för hennes hud att han accepterat Layane so fort, om nu det var hennes riktiga namn. Han kunde känna sig en aning orolig, kanske var det därför Layane betedde sig som hon gjorde, för att hon var lika orolig över det här, fast på ett annat sätt?

Hans mossgröna ögon såg mot henne där han stod och försökte se ut som en korrekt anlitad tjänare, springpojke med muskler ifall det skulle behövas, en som inte ställde frågor om det som pågick utan som så tyst betraktade och gjorde det han skulle. Något som naturligt kom tillbaka till honom, enda skillnaden var att han gjorde det frivilligt för denna kvinna. Därför såg han heller inte utmanande ut, såsom många män kunde göra.

Av någon anledning kände Layane sig aningens lugnare då hon såg på Nihiran. Han stod där som en beskyddare, även fast hon visste att han nog inte kunde försvara henne på något sätt. Han utstrålade ett lugn som stärkte henne, även fast han nog i själva verket var orolig.

Sen från ingenstans var Rosalie tillbaka ännu en gång. Den nyblivna änkan luktade rosor, och Layane gillade lukten. Hon gillade dock inte änkan, hon var för glad, för lättad. Layane började misstänka vart det här var på väg. Någon gång hade hon sett det här förut, men det var inte ofta. För vanligtvis, även om en kund blev lycklig över gärningen så brukade ett samvete vila över kunden, som bedövade den glädje som fanns. Rosalie hade tydligen inget dåligt samvete. Hon nästan dansade av lycka där hon stod på sin plats. En pung, fylld med något tungt, mynt höll hon fram. Layane tog emot en försiktigt och skådade den givna hästen i munnen. Guldmynten glimmade mot Layane i pungen och hon kände för första gången på mycket länge en uns av lycka. Nu kunde hon slappna av, men lite visste hon att nästkommande dagar skulle bli ett rent helvete för henne. Men av vad hon trodde nu, så var det endast lycka. Hon stängde pungen och gav den till Nihiran. Och såg på honom som att; håll koll på den här.
"Jag vill be om en annan sak..." Sade Rosalie. Layane blundade hårt medan hon hade ansiktet riktat åt Nihirian; nu började det, kvinnan skulle försökta övertala Layane till mer jobb. Men då hon vände sig mot änkan igen var hennes ansikte lugnt och artigt, väntandes på vad hon hade att säga:
"Jag har en annan bekant.. en väldigt jobbig som..." Layane hejdade henne med sin hand.
"Nej, jag är ledsen... men ni får hitta något annan..." Layane sänkte undergivet huvudet åt kvinnan:
"Men... jag tänkte att om du redan har gjort dig av med min manke så kanske..."
"Nej.. ni får ursäkta mig, men jag kan inte."Problemet var att Rosalie Drosoleia fått smak för döden. Det här var ett problem som brukade uppstå hos en bortskämd och känslokall själ. En enkel genväg att göra sig av med "jobbiga" personer i livet. Layane förstod det delvis, då hon också fått en smak för döden, men på ett helt annat sätt. Men hon var tvungen att skydda sina klienter från detta:
"Men o snälla..." Sade Rosalie och tog Layanes händer:
"Du får betalt!" Layane såg upp på henne, nog kunde det vara smaskigt att få lite extra betalt, det var det. Men vansinnet i änkans ögon fick henne att tänka två gånger. Nej, det gick inte. Det var för farligt.
"Nej." Sade Layane, nu mer bestämt och sänkte sin blick igen. Hoppades på att kvinnan framför henne skulle ge upp. Rosalie släppte Layanes händer och suckade irriterat.
"Gå och byt om!" Fräste kvinnan och pekade med handen längre in i huset:
"Jag har lämnat dina kläder i kammaren..." Layane neg ännu en gång och gav Nihiran en blick om att; stanna här. Innan hon slank förbi den irriterade änkan. Och hon fick en dålig känsla då hon lämnat Nihirian ensam kvar med änkan i hallen, varför visste hon inte.

Ja, Layane hade lämnat änkan och Nihirian ensamma. Rosalie Drosoleia såg på alven, från topp till tå. Vad hennes ögon såg var en ståtlig alv, men hon tyckte sig känna hans undergivenhet och gillade det. Långsamt rörde hon sig närmare honom:
"Det var mig en stilig alv Layane hade med sig..." Hon skrattade lågt och illvilligt. Gjorde ett försök till att lägga en hand på hans axel, med en plan om att stryka hans överarm. Känna hans muskler under sin hand...

Sekunden hon hade lämnat över pengapungen så nickade han mot Layane som en typisk "Givetvis min lady" gest. Han förde den in under sin mantel för att släppa den ned i en inre ficka innan han återgick till att följa deras konversation. Han förundrades, över hur Layane nekade änkan ett till jobb, då han fått uppfattningen om att kvinnan han nu var följeslagare till var mer girig än så och för sin del älskade sitt jobb. Det var något som triggade hans nyfikenhet, att lära sig mer om hur man tänkte inom den värld hon levde i.
Doften av rosor som hade uppkommit när änkan kommit tillbaka in i rummet hade tillslut börjat få honom att känna sig en aning illamående. Den blomma som ansåg ligga i romantikens område, en symbolisk sådan men även något så vacker kunde betyda förödelse. En växt som lika mycket associerades me död. Han såg efter Layane när hon gått iväg, kände sig genast obekväm ensam i änkans närvaro men hon hade bett honom att stanna och på ett sätt kände Nihirian att han var skyldig kvinnan sitt liv, eftersom hon gjort ett enormt undantag för honom.

Ögonen vände sig mot kvinnans håll för att bevaka vart hon var, men han såg inte direkt mot henne för att vara artig. Men när han såg i ögonvrån hur hon slingrade sig som en lömsk orm mot honom så vände sig blicken helt mot honom, hon talade och han såg hur läpparna girigt viskade det som inte sades. Det var när hon kom nära som han höjde handen och drog sig bakåt så hon inte skulle nå fram till honom.
"Ni får ursäkta min dam men jag skulle föredra om ni slutar med det ni gör. Trots jag är glad att ni ger mig, en lågställd tjänare en sådan värdig komplimang så skulle jag uppskatta om ni inte kom närmre. Jag arbetar för min Lady och henne enbart, därför anser jag att detta beteende är opassande." Förklarade han tydligt, det var som precis rakt ur en skriven bok, där den lojala riddaren förklarade sin trogenhet till sin drottning.
Ögonen bevakae kvinnan noggrannt nu, han hoppades innerligt att hon skulle ge sig, att hon skulle tänka om och se "risken att hamna på fel sida hos Layane", nog för att scenen dem två spelade upp var falsk så passade Layane in i rollen perfekt och hon hade följt honom i manuset.

Layane stängde kammardörren efter sig och insöp det storslagna rummet. Så mycket silver, så mycket guld. Om hon bara... nej, hon var ingen tjuv. Så lågt ville hon inte sjunka. Men nog var det lockande. Det hade nog varit lockande för vem som helst. Hon lämnade klänningen vilandes över en stol och drog på sig sina mer bekväma kläder. Ett par bruna linnebyxor och en vit linne tröja. Kläder som var perfekta att röra sig i. Ingenting smet åt runt hennes kropp, egentligen var det här sådana kläder hon gillade bäst, kände sig mest fri i. Men även fast hon hade bekväma på sig så lät hon inte bli att se sitt bästa ut. Så hon letade sig fram till en spegel, såg hur färgerna som hon lagt i sitt ansikte inte längre fanns på sina platser.
 Väskan hade Rosalie Droselia bevarat åt henne, just i det här rummet, och den verkade oöppnad. Layane var lite förvånad över att alla hennes saker var orörda. Kanske vågade hon inte röra henne saker? Layane smetade omsorgsfullt på diverse färger för att framsida de bästa sidorna i hennes utseende.

Rosalie Drosoleia såg uppenbart besviken ut. Men verkade inte vilja ge upp, van att få som hon ville:
"Nämen... var inte så blyg..." Och kvinnan gjorde ytterliga ett närmade mot alven. Vansinnet och hungern lyste i hennes ögon:
"Nu när min make borta... och vad jag kan se så är Layane inte här..."  Hon klistrade på ett brett leende och sträckte ut en hand som var planerad att vidröra hans bröst.

Kvinnan tycktes målmedveten om att få Nihirian att tänka om sitt beslut om att inte låta henne närma sig. Desperat, det kände han igen från många kvinnor som köpt honom för en kväll tidigare, den brännande blicken av hunger från deras ögon, han ville rysa då han såg på henne men det var ingenting han kunde låta sig göra inför henne.
Han såg efter Layane, hoppades innerligt att hon skulle komma ut ur rummet, för en roll var något han inte kunde spela ut helt fysiskt, med tanke på hans avsmak till riktig kontakt, ja förutom Layane vars händer han farat men sökt efter.. hon hade kanske något mer, något som han drogs mot, han kunde inte förklara det på något annat sätt, hennes händer hade trots allt varit så varma, hans kropp hade godkänt dessa efter de legat mot honom och bekantat sig. Han tog åter ett steg tillbaka då hon försökte närma sig, osäker på hur mycket mer han kunde undvika henne, kanske skulle han gå ut? Det var nog det bästa alternativet han hade, men han kunde inte lämna Layane ensam där inne, inte som den roll han spelade.

”Min dam.” Sade han bestämt, eller så bestämt han kunde få sig själv att låta i den situation som pressade honom. ”Att min lady inte är närvarande i rummet ändrar inte det jag nyligt sagt åt er. Att er make är död var ditt val, det är endast en skam att ni skall bete er såsom ni gör mot mig då ni bestämde er för att inte ha er make kvar i ditt hem. Att min lady inte är här spelar snarare mer roll i att ni bör avstå från att fortsätta, hon har gjort ett enormt arbete för att ni ville det, ett jobb som ni betalat för, jag känner inte att ni ger henne den respekt som hon bör ha.”
Hungern från henne, skulle hon ge upp? Knappast, men hon hade gett upp om ett till jobb som Layane nekat så någonstans borde kvinnan förstå att hon skulle backa från hennes mål?
”Ursäkta mig” Sade han hastigt med en artig nick innan han tog en rejäl omväg för att gå mot det håll som Layane försvunnit åt, han skulle inte gå hela vägen men där han tappat sikten om Layane stannade han och satte en vinklad hand vid sin mun för att höja ljudnivån från hans ord.
”Min lady, vi bör bege oss, är ni färdig snart?” Frågade han med en hög stämma, hoppades på att hon skulle höra honom. Då och då sneglade han bak för att försöka hålla koll på änkan, hon var trots allt som en orm och hon tycktes kunna vara snabbare än man trodde.

(Sry för torrt inlägg, ville bara att dom skulle ta sig ifrån den där äckliga kvinnan XD)

Rosalie blev tydligt mycket upprörd då Alven gått förbi henne. En tydlig nobb. Dessutom var han artig då han gjorde det, ännu värre. Kvinnan började koka inombords och snart skulle bägaren rinna över.

I godan ro tog Layane sitt täcke av skinn, med alla hennes diverse vapen i och knöt upp, ihoprullad på ryggen. Den var tung, men hon hade burit den ofta, så tyngden var henne inte främmande. Den mindre väskan kastade hon över sin axel och beundrade sig själv en extra gång i spegeln, bara för säkerhetsskull. Och tur var det att hon gjorde det, en hårslinga hade delat hennes bena så det inte såg så väldans bra ut. Hon noterade också att hennes lila kappa behövde tvättas på något sätt snart. I samma stund som hon lade tillbaka slingan på sin rättmättiga plats så hörde hon hur någon talade på andra sidan dörren. När hon hörde Nihirians ord rynkade hon på ögonbrynen. Gick genast fram till den och öppnade den. Hon såg frågandes på Nihirian, kunde hon finna något i hans ögon som skvallrade om vad som var fel. Något var fel, men det hade hon ju vetat från första början.
"UT!!!" Skrek Rosalie Drosoleia där hon stod. Håret såg plötsligt mycket vildare ut, och ögonen mer blodsprängda. Den nyss så lyckliga kvinnan var tydligen inte lika lycklig längre.
"UT UR MITT HUS!!" Layane såg förvirrad ut, vad kan Nihirian sagt om gjort den reda galna änkan ännu mer galen? Och på nolltid hade Layane lämnat huset, förhoppningsvis med Nihirian efter sig. Dörren smälldes hårt igen efter dem.
"Oj..." Sade Layane och lade en hand för sin mun. Dolde ett leende som gärna ville pressa sig fram. Dock visste hon inte om Nihirian hade varit lika road.

Det dröjde inte lång tid från att han kallat på Layane, som hon stek ut huvudet, som han kände den dåliga känslan i sin mage igen och sedan hur kvinnan i ett aggressivt utbrott skulle ha ut dem två ur huset. Han själv, var bara glad över att Layane hade hört honom och kikade ut ur rummet, hon tycktes färdig också då det inte tog lång tid för henne att lämna huset och han att följa efter snabbare än vad hans trötta ögon skulle ha hunnit med.

Men Nihirian var inte alls lika road som Layane när de kommit ut, hon som tycktes se det hela som en rolig grej. Han själv såg bekymmrad ut när han fick släppa sin roll som den trogne tjänaren och han hukade sig ned för att hitta sig själv igen och andas tillbaka någon form av förståelse och lugn.
"Ni får ursäkta.. jag förstår inte det roliga." flåsade han nästan ur sig medan han såg upp mot henne från sin hukade ställning. Desperata kvinnor var farliga kvinnor, så mycket visste han och desto mer så klart då hans erfarenheter låg inmurat i hans nerver. Han skakade på huvudet, kanske skulle han hålla sig utanför numera om hennes "ärenden" ingick lustsamma kvinnor likadana som Rosalie.
"Jag skulle aldrig kunna föreställa mig att det fanns en sådanhär sida till ert arbete." Pustade han ut innan han drog ett sista lugnande andetag och sedan ostadigt ställa sig upp. "Är det alltid så här? "Layane"." Frågade han sedan Layane medan han betonade det sista, kanske en hint av retsamhet i namnet för att se om det var hennes riktiga eller inte.

Layane bet sig i underläppen för att hindra sig själv från ett nytt skrattanfall. Bilden av hur kvinnan blivit helt tokig, med sina blodsprängda ögon och sitt vilda hår hade påmint henne om något ur en komedi. Men i själva verket hade det varit en farlig situation. Layane hade blivit härdad av sådana här situationer, och kanske var det ett försvar för henne att se lustigheten i det hela. Ett försvar i stället för att bli rädd. Hon harklade sig för att kunna svara utan att skratta:
"Nej, det hör inte till vanligheterna..." Sade hon. Sen betonade hon hans namn med samma retsamma ton tillbaka:
"Nihirian..." Var han arg på henne? Nej, han verkade inte kunna bli arg, eller? Hon fortsatte:
"Hennes själ var skadad redan från början. Jag såg det tyvärr inte då hon bad om min tjänst. Hade jag vetat det hade jag aldrig arbetat för henne..." Layane klandrade såklart  inte sig själv, oftast var det de mest sinnessjuka som var bäst på att skådespela. På att gömma sitt vansinne. Ty de hade tränat hela sina liv på att snärja människor, få dem att göra som de ville, luras och bedra.

Hon började gå, och kände hur både hunger och sömn gjorde sig påminda. Rödhaken var tyvärr inget alternativ för henne, då det inte var bra för en kvinna i hennes yrke att bo på samma värdshus flera nätter i rad. Men de var tvungna att söka skydd någonstans snart, för molnen på himlen började girigt sträcka ut sina mörka fingrar, en varning om regn, denna kalla höstmorgon.
  Hon såg diskret på Nihirian, undrade om han blivit väldigt skrämd av hela situationen. Försökte läsa hans ansiktsdrag. Av någon anledning hoppades hon att han inte hade blivit avskräckt. Hon hade känt sig bättre till mods med honom i den situationen. Varför visste hon inte, det var någonting med honom, och hoppades att han skulle följa med på fler ärenden. Det här var såklart inget Layane kunde säga högt, eller ens kanske själv visste att hon kände, men känslan fanns där, dock oidentifierad.
   Hon lekte med en tanke att om han lärde sig hantera ett vapen så kanske han inte skulle känna sig lika obekväm i hotfulla situationer. Men otroligt vore det ju samtidigt att han skulle känna så, ty han hade ju till synes hanterat hela händelsen så bra. Som om han aldrig gjort annat förr.
"Vad sa du till henne som fick henne att bli så där...?" Frågade hon, väldigt försiktigt. Hon kunde inte låta bli att fråga. Någonting måste han ju sagt som fått henne sådär tvärarg? Eller så kanske inte vid närmare eftertanke, hon var ju i och för sig själssjuk.

När hon svarade retsamt tillbaka så kunde han fortfarande inte få någon försäkran om det var hennes riktiga namn eller inte, kanske var det som varit hennes tanke, det återstod att se.. men i fortsättningen så kune det vara bekvämt att kalla henne det, då att tilltala någon med ett namn kunde förenkla saker och ting en hel del.
"Inte, så nu är så pass noga när ni väljer arbete." Han kune fortfarande inte se det som varit så roligt, kanske var det något man kunde lära sig och trots att Layane inte skrattade tycktes han se drag från då man försökte hålla sig, det fanns alltid spår av att hålla inne ett skratt. Han fick dock fram ett leende på läpparna, mer tack vare Layane hur hon hanterade situationen nu efteråt.
"Låter som något som tar lång tid att lära sig känna igen, minsann så fortsätter ni imponera." I samma sekund som han yttrade sig började hon gå och Nihirian hann tappa bort sig själv i ett par sekunder innan han kom fram till att följa efter henne, vandrandes. När hon såg på honom skulle hon nog kunna se resterna av obehaget han tryckt bort innuti huset, mest för att kvinnan pressat honom annars så var det hela ingenting han hade att göra så någon större uppmärksamhet lade han inte på att bli avskräckt, så klart om han visste att en liknande situation skulle uppstå skulle han inte delta.

"Men det är väl bra, att det är ovanligt, nästa gång då det är liknande tror jag att jag ska vänta utanför.. mina knän är inte så stadiga som jag trott." Han hänvisade till hur han just så pass lyckats hålla sig i sin roll, enligt honom i alla fall och hur han utanför haft darriga ben i princip, att sätta sig ned och hämta andan. Han skådade henne åter igen, det det var väl bra, hon hade mycket mer kläder på sig nu och såg inte ut att frysa, leendet på hans läppar värmdes på och han såg fram mot efter vägen och skulle precis fråga henne om deras färdriktning som komma skall bli då hon talade, eller frågade honom.
"Hon.. hon syftade på att hennes make var borta och gjorde en inbjudan åt mig, jag försökte bara neka henne. Hon tycktes ta det illa dock, kanske för att jag undvek hennes beröring. Förklarade för henne att jag endast tjänade "Min lady"." Han såg mot henne och vek sina händer hänvisande mot Layane för att det skulle få en liten roligare betydelse men om det blev som så var han osäker. "och att jag skulle uppskatta om hon visade "min lady" den respekt hon förtjänade efter ett sådant arbete, trots er frånvaro i rummet. Vart bär vägen om jag får fråga, ni kanske redan hade en plan innan jag kom in i bilden?"

"ja jag försöker att undvika farliga människor..."
Något besviken blev hon över hans val att stanna utanför, men samtidigt förstod hon. För varför skulle han vilja sätta sig i farliga situationer han egentligen inte fick något ut av? Endast obehag och annat dåligt, vilket hon tyckte sig se en uns av i hans ansikte. Hon dolde en lite suck och såg framåt. Såg fram över de kullerstensgator som så många människor innan dem vandrat på. Förmodligen hade majoriteten av de människorna och varelserna inte varit med om samma sak som de två.
Hon lyssnade till hans berättelse om änkan, hon sneglade på honom och klandrade inte kvinnan helt. Då Nihirian var en vacker alv, som ju de flesta andra alver, med sin ljusa hy, det vita alviska håret, dragen i ansiktet. En god man, så snäll. Hon insåg någonting som hon genast tryckte bort, hur stor skillnaden var mellan de båda. Jämfört med honom så var hon en så... hon tryckte bort tanken som sagt. Så mindes hon plötsligt ärren hon sett på hans kropp, han måste varit med om något fruktansvärt. Hon undrade om det kanske var pågrund av detta alven alltid verkade så... disträ? Hon log och kände sig smickrad då han skämtade om "my lady".

"Den respekten är sällan man får..." Sade hon innan hon svarade på hans fråga:
"Ja jag är hungrig och trött... vet inte hur det är med dig men... jag måste få äta och sova...Vi behöver hitta ett värdshus..eller någonting.. som inte är rödhaken... Sen behöver jag prata med dig om en sak.. men först! Vill jag få mat i mig..."
Så stegen gick alltså ovetandes om var de skulle. Bort från den finare delen av Easthall i alla fall. Mot de mer fattiga delarna av Easthall. Människor och diverse varelser började röra sig mer utomhus, trots den kalla höstkylan. Och tillslut stod de framför något som inte alls såg ut som ett värdshus. Vilket det nog knappt var. Men där kom det att finnas mat och husrum för den som betalade en slant. En fattigare version av ett värdshus, det dög åt Layane. Och erfarenheten om att hålla sig undan nyfikna människor hade lärt henne att om man övernattade i en mer slumartad del av städer så följde de flesta inte efter. Hon såg sig ändå misstänksamt om, men såg ingen hon känt igen. Ansiktena var nya och inga huvuden tycktes gömma sig bakom någon vägg.

Om man kikade på dem två nu skulle man omöjligt kunna tro på den relation de haft mot varandra bara dagen innan, ett farligt och hotfullt band där det handlade om liv och död. Att han, var en svag person som gett upp medan hon var stark och otroligt så dödlig som hon var vacker. Men idag skulle nog många anse att dessa två förmodligen varit resande ihop under en längre tid, eller kände varandra sedan innan i någon okänd form.

”Verkligen? Hade definitivt trott att det var något vanligt, en skicklig, ja, inom ditt yrke, kan man ju tänka sig att man skulle vilja visa respekt för.” Det var snarare som om han försökte resonera med sig själv samtidigt som han svarade henne. Men hennes värld var så ny för honom, något Layane förmodligen skulle förstå och därför inte klandra hans naiva kunskaper inom området. Det han visste var enbart sådant hans fantasi kunde förställa sig att det gick till, handlingar såsom dessa.

Han skakade dock nekandet på huvudet då hon pratade om mat och värdshus. Ett nekande åt att han själv inte alls kände sig hungrig, något som var vanligt då han sov dåligt, han kände helt enkelt bara avsmak för någon typ av mat men han följde henne kvickt för in på ett värdshus skulle han definitivt inte ha något emot. Tätt klädd, såsom han skådat tidigare, det fick honom att le då hon definitivt var van och visste hur man tog hand om sig själv, något som var viktigt under de kallare nätterna på resande fot och kläder kunde hon nog inte få bättre.
Han funderade noggrant på vad hon skulle kunnat tänka sig att vilja prata om helt plötsligt, nytt ärende kanske? Samtidigt som de kom fram till, vad Layane sagt att det var, värdshus och han kunde se hur hon genast skådade genom människorna omkring dem. Alltid på sin vakt, det var en av hennes styrkor som lyste upp hennes karaktär och han undrade hur det ens hade varit möjligt att deras vägar korsat. Han fann att ödet måste ha snurrat två varm om, eller i alla fall bara lustigt skrattat honom i ansiktet och gett honom en utmaning han inte var menad att uppskatta. Något som han inte hade gjort till en början men nu började han ana annars, det var inte helt fel att följa med henne.. kanske skulle det underlätta hans egna vägval i livet, att ha någon att leda honom en stund så han fick vila och andas.
Han lade handen på handtaget och öppnade den så de skulle kunna kliva in och hastigt letade han fram ett bord för att slå sig ned vid, än behövde de inte köpa ett rum för natten, och han själv var som han signalerat åt Layane inte alls sugen på något annat.
”Ni kanske vill beställa er mat innan ni vill prata med mig om vad det nu handlade om?” Frågade han medan han försökte visa att han lydigt skulle sitta och vänta tills hon ville prata om det.

Layane log åt hans ord:
"Det är kanske någonting man kan tro, när du lägger fram det sådär... oj vad jag önskar..." Hon skakade på huvudet:
"Men nej, folk ser mig som  en styggelse... jag är en tjänare, som utför de värsta gärningar som kan utföras... jag är ingen stor krigare som slåss för mitt land för ära och berömmelse. Nej, jag smyger blott i skuggorna och dräper på fega och lömska sätt. Jag får betalt, och kan efter denna hemska gärning, ändå sova gott om nätterna. Utan samvetskval." Hon pausade en stund och fortsatte, smickrade sig själv lite:
"Det är klart, vissa har sagt saker som att jag är en ängel från ovan som gjort deras liv så mycket lättare."

Namnet på värdshuset var det nog ingen som visste. För ingen skyllt fanns ovanför dörren och inget inuti värdshuset skvallrade om det heller. Stället var nedgånget och smutsigt. Layane blev lite smått irriterad, hon tyckte, att bara för att man hade det fattigt och knapert så behövde man inte ha det smutsigt. Fanns ingen anledning!
       Så som Nihirian hade sagt beställde hon mat, en kycklingklubba, skulle räcka gott och väl för henne. Hon fick den nästan direkt, även fast hon inte betalat än. Så satte hon sig ned vid samma bord som honom och sade, så att ingen annan än just han skulle höra:

"Vapen." Sade hon och tog en tugga av kycklingklubban  i sin hand. Lät ordet sjunka in i honom innan hon tuggade och svalde fort:
"Och innan du säger nej... låt mig förklara..." Hon tog ännu en stor tugga av kycklingbenet, även fast hon åt fort gjorde hon det med grace. Hon drack ur glaset med vatten och fortsatte:
"Du är min följeslagare, du kommer alltså att synas med mig, du kommer att gå med mig. Genom städer, på vägar och så vidare." Hon tog en sista tugga av kycklingklubban innan hon lade ned den på sin tallrik i trä och torkade händerna på den smutsiga handduken. Hon lade ifrån sig den med rynkad näsa och kände inte riktigt att hon var ren om sina händer:
"Ibland händer det sig att människor... " Hon letade efter passande ord, och verkade inte riktigt nöjd då hon tillslut valt det:
"... ogillar... det jag gör.. de kanske känner igen mig i från någonstans, kanske rent utav en kund som helt plötsligt skyller allting på mig. Eller bara någon som hört om mig och inte vill att sådana som jag ska finnas kvar..." Hon lät väldigt saklig då hon talade om detta, så som att det här var något helt vardagligt:
"Detta medför att människor ofta försöker döda mig...ibland." Sade hon med ännu lite lägre röst och böjde sig närmare honom för att han skulle höra:
"Och det här medför i sin tur att du också kan komma i fara..." Hon betraktade hans ansikte en stund för att försöka utröna vad han tänkte om allting hon sade:
"Kort sagt, en kniv är starkare mot en hand utan kniv... vare sig du vill eller inte..."

Det hade krockat igen, hans bild och hennes bekräftelse på hur det fungerade. Det ville inte alls stämma i hans huvud och han jämrade sig men blev road av hennes sista kommentar för det samtalsämnet.
”Det är väl tur att någon fått chansen att se en ängel.” Log han mot henne, osäker på vad han själv hade menat med kommentaren. Den hade låtit extremt neutral i tonen, men samtidigt en varm förvirring låg i den riktad mot henne.
Han såg genast bekymrad ut när hon nämnde vapen. Tanken av att bära ett sådant, trots självförsvar, var något han aldrig tidigare hade övervägt och som han haft sin oro tidigare visste han inte om hans ens någonsin skulle kunna lära sig att hantera ett. Men visst förstod han hennes resonemang. Till skillnad från honom så levde hon i en farlig värld, där man dag och natt riskerade att få en kniv i ryggen medan i hans så var den största oron om frosten skulle smyga på en då man redan sov.
”Det är i alla fall tur at ni kan få det att fortfarande se elegant ut trots sättet man äter en kycklingklubba.” Var det han sa, för han ville undvika ämnet men han visste att det var omöjligt när hon gått igenom det så noggrant så det var bara att vinna tid för stunden. Han såg inte problemet med att inte ha ett vapen, en kropp fungerade nog som försvar och lite hade han fått för sig att det var en av anledningarna till att hon gått med på det.

”Men jag har aldrig använt ett vapen, trodde ni förstod att jag som mest kan använda min kropp som skydd?” Frågade han som ett barn som förstått fel. Han höjde sedan på sina händer och tittade på dessa, sedan upp mot henne och hänvisade ned mot sin högra hand.
”Jag vet inte om jag kommer kunna hålla i ett med min dominanta hand.” Förklarade han. Högerhandens fingrar var krokiga och ett tydligt bevis på att handen inte varit hel ett flertal gånger, några ben hade på flertalet tillfällen läkt ihop på ett deformerat sätt men den fungerade nog till att hålla lätta saker, en penna, ett kupat vinglas och dylikt, men att hantera bestick kunde vara besvärligt.
”Det räckte för mig att veta att jag kunde skriva i alla fall, var inte säker på om det skulle vara möjligt i början.” Han skrattade lätt för den ljumma glädjen som spred sig inom honom när han tänkte på det.
”Ah men vänster hand fungerar som den ska, bara det att jag har aldrig varit bra på använda den, ja, bättre nu när man fått anpassa men det är fortfarande illa. Tror ni verkligen att det är en bra idé?” Frågade han i hopp om att han skulle låta nog övertalande, pfff, vad trodde han, det var extremt tveksamt att hon skulle ge upp med tanke på vilken typ av kvinna hon var. Men han och hon, visste inte om det skulle gå lära honom at använda vänster handen ännu, men han själv tvivlade.

Även fast Layane var duktig på att smickra sig själv, så var smicker från någon annan ännu mer glädjande. Hon log nöjt åt Nihirians kommentar. Något annat hon också log mot var hans kommentar om ätandet, en konst hon lagt ned mycket energi på. Och att han märkte hennes ansträngning gjorde att ännu ett nöjt leende spred sig på hennes fylliga läppar, men det var ett snabbt, för de hade alvarliga saker att tala om.

Layane betraktade hans hand som han hänvisat till. Försökte avgöra vilket typ av vapen som kunde göra sig ett fast grepp i de krökta fingrarna. Vad hade han varit med om? Förmodligen någonting fruktansvärt plågsamt. Hon fick en underlig känsla inom sig, något hon inte kände igen. Då hon insåg den fysiska smärta den vänliga alven gått igenom, så fick hon ont inom sig. Inte i magen, inte hjärtat, inte i lungorna, nej, det här var ingen fysisk smärta. Det här var en smärta som gick djupare än så. Hon såg på honom med en underlig blick i ögonen. En känsla av att beskydda alven for igenom henne, mycket starkt, hon kände ansvar för att hålla denna person vid liv. Varför visste hon inte, och nu blev det viktigare än någonsin för henne; att hålla en annan vid liv.
"Får jag?"
Undrade hon och sträckte fram sina händer försiktigt i en fråga om att få ta hans hand, som om hon närmade sig ett skyggt djur. Hon ville hålla i Nihirians skadade hand, se om det var själv muskulaturen som var förstörd, eller om det bara var benen som var krokiga, undersöka dess potential att hålla i vad som nu var i tillräckligt bra form för att lära sig slåss med vapen. Kanske gick det att binda fast vapnet i hans hand? Annars fanns ju, som han sagt, hans vänster hand.
       Nej, Layane var inte den som gav sig i första taget. Och hon var tvungen att göra såhär. Men samtidigt, om Nihirian vapenvägrade så kunde hon inte tvinga honom. Men som sagt, hon skulle nog göra allt i sin makt att försöka få honom att förstå att för att överleva, så behövde han kunskaper i att hantera ett vasst föremål i alla fall.
    Tankar började snurra om vad alver använde sig av för vapen. Hon såg framför sig hur alverna i Sanirnvila, ståtliga, ur ljuset komna,  red fram genom skogar med... pilbågar på sina ryggar, med långa alviska svärd. Layane visste inte mycket om alver egentligen, bara att de hyste agg mot människorna i allmänhet pågrund av någonting hon egentligen inte förstod själv.

Han uppskattade hennes gensvarande leenden som kom då och då utifrån hans egna och dels de kommentarer han såg som ren artighet men som hon tyckte ta åt sig allt mer av. När hon sträckte fram sina händer så såg han på dessa en stund, betraktade de vackra fingrarna ännu en gång och han hörde först inte att hon frågat honom, det var som att det sakta letade sig in i hans öron och han ryckte till när den nått hans förstånd. Det skulle inte vara något konstigt om han lät henne plocka hans hand nu, inte med tanke på hur han alltid kunde se längtandes mot hennes fingrar, men samtidigt kände han sig blyg när hon ville kika på hans trasiga hand. Under kvällen innan hade hon rört vid hans hand, men den hade inte legat i något samtal så det hade inte legat någon fokus mot det. Försiktigt sträckte han fram den och lade den mjukt mot hennes händer.

”För.. all del.” Svarade han tillsammans med blygheten som plötsligt bubblat upp inom honom. Kanske var det för att han börjat uppmärksamma henne som kvinna, som lönnmördare, som en profil.. hennes leende och sättet hon faktiskt lyssnade till de saker han sa. Hon lade någon form av vikt i att han var där, en existens och det fick honom att känna sig lite hedrad, men samtidigt so skapades gropar inom honom där det kändes udda, konstigt, att han skulle få något så dyrbart av henne gjorde att han ville trycka bort gåvan, för han visste att han ännu inte förtjänade det.
”Ni behöver inte anstränga er för min skull.” Lade han hastigt in dock och vände huvudet så han kunde undvika att se på henne, så att hon inte skulle kunna se hans ansiktsuttryck lika bra. Men kanske om det var för hennes skull så kunde han lära sig något, men bara för kvinnan. Han kände hur hans kinder blev snäppet varmare, en lätt rodnad smög sig på hans ansikte då situationen och det han funderat på innan tydligt bekymrade honom via hans blyghet. Det var samtidigt en aning pinsamt för honom, han visste ingenting om kroppen struktur men hon tycktes ha någon aning då hon ville ganska hans hand. Blyghet, underligt då hon redan sett hans mest skamfulla sida och på sitt sätt tröstat honom under natten efter deras första möte, han hade i alla fall tagit det som hennes tröst.. och nu visade hon honom vänlighet och det var som om det var något helt annat.

”Om det verkligen är viktigt får vänster hand duga, jag måste inte kunna göra mer än att försvara mig eller hur?” Han fortsatte ha huvudet vikt ifrån henne, men han talade så klart fortfarande till Layane och ingen annan. Om det bara var för att blockera och försvara sig, så kunde han kanske gå med på hennes krav.

Hon tog försiktigt hans hand. Lät sina eleganta fingrar mjukt trycka först på hans tummuskel. Nog fanns det muskulatur kvar där alltid, kanske inte så upptränad, men nog fanns det. Hon gick vidare över till pekfingerleden, långfingerleden, ringfingerleden, till sist lillfingerleden. I den sistnämnda leden fanns knappt någon muskulatur. Hon klämde lite hårdare på hans fingrar, för att känna hur pass krökta de var, hoppades att de inte skulle göra ont. Underliga läkningar, förmodligen ingen som tagit hand om hans brutna fingrar. Hon såg på honom tvärt med ett bekymrat ansiktsuttryck. Men han hade ansiktet bortvänt, var han obekväm? Eller rent utav generad?
"Oroa dig inte..." Sade hon och släppte hans hand:
"Det är helt för min skull..." Och hon log ett självsäkert leende. En utmaning, något annorlunda, något som stimulerade det vakna sinnet hos henne. Men även fast hon log så genomlyste hennes ögon något bekymrat. Så såg hon plötsligt väldigt alvarlig ut:
"Det är svårare att försvara sig än att döda..." Förklarade hon:
"Det krävs mer energiåtgång att hela tiden undvika att döda din motståndare. Än att snabbt döda honom...eller henne..." Hon drog av sig sin luva och släppte ut det alltid så felfria lockarna. Lät tystnade sjunka över dem en stund, medan hon verkade överlägga i sitt huvud:
"Du har inte kvar mycket muskulatur i din hand verkar det som..." Varför Layane kunde det här var kanske för en utomstående ett under. Men egentligen var det inte det alls. Layane hade brutit något ben under tiden som lönnmördare, dock aldrig fingrar. Men hon visste hur en svag muskulatur kändes, och hon visste också att det kanske gick att träna upp. Som ett under hade hon klarat sig undan allt för många ärr.
"Dina ben kommer alltid att förbli krokiga, och jag är tveksam till att din muskultar kan bli bättre än den redan är. Så det är nog som du själv säger, det blir din vänster hand vi får träna upp. Men det betyder inte att vi ger upp om högerhanden." Hon talade som om han redan gått med på det. En inre plan hon hade, som hon inte uttalat klart och tydligt. Att hon ville lära upp honom, så gott hon kunde. Men bara någon dagar efter den här dagen kom hon att vara tvungen att bege sig till magikerakademin. Inget ställe han kunde följa med till, då det fanns risk för blodspill. Hon skulle bli tvungen att lämna Nihirian ensam i många dagar, och hon kunde inte vara där, och försvara honom.
"Dessutom... hade du kunnat hantera ett vapen kanske dina skador inte varit så omfattande..." Antog hon  med en plötsligt irriterad röst.

Även fast hon var säker på sin sak då hon talade till honom så skulle han självklart inte acceptera att lära sig anfallen. Om det än så tog mer energi att försvara sig så var det helt enkelt det han fick offra från sig själv, han tänkte inte skada någon annan på det sättet.
”Jag kommer inte ändra mig angående att inte skada någon.” Svarade han henne lågt medan han såg bort. Han kände hur hennes fingrar rörde sig över hans, hur hon förklarade hans läge men det var inget han direkt förstod mer än att, lite skulle man kunna göra för att få handen lite starkare men den skulle inte kunna förbättras användningsmässigt. Hans blick drog sig mot henne då hon släppt honom för att låta hennes hår hänga fritt, något vilket man som helst skulle ha reagerat på men han kände fortfarande sin rodnad i ansiktet så han tvingade sin blick att vika tillbaka framåt mot det håll den legat.

Nihirian lade ned sin hand i sitt knä igen. Till skillnad från hennes bekräftade kunskap visste han mer bara teori om saker såsom läkande örter och rötter som var bra, ett par böcker han sprungit på i ett bibliotek för många år sedan. Han såg mot sin vänsterhand, den skulle lära sig hålla i ett dödligt vapen av Layane, det var nästan så att han såg på den med oro och förakt redan innan den lärt sig hålla i dolken. När hon åter igen talade och kommentaren nått hans öron blev han stilla i ett par sekunder då han ignorant lät meningen glida in på ena sidan och ut på den andra, som om han aldrig hörde att hon sagt den. Han höjde sin högerhand mot sitt ena öga för att tröttsamt gnugga det medan han släppte ur sig en lång gäspning.

”Om det var allt saknas det inte mer än att du säger till när du vill göra det. Jag har ingen erfarenhet när man bör öva eller inte och hur man gör. Hur vill ni..?” Han hejdade sig i meningen. Bara för att de redan spenderat en natt i samma rum betydde kanske inte att han skulle så vårdslöst fråga hur hon ville göra med rummet.
”Rum för natten?”  Lade han sedan försiktigt in, i vilket fall som helst skulle frågan fram och det var först nu han såg tillbaka mot henne. Hans lätta rodnad hade gått över och hans vanliga trötta men vänliga ansikte skulle bemöta Layanes.

"Du gör som du vill..." Sade hon med en underton av en avtagande irritation i rösten. Gestikulerade nonchalant med sin hand och lutade sig tillbaka i stolen. Hon korsade benen och försökte undertrycka sin förbittring med en suck. Försökte förstå att en människa hellre riskerade sitt eget liv istället för ta någon annans liv i självförsvar. Han såg inte på henne, och hon visste inte hur hon skulle tolka det, och lät det bero.
Layane kunde inte låta bli att le åt hans sista ord.
"Vi beställer två rum." Sade hon bestämt men vänligt då hon mötte hans blick, och nu inte alls lät irriterad längre.
"Sov så länge du behöver.. jag kommer att finnas i närheten i alla fall de närmsta två nätterna..."
"Men jag behöver min pengapung, om jag ska betala för oss.." Hon reste sig upp och sträckte ut handen i väntan på att få sin pengapung.

"Ah visst, självklart." Svarade han direkt då hon nämnde sin pengapung som han genast grävde fram för ett sträcka över till henne. Hon var svårt att tolka till och från då hon ena sekunden kunde verka irriterad och andra betedde hon sig lika förföriskt som vanligt.
"Två rum, okej." Svarade han också på. "Om ni behöver mig till något så är det ju bara att ni meddelar mig." Lade han hastigt till innan han reste sig. De ville nog boka rummen direkt, då Layane tycktes färdig med samtalet angående vapen och han själv inte hade så mycket mer att tillägga, för att inte tala om hur lockande det var med en säng att få sova i.

"Ska vi?" Frågade han mer som en normal gest till sammanhanget. Han tänkte låta henne leda vägen, såsom hon hade fått göra fram tills nu, det var nog ingenting som skulle ändras under deras tid tillsammans. Han såg på hennes ljusa lockar igen och kunde ännu en gång konstatera att hon var väldigt vacker, något som fick honom att ifrågasätta det hela med att alla tycktes beundra alverna för deras skönhet, när det inte alls var så mycket skillnad egentligen, speciellt inte när människorna hade ett mod som inte alverna besatt.. förmodligen för att de hade kortare livsläng. Ett naivt mod.

Det var såhär hennes framtida dygn skulle arta sig. Hon gillade det egentligen inte, för hon ville helst ha ordning och reda, men yrket tvingade henne alltid till att ha en omvänd dygnsrytm. Sömn på dagen, jobb på natten. Ja, hon var irriterad en stunden och den andra vänlig. Men i själva verket var det en irritation, en vrede som alltid låg och pyrde under allting, hela tiden hos henne. Olika saker och ting, så som magiker och andra onda och orättvisa ting kunde få detta att bubbla upp. Hon ville inte själv erkänna det, hon tyckte att hon hade full kontroll över det hela.

Billigt var det såklart att bo på detta sunkiga vandrarhem, och hennes pengapung skulle räcka många nätter för att bo på detta nedgågna ställe. Dock kunde de inte stanna allt för länge. Inte allt för många nätter. Och även då hon lämnat honom, så visste hon inte om samma regler gällde för honom. Hon hade följt hans rörelser och tog täten genom det lilla vandrarhemmet. Upp för den läskigt smala trappen. Hon stannade till vid sin dörr och såg på honom stilla, försökte dölja det bekymmer som tyngde henne. Kunde han se det? Tystnaden sänkte sig över dem ännu en gång. Hon hade så mycket hon ville säga, men såg på Nihirians trötta uttryck att nu inte var tiden för det:

"Ja... god natt då..." Sade hon lugnt.

Snabbt hade det gått för henne att boka rummen åt dem två och han följde henne upp för trappan. Precis som på utsidan och nedervåningen var inte övervåningen något finare ställe men han själv var inte alls så kräsen då han var van att sova utomhus. Med rum bredvid varandra stannade han själv vid sin egna dörr och han såg mot henne, men han kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som var annorlunda i henes blick.

Detta fick honom att tveka vid dörren efter han låst upp sitt rum. Skulle han fråga henne vad som var fel? Kanske hade hon bara kommit på att hon glömt göra något för sitt arbete och kanske behövde honom för något men att hon ansåg att det var för sent för att fråga honom, med tanke på att hon visste hur han var med sin sömn. Handen vred lätt upp handtaget till dörren och han öppnade den. Höger hand var en gnutta öm efter hon varit och tryckt på den, det hade inte gjort ont men det hade funnits ett obehag då hon kännt och tryckt, inte för att hon rörde i honom men mer handens reaktion mot inspektion. Tvekandet slutade då han öppnade munnen för att fråga henne men han stängde den igen för att kväva den mening han haft i huvudet och han log varmt mot henne medan han gav henne en gestikulerane nick.
"God natt." Svarade han henne medan han sänkte blicken och vek in mot hans rum.

Även om det inte var godnatt utan egentligen godmorgon så hade de sagt godnatt. Layane släppte honom med sin blick och låste upp dörren till sitt rum. Hon låste dörren.
Den natten sov inte Layane bra. Hon drömde fruktansvärda mardrömmar. Om hur hon stod utanför trollkarlsakademin. En man, en ung man, kom gåendes mot henne. Hon kunde inte se hans ansikte, för det var suddigt, svart. Han lovade henne saker, men sen dödade han henne. Om och om igen.

Hon satte sig upp i sängen, kallsvettig hela hon. Kastade av sig täcket och kollade sig skräckslaget s omkring. Hon tog på sina armar för att se om hon fortfarande levde. Hon reste sig hastigt upp och ryggade tillbaka från sängen, som om den vore en fiende. Då hon insåg att allting bara var en dröm pustade hon ut. Andningen gick ned tillsammans med hjärtslagen. Hon drog en hand över sitt ansikte. Aldrig hade hon haft en sådan mardröm, aldrig någonsin. Men hon vägrade erkänna att det hade med hennes groende rädsla att göra.

Hon kikade ut genom fönstret och såg hur regnet öste ned i natten. Det gick emot hennes plan, men så fick det nu bli. Hon visste inte om Nihirian hade vaknat än, men det hade hon, och hon tänkte verkligen inte återgå till sömnen igen på länge. Hon hade ändå sovit längre än hon planerat. Hastigt sköljde hon ansiktet i trähinken som fanns på golvet. Smutsigt var det sannerligen, men vad fanns det annars? Hon torkade ansiktet i den säkert otvättade handduken. Usch, hon kände sig så smutsig. Många nätter kunde hon inte bo här. Omsorgsfullt lade hon färger i ansiktet och redde ut håret med sina fingrar. Så samlade hon ihop sina saker och fäste vapenskinnstycket på ryggen och hängde väskan på ena axeln. Kappan hängde om henne såklart. Och med en väldig hast slog hon upp dörren till sitt rum, hon ville ut därifrån, bort från sängen, bort från mardrömmar.

Natten spenderades fridfullt, trots regnet som ösat ned så hade han inte vaknat, han hade bara legat i sin svarta dimma natten igenom och när han vaknade var det ljus ute, et bara duggade men om man kikade mot backen såg man att det tydligt regnat mycket mer under natten.

Han kände sig genst energispridd i kroppen, eller ja.. hans version av energispridd var inte alls imponerande men det var något. Han satte sig upp i sängen och sträckte på kroppen tillsammans med en njutningsfull gäsp. En hel natt, han kände sig lycklig, ögonen hängde fortfarande en aning men de skulle de nog alltid göra. En stund lutade han sig bakåt, så han fortfarande satt upp men han tyckte att det var allt för tidigt att slösa den här stunden, han ville ligga kvar i sängen en stund. Han hade trots allt sovit väldigt länge, utan några bekymmer, bara ren fridfull sömn, säkert 14 timmar i alla fall.
"Layane.. undrar om hon är ute på ärenden." Frågade han sig själv och såg ut genom fönstret. Duggandet, kanske, kanske inte. Hon var inte en sådan skygg för vädret direkt.

Layane hade gått en lång bit ifrån magikerakademin, hon hade inte ens sett självaste magikerakademin. Utan hade bara genom regnet gått ett par steg mot den riktningen. Bar för att sedan vända om. Hon gick långa lover runt om i staden. I takt med hennes rädsla inför mötet med magikerakademin började långsamt ett begär inom henne gro. Det begäret hade alltid funnits hos henne, bara inte så påträngande, pickande, som det var nu. Flera tillfällen hade hon haft, men hon hade lyckats hålla tillbaka monstret inom henne. Idiotiska människor som vandrade natten igenom. Visste dom inte att det fanns såna som hon ute? Dumma, dumma, idiotiska människor! Naiva. Så naiva.

När dagen började gry hade hon, genomdränkt i av regn, styrt sina steg tillbaka till det namnlösa värdshuset. Ingen hunger kände hon, även fast det nästan var ett halvt dygn sedan hon ätit. Eller jo, en hunger fanns där, det där förbaskade begäret. Hon skakade lite på huvudet för att försöka skingra sina tankar. Vad skulle hon göra nu? Jo, Nihirian.

Genomblöt öppnade hon dörren till värdshuset. Värden tittade på henne med en förvånad blick, såg ut att vilja säga något. Men Layane ignorerade honom och gick genom nedervåningen. Upp för trappen och utan tvekan bultade hon på dörren till Nihirians rum. Genom att lära ut, och träna Nihirian, hoppades hon på att det kunde skingra hennes tankar i några timmar. Hon försökte öppna dörren, kollade om den var låst.

Han hade lyckats somna till en extra blundning halvsittandes mot sängen men tillslut bultade det på dörren och han i sitt halvvakna stadie fick efter många om och men upp sina ögon för att se mot dörren. Det var garanterat Layane, ingen annan skulle ha något där att göra. Men Layane skulle komma till att märka att dörren inte alls var låst när hon kände på den efter att ha bankat på så han bemötte snart hennes blick.
"God morgon." Log han vänligt och lyckligt men han kunde inte ärligt säga att han såg så långt bort så han kunde avgöra om hon såg glad ut eller inte. Men med de ljusa håret förstod han så långt att det var hon i alla fall. Händerna letade sig mot hans ögon för att gnugga någon fokus i dem, eller i alla fall skynda på justeringen. Tröttsamt medan han gjorde detta så satte han ned fötterna på golvet och letade åt sina kläder som han skulle börja ta på sig men mitt under akten att knäppa sin skjorta så tycktes hans kropp stelna till och han rörde sig inte, sade ingenting utan satt bara där. Sakta började han dra åt vänster efter en stund sittandes utan att göra något, långsamt, långsamt tills en en nog djup grad så ryckte hans kropp hastigt liv i honom och han fumlade för sig själv där han somnat sittandes i flera sekunder.

Nihirian såg mot sin halvknäppta skjorta innan han fortsatte knäppa den och drog på sig resten av hans yttre kläder innan han stannade upp igen och försökte se på sig själv ifrågasättande, vad höll han på med? Han förstod inte fullt ut det som hände, tills han vände sig om och såg Layane (igen) då han åter en gång log varmt och lyckligt mot henne och yttrade.
"Ah, god morgon." Ännu en gång utan att han verkade ha haft något minne av att han sett henne redan innan han somnat på plats medan han tagit på sig kläder. Kom inte alls ihåg att han redan hälsat på henne.
"Kan jag hjälpa er med något?" Frågade han sedan i syfte om att få veta om hon behövde honom för något.