Myrens tuvor var klädda i blommande ljungris och mitt i den sumpiga mossen låg en blond kvinna på rygg. Hennes ben och armar låg utsträckta från hennes kropp, så att hennes kropp mer eller mindre bildade formen av en stjärna. Bredvid henne låg en rundsköld och en yxa. Två stycken svultna korpar cirkulerade över hennes tillsynes lealösa kropp. Solen hade sjunkit och var på väg ned bakom horisonten. Den blonda kvinnas kropp var helt avklädd. Man hade täckt henne med en slags lera, som under dagen hade torkat och nu blivit rödbrun. Dessutom hade man i leran målat in märkliga runor och fyllt dem med svarta pigment. Hennes blonda hår var flätat i många små flätor; hennes ansikte var täckt av en mask, gjord av ett djurkranium; förmodligen en älg eller något annat större hjortdjur. Man hade kokat benet så att det blivit helt vitt. Av djurets horn hade man gjort en krona man krönt kvinnan med.

Ifrån det mänskliga undermedvetnas tomrum så slår plötsligt kvinnan upp sina ögon. Det dagsljus som dröjde sig kvar i skymningen sken ner genom sprickorna och hålorna i masken. Panikartat slår hon av sig masken och drar efter luft, precis som om hon hållit andan för länge. I drömmarnas mörker kunde man försvinna, gömma sig även för sig själv. Hon sätter sig upp, rörelsen är alldeles för brysk och den mäktiga kronan av horn föll av. Myren bubblade av liv omkring henne. Huvudvärken spränger i hennes huvud och insekternas väsande kvällskör blir ett öronbedövande dån för henne.

Han hade tagit sig långt söderut, längre än han någonsin tänkt att gå, en nordens man såsom han själv var. Det betydde inte att han kände avsky till de södra markerna dock, han var flexibel när det kom till hans vandring och hans uppgifter och skyldigheter som hans folk skänkt honom. Det var en ära att få ha vandra ut från stammen men visst, om han fick välja föredrog han nog den nordligare delarna.

Ghargan Warg var på sin utvandring och han betraktade från håll hur sumpmarken tornade upp sig framför honom. Det var ett område han aldrig tidigare satt sin fot i närheten kring och det slog emot honom med en värme djupt inne i bröstkorgen. Dofterna talade till honom, på ett underligt men tryggt sätt drog han den kanske lite mer kvava luften in genom näsgångarna med ett kraftigt andetag, en hint av ljungris. Han tvekade dock då annat tycktes röra sig i markerna och han lät blicken vila länge och analyserande med en kraftig blick från pupillen i mitten av vardera bärnstensgula irisar, under de mer avslappnande ögonlocken. Hans vita hår hängde i oredor av en eller annan fläta när det inte var rent eller tovat, smyckat med mindre ben, fjädrar och tänder. Han hade en rak rygg och hakan mötte terrängen starkt i sin höga hållning.

Det intresserade honom medan han först nu förde sig framåt för att se bättre på det som tycktes röra sig kring vad som gav spår av horn, kranium och lera, något som ej hörde hemma på myrens yta. Samt, en kvinna beskådades med en naken ljus hy befläckad av lerans färger skulle han gissa då hon satte sig upp och ett ögonbryn höjdes någon millimeter hos mannen i hans stela ansikte. Hans hand låg med ett stadigt grepp om hans stav på hans fortfarande säkra avstånd ifrån det som nu bekräftats vara en levande kvinna ute på en myr, med alla möjliga frågor som låg vilandes i luften.
Ghargan tog tre steg till mot henne medan han behöll det säkra avståndet men nog för att hon skulle ha möjlighet att uppmärksamma honom om så hennes sinnen gav tillåtelse. Han ville se mer av dessa utsmyckningar på en ödslig myr, varför dessa rester av djur och leran på hennes hud saker som dels tydde på likheter från sin egen kultur men samtidigt skiljde sig. När han kommit närmre såg han på skölden och yxan intill henne på marken och det gjorde att han stannade efter just de tre stegen han tagit, misstänksamhet blandat med intresse kunde vara en fara i sig.

Hon ser sig omkring med vilt uppspärrade ögon. Pupillerna är knappt synliga, de är bara små, små punkter. Den ljumma brisen blev till en öronbedövande storm i hennes öron. Det avlägsna skriet från en falk förvrids till stridshorn. Krig brann i hennes ådror. Hon andades våld, hennes hjärta trummade för krig. Hennes andetag är djupa och de gnisslar, rosslar. Hon reser sig upp. Med ena foten i den fysiska världen och den andra i en helt annan värld. Skuggor från fallna sprang framför hennes blick. Hon slår ut med sin hand och försöker greppa skuggorna, men deras gestalter består av luft och drömmar. Myggor och flugor surrade runt hennes snärtiga ben. En trollslända hade landat på en av hennes långa flätor. En huggorm ramlade ner från hennes axel. Av att döma på några blodiga hål på hennes skuldror har den bitit henne flera gånger. Det blonda håret ringlade ner över hennes bröst och räckte henne till naveln ungefär. Hon svepte runt med blicken och en stund såg hon på mannen utan att se honom. Ett par minuter befinner de sig på samma plats, men ändå rymdes en evighet mellan dom. Tills slut träder hela hennes medvetande tillbaka över de gränser som de kränkt. De existerade samtidigt som hon dog och föddes på nytt.

"Vatn..." Hennes narriga, spräckta läppar formar ett ord. Hennes röst är lika spröd som höstmorgonens första frost. Hon har en märklig dialekt, men den hörde hemma någon annanstans. Oklart var det, vad skulle driva henne först över galenskapens rand; Törsten eller de giftiga ormbetten? Hennes bröstkorg höjs och skänks i hastiga, korta andetag. Inte helt olikt en jagad hare. Och för stunden verkade hon inte medveten eller brydd om sin egna nakenhet.

Det hade tagit sin tid innan reaktionen av hans närvaro började leta sig in i hennes sinnen. Dels avlägsna ljud från djur och hennes tillstånd som nog inte var i fullt av det bästa, hon tycktes kanske disorienterad men det fanns något starkt i den, om än hennes blick såg rakt igenom honom till en början men sedan släpptes en frostande röst, en ton passande hennes svala ljus som huden gav henne och hon bad om vatten.
Ghargan stegade efter hon med möda fått fram sin förfrågan, om än hon inte riktigt fick uttalet fullt ut i orden hon sade så kanske det hörde till en dialekt, eller så var hennes hals så pass torr. Men han själv hade en nordisk dialekt, låst till en stam som sällan träffade på andra så det var klart att uttal och typiska fraser blev egna inför deras trygga murar som man kallade sin familj, sin stam, sitt folk. Han klivade i alla fall fram emot henne, genom den tunga marken som med en seghet tog emot hans säkra tunga steg och han sjunka någon centimeter följt av ett fuktigt ljud av vatten som trycktes mellan gräs, löv, grenar, innan foten skulle lyftas igen.

Warg stannade en två meter ifrån henne från den tidigare mycket bekvämare avståndet på många fler men nog för att ha hört henne. Han lossade sitt vattenskinn som satt vid hans sida, något man som en av skogens män alltid hade som vana att ha på sig. Han dröjde med blicken på skinnet ett tag innan han kastade över det åt hennes håll, skinnet var gjort av bäver och tarmvävnad innuti, kanske inte den vackraste konstruktion men den fungerade väl.
"Vatten." Svarade han förklarande med en nick mot vattenskinnet som landade med en lätt duns mot kanten av skölden som låg där i närheten av henne och den gled tungt en decimeter extra. Det hela tog inte mer än någon sekund, hon var förvisso naken så något större hot kände han väl inte, det var inte för att nakenhet och kvinnor var något generande utan det var mer att utan rustning förväntade han sig inte att hon skulle attackera. Han studerade hennes udda andning, den var inte i närheten av den andning man hade i ett vilande tillstånd så hon som precis vaknat kändes det underligt. Det såg mer ut som adrenalinet i blodet som pumpades av kraftig och snabb andning i livshotande situationer mot ett djur, eller en annan för den delen.
"Mår ni bra?" Frågade han tillslut då det var allt för underligt, hon tycktes uppeleva annat då det inte fanns något hot som jagade henne just nu.