((Detta är Chrystals fortsättnings tråd efter “rättegången”.))

En man med vit bröstlångt skägg och mörka kläder gjort av ylle gick in i det lilla källarrummet. Att kalla det rum var kanske att ta i. Det var ett håll i marken med dörr. Det var inte bara golvet som var gjort av hårt packad och trampad jord utan också väggarna och taket var av jord. Rummet hade en oval struktur och trädbalkar låg längs med taket och väggarna för att hålla upp rummet. Men kunde se hur små rötter växte ned från taket och jorden såg fuktig ut. Golvet var täckt med ett lager halm och doften av gammalt hö och jord fick doften att påminna om ett stall. Bortsett från hätspillningen förstås. Rummet hade varit lagt i total mörker innan den skäggiga mannen kommit med sin fakla och lyssit upp rummet. I rummets centrum gick en tjock trädbalk rakt över rummet och runt den var en kedja fastspänd längt ut på dem handfängslar. I dessa hängde en fager kvinna med vakert, men tillrufsat svart hår och behagliga drag. Kvinnan Chrystal.

Den skäggiga mannen tryckte ned sin fakla i marken och satte ned en pall han burit under armen framför Chrystal. På ett behagligt avstånd förstås. Inte för att hon skulle ställa till problem. Hennes händer var fast i en ställning som tvingade hennes hennes händer uppåt ovanför hennes huvud. Även hennes fötter var ihopknutna med en annan kedja och fäst i marken så att hon inte skulle kunna sparka vilt.
- Är du vaken barn? Mannen talade med en lugnande försiktig röst samtidigt som han satte sig ned på pallen.

En obehaglig, ömmande känsla borrade sig igenom hennes dimmiga huvud och fick henne att slå upp ögonen. Ögon som upptäckte en helt främmande plats. Det var mörkt och fuktigt och det luktade jord och halm. Hon försökte vända sig om för att se vart hon befann sig och insåg varför hon var så öm. Hennes armar var fastlåsta ovanför hennes huvud och den obekväma, ovana ställningen fick kroppen att skicka ilningar av smärta för varje rörelse hon gjorde.
Försiktigt vred hon på huvudet för att få en glimt av rummet, men den lilla rörelsen försatte hennes kropp i en svag gungning som fick henne att grina illa. Hon försökte få stöd utav sina fötter, men upptäckte att de också var fastlåsta. Panik började välla upp inom henne och vilt började hon vrida sig och gunga på hela kroppen för att försöka komma loss, men helt förgäves. Ett skrik letade sig upp genom hennes strupe, lika mycket av frustration som av smärta och uppgivenhet.
Varför var hon här? Vad hade hon gjort? Hur hade hon kommit hit? Vem hade tagit henne? Hur hade det gått i tronsalen? Var Siggan död nu? Var alla döda?
Tusen frågor snurrade runt i huvudet.
Vad skulle hon ta sig till? Hur skulle hon ta sig ur det här?
-''Hallå!!!'' Skrek hon. ''Släpp mig?!''
Inget svar. Ingenting. Det var helt dödstyst. Hon skrek ännu högre.
-''Hallå, hör ni mig?!! Vem är ni?!''
Inget svar kom nu heller. Det enda ljud som hördes var klingandet och rasslandet från kedjorna som hennes egen kropp skapade varje gång hon rörde sig.
Hon tog några djupa andetag för att lugna ner sig. Tänk rationellt Chrystal. Hur löser vi den här situationen bäst?
Det var meningslöst att göra slut på alla sina krafter i onödan förstod hon. Det var bättre att vänta tills hon hörde något eller någon, så hon bestämde sig för att vara tyst och stilla för tillfället och istället lyssna till varje ljud som kunde innebära någon form av hjälp.

Timme efter timme gick och ingenting hände. Det var fortfarande lika tyst som i graven. För varje minut som gick blev hennes kropp stelare och stelare och det gjorde mer och mer ont. Det var helt olidligt att hänga där hon gjorde och det började gå henne på nerverna. Frustrationen fick det att vibrera i henne och hon började ta djupa andetag för att lugna ner sig och slappna av så gott hon kunde. Vart befann hon sig egentligen? Hon slöt ögonen och försökte minnas. Hon kom ihåg att hon låg under en bänk i tronsalen. Hon hade somnat. Någon hade tagit i henne. Vem var det? Hon koncentrerade sig hårt på att komma ihåg vem detta var, men blev abrupt avbruten.
Ett ljud i tystnaden fick henne att stanna upp, som om hon blivit försatt i en frysningsbesvärjelse och hon satte alla sina sinnen på helspänn.
En dörr öppnades och in kom en man med vitt skägg och mörka kläder. Han bar en fackla i sin ena hand som gav rummet ett svagt ljussken. Rummet såg mest ut som en håla utgrävd under ett träd vilket förklarade fuktigheten. Golvet var strött med ett tunt lager halm och under det hårt trampad jord. Mörka träbalkar var uppsatta i ett försök att stötta upp rummet, men vissa av dem lutade skrämmande och hotade att falla ihop och rasera alltihopa när som helst.
Mannen med det vita skägget tog fram en pall och satte sig framför henne. Han verkade betrakta henne lite innan han började tala och hon förstod att han inte var här för att hjälpa henne. Även fast hans röst var meningen att verka lugnande, så hade den motsatt på henne.
Insikten fick henne att bli beredd på försvar och hennes ögon började flamma svagt av stridslystnad. Kallade han henne barn?
-''Vem är ni?!''
Styrkan i hennes röst förvånade henne själv och det lät mer som en befallning som krävde ett svar. Hon fortsatte att se på honom utan att vika undan en tum och försökte ignorera sina ömma armar som gjorde henne påmind om sina obekväma positioner. För att lätta på trycket rörde hon lite lätt på axlarna för att mjuka upp stelheten. Det gjorde ont som tusan, men det hjälpte i alla fall lite.

Hon var en vild en. Trots hennes situation kunde han se en eld i hennes ögon. Samma ögon som Rosana hade haft. Ögon som alltid såg framåt och trotsade allt.
- “En normal fråga i din sits barn”, började han.
Trots att hon var bunden fick han känslan av att hon dominerade rummet. Hon var som en drottning, viljestark och dominerande. Han skulle ha kunat torterat fram de svaren han velat ha men det var inte riktigt hans sätt, och hon påminde så mycket om Rosana.
- “Tyvärr kan jag inte ge dig ett namn om det är vad du söker. Jag har flera namn och några titlar och inget av dem säger vem jag är. Men beroende på hur det här samtalet går kommer jag antingen vara din fängslare eller din räddare.”
Han pratade hela tiden med lugn röst och hela tiden med ett svagt leende på sina läppar.

Vad mannen sagt gav henne ingen större klarhet. Han enbart bekräftade situationen vilket t var oerhört frustrerande och hans vänliga sätt spädde på det ännu mer. Hur många hade han egentligen lurat med sin oskyldiga framtoning? Nå, hon var inte lika lättlurad och om han hade någon form av äkta vänlighet så hade han inte tagit henne hit från första början.
-''Några saker behöver vi göra klart för oss innan jag ens överväger att ha ett samtal med herrn.'' Hon makade lite till på kroppen för att ändra ställning någorlunda och grinade illa när hon hörde något knaka till i ena axeln.
-''För det första vill jag att ni släpper ner mig. Kan inte förstå vikten av att ha mig upphängd här som en slaktgris istället för fängslad på marken. För det andra..'' Hon såg stint på honom. ''Är jag inget barn lika lite som du är en gammal gubbe. För det tredje så vill jag veta varför jag blivit förd hit. Om detta inte uppfylls kan ni tortera mig bäst ni vill och det kommer inte komma ett ljud ifrån dessa läppar.''

Det var ett vågat drag från hennes sida, men hon hoppades att det skulle funka. Ge och ta tänkte hon. Det var inte mer än rättvist. Ville han ha ut något från henne fick han också ge något tillbaka. Inte för att hon förstod vad hon kunde ge honom eller varför han ens var så intresserad utav henne. Hon hade inte mer information att ge än vad som redan framkommit, men så länge gubben framför henne trodde det så hade hon förhoppningsvis ett litet övertag.

(((Vet att jag inte svarat på jätte länge och att du antagligen struntat i tråden, men går kanske att göra klar denna utan att något annat påverkas.))

Den gamla mannen log.
- Ungdomen är en vacker sak. All den energi kombinerat med tron om att man är odödlig och kan klara vad som helst. Många tror de klarar smärtan av tortyr tills den börjar. De flesta klarar sig inte längre än 2 dar. Men du behöver inte vara rädd för det jag kommer inte skada dig. Allt jag vill är att ställa några frågor och få svar.
Han stoppade ner handen innanför den rock han hade på sig och drog där fram ett par nycklar som klirade metaliskt då han skakade lite på dem.
- Jag kommer att släppa lös dig så fort vi har haft vårt samtal. Om jag skulle släppa dig nu tror jag inte du skulle stanna länge.
Han stoppade undan nycklarna igen.
- Jag började med att ställa en fråga, du svarade inte men jag kan se att du är vaken så antar att du egentligen inte behöver svara. Jag svarade efter det på din fråga så det borde betyda att det nu är min tur att ställa en fråga igen. “Vem är du?”

Oavsett om han tänkte skada henne eller inte, så skulle inte hon tveka en sekund på att drämma till honom rakt i det skäggiga ansiktet så fort hon fick tillfälle. För att bara vilja ställa några enkla frågor, så hade han gjort sig onödigt mycket besvär. Vad var det för fel på ett vänligt samtal över en middag på Rödhaken eller åtminstone så kunde han väl ha kedjat fast henne på golvet? Hon förstod över huvud taget inte vitsen med den här hänganordningen.
När han visade nycklarna såg hon längtansfullt på dem och memorerade vart han lade tillbaka dem.
-''Vem jag är?'' Chrystal såg förvånat på honom. ''Med tanke på att du fört mig hit, borde du ha en klar uppfattning om vem jag är. Annars är detta ett förvånansvärt uruselt och desperat sätt att uppvakta kvinnor på.''
Hon synade honom upp och ner som för att förstärka sin kommentar.
-''Kom till saken istället. Vad är det du egentligen vill veta?''

Den skäggiga mannen skrokade till av hennes kommentar och ett svagt leende syntes genom det vita skägget.
- Du har en förmåga att inte svara på mina frågor och istället ställa dina egna. Du är också kvicktänkt och verkar ha ett livligt humör. Jag tror vi två ska komma bra överens. Men som du säger borde jag ha en klar uppfattning om vem du är men det har jag tyvärr inte. Jag vet ditt namn, jag vet vad du gjort i Easthall de sedan kvällen då Gamero ro’Mera försvann.
Han lät innebörden av den han sagt vara osagt. Han tystnade en stund innan han tog til orda igen.
- Trots att du inte svarade på min fråga ska jag vara hövlig och svara på din. Jag vill veta om mannen du tillbringade tid med den kvällen då Gamero försvann. Jag vill veta vad du vet om Siggan Sínari. Jag vill veta det jag vet att du vet om honom. Samt jag behöver veta vad det var Siggan gav Gamero.

Av vad mannen sa, förstod Chrystal att hon inte skulle få så många chanser till på sig. Han var orädd och lugn. I och för sig så var inte hennes ställning speciellt hotfull för ögonblicket, men hon fick en känsla av att han skulle vara lika lugn om hon så stått på golvet med två svärd i händerna.
Hans undermening gick inte att ta miste på och hon rös lite inombords av insikten att någon tagit reda på såpass mycket uppgifter om henne eller till och med spanat på henne. När han nämnde Siggan, ryckte hon ofrivilligt till och hennes föraningar besannades. Hennes hårda blick mötte mannens.
-''Siggan Sínari är en man som för tillfället bor i Easthall. Han har lila hår och ögon och går oftast i en vit kappa. Ibland får han vredesutbrott, men annars är han vänlig och väluppfostrad. DET är vad du VET att jag vet om honom.''
Hennes blick vek inte av för en tum och en tystnad föll några sekunder innan hennes blick mjuknade lite och den blev istället likgiltig.
-''Vad det gäller drycken.'' Hon ryckte nonchalant på axlarna, det lilla som gick. ''Så var det någon slags helande vätska. Har ingen aning om vart han har fått tag i den, men den fick både mig och Gamero att må bättre.''
Självklart misstänkte hon att det inte var den drycken mannen syftade på, men det var den enda dryck som Siggan givit Gamero och hon svarade enbart på vad han frågade.

Gamlingen rynkade synbart pannan åt hennes kommentar om den helande vätskan. Han såg lite bekymrad ut och en stund förblev han tyst. Men det vänliga farfars leendet kom tillbaka innan han tog till orda igen.
- Du svarade faktsikt på min fråga. Jag är glad över att vi kan ha ett hövligt och civilicerat samtal trots de bisara omständigheterna och den dystra miljö vi befinner oss i.
Han gjorde en gest med armen runt i rummet för att poängtera att han menade den jordkällare de befann sig i.
- Och då du inte stälde någon fråga så antar jag att jag kan fortsätta ställa mina frågor utan att det skulle vara ohövligt.
Han fick plötsligt en lite alvarligare min innan han fortsatte.
- Är den här Siggan så vänlig att han är värd att hålla hemligheter åt? Jag har även följt honom de närmaste 7 åren. Eller följt är kanske fel ord. Jag har kartlagt hans rörelser. Aldrig försökt haft någon spionera på honom så som vi gjort med dig utan bara rapportera varje gång han besöker rödhaken, varje gång han lämnar en av stadens portar, varje gång någon av mina har sett honom på natten, eller en ny flicka haft två konstiga små ärr. En förvånadsvärd svår uppgift trots att folk vet vad de ska kolla efter. De vita kläderna och de där löjliga håret är ju inte direkt diskreta. Vad jag vill veta av dig är inte hur han är, jag vill veta vad han är.
Han uttalade “vad” med extra betoning.

Det verkade som att gamlingen släppte frågan om drycken. Bra! Hon behövde inte fler människor som sprang runt och snokade efter den.
Så han tyckte att de skulle ha ett hövligt och civiliserat samtal. Ja han kunde ju börja med att vara hövlig nog att släppa ner henne. Denna åsikt höll hon dock inne för sig själv, för hon visste att det inte skulle tjäna något till att säga något om det igen.
Han fortsatte tala och hon spärrade förvånat och lite roat upp ögonen.
-''Sju år?! Du tycker inte det är dags att ta steget och bjuda ut honom snart om du nu är så intresserad av honom?''
Den här främlingen verkade ju vara som besatt av Siggan.
-''Du tror inte att du skulle få ut mer svar om du faktiskt frågade honom själv? Vad det gäller mig, så är han en god vän. Det är VAD han är.''
Den sista meningen lät onödigt kaxig. Hon ångrade det genast och formulerade om meningen med ett lite vänligare tonfall. ''Annars vet jag inte vad du syftar på. Jag vet faktiskt inte VAD han är.''

Han tittade roat på henne.
- Du är kvick i munnen och orädd. Jag skulle kunna ha nytta av en sån som dig. Orädd, smart. Bästa av allt är att du verkar kunna lära dig att följa order också.
Han verkade begrunda det hon sa innan han svarade.
- Du vet inte vad han är men du vet att han inte är som oss? Inte mänsklig. Om jag skulle se till att klä av dig och undersöka din hud skulle jag då hitta två små runda ärr? Ljug inte för mig flicka jag skulle kunna göra det och undersöka dig själv och tro mig ingen av oss vill det. Om du är medgörlig kan jag göra det värt för dig. 10 guldmunt för din information, 5 extra om du kan ge mig en detaljerad berättelse.
När han pratade verkade han bli allt mer ivrig. Så som om han trodde sig vara nära något han sökt i evigheter.

Klä av henne? Hennes ögon flammade till av ilska. Dessutom började hennes obekväma ställning att göra mer och mer ont, vilket gjorde henne än mer frustrerad.
-''Du kan syna mig helt naken om du vill, men du kommer inte att finna något sådant! Jag vet inte vad det är för information du söker eller vilken berättelse du tror att jag vet.'' Hon hejdade sig lite för att hämta andan och fortsatte sedan med höjd röst. ''Nej han är inte som oss, men det vet du redan själv efter alla dessa år! Kan du släppa ner mig nu och efter det kan du köra upp dina pengar i något trevligt hål!''
Trodde han verkligen att hon kunde köpas? Inga guldhögar i världen skulle kunna förmå henne att säga något om Siggan som kunde hjälpa denna mannen. I och för sig skulle hon ju faktiskt kunna ljuga ihop något fint, men det kunde lika gärna bli hans fördärv som räddning så det var nog bättre att hålla tyst. Från och med nu skulle gamlingen få bända upp munnen på henne om han skulle få ut något mer.

En djup suck hördes från mannen och han knugde trött ögonen med den vänstra handen.

    - Din lojalitet till herr Sínari är beundransvärd. Hoppas bara att den är äkta och inte bara ett av hans magiska knep.

Han pausade och tänkte efter och för ett ögonblick kunde man se en inre konflikt i gamlingen. Vad det än var han tvekade över så verkade han komma till ett beslut och började prata igen.

    - Jag vet att ni ungdomar inte har tid att höra till en gammal mans berätelser men då du verkar vilja stanna här bunden ska jag delge dig en historia. Det var en gång en liten flicka, hon hade korpsvart hår och hud lika brun som jordgolvet vi nu står på. Hon bode i en öken och vilket håll hon än tittade åt kunde hon endast se sand och värme. Hon hade aldrig lämnat denna öken i hela sitt liv men hennes föräldrar hade. De brukade prata om ett grönt land som inte var platt och fullt med sand utan hade berg och sjöar och där det kunde bli så kallt att vatten slutade rinna. Flickan var förstås häppen första gången hon hörde om snö, hon hade aldrig sett snö och för henne verkade det vara något mytisk och magisk som inte fanns annat än i sagor. Men en dag dog hennes föräldrar och hon blev lämnad själv i öknen. Hon sörjde sina föräldrar och grät och grät och tårarna tycktes aldrig ta slut. Så en dag kom en skäggig man klädd i tjockaste kläder av bommul och päls och han sa till flickan: “Om du bygger en snögubbe kommer dina föräldrar att komma tillbaka.” Så Flickan bestämde sig för att bygga en snögubbe trots att hon inte visste om snö fanns.

Gamlingen tittade på Chrystal där hon hängde. Men hans blick tittade bortom henne mot något bakom henne. Något som verkade långt borta.

    - Siggan är min snö, förklarade han efter en stund. Jag vill honom inget ont, men med honom kan jag få bekräftelse att snö finns och om det finns snö kan man bygga en snögubbe.

Han tittade nu på Chrystal igen och nu syntes en bädjan i hans ögon och trots det lila ljus som fanns i rummet kunde man se glansen i dem.

    - Snälla berätta vad jag vill höra. Bekräfta för mig vad jag tror och hoppas att han kan göra, vad han är. Jag lovar jag ska släppa dig och låta dig vara ifred för resten av ditt liv om det är vad du begär. Jag kommer kompensera dig med vad än du vill ha.

Magiska knep? Var han magikunnig? Han hade i och för sig tagit med sig henne till magikerakademien för ett tag sedan, men så mycket magi höll han inte på med. I alla fall inte vad hon själv visste.
Gamlingen började berätta någon slags metaforisk historia och Chrystal besvarade honom med ett skeptiskt ansiktsuttryck.
-''Mycket intressant historia. Är det den som får ett att somna om kvällarna?'' Tonen var lite nonchalant, men ändrade sig sedan. ''Säg mig herr...Okänd Man, hur ska jag kunna tro på att ni inte vill honom något illa efter min behandling? Jag finner det mycket svårt att tro på. Jag undrar också varför ni inte talar med honom själv? Tror ni inte att ni skulle få ut mer svar då?''
Hon gav honom en begrundande blick. Hans besatthet utav Siggan verkade vara lite utav det extrema slaget och hon fick en känsla av att vad hon än sa, så skulle det inte vara nog.
-''Med tanke på att ni känt honom flera år längre än mig, så känns det som att ni vet mycket mer om honom än vad jag gör, så varför är just jag i erat intresse? För att jag råkade prata lite med honom? Jag finner detta väldigt underligt.''