Solen stod högt och tryckte på storstaden Easthall med sina värmande händer. Människor  och varelser svalkade sin törst på rödhaken och diverse andra värdshus, sökte skydd från värmen i parken och kryllade på marknaden. Så kryllade även Layane. Vissa handlare hade orken att även i värmen skrika utöver sig för att få sina saker sålda. Men mestadels stod de vid sina stånd och fläktade sig själva för att stå ut med hettan. Med långsamma steg gick Layane genom basaren. Förbi en ung danserska, som rytmiskt rörde sitt bäcken till en flöjt för pengar. Kanske var det för att Layane var kvinna, men ingen annan av männen omkring såg inte hur hon i hennes ansikte plågades av att stå och dansa där i hettan. Tack och lov hade hon inte så mycket kläder på sig i varje fall. Layane gav henne ett nedlåtande leende, som förmodligen uppfattades som stöttande, ty dansösen log vänligt tillbaka. Förbi diverse stånd gick Layane, och tackade nej till varje föräljare som försökte sälja kanske lite väl rabatterade ting till henne. Och varje försäljare såg ut som om deras dag blivit förstörd stunden hon tackat nej. En fördel hennes behagliga yttre gav henne. Ett äpple köpte  hon mot en kyss på hennes hand.
Det ljusa vågiga håret hade hon dragit bak och satt upp i en silverklämma, som i själva verket kunde användas som en liten kniv. Underhåret höll hon utsläppt, och det svepte ned hennes rygg, räckte henne till svanken. Alla färger, satt som inte oväntat, på sin plats i hennes ansikte. En klänning hade hon valt denna dag, tyget var i färgen beige.  Klänningens skärning slutade i axelhöjd och drog en mönstrad linje under hennes nyckelben.
 
Nu var det bara att vänta. Vänta på den unge magikern, Loron. Som så ivrigt hade velat hjälpa henne. Hon strök fundersamt en hand över äpplet hon inte smakat än. Hon hade höjt blicken några gånger för att försöka se honom, men än hade han inte synts till. Men hon var lugnt, hon visste att han skulle komma.
 
Inte oväntat hade hon spenderat nätterna fram till det här ögonblicket med att stilla sitt begär. Det hade slutat förvåna henne hur lätt det var. Hur dumma människor kunde vara. Till och med äldre. Om någon så borde ju de vara misstänksamma. En hel livstid av svek och ljug. Men inte då. Det var ingen skillnad på ålder när det kom till blind tillit. Det kanske aldrig liksom gick ur en människa?
För närvarande hade hon en boning i utkanten av staden. Den äldre damen som bodde där innan hade varit en mycket ensam gammal kvinna. Men det var hon inte nu längre, för nu var hon aska i boningens kamin, och skulle alltid ha annan aska att umgås med. Än så länge hade ingen misstänkt knackat på dörren, faktiskt ingen hade knackat på dörren .Dock så hade det ju bara gått två dygn sen den gamlas hjärta slutade slå. Men vad Layane var van vid så brukade folk redan efter ett dygn av naturen börja snoka. Kanske var det för att Easthall var en så stor stad? Underligt hur stora städer gör en mer anonym...  Inte för att det var Layane emot, det var faktiskt helt... perfekt.

Det hade varigt två väldigt upptagna dagar för Loron sedan han träffade Layane i akademins bibliotek. Inte nog med hans vanliga schema och att han försökt förbereda sig för deras möte. Nej det var ett väldigt liv i akademin då man hade upptäckt att flera av dess medlemmar hade börjat försvinna och dyka upp döda runt om i staden. En allmän order om att inte vandra runt i staden ensam hade utgivits vilket hade komplicerat hans planer en hel del. Tillslut besegrad hade han övertygat Daran om att följe med in i staden. Något han nu ångrade bittert. Ända sedan de lämnat akademin hade han försökt skaka av sig den vimsiga idioten men till skillnad från Loron följde Daran akademins regler med en nästan religiös övertygelse.
"Loron... jag trodde nästan jag tappat bort dig. Jag trodde du sa vi skulle till rödhaken?"
Loron suckade frustrerat och torkade svetten från sin panna medans han ignorerade Daran och spanade över marknaden efter Layane. Han var klädd i sina egna simplare kläder inklusive sin kraftiga bruna rock som han i värmen bar helt uppknäppt och med armarna upprullade. Över axeln bar han ett skärp som var spänt runt en handfull olika böcker som vilade mot hans rygg. Det var allt för varmt för att försöka springa ifrån Daran igen klädd som han var och böckerna var inte direkt lätta. Åter igen klandrade han sig själv för att han inte vågat smita ut ensam istället för att dra med Daran.
"Vi kan mötas på rödhaken senare. Jag har ett ärende att ta hand om först."
Daran bara skrattade och klappade Loron vänskapligt på ryggen
"Du vet att vi inte ska splittra på oss. Läste du inte den nya orden? Om vi inte är försiktiga kanske någon av oss är nästa offer för denna magiker mördare"
Loron gav honom bara en en snabb mörk blick innan han återgick till sitt sökande. Idioten var fortfarande klädd i akademins klädnad vilket var långt mer troligt att locka till sig denna mördare än att vandra ensam genom stadens gator i öppet solljus skulle göra. Men han kände att det var slöseri med tid att peka ut det för Daran Akademins klädnad verkade vara som ett andra skinn för honom som skulle vara fysiskt smärtsamt att ta av sig eller något åt det hållet.
"Jag såg det mer som en form av förslag och vägledning än order Daran."
"Det var en skriven order från förste magius sjäkv! Själv klart var det..."
Loron fick plötsligt syn på en kvinna med vågigt ljust hår som stod på andra sidan av marknaden och han började genast tränga sig genom folksamlingen och lämnade en predikande Daran bakom sig innan denna insåg att han var borta. Det var lite av en kamp att ta sig fram genom massan av folk men tillslut kunde han komma ut till ett område som var lite mer öppet och han närmade sig kvinnan han nu kände igen som Layane. Han studerade hennes hår och rent av stirrade på klänningen innan han lyckades möta hennes blick istället.
Han log osäkert mot henne och blev väldigt medveten om hur svettig han var. Han torkade sin panna med baksidan av sin hand och fick koncentrera sig för att prata med en normal stadig röst.
"Layane Black. Som du ser så glömde jag dig inte." Han kostade på sig ett mer roat leende och hoppades att hon skulle förstå hans lilla skämt.

Loron Voldralor, där stod han, på andra sidan folkhopen. Den unga magikern med det inte så uppseendeväckande utseendet, som nu var allt annat än vardaglig för Layane. Med böckerna smidigt spända på ryggen. Hennes inkörsport till att lära sig praktisera magi... kraft magi. Hon stod lugnt kvar, hon förstod att han skulle komma till henne. Men lugn förblev hon inte länge. Ty när hon där stod och såg på honom, fick hon plötsligt en klump i sin mage. Även fast hon stillat sitt begär de senaste två nätterna, så var det någonting med honom som fick henne att vilja stilla det bara lite mer. Hon flämtade till och knöt sin ena hand hårt runt äpplet medan hon såg över folkmassan. Någon var med honom, en man, klädd i akademins högfärdiga färger. Var dem två? Och stunden Loron hann se henne, hade hon hunnit sänka sin blick. Pulsen steg i hennes spända kropp och hon började planera en flyktväg i sitt huvud, arg på sig själv att hon inte redan gjort det. Hur kunde hon varit så dum? Varför skulle hon lita på en magiker? Såklart tog han någon med sig! Hon hade varit så säker på att hon hade honom lindad runt
sitt finger.  

Plötsligt var det någon som stod framför henne, och Lorons röst skickade en mordisk impuls genom hennes kropp. Hon såg upp på honom, han var kanske huvudet längre än henne.
"Hej... ja..." Hon lät lite överrumplad på rösten. Och kikade lite diskret bakom honom, men såg inte till den andre.
"Ja... du glömde mig inte..." Sade hon, och lyckades få fram ett roat litet skratt. Hon kände hur äpplet i hennes hand nu gav vika, kände fruktsaft rinna ned för hennes tumme, och genast lade hon handen bakom sin rygg. Med tanke på Lorons uppsyn så verkade han inte vara medveten om att han höll på att vandra helt frivilligt in i lejonets käft. Så fick hon syn på akademins färger på andra sidan folkmassan, på den plats där hon just sett Loron. Modet steg en aning då hon misstänkte att den andre mannen inte skulle skulle sluta sällskap med dem. Men helt säker kunde hon inte vara. Så hon sade:
"Har du din barnvakt med dig..?" Och log lekfullt mot honom medan hon blickade mot hans vän som såg måttligt förvirrad ut.

Loron förlorade snabbt sitt leende när han såg Daran på väg mot dem. Varför kunde han inte bara ge upp och gå tillbaka till akademin. Loron gav Daran en mordisk blick när denna kom fram och inspekterade Layane från topp till tå med ett leende som fick Loron att vilja strypa mannen där mitt på marknaden.
"Aha så det är därför du försöker göra dig av med mig? Loron jag är sårad att du skulle låta en kvinna komma mellan oss."
Daran tyckte uppenbart att han var rolig men Loron bara stirrade på honom med en kylig blick och vände sig till Layane
"På grund av att någon mördat flera medlemmar från akademin de senaste veckorna så har det beslutats att ingen av oss nyare medlemmar får lämna akademin ensamma. Vilket är löjligt och onödigt."
Loron skakade irriterat på huvudet och suckade frustrerat för vilket ganska tydligt visade vad han tyckt om saken.
"Men det spelar ingen roll. Daran kommer inte störa oss så mycket länge till. Hade du en tanke på vart vi skulle kunna sätta oss ner med böckerna?"
Daran som fortfarande stod och stirrade på Layane verkade plötsligt inse vad Loron sagt och hans blick mörknade när och det hördes på hans ton att han inte gillade vad Loron hade antytt med sina ord.
"Loron jag tänker inte låta dig smita ur min uppsyn. Jag vet att du inte håller akademins regler i hög anda men jag gör."
Loron gav honom bara samma kyliga blick från tidigare och vände sig till Layane för att ignorera mannen totalt.

Mannen i magikerakedmins rock var påväg mot dem och Layane flämtade till ännu en gång. Skulle han följa med ändå? Hennes blick växlade mellan Loron och mannen som var påväg. Instinktivt tog hon ett litet steg bak, nästan ställde sig bakom Loron, äpplet hon hållit i sin hand rullade ned för den beiga klänningen. Hon trampade nästan på det. Men då de började tala så förstod hon. Hon förstod att den här Daran bara var en efterhängsen liten man, bunden av akademins hårda regler. Regler kunde brytas. Och Layanes hjärta tog ett litet glädjeskutt då han påpekade att just Loron var en av dem som bröt reglerna. Vilken tur att hon hade träffat Loron för två dagar sedan, och inte Daran, som förmodligen aldrig skulle brutit mot regeln att gå ut ensam den här dagen. Hon kände sig genast mer självsäker i situationen.

När Loron nämnde mördaren som gick lös så försökte hon verkligen se medlidsam ut. Men det gick inte, istället såg hon... tom ut... Hennes djupblå ögon tittade och förstod, men inget mer. Hon nickade intresserat som om hon aldrig hört talas om någonting sådant. Av någon anledning så tyckte Layane att hela situationen var lite underhållande. Men samtidigt förstod hon att hon måste ha lämnat spår efter sig. Hon var tvungen att skärpa till sig, försöka hitta tillbaka till den pedantiska mördare hon visste att hon var. Men blod tedde sig ju vackrast i kaos... nåja, det fick bli ett senare problem.
Något annat Layane förstod var att den här mannen skulle vara mycket svår att bli av med. Det hördes på hans jobbiga röst och syntes i hans... engagerade ansikte.  Och hon tyckte sig se en uns av frustration i Lorons ögon, kanske han kände samma sak? Så hon log lugnande mot Loron och la en dämpande hand på hans axel, som om för att säga, jag ordnar det här. Så vände hon sig till Daran:
"Jag är inte besviken över att Loron har med sig en så stilig vän som ni... Daran.. hett ni så?" Layane hade en omänsklig förmåga att komma ihåg namn. En talang som var viktig att ha i hennes yrke. Hon rörde sig obemärkt närmare mannen i magikerakademins färger:
"Jag måste säga att ni klär så mycket bättre i den här än..." Så såg hon ut att hejda sig, som om hon glömt att Loron stod kanske bara en meter ifrån dem. Så skrattade hon till lite generat innan hon lät ett förföriskt finger dra längs kragen på rocken.
"Kanske kan jag och Loron möta upp er på rödhaken senare... jag är övertygad om att ni har många spännande historier om magi att berätta för mig... " Hon såg ut som att hon glömt något igen och rättade sig själv:
"Oss.. menar jag såklart..." Och hon bet sig tankfullt i underläppen.
"Så om jag och Loron bara får talas vid klart så möter vi upp er om en lite stund..."
En bild om att Darans huvud rullade efter marken blixtrade i hennes huvud, men det nyfunna självförtroendet höll henne tillbaka.
"Och det är ingen fara... jag ska hålla koll på honom åt er..." Och hennes vita tänder visade sig i ett djärvt leende. Vackert som en ros, falskt som en orm.
Det här var en vild chansning. Daran verkade vara en mer erfaren människa än Loron. Kanske en mer erfaren magiker också. Och kanske därför skulle han se igenom henne. Eller så kanske han bara inte gillade beröringen från en kvinna. Pulsen hennes stegrade sig ytterligare, en svettdroppen rann från hennes hårbotten längs hennes eleganta nacke. Hon tittade Daran intensivt i ögonen medan hon väntade på en reaktion. En tanke slog henne att hon kanske inte behövt göra såhär, kanske hade det funnits något annat sätt. Men nu var det gjort.

Loron förundrades över hur Layane med en simpel hand på hans axel och ett leende kunde genast få hans frustration och ilska smälta undan som om den aldrig existerat. Han slappnade av och mötte hennes leende med sitt eget innan hon vända sig till Daran. Vad som utspelade sig framför honom efteråt kändes rätt underligt. Layanes smicker och antydande kommentarer fick Loron att känna en viss mängd av svartsjuka men samtidigt insåg han att mycket av det var en akt. Layane var inte bara en vacker kvinna. Hon var en vacker kvinna med en väldig förmåga att linda män runt sitt lillfinger. Att se henne aktivt göra det mot någon annan fick Loron att inse hur lätt hon troligen kunde manipulera honom också. Tanken borde egentligen manat honom att vara mer på sin vakt men så länge hon skulle spendera tid med honom tycktes detaljerna inte vara så viktiga.
Vad gör man inte för ett sådant leende.
Daran var uppenbart inte immun från Layanes metoder även om han verkade hantera det med mycket mer värdighet än Loron förväntat sig. Han fick den där glödande nästan hungriga glimten i ögat och han log tillbaka mot Layane men han förblev annars sitt vanliga jag. Han var dock tvungen att harkla sig innan han talade.
"Så länge han han är med dig antar jag att han teknist sätt inte är ensam..."
Hans blick gled över till Loron nu fundersam mer än något annat och tillslut nickade han som om han taggigt något form av beslut.
"Okej jag ger upp. Efter alla dina andra försök att göra dig av med mig så tvivlar jag på att jag kan övertyga dig om att respektera akademins order."
Hans blick gled tillbaka mot Layane och han studerade henne igen som när han först såg henne. Något i blicken fick Loron att återigen vilja hänga mannen.
"Se bara till att du kommer till rödhaken. Och glöm inte vår gemensamma vän." Det var oklart vem av dem han egentligen talade till men de fick inte mer tid att fundera över saken då han höll upp sin hand i en adjö hälsning och lämnade dem där de stod. Loron höll sin blick på honom tills han försvann i folkvimlet innan han vände sig mot Layane.
"Jag ber om ursäkt för Daran. Fast du verkade ju hantera honom mycket bättre än mig." Loron försökte verka opåverkad men han kunde inte undvika att låta en aning besviken. Han gav henne dock ett svagt leende.
"Så vad nu?"

Hon drog en lättnads suck inombords och slöt ögonen då Daran gick sin väg. En impuls ville dock jaga ikapp honom. Silverklämman i hennes hår kunde punktera hans pulsåder så lätt... så lätt... Men hon lade band på sig och konstaterade att det hela hade fungerat, hon skulle ändå ta dem alla sen. Vad Loron tänkt  om hela händelsen hade hon klumpigt nog inte tagit hänsyn till. Men han verkade oberörd, dock såg hon en liten besvikelse i hans ögon. Det var inte bara Loron som hade känt obehag av Darans blick och leende. Layane hade känt den blicken många gånger förr, men något sade henne att den här Darans tankar nog kanske var lite mer smaklösa än andras.
"Nu försöker vi hitta en plats att slå oss ned på, långt ifrån Daran..."  Svarade hon, och hoppades att han kanske skulle känna sig bättre tillmods, även om hon faktiskt menade vad hon sade.
"Jag har två alternativ..." Började hon och lät väldigt saklig:
" Det finns en liten plats i parken som vi säkert kan sitta på ostört..." Hon tittade mot parken:
" eller så kan vi gå hem till min boning, där får vi också sitta ostört..." Forsatte hon och pekade i motsatt rikting. Hon lämnade valet medvetet till honom. En liten lek hon lekte med sig själv.
"Dock så ligger mitt tillhåll i utkanten av staden..." Lade hon till. Den oresonliga sidan av henne hoppades på hennes boning. För där kunde hon ju... ett skåp där hade hon rensat ut för diverse... vassa ting. Nej, en dålig idé. Den resonliga sidan av henne tänkte att det kanske inte var så klokt att nämna boningen. Möjligtvis  kanske Loron känt den gamla kärringen? Fast oddsen var små, i en sådan stor stad.

Layanes ord om Daran fick genast Loron att känna sig bättre trots hans misstankar över varför hon lagt till dom. Just nu ville han dock bara glömma mannen så han försökte fokusera på valet Layane lagt framför honom. Parken hade kanske varigt trevligt men en inomhus miljö var nog mer praktisk för studerande, eller vad man nu skulle kalla deras planerade möte. Fast mest kunde Loron inte låta möjligheten att se Layanes hem passera. Man kunde lära sig mycket om en person genom observationerna men gjorde i deras boning. Kanske skulle han få ett svar på sin fråga rörande vad hon arbetade med.
"Jag tror ditt hem skulle vara bäst. Ett ordentligt bord och skyddet mot distraherande ting fyra väggar ger är helt enkelt bättre."
Han gjorde en svepande rörelse med sin fria hand för att mana henne att visa vägen och slöt upp vid hennes sida.


På andra sidan marknaden väl gömd bakom en vagn fylld med tomma vintunnor stod Daran och studerade Loron och kvinnan.
Hon var verkligen ett vackert exemplar väldigt trevlig att vila sina ögon på. Det är nästan så jag faktiskt hopas att hon kommer till rödhaken senare.
Daran skiftade dock snart sin blick mot Loron och suckade frustrerat. Nykomlingen saknade respekt för akademin och borde egentligen kastas ut om Daran själv hade något att säga om saken. Men män långt bättre än honom själv dikterade akademins regler och det var därför han följde dem. Han skulle följa orderna som hade utdelats även om han var tvungen att skugga Loron för att göra det möjligt. Det borde inte vara så svårt med tanke på att han inte ensam hade lyckats göra sig av med honom. Nu när de var två skulle han knappast ha några problem att följa dem på avstånd. Varför ska de alla alltid underskatta mig så?

Som väntat så höll han sig till Layanes två val. Inga tankar om att gå till en mer befolkad plats tycktes slå honom. Layane kunde inte låta bli att le ett djävulskt leende då hon hörde hans val. Hon höjde lite förvånat på ögonbrynen, och hennes ögon utstrålade belåtenhet.
"Följ med mig..." Sade hon roat, som om det låg någon slags förväntan i hennes öst. När han slutit upp vid henne så började hon leda dem genom folkmassan som nu glesats ut en aning. Kanske var det den gassande solen som tryckte diverse varelser inomhus. Oj vad Layane längtade till regn och rusk.

En tanke om att hon skulle hjälpa honom med böckerna slog henne. Men hon ångrade sig genast. Han kunde gott bära. Bättre om han var lite uttröttad då de kom fram. För då kunde hon lättare... hon  skakade diskret på huvudet...  försökte skaka bort tankar om... ja. Ännu ett försök till att avleda tankarna:
"Så... Loron Vodralor...  berätta nu för mig... vad har hänt med din hand?" Hon såg på den hand och arm som var inlindad:
"Lekte du med elden?" Och hon tittade intresserat upp på honom medan de gick. Kanske ville han inte svara, kanske var det en öm tå, eller i det här fallet, en öm arm. Men det var någonting Layane kunde blockera sina morbida tankar med, ty hon var faktiskt nyfiken på vad som hänt. Eller kanske var hon bara på jakt efter bekräftelsen om att hon hade rätt. Att han faktiskt blivit skadad av sina egna förödande krafter. Förmodligen. Inte ens magikerna kunde skydda sig från sina egna krafter. Så illa var det. Även om Loron verkade vara en tämligen oförstörd själ, så var han en fara för sig själv och andra. Och inom några år, då han inte var så ung som han var nu, när han sett mer sidor av magin, kanske även han skulle bli ond... som alla de andra. Elle så var han redan det. Att gå med i magikerakademin var vad Layane förstod ett aktivt val, och ett sådant aktivt val bådade nog om något slags mörker som ville fram inom honom.

Någon notis om Daran hade inte Layane tagit. Hon antog girigt att hon var ensam med Loron nu. För hur kunde någon inte göra som hon sade? Hur kunde någon inte motstå hennes charm?

Layane verkade nöjd med hans val. Eller iallafall trodde Loron att hon var det. Något med hennes leende hade fått honom att nästan ångra sitt beslut. Hade han gjort ett misstag? Nej hon var uppenbart nöjd med valet. Det var bara att hennes uttryck hade antytt något. Det var som om hon visste något han inte gjorde och han kände för ett ögonblick en kall rysning. Men känslan var kortvarig och han beslutade sig för att bara vara nöjd över hennes samtycke. Han studerade henne ur ögonvrån när de gick tillsammans och kunde inte hålla undan det varma nöjda leendet som hennes närvaro automatiskt verkade bringa. Men när hon frågade om hans hand bleknade det snabbt. Han fick en allvarlig blick istället och hans svar verkade medvetet tömt på känslor. Men man kunde i hans blick tydligt se det starka känslorna, ilska, sorg och hat.
"Det var snarare elden som lekte med mig."
Han kände kände omedvetet på sin oskadade hand och arm men lossades som att han rättade bara försökte rätta till bandaget när han upptäckte vad han gjorde. Att prata om vad som hänt den kvällen var smärtsamt. Minnen han kämpat för att försöka glömma fyllde åter hans huvud och med dem kom en storm av känslor som hotade att dränka honom.
"Jag blev bränd kvällen då mina bröder, den sista delen av min familj blev mörade. Jag kom undan lindrigt."
Han vände blicken mot Layane och hans uttryck verkade mjuka lite även om känslorna i hans blick dröjde sig kvar.
"Det finns en väldigt mörk sida av magi."
Med ens verkade han inse vem han talade till och den nästan dystra uppsynen han hade haft försvann lika fort som den visat sig. Loron fortsatte med med en häktad ton och det var uppenbart att han var orolig att han kunde ha skrämt henne från att gå igenom med lektionen de hade planerat.
"Men det är såklart bara om man missbrukar den. Magi är helt säkert om man bara tar det lugnt och är försiktig. Det kan göra lika gott som ont."

De hade nu kommit utanför marknaden, och kullerstensgatorna ledde dem mot den fattigare delen av staden. Även fast Layane var glad över att ha en ett tillfälligt ställe att spendera sina dagar på, så hade hon nog velat ha ett i en finare del av Easthall. Men att hänsynslöst rycka en människa ur vardagen sådär i ett proprare område skulle inte fungera. För i sådana områden höll människor koll på varandra. Deras förmögenheter gjorde dem uttråkade, och societetens spel var något de underhöll sig med. Vilket resulterade i att de hade en oförskämd koll på varandra.

Layane fick inte det svaret hon ville ha, hon fick inte ha rätt den här gången, verkade det som. Layane såg hur Loron förändrades för någon stund. Någonting i hans ögon. Den här mannen verkade inte vara så ung till sinnet som Layane först trott. Att få sin familj mördad förändrar en människa, det visste Layane allt för väl. Och påträngande hade hon plötsligt något gemensamt med magiken vid hennes sida. Det gillade hon inte, det betydde problem. Hon visste mycket väl att det var dumt att lära känna sitt offer för väl, men som vanligt hade hennes nyfikenhet hunnit före hennes principer. När hon insåg det så släppte hon honom med blicken, rädd att se på honom. Rädd för vad han mer skulle säga. Men hans nästa ord fick henne att glömma sin rädsla och hon vågade åter se på honom. Det finns en väldigt mörk sida av magi, hade han sagt. Och en kall kår gick genom hennes kropp. Det var som om hon skulle ha sagt det själv och kunde inte hålla med honom mer.

Så ändrades han, tillbaka till den där godtrogna och vänliga unga magikern hon tidigare sett. Hon mötte hans leende med ett så gott hon kunde frammana. De sista orden han sade, verkade han inte själv tro på. Likväl så svarade hon:

”Det tror jag nog…” Sade hon, med en röst, som ville tro honom. Som ville tro att magi var gott.

Loron var glad att Layane inte frågade mer rörande hans familj och han lossades som att ämnet inte hade kommit upp eller haft någon påverkan på honom. Men det var svårt att skaka av sig känslorna och direkt gå vidare. Han var osäker på att han kunde maskera smärtan i sinna ögon så han undvek Layanes blick. Det måste vara praktiskt att kunna dra på sig en mask så som hon hade gjort mot Daran. Eller det var vad han hoppades hon hade gjort. Men kanske kunde man inte dölja känslor som de han kände. Det verkade iallafall som en omöjlig uppgift. Eftersom han försökte att inte se på Layane började Loron studera staden runt omkring dem istället. Han noterade att de var på väg in i stadens fattigare delar och tanken gick naturligt tillbaka till Layane och hans tidigare funderingar över hennes liv. Om hon bodde i denna delen av staden kunde hon inte direkt vara den rikaste av personer. Han undrade plötsligt om hon levde ensam eller med sin familj? Han vände blicken mot henne för ett kort ögonblick och insåg att båda troligen var möjliga. Men hon kändes inte riktigt som en person som skulle stanna med sin familj så länge. Layane må vara ung och vacker men hon var knappast så ung. Faktum var insåg Loron att hon måste vara flera år äldre än honom själv. Kanske inte så ung ändå. Loron skiftade dock snabbt tillbaka blicken till gatan. Känslorna som tidigare dragits upp hade börjat sjunka undan igen men han var inte säker på vad hon fortfarande kunde se i hans ögon. Istället började han tala utan att se direkt på henne.
"Så hur är det med din egen familj? Lever de också i Easthall?"
Det borde egentligen ha varigt en naturlig fråga efter att han själv berättat om sin familj. Fast det kändes ändå inte riktigt bekvämt. Men att bara fortsätta gå i tystnad var inte en tanke som lockade Loron. Och i slutändan ville han veta mer Layane, och det skulle svårt om han inte faktiskt frågade henne.

Vad hade hon förväntat sig? Layane visste att en fråga, alltid blev besvarad med en annan. Det var så människor gjorde. Det här var någonting nytt för Layane. Frågan framkallade automatiskt minnen. Minnen som hon inte talat om på flera år. Men någonting i henne kände sig skyldig att berätta, så hon gjorde ett försök. Först log hon ett leende:
”Oj det är…” Leendet förvreds till något… annat…ett obekvämt harkel följe och hon tog sig över halsen. Blinkade till några gånger, som om hon fått någonting i ögonen. Men i själva verket var det bilder som blixtrade genom den unga lönnmörderskans huvud. Bilder på sina föräldrar, som låg där. Uppradade, som på ett museum. Med den där… symbolen i sina händer. Bilder om de senaste nätternas blodbad. Blod kunde även i slaskas idag.

”Det är en historia som…” Hon tappade orden och skakade på huvudet ännu en gång. Log ett underligt leende, som om hon var road av sig själv, men samtidigt inte. Ja, blod kunde även sållas ikväll, lemmar kunde värma hennes boning i natt. Och bredvid henne fanns en perfekt kandidat. De skulle snart vara ensamma. Det fanns bara en sak att göra. En sådan här usling kunde inte finnas kvar. Hon såg upp på honom med lystna ögon, kunde han se det? Lät blicken dansa över hans ansikte. Och hon misstänkte att deras gemenskap skulle ta slut den här dagen. Med en snabb och nästan obemärkt hand tog hon tag i sin silverklämma och släppte ut det löjligt vackra håret. Och i samma stund som hon höll klämman höjd, omvandlade hon rörelsen till en mer naturlig. Inte för att det var naturligt för henne att sänka sitt vapen. Hon sänkte den istället och höll klämman in till kroppen. Någonting hade hindrat henne, förnuftet fanns där… inte nu… spara det till sen. Bortskämd med en omedelbar död för de flesta hade hon varit, men hon var någon gång tvungen att växa upp, lära att hålla på sig. Fast hon tyckte att hon varit exeptionellt duktig de senaste dagarna.

”Jag vill helst inte prata om det…” Sade hon kort och sänkte blicken till marken. Det hon hade lämnat efter sig i luften var inte bra. Det här hade varit onödigt. Varför hade hon inte bara dragit en rövarhistoria om att hennes båda föräldrar var döda sedan länge och att hon blev uppfostrad av sin mormor? Även fast det var varmt ute kände hon sig kall, och korsade armarna över sin mage. Arg på mannen bredvid henne och hon ökade sina steg. Idiot! Du fick mig nästan att döda dig! Om du håller på såhär, hur ska jag någonsin kunna lära mig magi då?

Reaktionen på hans fråga var inte direkt vad Loron hade förväntat sig. Familj verkade vara något hon också inte kände sig bekväm att diskutera. Han kände ett litet stick av besvikelse att hon inte ville dela mer ditalljer med honom efter vad han själv berättat. Men han trodde att han kanske kunde förstå. Frågan var dock varför familjen var känsligt för henne? Layanes reaktion var inte den lättaste att tolka men Loron antog att det var ett smärtsamt ämne. Men exakt varför förblev som sagt oklart. Det enda han kunde komma på att jämföra med var hans egna tragiska minne så tanken att pressa henne med mer frågor blev omöjlig.

Efter att hon ökade farten bestämde sig Loron för att inte återvända till hennes sida. Hans försök till samtal hade inte direkt förbättrar atmosfären och eftersom han inte visste vilka minnen hennes egna famij hade väckt till liv så trodde han att hon troligen ville vara ensam med sina tankar ett tag. Han följde bakom henne på ett rimligt avstånd och försökte finna sig i tanken att det skulle bli en tyst promenad resten av vägen till hennes hem. Loron hoppades att situationen skulle bli bättre när de väl kom fram och kunde prata om något simpelt som magi vilket inte skulle komplicera något. Tanken att magi skulle vara simpelt fick honom att lee för sig själv. Han hade spenderat varje minut sedan han kom till akademin med att försöka låsa upp så mycket av den mystiska kraftens hemligheter som möjligt och ändå hade det gått otroligt långsamt. Han tänkte på sina bröder och varför han ens bestämt sig för att komma till Easthall.

Som alltid högg smärtan av minnet av hans familj men det var lättare att hantera nu när det redan dragits upp en gång. Han antog att det skulle bli lättare med tiden men själva tanken kändes som något av ett svek. På något sätt kändes det som att deras minne alltid borde smärta honom och all form av lindrande minskade värdet av deras minne på något sätt. Loron höjde sin högra arm och stirrade på den bandage lindade handen. Hade han tagit rätt beslut när han anslöt sig till akademin? Var det rätt att studera källan till vad som orsakat hans bröders död? Nej. Han var där för att lära sig det enda sättet att hindra något liknade från att hända igen. För hur kunde man annars skydda sig från en sådan kraft om man inte själv kunde kalla på den. Han hade gått den rätta vägen. Loron sänkte handen och vände blicken mot Layane där hon gick framför honom. Bara någon vecka på akademin och här var han redan i full gång med att sprida sina få kunskaper vidare. Att se på henne även nu tycktes få honom att lee. Han var totalt förförd av henne och han visste det. Att se hennes nu frisläppta hår som svajade i takt med hennes steg fascinerade honom, Han roade sig själv i ett par minuter genom att argumentera med sig själv om han gillade det bättre utsläppt eller inte. Hans slutsats var definitivt utsläppt.

Layane hade reagerat på ett konstigt sätt, det kände hon. Men under majoriteten av resterande promenad var hon fortfarande arg. Efter ett tag rann det av henne, då hon fått förbanna Loron inom sig tillräckligt. Tillbaka till verkligheten insåg hon i vilken situation hon var i. Magikern gick inte vid hennes sida längre, det kunde inte vara bra. Det var inte vad hon hade förväntat sig. Men tyckte hon sig höra hans steg bakom sig? Så hon var tvungen att kika över sin axel för att se om han verkligen var där. Då hon såg att han var där slog hon till med ett litet leende och tittade framåt igen, hon drog en hand genom håret. Men han höll sig ändå bakom henne, han gick inte upp bredvid henne. Även om det inte verkade så, så höll hon stenkoll på hans steg bakom sig. Om han stannade till skulle hon nog kunna hala in honom på något sätt igen.

Så kom dom fram efter en promenad i tystnad. I de fattiga delarna av Easthall låg små hus uppradade tätt bredvid varandra i långa rader. Det var så det såg ut, billigaste sättet att trycka in många fattiga människor i ett litet område. Förmånligt och bra, men inte brandsäkert alls. Automatiskt gick Layane lite långsammare då de närmade sig gummans dörr. Såg sig om efter människor som kastade underliga blickar på dem, eller om kanske någon bekant kom för att besöka döingen. Men så verkade inte fallet. Hon inbillade sig att hon såg Daran i någon skugga. Men tog inte notis om det.

”Oj! Jag har glömt att låsa! Så dumt av mig!” Utbrast hon och öppnade den olåsta dörren. Nyckeln hade hon inte hittat. Hon misstänkte att satkärringen hade svalt den eller någonting…In klev hon och tog av sig skorna. Och gjorde en liten snurr på trägolvet, hon var väl medveten om hur tyget dansade vinnande runt hennes kropp. Så slog hon presenterande ut med armarna:
”Välkommen! Slå dig ned! Vill du någonting att dricka?”
Innanför dörren dolde sig ett rum. Kanske 60 kvadratmeter stort. Längst in i rummet stod ett litet bord med fyra stolar. Direkt till höger befann sig en liten kokvrå, och till vänster en trapp, som gick ned till boningens källare. Nere i källaren fanns diverse drycker som gumman innan hade haft här. En förvånande stor mängd vin och annan alkoholhaltig dryck hade Layane hittat där. Ett linneskåp, som nu såklart var tömt, och fyllt med annat… Det var även där nere Layane spenderade de stunder hon lyckades sova, bredvid en kamin. Hela stället var kliniskt rent, en underlig kontrast med tanke på utsidans smuts. Väggarna var tömda på tavlor, och diverse ytor tömda på diverse dekorativa ting. Det nästan ekade då Layane talade där inne. Precis som hon ville ha det.

Loron blev minst sagt chockad när han följde Layane in genom dörren. Han visste inte exakt vad han hade förväntat sig när han såg husets utsida men allt han hade kunna komma på hade varigt fel. Han kund inte stoppa sig själv från att stirra oförstående och förvirrad på dom tomma väggarna. Han hade aldrig varig i någons hem som känts så... obebott. Han såg inga prydnader inget skräp inga vardagliga föremål utspridda som de blir när man går igenom dagens många faser. Han såg väldigt få bevis alls för att någon faktiskt levde här. Loron hade blivigt så förvånad att han först inte svarade på Layanes fråga utan bara stod där. Varför skulle någon leva såhär? Hans blick drogs tillslut tillbaka till Layane och han insåg att hon troligen väntade på hans svar.
"åå... tack. Jag menar jo visst gärna jag vill ha något att dricka."
Han insåg att hon omöjligt kunde missa hans reaktion och han hoppades att han inte förnärmat henne.

Varför lever hon såhär? Är det för att hon inte har råd med något annat alls? Är hon verkligen så fattig? Har hon sålt allt annat för att ha råd med mat?

Loron skulle börja gå in i rummet men hans fötter slog i Layanes skor vilket fick honom att titta ner och sedan generat snabbt börja ta av sig sina egna. Efter att han ställt ifrån sig skorna prydligt organiserade bredvid dörren gick han långsamt över till bordet. Han hade nästan förväntat sig att det skulle vara täckt av ett lager dam på grund av hur resten av rummet framstod men det var välstädat och renligt. Han placerade böckerna han burit med sig på bordet och slog sig ner i en av stolarna innan han åter igen såg sig om i rummet. Det var så opersonligt. Det måste finnas en anledning. Han ville fråga henne eller kanske säga något som kunde locka fram en förklaring. Men efter deras diskussion på vägen dit ville han inte dra upp ännu ett möjligtvis känsligt ämne. Istället vände han sig till böckerna och började spänna lös skärpet som höll dem samman. Om hon hade det så dåligt ställt var det rätt av honom att acceptera något att dricka? Hur skulle det bli med hans ersättning? Loron brydde sig inte så mycket om det själv men vad skulle han göra om hon senare envisades med att betala honom? Han beslutade att hantera den situationen om den uppstod och började istället sortera upp böckerna.

Inte helt tveklöst klev han in i rovdjurets näste. Förvånande, med tanke på hans naiva natur. Eller var det kanske just det det inte var, att en person med en godtrogen natur alltid blev förvånad då någonting inte följde ramarna. Ramen att en vacker kvinnas hem skulle vara varmt och inbjudande, dekorerat för att tillfredsställa ögat. Lorons reaktion roade Layane, och lockade till ett leende hon försökte dölja. Nog hade Layane märkt att andra människor och varelser inte värdesatte renlighet och organisation på det sättet som hon gjorde. Så hon förstod hans reaktion på något sätt. Eller, hon förstod den inte, hade bara sett den förr. Efter att han tagit av sig skorna och började gå in i rummet så rörde Layane på sig. Hennes steg var läskigt tysta över det så vanligtvis knakande trägolvet. Beteende kanske tedde sig som lite spökligt, men egentligen inte konstigt. Beteendet låg hos henne i ryggmärgen, som så många andra egenskaper hon hade. Ett ljud hördes dock när hon låste dörren. Så, nu är du fast. Frestelsen var väldigt stor, och den uppfyllde nästan hela Layane. Det var bara en liten, liten del av henne som höll henne tillbaka.
"Ett ögonblick..."
Sade hon och var borta. I själva verket hade hon rört sig snabbt och ohörbart nedför trappen.
 
Väl nere i den lika rena källaren så föll hon nästan ihop på golvet, men tog emot sig mot väggen i stället. Golvet hade hon täckte med mattor, för att slippa smutsa ned sina fötter mot originalgolvet, som endast bestod av jord. Att bekämpa sitt vanliga beteende var inte någonting hon var van vid. Och det gjorde henne helt slut. Tankar om hur hon skulle ta sig igenom den här eftermiddagen började snurra igenom hennes huvud. Hon kastade en anklagande blick på vinet som nu såg väldigt lockande ut. Och så mycket det var också, det var som om ödet ville att hon skulle dricka sig stupfull där och nu. Men inte nu, kanske sen, i sin ensamhet.  Nu fick det räcka med te. Svalkande kallt te. Istället kunde hon nu söka sin styrka från någon annanstans. Bredvid sin sovplats hade hon en liten förvaring, något en vanlig människa skulle kalla för en brudkista. Alltså en kista mödrar ger sina döttrar som blir bortgifta, fylld med nödvändiga saker en ny brud kan behöva. För Layane var den fylld med någonting annat, som hon behövde. Till Layanes stora glädje var insidan klädd i tunt järn. Och den hade inte alls innehållit linnekläder eller trådar. Nej, den hade innehållit sprit. Layane hade tackat den ensamma alkoholiserade kärringen för det. Inte för vad alkoholen kunde ge för effekt på en persons sinnen, utan för vad den kunde användas till. Till alkoholen hade Layane tillsatt något som kvinnor brukade bleka sina kläder med. Såklart var det här något hon snappat upp i societeten. Aldrig att någon kvinna i det här området skulle bleka sina kläder för att få dem att se renare ut. Den här blandningen av alkohol och blekmedel hade Layane, efter många misslyckade försök kommit fram till, var den bästa för att bevara saker och ting som inte skulle ruttna allt för fort.
 
Med skakiga ben tog hon sig från väggen tvärs över rummet. Fram till sin brudkista, hon nästan föll ihop på den. Hon öppnade den och möttes av den verkligt starka lukten, den stack i hennes nästa och ögon, men hon stod ut, då hon fick se det som fyllde henne med styrka igen. Tre huvuden flöt omkring i vätskan och stirrade tillbaka på henne. Hennes troféer. Den gamla tantens huvud hade fått äran att vara med. En liten pojke som hon mött här i de fattigare kvarteren, som dumt nog avslöjat sina krafter, och en medelålders man.  Pojkens pappa. Genast kände Layane hur styrkan började återvända till henne och hon log mot sin lilla familj innan hon stängde igen brudkistan och lyckades resa sig, stabil på benen. Hon började gånga mot vattenförvaringen hon hade under trappen.